Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 3: expertbloggare (uppdat.)

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga, även om det hade varit kul. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en ny bloggläsare. Jag fick igår mejl från två personer som aldrig i livet skulle 1) blogga eller 2) kommentera. Men de läser!)

Somliga föreläsningsdagar – för ett visst åhörarklientel inom en viss yrkeskategori – inleder jag ibland ”lektionen” med den något banala uppgiften:

– Tala om för mig vad du är bra på. Vi börjar här! (Jag är jätteglad och pekar på någon som ser ut som klassens smör... förlåt, klassens ljus menar jag, medan alla som lyssnar håller på att dö av skräck och förlamande prestationsångest.)

Ibland funkar det inte; alla tar bara upp sina allra sämsta sidor genom att prata tvärtomspråket så här:

– Jag är jättebra på att inte hålla ordning.
– Jag kan säga helt fel saker vid fel tidpunkt.
– Jag är bra på att reta upp alla mina släktingar.
– Jag var bra på att dansa innan jag fick min högra fot amputerad.

Då drar jag till med storsläggan … med en liten Socker-Conny-feeling.

– Är det någon av er som har en … (effektfull paus som fyller rummet av ångestförväntan) ...en passion? EN PASSION? P-A-S-C-H-O-O-O-N? (paus) Inte? (paus) Jag, t.ex., ÄLSKAR basket! ÄLSKAR! Basket-basket-basket! Ja! (paus) Ja? Du ville säga något?

– Jag … förlåt .. jag gillar … att laga mat … tror jag … ibland … kanske …

I bloggvärlden kan man hitta personer som inte tvekar att erkänna sina passioner eller vad de är bra på. Som läsare av expertbloggarna, som man kan kalla dem, slås jag ständigt av den oerhörda kompetensen. Sedan blir jag förstås som vanligt avundsjuk och ogin och tänker:

– Mäh. Sådär kan inte jag sticka eller engagera mig i fotboll . Jag skulle inte ha satsat på humaniora i gymnasiet, jag skulle ha läst mer naturkunskap och matte och skaffat mig ett hederligt yrke.

Igår kunde man förresten lära sig hur man blir en kändisbloggare. Jag tycker att det är komplett ointressant och hoppas att ni inte bryr er om sådant trams. Satsa istället på att bli expertbloggare och gör sedan som vissa som man tror ska skriva om ”sitt” ämne, men som skriver om allt mellan himmel och jord ändå.

Nämen! Jag höll ju på att glömma! Det var ju inte bloggare vi skulle värva – det var ju bloggläsare! Må ni gå hålögda och upplyfta ur denna vecka!

Så här ser jag ut om fem minuter.

Uppdatering: Apropå sova. Min djefla man ringde från ett sunkigt hotell ett stenkast från Karl Johan med blinkande neonljus överallt. Visserligen betalar ett stoooort företag hans norska hotellrum, men alla finhotell var fulla med gäster så han hamnade på ett fulhotell där alla gästerna var fulla. (Men han har toa på rummet!) I natt talade två män i rummet intill högt på ett språk som han inte kunde förstå eller ens identifiera. Samtidigt rökte de cigarr, vars rök plötsligt börja sippra in genom ett ventilationshål i Olles rum. I rummet på andra sidan sov en snarkare.

Höger:
– Holla bolla hulla balalkalel.
– Helel balel kelel hulla bill!

Vänster:
– Skkkrrrnnnffxxxxxx piiiiiip. Skkkrrrnnnffxxxxxx piiiiiip. Skkkrrrnnnffxxxxxx piiiiiip.

Nu ska han iväg och föreläsa i en skrynklig skjorta. Det ser tydligen ut som om han har sovit i den. Vilket han har. Han hade glömt sov-t-shirt, det var kallt och rökigt i rummet och gårdagens skjorta kan man ju ta då. Fast det är ju synd om man på morgonen upptäcker att alla föreläsarskjortor ligger kvar hemma.

Hur hör nu detta ihop med dagens experttema? Inte alls, förutom att Olle är sovexpert.

(Egentligen kan man ju placera sådana här tillägg till inlägg i ett eget blogginlägg. Men det brukar jag inte göra. Fast för att bli kändisbloggare ska man tydligen skriva många inlägg varje dag. Tänk att jag gör då allt fel!)

Del 4

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 2: dokumentärbloggare

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga, även om det hade varit kul. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en bloggläsare!)

I onsdags lade jag ner min ena fotknöl på en basketplan och fick krystvärkar i vristen. (Oj, jag är så anglifierad att jag tvekar på var vristen sitter på svenska, aha, vrist = fotled, wrist = handled. Såja.) Förr i tiden skedde sådant här som t.ex. plötsliga idrottsskador rent slumpmässigt; numera är det vetenskapligt bevisat att det händer dem som behöver lite bloggvirke. Den fullständigt naturliga följden är att bloggare råkar ut för mer än andra. (Jaja, alla statistiker – kanske bloggare tar sig för mer saker än andra, hönan eller ägget, trallala.)

I fredags stod jag inte ut med smärtan eller värktabletterna längre. Alla runt mig blir så himla tråkiga när jag äter triangeltabletter … prat, praat, praaat … å sen … å han bara … praaaat. Gäsp. Därför tog jag en gräsänketaxi upp till akuten. I entrén koncentrerade jag mig i Citodonångorna på skylten-med-jättemånga-bokstäver.
Medan jag satt i väntrummet redigerade jag skylten eftersom man vid akuta problem har lite svårt att ta in komplicerade budskap. Det blir liksom:

– Hjäääl... välkiiii oh... mottag... iiii *stöhn* ... nummerla... ooooh … akuuut... bröst ...? Aaandn... DUNS.

Bättre så här?
(Nu är jag ju varken skylt- eller typografigalning så ni får gärna komma med åsikter.)

Jag placerades med mitt (nyrakade) ben på en säng där jag höll en monolog:
– Ååååå vad jag fryser om fötterna, ååååå, var jag har kalla tår, jag måste tänka på något annat. Bastu. Te. Nordpo... nej. Ah, kameran!

– Förkläden? Fingerfärg? Sadelgjord? Gipsrockar.

– De har silvertejpat ihop golvet på akuten! Tänk om det inte håller och jag trillar ner i en djup spricka!

– Se där. Lustgas. Lustgas, jag vill ha lustgas. Jag gillar lustgas. Luhuhustgahahas!

Foten röntgades och läkarna gav mig beröm för att jag hade stått ut med smärtan och beröm för att jag spelade basket vid min ålder och beröm för att jag hade lindat och beröm för att jag hade fixat egna kryckor och inte med ett ord nämnde jag värme- och köldbehandlingen i diskhon.

Se där, nu har jag dokumentärbloggat, liksom ... hm … nästan alla som jag har här ute i högermarginalen. Alvas pappa dokumenterar bebisliv, Anne-Maj dokumenterar ett dövblint liv, medan Milda Matilda dokumenterar australiensiskt liv . Från dem hittar ni en miljard andra länkar. Men varför stressa? Enjoy!

Varning. Klicka inte på mammografidokumentationsinlägget om ni är blyga.

