Slutet är nära

And now

the end is near

and so I face

the final curtain …

Och här står vi på nyårsaftonen och kan inte annat.
 
Först kom möblerna till det rök- och vattenskadade vardagsrummet medan vi slog ut med armarna och sa:

– Soffor?
– Etthundratio flyttlådor med böcker?
– Men herrejisses, vad ska vi med dem till?

Sedan försökte vi med handkraft att flytta fyra soffor på fel eller rätt ställe trots att de inte hade möbeltassar. Någon kom på den lysande idén (mellan potatisgratängens skapande) att lägga något mjukt och litet (ergo grytlappar) under möblernas ben (trots att en soffa saknade ben på ena sidan). Så gissa vem som lite senare var tvungen att ta en simpel SJ-diskhandduk som skydd mellan potatisgratängsformen och sig själv.

– Aaahaaaaaaaaaaaj! vrålade jag med rykande fingertoppar.

Sedan åt vi middag. Nostalgimenyn gick till 2/3 hem hos den yngre befolkningen (bestående av hela nio omyndiga):

1) avocado med havsdjursklägg, lime och bautaräkor som enligt min djurvän till svåger är förbjudna i släktens hus
2) fläskfilé i grädd-, sherry- och rosépepparsås som jag fick hitta på helt själv eftersom inga recept passade med de oglömda ingredienserna (svårt för en icke-matnörd)
3) glass, Örjans maränger, bananer, chokladsås och ohemula mängder grädde

Vad de yngre inte gillade? Gissa.

Sedan hölls det tal. De vuxna – Bästisgrannen, Bästisgrannens skotte och Min djefla man – tackade för livet, dåtiden och framtiden.

Skotten, alltså Bästisgrannens make och husbonde tittar på Den djefla mannen efter välförrättat diskvärv.

Sjuåringen, som är familjens främste talare, höll två tal: ett om vårt återställda vardagsrum och ett tal till sin sjuttonårige brors ära. Alla grät. Sjuttonåringen återgäldade  med detta tal:

”Jo, 1965 ökade befolkningen i Italien, och då kan vi dra kopplingen till att vi har ökat i antalet personer i denna familj. Det var slutet på del ett. Sen har jag fått ett logiskt problem av vår granne John. Det handlar om ett handgranat i ett par byxor. Och här har vi pudelns kärna. Den är ca 3 meter bort. Då ska jag försöka lista ut vad som är speciellt med det. Det var slutet på del två. Till sist vill jag sjunga en textrad som jag tycker är väldigt rörande. Varje gång jag ser dig är det som  om allting stannar till... humxm, och jag humm humm... Tack för mig.”

(Inom parentes måste det sägas att alla tal får stående ovationer, hur obegripliga de än är.)

Nu har vi precis insett att ”Grevinnan och betjänten” sändes redan före åttasnåret och att vi måste se på den via SVT Play och att många sladdar saknas.

Livet är verkligen jobbigt.

Femtonåringen, jag, Nioåringen och tre tyllkjolar i det avskalade vardagsrummet.

En resa i tiden: 1973

Under juldagarna snubblade jag över ett gäng gamla tidningar och höll inte på att ta mig upp igen. För hur kan man låta bli att frossa i antika kaffepriser, tidstecken, mode och synnerligen upprörda texter om politik?

Men som vanligt fastnar jag för oviktigare saker än politik. Som t.ex. tv-programmen. Visserligen är det uttjatat nu, allt dravel om hur det

• aldrig fanns något intressant på tv
• bara fanns två (2) kanaler
• var ovanligt med program i färg
  
• inte någonsin gick tv-program på natten, morgonen eller eftermiddagen
• bara sändes tråkprogram
• bara sändes politiska program 
• bara sändes program med Allan Edwall.
  

Titta så fint! Det är den 19 september 1973, min mammas 36-årsdag och det är verkligen ... dötrist. (Men kaffet, nötlevern och osten kostade alla 11 kr/kg.)

Man borde kunna klicka på bilden så att den flärpas upp i kolossalformat. Men tekniken krånglar.

Så vad handlade denna dags tv-program om? Är det som vi minns i ett rosa, politiskt skimmer bara Allan Edwall överallt?

1. Ugandaflyktingar i färg. (Och ett språkfel – det är ju det jag säger: de/dem-okunskapen är inte ny!)

2. Fröken Ensam Hemma! Ett av världens bästa barnprogram. Tänk vilket intryck detta gjorde på oss som såg den. Gunnel Linde: tack!

3. Ett finskt program om de politiskt förföljda. Med dikt och musik!

Vad var nu Moses Makone? Jo, en sång med musik av Carl-Axel Dominique (som bodde på samma studentkorridor som mina föräldrar) och text av – tadaaa – Lars Forssell! Jag har hittat refrängen. Koncentrera er nu.

Moses Makone var med i ett parti
som ville ge [sic] Moses Makone fri.
För sånt blir man häktad, för sånt blir man piskad,
för sånt blir man hängd i ett rep, min vän!
För friheten blir man våldtagen! För friheten blir man tagen!
Den som vill bli fri som skogarnas djur: han blir satt i bur.
Så är lagen. Hos oss. Så är lagen.

Jaha. Tänk ändå vad han kunde, Lars Forssell.

4. Ännu mer dikt! Aha, ännu en kärv höst för den svenska lyriken.

5. En pjäs om ett lärarrum – ett lärarrum som kallas ”en avskärmad värld”.

 6. Japp, Allan Edwall.

Förutom detta kunde man se på

• en kvarts fransk följetong om  krig och kärlek
• 90 revolutionära minuter om proletariatets kamp i 1960-talets Argentina
• Sten Feldreich som för ”nyfikna” berättar om vatten
• Gary Engman i Kvällsöppet – ännu mer om skola, elever och lärare.
  

Men ändå satt vi ju där och glodde! Jädrar vad vi tittade på tv! Till skillnad från hur det är idag, när utbudet är megalogargantuastiskt och vi i vårt hus inte har en susning om vilka bondefruarna och de ensamma mammorna som söker är. Jag måste ha fått en överdos Rapport och Aktuellt någon gång, för inte ens nyhetsprogrammen lockar mig längre. Eller, vänta. Sportspegeln! Det är ett roligt program.

Ännu mer nostalgi: sport, sport, sport!

Är vi representativa här? Eller lockar tv:n fortfarande hemma hos er?

Det händer nästan inget just nu

Jag går omkring och väntar på att något ska hända. Det är julstiltje, och inget händer. Det enda som har hänt sedan sist är att min entertangent har ätit något olämpligt och fått förstoppning.

Lite rekapitulation på allt som de facto har hänt, även om det inte är mycket:

Det blev julafton och jag klädde mig som vanligt i julaftonsklänningen.

Vi eldade upp vår julgran som kom från Dieva.

Granen reste så här under sin korta dödskamp utan rötter. Observera att den var med på Eddie Izzard.

Vi körde hem utan missöden – i snöstorm. Vi kunde ju ha tappat ett hjul eller i alla fall tagit en sväng ner i ett dike eller två.

Väl hemma plogade plogaren som vanligt in båda våra bilar bakom meterhöga vallar. (Framför bilen där står en container som sanerarna slänger ner rök- och vattenskadade saker i.)

Det här med skottning är mig ett kärt ämne, ser jag när jag tittar bakåt. Skottning 1. Skottning 2. Skottning 3. Nyårsskotten. Jag är noggrann, jag är rödrosig, jag är svettig och jag fiskar efter beröm hela tiden.

Ni ser vad jag har kämpat? Jag är ju en alldeles fantastisk människa till att skotta perfekt! (Den djefla skåningen till man? undrar ni. Nope. Inte en skottare alls, bara ryggskottare.) 

Så här på bilden ser ju den höga, stenhårda vallen varken hård eller hög ut, men jag lovar: den är som Magnus Samuelsson. Eller Hulken. Och Shaquille O’Neill. Jag stampar efter förrättat värv av mig snön i farstun och tänker nöjt att jag inte kommer att få skäll av tidningsbuden, och så ropar jag på folket i huset för att inhysta inhösta jubel och applåder. De börjar tröttna på mig nu. Jag börjar tröttna på mig nu. Och så händer det ju inget! Vi bara borstar tänderna, flyttar möbler, skickar iväg hemlisbloggartröjor, förbannar tv:n som aldrig funkar, tappar ägg i golvet och allt är bara så ovanligt vanligt.

Men så hände det äntligen något fantastiskt nu ikväll. Jag trodde inte mina ögon utan ropade till mig alla människor i huset för att de skulle ooo:a och aaaa:a. De trodde heller inte sina ögon, varför någon sprang och hämtade kameran för att det som ju finns på bild är så mycket lättare att tro på än den verkliga verkligheten.

Hur många avocador som helst – och alla var bra! 

 

Nä, nu ska jag dammsuga bakom entertangenten. Så himla roligt det ska bli.

Linsdansen

Ni vet när allt avstannade och vuxna människor kröp omkring på golvet och letade efter tappade linser? Det är förstås i och med den moderna linsutvecklingen inte så vanligt längre, men den två linsbärarna i vår familj har ständiga problem med dem. De försvinner när de sitter i ögonen och de försvinner när de ligger i linsdosan och sover sött. Och de spricker och är för dyra och blir sladdriga och jag vet inte allt. Igår lät det så här i köket:

– Aha! Vet ni vad som händer när man glömmer linserna i bilen på vintern och det är minusgrader ute? tjoade Den djefla mannen från köket.

Ingen svarade. Vi tänker på honom som P1, nämligen. Det kommer mer prat oavsett om vi vill eller inte.

– Dom försvinner! Det är ingenting kvar! They are dissolving in front of my eyes as I speak! Titta!

