Döttrarna

Alternativa rubriker:

Målgrupp 1: Ni vet när man ibland har något annat för sig och inte har kontroll på vad barnen hittar på?

Målgrupp 2: Ibland när man inte riktigt har stenkoll, hittar barn på saker som man inte har en tanke på att de skulle kunna hitta på.

Målgrupp 3: Även om ni inte minns det, så var det faktiskt så att era barn ibland hittade på ofog som ni inte hade gett dem befogenhet att hitta på.

Målgrupp 4: Minns ni hur kul det var när föräldrarna inte hade en susning om vad ni hade på G?

All right. Nu har vi etablerat situation. Mina döttrar strax före solnedgången igår kväll:
Elvaåringen står nedanför den mystiska eken som inte växer utåt som Sparbankens ek, utan uppåt. Den tappar dessutom inte sina höstlöv förrän de nya poppar ut på våren. (Ungefär som sexåringens tänder.) Och ja. Det är sexåringen som sitter där uppe. Det är tydligen enkelt att ta sig dit, vi har inte bara en, utan två repstegar som leder upp till de nedersta grenarna. (Och panelbrädorna har legat där sedan i höstas, vi veeet.)
Elvaåringen står där nere och diskuterar höst- och vårlöv med sexåringen, som i alla fall har fått på sig pyjamasen så här på kvällskvisten. Det gröna? Det är en krattas krattspret. Ni ser att den fortsätter i en pinne, som sexåringen håller i.

– Jag ska bara kratta ner löven! är hennes förklaring.
– Men hur fick du upp krattan? undrar elvaåringen.
– Vaddå, jag bara höll i den! svarar sexåringen självklart.

Astrid Lindgren sade många gånger att det var en sorgens dag, den dag hon plötsligt kunde låta bli att klättra upp i ett befintligt, stationärt träd. Jaja, vi är inte i närheten av denna dag än i den här familjen.

Sönerna? De satt samtidigt lugnt och stilla och läste varsin bok.

Respekt

Elvaåringen ville ge mig stöd för tjatet när jag var borta. Hon satte upp denna lapp:


Visst, det finns saker jag upprepar och som kanske inte har så himla stor betydelse för världsfreden. Men om man låter tvätten ligga kvar i maskinen i drygt ett dygn, luktar den ofräscht och om man stoppar in nyköpt mjölk framför den gamla, hinner den gamla att bli forntida innan någon kommer fram till den. Och vilken effekt fick lappen med uppmaningen?


Ett hembakt och fyra köpta.

Billys BasketCup hela helgen!

Nu blir det minimala basketplaner, skrikande små basketspelare, vrålande coacher, gråtande barn längs väggarna samt skrattande barn längs väggarna och domare av alla de modeschanger i dagarna tre. Finns det fler än jag som har sett en domare döma sovandes?

Eftersom jag själv började spela basket så sent i livet, har jag ytterst få minnen av sådana här cuper. Den jag dock tänker på så fort jag får ont i fötterna är ett basketmaraton i Tärendö. (Eller var det Överkalix?) Vi spelade match ungefär var tredje timme under ett helt dygn och sov längs långsidorna. Fötterna såg ut som kalops och månget självmål gjordes av spelare som tittade i november istället för på sina medspelare.

Nä, off I go! Note to self: Tag med öronproppar, sköna skor och stort tålamod.

Zlatan, Ljungberg, Henke, Mellberg och jag

Jag vill åka till fotbolls-VM och skriva. Redaktörn ger mig bra argument för mitt åkande, men hur gör jag nu?

– Tjenare moss, här kommer jag och jag har faktiskt bröst, kolla här, får jag åka till VM nu eller tänker ni bråka om saken?
– Jamen vi har ju redan bestämt vilka som ska få rapportera från VM och ...
– Gubbstrutt där!

Nej, jag är inte ironisk, bara rätt kass (=keff?) på att argumentera för min egen förträfflighet. Jag vill inte klättra i berg, åka luftballong, dyka i Medelhavet eller åka fort på motorcykel. Jag vill bara rapportera från stora idrottsarrangemang som Gits gjorde på sin tid.

Eller, vad tusan, skicka mig bara någonstans när som helst. Min man sjunger sedan ett par dagar som Eddie Meduza varenda vaken timme på dygnet . Ljudprov här.

Uppdatering: Vilket förakt! Jag hade s-ifierat Meduza-namnet. Jag borde slängas åt vargarna.

Dillkött i Göteborg

Jag redigerade nyss en text som var som en bit segt dillkött. Uäääh. Svälj.

Now to something completely different. När man checkar ut från sitt hotell, passar man väl alltid på att växla några ord med personalen?

– Hej. Eller hejdå, kanske. Tihi. (Konstigt, han borde slita sig från datorn och titta på mig.)
– Ja just det. (Tittar inte upp.)
– Joooo, förra gången och förrförra gången jag var här, var chipsen gamla. Utgånget datum. (Jag ler rart.)
– Va? (Han tittar upp!)
– Jo, och nu ... (langar upp de två påsarna) var det likadant igen. Det gör kanske inte så mycket, jag är inte så känslig, men … ja, färskare chips är ju …
– Höhöhööö. Har du druckit ur minibaren?

(Va? Är karln från vettet? Han skulle väl ha bugat och bockat och ursäktat sig och skrapat med foten och …)

– Nej. Jag tänkte äta chips, men …
– Ok, har du ätit godis eller choklad?
– (Men för bövelen …) Förresten, det var en annan grej. När man spolar vatten i handfatet läcker det ur vattenlåset och ner på golvet och sedan rinner det mot den person som i torra strumpor står och borstar tänderna.
– Höhööhööö. Har du ätit godis eller choklad?
– (Hörrudu din skrockande idi...) Nej, inte godis, inte choklad. Och inte chips. Men det var en sak till. (Jag är nu sammanbiten.) Internetsladden är för kort; man kan inte sitta i sängen.
– Höhöhö. Har du datorn i sängen? Välkommen åter.
– Kommer ni att ha trådlöst då?

Nej, han hörde mig inte.

Förresten, visst är det så att göteborgarnas medellängd är högre än resten av rikets? Jag kände mig som en hobbit. Och att alla i Göteborg har piercat sig? Ja, och alla på Hawaii har bastkjol, jag vet.