Uppdatering. Även man är bloggarblyg och nästan anonym kan man som Tvillingmamma C – i morgon – ändå dokumentärblogga om sin plastikoperation. (Det där blev ju nästan en cliffhanger! Visserligen på en annan blogg, men i alla fall!)

Del 3

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 1: matbloggare

(Ja, detta borde ni alla delta i. Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla!)

Oss bloggare emellan kan den talade dialogen låta så här – i de ovanliga fall när vi möts på riktigt:

– Du läste kanske om när jag bad om råd efter rånet?
– Ja, men hur gick det sedan?
– Läste du inte? Jag fick ju ett jättebra råd av ”Snuttestumpan” i kommentarerna!
– Snutestrumpan? Nej, jag läser inte dina kommentarer, bara dina texter.
– LÄSER DU INTE KOMMENTARERNA? Är du helt knäpp? Det är ju kommentarerna som är grejen!
– Näeh. Jag tycker själva inläggen är grejen.

(Två timmars häftig diskussion följer.)

Nej. Det är klart att man inte behöver diskutera häftigt bara för att man är bloggare, man kan hamna i samma diskussion om man är en helt vanlig person som möter en bloggare.

– Jag läste i SvD att hon, matskribenten Lisa med en massa efternamn, hon gillar konservburkar.
– Jamen vad bra, henne bjöd jag ju på köttfärssås igår, gjord på burktomater. Men har du läst Ilva? Eller Vinlusen? Åh, Brax on ...
– Il … va? Burk... bu... buhurktomater? Bjöd du … Du skulle ha … ha … tagit mina kantareller! Har du bju... hjälp. Sa du vinlöss? Blax? Herregud, ska man gå och vara orolig för sådana också?
– Nejdå, men om du vill lära dig något läskigt ska du läsa på en blogg som har tillagat griskind!
– Griskinder och vinlöss? Vad är det för folk du umgås med?
– Inte folk – det är bloggare!

(Två timmars förvirrad diskussion följer.)

Det finns fler matbloggar än de få som jag har nämnt här ovan. Gå vidare bland deras länkar i marginalen och dregla loss. Vafalls? Om två ickebloggläsare möts? Ok:

– Tjena.
– Tjena.
– Schysst väder.
– Mhm. Snart är det nog vår.
– Hm. Tja då.
– Ses senare.

Så. Ni som struntar i mat kan vara lugna – i morgon blir det ett annat tema. Häng på nu: försök att värva bloggläsare! (Sveriges BNP drabbas av ett plötsligt och oförklarligt fall.) Vaddå? Missionärer? Fanatism? Som en religion? Nejnej. Det är bara roligt!

I kommentarerna kan ni gärna skriva recept eller länka till recept eller matbloggar. Eller skriva precis vad som helst – som vanligt, förstås.
Bilden symboliserar min egen läckra matlagning och är noggrant utvald samt en repris.


Del 2

Nu har jag vänt kappan

Att inte följa med strömmen är jag bra på. Det låter ju fint. Men det handlar bara om att jag är seeeeeg. Och feeeeeeeg. Inte oberoende och cool.

Jag var sist med snickarbrallor och hann inte ens att dra på mig ett par v-jeans innan det modet var helt ute. Stuprörsjeans var jag sist med, ballongjeans hade jag när alla andra hade stentvättade byxor. Frisyr har jag inte bytt sedan jag klippte lugg i sjuan. Jag bor i olika former av 501:or och kommer förmodligen att kallas patetisk när jag är 83 år och begravs i ett par sådana. Nej, 93 år menar jag, vi har ju gammal-gener i släkten.

Nu orkar jag inte stå emot Bloggerbluddertrycket längre – nu har jag alltså gått över till det nya, the new and die neue et noveau. Kommentarerna har försvunnit, men lär visst återvända. (Man undrar var de är när de är borta. Kanske har de tagits som gisslan i ett förvaringsskåp på Centralen?) Alla å, ä och ö i länkarna till höger är förvandlade till hokuspokustecken, och dem måste jag visst laga själv.

Nu ska vi se. Om jag har vågat göra detta, kommer jag då att följa fler strömningar?

• Bleka tänderna?
• Köpa gåstavar?
• Blogga outfits?
• Anmäla mig till Bloggtoppen och kolla statistik?
• Stoppa ner byxorna i de knähöga stövlarna?
• Oj – köpa stövlar först kanske?

Min djefla man har slagit vad med en helt, komplett och totalt bloggovetande tjej (i vår ålder, egen företagare, tusenkonstnär, tonårsförälder och specialist på Pasta Putanesca) om att hon kommer att vara bloggknarkare inom en vecka bara genom att följa vad som händer på www.lotten.se. Jag kommer alltså att under den kommande veckan länka lite mer än vanligt. Kanske. (Jag tar självklart emot mutor, övertalningar och smöranden i kommentarerna. Smörj också, kanske.)

Nu kommer det att stå "Labels" här nere, och sådant vet jag inte om jag behöver. Ah, well. Roa er med detta istället för att fundera över labels. Tänk om man skulle sätta labels på människor ... En stämpel i pannan med ”på dåligt humör” eller en lapp på ryggen med ”ont i magen idag” kanske? Fast å andra sidan är jeansen instoppade i stövlarna väl en label så god som en ann?

Den stora hår-, raknings- och pincettningsbestyrsdagen!

(Varning: detta inlägg innehåller många länkar. Man måste dock inte klicka på en enda av dem.)

Det finns ett uppdämt behov att att berätta om ”generande hårväxt”, igenkloggade hårsäckar och killigt skäggstubb. (Jojo, finfin ordvits där.)

Nu ska vi häva ur oss, allihop!

(Protester emottages icke. Jo, förresten men bara på hela klockslag. I kommentarerna. På i-spriket.)

Somliga dagar stoppar jag in en nagelsax i näsan och klipper lite på måfå. Sedan snyter jag mig och tittar om något kom ut. Oftast är det faktiskt bara lite snor. Ibland går jag vilse med saxen och klipper även luggen, vilket mina barn faktiskt har noterat och sedan praktiserat på sig själva (kåseri från 2000).

Ibland ber jag min syster Orangeluvan att gallra uppe vid mina ögonbryn. Dock är jag ju blond, så för att det smärtsamma plockandet sedan ska synas, måste jag färga de kvarvarande stråna. Dessutom har jag ju så lång och ostyrig lugg, så det vackra syns ändå inte. Jag är ju liksom inte som min djefla man, som ser ut som Branting (kåseri från 2000).

Bikinilinjen trodde jag inte var så himla viktig, vilket var helt fel (kåseri från 2002). Numera har jag bikinibyxor som går ner en bit på benet. Benen, ja, får sig en halvvägs rakning då och då, men med väldigt ojämna mellanrum. Apropå mellanrum, så är det under vintern nästan bara när jag har nätstrumpor som jag känner stort rakbehov för att slippa se den ludna kasslern som är min vad. Benrakning är liksom tandtrådsrensning och knipövningar så himla enkelt att skjuta upp ett par månader i taget.

När det gäller mustascher, så har jag bara haft problem med sådana en gång (kåseri från 2003). Jag känner helt enkelt inte några mustascher. Pappa samlade en gång ihop till en spretig liten sak under näsan. Det tog ett drygt halvår eftersom han inte är av den håriga sorten.
Pappa solar mustaschen 1968.