Jag gick mot honom och såg hur han vispade runt med pekfingrarna i de två små byttorna. Jag tänkte lite på Charlie Chaplins bröddans som Johnny Depp härmade. Min djefla man är en linsdansare utan linser.

– Men du som är kemist och ... hur skulle de upplösas ... till vatten och syre ..? sa jag.
– Jag vet inte! Men kolla! Haha! Det är helt tomt!

Då kom Femtonåringen in i köket och tittade på sin fingervispande pappa.

– Men pappa. Det där är min linsdosa. Mina linser är inte där, de är i mina ögon. Här är din, den låg i hallen. Med linser i.

Chaplin, Depp & Downey Jr. Men gjorde inte Buster Keaton en version också?

______
Psst. Julkalendern är slut, men Lucka 24 har ett facit och Den röda tråden har trasslats ut.

Julkalendern den 24 december 2009

Grattis!

Ni har nu tagit er i mål på den långa julkalenderfärden mot hemlisbloggarmålet och har bara en lucka kvar. Gårdagens vinnare – Görel & TBFKAEM/HeMo/Messerschmitt – tackar sin lyckliga stjärna plommonstopet och jag kan bara beklaga att inte alla fick vinna eller att jag finge göra detta på heltid. Luna och Dina fick förståååås extrapris pga. sina namn.

Ge nu inte upp! (Ni kommer i alla fall att kunna gissa strax efter tre, för då tror alla att ni sitter och tittar på tv. Finns ett bättre tidsfördriv än detta?)

Lucka 24 har ju en massa frågor – vilka pratar med varandra och när?
________________________________________________


E:
– Hörru Ragnar.
R:
– Aaah, Edmund.
E:
–Det spinner mot kvällningen och här sitter vi i samma båt, försjunkna i drömmar.
R:
– Jomen. Det händer inte ofta. ”När man sitter så  här i en higginskofta!” Äh, har du en penna?
E:  
– Jag har två, här. Du, jag tänkte på en sak.
R:
– Hur man än vänder sig, har ma...
E:
– Nej, det är djupare än så. Alltså, när man som bäst går i drömmerier slår ena skon mot fotknölen som om den vill väcka en, få en att känna efter. Och då ... ja, då är det ju bättre på sommaren, när fötterna liksom släpps ut på bete.
R:
– Mete … nej. Ja, du har sagt det förut. Och versfötterna bildar tillsammans en vers! Bärs, pärs, gärs, nej.
E:
– Men lyssna, det är inte sådana fötter jag talar om. Sitt still nu, på din stora röv – den som faktiskt hindrar dig att komma någonstans i världen.
R:
– Ja, en röv! ”En sådan som Gud i rent oförstånd i två bitar klöv.” Perfekt!
E:
– Du är en god vän, men du duger inte riktigt till filosofiska diskussioner. Lyssna nu. Vägen till framgång och berömmelse ligger i sanningen; att vara sann mot sig själv.
R:
– Men där har du fel. Jag hoppade faktiskt över första ring för att jag var så beläst. Ring, ding, pling, åldring, nej.
E:
– Titta!
R:
– Va, vad spanar du efter?
E:
– Ser du, där längs vattenbrynet, sjön funkar som en stor skål med vatten till korna som tittar på oss med sina gröna ög…
R:
– Gröna? Men hur kan du se det på det här avståndet? Fast förresten, när du nämner grön, så ska du veta att jag redan för flera år sen förstod vad klockan var slagen när jag läste om ett grönt slags salt, som de tog fel på. Vill du höra? Salt, kallt, balt, svalt, överallt, nej.
E:
– Klocka säger du. Intressant. Har du lite papper att skriva på?
R:
– Ok, men du får bara halva, jag måste, jag har en känsla av att jag ska lämna kineserna och, vänta … sax, pax, dax, max, flax. Nej. Det var något annat jag kom på.

________________________________________________

När det gäller både facit och DRT-upplösningen, är jag lite osäker på när de kommer pga. eftersom och för att. (Men jag siktar på facit vid midnatt och DRT i ottan.)

Julkalendern den 23 december 2009

Sent i förrgår när Lucka 22 skapades, mejlade jag Ökenråttan för att få fakta i fallet. Det var vissa detaljer som jag inte var riktigt säker på. Men inte läste hon sina mejl, inte! Nu gick det bra ändå, för då fick hon ju rusa in i kommentatorsbåset och tjoa att hon visste svaret och att gåtan var hur lätt som helst. (Ni som inte vet: det blev rena rama rimstugan i kommentatorsbåset.)

Efter en (för mig) lång dag, utropades två vinnare: Malinka och Lilla E!

Nu till Lucka 23.
________________________________________________

Gör så här för att lyckas!

Ingredienserna finns beskrivna på ett annat ställe, men ett fel har insmugit sig: det ska inte vara varken mistel eller hummer i. Men gärna ett avslitet hattband, ett avbitet öra av en gammal oslagen boxare, en väldigt lång larv och fem liter snigelspott samt en röllakansfrans – läggs i grytan och kokas sakta.

1. Rör om i grytan.
2. Ta av dig kilten och sätt den på ett bra ställe.
3. Spring tre varv runt grytan och ropa: Jag vill att grytan ska bli vad det nu är som du vill att den ska bli.
4. Rör om i grytan igen och tänk på dina känslor.
5. Sleva i dig så mycket du orkar av innehållet.
6. Tag kontakt  med den unge Eugene eller Ljungan och be om råd eftersom de vet allt i ämnet.

________________________________________________

 Bara en lucka kvar! Men två facit! Och en slingrande, Röd Tråd! (Kolla Översättarhelenas förslag sist i gårdagens kommentatorsbås.)

Bonusblogginlägg: Är detta ... Svalbard?

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Jag, min djefla man och de fem barnen är i Gryt, som ligger i Östergötland. Det har vi aldrig varit förut – faktum är att vi sedan Sjuttonåringen föddes aldrig någonsin har varit någon annanstans än hemma på julen. Men sedan brann ju huset och nu bor vi i blott tre rum – och även om det var jättemysigt för ett sekel sedan, så har vi andra pretentioner nuförtiden. Vi vill gärna ha stora ytor, myshörn att dra sig undan till och ett gigantiskt kök samt tillgång till internet. (Bio, kvarterspub och Dramaten hade också varit trevligt, men något får man ju försaka.)

När jag för en månad sedan var i Schweiz och föreläste för mina alldeles egna Annaankor (jag får säga så, de fnissar bara åt mig) sa jag något i stil med ”Uhuuu, våra barn har ingenstans att vara på juhuuulen, vad ska vi göööhöööra, uhuuuu, uhuuu” tills de alla kastade julerbjudanden på mig. Jag valde förstås den Anna som hade flest basketspelande barn (bl.a. en Hugo som är tvåochenhalv meter lång!) och hennes hus. En gammal kantorsgård! Tusen tack, Anna!

Så dit åkte vi i två bilar igår. Inne i Norrköping fastnade vi tre gånger bakom moderna bilar som fick motorstopp, och jag tänkte ”måtte våra gamla bilar hålla hela vägen”. (Bad karma?)

Väl framme lämnade Sjuåringen lite mitbringsel/offergåva så att huset ska tycka om oss.

Alltså springer vi nu omkring i ett helt fantastiskt gammalt hus. Men redan efter en kvart blev alla hungriga ... fast vi hittade inte maten. Inte i bilarna, inte i kylskåpet, inte i skafferiet och inte heller i farstun. 

För den stod kvar hemma i kylväskan i vår hall i det brända huset.

Men spik i foten, trallala. Vi åt mackor utan pålägg och flingor utan fil och godis utan dåligt samvete. Och i morse satte jag mig i bilen för att köra till Valdemarsvik och köpa andra omgången julmat. Plötsligt blev allt väldigt besvärligt, otrevligt och bökigt. För bilen såg så konstig ut – den bilen som vi igår förärade nya dubbdäck och som vi verkligen har skämt bort som ett sladdbarn på senare tid.

Är du framtung, lille vän?

Båda framdäcken hade punka. Sådant ser man ju nästan bara i kriminalfilmer, så vi började fundera på terrorattentat och sabotage medan vi försiktigt flyttade bilen ett par meter till grannhuset för att få ut den opunkade bilen. Då kom en dam i grannhuset och bad oss att genast flytta bilen. Hm, tänkte vi.

Den närmaste halvtimmen lärde vi oss att man inte alls ska flytta sin punkabil ens en decimeter. Och att nya dubbdäck kan läcka om det blir kallt (say what?). Och att däckförsäljaren nog hade slarvat. Och att ventilerna var dåliga. Och att man inte ska förstöra däck med en sådan där spraylagarflaska om man inte måste. Och att om man har kört på punkadäck så kan de sprängas när man fyller dem igen. Samt att man för 400 kronor per år kan få ett serviceavtal som gör att sådana här händelser inte kostar en enda krona. Hm, tänkte vi.

I Valdemarsvik vidtog en stund senare den vilda jakten på däckpump att låna. Eller bara några tips på vad jag skulle kunna göra. Eller en idé om vem jag skulle kunna prata med för att få upp humöret lite.

Statoil hade en sådan här butiksentré, men bara en trasig pump som de ändå inte brukade låna ut förresten. Hm, tänkte jag.

Efter att ha frågat efter vägen och efter råd samt efter ett försvunnet köpcenter hur många gånger som helst och dessutom börjat frysa och misströsta efter att ha blivit åthutad som varande i vägen inne i mataffären, sa Sjuttonåringen bredvid mig:

– Jag tror att det är så här i Svalbard.

 Svalbard eller Valdemarsvik, det är frågan.

Men plötsligt föll allt på plats. Vi hittade världens bäste östgöte med världens bästa bärgarbil och världens absolut finaste dialekt.