Jag skulle bara sortera skor

På väg ner till källaren har vi tre hyllplan som är ca tre meter långa. På vintern står det kängor, snöskor och gympadojor på tillväxt där. På sommaren byts allt ut till sandaler, sandaler, sommarskor och några sandaler till. Nio meter skor.

– Mamma, har vi nya skor till mig? Det står 32 under dom här.
– Japp. Prova de här 31:orna och 34:orna också. Ah, 33 också!
– Jamen dom är ju rosa.
– Oj, ok stumpan, då får vi spara dem till Sigge.

Bästisgrannens barn och barnens kusiner går också som vore de hemma i skoförrådet. Vuxenskorna hänger en masse på spikar i taket. Om jag hade kunnat bjuda hem Imelda Marcos på skokontroll, hade hon inte gillat det hon såg.

I eftermiddags skulle jag hänga upp ett par myrsloksliknande stövlar som var snygga för två år sedan. Jag stod på ett trappsteg i nerförsbacke och sträckte mig uuuppåt och fraaaamåt. Stönade lite sådär som man gör efter 30-årsåldern. Och föll plötsligt utan varken förvarning, snubbel eller knuff. Tyngdpunkten lyckades jag dock balansera fram bortåt rumptrakten, så jag trillade inte framlänges och slog ut tänderna, krossade okbenet och fick hjärnskakning. Istället duns, dunsade jag tre-fyra trappsteg på min baskettränade gluteus maximus. Samtidigt höll jag hårt i stövlarna som om de vore av porslin och offrade istället mina egna armbågar mot stentrappan. Kras och krask i brosket. Duns, krask, duns, knak.

Då stönade jag igen, fast lite mer som man gör när man föder barn.

– Uuuuhuuuufff. Oooooo. Ooooooo... oooo... lle! Olle!

Det är så där det går till i skräckfilmer. Någon faller handlöst och tappar minnet och skorna. Helst rullar de ner till foten av trappan så att det kommer lite blod ur mungipan. Iiih, säger de på sin höjd. Jag duns-dunsade helt oglamoröst på rumpan som när man åker rutschkana. Duns, krask, duns, knak. Oooooolle!

Nu har jag en golfboll på vardera armbågen. I min ensamhet här på Göteborgshotellet har jag försökt fotografera eländet, men det är stört omöjligt. Mina armar ser ut som blodsprängda elefantöron med en rynkig blåbula och om man inte koncentrerar sig skulle man kunna tro att armbågsbilderna föreställer hälen på en svampig stenåldersfot.

Nä, om man skulle ta och äta lite hotellchips?
Ajaj.

Tiderna förändras ... inte så mycket

Ibland när jag vaknar, känner jag efter lite extra.

– Ont i halsen?
– Bakis?
– Träningsvärk?
– Nageltrång?
– Blindtarmsinflammation?

Men i morse var svaret bara nej, nej, nej, nej och åter nej. Alltså är jag fit for fight för eftermiddagens resa till Göteborg. Fast lite motvillig. Jag är en sådan extrem hemmagris, så hälften hade varit nog. Blindtarmen har jag kvar, så den kan få bli inflammerad till en annan gång.
Detta (klicka gärna på bilden) är från Svenskt husmorslexikon (1957), och min favoritbild är den sista. När jag var liten, satt jag med medicinska böcker och frossade i bilder på eksem, vattkoppor, brutna ben med benpipan utanför skinnet (påminner om Henke Larssons) och akromegali. Det fascinerande i just detta verk, är att husmödrarna fick se ingående bildserier om inte bara blindtarmar utan även

• hjärnoperationer
• knappnål i lungan
• bronkospirometri
• ögonoperationer.

Allt beskrivs lika ingående som strumptillverkning, tillagning av tjälknöl, kjollängder och skovård. Om vänsterhänthet står: ”I modern pedagogik är omskolning av vänsterhänta inte något principiellt krav.”

Man undrar ... vad skriver man om 49 år om omskolningsprojekten anno 2006?

Deadline

Djupingen:
– Mitt liv är en deadline. Livslinje och sedan död. Punkt.

Redaktören:
– Livet består av deadline:ar. Att lämna blåkopia var sjätte vecka. Sedan dör man.

Coolingen:
– Nä, haru ingen dölinje, närå fåru ingen artikel. Kante skriva utan dölinje.

Barnet:
– Deadline är den dära vägen dääär, men om du trycker på mellanslag när du kommer dääär, då får du nytt liv så då är det inte nån deadline längre.

Lotten:
– Olle, din deadline på nästa tvättmaskin är kl. 13.15!

Jag tror att jag sedan 1988 har sagt deadline en miljard gånger. Först var det på Nationalencyklopedin, där vi jobbade i bokstavsintervaller. Så här delades uppslagsordslistorna in:
a-ale
anp-ass
ast-bau
bav-bog
boh-bru
brv-car
cas-cob
coc-dat …

Kan jag rabbla alla dessa fortfarande? Ja. (Uppdatering! Nej, tydligen inte: hakke påpekar att det är ett hål i listan. Jag har ju glömt alf–ano! Ur NE:s djupa deadlinehjärta beklagar jag detta.)

Men precis som när det gäller att rensa ut skräp i källaren, måste jag rensa ut sådant här ur huvudet för att kunna koncentrera mig på mina nya deadline:ar som ju innebär inkomsternas förvärvande och familjens överlevnad. Jag ska även rensa bort sångtexten till ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” som kom sist i Melodifestivalen 1975. Behöver jag komma ihåg att mina gamla klasskamrater fyllde år t.ex. 15 januari, 18 mars, 24 mars, 20 maj och 7 juli? Nej, bort, bort! Mitt telefonnummer på Mätaregränden 8 åren 1969–1973 var 14 55 14.

Så, nu har jag bloggat om det, och då kan det glömmas.

Iiiiiiih. Det går inte. Jag behöver en Men in Black-penna. Tills vidare ska jag inventera och sortera och kompostera och kassera sådant som vi har för mycket av hemma i huset. Jag börjar i badrummet.

Deadline 1 i mitt nya, utrensade liv: fram till den 1 juni ska alla i familjen borsta tänderna fem gånger per dag så att vi får slut på några tuber.

Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort helt själv

Nu visar jag upp word verification-tröjan för världen bara för att få applåder och hurrarop. ©Lotten Bergman borde jag förmodligen trycka fast någonstans så att jag sedan kan stämma skjortan av den som gör något finare av mitt koncept.