När han efter några dagars njutning av busken fick marmelad i densamma, rakades den av. Nej, man kan ju inte gå omkring med en marmeladfälla i ansiktet. Som ett perfekt elektrakomplex gifte jag mig sedan med en karl utan hår på bröstet, som aldrig skulle kunna få ihop till ens en halv mustasch. (Han har ju dessutom två mustascher strax ovanför ögonen redan.)

Och nu till en favorit i repris: Lena Ph:s lurv.

Stafettpinnen är härmed kastad! Nej, eh ... tärningen? Eller, jag menar, skriv nu om lite hår ni också. (Berätta gärna om ni gör det!)

Jag är helt paj

På basketträningen igår var jag arg. Två gånger vred jag till armbågen olämpligt och smärtan satte sig på något sätt på balans- och siktsinnet så att jag spelade som en påse videoband. Kantigt, omständligt och kostsamt för laget.

Plötsligt skulle jag in och bröta under korgen, slafs, klatjofs, hit med bolluschlingen, flytta på er, jag ska, nej, du ska inte, nu jädr…

– AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAJ.

Jag hade då hoppat upp mot bollen (och missat den förstås), gjort en piruettvändning och landat på någons fot. Antagligen för att skona denna någons fot, vek sig min fot dubbel så att fotknölen vilade mot golvet. Piruetten var snygg, lite Michael Jordan-lik när han imponerar med sina piruettdunkar.
Michael Jordan i mitt baskethjärta.

Jag föll som Tonya Harding, som inte på några villkor någonsin aldrig ever är Michael Jordan-lik.
Tonya Harding under OS i Lillehammer.

– Muääääääääääääääh hääääääääääää! vrålade jag av mina lungors fulla kraft.
– Ska jag klämma här? sa Bästisgrannen, som höll upp foten.
– Ta av henne skon! Klämmer du? sa någon.
– Jag lindar. Lotten, ska jag linda nu? sa någon.
– Uäääääääääääääh hääääääääääääääääärrk huäääääääää! vrålade jag.
– Det här påminner mig om när min dotter föddes, sa någon.
– Hon har ju inte rakat benen, sa någon.
– Släpp mig, Lotten. Vad har du i armhålan? sa någon.
– Haaaaaaaaaaarm huääääääääääää ååååååååååååå heeelveeee saaaaaaaataaaaaaaan!

Nu är jag ju rent allmänt vrickad; fötterna är vana vid att stukas och jag med dem. Men den överjordiska smärta jag kände var inte av denna värld. Och ingen lustgas fick jag.

Efter en stunds huhuuuande och stönande, var krystvärkarna över. Jag var ohyggligt snyggt lindad och alla sprang och gav mig överdragskläder, vatten, en mjuk handduk att vila huvudet på och kom dessutom med goda råd. En tillfällighetscoach på besök gav elitråd (eftersom vi är elitspelare) och sade att jag nog till och med skulle kunna spela matchen på lördag. Well.

– Så fort du kommer hem ska du göra så här:

1. kyl foten med isvatten i sju minuter
2. värm foten med hett vatten i sju minuter (växlingen gör helvetiskt ont)
3. kyl foten med isvatten i sju minuter
4. värm foten med hett vatten i sju minuter (gör inte lika ont, du är liksom omtöcknad)
5. kyl foten med isvatten i sju minuter.

– Är du helt säker? sade jag.
– Japp, sa han.
– Lotten. Vad … vad … har du i armhålan? sa Bästisgrannen.
– Verkligen – 28 minuter under vatten? svarade jag tvekande.

Den ytterst sociala VBK stöttade mig mentalt genom att gå bredvid mig väldigt långsamt när jag kröp mot omklädningsrummet ... på rumpan ... med foten i vädret ... som en seg krabba. Medicinkvinnan som hade lindat foten, hivade upp två Citodon ur sitt apotek, så nu är jag lullig. Lulligheten tilltog när jag hemma lydde elitcoachen och utsatte foten för vattentortyr.
Jag förbannar mitt öde i diskhon.

Fjortonåringen och Tolvåringen gjorde te, som jag drack när jag spolade kallvatten. När jag spolade varmvatten passade jag på att torka av diskbänken.

Sådana här stukningar sker för övrigt bara under dessa premisser:

• det är match om ett par dagar
• jag har glömt att raka benen (det blir kanske kardborreeffekt mot de andras ben?)
• jag är gräsänka
• jag ska resa bort och föreläsa
• jag har under dagen haft på mig en helt ny, blå, otvättad, ullig tröja som har släppt ifrån sig ludd som fastnat i svetten i armhålan.

Läckert.

Varför man bloggar: för att erkänna nåt

Den gode hakke har lyckats skapa en kilometerlång lista på orsaker till bloggandet. Jag envisas med att påstå att jag bloggar för att det ger skrivträning, skrivträning och åter skrivträning.

Men inte idag. Idag skriver jag för att få tröst av mina läsare. Frågan som ni ska svara på lyder: vad ska jag göra nu och visst är ni väl ibland så här ni också?

Så här skulle det hela egentligen gå till:
Jag fick i onsdags en säck med videofilmer (tecknade barnfilmer) av en på Söder boende familj som hade tröttnat på dem. Jag låste in dem i en förvaringsbox på Centralen för att se cool och videobandslös ut på Tjuvlyssnatfesten. Sedan sov jag på en madrass, vaknade på torsdagsmorgonen, åkte hem via Centralen – där jag i förbifarten plockade ut säcken ur förvaringsboxen.

Detta var vad som hände:
Allt gick enligt planerna tills jag på torsdagsmorgonen på Centralen fick ett oväntat telefonsamtal. Det distraherade mig såpass att jag spillde te, snubblade på en gratistidningsutdelare, gick till fel perrong, sprang till rätt perrong och ... och ... och glömde säcken. Inlåst i boxen.

Lösningen, den självklara lösningen:
Väl hemma tog jag förvaringsboxnyckeln och – efter konfererande med släktingar och vänner i Stockholm – skickade i ett papperskuvert till min svågers arbetsplats. Han skulle på fredagen rusa till Centralen, för en hutlös lösensumma få loss videobanden och föra dem i säkerhet. Av ”posten” fick jag en försäkran om att brev än idag kan komma fram nästa vardag. Pfuih.

Men vad händer?
Nyckeln kommer inte fram under fredagen och min svåger åker hem för att fira helg. Man kommer inte in på hans arbetsplats under helgerna. Så blev han sjuk i måndags och var fortfarande sjuk igår och nu har banden dött av syrebrist i sin nedgrävda kista och CSI är inte ens inkopplade på fallet.

Jag skrev 998 tecken (gränsen var 1 000 tecken) till SJ idag, med andemeningen:

Kan jag donera filmerna till Centralens personal och slippa betala för att få ut dem?