– Wejäl otu, detta. Wäkne mä att dä bli weklamaschon på dette.

Nu inväntar vi snöovädret så att jag äntligen ska få gå ut och skotta. Den djefla mannen är i Valdemarsvik och pratar bilbekymmer med händiga karlar och jag ska iklädd förkläde laga julig spaghetti och köttfärssås.

Tacka mig! Jag har dansat en snödans. Hm, tänker ni.

Jul, jul, ljuvliga jul!

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Julkalendern den 22 december 2009

Hej, ursäkta dröjsmålet – nästan halv tio är sannerligen inte ”ottan” som jag lovade. Jag är ju en äkta encyklopedist och hade problem med faktakontrollen. Det har inte löst sig, så om jag får besked under dagen, kan det hända att något förändras i dagens lucka ... vilket ju egentligen är synnerligen orättvist.

Gårdagens vinnare (det är inte heller rättvist!) blev en igenvinnare – Béatrice – och en nyvinnare – hakke – samt en extraprisvinnare – Leopardia.

Bänd nu upp denna sparsmakade ...
________________________________________________


Det var en känd man ifrån Eken
som hade en son som med veken
gjorde flickan gravid
hon han mött hemmavid
men sen inte tålde leken.


Barnet som bodde i Norden
flydde till slutet på jorden
hade rörigt bland papper
och skrev i etapper,
men rimmar så konstigt på orden.
________________________________________________

 Åwrajt?

Jag tror att facit kommer vid midnatt och Lucka 23 lite senare. Eller kanske mycket senare ...

Stackars Telia

Jag fick just ett mejl och känner mig lite bekymrad. Läs bara:

Bдste kund,
E-postnotifiering
Vi ber om ursдkt fцr att informera er om att vi inte kan verifiera ditt konto identitet.
Fцr att skydda ditt konto.
Vi har avslutat din webbmailkonto session.
Fцr att lцsa denna situation.
Vi bцnfaller dig att klicka pĺ SДKER lдnken nedan fцr att bekrдfta eventuella fynd.
http://webmail.telia.se

Tack fцr att du valt Telias e-posttjдnst.
Telia Webmail Service.

Men var ska jag lämna mitt kontonummer? Varför finns det ingen säker länk som jag ska klicka på? Och vill de inte ha min fyrsiffriga kod? Jag brinner av iver att få lämna ifrån mig allt jag har ju.

Lucka 21 är fortfarande öppen här nere.

Julkalendern den 21 december 2009

Inte vet jag hur det är med er, men när Översättarhelena plötsligt tjoar ”Men jag fattar ingenting. Vad tusan har Martin Timell med det här att göra?” i kommentatorsbåset skrattar jag så att magen hoppar som på jultomten ungefär klockan 15:07 på torsdag. Det pågår sådana vansinnigheter bakom luckorna att ni som inte går in och kollar ... äh, ni får ju skylla er själva.

Vinnaren som drogs ur plommonstopet efter Lucka 20 var Örjan – och så får Agneta ett extrapris för långt och troget bidragande med idéer och förvillelser.

Nu kommer det en konstig en igen. Vem – eller vilka – hemlisbloggar idag. Och varför? Hur? När? Quad? (Jag bara citerar Izzard lite.)
________________________________________________

De två möttes för första gången när den yngre var blott ett oskuldsfullt barn och den äldre var en erfaren man. När de senare sammanstrålade i offentlighetens ljus, föll passionen över dem. Eller om det bara var en jakt på rubriker och uppmärksamhet. Såg den äldre i den yngre kanske en blek kopia eller såg han äkta talang, till skillnad från sin egen största tillgång – envishet?

– Jag är verkligen, vahettere... överbeskyddad. Jo. Från botten av mitt hjärta måste jag säga att jag ångrar att jag gav mig in i den här jävla cirkusen. Dom säger att jag kommer att förstå en vacker dag och att jag faktiskt blir starkare av allt det här – men vaddå? Jag behöver inte förstå, jag vill inte vara stark. Jag ser så himla mycket fram emot att få göra något annorlunda. Eller kanske ingenting.
– Kyss mig.
– Vad? Här? Nu? Men det är ju ingen som ser!
– Jag vet, jag bara skojade. Hör här, jag ska tala om en hemlis. Säg inget till nån. Förlåt, det här vill du kanske inte höra, men du kan tacka din lyckliga stjärna att du kan dansa och att du har musike…
– Men jag vill hellre ha kärlek! Och tur, om jag får önska.
– Men istället för kärle…
– Istället för? Vad snackar du för skit?
– Ssscchhhh. Säg inget nu. Alla som …
– Men jag fattar inte.
– Tyst, avbryt mig inte igen.
– Oj, jag gjo… förlåt.
– Just det. Tänk på att det bara är du och jag och musiken och en tävling oss emellan, så kom igen nu, kyss mig!
– Öh. Va? Ok.
– Äh, jag bara skojar.
– Åh, hihi, ok.

________________________________________________

Konstigt, va? Facit bör komma vid midnatt och Lucka 22 i ottan – om internetvågorna inte har tagit slut i byn, dit vi är på väg.

Vanligt inlägg: tågjävlar, blögg, Eddie Izzard och en liten lucka

(Lucka 20 i Julkalendern finns som vanligt här nedanför.)

Jag och min djefla man skulle igår ha åkt hemifrån klockan två, kommit till ett centralt hotell klockan tre, drällt omkring och kollat mögel i duschen till klockan fyra, åkt på blögg hemma hos Cruella, gått med henne till Eddie Izzard klockan åtta och sedan gått på en cooooool isbar och svingat en bägare samt dansat hela natten.

Redan klockan två pajade planeringen, när vårt tåg var en timme försenat pga. motorfel. Det underliga var att när det trasiga tåget väl anlände, fick vi order att gå på och åka med det.

– Varför ska vi kliva på ett tåg som är trasigt?
– Lokföraren har fattat beslut. Vi ska prova om det går.
– Så tåget som har tagit dubbel så lång tid på sig att komma hit ska laga sig självt, hokus pokus?
– Eh. Ja.

Vi klev på, åkte 3 km, och fastnade sedan i två timmar ute i skogen. Nu var det dessutom ett gammeltåg utan el, så datorerna slocknade en efter en och folk blev ilsknare och ilsknare. Någon missade en konsert, några missade en kryssning till Finland, någon missade ett tåg till Skåne och några höll på att missa Cruellas blögg. Till slut kom tåget igång och tuffade tillbaka. Hemåt. Så tre timmar efter att vi kom till stationen, var vi tillbaka på samma plats.

Ett fungerande tåg trollades fram och alla passagerarna satt gladeligen i varandras knän. När vi slutligen kom fram till blöggen, hann jag äta och dricka och prata jättefort i en halvtimme.

 Min egen julburgare. Mandelmassa och pepparkakor.

Kommentatorerna Ingrid, Niklas, Dieva, AB och Anna var där – och Dieva gav mig en gran som jag ska ta med mig till Anna Ankas julhus i Gryt! (Mer om det senare.) 

Högtidligt överlämnande av gran. (Förlåt, Dieva till vänster blev väldigt avklippt.)

Denna lilla gran och min kamera skulle en liten stund senare tvinga oss till ett intressant besök i en lucka i Globen. För när vi skulle tränga oss in i Hovet tillsammans med alla andra av snöoväder rosiga människor, kastade sig en hårdocksmutantstriffidsgrobian fram emot mig och pekade på systemkameran som jag ju inte alls hade gömt eller tänkt gå in med utan faktiskt lämna in i garderoben.

– DEN DÄR! DEN DÄR KAMERAN KOMMER DU INTE IN MED! HÖRRU! DIN KAMERA ÄR FÖRBJUDEN HÄR! STOPP!
– Hihi. Jag vet. Var ka...
– DU MÅSTE GÅ TILL EFFEKTINLÄMNINGEN RUNT HÖRNET 200 METER BORT INNE I GLOBEN!
– Hihi. Ok.

Så nu kommer dagens fiffigaste tips: se till att ni blir ivägskickade till effektförvaringen i Globen (ingång 2), för där är det helt tomt och inga köer och den stackare till liten flicka som satt där hela kvällen helt ensam och bara kunde ana hur hela Hovet gungade av skratt, behövde våra väskor, kameror och grankvistar som sällskap. Och när vi skulle hem, var vi de enda som hade lämnat in effekter i luckan!

Hejdå, luckan.

Eddie Izzard var fantastisk. Hans entré påminde om Robbie Williams och hur han nu bär sig åt vet jag inte riktigt, men han får mig att tycka att en musikalisk höna med bacon på näbben är rolig när hon tutar åt en velociraptor. Och vet ni att giraffer hostar som diskreta britter? Samt att det engelska språket har slagit i hela världen för att de latinska ändelserna är så förbaskat krångliga? Och att det faktiskt inte finns en gud, för i så fall hade han hälsat på Armstrong när han klev ner på månen? Och inte heller visste ni att Dickens och Darwin bodde bara ett par bokstäver från varandra på Alfabetsgatan.

Vem behöver väl en finkamera? Jag kunde ju ta jättejättebra bilder med mobilkameran. (Har ringat in vårt fokus där nere.)

Men vet ni att Hovet kommer att falla ihop som ett korthus inom kort? Bänkraderna och trapporna gungeligungar av ingen vikt alls! När jag med min späda basketkropp gick på de 30 cm höga trappstegen som får alla att fokusera som när man trär en tråd i en nål, gungade allt. Sanna mina ord, det kommer att ske.

Titta! Jag äger Hovet! (Eller så vill jag bara ha en bild på trappan som gungade.)

Efter Eddie Izzard-konsertenföreställningen åkte vi med granen i en fullpackad tunnelbana där granen gav oss men inga andra lite svängrum.

 Stick!