Det är alltså så att det bidde fel precis hela tiden när jag kreerade i lördags. Jag hade för svag värme, så maaiiui och offfmuf och szxlafz samt johiniy sjönk inte in i tyget utan lade sig som små tejpbitar ovanpå. Dessutom lyckades jag sedan höja värmen så mycket att hela höger bröst blev brundaskigt (syns inte på bilden). Vissa bokstavskombinationer kom upp-och-ner, och när Olle – liggandes, rensandes i en rabatt – såg tröjan, ställde han sig upp och pekade med ett jordigt finger på werfulq och sade:

– Den är uppåner.

Och numera även jordig.

Word verification är ett nödvändigt ont, och då är det bara att se det som något positivt. Titta på bokstavsblandningen och lyft blicken från datorn, titta ut genom fönstret och associera vilt.

– Aha, qnokkerj, det påminner mig om en klasskompis som hette Pekkari. Sanning och kånka. Det var tider det!

Eftersom jag vet att det i bloggvärlden finns galggalningar, presenterar jag en bonusbild.

Ölat färdigt har vi nu

På Söders Hjärta har det nu ikväll diskuterats huruvida stavning är viktigt, de bortglömda 50-talisterna, om Embryo (igen), Kråkguldet, prassliga påsar på bio, motorcykelburna troll, grushögar på gångvägar, öl, kladdiga hamburgare, långsamma redaktörer, kosacker, Lånare i Bromma, spöken med pottor (Modiga mindre män), Alfred Hitchcock Presents (Fog Closing In?) – och Catweazle förstås.

Vi tog upp närvaron på ett A4, som var ställföreträdande serviett:

hacke snackar
Stationsvakt
Kulturbloggen
Mitt Aktuellt
Anna Toss & Co
Min stund på jorden
Mikael Ståldal
Cancer och annat
KistaChic
Lotten
Blind Höna
Carambola
Coola morsan
Jörgen Modin
< /serviett >

Till slut: var du än är, Staffan Hallerstam (numera läkare), ska du veta att du har förgyllt månget barns tv-tittande.

Bloggölsdags

Nu åker jag dit, i en tröja som jag har gjort alldeles själv. Uppdatering kommer om miljön och omständigheterna tillåter det.

Dryck- och modebloggen

Min syster, Orangeluvan, är till döden trött på mina uppräkningar av ställen som det är coolt att vara uppkopplad på. Sssscchhh:

Jag sitter på X2000 på väg från Sundsvall i detta bloggnu.

Mitt emot mig sitter en man som fem minuter före tågets avgång öppnade en helpava whisky och hällde i en pappmugg, som nästan fylldes till brädden. Nu, en timme senare, är han inne på tredje muggen och tredje jättelasset snus. Ibland ringer hans mobil.

– Ja? (Tystnad.) Mhm, ok.

Klick. Klunk, svälj. Det ringer igen:

– Ja? (Tystnad.) Mhm. (Tystnad.) Ok.

Klick. Han ser komplett och totalt spiknykter ut. I min förvirrade, fördomsfulla värld, borde han ha blå näsa, rödsprängda kinder och förschöwka dischkuteeera med *hick* osch andrrra häwr. Mobilen ringer igen:

– Ja? (Tystnad.) Mhm. (Tystnad.) Halv sex. (Klick.) Skiiiiit. (Klunk.)

Han stänger alltså av telefonen, säger sedan ”skit” och tar lite mer whisky. Nu kommer konduktörskan. (Jag skriver alltså i realtid, det är hur coolt som helst, detta.)

– Såja, här har du ditt te, tjejen!

Men! Igen! Jag har blivit kallad ”tjejen” två dagar i rad! Jag som inte ens har tjejiga kläder som kavaj och cityshorts med nylonstrumpor under! Är ”tjejen” månne ett typiskt tåg-uttryck?

Oj, nu frågar whiskymannen om jag vill ha lite smofs i mitt te. Fast han frågar inte, han håller upp flaskan och nickar med frågande ögonbryn mot min pappmugg. Såja, nu skakade jag på huvudet mot honom. Ska hem och dricka Brown Brothers, jue.

Nu till den viktigaste frågan i dagens samhälle: kommer vi att plötsligt stå där framför en spegel och kolla om den ser ok ut, glipan mellan shortsen och stövlarna och alls inte fundera över hur vi kunde gå på något så erbarmligt fult mode?

I Sundsvall

Förr i tiden låg jag i Lund, numera ligger jag på hotell. Här finns en av dessa heltäckningskorridorer som bara inte tar slut och hängande tv-apparater och fjärrkontroller med lösa knappar. Gäsp. Förvåna mig då. (Därför väljer jag alltid nya hotell, obekantingar där jag tar en viss risk – kanske finns det inte något te att dricka på kvällskvisten.)

Utanför hotellet finns ett trevligt val: man kommer till Haparanda om man tar till vänster och till Stockholm om man tar till höger. Ute cyklar man. Jädrar vad man cyklar i Sundsvall! Alla som är runt 14 cyklar med lovikkavantar, alla runt 15 kör moppe som en ny sorts motocross på platt asfalt.

På väg hit (fem timmar på tåg) satt jag bredvid två män. Jag sitter alltid bredvid manliga män på tåget och alltid bredvid pruttande tanter på restauranger. Den ene mannen sa till mig:

– Det var en lustig liten laptop du har, tjejen.
– Jasså, jo ... den kallas Mac. (Tjejen?)
– Finns sådana kvar? Höhöhöhööö. Vilken är bäst, pc eller Mac?
– Spelar väl ingen roll, det är som att diskutera ... skor. (Hjälp, vad menar jag med skor?) Alltså, promenadskor kontra högklackat. Jag vandrar bekvämt i mina lågskor, så kan du vingla vidare i dina högklackade. (Puh, där knöt jag ihop säcken.)
– Jomen som jag nyss sa så måste vi ju betänka mer stabilitet och med det nya beslutet, jag upplever att det är mycket bättre nu, det är bara en gissning att det 550 kiloba … meg nollfem meg. Har du 512 hemma?

Va? Ah. Puh. Han pratade inte längre med mig.

Om ni har tråkigt, har jag hittat en ny blogg: Fönster mot tv-historien. Nostalgisk, rolig och välskriven.