Sådant här kan man sortera in under:

• Alla kålrötter jag har köpt som sedan möglat och slängts.
• Alla skor jag har köpt som var för små och aldrig kunnat användas.
• Bilen som vi sålde för 1 kr.
• Aktierna Olle köpte för 20 000 kr (som hans föräldrar hade sparat ihop av barnbidraget under 16 år) och som ett halvår senare var värda 40 000 för att ytterligare en månad senare vara värda 0 kr.
• Alla böcker jag betalar skyhöga slarvförseningsböter för på biblioteket.

Såja. I just needed to get it off my chest.

Men jag är frisk!

Av mina fem barn är en tonåring, vilket inte kan botas för tillfället.

Men de andra fyra ser ut ungefär så här.
Uncle Fester.

Bleka och med mörka ringar under ögonen hostar de sig genom dagarna. Igår djupandades jag tills det började flimra eldflugor framför ögonen, sedan ringde jag till vårdcentralen. Vårdcentralerna. Sjukvårdsupplysningen. Och ännu en vårdcentral. Det är nämligen så fiffigt ordnat att vi sju personer i hushållet är utspridda på olika vårdcentraler.

– Varför vill ni ha det så? sa människan jag talade med på ett ställe.
– Vi. Vill. Inte. Ha Det. Så.

(Stilistiskt sett tycker jag att det här med att skriva ett ord per mening är ett perfekt sätt att illustrera ”jag pratar sammanbitet och försöker att inte vråla oanständigheter och dunka en kastrull i huvudet på dig just nu”.)

– Men om ni inte vill ha det så, varför har ni begärt det?
– Vi har inte begärt det! Flytta oss allihop till en vårdcentral, snälla rara!
– Jahaja. Det är tusen personer före i flytta-vårdcentral-kön. Hur var namnet?
– Jamen du sitter ju där med alla våra namn framför dig på skärmen!
– Nej, flytta-vårdcentral-kön har vi i ett annat system och man kan inte köra båda systemen samtidigt. Hur var namnet?

Bästisgrannen har även hon familjemedlemmarna på olika vårdcentraler. Genom en smärtfri rockad där hennes kung byter plats med vårt torn hade nästan allt utom hostan ordnats upp. Men nej.

– Hur skulle det se ut om alla bara bytte vårdcentraler med varandra? Vi har faktiskt ett kösystem.
– Ok. När kan jag komma med de tre barnen som hör till din vårdcentral?
– Klockan nio.

Nytt telefonsamtal, ny telefonkö, nya automatiserade röster och nya telefonvalstryckningar.

– Jamen, sa den förstående kvinnan. Det är helt klart så att din dotter ska läkarundersökas. Klockan nio?
– Nej, då är jag ju på en annan vårdcentral med tre av mina andra barn!
– Varför har du dina barn utspridda? Varför har du begärt det? Det är den enda tid vi har kvar är klockan nio. Jahahaaa. Då får du komma i morgon istället.
– Ok. Det går bra. Vilken tid?
– Man kan bara få akuttid den dag man ringer. Alltså måste du ringa i morgon för att få tid i morgon.
– Fastän du vet att jag ska ha en tid, så måste jag göra om allt detta och ringa och knapptrycka och invänta er uppringning? Kan du inte bara stoppa in mig?
– Nej, det går inte med det systemet vi har.

Det var väldigt svårt att inte slänga luren i örat på den de facto inte alls systemansvariga.

– Ok. Tack. Så. Mycket. (Andas lugnt.) Då hörs vi imorrn!

Uncle Fester här ovan hette på riktigt Jackie Coogan (1914–84), och det går ju inte att nämna honom utan att berätta om hans tredje filmroll: med Charlie Chaplin.

Charlie Chaplin och Jackie Coogan i ”The Kid” (1921).

Alla ska vi den vägen vandra. I ena stunden är vi storögda och rosenkindade, om än i trasiga kläder och omaka strumpor. I nästa ser vi ut som Uncle Fester i Familjen Addams.

Fotnot. En läkare undersökte de tre minsta barnen, som även tömdes på blod så att de blev ännu blekare. Sedan fick jag en föreläsning om antibiotikans fördärv och nyttan av att dricka vatten. Slutligen fick jag antibiotika till alla barnen eftersom de led av allt från luftrörskatarr till mykoplasmapneumoni och attacker av mördarsnor samt vaxproppar i kombination med trumhinnesvullnad.

Jag talar med döda ... eller inte

Solusfemina sparkade igång en utmaning i lördags. För en gång skull tänkte jag inte ”nääää” utan direkt ”jamen jaha”. Uppgiften löd:

Du får möjligheten att träffa fyra personer – numera alltså döda, icke i livet – och ställa din fråga ...

1. Skkrrrnf, Hitl... nej, Maril... nej. Men Churchi... nej.

Jag började resonera precis som Salt, som fick samma utmaning; jag kunde inte komma på någon fråga!

Antingen blir man lite bitter och vill fråga sin gamla elaka släkting varför hon sa si eller så, eller den där fotbollstränaren varför ha ... men han är säkert inte ens död. Eller så frågar man bara gamla krigsherrar varför de inte kunde skona några liv här och där eller så frågar man Jesus vad som hände egentligen. Here we go!

1. Hej, farmors bror (tror jag), som sägs ha dött av ett kobett men som nog led av syfilis: Vad var det roligaste du ... näe ... tråkigt. Gäsp.

Och väl där i mitt resonerande började jag komma på en massa frågor till nu levande personer som borde ställas till svars ... fast när jag väl hade ställt fantasi-frågan, var jag inte det minsta intresserad av svaret! Därför gör jag helt fräckt om uppgiften! (Felåt.)

Du får möjligheten att resa i tiden och säga vad du vill till fyra personer.

1. Jag träffar Goldie Hawn 1966 och säger till henne att we in Sweden have a very nice and väldigt rolig actress som heter Birgitta Andersson och att jag tror att de skulle kunna göra en sanslöst rolig film ihop om de bara kunde hålla sams.

2. Jag träffar Aristofanes år 411 f.Kr. och hjälper honom med att skriva komedin Lysistrate. (Visserligen peppar jag honom bara, men vill förstås gärna ta åt mig äran av verkets tillblivelse. Kanske en cool karaktär uppkallad efter mig? Eller bara ett litet tack i förordet?) När jag ändå håller på, rekommenderar jag att han skaffar sig en kopieringsmaskin eller ett bankfack. (Bara elva av hans fyrtio verk finns bevarade.)

3. Jag träffar Francis Crick och James Watson 1953 och tipsar dem om att inte kalla DNA för *pfft* DNA utan för AGCT istället. Argument om logik och haltande vetenskap biter inte på mig – jag övertalar dem. De blir lite sura men tinar upp när jag lyckas övertala rätt personer att redan året efter ge dem Nobelpriset, inte drygt ett decennium senare.

4. Jag träffar Tommy Svensson på våren 1994 och läser Karin Boye för honom. Naturligtvis får jag honom att inse att jag måste följa med – som moraliskt stöd – till USA ett par månader senare.

5. Jag träffar mig själv för en halvtimme sedan och beordrar mig att på något sätt i denna uppgift få fram önskningar om världsfred, stopp för miljöförstöringen och slut på dödliga sjukdomar och därmed inte framstå som så himla egocentrerad.

Oj, det blev fem. Felåt igen. Jag kan inte ens följa en simpel order ... som jag har formulerat själv.