Sedan loggade vi in (jag har svårt att skilja mellan logga in och checka in i dessa dagar) på ett hotell som ligger nästan på på perrongen på Centralen. Eftersom vi ska hålla i pengarna nu när huset brann och alla bilar går sönder, valde den djefla mannen det billigaste rummet i stan: ett utan fönster och med våningssäng. Och eftersom jag inte är nämnvärt romantisk, tyckte jag att det skulle bli jättespännande!

– I get to be on top! skrek jag och sprang in i ... ett helt normalt hotellrum.

Ack. Tyvärr hade vi blivit uppgraderade.

När vi sedan skulle gå ner till hotellets isbar och slå klackarna i taket och jag i plommonstopet skulle slå världen med häpnad, visade det sig att inträdet för hotellgästerna var 150 kr. Per person.

Därför tillbringades kvällen på detta sätt istället.

_____
Nu går ni väl tillbaka till Lucka 20?

Julkalendern den 20 december 2009

Gårdagen blev inte som jag hade planerat – en lugn kväll i blöggvänners lag – utan en in absurdum utdragen tågresa där vi stod stilla ute i skogen och kom fyra timmar för senare än beräknat till Stockholm. (Resan tar normalt 58 minuter, så i procent var det en försening som borde ha renderat en miljon i några slags bonuspoäng.)

Men ni var som vanligt fantastiska i luckan – och två priser delades ut till 1) Fru Decibel 2) Pysseliten.

Nu blir det plättlätt, I give you Lucka 20! (Vad fort tiden går!)

________________________________________________

Hon var irriterad på dagens debatt. Hon kände varken Leif G.W. eller den där Guillou och hade trots vad alla trodde inte något med dem att göra. Nu var hon på väg hem från det ansvarsfulla jobbet och sitt stora uppdrag som presidenten hade valt ut åt henne.

Väskan var tung och hon blev trött i axlarna och benen av att bära på den.

– Heter du Petra?
– Ja, flämtade hon.

Mannen log mot henne. Man ska inte prata med okända män. Aldrig följa med dem även om de har intressanta fall att diskutera. Han lade plötsligt något över hennes ansikte, kanske var det en mössa eller en mjuk hatt. 

– I confess to almighty God, sa mannen.

Det var det sista hon hörde. Fem timmar senare skulle hennes arbetsgivare få veta att hon var försvunnen. Det som inte fick ske, skedde alltså.

________________________________________________

Nu tror jag att vi kan återgå till normala Julkalendertider och servera både facit och Lucka 21 vid midnatt.

Julkalendern den 19 december 2009

Oj, jag har precis nyss vaknat. Facit kom sent inatt och nu kommer denna sena Lucka 19 att öppnas när klockan är nästan tio på förmiddagen – det är inte lätt när man är van vid att kasta sig upp i ottan för att läsa. Apropå läsa, så tycker jag att ni ska läsa gårdagens kommentatorsbås om ni hinner, för det var helt galet. Särskilt ”PK-spåret”.

Oj, vi fick ju en vinnare också: Godiva!

Men nu vidare. Detta måste faktiskt vara den svåraste luckan av alla. Hittills.

________________________________________________

Varje torkning av näsan

känner sin envisa förkylning

men säger inget till näsduken.

Tankens hopp vet att den förvirrar, eftersom resonemangen bedrar den egna hjärnan, känslorna med sina ombyten. I den exakta mitten, där hjärnan och ombytenas bedrägeri möts, tar sig tankens hopp in med sin fiktiva sanning. När du skriver handlar det inte om förtroende, utan om bedrägeri i god tro.

Torkningen är ett ord och näsan ett ansikte
att känna är att veta om den envisa är ond
som är en cirkel – är en förkylning
men säger det gör man inte till någon.
Och förtroendet är lösningen till allt.

________________________________________________

Varför så svår hemlisbloggare nu när jag ska vara borta på blögg och Eddie Izzard-show och inte har tid att vakta kommentatorsbåset? Ptja, dålig planering bara. (Facit kommer förmodligen imorrn bitti tillsammans med Lucka 20.)

Julkalendern den 18 december 2009 (bilduppdat.)

När kommentatorsbåset blir överfullt, gömmer sig alla kommentarer efter den 200:de i kulisserna. Då måste man klicka först på ”KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMENTERA” och väl där leta upp länkar till ”nyare” och ”senaste” allra längst ner på sidan. Krångelputte, din himla Bloggerbludder, stånk och stön och klick och skroll.

Men det är värt det, för jädrar vad ni är roliga där inne!

Efter gårdagens glädjeskutt i kommentatorsbåset, där alla genreälskare blev på synnerligen gott humör, utropade plommonstopet både Miss Gillette och Bengt till vinnare. Själv ska jag ge mig på böcker av den nämnda sorten lite oftare.

Men nu blir det mysko!
________________________________________________

Gott nytt!

Det närmar sig midnatt, mina damer och herrar. Kära, kära vänner. Bob, darling. Frances, lilla gumman. Frank, din förb... ja.

Jag skulle vilja börja med att förklara varför jag är som jag är, varför jag liknar t.ex. en tiger mer än ett litet ulligt lamm. Jag vet att man inte kan göra vin till vatten (eller hur man nu säger, och varför skulle man vilja göra något så dumt med alkohol?) så nu gör jag det som jag har tänkt göra, när jag nu är färdig.

Ajöken och hejdå på er a...

Vänta, förresten. Jag måste ju tacka lite för den här tiden även om den nu är slut. Jag bryr mig inte nämnvärt – och jag tror faktiskt att du, Oscar, kommer att ha det bättre utan mig i hasorna. Nej, gråt inte och fråga dig inte varför det blev som det blev – jag har aldrig hymlat med att jag är en rastlös själ; det ligger i mina gener. Rynka nu inte pannan, det här hade du all orsak att ana för bra länge sedan.

Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ska ta vägen; Europa är så stort på alla håll och ledder. Men jag ska göra så gott jag kan och ta ett steg i taget. Och bara ha en man i taget. Om jag hade pengar … pengar som många andra … skulle jag kanske ta mig till New York, ja, N.Y. som ju är en av mina favoritstäder. Ah well. Skål på er!

Och hejdå!

________________________________________________

Lucka 19 kommer när den kommer. Facitet kommer nog vid ettsnåret (eller senare) på natten eftersom jag ikväll är på lokal med radiomänniskor och man ju inte får en syl i vädret med sånt folk och därför måste stanna kvar tills de har pratat färdigt för att själv få berätta om intressanta ting.

Här har ni anledningen till att facit inte kommer förrän sent. Puben gillar inte  mina tekniska prylar och umgänget påstår att jag ska fokusera på dem. /Lotten kl. 22:51

Julkalendern den 17 december 2009

Det är ett förfärligt rasslande och klingande i dessa bråda dagar. För sällan har så många polletter trillats, tappats och fallit.

Men visst var det väl för enkelt igår? (Vi får skylla på Den djefla mannen, som när han såg texten sa ”den här var ju helt omöjlig, lägg in fler ledtrådar och gör den enklare”. Nu lydde jag honom inte alls, men det måste ju vara hans fel i alla fall, eller hur?)

Efter ivrigt plommonstopsdragande (ända till Stockholm!), drogs en vinnare: Crrly. Hon fick sällskap på prispallen av Fredrik I, som har gjort en fullständigt lysande DRT-sammanfattning som inte alls är samma DRT som jag har, men som är nästan bättre. (Läs facit här och följ länken därifrån till förra luckan om ni vill krångla till det.)

Lucka 17!
________________________________________________

Innan jag i mars månad kom ut till min vän, som jag lite väl negativt kallar Måndag, tvivlade jag på allt som inte är vetenskapligt och självklart. Men där ute på fyren vändes min världsbild på ända och jag förstod gåtan – utan att ta till böcker och skrift. Vi stod uppe i tornet och tittade ut mot vattnet, mot något som inte gick att förklara, något som skrämde och förvånade oss. Jag skulle precis fråga min vän vad det var, när jag med egna ögon såg – och fick mitt svar: det var nån slags dinosaurie! Fyrens mistlur blåste i nästa sekund.

Svaret kom snabbt från monstret. Ett rop trängde över en million år av vatten och dimmor. Ett rop så plågat och ensamt att jag huttrade i huvud och kropp. Mistluren blåste igen. Monstret vrålade igen. Mistluren blåste igen och monstret öppnade sitt väldiga gap och ljudet som kom därifrån var ensamt och väldigt och långt borta. Ett ljud av isolering, av dimhöljt hav, kall natt, väsensskildhet.

För sådant var ljudet. Det var ett mullrande som av en vulkan och så skrämmande att jag än idag är rädd för mörka nätter.

Den kom långsamt och i stort, mörkt majestät simmande ute i det iskalla vattnet, långt borta – men kom plötsligt rusande mot fyren. Och stannade till och blev orörligt. Munnen gapade, det mullrade på nytt, sedan fattade dess gyllene, äppelrunda ögon eld.

»Bara vi inte tänker, tänk inte!«, sade min vän, när monstret stegrade sig och vi hann se gigantiska tassar och fiskhud som glittrade mellan de fingerliknande klorna som klöste tornet i småbitar.

________________________________________________

Låten ... Låtom oss ... Äh! Kasta polletter omkring er!

Facit kommer nog vid midnatt som sig bör. Lucka 18 ligger och jäser någonstans, så den dyker nog inte upp förrän i ottan.

Ett helt banligt blogginlägg: På ett fullt tåg

(Banligt = vanligt/banalt.)

Klockan är för mycket och tåget är för fullt och alla människor runt omkring mig är för jättefulla.

(Bakgrund: Jag har varit på herrmiddag i Stockholm och tar nu sista tåget hemåt.)

Precis innan jag skulle gå från herrmiddagen såg jag ut så här.