SAOL-fabriken

Blipp sabb flippa blogg cache chatt.
(Chip!)

Hint intro pesto retro.
(Pucko!)

Pusha flashig shiitake slashing
peeling queer tee trainee.
(Handfri!)

Mortadella nasi goreng gnocchi brioche
cookie rookie tummis.
(Och en chokladboll.)

Av poetissan Lotten Diktonius Bergman – till SAOLs ära, den trettonde upplagan.

Alla orden här ovan – utom och och en – är alltså några av de 10 000 nytillkomna i senaste upplagan. En snabbkoll av de 5 000 borttagna orden förflyttar mig till soliga somrar i träskor, vilket är en helt felaktig, anakronistisk association. Jag borde ha börjat fundera över samhällsutvecklingen och folkhemmet, men när betjäntplats, fattigmansstuga, ilgodsexpedition, frestarinna, kvicklunch, fejdlysten, lantpolis, fagerlockig, giftasgalen och mammonsträl tas bort ur SAOL, tänker jag på ... soliga somrar i träskor.

Ok, samhällsutveckling! Nu ska fru Bergman koncentrera sig på hur Sverige har förändrats! Fler nya ord: dissa, promota, aktiebubbla, hjärnsläpp, lyxrenovera, mediedrev, nakenchock, plåtpolis, sockerfälla, stringtrosa. Nej, jag är hopplös – nu tänker jag på en plåtpolis i stringtrosor.

Hemlisar

Vi går omkring och skåpsuper allihop, till mans. Nu menar jag inte nödvändigtvis just super eller just skåpet, men ... gör saker i hemlighet, gör vi väl?

Bästisgrannen snusar lite halvhemligt. Hon har ett speciellt trick som gör att man liksom inte märker när snusdosan åker upp, öppnas, och snuspåsen smusslas in. På sin höjd hör man klicket när locket stängs. Detta sker ungefär 20 gånger per dag, vilket är anledningen till att det är lite hemligt; alla (= jag) kommenterar hennes snusande och den plötsliga fislukten om hon inte smusslar.

Några dreglar framför Big Brother men säger att de inte skulle vilja ta i en dokusåpa med tång. Några äter smör direkt ur paketet, halvvägs inne i kylskåpet, och säger att de har ovanligt kraftig benstomme bara. Några säger elaka saker till barn när ingen hör. Några (många) kör för fort fastän de säger att de är laglydiga. Några gör läxan i smyg och säger att de hade tur på provet.

Men inte jag, tänkte jag. Jag är som en öppen bok, tänkte jag. Alla bara går omkring har hemlisar utom jag, tänkte jag. Pfaaahh!

Tsst, inte är jag som en öppen bok, inte. Nu ska det avslöjas: jag petar näsan jättemycket i hemlighet. (Jag är förresten rätt van vid hemliga sysselsättningar med händerna uppe i ansiktet eftersom jag bakom en lång lugg lyckades suga på tummen tills jag var 10 år. Även i skolan.)

Dessutom har jag under de senaste veckorna återupptagit en ny hemlis: jag smiter iväg och styrketränar när ingen märker det. Egentligen borde jag sitta hemma på min rumpa och jobba, eller öva upp armmusklerna på dammsugaren eller de smutsiga fönstren, men nej. När Olle inte är hemma, smiter jag iväg och styrketränar. Det är urtrist och ger inte alls någon mätbar effekt, men hemlig är jag. Var jag, menar jag. Nu vet ni ju.

Mina andra hemligheter? Dem behåller jag för mig själv.

Pfft. Ingen idé att låtsas. Jag har inga fler! Jag petar näsan och tränar styrketräning, det är allt. Nej, vänta! Jag kissar i duschen också! (Sicken rebell.)

Lite väl billigt, va?

Den nya Ikeaprodukten!
Lotten är en hel serie sidenkuddar i brunt och grått, silver och glitter. Blingbling-världen, här kommer jag! (Äntligen!)

En röd måndag

Först en påminnelse: bloggöl på lördag.

Sedan en barnkommentar. Vi har ju tittat på film under påsklovet. (Lista kommer senare.) Igår var det ”Trollkarlen från Oz”, som alla sju i familjen såg, liggandes i Storasängenlandet (2,40 x 2,00 meter).

– Jag måste göra färdigt läxan, sa fjortonåringen med påskprojekt i bild (ämnet som vi kallade teckning).
– Häxa! Häxa! Jag vill också göra en häxa! skrek treåringen.
– Nej, läxa, han ska göra läxan, sa Olle.
– Häxan heter det! Han hade stor näsa och var grön som Hulken! förklarade treåringen för oss, som ju inte begrep bättre.

Och så en insikt. Jag bad sexåringen att hjälpa till med att få ordning efter frukosten.

– Kan du torka bordet?
– Varför det? Det är ju inte blött.

Hon är sex år och har tydligen aldrig förut blivit ombedd att torka bordet. Konstigt, vi som kladdar så förfärligt.

Idag är det annandag påsk. Jag har precis kokat sju ägg som vi ska måla och plockat fram färgglada fjädrar som vi ska sätta fast i en buske utomhus.

Idag

Jomenvisst. Jag gick upp i ottan och bakade 173 kanelbullar. Jag är snygg i håret, har rosor på kind och perfekt matchade kläder. Frukosten intogs på vit linneduk och bestod bland annat av melon och jordgubbar.

Om inte om, förstås. Till sanningen:

Jag vaknade efter fyra timmars sömn av en treåring som ville hoppa studsmatta. Vi gick ner till köket, som såg ut som en knarkarkvart. Havregrynsgröt intogs på vaxduk mitt i röran. Jag ser ut som Medusa i håret och är blek som ett lakan. Förutom under ögonen, där är jag inte alls blek.

Men ...

Solen skiner, det är ganska varmt, barnen är ute och leker och nu har jag städat köket och klätt på mig. Alla sovgäster dyker nu upp från hörn och skrymslen. De säger "gomorron" och tar fram frukost. Alla ser de ut som Medusa i håret och ... kanske ska jag ta och baka några kanelbullar?

Vårduk och nubbetest

När Olle var i det inre av Asien (man ska alltid överdriva, är min paroll), köpte han lite schprit med sig hem. Det är himla praktiskt att vara gift med en nykterist som uppmuntrar den äkta hälftens intresse för snurrskapande drycker. Jag har alltid chaufför hem och får ha allt för mig själv. (När inte Bästisgrannen som vanligt kommer och nallar – det är hennes hand på bilden.) Vi förbereder kvällens lammpåskmiddag som lagas av barnens mormor och Broder Jakob med en provning!