Någon som hänger på uppgiften? Välj själva om ni vill ställa frågor till döda eller snacka med vem som helst! (Ibland är det skönt att slippa tänka ut bloggvirke själv.)

Under våra korkekar

Jag längtar så till helgen varje vecka fastän den ju är sju resor jobbigare än vardagarna.

– Mamma, mamma, vaaaakna, vi ska spela minigolf om en halvtimme!
– Skkxxznffkrr ... Vi ska vadå? Minigolf? Klockan är ju bara halv tio!

Flera av er reagerar säkert inte ens med ett höjt ögonbryn inför minigolfspelandet utan står nu upp framför datorn och vrålar MEN VAD GÖR MÄNNISKAN SOVANDES KLOCKAN HALV TIO???

Jamen jomen, jag hade trots allt faktiskt sovit bara ett par timmar då. Tillbaka ett par steg nu: minigolf klockan tio en lördag? Ja, det var en sådan där trevlig klassammankomst då alla föräldrar och syskon till alla i en klass träffas och t.ex. åker skridskor, bowlar, går på utflykt, spelar brännboll, åker pulka och umgås. Det är klassföräldrarna som är arrangörer och de ska ha allt tack i världen.

Men varje gång tittar jag och min djefla man på varandra ... och så på barnen ... och så suckar vi. Vi sitter hellre hemma under vår korkek på helgerna. (Mellan basketmatcher, orienteringstävlingar, biobesök, Bästisgrannemiddagar och födelsedagskalas.) Men så rycker vi upp oss ... och ger oss iväg. Korkeken står ju kvar. Minigolfäventyret kombinerades med matglad tvåtusenkronorshandling och skjuts till järnvägsstationen; nu är jag gräsänka och ska passa på att ... att ... att ... Om katten (den djefla mannen) är borta borde ju vi kvarvarande råttor göra något?

– Kom alla barn! Nu ska vi dansa på bordet!
– Nejtack, mamma, jag har ju redan sagt att jag hellre dansar med mina jämnåriga kamrater.

Fast det var ju inte detta jag skulle berätta egentligen! Det är bloggträff bestämd den 3 februari kl 13 någonstans i Stockholm! Eller om det blir på kvällen den 1 februari. Eller om det rentav blir både och. Hur som helst vill jag rekommendera att ni inte sitter kvar under korkeken just då.

Man måste ta sina fajter

Ibland måste man diskutera, bråka, slåss, gräla, övertyga eller övertala. Ni kan tänka er replikerna före och efter dessa uttalanden:

– Jag vill inte duscha! Usch för dusch! sa Fyraåringen.

– Jag tänker aldrig mer svara i telefon! Så pinsamt! sa Tolvåringen.

– Varför får pappa sova middag medan jag inte ens får sitta ner och vila? sa Fjortonåringen.

– DET ÄR MITT HÅR OCH MINA FLÄTOR! skrek Sjuåringen.

– Nej tack, mamma, jag dansar hellre med mina jämnåriga kamrater, sa Nioåringen.

Vilken replik funkar bäst och vinner? Den sista förstås. Nioåringen har förstått att om man låter väluppfostrad och använder lillgamla ord, så blidkas föräldrarna och propsar inte längre på disco i köket. Tolvåringen kommer däremot att sättas på telefonsvararinternat, Fjortonåringen kommer att få en föreläsning över kroppars åldrande och ungdomars allt större behov av vila, medan Sjuåringen i flera år kommer att fortsätta diskussionen med sin storasyster om flätornas utformning.

Fyraåringen? Nej, den fajten tar vi sällan. Vi kommer förmodligen att i barnens framtid få stå till svars för hemska barndomstrauman eftersom vi alltid lyckas kollra bort trotsåldersbråken med distraherande åtgärder.
– Du vill inte duscha? Vad synd, för idag tänkte jag att du skulle få duscha med paraply.
– Jag vill inte ... va? Pallapry?
– Jaa. Men vi kan ju duscha med paraply en annan dag då?
– Nej NU! Pallapry!

Fotnot: Ja, paraplyet inköptes av färgkombinationen att döma ungefär 1992.

Rapport från en skurhink

Jag lever i sanning ett spännande liv. Not.

Men igår for jag i alla fall mellan ytterligheter. Två timmars jobb med artikel om modeord, sedan – swooosch – resa till Stockholm. Där besökte jag och förärades sushi hos en bloggare, varefter jag för första gången – på order av en annan bloggare – åkte till Berwaldhallen för att hämta konsertbiljetter. Denna hall vaktas av en tredje bloggare, som drog ner mig i kulvertar, visade upp kaffeapparater utan muggar och mystiska övningslokaler. På en dörr stod det ”FLYGLAR”. (Obs, plural.) På en vägg fanns det ett hiskeligt, modernt konstverk (1979). På golvet fanns det mystiska fläckar. (Om man går på dem förvandlas man till en musiker.)
Sju sjösjuka sjömän hade känt sig hemma på den blåa heltäckningsmattan eftersom den lekte hela havet stormar och hade platsat jättebra i Fröken Ensam Hemma åker gungstol.
Men biljetterna kom jag ihåg att hämta trots de vilda äventyren. Plötsligt infann sig ett lugn som jag sällan skådar. Känner. Upplever. Stöter på.

Fyra timmar utan förpliktelser.

Ingen väntade på texter, ingen ville ha mig att föreläsa om verbens plural, inget internet fanns till hands. Så jag köpte mig en kvällsmat och gick på bio: senaste Bond-rullen. Daniel Craig ser under (sorry, nu kommer en spoiler) tortyren ut så här:
Jarl Kulle.

Föremålet för James Bonds kärlek ser däremot ut så här:
Cia Berg.

(Ni förstår väl att jag försöker vara som denne bloggare?)

Sedan sammanstrålade jag på Tjuvlyssnatfesten med i tur och ordning en fjärde bloggare med ny kamera (som hon inte vågade använda) och en femte bloggare (som alls inte hade något glitter på sig) och såg en sjätte bloggare med väldigt snygga, högklackade skor (tut-tut, modebloggsvarning) men hörde tyvärr absolut ingenting av vad förordsskrivaren sade i mikrofonen. (Jag skulle ha bussvisslat och bett alla vara tysta. Folk stod till och med och pratade i sina mobiler när värdarna höll välkomsttal!)

Efter att ha smörjt våra eventuella krås med vitt vin, öl, sushi och annan ohyggligt snyggt upplagd förtäring som fanns i enorma mängder, vandrade alla vidare till en annan lokal, där vi till hip-hop på höööög volym (jaaa, jag är en gammal kärring som vill samtaaala) försökte prata teckenspråk med en bloggare och en annan bloggare och tammetusan gick jag inte fram och berömde en och annan film-bloggare. Sedan killade jag en man i mustaschen, följde med Gustaf Skarsgård in på toa (där jag klev i en skurhink), tog en bild på en bloggare, drog upp byxorna på en stackars pojk som visade upp halva rumpan och kalsongerna samt vinkade åt en fnuttifjärde bloggare.