Detta med fylletåg måste vara en julmiddagsåkomma. I vanliga fall åker jag ju hem med sistatåget tillsammans med slitna servitriser med småpengar i fickorna, med trötta ungdomar med mörka ringar under ögonen efter en hel dags vandrande på museer, med Dramatenbesökare och med datorförsedda människor som liknar mig.

Men nu sitter jag här med

• sovande, kortklippta kavajkvinnor
• sovande kostymherrar
• slipsgubbar som inte kan schluta schluddra om goooolf
• en kvinna med jättebyst, jätteslits och jätteklackar
• en man med jätteölmage, jättepornäsa och jätterapar
  
• två fnittriga damer i 30–60-årsåldern (helt omöjligt att avgöra)
• en synnerligen seriös och jättenykter servitris som mutade en kompis så att jag fick skjuts till Centralen när alla taxibilar hade kört i diket alldeles nyss.

Och vet ni vad. (Nu kommer uppviglande information.) Om man tar en taxi från Centralen i Stockholm, måste man sedan ett halvår betala 16 kronor extra för att man tar taxin från just Centralen. Denna summa läggs på notan i efterskott och kallas ”valfrihet”, ”trygghet och säkerhet” samt ”prisvärde” av markägaren Jernhusen. Men de som får skäll och måste ta konflikten med alla som de facto åker i taxin, är taxichaufförerna. Taxichaufförernas rekommendation (som jag nyss lovade att föra vidare) är att man går ut till den stora gatan (som heter Vasa-) och haffar ett av följande bolag:

• Taxi Stockholm, (inte Taxi Stockholm med ”city” i finstil)
• 020 (hade jag ingen aning att det fanns; jag är en bonnläpp)
• Taxi Kurir.
  

De andra är tydligen inte att lita på. (Om jag nu är lurad och inte vet vad jag talar om och kan slänga mig i väggen, så ska ni bara veta att jag är enormt tacksam för den gratisskjuts som jag fick och att jag för alltid är mutbar.)

Ni som är bekymrade över facit till lucka 16: den kommer imorrn bitti tillsammans med Lucka 17. Sov gott (när ni har berättat om era taxierfarenheter i kommentarerna)!

Julkalendern den 16 december 2009

Lucka 15 var svår, men enkel när man kunde svaret. Se där ett sanningens ord, va? Goblin vann en välförtjänt tröja på att gissa helt bortitok medan alla som hade rätt och hjälpte varandra till stordåd står nakna i vintervädret. Hurra!

Vi går vidare.

Lucka 16 är inte som alla andra luckor. För den är av en annan sort: konstig och nästan tom på ledtrådar. Men den passar jättebra i Den Röda Tråden! Tror jag.

________________________________________________

– Hördudu tjocksmock!
– Va? Vad kallade du mig?
– Tjocksmock!
– Tjocksmock kan du vara själv, förbaskade lipsill.
– Ja, förutom att jag faktiskt är smärt och smidig dårå.
– Lipsill.
– Lipsill är jag bara på låtsas. Tjocksmock är du ju på riktigt.
– Folk skulle bara veta hur du är på riktigt.
– Vaddå? Vad är jag?
– Sssccchhhhhhh! Ser du vem som kommer? Han kommer!
– Men han säger ju inget … väl?
– Nä. Jag tror att han har blivit stum på riktigt. Han tror att han är något.
– Jamen något är han ju.
– Stum?
– Nej något.
– Men vad?
– Lite lik dig. Oj, nu kommer han mot oss!
– Tjenare hejsan! Hör här: om du eller du dör när du är 65 år, år 57, som är 75 baklänges och du – eller du – dör när du är 75 år det år som heter 65 och … nä vänta, jag får inte ihop det. Borde inte tänka så mycket. Men vänta, jag kan ta det på känsla, sextifeeeem och sjuttifeeeem bakl...

________________________________________________

Om inte något konstigt händer, är jag på herrmiddag hela onsdagskvällen – med karlar som aldrig läser bloggar eller bryr sig om Julkalendrar. Därför kommer nog inte facit i tid och kanske kommer inte Lucka 17 heller när den borde. Men om något konstigt händer, är ju allt precis tvärtom.

Vanligt inlägg: Snöstorm ute, snöstorm i sinne!

Jag har ju ingen dagbok längre – det känns som om jag registrerar det mesta på annat sätt via t.ex. mejl och blogg. Därför måste jag använda denna plats till att tala om att jag idag

• har konstaterat att någon hade lagt ett fyra sommardäck ovanpå skidorna och snöskyfflarna som jag ville åt för att skotta 100 meter trottoar
  
• har åkt runt i snöstorm med en bil som hade sommardäck utan att jag visste om det och inte för mitt liv kunde tro att det var på det viset
• har en helt annan bil som har fått körförbud eftersom den inte har besiktigats när den skulle
  
• har skött allt annat som jag bör och ska.

Hurra!

(Nu skulle man ju kunna tro att detta är skrivet av en bitter männscha som känner sig misslyckad och slarvig. Men så är icke fallet. Det är verkligen väldigt mycket som funkar mitt bland ... eh ... sådant som inte gör det.)

Jodå, Julkalendern fortsätter som den ska här nedanför.

Julkalendern den 15 december 2009

Livet leker, här i Mälardalen snöar det och i gårdagens lucka brände det till lite på slutet, när ... äsch, ni får läsa själva. Om det hade varit en svensk radiopjäs hade någon rusat ut och smällt igen dörren (för det gör de ofta i radion eftersom dörrsmällar är så effektiva i just radio). Sedan fick jag knäckebröd under entertangenten (eller heter den radmatningstangenten på svenska?) och kunde inte sluta pilla med allsköns hårnålar och tandpetare. Vann gjorde till slut Béatrice, som var en av de flitigare gissarna. Och veeeet ni förresten att jag har en privat korrläsare? Japp, en av er mejlar mig snälla korrigeringar när jag skriver fel. Mycket diskret och trevligt. (Men jag tar gärna emot korr även i kommentarerna, det är bara bra!)

Gomorron förresten, allihop! Kör så det fyker!
________________________________________________

Hej Göran!

Skulle du kunna kolla min första draft när det gäller mitt stora projekt ”Talet om talen”? Jag har som vanligt lång tid på mig, men du med din expertkunskap får gärna kika lite (ska fixa övergångarna imorrn). Ok?

_*_*_*_*_

Etos
Min livserfarenhet går utanpå det mesta. Må så vara att jag inte kastade mig över läroböckerna i grekiska och latin när jag var liten. Må så vara att jag busade i skolan och ställde till det för lärarna istället för att lyssna på vad de hade att säga om Aristoteles. Må så vara att jag lever mer osunt än de flesta. Men. Lita på mig nu när jag med all min kunskap, kraft och kapacitet berättar för er hur vi ska klara av att hålla ett perfekt tal.

Patos
Min mor och min far stängde sitt hem för mig när jag bara var en liten parvel. Ett litet, känsligt barn, vars nyfikenhet och intelligens togs för okynne och illvilja. Han, som bara ville vara med sin mamma, skulle plötsligt anpassa sig efter elaka vuxna med underliga uppmaningar – som att tala till möbler. Bord, duka dig? Pah! Jag hoppas att jag på ett mer övertygande sätt förmår att väcka känslor när jag nu talar till er, mina lyssnare, mina åhörare, mina elever. Om vad? Om retorik, mina vänner.

Logos
Jag gav dem de bästa åren av mitt liv, de svarade genom att befria mig från mitt uppdrag. Fakta i målet är att alla tal måste innehålla ett visst mått av logiska argument och sanning. Jag brukar välja en ambitiös, avslutande mening som sätter sig i minnet så effektivt att ni, mina läsare, nästan kan höra min röst när ni ser orden.

Det kostar på att vara retoriker.
Det är billigt att prata strunt.
Men dyrast av allt är orden.


_*_*_*_*_

Vad tycker du? Vi hörs!

/// Dukenfäldt

________________________________________________


Jag tror att jag ska lägga ut både facit och Lucka 16 vid midnatt. Fast det trodde jag ju igår också och så blev det ju inte. Men det är faktiskt en målsättning som jag har som mål.

Vanligt blogginlägg: Siffror och nuffror

Lucka 14 finns här nedan.

Jag fick för flera veckor sedan ett nytt betalkort i brevpostlådan, men det separata brevet med den fyrsiffriga koden som alltid är så ologisk som möjligt, dök aldrig upp.

En av mina koder är 7259 (hej alla tjuvar) och jag måste tänka ”nästan när Orangeluvan föddes, nästan när det var fotbolls-VM i Sverige” för att minnas. En annan är 7934 (hej igen alla tjuvar), och då tänker jag ”när jag var 15 och när jag flyttade senast”. Fast vem är väl jag att klaga – jag kommer ju i alla fall ihåg koderna. (Ett av mina kort fick förresten av en automatgenererare Min djefla mans fyra sista siffror. Helt ok.)

När den nya koden till det nya betalkortet inte kom (eller kanske brann upp, vad vet jag), blev jag tvungen att kontakta betalkortsutskickarna. Tre gånger ringde jag, tre gånger satt jag i telefonkö i minst 20 minuter, tre gånger blev jag bortkopplad och frustrerad. Plötsligt såg jag i finstilt: ”du kan även skriva till xxx@zz.se”.

Mejl! Hurra! (Ni som inte gillar stavningen ”mejl” bör sluta läsa nu för att inte riskera hälsan.)

Jag skrev och fick ett automatsvar och bara tre dagar senare kom ett mejl med en uppmaning att ringa upp företaget eftersom de inte fick ge koden per mejl. Och att det inte gick att besvara mejlet. Men si det gjorde jag ändå. Och jag skrev att jag inte ville sitta i telefonkö mer. Jag skrev:

”Ok, när är köerna som kortast? Men ... ni kan ju ringa mig! Ja, vilken bra idé: 070-888 55 42 har jag!”