Dessa fem sorter var från vänster:

• Vodka Light (38 %, vofför gör di så?) – Sårsprit light!
  
• Vodka Nemiroff Original – Sårsprit!
• Ukranian Honey Pepper – Förfärlig sa Bästisgrannen. Jättegod sa jag.
• Vodka Rye Honey – Helt ok, bra till sill?
  
• Vodka Cranberry – God, mild och söt, va, bara 21 %, det förklarar ju saken.

Som ni ser, har jag inte tio nubbeglas utan var tvungen att fixa fram vikarierande sherry- och likörglas till provningen. Och så var det det här med duken. Hur coolt är det att prova vodka på en blommig vaxduk?

Att somna och inte somna om

Åh, den boken skulle jag vilja skriva. ”Att somna och inte somna om” – en mystisk thriller som utspelar sig i de mörka, svenska skogarna före mobiltelefonens inträde. En ytterst elak karl försvinner, och dyker upp i drömmarna hos en ytterst trevlig tjej (ytterligheter är bra) som egentligen bara bryr sig om basket men för att kunna somna om, måste hon lurka reda på vem karln är och varför han gick in i den mörka skogen och ... och ... så dör hon! Och då kommer hjälten! Ja! Och han har en mobiltelefon, för han har rest i tiden och ... jaha, inte det?

Så här var det med titeln egentligen: jag somnade redan klockan 22.45 igår. Det är lika vanligt som att jag äter näringsriktig kost flera dagar i rad eller lika vanligt som att jag planterar rosor. Det vill säga inte vanligt. Inte alls vanligt. Men strax efter elva väcktes jag av treåringen som hade ”drömt fel”.

Trots att jag ju är världsbäst på att ge råd till alla som har svårt att somna, kunde jag inatt inte ge självhjälp. Jag räknade baklänges, slappnade av, muttrade mantra, tänkte på orange, drack lite mjölk ... Eftersom det är förbjudet att titta på klockan när man försöker somna, vet jag inte när jag verkligen lyckades söva mig.

Men vad gör jag? Sitter jag här och skriver efter för lite sömn och före frukost? Det kan ju inte vara nyttigt.

Återkommer senare med en bild från Ikea. De har en ny produkt!

This was a new one

Jag tog på mig en hatt. I hatten satte jag påskfjädrar, vilket hatten (inköpt av min morfar någon gång 1943) inte hade varit med om förut.

Tre- och sexåringen skulle vara utklädda till påskkärring och dito gubbe, så det var inte tal om att cykla eller gå till dagis idag. Alltså packade jag i bilen in

• en prinsessa med kringlor och glitter och stjärnor i blick
• ett Stålmannen-monster med jätteklor och morr i mun.

Då lossnade gallret plötsligt mellan baksätet och kombiutrymmet och så det hängde på trekvart. Jag öppnade bakluckan och klättrade in för att fixa och trixa lite. Med fjäderhatten på, blev jag dock feldimensionerad och inte alls på hugget, så jag gav upp, lät gallret hänga där det hängde och kröp baklänges utåt.

Kryyp. Kravel. Precis när det första (bakersta liksom) byxbenet kom över kanten, träddes det lika smidigt som en hand i en handske över dragkroken. Eller som en hatt på ett huvud. Eller som en födsel baklänges.

Men det visste ju inte jag. Så jag ropade UUUÄÄÄÄÄÄLP!

Som när Gene Hackman eller Eric Roberts hänger på utsidan av framrusande tåg, hängde jag med byxan i en dragkrok. Tyngdpunkten låg helt fel och armbågen jag landade på var inte ett dugg beredd på smällen. Egentligen borde jag av hävstångskraften ha brutit smalbenet. Hade det varit en tecknad film, hade jag gungat fram och åter lite lätt. Med armarna i kors.

(Hatten klarade sig, byxan gick inte sönder och känslan i armbågen dämpar de knastriga hälsenornas signaler till smärtcentrum.)

Några av dagens mejl

1.
Har du nåt behov av en liter blå mjölk, en liter mild youghurt och 3 ägg?

Jag åker ju hem på påsklov imorrn och har handlat lite för generöst denna vecka ... mjölken, yoghurten och äggen går ut typ 15-16 april, de är oöppnade ... onödigt att slänga bort liksom.

2.
Får Filip komma hem till er och lära sig att leka? Han är skitdålig på det!

3.
Hello, We would like to add your website lotten.se to our search engine/web directory (www.zepti.org) on such keywords like jag, ska, han.

4. Hänger du med på Ikea idag?

Swooooosch! Hejdå!

Genusforskning?

Nu serveras det sista kapitlet i seren "NK:s leksakskatalog från 1973".


Ser man på: trots att vi inte hade NK i Luleå, var det exakt, exakt detta tennsoldats-set vi hade hemma. Vi gjorde eld i den enorma, tegelbrutala öppna spisen i vardagsrummet och sedan smälte vi tenn och hällde i dessa svarta gummiformar som luktade illa. Talkade (pudrade?) dem gjorde vi också. Klämmorna var svåra att klämma fast. Men nu blir jag förbryllad:

1. Jag har inget som helst minne av att vi målade soldaterna.
2. Jag har inget som helst minne av att vi ställde upp dem i fältslag och flyttade dem efter Napoleons geniala strategier.

Så vad gjorde vi då med dem?
Detta dockhus hade vi däremot inte. Vårt måste ha varit av en tidigare modell, med enbart två våningar och sannerligen inte någon pool. (Jisses, pool i Luleå, hur hade det sett ut i spåren av det inställda Stålverk 80 och kamp mot det kommersiella förtrycket och kapitalistiska fördärvet?) Det fanns ett enormt batteri på baksidan och de små lamporna lyste så vackert. Jag möblerade och möblerade om ändrade och gjorde små fruktskålar av halva valnötter och... och ... det var ju konstigt. Ingen bodde i dockhuset. Bara möblerna.