Sedan bjöd en ytterst snäll bloggare mig på taxiresan ”hem”. Här ligger jag nu på en nybäddad madrass i en lägenhet på Söder och myser i nyborstade tänder och surfar på okänt folks trådlösa nätverk utan lösenord. Det piper hip hop i mina öron och jag hör ambulanser. Jag vill gå på fler fester och jag vill träffa fler människor och jag vill åka taxi och prata teckenspråk men jag vill inte höra mera hip hop. När jag och en annan bloggare försökte charma the almighty DJ, förklarade han att han ”inte tog önskemål”. Och så sa han ”Gå nu, snälla, jag jobbar”. Sedan greppade han micken och ... rappade.

Beatles, people, mera Beatles!

Nu till modebloggen!
Ny t-shirt, plommonstop (dock buret under ytterst få minutrar), nyinköpt halsband (139:-), basketskor till svarta, tajta jeans och jättemycket deodorant.

Uppdatering:
I kommentarerna finns det länkar till komprometterande foton.

Spetskompetens

Nu har jag under en viss tid försökt läsa modebloggarna. Si och så många läsare kan ju inte ha fel. Jag tycker ju om långklänningar från Nobelmiddagen och läser med stort nöje om kändisar som inte har lyckats i sitt klädval. Jag kanske har läst på fel ställen? Eller så har jag bara inga referensramar när det gäller mode. Precis som de som inte läser här eftersom de inte har basket som intresse. Eller barn. Eller hus. Eller grannar. Eller böcker. Eller datorer. Eller syskon. Eller ett språk. Eller hår som nudelsoppa.

Apropå nudlar. Som ju har sitt ursprung i Asien. (Jättesnygg övergång!) Jag var och åt på ett helt ok wok-ställe där det brinner i kastrullerna. Men först skulle vi välja mat.
Det roligaste skrivfelet alla kategorier är ju särskrivning, det vet vi ju. Avstavning kan också vara rätt kul. Joorå, jag har nog skrattat åt ett och annat stavfel också.

Men här har vi ju en helt ny bloggidé: mat-i-mode-bloggen! Eller är det kanske djurbarn-i-tyg-bloggen ..?

Hur som helst kan jag inte riktigt släppa detta med spets. Jag tycker inte om spets. Inte på kycklingar, inte på människor. Det ser rogivande och vackert ut när folk knypplar, men resultatet vet jag inte riktigt vad man kan göra med förutom att banka fast det längs skafferihyllorna. Dolly Parton ramar ganska ofta in sin hylla i spets, men det är nog bara för att betona, ungefär som understruken text fungerade förr i tiden – innan den betydde länk. Den allra minst omtyckta spetsen är för mig nylonstrumpor med spetsmönster – de ser ut som slingriga åderbråck och får mig att tänka på operationer där man måste gå in i ljumsken för dra till och räta ut ådrorna.

Ok. De serverar inte kyckling i spets. Inte heller på spett. Den trista sanningen är att kycklingfilén nog har lags att vila i spetskål. Ungefär som på lakan med påsydd spetskant, tror jag.
Denne man är inte en kyckling i spets.

Bildsafari (med loppor) från en måndagskväll

Igår kväll när de tre minsta barnen badade, sprang jag omkring som en jonglör och var kvinnlig. För när man har många bollar i luften samtidigt, lär man visst vara som kvinnligast. Männen kan ju bara grymta och slå ihjäl grottbjörnar, sägs det. (En i taget, förstås.)

Men.
Det här är visst ett släktdrag – att snubbla, falla, spilla, kladda och tappa precis när det som minst behövs. Igår föll jag över en present som jag fick av mitt basketlag när jag flyttade från Lund. Men numera gråter jag inte över spilld mjölk, jag bara:

– Ah, vad synd. Men det kan jag blogga om.

Innan jag hade hunnit sopa upp smulorna, välte jag nästa sak.
En temugg. En favorit-temugg! Var ska jag hitta ett nytt ölkrus? Men jag bara:

– Ah, nej, vad synd. Fast det kan jag ju blogga om!

En liten stund senare åkte kameran fram igen. Sjuåringen hade nämligen med Bästisgrannens tioåring gjort en L(T)opp-kör.

Loppor kallas de där sakerna man viker av ett papper och sedan skriver något lyckokaksaktigt i. Så här till exempel:

– Säg ett nummer!
– Tre.
– Ok. (Viker fram och tillbaka tre gånger.) 1-2-3. Säg en färg!
– Blå.
– Ok. (Viker upp den flärp som har blåmålats.) Det står ”Du ska städa mitt rum i en månad” där. (Visar upp texten som bevis.)
– Va?

Men denna kväll var det Lopp-kör (som var en Topp-kör). Barnen hade vikt 137 loppor och ställt upp dem så här.
Sedan dirigerade de lopporna medan Händels ”Messias” med Hallelujakören spelades i bakgrunden. Vi applåderade. Och jag sade:

– Men det här kan jag ju blogga om!

Mitt yrke och en fest

Jomensåatt. Det här är ju bara en blogg, ni vet ”en sorts dagbok på nätet”. Det vimlar av mystiska människor som är intresserade av att läsa ”dagböcker på nätet”. Många av dem läser utan att ens förstå att man kan kommentera det man har läst (klicka här nere på antal reflektioner XX) eller om man så vill, bara läsa kommentarerna (lättläst om man klickar på klockslaget här nere). Några kommenterar och förgyller ”dagboksskrivandet” så till den milda grad att jag kan vakna mitt i natten och bli tvungen att högt säga till mig själv:

– Nej, Lotten, du måste inte kolla kommentarerna nu. Du måste sova!

Men man kan ju inte bara ”skriva en sorts dagbok på nätet” – man måste ju ha ett yrke. Eftersom många har undrat, ska jag nu berätta att jag är

1. fil kand (blandade småhopp: svenska, engelska, drama-teater-film, litteraturhistoria)
2. redaktör (men det var jag egentligen bara 1988–1998 på Nationalencyklopedin)
3. föreläsare (om hur man använder det svenska språket så att så många som möjligt förstår vad man menar)
4. kåsör (ja, som Ehrenmark och Kar de Mumma).

Att vara fil kand tjänar man inte en spänn på. Redaktör är jag ju inte längre, det drar jag bara till med för att skryta. Som kåsör tjänar man 50 öre i timmen. Så, ja, jag försörjer mig på att föreläsa. Egentligen borde jag varje dag i min blogg (”en sorts dagbok på nätet”) skriva så här:

Klicka här om du vill anlita mig som varande Sveriges roligaste och i ämnet mest kunniga föreläsare. (Gör det! Gör det!)

När första bandet av Nationalencyklopedin kom ut, hade vi releaseparty i Stockholm fastän redaktionen satt i Skåne. Vi var uppklädda till hårfästet och underhölls av Povel Ramel, hamnade på efterfest på Café Opera, fick ont i fötterna, såg en mobiltelefon och sov på hotell. Jag var 25 år och mina stora ögon var större än någonsin. Jag skakade hand med ständige sekreteraren och kulturministern och kramade om sådana människor som går på releasepartyn utan att egentligen ha något med den releasade produkten att göra.