Och det var precis vad som hände – en trevlig tjej ringde och fjupp, kommer det att komma en kod i brevlådan i morgon. Om jag inte tycker om den, kan jag ringa och be om en ny ...

Sensmoral: mejla alltid, även när det inte går.

En annan gång ska jag berätta om de här två karlarna, varav den till höger är SM-vinnare i grenen ”minne”. Fyrsiffriga koder är liksom inte några problem för honom.

Julkalendern den 14 december 2009

Jagbegriper inte att ni inte knorrar mer över svårighetsgraden när det är så envist svårtolkat som igår. (E.T., Astrid Lindgren och en fontän av Carl Eldh för att nämna några förslag.) För det var det verkligen. Heder åt alla som inte ger upp och heder åt alla som är så diskreta fastän de skulle kunna basunera ut både det ena och det andra från tidig morgon! Vann gjorde TBFKAEM och extrapriset gick till Niklas för att han var så fantastiskt rolig.

Idag är det textsjok igen!

________________________________________________

De sa något om att jag var alldeles för ung och att du var alldeles för gammal – men vad brydde jag mig väl om det? Jag bad bara till högre makter om att du och jag skulle få vara tillsammans och lika fria som t.ex. den där arapapan som jag inte vet vad den heter egentligen. Stopp! Stå kvar! Gör som jag säger!

Jag brukade nästan känna liksom fantomsmärtor i huvudet när du kramade mig – men jag lovar, det var ju för att du helt enkelt var den bästa. Jag älskade dig, jag lovar … men älskade du verkligen mig? Äh, du borde ha förstått att jag älskade dig av hela mitt hjärta. Tänk ändå, att jag aldrig någonsin ville skiljas från dig och nu ... Oj, stanna! Rör dig inte!

Du min älskade, min kärlek – säg inte att det finns någon annan eftersom det är jag som älskar dig av hela mitt hjärta, ett hjärta (förlåt, jag upprepar mig) som endast du vet hur man sliter i småstycken. Särskilt när du kramar mig känner jag hur du delar med dig av dina … liksom ... lyckoamuletter.

Krama mig, krama mig hårt, kläm och krama mig allt vad du kan. Hejda dig, snälla du. Gå inte. Gå inte, sa jag!

________________________________________________

Facit kommer vid midnatt, och om jag inte somnar kommer även Lucka 15 då!

Julkalendern den 13 december 2009

Gårdagen gick i bortovarons tecken. Men hej vad det gick bra i kommentatorsbåset, där det gissades på allt mellan sex, stickbeskrivningnar, hästar och flygare. Vann gjorde AB – och för första gången delades även ett extrapris ut för en synnerligen välformulerad kommentar, till Fröken Näbbgädda (som är ett taget namn).

Idag blir det precis som igår basketdistraktioner på den här flanken, men jag ska ta med mig datorn till matcherna och kolla lite i halvtid.

Tänkte att ni var lite trötta på stoooora textsjok, så i Lucka 13 kommer något helt annat som lyser upp tillvaron.
________________________________________________

(Klicka på bilden så flärpas den upp i ett tydligare format. Klicka i det läget en gång till på bilden, så blir den ännu tydligare. Klickar du nu ännu en gång, så krymper den lite igen. Och så kan man hålla på i en evighet om man inte har något annat för sig.)

________________________________________________
För er som är obekanta med den nya tekniken: det är en iPhone på bilden – en sådan där zuperdupertelefon med spoilers och extralysen. Bubblorna är sms; man ser alltså en hel konversation på en gång och inte blott ett meddelande i taget.

Jag hoppas så att ni kommer att ha det mysigt i kommentatorsbåset medan jag coachar 15 nioåringar till fnissande stordåd i en cup som pågår ända till fyra.

Facit kommer vid midnatt. Lucka 14 sitter kommer nog på måndag morgon. Off I go!

Vi har flyttat hem igen

Lucka 12 finns här nedanför.

Ska bara berätta att vi bor hemma igen eftersom jag inte kommunicerar med släktingar på vanligt sätt utan bara fnyser ”men läser du inte bloggen” när de bekymrat ringer och frågar hur vi haaaaar det.

I morgon är det fyra veckor sedan huset brann. Alla böcker och möbler i rummen som är vatten- och rökskadade är magasinerade och hantverkarna river och sliter och sågar och bankar varenda dag och inte har vi lyckats  komma på vilket golv vi ska köpa. (Har ännu inte hittat 60 m² parkett på Blocket.)

Vi bor i halva huset och sover i tre rum, vilket går jättebra eftersom alla rum har 714 sovplatser eftersom jag vill att folk och kompisar ska sova över så fort de kommer åt eftersom det är så himla mysigt när man är många eftersom ... ja. (Ni förstår väl att jag kommer att börja samla på katter eller tidningshögar när barnen flyttar hemifrån?)

I källaren har jag röjt och fixat fram en pysselplats och en läxläsningsplats. Den djefla mannen jobbar i gästrummet vid en släktklenodssekretär och jag sitter i dubbelsängen och jobbar.

En inte arrangerad bild.  (OBS! Tangentbordet lyyyyyser!)

Dubbelsängen står även vid den enda tv:n, varför det igår kväll såg ut så här i min arbetsplats:

En lite mer arrangerad bild – Sjuttonåringen balanserade kameran på en bokhög och programmerade självutlösaren och kastade sig fram i vänster bildkant. Strax ovanför syns mitt huvud (vad säger jag och till vem?), Nioåringen som håller en fjärrkontroll framför Sjuåringen, Den djefla mannen som verkar se ett spöke i kameran, Tolvåringen bakom ett papper (?) och så längst fram Femtonåringen bakom en dator.

Nu ska jag ladda inför en lång bilresa till Söderköping, spela en basketmatch med för få spelare och för många stukade fingrar och sedan njuta av en lång resa hem igen. Facit och nästa lucka kommer när de kommer! (Fast det struntar väl ni i – ni som läser detta – kom jag på nu.)

Julkalendern den 12 december 2009

Hurra, vilken komplicerad dag det blev med Lucka 11 – jag förstod ju knappt era gissningar! Den Gröna Boken och famösa språkvetare med (o)kända söner förde mig in i en labyrint med snubbeltrådar. Fastän jag ju visste svaret och egentligen bara skulle ha kunnat luta mig tillbaka och rulla tummarna.

Vann t-shirten gjorde Citronen, och nu kan ni börja mejla alla era adresser och storlekar eftersom tröjorna har landat.

Idag är jag frikostig med stilen men snål med ledtrådar. Det beror mycket på att jag vill att det ska vara svårt men lätt eftersom jag är borta från datorn i sju-åtta timmar för att spela en (hemsk) basketmatch klockan halv sju i Söderköping. (Vi är visserligen femton spelare i laget, men endast sex spelare kan komma loss en lördagskväll i december, vilket när man tänker efter inte är ett dugg konstigt.)

Knirk, så slår vi in denna öppna dörr!
________________________________________________


Han gled så sakta han vågade ned mot mittcirkeln, medan hans uppmärksamhet helt  var riktad på isen och omgivningen. Skenorna blixtrade i strålkastarljuset. När han befann sig endast sex meter från mitten, drog han på full gas och kröp ihop. Där, på låg höjd – med böjda ben, satte han full fart och befann sig snart på gränsen till sin egen förmåga. Plötsligt drog han efter andan och stirrade. hade han misstagit sig? Han korsade isen och gled tillbaka längs den motsatta sidan. Nej, det var inget misstag. Foppa var verkligen på väg in. Hela laget slog klubborna i sargkanten och vrålade hans namn. Foppas namn.

Femton minuter senare var matchen slut. Han hade gått på de allra sista krafterna tredje perioden, men skulle gärna göra om den, tänkte han bistert. Han kastade en blick över axeln och noterade med tillfredsställelse att resten av killarna var med honom på väg mot omklädningsrummet.

– Vad ska det här betyda? sa den rödhårige Jörgen lite senare med ett underligt uttryck i ansiktet.
– Det var en fälla, svarade han.

Han behövde inte förklara mer för Jörgen, som förstod vad detta innebar. Att med flit försätta sig i numerärt underläge var inte vanligt. Han ansikte uttryckte skräck och förvåning.

– Det var som tusan! fräste Jörgen. Vilka fähundar!
– Hur? sa Swinburne, som precis kom ut från duschen med en cigarrett i handen. Herregud vad jag är trött, fortsatte han. Jag kan knappt hålla mig upprätt. Dessutom var jag tvungen att laga hjälmen med tuggummi och ett gem i sista minuten.
– Ja, jag misstänker att vi alla skulle må gott av en liten tupplur. Jag tror att vi alla förstår att vi måste vinna nästa match, oavsett om Foppa är med eller inte.


________________________________________________

Såja. Vem är ”han”? Eller vem är det som har skrivit? (Vi har ju så himla svårt med att definiera vem det är som hemlisbloggar – skribenten eller personen i texten. Men det spelar ju faktiskt egentligen ingen roll.)

Facit kommer kanske vid midnatt, men lucka 13 dröjer säkert till söndagsmorgonen. Kanske.

Julkalendern den 11 december 2009

Gårdagens vinnare blev Dieva , som var en av dem som faktiskt gissade rätt! (Facit här.) Kommentatorsbåset är för övrigt nog det roligaste plejset man kan vara på i dessa mörka decemberdagar. Kreativiteten, fantasin och rimmen flödar. Men det var inte särskilt svårt igår, eller hur? (Och jag kan bara inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt när det är svårt eller lätt.)