Ingen tvingade mig att leka med tennsoldater och ingen tvingade mig att leka med dockhus och ingen puttade in mig i någon som helst riktning när jag var liten och ovetande. Jag fick liksom leka vad jag ville. Det kan ju inte ha varit bra ... Kolla, bilden på tennsoldaterna har ju till exempel mycket bättre upplösning än den på dockhuset. Typisk förtryckarteknik!

Framtiden: en lista

Jag hittar nu på en lista, som inte nödvändigtvis behöver spegla mina egna upppfattningar och åsikter. Fast kanske lite. Jag tror att detta kommer att gälla om sisådär två år:

Töntigt
motorgräsklippare
kläder som med flit är för små och trasiga
silikoninplantat, var de än må sitta
mosaik
luftkuddar i gympaskor
hårborttagning

Coolt
bönder
muskler som faktiskt används
hatt
mjölkleverans per pipeline
gula ögonfransar
Beppe Wolgers

Men så är jag sämst i världen på att skåda in i framtiden också. Jag är sist med det senaste och hade jag blivit inbjuden till Oprah hade det varit för att jag är stuck in a time warp och inte har bytt frisyr eller klädstil sedan ... någonsin. (Hade jag bjudits in till David Letterman hade det varit som ett stupid human trick för att mina knän smäller som pistolskott när jag sätter mig på huk.)

Gula ögonfransar, anyone?

Morgontidningarna

Jag läser i mina morgontidningar om Mick Jagger som ska spela i Kina, och antingen är han jätteironisk eller senildement när han berömmer Kinas kulturdepartement som vill censurera Stenarnas texter. Jag läser att soporna i Stockholm samlas på hög som på medeltiden. Men ändå är det denna lilla nyhet som jag klipper ut:

Fåglar i fläkten

Vårt tv-rum var kök när vi flyttade in, men vi slet ut allt köksligt, rev ut plastgolvet, slängde bort köksluckorna och stoppade in böcker och videoband, filmguider och numera dvd-filmer. Där köksfläkten satt, ser det lite konstigt ut även om jag har spacklat, tapetserat och gnott. Fläkten mynnade så fint ut på taket i en ventilationstrumma som jag skulle vilja kalla skorsten, men det hade ju varit helt fel.

Om man står på taket och tittar rakt ner i skorst... ventilationsröret, ser man en botten ganska långt ner. Om man står i tv-rummet och knackar lätt i taket där fläkten satt, hörs knackningen tydligt för personen på taket. (Nu har vi de facto varken stått på taket och tittat ner eller knackat lätt i fläkttaket, men jag ville få er att förstå konstruktionen. Det läcker värme ut och kyla in och det kostar oss säkert mycket i uppvärmningskostnad och miljöenergimässigt borde vi förmodligen skämmas.)

Olle och jag satt nyss i tv-rummet. Det krafsades och knakade lite, där borta i hörnet där fläkten satt.

– Vad var det? sa Olle.
– Det är fåglarna i fläkten.
– Va?
– Ungarna har kläckts.
– Va?
– Njiiiitsch! sa någon i fläkten.
– Det där var förmodligen en av ungarna som nös, sa jag.
– HAR VI FÅGLAR I FLÄKTEN?
– Jaa. Det hade vi förra och förrförra året också.
– Oj, jag har tappat minnet, sa Olle.
– Patrik (svågern som är ornitolog) tror att det är kajor för att skator gör risbon i träd.
– Jag har tappat minnet.
– Vi har fåglar i fläkten och du har tomtar på loftet!
– Jag har tappat minnet.

Jag var orolig för att det skulle kackas i eget bo och börja lukta som ute på vår gräsmatta, men Patrik berättade att fåglar trots allt är ganska renliga av sig – föräldrarna flyger iväg med ungarnas bajs (precis som vi, med andra ord). Alla småkryp och parasiter som kryper omkring på dem, håller sig till fåglar och gillar inte fjäderlösa människor på andra sidan fläkttaket.

– Mäpp! sa någon nu, med nasal stämma i fläkten.

Tja, sedan vi begravde undulaterna i trädgården, är detta det närmaste vi har kommit husdjur. Lite mysigt, faktiskt.

Oh dear

Sveriges ”populäraste” bloggar

1. Silverfisken
2. Engla
3. Eleonore
4. Sigrid
5. Karolina Lassbo
6. Legally Blonde
7. Det ljuva livet
8. Tingsnotarien
9. Husmusen
10. Hotspot
11. Linda Skugge
12. Ebba von Sydow
13. Mats Strandberg
14. Sigge Eklund

Oh, well. Ses imorrn!

Detta påsklov

När de tre barnen som går i skolan har lov, fortsätter jag och min man att jobba och de små är kvar på dagis. Inte så kul, nej. Ibland åker de till farföräldrarna i Skåne, men det hinns inte alltid med. Därför har jag kommit på att varje hemma-lov ha ett tema, ett tema som gör lovet lite mer intressant. B-loven är de mest populära:

dag 1: basket
dag 2: badhus
dag 3: bio
dag 4: biblo
dag 5: besök i Stockholm
dag 6: bemålning av xx (det finns alltid något att måla)

Vi har även haft S-lov:

dag 1: snarka sova sjuk snor snyt slappa slöa smitta sucka spotta slappa
dag 2: spela spel, spela basket (skjuta, studsa)
dag 3: simma
dag 4: smaka smula söta smuliga scones
dag 5: se och sitta på bio – science fiction dag 6: salta pinnar, sega råttor, sötslisk, snask
dag 7: skura städa såpa solkig soptipp: slarva
dag 8: spade så sandlåda sten sätta stolpe (trädgårdsdax)

Under det påsklov som kommer, är det film-tema som gäller. Det kom vi på efter att förra helgen med stor behållning ha skrattat åt En ding ding ding ding värld (It's a Mad Mad Mad Mad World, 1963). Skolbarnen är födda -92, -94 och -97, vilket försvårar urvalet. En eller två filmer per dag är det som gäller, och det ska vara en film som man förr eller senare faktiskt borde se ... (Filmerna måste inte passa alla tre barnen – de kan naturligtvis få dispens från filmtemat och skapa sitt eget kompis- eller bokstavslov om de vill.)

