Gott Nytt År!

Köksbordet rymde hemifrån, en skotte tog över matlagningen, jag är iklädd guldtajts och det kommande året blir det bästa av alla!

Uppdatering? Jo. Fast inte. Eller ja, jag kanske kan uppdatera nu – 02:42 – med målande beskrivningar av allt som har hänt, men inte med bilder, för dem spottar bloggerbludder ut som vore de den där allra sista drinken som man inte borde ha svalt. En bild på tajtsen ... huäääärk! En bild på tolvslaget, en kilt som dansar can-can och en frackman i combatbrallor ... huääärk. En bild på den rosa champagnen som jag glömde kyla och som kl. 00:04 bubbelsprutade ut ur min näsa ... uhuhuäärrhoosstäääschnys.)

GOTT NYTT ÅR!
----

Jag ska bli matbloggare när jag blir stor

Fast vid närmare eftertanke ska jag inte alls det. Det var då själva tusan vad svårt det var att stava till morgondagens meny här i huset. Så här är det. Jag och Bästisgrannen ska ställa till kalas med vit duk och vikta servetter samt ... lite mer planering är vanligt.

Typisk dialog när vi planerar (och männen röker cigarr och slår små barn eller vad de nu gör):

– Hur många blir vi? säger jag.
– Bara nio. Fast sjutton inklusive barnen, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Äta här inne eller i stora salen?
– Stora salen?
– Ja, vardagsrummet!
– Sa du stora salen?
– Ja, men vi äter i köket va?
– Varför kallade du ditt vardagsrum för stora salen?
– Här, var tyst och ta en klunk vin.

Men nu har Bästisgrannen slutat snusa. Livet är inte som det brukar vara. Hon har inte snusat sedan hon somnade på julafton. Det är nästan 300 kronor snus, det! Dialogen nu:

– Hur många blir vi? säger jag.
– Har ingen aning, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Runt nitton? föreslår jag.
– Va?
– Vad ska vi äta?
– Äta? Nu?
– Nej, på nyårsafton!
– Varför pratar vi om nyårsafton?
– Här, var tyst och stoppa in den här papperstussen under läppen så kan du kanske tänka bättre.

Kolla nu på menyn och räkna alla konstiga stavningar och utrikiska fnuttar på bokstäverna och fatta hur lång tid det tar att skriva sådant som har tolv vokaler i rad staplade på varandra. Tacka vet jag pölsa och palt, dem vet man var man har.

FÖRRÄTT FAST FEL

Rosa champagne.
Löjromstoast – triangelmacka utan kanter men med majonnäs gräddfil, citron, dillvippa, hackad rödlök och crème fraîche
Löjromstoast utan löjrom för gäster som inte begriper att uppskatta detta guld. Ketchup finnes.

HUVUDRÄTT PÅ ETT FAT

Tjeckiskt öl och diverse viner.
Entrecôte med kantarellsås och fänkålsspäckad fransk potatisgratäng med amerikanska stänk.
Fläskfilé med champignonsås utan champignoner grönpepparsås för svampallergiker och till detta en potatisgratäng gjord på vatten och bröd för alla som går på diet.

DESSERTEN I ÖKNEN

Citronfromage med krossad ananas och Cointreau, ett hårigt citronmelissblad, en med kärlek utkarvad, snygg chokladflaga samt en klick äkta grädde.
Chåckelaaapudding à la poussière.
Kaffe och hinkvis med te.

Reservation för av trötthet orsakade ändringar och hårstrån i såsen.

---
Hur ska vi vika servetterna? Som doggy bags?

Snart kommer gästerna! (uppdat.)

Jag gillar att ha professorer i sandaler på besök. Eller nyblivna föräldrar. En och annan döv gammal faster. Fjällvandrare på genomfart är också tacksamma. Ptja, bohemer i största allmänhet – de kliver in, pillar sig i naveln, somnar under bordet, kollar om lampknapparna funkar och utbrister i förvånade rop som:

– Men! En ren handduk på toa!
– Kolla! Alla krokar i hallen sitter fast!
– Diskmaskin! Har ni diskmaskin!

Men nu kommer snart gästerna. De är matskribenter och smakspecialister och köper bara kravodlat eller naturkarvat. Visserligen har de varit här förut, men nu har jag inte hunnit göra mig till och rensa bort hemskheter eller dammsuga upp gårdagens kebab från under bordet.

– Min djefla man! Upp och hoppa! Släng de slöa knivarna i smutstvätten och ställ det vita vinet på ett kallare ställe än ovanpå kylen!
– Barn! Plocka upp allt som kan göra ont i fötterna!
– Bästisgrannen! Kan någon ringa Bästisgrannen, hon har intressanta oliver i sin kyl, kan vi låna dem? Bara som prydnad?

Jag ska ta fram champagneglasen, de omaka champagneglasen som jag 1987 stal från en restaurang i Tyskland. Jag ska bjuda på champagne. Oj, det ska jag visst inte alls göra.

---
Uppdatering
En julklappshelikopter trillade bakom stora bokhyllan precis när gästerna anlände. Räddningsinsats med pannlampa räddade situationen och förpassade alla barn upp till helikopterhöjder.

Sedan hivades ingredienserna upp. (Gästerna kommer alltså med sitt kök hem till oss i en rullväska. Snacka om Dramaten.)

På bilden här ovan ser ni Lisa, den djefla mannen och Lisas make Johan och köksbänkarna som nyss var välstädade och tomma. Så här har de sprungit omkring i två timmar nu – hackihack, spillerill och pillerill inuti mystiska djurkroppsdelar. Pata Negrakorv äts med diverse gudomliga ostar. Broder Jakob på vinakuten konsulteras. Dyvelsträck (ergo djävulsbajs) lär vara en delikat krydda som min djefla man just spillde ut på golvet så att det överallt luktar kattkiss. Jättespännande!

Men nu är frågan: finn åtminstone ett fel på bilden. (Varför kan jag inte förmå mig att komponera bilder så att de blir vackrare genom att beskära dem?)
---
Avslöjat: Trälimmet! (Samt en hel del annat. Men framför allt limmet. Jisses.)

Saker man säger

Kanske går man efter ett par blogg-år i cirklar och skriver samma sak som man skrev nyss. Men fastän det känns som igår, var det länge sedan jag berättade om saker man säger.

(Visserligen kanske det hade varit mer intressant att vända på tårtan och istället prata om sådant man inte säger som ”Du kör ju bil som min mamma” eller ”Nej tack, inte mer, du lagar ju helt smaklös mat”, men det får vi ta en annan gång.)

Hösten 2006 skrev jag om ”Hilfe” och ”Markeeera” och våren 2006 skrev jag om ”att vara i tvättkorgen”, då jag av R Skriverier lärde mig det så användbara uttrycket ”... och levande hjortar”.

----
Nu ska ni får er ännu ett användbart uttryck, som jag började yra om redan för flera dagar sedan.

Den i våra moderna ögon väldigt teatraliske skådespelaren Anders de Wahl (1869–1956) är inte särskilt känd idag. Men på sin tid (bilden är från 1919) var han stormigare än Persbrandt, Malmsjö, Ramberg och Stormare tillsammans. Ett kort citat ur Nordisk Familjebok (Uggleupplagan, 1907):

”Han är en scenisk realist, som förstår att göra sina framställningar trovärdiga, men på samma gång stämningsfulla, hvarvid man för hans känslas omedelbara värme och djup gärna glömmer vissa öfverdrifter och små maner i det mimiska m.m. I alla händelser är han stadd i fortgående utveckling.”

Anders de Wahl var som man säger lite svår på spriten. Under en fest i de mer fashionabla kvarteren i Stockholm skulle han vingla ut på toa, men utan att han själv insåg det, hamnade han ute på balkongen. När han småhummande lättade på trycket så att det skvalade ner på gatan, råkade ett förbipasserande par få några stänk på sig. Naturligtvis började de skrika och hojta, hötta med näven och försöka skaka av sig de fasansfulla dropparna från hovaktören i ovan. Anders de Wahl sade då lugnt med sin kraftfulla tordönsstämma:

– Å fan. Det är folk i pottan.