Jahaja, sagor och barnböcker är ni bra på. Då stryker vi dem från listan. Varukatalog har vi också haft. Poem och romaner, japp. Nämen då börjar vi väl om på ny kula?

________________________________________________
Hursa?

1.
Många går omkring och pratar om dåligt samvete och ger dåliga förklaringar till dem.

– Mina barn har massa hål i tänderna. Det är mitt fel, för min vänsterhand är felvinklad i 95° så jag kommer liksom inte åt ordentligt.
– Apropå det – mina barn svär som borstbindare. Det måste bero på att min morfarsfarfar var borstbindare.

2.
Många går omkring och dräller felcitat ur minnet.

– Min skorsten ryker som en varg mot månen.
– Lappri! sa putäller och makaroner.
– Ergo, det tar sig, sa han som hade rött hår.

3.
Många går omkring i trasiga skor trots att de samtidigt har senaste mobiltelefonen.
– Skräp är vad det är, tre till priset av två handlar om att man måste ha dubbla skor på fötterna för att de ska hålla tätt!
– Dina jympaskor ser ut som vahettere sandaler.
– Ska du säga, jag har ju i alla fall snören i mina.
– Snören? Det där är ju nätstrumpor.

4.
Nu kan vi med den senaste tekniken kombinera samveten, citat och skor.
”... den senaste larmrapporten gäller stress i kombination med motionsaktiviteter …”

– Jag säger då det. Här ligger jag som en gammal uttjänt asbestlunga och kan inte annat ...
– Tyst dumma sko, jag ska börja jogga igen när jag har gått ner tre kilo. Morot hitåt!
– Det man inte har i hjärnan får man ha i skorna.

________________________________________________

Facit kommer vid midnatt! (Jag ska försöka klämma ur mig Lucka 12 då också.)

Julkalendern den 10 december 2009

Efter gårdagens urmustsugande facit, hoppas jag på lite enklare idag. Eller kanske inte. Hur som helst var det inte lika förvirrat som många gånger tidigare, även om några av er fortfarande undrar. Jag ber att få citera Ica, som i kommentarerna till gårdagsfacitet skriver: ”Okej, nu har du verkligen för höga tankar om mig, som tyckte att jag skulle kunna den här. inte en susning. Inte ens i närheten. Never even heard of.” (Men ok, hon är ju 1980-talist.)

Vinnare blev Dammråttan, som kunde svaret: småkrypsfördjupning. Liksom. (Och t-shirtarna har fortfarande inte kommit från tryckeriet, som inte kunde läsa min pdf och glömde att tala om det och tryckte helt andra människors helt andra väldigt oviktiga t-shirtar istället!)

Men nu till Lucka 10!
________________________________________________

Det var en gång en lycklig tant i långrandig, äppelröd klänning, som råkade träffa en dam som hette Lotten.
– Se där, en kvinna som ser ut lite som ett troll, tänkte den lyckliga tanten och gick mot Lotten.

Lotten tyckte att tanten såg snäll och rolig ut och framför allt tyckte hon verkligen att klänningen var fin.
– Det var en väldigt fin klänning, sa Lotten till den lyckliga tanten. Du ser ju ut som ett cirkustält, fortsatte hon och log.

Tanten tittade på Lotten men kände sig inte längre lycklig.
– Det där var nog det värsta någon kunde ha sagt, tänkte hon och så gick hon hem till sitt. Tanten var rasande för att hon såg ut som ett cirkustält.

Lotten förstod inte att tanten inte ville se ut som ett cirkustält och funderade inte ens på att be om ursäkt.
Tanten gav bort den fina klänningen till sin kusin, som inte ens såg åt den utan bara var arg för att den lyckliga tanten inte hade med sig en tårta just den här dagen när kusinen ju fyllde år.
Klänningen lade kusinens man i en skrothög som skulle ges bort till Afrika, men som av en bov som gick in i fel hus råkade sättas i ett hörn med gamla seriealbum som skulle ges bort till kusinens gamla mormor som skulle ge dem till sin väninna som hade 40 barnbarnsbarn, men som istället gav dem till en loppis där Lotten hittade den.

– En sådan vacker klänning, tänkte Lotten när hon såg den för andra gången och köpte den för att gå på fest i tillsammans med sina kamrater Håkan och Calle.

Det var en stor fest med många människor. Lyckliga tanten och Lotten möttes då igen, men tanten kände sig förvirrad.

– Det ser ju ut som min klänning, tänkte hon. Men hur hon än grubblade, ville hon inte fråga hur det hela hade gått till.
________________________________________________

Lucka 11 kommer nog tillsammans med facitet vid midnatt. Om jag inte ändrar mig, förstås.

Uppdatering: Jag har nyss ändrat mig. Det blir sova av för er (om ni inte stannar uppe och gissar förstås), för både lucka 11 och facit 10 kommer i morgon förmiddag. (Från och med nu och tio timmar framåt kommer jag att ha sammanlagt ungefär 7,5 minuter framför bloggdatorn. Överraskande luciafirande på skolor, ett tomt kylskåp, plötsliga basketaktiviteter och en oskriven pressrelease stör Julkalenderfokuset.)

Ett vanligt blogginlägg om lite allt möjligt – och ett rop på råd

Julkalenderlucka nummer 9 finns här nedanför. Men jag har ju lovat att skriva lite om Liiifvet då och då och så behöver jag ju er hjälp med en stor sak. Jättestor, flera m² faktiskt. Men först en liten helgrapport eftersom jag då bodde i en lägenhet i Gamla Stan och för all framtid kommer att peka upp mot huset och säga:

– Där uppe bodde jag en gång. Det var ett himla dongande i kyrkklockorna, ska ni veta. Ja. Så var det. Skrev på en Julkalender gjorde jag.

Från matbordet såg jag Tyska kyrkan. (En äkta fotograf hade putsat glasen först.)

Och när jag hängde som ett nytvättat lakan ut genom fönstret såg jag Storkyrkan. Men hur jag än hängde, så såg jag inga Akademiledamöter trots att det ju är här de hänger i dessa dagar.

Kyrkorna slår alltså ett slag kvart över, två halv, tre kvart i och fyra på helslag samt x antal slag för timmen som just är hel. Mellan en minut i 11 och en minut över 12 slår kyrkorna alltså 37 gånger. Var. I otakt. Och inte en enda gång blev någon det minsta irriterad eftersom det ju var i Gamla Stan där kyrkor faktiskt ska slå i otakt och hela tiden.

Klockan halv två natten mot lördagen bestämdes det att vi skulle ”gå ut”. (Här känner jag alltid att jag måste citera Kerstin Thorwall, som skrev ”Vart ska du gå? Ut!” Så det gör jag då.) Men ”gå ut” är inte alls sköna kvällspromenader när man sover i en lägenhet i Gamla Stan. Nej, det betyder klockan halv två på natten ”betala 100 kronor för att komma in på en lokal och där rulla hatt och dansa”.

Inför detta krogbesök hade vi ägnat

• 0 minuter till uppfräschning
• 0 minuter till sminkning
• 0 minuter till hårfixning
• 0 minuter till funderingar över klädval.

Bästisgrannen i den randiga myströja som hon ibland sover i.

Jag i plommonstopet. Jag var den absolut enda i hatt, så ni som vill synas på dansgolvet ska i fortsättningen strunta i urringningar och slitsar samt mascara: ta bara på er en hatt.


Längs väggarna och golven stod, halvlåg och låg hånglande män och kvinnor som hade vi rest till en väldigt utspridd ormgrop på en fest hemma hos Caligula. När en karl i flera minuter hade klämt på mina överarmar och flera gånger nypt mig i kinden och närmade sig mig med en underligt kråmande tunga, skrek jag – för att avskräcka honom förstår ni väl – i hans öra:


– Du flirtar just nu med en synnerligen gift fembarnsmor som luktar svett och har glömt ta på sig bh:n och som dessutom rapar räkor!

Karln tog ett steg bakåt och log mot mig samtidigt som han gjorde tummarna upp med båda tummarna och så kom han emot mig igen och började om med överarmsklämmandet och tungviftandet. Som tur var, stängde klubben/puben/discot (vad säger man?) just då, så vi blev utslängda.

And now to something completely different.

Vi övergår nu till mitt rop på råd (som alls inte är ett rop på hjälp) – golvhjälp! För nu håller hantverkare och sanerare och fuktmätare på att riva upp vardagsrumsgolvet (eftersom det brann, om ni minns). Den blommiga plastmattan som vi inte alls tyckte om, åker all världens väg men försäkringsbolaget (If, som om de inte sköter sig kommer att hängas ut som en bloggare genom ett fönster i Gamla Stan) har ju helt rätt i att värdet på den är möjligtvis en halv veckopeng. Och då får man inte många kronor för att ersätta den, ska ni veta.

Vardagsrummet från ena hållet. Och en snickare. I bortre änden har de tagit fram det svinkalla klinkersgolvet från 1932, när huset var Konsumaffär.

Vardagsrummet från andra hållet. Och samma snickare. Kakelugnen kommer från ett 1700-talshus på landet och sattes in i början av 1990-talet.

Det handlar om 40–50 m² och vi vill egentligen ha breda 1700-talsplank som vi kan dansa barfota på. Trä ska det vara, men hur vi än letar hittar vi bara svindyr parkett som vi faktiskt inte har råd med. Så: har ni några tips? (Gissa först i lucka 9 och kom sedan hit och beordra mig att åka till Åväbbla och ge snickar-Elof en whisky så att han säljer sitt restlager från 1922 till oss för en struntsumma.)

Alltså: vad ska vi ha för golv?

Julkalendern den 9 december 2009

Det var tufft i kommentatorsbåset igår. Jag vred mina händer för att inte kasta mig över tangentbordet och skrikava NEEEEJ när många av er hade löst gåtan med helt fel svar. Men så ordnade det ju sig på eftermiddagen.