Dessa har jag hittills kommit på:

• En Charlie Chaplin-film ... Moderna tider?
• En Helan och Halvan-film
• En Buster Keaton-film ... Generalen?
• Gandhi ... eller var den trist?
• Plan 9 from Outer Space
• Singin' in the Rain
• Trollkarlen från Oz
• Bringing up Baby
• I hetaste laget

Som ni ser, har jag fastnat i riktigt gamla godingar som är roliga ... enligt den ömma modern ... Stackars barn. Groundhog Day, Stjärnornas krig, Grease och de andra milstoplarna i mitt eget liv har de sett. Jag behöver fler tips. OBS: Filmen måste alltså inte vara alltigenom bra – men sevärd.

Återträffar ...

I vår lokaltidning kan man idag läsa om en tjej som varit på reunion och tio år efter nian mött sina vänner och fiender. Här kommer dagens mest störande uttalande:

Jag älskar återträffar.

Tio år efter nian åkte jag gladeligen från Lund till Luleå (160 mil) för en liten middag. Ingen kysste någon, bara drygt hälften av 30 dök upp, det blev ingen efterfest och jag fick bo ensam hos Bästisgrannens pappa eftersom bästisen (pah!) inte alls var intresserad (hon bodde då i Göteborg, bara 120 mil från Luleå). Det var fantastiskt roligt.

Återträffen tio år efter gymnasiet missade jag eftersom jag födde barn 60 mil för långt bort just då. Detta grämer mig fortfarande.

År 1998 hade ett gäng bjudit in alla som 1979/80 gick i högstadiet på Björkskataskolan. (Det var inte de där proffs-festfixarna som numera är vanliga utan bara en vanlig festkommitté.) Vi blev drygt hundra personer som åt kalops på papperstallrikar i skolans matsal och dansade till Magnus Uggla. Bästisgrannen bodde nu endast en knapp mil från skolan, och kunde med viss svårhet övertalas att följa med. (Själv åkte jag de 160 milen igen, ja.)

Flera hånglade loss med varandra, de svettiga tryckarna var fler än de vilda bump-danserna, nästan alla hade plunta placerad under bordet ... där några förresten på morgonkvisten lade sig att sova. Tjejerna gick två och två in på toa och killarna jämförde tatueringar. Den ena lokaltidningen hade skickat dit en journalist, som tog bilder och intervjuade dem som fortfarande kunde artikulera. Antingen blev det en dålig artikel eller så var journalisten en simpel under cover-spion, för något festreportage publicerades sedan aldrig.

Jag var så uppfylld av detta, att jag inför festen gjorde en gigantisk, ful sajt och efter festen uppdaterade den med festbilder. Sedan dess får jag nästan varje dag mejl från f.d. – glada – skolkamrater som har hittat sig på bild där. PUL? Nope. Sue me, see you in court. (Nej, förresten, gör inte det, snälla, jag hade blivit så ledsen.)

Sanningens minut nu. Var jag då en av ”de coola” i skolan? Är det därför jag gillar återträffar? Jag hade inte högklackade skor, sminkade mig inte, hade inte tillräckligt snäva jeans, rökte inte, var komplett okysst, sparade min månadspeng, var dotter till fransklärarinnan på skolan, pluggade till proven, spelade piano (visserligen helt omusikaliskt), vann uppsatstävlingar, tyckte om att räkna ut medelbetyg och spelade basket varje minut som blev över. Jaaa, jag var jättecool.

Hanteringen nere i tvättstugan

Vår källare är som sagt en krigszon. Tvättstugan är förfärlig med halvmålat golv och ... nej. Jag kan inte beskriva. Arbetsfördelningen i hushållsarbetet är ojämnt, osynkat och ... nej. Kan inte ... jo, det kan kanske beskrivas med att ”den som för tillfället har minst betalt jobb, gör mest i hushållet”. Ibland.

Nu står min man framför mig med fem dricksglas. (Jag skriver simultant med hans prat, vilket måste vara ruskigt irriterande.)

– Dessa fem glas symboliserar hanteringen nere i tvättstugan!
– Ok!
– Steg ett! Har vi problem med nerforsling av tvätt till tvättstugan?
– Nej!
– Bra. (Tar bort ett glas.) Steg två – sortering! Har vi problem med sorteringen?
– Ja, det samlas ju på hög i tv-rumm...
– Ja! Nu måste vi ha en ny metod! Blåa permanenta tvättkorgar inköps till ovanvåningen! De i tvättstugan ska vara permanenta och inte flyttas upp på ovanvåningen och vara vita och ha skyltar på sig!
– Permanenta tvättkorgar? Men om man tar upp en kor...
– Bra. (Tar bort ett glas.) Steg 3 –själva tvättningen. Vi måste försöka hitta standardtvättmetoder!
– Standardtvättmetoder?
– Ja, vi ska forsla bort saker som måste specialtvättas eller strykas!
– Forsla bort? Som en utrensning? (Usch, hans resa till Ryssland och nyvaknade intresse för andra världskriget håller på att ta en ovanlig vändning. I vår tvättstuga.)
– Japp. (Tar bort ett glas.) Steg fyra – hängningen!
– Det här med utrensning och hängning, hör de iho...? försöker jag skämta.
– Hängningen borde borde ske under ordnade former first thing in the morning. Den som hänger slipper ta ur diskmaskinen! Klart! (Tar bort ett glas.) Steg fem – sortering!
– Men steg två var ...
– Sorteringen av smutsig tvätt!
– Jamen kronologiskt sett ...
– Scchh! Här har vi ett klimatproblem! Snön hindrar framsteg! Det ska vara lönt att ta initiativ och hela kedjan med källarstädningen och bortforsling av teakmöbler och i förlängningen sorteringen av den smutsiga tvätten hänger på snön och dess smältande. Innan den är borta får vi inte loss släpvagnen. (Tar inte bort det sista glaset.)
– Kolla Olle, en tjäder i trädgården!
– Oj! Så vacker! Jag hämtar kameran!

Min lösning på allas tvättstugeproblem är inte alls strategiska slagfältsteorier. Min beska medicin är: Just do it.

Kan inte! (Vill inte?)

Jag är hemskt dålig på att lägga matvaror och ställa vinflaskor med streckkoden åt rätt håll och är därmed skyldig till mången kassörskas och kassörs nacksmärtor och utslitna leder. Vänster och höger kan jag däremot skilja på eftersom jag sög på höger tumme när jag var liten och fortfarande känner att det är den som kan stoppas in i munnen.