-----
Därför säger jag stundom ”Det är fullt med folk i pottan” när jag blir förvånad av folksamlingar som borde ha annat för sig. Men mycket få förstår vad jag menar.

Jag har inte hittat denna historia nedskriven någonstans. Om jag har fel, får ni gärna rätta mig!

Bilhjälm mitt i natten

Jag kan inte sova, och inte hjälper det att jag ligger här och fnissar med datorn uppslagen.

Jag diskuterade nämligen igår bilhjälmar. Av vad jag minns, hade mina föräldrar runt 1970 bara säkerhetsbälte när vi åkte bil. Men både min djefla man och Bästisgrannen minns sina föräldrar iklädda bilhjälm. Rökandes.

Bilhjälm från 1969, hittad på Tradera.

Barnen var på denna tid osårbara, så de behövde varken bära huvudskydd eller sitta fastspända. Nu är frågan om vi inte ska införa hjälmtvång i bil bara för att det skulle se så roligt ut och skapa krigsstilsrubriker i tidningarna. (I filmen ”Benny & Joon” ser man väl en bilhjälm? )

Produkten ”gånghjälm” saknas ju helt ute på marknaden. För att inte tala om tandskydd för Fia-med-knuff-spelare. Var är alla driftiga människor ?

DRT

Nu kan ni som har gått ”cold turkey” och lider av hemlisbloggarabstinens kolla på DRT-facit.

Och så vill jag pissa på tallfället att tacka för alla tack. Och chokladen. De randiga gummistövlarna. Julkorten. Och livet.

Nu ska vi äta åtta kilo kalkon! (Hej Ehrenmark.) Det blir en knapp sjättedel per person men eftersom jag kräfver att få bröstköttet (hej Sun) får de andra nöja sig med lår-, rygg- och vingslamsor. Öl ska vi ha till (hej Steinbeck, Elton, Märta) och så ska vi till efterrätt äta alla de amerikanska pajmixerna som jag köpte i somras. Oreo-cookiepaj! Lemon meringue-paj! Pumpapaj! Plastmat, hurra!

Fröjdefull jul, rörig soffa (och lite DRT)

Här står jag i min julaftonsklänning framför den granna granen.

(Gammalt trick att få julstämning är att ta en synnerligen suddig bild.) Klänningen är min svärmors gamla från 1971 (?) och det jag pussar är inte en buckla från Wimbledon utan en utsökt vacker liten porslinsbytta med trälock som jag tror att man kan ha skirat smör i. Eller kanske dyr senap. Eller kokain eftersom den har en liten, behändig pip.

Och detta, govänner, är Hemlisbloggarsoffan som har retat pedanter på besök till vansinne.

– Sitter du mitt i röran?
– Ja, i hörnet där.
– Men kan du över huvud taget tänka en vettig tanke i ”det där”?
– Nej, det kan jag inte påstå, men jag behöver inte vara vett...
– Men det där är väl fler än 24 böcker?
– Jo, men vissa måste jag suga in i fler än en bok och vissa måste jag försöka med flera gånger innan det lossnar och ...
– Tar du verkligen allt på så stort allvar? Och varför städar du inte bort alla som du är färdig med?
– Jaemeeäää öh ... och äh och d...
– Herregud! Plommonstopet är ju sprucket!

Till er med lupp: ja, fönsterbrädan är borta. Den var av imiterad marmor, och si det stod jag inte längre ut med.
----
Ni som vill spåna om Den Röda Tråden i denna sena timma kan ju göra det i kommentatorsbåset. Eller inte. Man kan ju sova också. (Javisst, skratta ni.)

Julkalendern den 24 december 2007

Gårdagens vinnare blev Christian, som vid frukostbordet igår var tvungen att tala allvar med rättgisserskan och profeten, tillika hustrun.

Julkalenderns programförklaring finns för de få som är nyfikna i den första luckan. Nu kommer den allra sista.

------------

Jag har lidit av kalkon i 30 år. För så är det ju här – man letade länge efter den en lämplig julmat som skulle vara knastertorr och träsmakande och den skulle helst aldrig någonsin ta slut. Äntligen en matförpackning som uppfyller alla krav på torrlagt idisslande! utropade man med emfas när kalkonen hade uppfunnits. Det man stoppar upp i kalkonen är förresten sågspån av mahognyträ som till utseendet påminner om den korniga efterrättn som smakar som asfalt med brun farin i.

Julkalkon är helt enkelt mat för asketer och eftersom de flesta här anser att ätandet är en handling som man ska skämmas över, är ju kalkonen en mycket lämplig kulinarisk tagelskjorta. Tacka vet jag Pekinganka och pommes frites med en rejäl öl och DN. Därav min väldiga midja.

Jag vet faktiskt inte riktigt när jag blev tjock. Plötsligt en dag rann det bara över byxlinningen. Mina nyinköpta tröjor har apärmar, söndersmulade stolar kantar min väg och jag har svårt att knyta skorna. Men vad gör väl det när allt uppvägs av mitt rika inre liv (som ju vanns på rörlighetns bekostnad).

En gång var jag så opasslig att jag inte fick äta eller dricka på tre dagar. Entrecôterna låg som hägringar i horisontn och uppsvälld lutfisk lurade i vassen. Det var svårt, det var som om jag skulle slita blindtarmen ur kroppen med mina egna händer och jag fick lägga ögonbrynen i djupa veck ... men jag klarade det. Helt i onödan skulle det visa sig, för fjärdedagen inföll på juldagen.

----------------
Jag tror faktiskt inte att jag behöver skriva något klurigt här idag. Förutom att ni ju idag väl löser Den Röda Tråden?
------
Facit.

Julkalendern den 23 december 2007

Gårdagens vinnare blev två av de underligare namnen i hatten: Aequinoxia och Leopardia, som båda gissar mycket, ofta och bra.

Julkalenderns programförklaring finns för alla som kommer alldeles för sent i första luckan. Nu kommer den näst sista!

-------------------

Jag blir alltmer irriterad på dem och deras nycker, vilket inte är riktigt rättvist. De ger mig jobb och jag behövs ju för att de ska få ihop det – och egentligen är det hela ett utmärkt kretslopp. Men alla vansinniga infall! Sådär utan skor? Baklänges? Varför inte göra allt uppochner också? Tur att jag skriver dagbok och får pysa ut min aversion för att orka. Så här lät det idag:

– Hur gör du det? sa nr 1 till mig i en paus.
– Jag tar tillvara på allt det råa från er ... och liksom förfinar det, sa jag och log för att inte reta upp någon.
– Ok. Vi vet. När ska vi vara färdiga? sa nr 2.
– Igår, sa jag och suckade (men jag tror faktiskt inte att han brydde sig om mitt svar).
– Hjälp! sa nr 3. Hinner vi ... hur ska vi ... räcker pengarna till en pool om vi blir färdiga idag? Varför har du inte sagt något?
– Bara för att.
– Hehe, det är precis som vanligt då? sa nr 4 helt lugnt.
– Hörni, kom nu här allihop, sa jag och drog efter andan som för att hämta kraft ur den laddade atmosfären. Pengarna. Vi måste tala om pengarna. Ni ger mig aldri...
– Moahahaaa, sa nr 2 med tillgjord röst. Precis! Detta är sluuuhuuutet!

Sedan fortsatte nr 4 att yra om någon konstig historia om små grisar som äter andra små grisar med bestick – och nr 3 tyckte till på köpet att det lät jätteintressant! Usch.

Nej, nu ska jag inför kvällens övningar för säkerhets skull ta på mig en slips som de alla gillar.

-----
Det var det! Oj, nu har jag ju glömt att berätta om folket i pottan – återkommer i ämnet.

Julkalendern den 22 december 2007

Gårdagens vinnare blev Bengt och Hans Persson, vilket ju passade bra eftersom det har kryllat av missnöjda genuspoliser i närheten av plommonstopet. (Ser ni, när jag skriver det så där, ser det ut som om Bengt och Hans är ett strävsamt gammalt par som heter Persson bägge två? Så tokigt.)

Julkalenderns programförklaring finns för nybörjare som har försovit sig här i första luckan. Den tjugoandra är den näst näst sista. Vad ska vi månne sedan göra hela dagarna?