Vinnare blev Åsna, som gissade på ”en som inte skriver kokböcker”. Och till viss del var det väl rätt? (Alla som gissar rätt och dessutom först men ändå inte vinner fastän de är suveräna på alla sätt och vis: ja, världen är orättvis.)

Lucka 9! Och där har vi ju inte en hemlisbloggarskribent idag, för det är ju jag som har skr... men vem handl... eller vem är det som tillagas kanske man ska säga? När det var Tintin i luckan, visste man ju inte om det var just Tintin eller Hergé. Äh, ni fattar. Och skrik inte ut svaret – var lika diskreta som ni brukar vara!

________________________________________________

Bitterkaka

Receptskribent: Lotten Bergman
Portioner: 1 ganska normalstor men sliten
Tid: minst 17 års halvmisär
Provsmakare: kommentatorerna
Svaret på gåtan: _______________

För att blanda till en extra bitter människa på ett relativt enkelt sätt, krävs visserligen en farlig massa ingredienser – men sedan går tillagningen nästan av sig själv. Bitterheten blandas upp med ett stänk humor och en rejäl nypa bildning, men beskan kan ta överhanden vid de mest överraskande tillfällena.
Använd gärna gamla, oprecisa mått för att få till den karakteristiska … smaken.

• 1 mamma med bestämda idéer vad gäller uppfostran
• 1 nobelpristagare till pappa
• 1 stånd
• 1 befruktning
• 4 äktenskap av varierande storlek
• 2 barn
• 2 syskon
• 1 stort ego
• 1 skrivförmåga
• 1 knippe åsikter

1. Se till att föräldrarna möts och blanda dem med ståndet så att befruktningen får plats.
2. Lägg ner två äktenskap snabbt i kallt vatten och ta upp dem när det börjar koka.
3. Låt det tredje äktenskapet sjuda längre – spara det fjärde till sist. Sätt på locket. Sjud tills ilskan exploderar i tonåren, låt det sedan stormkoka i flera decennier.
4. Fiska upp mamman och pappan och lägg åt sidan. Slå barnen i spadet och låt puttra utan större åthävor i minst 10, gärna 20 år. Späd med syskonen om det behövs.
5. Strö skrivförmågan och egot över anrättningen. Sjud försiktigt upp, låt stå ett helt liv. Smaka av med åsikterna.

________________________________________________

Kom ihåg nu: diskretion är en kommentators främsta egenskap. Facit kommer vid midnatt och lucka 10 på torsdagsmorgonen!

Psst! Tack till Lisa, som har lärt mig hur man bäst skriver ett recept.

Julkalendern den 8 december 2009

En tredjedel down, två tredjedelar to go! Gårdagens vinnare blev ZKOP, som har tagit sig ur dyn och rännstenen; han har förstått poängen med Julkalenderiet och inte flytt bloggen som många andra läsare.

En uppmaning nu till alla som inte läser decembervandringen utan golgatabitar: läs i alla fall kommentarerna. (Hur ni nu ska kunna läsa denna uppmaning begriper jag inte, men underligare saker har väl hänt.)

Den här hade jag aldrig klarat om jag inte hade gjort den själv:
________________________________________________

De två delar inte samma tanke men samma namn. Tre av de oräkneliga, fullt synliga, nyfikna, öppna, människorna ser i förgrunden ut över samma torg i sitt inre. Den tredje heter Broder Jakob och bor i kvinnans inre ännu ovetande om de andra. Tre av duvorna där delar ett kommande öde i döden mot ett stängt fönster och saknar förmåga att tänka de två människornas tankar. Tre av kvinnorna i bakgrunden känner samma nyfikenhet, samma kyla och yrsel som kvinnan med barnet i magen. Tre av männen i det väldiga huset längst bort delar samma yrke och samma födelsestad och samma slut. Men om dem vet vi inget. Tre och tre och tre och två blir elva och klockan är i detta ögonblick på just detta torg precis elva även om ingen på bilden bryr sig om det. Och i landet bortom det stora huset står 148 andra människor på ett annat torg sig själv sammanbundna av ett ännu okänt, ogjort, ljudlöst, ännu obestämt öde. Jorden är inte jackfärgad och himlen saknar resenärer som Gagarin och är inte strumpfärgad och heller inte cypressfärgad och solen är inte svart som en gravid kvinnas handväska en dag i februari 1966.
________________________________________________

Facit kommer vid midnatt och ny lucka kommer i ottan!

Julkalendern den 7 december 2009

Luckan trilskas med mig, men kommer strax på just denna plats. (Att jag skriver detta nu och här beror på att det plötsligt trillar in gissningar på gårdagens lucka, och de stackarna har ju inte en chans eftersom de lever i dåtiden.)

Nu! Nu kommer den! Det som krånglar för mig är att publicera inläggen – jag säger Publicera! och Blogger bara hackar tänder, mumlar, skrapar med foten och funderar på att vissla istället. Sedan tar det upp till en kvart att rulla ut röda mattan och sedan måste jag klicka och klicka i kanske en kvart till, tills kugghjulen går i varandra. Jag måste byta till en annan bloggutläggare, så är det.

Gårdagens lucka vanns av en envis PK (f.d. Pysselitens karlslok), som är bland det envisaste i kommentatorsbåset. Det var förresten en utdragen kamp igår – klockan närmade sig midnatt innan det rätta svaret dök upp. Idag är det däremot enkelt. Jag lovar. Not.

________________________________________________

Hej bloggen!

Idag kom jag på att det är typ finast här i stan precis när man tror att solen ska gå ner fastän den inte gör det förrän efter ett tag. Då känns det som alldeles fullt av looove i luften överallt i hela världen. ;)

Sen tänkte jag på när P ;) som tar sin hand och klappar han min lite sådär och vi pratar lite om kaoset på stranden Thailand som jag inte vill tänka på. I alla fall, så känns allt som om det är här fast det är där om ni fattar.. Vänta hallå, guuud, jag kom på att jag måste få tillbax allt stuffet som jag lånade till hon den där ni vet vem. Hon skulle bara ”låna”, allt är fortfarande mitt faktiskt. Allt det som vi fick där när vi serverade på Café Molnet (Trädmarksgatan 19-  gå dit!) är mitt fastän hon kommer att ta det om jag talar om hur mycket det är. Allt!!! Ångest!!!

Tror ni förresten att man liksom lämnar spår efter sig när man skriver ensam som jag och går omkring och bara är??

Ha en bra dag alla söta läsare puss och kram!!!!

________________________________________________

(Hemlisbloggartexten skulle naturligtvis ha kunnat pyntas med allsköns bilder med pälskragar, knähundar och plutande munnar.)

Facit och morgondagens lucka kommer vid midnatt, morgondagens lucka kanske en timme senare så att tisdagen blir bedrövlig vad gäller BNP.

Julkalendern den 6 december 2009

Igår träffade jag en karl som sa att han inte läser bloggar. Men det berodde inte på bloggarnas stil, skrivoförmåga eller att han inte hade dator, sa han. Utan på att det var så himla mycket reklam på alla bloggar. Det var ju synnerligen inspirerande att höra, sa jag, och skrev raskt dagens reklamifierade lucka.

Gitto vann lucka 5-priset, vilket får mig att börja undra över hur plommonstopet har det med genuskorrektheten. Med fyra quinns och en karl bland pristagarna kanske det är dags att börja dela ut extrapris?

Nämen oj, vad står vi här och dräller för? Bänd upp lucka 6!

________________________________________________

Tja, tjenare, välkommen såhär rakt över disk. Jag ska bara berätta för er hur hur det ser ut där jag jobbar.

Studion (med måtten: 9x5x2,2 m) har en kraftfull men tyst mixer med gummerade handtag som är välformade och har elegant design. Handtagen är dessutom lätta att rengöra (helst med rengöringsmedel med neutralt pH-värde) eftersom mixerfoten är avtagbar och av värmetålig plast. Användningsområdena med symboler kan man se här på undersidan av förvaringslådan, vilket underlättar arbetet förstås. Ytan är i högglanspolerat, tvättbart utförande med plastade skänklar, och här i hörnet finns en orange indikator lampa som gör att många använder den som prydnad vid t.ex. ålagille.

Det finns också retro-dekaler i smidigt, orange gummimaterial som fästes på både kurviga och raka ytor och dessutom på de flesta underlag, t.ex. metall, glasrutor, plast mm. De har stark häftförmåga, som gör dem mycket svåra att ta bort.

Men om man ändå behöver ta bort dem, då har vi en dekalborttagare i härdat stål och mycket hög kapacitet. Ni ser här den häftiga designen och höga prestandan. Den kraftfulla motorn med 5 olika hastigheter har en tryckknapp för ”turbo” liknande effekt. Levereras med skyddsglasögon, vilket alla här på radion uppskattar.

En hjälp i trånga eller små utrymmen är den här lådan för alla som har svårt att böja sig ner: kolla, en sugkoppsförsedd greppklo som är 18–19 cm lång går upp från lådans centrum. Dessutom finns det på sidan fyra löstagbara, jigg säkra förvaringslådor med insatser som man kan flytta på (24 fack som passar bra i storlek till bl.a. Kockens kryddor). Det blåa, gummerade handtaget har räddat många svåra situationer och kan faktiskt monteras på vilken vägg som helst. I en av lådorna där nere har vi vaxat papper för engångsbruk som används nästan varje dag till att skydda mixerbordets ben från gästernas gummerade sulor.

Nu låter det här kanske inte så intressant, men där har ni fel. Tjenare!

________________________________________________

Facit och nästa lucka kommer i morgon bitti eftersom det är måndag och alla behöver ladda batterierna och inleda veckan fräscha som små våtservetter.