Jag kan inte installera och uppdatera datorprogram. Hur jag än gör, klickar jag fel, släpar ikoner åt pepparn och glömmer att slänga gamla versioner. Soppåsar har jag tvärtom inte något problem med, de kan vara läbbiga och överfulla med teblad på toppen. Jag bara nynnar en stump, ler mot solen och rycker upp påsen, släpar den till soptunnan och installerar en ny påse.

Jag ser inte att skor är fula eller gamla eller oputsade och kan inte för mitt liv finna tålamod att ens skölja leriga stövlar. Konstigt för en som en gång i tiden funderade på att göra lumpen. Broder Jakob är tvärtom väldigt duktig på att ha snygga skor och ville alls inte göra lumpen.

Jag är urdålig på att damma. Mirakeltrasor i all ära, men jag (och min syster) ser inte ens dammet. Hm, detta verkar falla under samma kategori som skoputsning. Hjälp. Jag är puts- och gnoanalfabet.

Basket och basket och basket

Filmen som jag lade in här envisades med att starta av sig själv. Så kan vi ju inte ha det, era arbetsgivare kan bli arga och tro att ni sitter och gör ickekonstruktiva saker på jobbet. Klicka på länken istället.

Efter bajs kommer öl!

Den 22 april klockan 18.00 piiip är det bloggöl på Söders Hjärta (Bellmansgatan 22b).

Sprid ut ryktet, låten djungeltrummorna ljuda och röksignalerna missfärga den blå himlen!

(I kommentarerna kan de blyga och försagda uttrycka sitt tvivel och i retur peppas till morskhet och skinn på näsan av mig.)

(Bilden togs i Brighton strax före jul, och jaaa, jag har mesig ölsmak tydligen.)

Kiss & bajs! Kiss & bajs!

Ett varmt tack! Någon har redan gödslat vår gräsmatta ! Jag slipper! Ett fyrfaldigt leve för allt som göms i snö!

Nu undrar man ju: vad heter djuret?

Mina kunskaper i fekalieologi är inte fräscha. Katter gräver ju ner sin faeces, eller? Korvarna ser rätt stora ut, är det jättekatter som i The Goodies?

Exkrementer från hundar så här långt in på gräsmattan verkar en smula försumligt – de sitter väl oftast fast i ett koppel?

Kan det vara en älg som har bajsat? Nej, deras spillning ser väl ut som avlånga kulor? Vi som inte ens bor på landet!
Men vad är det där i bakgrunden? Rester från nyårsafton!

Av detta drar vi Sherlock Holmeskt slutsatsen att korvarna kan vara flera månader gamla i alla fall. När de tinar fram ligger de i en grop och ser nya ut. Katt?

Stackars hundar, förresten. Några av deras mest använda toaletter är våra gjutna, jättemaffiga grindstoplar. Men där får de bara kissa när inte jag ser, tydligen. De gånger som jag står i trädgården, drar hundägarna sina kissnödiga hundar förbi stolparna så att det piper i struparna.

– Nej, kom nu, kom nu säger jag! väser matte.
– Men men men varför får jag inte kissa där just idag? piper hunden och spjärnar emot och sätter sig nästan på rumpan som vore det en tecknad film.

Intressant

I vår lokaltidning står idag på förstasidan:

Minister utan barnvakt gav löften utan reformer

Under en bild på ministern med sin tvåårige son på väg nerför en trappa står:

”Biträdande näringsminister Ulrica Messing är en populär och avspänd politiker. När hon ryckte in i stället för statsministern i Eskilstuna i lördags och saknade barnvakt tog hon helt enkelt med sin son. En annan son var hemma och hade blivit lurad av mamma på första april ...”

Inne i tidningen syns en bild från kongressen. Ulrica Messing står i talarstolen och lille sonen sitter på golvet i förgrunden och äter godis. En annan rubrik:

Messing utan barnvakt fick stående ovatoner

[---] ”Men Persson blev sjuk och istället kom en ledig och avslappnad biträdande näringsminister tillsammans med en 2,5-årig son i för stora gummistövlar. Och medan sonen åt godis reste sig partikamraterna i bänkarna och gav mamma stående applåder.”

Men nej. Så här stod det ju inte alls. Jag bara luras. Jag har bytt ut justitieminister Thomas Bodströms namn mot Ulrica Messings.

Nu är detta tankeexperiment slut. Hade tidningen uttryckt sig likadant om det hade handlat om Ulrica Messings godisätande son i för stora stövlar? Var det någon av er som läste som tyckte att det hela lät underligt? Var det någon som tänkte ”åh, dessa karriärkvinnor”. Ändrade ni er uppfattning när det handlade om Thomas och inte Ulrica? Eller är det någon av er som nu känner att jag är ute och cyklar?

Jag erkänner härmed att jag ibland faller i denna fälla. ”Vad han är duktig med sina barn ute på turné” och ”Nämen borde hon inte vara hemma istället”.

Länkar

Jag ska snart fixa länkar här i högerkanten. Tills vidare:

• Rysslands- och Ukrainaresan (fortsättning följer)
• särskrivningsreklam
• lappar
• recept med linser
• muffinskatastrof
• romaninledningar
• man kan nästan titta sig mätt
• embryos kontor
  

Nu slutar jag blogga

Jag har fått bokkontrakt och ska flytta till N.Y. eftersom jag har blivit krönikör på ... äsch. Det var inte alls ett kul aprilskämt. Jag säger som många andra att det oftast inte är kul med lurerier. Jag försöker med något annat:

Man kan använda mobiltelefonen som tv-dekoder
Alla onödiga digitalboxar kommer att kunna eldas upp eftersom de är gjorda av solrosfr... Mäh, inte heller så kul. Men man kan ju drömma. När ska man kunna se på ett program och spela in ett annat som det var förr i tiden?

Melodifestivalen går om!
Carolas nya tänder klassas som doping eftersom hennes artikulation i och med den blev extra tydlig. Tja. Även om jag nu fnissar, så ... näe.

Stavningsreform i år!
Det är i år 100 år sedan den förra stavningsreformen. Några exempel på nystavningar år 2006:
resturang
syckel
mäjl
abbånemang
omständig
öppenhjärtlig

Ah. Bra, den tar vi. Tihi, fniss och fnitter.

(Här hemma har vi nu på morgonen hittat en tejpbit på osthyvelns vassa kant och tejpbit på mynningen till vattenkranen, röd karamellfärg i mjölken och grön karamellfärg i filen.)