-----

De grå kroppkakorna på Bondegatan 36 förvandlades förmodligen av kärleken till vita kalkonbröst. Vi åt svensk husmanskost, det enda de hade i matvaruaffären om hörnan. Det blev strömmingsflundror, rårakor med lingonsylt, sillbullar med korintsås, isterband, blodpudding och ärtsoppa med fläsk – utan att blinka svalde vi allt.

Vi hade mycket annat än mat att tänka på.
      Pär skulle fara till Pablo i Chile och jag ville under tiden ägna mig åt att förgylla toaletten i korridoren. Jag skulle vilja ha svart kakel med violfärgade väggar som jag hade sett i filmstjärnereportagen, men jag var helt enkelt tvungen att bara blunda för att den fanns.
      Den hade inte fönster, färgen på väggarna flagade och gamla stelnade spottloskor satt fast överallt. Den andades så mycket leda, äckel och hopplöshet, att jag försökte hålla mig till pottan i lägenheten, men det gick ju inte alltid och Pär och jag återkom alltid från våra toalettbesök med en djup känsla av förstämning. Alla har de lättat sig där precis som jag: Höök, Hedlund, Donner, Thulin och Lagercrantz.

------
Nu vill jag ha en tidsmaskin igen – en sådan toa full med gäster vill jag se. Vilket får mig att tänka på ”fullt med folk i pottan” – kan ni den historien? Fast det hör ju egentligen inte hit.

Radiorim i Radio P4

Är inte detta coolt? Jag har min egen dator med, alla andra i radiostudion har också datorer och så ploppar det upp frågor från inringande människor som vill ha rim på prydnadskuddar och slagborrar. Det är fruktansvärt stressigt och inte en sekund över för finslipning. Jag skriver haltande rim som nästan inte ens rimmar:

Om du kanske hittar en glad gamäng
kan du ju värma honom i din säng

(Ett täcke.)

Om grannarna på musikvolymen knorrar
kan du få tyst på dem med dessa borrar.

(Slagborrar.)

Jag älskar dina vackra fötter
men nog ser tårna ut som gamla nötter
hälsprickorna påminner om trädens rötter
här kommer boten som känns i dina hjärterötter.

(Fotspa med manikyrset. Inte pedikyrset tydligen.)

Julkalendern den 21 december 2007

Gårdagens vinnare blev Tiila, Tiila som oförtrutet och oavsett vad det står i texterna ändå rimmar på Doris Lessing! (Ge nu inte upp, alla 24 måste du ju rimma på!)

Julkalenderns programförklaring finns för nyvakna nybörjare här i första luckan. Den tjugoförsta kommer här, och den är inte som alla andra.


----

När törnen omgav familjen pressade George sitt bröst mot dem och sjöng. Hans viga språng med basketbollen i händerna och skratten som tycktes komma ur det yviga, svarta håret hänger nu på halv stång hos mig på båten. Han har ett hekto fjällämmel i hjärtat, en gnagare som av helig ilska ätit sig hit till oss.
Barnen är späda rör som kvinnan och mannen blåser sina liv genom. Alla släktingar spanar och snokar bland grytlock och dockor, utan att någonsin finna mittpunkten i blöjbarnens dans och lek.
Alla soldater i Skåne var nakna fastän de nästan aldrig tog av sig kläderna, eftersom själen var blottad utan en tråd som skylde den. De ser sina dagar hoppa omkring som livrädda droppar på spishällen. George fick inte ens behålla hela kroppen när han dog. I Stockholm slängdes hans ena hand och fot, men ingen hittade dem. Han satt fyra månader på Kumla och jag undrar om Gud tar emot brottslingar med stympade kroppar i himlen. Gud sägs vara stum, men hans språk är kanske ett evigt radioaktivt nedfall och vi förstår inte, eftersom vi är vana vid att höra sorlet och larmet på jorden.
Jag talar nästan i tungor när hon ber mig berätta om kriget, orden tar sig nästan genom hennes porer där hon sitter naken i bastun med brösten som är kära och rara. Hon är lång för sin ålder och rädd om figuren och äter inte gärna sötsaker, kakor och fet mat. Själv når jag fortfarande basketkorgen så att jag kan dunka bollen.
En människa kan rymma från kriget, men aldrig från sitt eget liv.

-----

På ett annorlunda tillvägagångssätt har denna hemlisbloggare uppfunnits. Men det är inget ni behöver fundera på, bara jag.
-----
Tillägg till alla: det är extremt få ledtrådar men mycket innehåll idag.

Julkalendern den 20 december 2007

Gårdagens vinnare blev först två som heter Marianne och Lilla E. Sedan drog jag en till för att berömma alla som hittade korrfel huller om buller överallt i gårdagens lucka: Crrly!

Julkalenderns programförklaring finns för sentillkomna nybörjare här i första luckan. Nu är vi verkligen i nerförsbacke: den tjugonde luckan, där inte alla ledtrådar leder rätt!
------


i januari 2006

foton av omöjliga säkerhetspoliser som bär ut
fulla politiker
med sparkar, motstånd och
outförd mat
från BLMs redaktion

Vi har ingen drickfrihet längre
Grundlagens ord
vilar raderade i böckerna

Undantagsparagrafen om fylleri
kan av maktorganen användas
till vad som helst

Vi får inse det nu
Vi har ingen drickfrihet nu
och har inte heller förut haft det
Vi trodde på en galen häst
Vi fyllde oss själva      Vi lät oss fyllas


------
Detta kan faktiskt vara lite mer komplicerat än det ser ut vid en första anblick. Eller kanske inte.

Lagen om alltings djävlighet

Där fick jag så att jag teg!

Igår gick jag omkring och muttrade över

• Uddevalla, som har järnvägsstationen utanför stan så att man fryser ihjäl när man letar efter mat
• Herrljunga, som liksom alla andra tågbytarställen har en Pressbyrå 40 irriterande meter vid sidan av stationshuset så att närmsta tekoppen hinner frysa till is innan man kan sätta sig på en fullsatt bänk inomhus
• Katrineholm, som har en köld- och fuktighetsmaskin som koncentrerar sig på köldblås på perrong 4
• Eslöv, av bara farten eftersom jag i alla fall har bott i kommunen.

Visserligen har Uddevalla ett utmärkt museum (jag hann med ett rejält besök), men jag blev som en stockholmare på besök i t.ex. Eskilstuna jättearg till och med på kullerstenen inne i centrum. (Rullväska, you know.)

Så här såg det ut när jag klev av tåget i Uddevalla strax efter åtta på kvällen. Man skulle kunna tro att världen hade gått under och att jag var den enda överlevande.

Men ack, vad man inte ska utmana ödet. Förlåt alla mittemellanstäder. Det är inte ert fel att jag vill ha kuddar och myshörna samt stora temuggar på stationen. Jag ber Fru Misfortuna att dra tillbaka det senaste dygnets händelser som

• punkteringen på silverpilens vänstra framdäck (upptäckt kl. 16:04)
  
• tv-kanalsboxens totala genomklappning (upptäckt kl. 21.22)
  
• tvättmaskinens nya centrifugfunktion som innebär blott ett varv per minut (upptäckt kl. 21.26).

Nu ska jag vrida ut kläderna i badkaret och ... inte alls se på tv.

Julkalendern den 19 december 2007

Gårdagens vinnare blev av någon mystisk anledning två igen. Nej, jag förstår inte heller hur det går till, men så är det. Två mycket envisa gissare: Heléne och Stina!

Julkalenderns programförklaring finns för eventuella nybörjare här i första luckan. Nu är vi på nitton!

----
Regler är till för att följas, även om vissa regler är fastare än andra, tänkte Santesson. Reglerna är inriktade på normalfallen.

– Den där idi... Han avbröt sig tvärt när den omtalade kom in.
– Det var då själva ... muttrade hon för sig själv.

De åt lunch på en mindre fräsch restaurang. Där låg drivor av bananer, äpplen, päron, vindruvor m.m. Han talade länge och väl om undersökningen, en undersökning som skulle bringa klarhet i mordgåtan. Var har du varit eftersom du är så blöt i håret?

Han sa lugnt: ”Vi får tala om det i morgon.”