Och nu är jag själv en sådan. På onsdag ska jag gå på Tjuvlyssnats releaseparty trots att jag bara tjuvlyssnar till husbehov. Jag kommer fortfarande i klänningen från 1989 – ska jag ta den? Och basketdojjor till?

(Naturligtvis rapporterar jag på torsdag om vem jag kramade, här i min ”dagbok på nätet”.)

Bilden föreställer en annan encyklopedi: Nordisk Familjeboks andra upplaga (1904–26), även kallad Ugglan. Jag är nämligen även uppslagsboksnörd. Det tjänar man heller inga pengar på.

Småtips och en cellulosaremsa

Alla stick-virk-recept-bantnings-veckotidningar med självaktning (contradiction in terms?) har en liten spalt med tips. Det var i en sådan spalt Jonas Gardell hittade tipset som han byggde nästan en hel show på: om man har hål i diskmaskinens bestickkorg, kan man klippa ut en plastbit från en flugsmälla och lappa med.

Jag är feerrruktansvärt förtjust i dessa småtips. Kanske tror jag att jag kommer att använda dem, kanske gillar jag bara tanken att det faktiskt sitter människor och gör allt detta som de tipsar om. Trilskande flasklock tar man upp med nötknäpparen, torrt bröd steker man upp i lite smör, peppar häller man i fåtöljer som katter inte får sitta i och vid spisen står folk i klungor och fräschar upp sina slitna mockaskor över en kastrull kokande vatten.
I det 50 år gamla Svenskt Husmorslexikon (1957) finns många fiffiga tips – några av dem var inte ens tips för läsarna då, utan bara fullständiga självklarheter. Jag sitter och läser och läser och oooooar och ahaaaar och häpnar. Varför skär jag inte kokt potatis i äggskäraren? Champinjoner skär jag ju med äggskäraren nästan hela tiden!

Svar: Oj. Vi äter potatis så sällan, så sällan. När vi äter potatis är den förgylld eller maskerad och förtrollad till mos, gratäng eller hasselbackare. Om det någon gång blir kokt potatis över efter en måltid ... förlåt mig mina synder ... slänger vi den. (Jag böjer mitt huvud i skam och sträcker fram mina händer för att ni ska kunna sätta på handklovar och spärra fast mig vid skampålen.)
Här är ett tips som idag inte har någon som helst verklighetsförankring, eller hur? Själv är jag mest fascinerad över ordet cellulosaremsa. Var det tejp? Jag som föreläser om ordet tape som sedan blev tejp (varför jag tycker att mail ska bli mejl) – jag visste inte att tape hette cellulosaremsa! Eller har jag fel? Jag anropar er som kanske vet: Den Blyga? Ökenråttan? Agneta? Cellulosaremsa?

Idag gör jag fler mål än Henke Larsson

Se där, minsann har jag inte läst tillräckligt många kvällstidningsrubriker för att veta att denna faktiskt låter rätt intressant. Nu kommer förklaringen:

Jag ska spela basketmatch kl 12.

Idag lever jag dessutom i ett par timmar ungefär som ett fullblodsproffs (fastän jag är allergisk mot hästar). Jag går bara upp, äter frukost, petar snorkråkor, går på toa, letar efter skor och tar min träningsväska och går. Jag är så himla cool.

Nu trillade jag över en artikel som var i ropet i somras: om att ta risker. Läkaren David Eberhard har tyckt till om oss trygghetsnarkomaner i Sverige. Han tycker att vi numera får ångest och mår dåligt av minsta lilla orosmoment. (Jag skulle vilja tillägga att vi i samma veva ofta konstaterar att vi ”känner oss kränkta”.)

Så denna tjugondag knut ska jag utnämna till Den Stora Riskdagen. Jag kan åka till basketmatchen i bilen utan vinterdäck (men kör i så fall iklädd cykelhjälm), jag kan ta ut hälinläggen i basketskorna och riskera hälsporre igen, jag kan dessutom gå in för att foula rejält från första minuten … fast nej.

Om ni inte har något annat för er, kan ni riskera er omdömesförmåga genom att gissa om dessa personer ler på riktigt eller låtsas eller roas av denne kompetente man.

Någon annan som riskerar något idag?

Fredags... mys? (OBS: recept!)

Nästan alla längtar till fredagen och helgen.

”Fredagsmys” innebär i staden där jag bor oftast pizza, chips och ostbågar, slötittande på tv eller en hyrd dvd. Inte alls fel, helt ok. Men jag vill inte ha mysigt. Nej, jag vill ha roligt – jag vill ha fredagskul. Inte mysa. Japp, jag lägger in en liten protest här. Jag myser inte på fredagar, jag lagar mat till i runda slängar 15 personer, förlänger bordet in absurdum och har roligt. Nu ska ni också ha lite kul. God efterrätt ska ni också göra.

Fredagskulskurs

1.
Mat.
Spaghetti och köttfärssås. Eller lasagne. Eller paella. Eller något annat som är roligt att göra. I min värld är det nämligen inte kul att servera gåsleverpaté, murkelsås, dilldoppad dinkeldessert, groddgulasch eller roquefortmousse i endivblad eftersom jag efter ett glas matlagningsvin inte kan koncentrera mig utan måste gå per autopilot och humpa kryddor med grävskopa.

2.
Rytmikövningar.
Nej, jag har verkligen ingen aning om hur, för detta har jag bara fantiserat om. Alla gäster ställer upp på rad och får göra rytmikövningar för matsmältningens skull. Efterrätten är nämligen mastig. (Detta är inte att förväxla med sällskapslekar, som är en styggelse på midsommarkalas.)
3.
Servettvikning.
Nej, jag vet verkligen inte. Återigen en fantasi. Men när allas serviet – nej, det stavas utan i numera – servetter är köttfärssåskladdiga och borttappade under bordet och allmänt begagnade, beordrar man gästerna att vika en solfjäder (men man kan hänvisa till hur det ser ut när Musse, Kalle och Långben campar på julafton) eller en båt (som ser ut som en Stegosaurus) eller en ... fallos? (Skåda ljuset!)

4.
Efterrätt.
Det är nu du inhystar beröm och grundar det alls inte överdrivna ryktet om dig som dessertkompetent. Ur Annas kokbok (men lite omgjort).

Äppelsmofs för 15 personer
riv 500 g mandelmassa i rivjärn (stora hålen)
blanda den med
2,5 dl socker och
1,5 tsk kanel och
2,5 dl vetemjöl och
2,5 msk pressad citron och
3 ägg och blanda nu hela klabbet med
250 g flytande (eller smält, men inte varmt) smör

Skala och storklyfta ca 16-18 äpplen och lägg dem på ett smörat ugnsfat.
Ringla smofssmeten över.
Grädda i 175–200 °C i 25–30 minuter.
Grädde, glass eller vaniljsås passar till, men behövs egentligen inte.

(Glöm inte att ha raaaaaptävling efter detta. Eftersom musiken rap dumt nog också stavas rap och inte rapp och man kan ha sådana tävlingar också, måste burp-rapen nog stavas raaaaap. )

5.
Nattorientering.
Reflexbrickor hänger i alla träd i alla skogsdungar och i grannarnas trädgårdar. (Ni som bor i storstäder får helt enkelt flytta ut på landet.) Alla som vill vara med får ficklampor på huvudet, reflexvästar och varma kläder. (Ni tror mig kanske inte, men detta har med enorm succé genomförts av min djefla man flera gånger. Jag? Nej, jag satt hemma med ett glas vin och my... nej, hade kul.)