De är ”beurs”, ungdomar födda och uppväxta i Frankrike med föräldrar från Algeriet, Marocko eller Tunisien. De flesta av dem är franska medborgare medan bara ett fåtal utnyttjar rösträtten. År 1984 genomförde beurs en protestmarsch till Paris. Frågan är: Vem avgör vad som är sanning eller lögn i denna sak?

– Jaså, hon tänker inte komma! fräste kocken ursinnigt.
– Får jag be om största möjliga tystnad!
– Låt bli! Det får vara nog med en bakelse!
– Är du inte riktigt klok! Hur understår han sig att påstå något sådant?
– Det får vara nog med en bakelse!
– Menar du verkligen det?!
– Det får vara nog med en bakelse!

Hur finner man det man söker? tänkte Santesson. På väggen stod med jättebokstäver: ”Stoppa klottret!” Kultur?? Skall det kallas kultur att kladda på väggar? Ordet demokrati, som betyder ’folkstyre’, kommer ju från grekiskan. Vad står det i Bibeln om detta? Nej. Politiker som har bra betalt ska inte klaga på lönen. Gjorde jag det vore jag väl galen.

Fast under speciella omständigheter kan man ju välja att bryta mot en enskild regel – om man har goda skäl. Tänkte Santesson och beställde in brie, camembert, Cambozola, biff Rydberg och Janssons frestelse.

-----
Den här är så vansinnigt svår att det nog är lika bra att ni tar semester från jobbet idag.

Julkalendern den 18 december 2007

Gårdagens vinnare blev två igen: Ica och Goblincharlott (men det är inte för att de har gissat mest fel eller mest rätt eller berättat om sin olycka och omgivningens hån och gliringar utan för att plommonstopet tyckte att det var dags).

Julkalenderns programförklaring finns för eventuella nybörjare här i första luckan. Nu är vi uppe i aderton!

-------------

      De två sitter bredvid varandra. Vad säger de? Förmår de ens tänka? Servitören kommer och borstar bort smulorna på duken med en servett och dukar fram två kuvert med champagne och ostron. Varför avstannar samtalet gång på gång? Vet hon kanske att han under hela middagen har en pistol i fickan? Han spanar nervöst efter taxin de har beställt, medan hon sväljer ett bromnatriumpulver med en klunk Citronil.
      Följer du mig, frågar hon.
      Han svarar inte. Det är mörker och snöyra och taxin kommer. Kör till Carl Adolf, säger han när chauffören öppnar dörren.

      Var det så det gick till? Det ligger nära till hands att tro. Ett minne, berättat av min pappa för länge sedan. Den lille pojken som är min pappa skyndar mitt i natten till apoteket Lejonet och återvänder sedan hem med morfin i en påse tätt tryckt mot bröstet. Vem var det som skickade ut en liten pojke mitt i natten? Vad hände egentligen?

      Husan och herrskapet rör sig i samma salong, men de vistas där inte samtidigt. Hennes lön är fri mat och husrum plus en liten slant. Först 1944 reglerades hembiträdenas arbetsförhållanden. Men hon får inte veta detta eftersom hon är ung när hon berövas sitt liv. Vad fick honom att göra sig skyldig till illdådet?

      Jag söker en förklaring till vad som hände den där dagen. Varför, varför?

-----------
Jaa. Många frågor blire.

Facit och ny hemlisbloggare kommer på onsdag morgon någon gång mellan 06 och 08.

Läbbiga ting i juletid?

Nedanför detta vanliga inlägg finns julkalenderlucka nummer 17. Inspirerad av ämnet i den och alla äckelmagade, nattvakna kommentatorer ska jag berätta vad vi i frukostflingorna respektive trädgård funnit har.

(Den där liksom tyska ordföljden i förra meningen tar man till när man inte har något roligt att säga egentligen.)

Om man ska hitta spännande saker som fingertoppar, maskar och harlortar i flingpaket, är det bra att inte hälla upp fil eller mjölk först. Hur skulle det se ut annars, om man med bild framträder kränkt och upprörd i kvällstidningarna – med filmjölk droppande från fingrarna?

Nej, sicken tur att Tioåringen blev lite misstänksam och hällde ut ... denna alien på en vanlig tallrik först.

Klump.

Det är faktiskt inget farligt, det är bara som om flingfabrikens bottenskrap har samlats i en hård, paltliknande boll. Man kunde lätt ta sönder den. Märket var Coops eget och nej, jag har inte ringt och klagat. Jag slängde ut bollen på gräsmattan för smådjuren att kalasa på.

Sent igår kväll gick jag ut på den mörka verandan för att slänga ut två brinnande rostmackor till djuren som inte har skrämts av alla cancerlarm eller tror på GI. Då klev jag i något som till och med hade gjort Sigourney Weaver lite blek om nosen. Sktjschloofffsch (iklivandet). Skvimp (uppdragande av fot).

Klegg.

Här står jag med fångsten uppskrapad på vår allra snyggaste spade. Klegget är en f.d. halloweenpumpa som jag hade ställt utomhus när den började mögla i ögonvrårna. Och glömt bort.

Bränt bröd, flingklump och pumpaalien. Trerätters, liksom.

Julkalendern den 17 december 2007

Gårdagens vinnare blev Husse, som för en gångs skull inte röstade på Höjer. Ni som vann i slutet av förra veckan får tyvärr inget paket med posten idag eftersom jag missade söndagens brevlådetömning med tre minuter. Sorry!

Jag måste dra upp Maries egenpåhittade poängberäkning till ytan. Inte för att utnämna en vinnare utan för att vissa människor liksom jag ser livet som en enda stor tävling. Finns det ingen att tävla med, så tävlar man mot spöken eller väderkvarnar. Marie räknar (och hoppas att nå 36 pinnar) så här:
1p = Jag har hört talas om författaren.
2p = Jag har hört talas om boken.
3p = Jag har läst boken.

Julkalenderns programförklaring finns för nybörjare här i första luckan. Men vem gömmer sig bakom den sjuttonde ... med extremt få ledtrådar?

-------------

      Han kände efter i vänster näsborre efter något att äta men hittade inget. Han kände efter en gång till i den högra, det kunde kanske finnas något litet gömt där. Det kletade till strax bredvid nagelns kant. Ha drog snabbt ut fingret och stirrade på en stor kråka.
      – Va? En kråka?
      Han stack på nytt fingret i näsborren och fick fram en ny snorkråka.
      – Vad är nu detta, tänkte Oskar. Hade han somnat och drömde alltihop?
      Han stoppade kråkan i munnen, tuggade lite på den med framtänderna och svalde. Han stack sedan mycket långsamt och försiktigt fingret in i näsborren igen, kände en ny snorkråka, rörde runt lite grann. Det fanns inga fler. Han kände sig plötsligt lite rädd. Han hade aldrig förut tänkt på sin näsa som fylld av snorkråkor. Han gick fram till fritidsgårdens enda spegel och tittade på spegelbilden. Näsan var normalfärgad, inte stor, bara som en vanlig, hygglig pojknäsa. Han stoppade in pekfingret igen, kände en kråka, drog ut den, såg på den och stoppade den i munnen. Han stack finget in i näsan på nytt, drog fram ännu en kråka, och åt upp den.
      – Var gång jag stoppar in pekfingret i ... det är ju inte klokt.

-------------
Läckert. Nu blev jag allt lite hungrig. Tänk ändå att det är julafton om en vecka. (Måndagsfacit och tisdagshemlis kommer nog vid midnatt, men sedan blir det morgonblogg igen.)

Julkalendern den 16 december 2007

Gårdagens vinnare blev TBFKAEM och Pysseliten – två igen bafatt. Men imorrn blir det bara en, annars tar ju tröjorna slut. (Mejla adress och storlek, även ni som har vunnit tidigare!)

(Ni som underligt nog har en högermarginal här som har rasat ner mot botten av sidan som ett par byxor på en clown och dessutom förstår varför, får gärna säga till. Hur nördig jag än är, verkar det inte som om jag kan fixa’t. Och ni som – för andra gången – lyckades få en glimt av denna text lite för tidigt eftersom jag sluddrade på tangenterna: låtsas som ingenting.)

Julkalenderns programförklaring finns för nybörjare här i första luckan. Men nu mot sexton. Tänk, bara åtta kvar.

----------

Efteråt kändes det som om barndomen var en stor säng. Hela dagarna var han uppe och sprang som andra barn, utåt skilde han sig inte mycket från dem. Men likväl var hans barndom mer fylld av sängminnen än sol, lera och vatten.

Kvinnorna i köken jämrade sig över lag, de beklagade alla mödrar i världen. De förtalade männen och talade om mödrarna som om de bar hela världens lidande på sina axlar. Deras bröst var stora och lösa. Någon tog fram ett bröst och det luktade frän mjölk.

– Hur är det med honom, grannens pojke?
– Bantarbrottarn? Illa, illa. Han är sig inte lik sedan han började ta pulver före tävlingarna.
– Han var alltid klen i skolan, minns du när han vätte på sig?
– Ja, tänk, så besynnerligt. Man hade kunnat tro att idrotten ...
– Ja, men numera är det bara tomhet som råder, både hos utövarna och publiken.

Han lyssnade på de klagande kvinnorna men tröstade sig med att tänka på flickan och hennes svällande höfter och hur hon sprang med sin blöta, klafsande kjol. Då han tänkte på döden, erfor han en känsla av mörkrädsla som under de kallaste frostnätterna i de fuktiga bostadslängorna. Sov gott, Klara. Du vet att på gården går allt sin gång.

--------
En lagom svår söndagshemlisbloggare?

Julkalendern den 15 december 2007

Gårdagens vinnare blev två igen bara för att jag gillar att dra lappar: den insiktsfulla/e A.P. och Tebe som gissade för första gången och dessutom heeeeeeeelt fel!

Julkalenderns programförklaring finns för nybörjare här i första luckan. Men nu mot den inte särskilt diskreta luckan nummer femton!

----------

Jag känner mig hungrig igen, där jag nu sitter med ett par änglar i den här gamla syltan precis som förr i tiden. Mja, det var bättre förr, med vita limousiner, ärans guldgator och ... och tänk på kärleken. Den riktiga kärleken.

Och där kommer Hägern igen, precis som första gången vi träffades med stora eldbollar – juteväv och siden på en gång. Regnbågen, de färgglada kläderna – som då, när livet var som en ... vad var det jag brukade säga ... som en fjäril? Nej, nu känner jag en sång komma smygande! Hit med gitarren! (Sjunger.)

- Rajdiraj ruppnifells ... det blåa grääääset.
- Bara för att jag är en ... nej, det blev inte bra.
- Bara för att jag är hemma till juuuul!
- Och ser ut som Putte Kocks skalle
... gånger två
- Ska du inte tro att jag är kooorkad!
- Örnen fl... nej, , örrurknön, nej ...
- Sparven flyyyg... näe.

Äsch, jag måste rycka upp mig, folk kan ju tro att jag är som vem som helst som sitter här och deppar. Det är i alla fall så att jag är hungrig, och jag prioriterar ju mat framför nästan allt annat. Inklusive män.

-----

Trallalala.
-----
Dieva kom med önskemål om länk till facitsajten, t.ex. under priströjan här till höger. Och si, det tyckte jag var en lysande idé!

Julkalendern den 14 december 2007

Gårdagens vinnare blev två eftersom jag har spillt glögg i plommonstopet så att vissa lappar numera sitter ihop: Lisa och Dieva.

Julkalenderns programförklaring finns för nybörjare här i första luckan. Men nu mot *gäsp* nummer fjorton!

---------

Jag ser allt i bilder.

Tystnad.
Faderns ansikte är orörligt.
Barnet skriker.

Himlen välver sig från den ena sidan av jorden till den andra, som blå lack översållad av stjärnglans. Han ser på henne. Hon ser på honom. De ser på varandra. Närmar sig.

Tystnad.
Det är här historien börjar. Men barnet vet inte om det. Gatan har blivit som av sammet, nattlig.

Barnet går ofta på bio. Men hon säger att hon inte tycker om den senaste filmen, den om Vietnam. Barnet lägger sig ner på golvet. Musiken är överallt.

Lite senare. Tystnad. Alla kastar i sig maten. Fadern har beställt grillat ankskinn med sås av syrade bönor. De ser hänfört på maten som bärs ut och in, det roar dem.

Modern tar faderns hand, ser på den, kysser den. Hon skriker.
– Jag är död. Jag är förtvivlad. Jag kan aldrig älska igen. Det är bara smärtan jag älskar. Jag äskar inte dig längre. Min kropp vill inte veta av min älskade som reser sin väg
Fadern har lyssnat uppmärksamt men hör inte.
Han ser på henne.
De ser på varandra.
Tystnad
Rummets ljus kommer från grändens ljus.*

*Vid eventuell filminspelning:
Gatlyktornas bleka, trista sken och bokryggen filmas, ljudet hålls tillbaka.

--------
Sådär skulle man egentligen regissera alla sina blogginlägg. ”Om eftervärlden vill göra film av detta mitt underverk till blogg, vill jag att Johnny Depp spelar Lottens roll.”

Önskelista 2007

Jag har fått mejl. Man tycker visst att detta med Hemlisbloggarjulkalendern börjar bli tjatigt, trist, tråkigt och alls inte underbart. Mullenöh på er!

Nämen då kan jag ju svara på sju saker som jag önskar mig i julklapp, eftersom Sandra för en halv evighet sedan önskade sig just detta. Jag vill i mina paket ha

• blommiga eller prickiga eller rutiga eller bara roliga gummistövlar i stl 40 (jag har nu min djefla mans mammas mormor Annas seglarstövlar)
• innertaklampa till silverpilen (en på insidan nattsvart Volvo 245)
• en stekpanna (ty den gamla har tatt slut)
• palt
• en simpel, begagnad cykel som funkar (ty den gamla har tatt slut)
• ett synnerligen coolt skärp med mycket som blänker
• nya joggingskor (ty de gamla har tatt slut).

Vad fiffigt. Att de gamla joggingskorna har ”slitits ut” får nog er att tro att de har joggats slöa och inte går att slipas om. (Så är nu icke fallet. Jag klev på en spik när jag skulle hämta tidningen och det lilla hålet har vuxit under mitt gående under de tre gångna månaderna.)

Julkalendern den 13 december 2007

Gårdagens vinnare blev Discobollsstudiomannen, som gissar fel och sällan och inte ens rimmar men ändå har tur. Livet är bra grymt. För er andra, alltså.

Julkalenderns programförklaring finns för nybörjare här i första luckan. Men nu mot lucialuckan, som inte alls innehåller nån lucia.

------

Jag tänker ibland på Shakespeares syskon. Hur de levde, vad de åt, om de skrev, om de fick barn som skrev och om de i sin tur fick barn som skrev. Eller om barnafödandet faktiskt hindrade dem att skriva. Man måste naturligtvis fortsätta att föda barn, men inte tio eller tolv när två eller tre var räcker bra. Varför fäster jag nu så stor vikt vid att man ska skriva böcker, när det fordrar så stora ansträngningar, kanske förmår en att mörda sin moster, nästan säkert kommer en att bli försenad till lunchen och kan vålla att man hamnar i mycket allvarliga gräl med en del i alla avseenden trevliga personer? Låt mig då genast bekänna att mina motiv är själviska – jag tycker mycket om att läsa och skulle därför vilja att ni inte tvekar en sekund med att gripa er an med vilket ämne som helst. För av detta kommer litteraturen att bli bättre – böcker har för vana att påverka varandra. Nej, nu måste jag stänga om mig och skriva för brödfödan och inte stå här och filosofera. Jag är strax färdig med några sådana här texter, som jag kommer att få fem hundra för:

För att markera rummets höjd och den vitrappade betongen står trappan till loftet vinkelrätt placerad. Den stabiliserar de fyra väggarnas kontrast till det lena, vitoljade golvet och takets skulpturalitet. Den välfyllda bokhyllan står i bjärt kontrast till de ljusa sommaröverdragen av linne. Den låsta dörren främjar den tysta tryggheten och skaparkraften.

----------
Ja, detta var ju komplett motsägelsefullt. Hm. Jag är i schtoorschtan och jobbar och föreläser hela långa dagen, men ska försöka ta många långa bensträckare och se till att ni håller er på banan.