Uppdat.
Vän av ordning (Danstanten – som genast borde komma hit och hålla i rytmiken) påpekar i kommentarerna att det är smidigare att ha pannlampa på huvudet, inte ficklampa. Ok. Men det är ju så roligt med alla fasttejpade, fastknutna och fastklämda små ficklampor!

Brev

Jag dök in i mitt minnesskåp för att leta efter fotokatalogerna från gymnasiet. Nu har jag ju letat i snart en vecka, så jag borde verkligen ge upp och hitta på något mer konstruktivt, fast ... nej. Här ska letas. Minnesskåpet är sprängfyllt av tidningar, skolböcker, foton, virkade mössor, snuttefiltar, medlemskort, barbiedockor, autografer och listor på vilka killar som stod högst i kurs.

Men nyss välte jag ut ett års brev på golvet. Det är 1984-bunten och det är så ofantligt imponerande att jag måste visa upp skatten.
Detta är alltså de brev jag fick. Antalet brev jag skickade är säkert det dubbla. Den lilla anteckningsboken är mina ”kopior på skrivna brev”. Antingen skrev jag med karbonpapper emellan och fick på så sätt en exakt kopia, eller så antecknade jag i den lilla boken vem jag hade skickat till, vilket datum samt vad jag skrev. Naturligtvis är mina brev intressantare att läsa än de jag fick, så jag börjar med att läsa i anteckningsboken.

Brev till Bästisgrannen 840215
Plannja förlorade.
Alvik -Solna 88-82 Yttergren + Nyström.
Blackeberg-Plannja, dålig match
Bjöd Jönsson på paj.
Bosse hit.
Knäna gör ont.
Gjorde 23 poäng.
Bjöd Jörre på paj.
Martin kommer i morgon.
Ska skriva till Ulf B.

Jag är ju rena rama Strindberg. Ge genast ut min brevväxling i 15 band. En annan sida!

Brev till Robban 840112
Går på kryckor.
Marit ska ha mig till att dansa jazzbalett.
Jag vill spela teater i Sydeuropa.
Larry lät mig följa med till Luleå som maskot.

Robban? Vem är Robban? Jazzbalett? Sydeuropa? Va? Har jag lobotomerats någon gång mellan 1984 och 2007? Hjälp.

Brev till Jörre 840618
Spanjorerna tar över världen, i alla fall Skogaholms. Jag har fått 2 685 kr för två veckor och slängt en limpa i huvudet på förmannen. Nya rekordet är 250 flyttade skivade långfranskor på fyra minuter. Nu ska jag rymma till London och äta blodpudding. Har problem med raggsockorna, du vet.

Detta måste vara skrivet i kod. Visserligen sommarjobbade jag på bageri, men … blodpudding i London? Raggsockor i juni?

Kan man beställa en liten student som går igenom brevväxlingen under 20 år, tolkar handstilar och letar upp Bosse, Jörre, Jönsson, Larry, Robban, Marit, Ulf B. och Martin samt raggsockorna?

Nu måste vi reflektera över den tekniska utvecklingen. Vi skriver som aldrig förr – nästan alla skriver mejl och några bloggar på bloggar. Men går skrivarna varma? Skriver ni ut era välformulerade mejl på papper? Backuppar ni alla era fantasifulla blogginlägg på papper? Vad kommer egentligen att finnas kvar för forskarna om 100 år?

Ok, ber ni mig att idag få ut dagboksanteckningar som är sparade på floppy-disk eller diskett, så står jag strax på huvudet i källaren, letandes efter de antika datorerna. De finns där, det går – men det är svårt. Nu tar jag fram en brev-anteckningsbok från 1982. Ah! Äntligen något som låter bekant!

Brev till Erik N 821018
Jag har glömt allt, kommer inte ihåg ett dugg, helt tom i bollen är jag och skall så förbli, jag lovar.

Jahaja. Jag håller mina löften, jag.

Absurdism: Den mystiska Smenita (uppdat.)

Jag skulle skriva en kommentar hos mig själv, och fick upp en sådan där trrrrevlig word verification som nästan bara jag roas av. Det är en rysk sömmerska, tror jag.

Smenita, välkommen, må du stanna i all evighet, hann jag tänka, innan hon gjorde det. Hur många gånger jag än skrev kommentarer, så var det bara lilla Smenita som dök upp. Ica kommenterade hon också, till Smenitas envisa förtjusning. Uppdatering: Spring genast tilll Stationsvakt, har har hittat The Centre for Smenitalogical Studies!

Nu tänker ni att jag har ätit för lite eller druckit för mycket eller sovit för lite eller fladdrat runt för mycket och därför valt att blogga om de vingliga spamskyddarorden av rent oförstånd och att jag borde dra något gammalt över mig. Ja, kanske en liten ...
Men jag är trött. Ja. Jag är trött för att jag har åkt runt halva mellansverige och tittat på Ligabasket i Uppsala, där vi till och med kunde skåda en äkta flygande supercool ...
Vi satt på läktaren och pekade på basketfolket och sa:

– Men var det inte han som var b-pojke när vi var a-flickor?
– Ja, men han ser ju ut som en liten gubbe, är han inte lika gammal som vi ... och hur ser vi ut egentligen? Har du suttit med kappan på dej hela matchen?
– Är den där tvåmetersmannen son till honom, han därborta som ju spelade i landslaget bara häromdagen?
– Mhm, 1985. Jag ser att du har stövlarna utanpå byxorna, ska man ha det?
– Titta, där kommer groupisarna! Spring och ta en bild, basketgroupisarna anfaller!
– Kolla, den där coachen där borta, jag klappade hans träningsställsbyxor 1980 för att han hade lånat dem av en kille som jag var kär i.

Ja, det var i sanning en
eftersom vissa till och med blev bjudna på mat och de allra lyxigaste kvällarna äro sådana man tillbringar med gratismat och basketmän i för stora shorts. Nu vill jag på något sätt knyta ihop säcken här genom att erbjuda er en kvällstidnings-
Det är nämligen slut på sötebrödsdagarna för Big Brothermakarna och de andra producenterna för eftermiddagarnas
Eftersom jag har kläckt en megalönsam tv-serie-idé. Numera ska man inte bråka på dagtid i tv utan supa sig
på den nya innedrycken som sägs vara ytterst kletig och svårdrucken, men effektiv:
Sedan kommer då v-fyllan och x-fyllan, men dem har jag inte planerat färdigt riktigt än. För att vinna hela tävlingen ska man förstås
och det ska göras med finess [
rihk-titt].

(Inte ens jag vet ännu vad byrgla är, men jag har i alla fall bestämt att det ska vara jättejättesvårt. Som att gå på näsan eller krypa på rygg.)

Så dagens fråga är alltså: vad är byrgla? Oj, tänk om det inte ens är ett verb! Tänk om denna min listiga kampanj inte alls resulterar i att ett av mig skapat ord införs i SAOL som utkommer 2011.

Hälsningar,