Julkalendern den 12 december 2007

Gårdagens vinnare blev två eftersom alla kommentatorer lade ner hela sin själ i att gissa utan att egentligen behöva det: Magnus och Eva-L! (Mejla storlek och adress pronto, prosit.)

Julkalenderns programförklaring finns för nybörjare här i första luckan. Men nu öppnar vi tolvan, vilket innebär att vi är framme vid halvtid utan att få någon vila. (Hela denna vecka kommer ny hemlisbloggare och facit på morgonen. Trots att Vredens Barn ligger sömn- och arbetslös och längtar efter midnattspublicering.)

----

En hel timme håller vi på och mal
om att jag aldrig kämpade
att jag borde ha hjälpt dej
med försvaret
med gatoraden

om att jag visst hjälpte
att jag skrek och skrek och skrek men att du aldrig lyssnade
eller förstod
eller brydde dej om
att förstå
hur jag spelade zonförsvar

om att du aldrig försökte kämpa
med pepping för mej
när vi anföll
och du inte försökte
att ge mej dextrosol
som var din
så att jag orkade
gå tillbaka i försvar

om att det enda du kanske
behövde
var min styrka
inte mej
inte mitt försvar
inte mitt anfall
bara ditt eget ego
förresten

om att ifall det nu bara
var musklerna
så finns det väl
för fan
andra spelare
världen full

om att isåfall så
så varsågod
kämpa för dej själv
spring spring spring

Du reser dej
på den stora planen
och vrålar
het av mjölksyra
ut
din längtan efter öl
som i VM -95

-----
Ja, nu är väl bara frågan vem som vinner?
---
Hjälp. Jag hade ju feldaterat denna lucka! Måste sova.

Tröjan

Jomenvisst. Efter tio dagars kamp – som i en djungel utan machete – kom så äntligen tröjan fram. Idag får fem av vinnarna ett tjockt kuvert i brevlådan. Så fort de andra vinnarna hör av sig till mig med storleksrapport och adress får de också paket.

Vad händer sedan? Hamnar man på en reklamlista och drabbas av språkregelsutskick, pengakrav och inbjudningar till glöggparty i hemlisbloggarborgen?

Nope. Detta är ett pris och ingen skatt betalas av vinnarna.

(De som vill vara hemliga kan fortsätta att vara hemliga. Jag kan skicka tröjan till er mormor eller till t.ex. poste restante Kim Andersson.)

Julkalendern den 11 december 2007

Gårdagens vinnare blev Petrusjka, som tillkallade en expert och lyckades komma på det rätta svaret. Way to go! Annars spretade gissningarna igår som en julgran på rymmen.


Julkalenderns programförklaring finns här i första luckan. Men nu mot den mystiska elvan!

----------

Den 11 november

Nog för att jag har ett häftigt temperament, men min s.k. pojkvän är faktiskt värre. Jag tror att man skulle kunna diagnosticera honom som narcissist! (Han har i alla fall narcissistiska drag.)

Igår vrålade han rakt ut bara för att han inte fick det där fönsterputsarjobbet. Tänk, ibland tycker jag att han påminner lite om när Magnus i sin för korta kavaj blir arg på Brasse och struttar omkring medan han spottar och fräser.

I och för sig måste jag hålla med om att han far illa väldigt ofta. Han får stå ut med sin morbror (suck!) och den där arrogante kusinen, samtidigt som jag ju också plågar honom. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag vill.

-------

Jag kommer nog att ända till på fredag fortsätta att publicera facit och ny lucka på morgonen – om jag ändrar mig säger jag till. För det ääääär ju mer spännande med midnattsgåtor. Fast jag kanske ändrar mig. Eller inte.

Julkalendern den 10 december 2007

Gårdagens vinnare blev Jovanna, som kunde se likheter mellan Piet Hein och Stefan Sundström samt Kirkegaard. Skickligt!

Julkalenderns programförklaring finns här i första luckan. Men nu till lucka tio!

----------

Jag är faktiskt värd lite mat, men det är helt hopplöst eftersom jag är totalt oansvarig och helt livlös i sådana där situationer när andra bara känner sig lyckligt frigjorda.

Jag kan inte äta eftersom jag
är komplett sönderskjuten och full av hål (jävla 70- och 80-tal)
är iskall (alla fejkade år, ni vet)
inte känner av något annat än de hårda ärren runt hjärtat (och möjligtvis Romeo och Julian ... nej vad heter han?).

Men för att återvända till temat än en gång: jag skulle vilja äta annan sorts mat, en sådan som inte bryter ner en. En som inte murar in mig, som inte stänger in mig – kanske även mat som inte betyder ett jota. Ja, det är sådan mat jag behöver: jag kan väl få en önskemåltid eftersom jag faktiskt bär på en och annan erfarenhet i den här ryggsäcken? Jag tror banne mig att min önskan är värd att upprepas:

• öl som inte bryter ner en
• vin som inte murar igen munhålan
• vitlök som inte stänger in en
• potatismos som inte betyder ett enda någe.

Ja, det är sådan näring jag behöver – och jag kan väl få den som jag vill ha den eftersom jag bär på så många minnen (och glasögon)?

Kom igen nu! Jag har mått illa så många gånger; ge mig inte utsökt och smakfull mat eftersom jag är redo för lite tuffare tag och inte sådant där milt och vackert upplagt trams. Men kom ihåg att jag är helt uttråkat blasé när ni känner er fria och modiga.

-----
Nu kommer facit till den här hemlisbloggaren inte att publiceras förrän i morgon mellan 06 och 08 eftersom jag har jobb att utföra. Sådant som inbringar pengar, ni vet. (Men som bonus på laxen ska jag försöka hinna med ett och annat vanligt blogginlägg för att t.ex. meddela vad ni ska köpa till mig i julklapp.)
--
Ordfacit.
Musikfacit.

Julkalendern den 9 december 2007

Gårdagens vinnare blev Trulsa, som så envist gissade fel. Är det orättvist mot rättgissarna, säger ni? Javisst, julkalendern är liksom livet självt grym och orättfärdig. Ha.

Julkalenderns programförklaring finns här i första luckan. Men nu till lucka nio!
---

Folk med lite perspektiv brukar anse två saker som självklara: att vi alla har ett enda liv och att det kanske är ... underlivet.

Detta påminner mig om när min son igår skulle lägga sig att sova. Han gav mig ett snöre med en knut på mitten och bad mig att ta bort knuten. Så då gjorde jag det.

– Nej! sa min son med gråt i rösten. Det där snöret bryr jag mig inte om! Det är ju knuten jag vill ha.

Sådant funderar jag över. Liksom att allt tar sådan tid att man knappt hinner leva. Man borde ju ha mer av ingenting i almanackan.

För att inte tala om detta att jag njuter så av varma, ljuvliga fester i vänners lag men hyser stark aversion mot de kalla resterna dagen efter. Jag älskar de glada skratten som blandas med det porlande vinet men hatar verkligen slattarna i de glömda glasen.

---
Nu måste ni ta till den kollektiva intelligensen. Den är så mycket större än den ensamma individens samlade kunskap. Jisses, jag låter ju lika vis som hemlisbloggarn i dagens lucka.

Julkalendern den 8 december 2007

Gårdagens vinnare blev Statistikern, vilket kommer att skapa trevlig turbulens i dennes lilla julkalendergissarkollektiv. (Erikapik var med liten marginal först med rätt svar.) Glädjande var att flera nya namn dök upp; jag är ledsen att plommonstopet inte valde en av dem. (Det där är bara sådan man skriver och säger. Jag är inte ett dugg ledsen – jag kan ju inte styra över slumpen.)

Julkalenderns programförklaring finns fortfarande i första luckan. Men nu dag åtta!

Jag älskar att äta ute. Men jag har aldrig begripit mig på varför notan kommer i slutet av måltiden. Pengar är nämligen två helt olika saker före och efter maten.
”Vad är det här? Hur gick det här till?” sa Jerome.
”Vem har ätit så här mycket mat?” sa David.
”Det här måste vara fel, vi kan inte köpa all denna mat, vi är ju inte hungriga nu” sa jag.

Och ta det här med att ta resterna med hem till hunden. Man viskar sin begäran om en påse lite generat till servitören, för antingen gick man på restaurang utan att vara hungrig eller så har man valt ett osedvanligt dumt sätt att köpa hundmat.

För att inte tala om matlagning på tv. Varför har man det? Jag känner inte doften av maten. Kan inte äta den. Kan inte smaka på den. I slutet kan jag visserligen titta på den när kocken håller upp den mot kameran.
”Titta så gott! Tack för att ni tittade när vi lagade mat! Hej då!”

Apropå mat. Ta superhjältar. Ta mannen av stål! Vem bestämde att han skulle heta Stålmannen? Herr och fru Kent? Och har han några av våra problem? Räksallad i mungipan? Gaser ... kan han fisa superfisar? I underkläderna som sitter utanpå kläderna? Eller går han tillbaka i tiden och låter helt enkelt bli att äta? En sak är klar, han har då inga problem med svåröppnade pistagenötter.

Nej hörni, kanske skulle man ta en öl och en Janssons på detta?

Julkalendern den 7 december 2007

Gårdagens vinnare blev Fredrik The Owl, hoho, som nu måste mejla storleksönskan och adress till mig. Det gäller även alla Malinar och andra vinnare, för på måndag smäller det: då ska jag packa och skicka alla nio som dittills vunnit. Äntligen!

Julkalenderns programförklaring finns *gäsp, old news* i första luckan. Dag sju ser hemlisbloggaren ut så här:

Resten av helgen var likadan. Vaser krossades, glassplitter överallt, jag skrek och mamma skrek. Pappa skulle säga åt mig att vara tyst, men kunde inte. Spyan hamnade som en blöt diarré på golvet. Alla sluddrade och spydde i blomkrukorna.
Gode gud hjälp mig.
Jag måste gå.
Jag måste ut.
Jag slet tofsar ur mitt hår. Ville bli Ful Ful Ful. Riktigt Ugly.
Alla vinglade runt i trapphuset och alla skrek med röster som lät sjuka.
Alla sjöng på bruten svenska.
Alla ansikten lyste som tända ljus.
Jag brann lika vackert som ett ljus som nyss släckts.

Jahaja. Lite fredagsmys, anyone?

Julkalendern den 6 december 2007

Gårdagens vinnare blev Huskorset, även om nästan alla som gissade, antigissade och ogissade borde vinna både guld och regnskogar. Men om det är någon som vill ha en bok av gårdagens hemlisbloggare, så mejla mig – jag har fyra dubbletter. (Eller låna på biblo om ni är mejlblyga!) Uppdatering: Ica, Agneta, Bim och Studiomannen fick de fyra.

Julkalenderns programförklaring finns som ni vet i första luckan. På det sjätte smäller det visserligen inte, men i alla fall:

     – Han är ju fin i baken, Sjuan.
     Jag måste le eftertänksamt åt hennes nybörjartakter. Liggsårets kanter var rödfnasiga. Sjuan verkade inte känna något när jag lät mina fingrar undersöka kraterns djup. Jag förde ner ett finger och bestämde mig för att rengöra såret med tuss och pincett. Jag suckade sedan:
     – Ta i här!
     – Kan han verkligen inte höra oss? viskade hon upprymt.
     Sjuan skulle vändas så att vi kunde byta de våta blöjorna mot de nya, torra. Och just som de kommit på plats puttrade en gnutta avföring fram ur honom. Så förargligt. Det rann som grovt snus nerför baken.
     Efter den malören log vi kamratligt mot varandra, hon och jag, och så tog jag fram min dubbla korvmacka ur nattskaffningen.

     Och jag, Kalle Dussin, som spelade i årets sammandrabbning. Vrålet från läktarna var öronbedövande.
     – De e Nian va?
     – Just de, Nian, vrålade jag. Ni får ta backarna! Ge jävulen i min gubbe!
     Tränann fram och tillbaka som ett vilddjur utmed sargen, lite klumpigt men febrilt. Han kunde avbryta uppladdningen inför en viktig match genom att resa sig upp i omklädningsrummet och sjunga gamla schlagerlåtar. Härtill basades med fjärten och de långa, fingerlika tårna knäppte finurligt.
      Vi slog oss för knäna av belåtenhet.

Denna text bygger mest på stilen, inte lika mycket på finurliga ledtrådar. Men vad gör väl det? Ni har ändå ingen aning, eller hur? (Textanalys, någon?)

Facit.

Julkalendern den 5 december 2007

Gårdagens vinnare blev en för året ny gissare –Malin – grattis! (Ni vet väl alla att man måste mejla mig om storlek och adress och sedan vänta med skägget i brevlådan tills tröjorna, ack de så försenade tröjorna, behagar anlända?) För övrigt kan alla som inte har något att göra såhär i stressens högtidliga bästismånad läsa mer i facit. Alla facit är långa, långa, långa och utföhöörliga. Massa bokstäver blire.

Julkalenderns programförklaring finns som ni vet i första luckan. På det femte ska det ske!

– Ät upp soppan nu.
– Alltså mamma. Jag tycker att det som är bra med ett nytt år är att det blir allt närmre till framtiden, eller hur mamma?
– Ät upp soppan, snälla du.
– Almanackan, almanackan, den bara äter tid, men blir ändå bara tunnare, visst?
– Ät upp soppan!
– Men mamma, vilket elände! Jag kom på en sak! När det är mitt på dan här, är det eftermiddag i Europa och midnatt i Asien. Jag menar: hur ska man kunna göra framsteg med gamla avlagda timmar?
– Ät upp soppan! Dom som inte äter upp soppan växer inte, dom fortsätter att vara små och blir aldrig stora.
– Undrar hur det hade sett ut idag om inte Hitler hade ätit upp sin soppa.
– Ät nu upp sopp...
– Mamma, när du var en liten flicka ... eh ...
– Ja, vaddå?
– Det var inget. Bäst jag ägnar mig åt min egen barndom. Det blir mindre långsökt.
– Sscchhh. Ät upp soppan.

Jättelätt. Hm. Jag tycker mycket om att skriva dialoger. Kanske skulle man kunna försörja sig på att bli pjäsförfattare? (Sluta skratta nu, tacksåmycket.)
---
Oj. Jag hade av Misstag skrivit midnatt Med versal här ovan. Det var alls inte Meningen. Men just den Meningen är Mycket intressant.

Facit.

Julkalendern den 4 december 2007

Gårdagens vinnare – hakke – var nästan sist in i kommentatorsbåset och gissade dessutom helt uppi tok. Men en vinnare är han ändå! Dock ska Helenes skarpsinnighet nämnas – hon var den första och nästan enda som gissade rätt.

Uppdatering: Jag har fått kontakt med översättaren till gårdagens hemlisbloggare –Thorleif Hellbom – som berättar: ”Jo, jag översatte en hoper krafs för Wahlströms. Den första Hjortfot kom nog nån gång på 50-talet. Den enda jag kan hitta är "Hjortfots sista strid" från 1966, men jag ser på Libris att det kommit ut nya upplagor in på 80-talet. Man borde få royalty.” Ha!

Julkalenderns programförklaring finns som ni vet i första luckan. Nu tar vi den fjärde!

      År tjugohundrafyra kunde man strax efter nyår uppleva ett ovanligt varmt Stockholm. Turisterna svettades, matadorerna svettades och alla hundar i täckvästar svettades. På sjöarna smälte isen och hade man inte en tunn jacka fanns det inte en möjlighet att hålla sig någorlunda sval.
      Jag bodde i ett jättehotell vid Globen, nära Globens shoppingcentrum och Aftonbladets redaktion, på gångavstånd från tunnelbanans gröna linje och fotbollsplanen som jag för tillfället har glömt namnet på. I receptionen stod oftast Pär Nilsson, som en gång i tiden hade startat en postorderfirma som hade expanderat i en uppåtgående spiral tills herr Pär hoppade av för att bli hotellchef.
      Gomorron, min vän, brukade han säga även om klockan var bortåt midnatt.
      Gomorron, svarade jag även om klockan var åtta på kvällen.
      Jag brukade föreslå en sup, men han hade sällan tid. Istället stod vi där i hotellfoajén och mindes livets stora kärlekar, vänskapen i dödens omedelbara närhet och hur man bör lära sig franska. För franska ska man lära sig enligt talmetoden även om man kan vara språkligt lyhörd på olika sätt. Jag kan bara säga en enda mening på franska: Denna maträtt är mycket stor. Jag kan uttala meningen alldeles korrekt med en finsk brytning eller spansk brytning eller skotsk brytning eller med min egen brytning naturligtvis men jag kan inte låta som en fransman. Jag kan däremot rita både fransmän och stockholmare som super och finnar som äter stora maträtter.

Svårare än igår kan det väl ändå inte vara? (Fast jo, kanske ändå.)

Facit.

Julkalendern den 3 december 2007

Gårdagens vinnare blev en gammal-i-gemet-gissare: Översättarhelena. (Vad ni kanske inte vet är att hon är en filur som när ni inte anar det går in och dräller felgissningar omkring sig som jag slänger t.ex. strumpor i badrummet.)

Julkalenderns programförklaring finns förresten i första luckan. Nu tar vi den tredje!

In kom Store Ralph, som var en lång, mager och en smula kutryggig man, men en glad och vänlig människa. Lille Hiawatha, som var en kraftig pojke, oförskräckt och modig, mötte honom i dörren och de följdes åt mot den stora eldstaden. Lille Hiawatha kände stor vördnad för den store mannen.

– Äntligen är min broder här, sade han, var resan strapatsrik?
– Javisst. Mycket.

Den store tittade allvarligt på den kraftige men ändå förvånansvärt smidige pojken. När de sågs senast var även Gröna Lyktan med – den smärta kvinnan med sina ovanligt framträdande kindkotor och ögonen som var små som på en orm. Så log Store Ralph mot Lille Hiawatha.

– Vill min broder ha en torkad köttstrimla? sade han stilla och drog upp en sådan ur fickan.

Lille Hiawatha måste medge att det såg smakligt ut, ty han hade inte ätit på länge. Han skulle precis svara när han hörde det mjuka, nästan ljudlösa tassandet av skinnklädda fötter. Han gav efter för en plötslig impuls, sträckte fram handen, sänkte rösten till det gravlikaste djup han förmådde och gav till ett kort rop:

– Hon är här nu!

Mhm. Sug på den, ni!

Nej, gå och lägg er!

Hemlisbloggarjulkalenderfacitet kan inte läggas ut fastän det är superintressant och innehåller minst en vinnare, eftersom bloggfabriken Typepad ligger nere och inte går att få kontakt med trots att jag försökte muta med extra fina ettor och nollor.

Därför dyker morgondagens hemlisbloggare inte heller upp här nu. Felåt alla som sitter uppe med tandborsten i munnen för att hinna gissa först. Nu får ni alla en ny chans i morgon – både vad gäller facit och ny lucka!

Protester emottages förstås. Men betänk att det är jag som lägger lapparna i plommonstopet ...

Julkalendern den 2 december 2007

Gårdagens vinnare blev en nykomling som dessutom gissade fel: Pysseltanten. Perfekt. Vilket i och för sig inte behöver betyda att jag inte precis lika mycket gillar gamla godingar som gissar rätt. Eller erfarna rävar som förvirrar med helt fel svar fastän de mycket väl vet svaret. Eller eleverna som sitter längst fram, som ger mig röda äpplen, rimmar, skålar och står i.

(Julkalenderns programförklaring finns i gårdagens lucka.) Ingen idé att dra ut på detta, va? Lucka nummer 2:

Lilla syster och Onkeln samlar på gamla mjölkkartonger som gamla tanter med mustasch och gubbar med stora, hängande kinder har slängt bort. Kanske säljer de dem sen och får pengar för dem. För det är ju fina kartonger. Onkeln tror att han kommer att bli rik när han blir stor.

”Men du vet väl att det här är jättehemligt?” säjer Onkeln till Åckar.

Åckar är tjock och ganska dum. Han heter egentligen Oskar men hans mamma har nåt fel på munnen så hon kan bara säga Åckar!

Onkeln sitter och petar i maten eftersom han är rädd för studsfettet! Men det är viktigt att man äter upp allt! Då stoppar han en av de äckligaste i munnen och sväljer. Det smakar förskräckligt!

Alla är besvikna på Onkeln. Men han äter inte upp utan sitter bara med hopknipen mun. Fast det gör ju inget för Onkeln vet en sak som ingen annan vet!

Googla nu er galna, räkna LIX och rådfråga alla bibliotekarier i släkten. Jag ska vara i Norrköping och spela basket och förstöra hälsenorna hela söndagen. Men undrens tid är inte förbi: jag har med mig dator och internet och kikar in här i pauserna, tror jag.
----
Facit.

Julkalendern den 1 december 2007

Detta är en tradition. Ni vet vad ni ger er in i?

(Nu en lååååång parentes till alla jätteovana och helt okunniga bloggläsare som famlar efter fotfäste som Bambi.

Från 1 till 24 december skriver jag varje dag som om jag är någon annan. Jag upprepar för säkerhets skull:

Som om jag är någon annan.

Det kan vara – och är det oftast – en författare. Död eller levande. Bra, dålig, svensk eller inte. Kanske bara någon som trycker på tangenter eller håller lite slappt i en penna. Ibland finns det dessutom ledtrådar gömda. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och gissa i kommentorsbåset. Er uppgift är förstås också att göra era medgissare förvirrade.

Alla som fullkomligt och totalt struntar i denna julkalender kanske då och då får helt vanliga inlägg att bita i. Men bara kanske.

Nybörjare? Ah. Mejla mig så ska jag förklara hur enkelt det är att kommentera i en blogg. Slut på lång parentes.)

Nytt för i år är att man inte måste vara litterärt bevandrad för att gissa rätt. Äh, så var det ju förra året också, kom jag på nu. Och förrförra. Allt är helt enkelt lika enkelt som förra året. Och förrförra. Nästan. Det finns en klurig nyhet som jag inte är riktigt säker på att jag kommer att genomföra. Åh, det lät ju väldigt genomtänkt. Planering is my middle name. Not.

Detta är hursomhelst den enda julkalenderbloggen där det händer mer i kommentarerna än i själva inlägget.

En av alla som i kommentatorsbåset gissar (fel eller rätt), vinner en hemlig t-shirt. (Den är hemlig bara för att den inte har levererats från tröjtryckeriet ännu.) Ingen nyhet alls är att alla 24 hemlisbloggarna förenas av en synnerligen komplicerad röd tråd som ingen någonsin listar ut i förväg. Nu kör vi:

Advokaten vaknade mycket långsamt och tvekande, ungefär som när en övergödd hund tar sig upp ur en sjö av kolasås. Han lyfte ena armen till skydd mot solljuset innan han vågade kisa, men slöt hastigt ögonen igen. Efter en snabb återhämtning slog han upp ögonen på nytt. Blicken gled över golvet, de utspridda tidningarna och den omkullvälta tv:n, vars skärvor låg utspridda som grönsvarta istappar. Överallt låg små fjädrar och apelsinskal, serpentiner och silkepapper samt hårnålar. Hans ögon kändes en smula inflammerade. Han blundade igen. Någon talade.

– Sten. Ernst Sten. Hur står det till?

Advokaten tittade upp mot den hälsande mannen som hade sträckt fram ett glas öl mot honom.

– Tack.
– Varsågod, svarade mannen som tydligen hette Sten.
– Nå, vad är det ni vill? frågade advokaten.
– Konservfabriken, vi måste dit.
– Varför då?
– Vet inte. Det angår inte mej. Men du måste följa med.
– Jag måste göra vad?
– Följa med.
– Men varför? Jag mår inte så bra.
– Som du vill. Jag går själv.

Han tittade ner i ölglaset och såg hur det porösa skummet bubblade och långsamt sjönk ihop. Efter ett tag kunde han se den mörkgula ölens yta och påmindes om att han behövde gå på toaletten.

Facit kommer på gamla hederliga facitsajten som jag för tillfället har glömt lösenordet till. Låt oss hoppas att dimmorna om ett dygn har skingrats.
---
Facit.