Denna dag ... ett liv?

I ena sekunden föreläser man i en sanslöst häftig lokal i ett hus från 1915, fyllt av sammet och parkett och historia.

I nästa sekund äter man en delikat supé på tåg och stör medpassagerarna med doften och kladdet.

För att slutligen komma hem till den normala världen där dinosaurier vaktar toaletterna. (Det är Olle som har satt upp lappen.)

Kanske börjar detta citat bli litet slitet, men jag måste påminna mig ibland:

Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att det var livet.

(Stig Johansson, Den kapsejsade himlen 1984)

Jag är genuint lycklig. När jag slår sönder pepparkakor i tre delar och måste önska mig något, vet jag inte riktigt vad jag ska ta till. Det är kanske inte så kul att läsa det jag skriver nu om man sitter med foten i kläm eller har en spik i foten eller (för att lämna de nedre regionerna) är en nagel i ögat på någon. Förlåt, men jag är glad.

Det dyker upp mejl från Tyskland och USA. Dels från en okänd kvinna som har lärt sig svenska i vuxen ålder, dels från en snart 80-årig okänd dam som flyttade från Sverige när hon var två år. Jag hittar karamellfärgsfärgad mjölk i kylen, jag äter sushi på Hamngatan i Stockholm, jag torkar smör ur pannan på min sexåring, jag tar okända människor i hand och säger goddag, jag får skavsår på hälen och jag dricker automatkaffe som ärligt talat smakar pyton. Det kommer mejl från en okänd femtonårig tjej och från en okänd 62-årig man och jag dammsuger köket medan jag bloggar och där kommer min svärmor vilt gestikulerande medan Bästisgrannen står på huvudet i vårt kylskåp.

Jag tillagar en gryta av okänt och känt och kryddar med en varm höst.

Jag är en glad basketspelare

Igår på träningen var vi 16 tjejer. Det är många – så många att man tänker ”äsch, nu måste vi ha många avbytare och får inte spela så mycket”. (Detta kallas egoism.)

Med jämna mellanrum måste jag faktiskt skriva lite om basket. Lay up, screen, hook, uppe på high, bredda spelet, snabba pass, break, ner på base, reverse. Sexton spelare samlas sent en onsdagskväll! Det är ju helt fantastiskt!

Såja. Min basket funkar som gladpiller. Man kan jämföra det med ett sjusärdeles lyckat genomfört schackparti, en perfekt saltomortal eller en färdigstickad tröja. (Alla tre exemplen är tagna från verkligheter långt ifrån min egen verklighet. Jag lärde mig inte att spela schack som liten, är inte särskilt vig och stickade fyra tröjor 1982–83 och ingen sedan dess.)

När vi tränar är det flax, fladder och flams från början till slut – mitt i explosiva ruscher, pass som går perfekt från ena planhalvan till den andra, klockrena trepoängare och brutala blockar. Vi kör så det ryker och svetten stänker, och hela tiden med breda leenden. Laget består av tjejer och kärringar (födda 1960–85) och vi har egentligen bara basketen gemensamt. I pauserna kan det låta så här – spridda repliker i ett surrande sammelsurium:

– Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Jag har inte ätit sedan lunch.
– Här, ta en banan. Inga protester, öppna munnen.
– Min bästa kompis har plötsligt drabbats av svår diabetes.
– Men min mamma också! Hör här ...
– Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Kolla här vad ditt knäskydd gjorde!
– Men du blöder ju! Vad coolt! Kom ska jag ...
– Jag har bestämt mig för att bli lärare.
– Öh, ni fyra som är lärare, kom och applådera!
– Hallå! Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Och i mitt sår! Kom! Ska vi spela eller ska vi spela?

Och så sätter det igång igen. Jag gillar att spela försvar på dem som är störst, knuffigast och brötigast under korgen. Ibland påminner det lite om handbollsbrottning. Andra tycker bäst om att springa runt, runt och irra omkr... nej, det är visst jag som gör så också. Åter andra tycker bäst om att vråla och skri... ja, nej, det där är också jag. (Springa snabbt, hoppa högt, skjuta snyggt och tänka ut snillrika anfallssystem överlåter jag åt de andra.)

livselixir [lif`s-] subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: livs--elix-ir-et
• ngt som ger livskraft och livslust: att lura myndigheterna var för honom ett ~
HIST.: sedan 1835; jfr ty. Lebenselixier med samma bet.

Men NE! Vilket dumt och negativt exempel! Att lura myndigheterna! Kom igen, kommentatörer och kommentatöser: vad är er ”basket”?

Uppdatering:
Hej Nationalencyklopedin.
Här kommer ur kommentarerna ett fåtal förslag på livselixir som man kan ha som exempel istället för det som står idag:

Att höra ens egna sånger sjungas av andra, att komma på den perfekta kombinationen av ord, bild och lite humor, att laga invecklad mat till musik, att ligga sked, att mysa mops, att sniffa bäbis, skogspromenader, att simma långt i kallt vatten, att springa, bad, barnen, basketspel, bloggning, dans, ett paket böcker, familjen, fiske vid en norrländsk älv en sen sommarkväll, fotografering, hästar och ridning, hemma-uppvisning i dans, kallsim, konserter, körsång, läsning, långa promenader alldeles ensam längs havet, legobygge, maken och pussar på honom, mellansvensk tallskog med finskuren topografi och en bra kartasamt lätta fötter och doften av ett lätt regn, promenad med kamera, scrapbooking, stickning, tonåringar, träningsvärk, tv-spel och slutligen vindrickning med galna grannar.

Jag är en ledsen Pippi

Utan internet i tre dagar försmäktar jag på denna ö.

Det där var en variant på Pippi Långstrumps nödrop (som jag citerar ur minnet). Så här gick dialogen, som jag nog har hört en miljard gånger i mitt liv:

- Skriv så här: ”Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö!” sa Pippi.
- Men så kan jag ju inte skriva, det är ju inte sant. Inte kan jag väl skriva ”utan snus”? sa Tommy.
- Jasså inte? Har du något snus? svarade Pippi.
- Näe.
- Har Annika något snus?
- Nej, det förstås, sa Tommy.
- Har jag nåt snus?
- Nää, det kan hända ...

Vår Pippi Långstrump-LP hade precis här ett hack – så jag vet inte riktigt vad som hände sedan. Nålen hoppade alltid till nästa kapitel, när Pippi, Tommy och Annika kommer tillbaka till Villa Villerkulla och Pippi ropar ”Paappaaa” och hoppar upp i hövdingens över Kurre-Kurreduttön (alltså salig Beppes) famn.

Jag är alltså Pippi Långstrump utan internet just nu. Jag är starkast i hela världen, har konstig frisyr och föreläser i en internetlös lokal på universitetsområdet i Stockholm (som ju nästan är en ö) hela dagarna. På kvällen åker jag hem till min syster Orangeluvan, som har en trasig modemsladd, skrällig hosta och grannar med jätteoåtkomliga, lösenordsskyddade nätverk. Däremellan åker jag tunnelbana, vilket är min räddning: man springer upp till Centralen och kopplar upp sig på Homeruns trådlösa för att skriva i alla fall en kommentar eller ett litet inlägg. (Fast just nu sitter jag på Medborgarplatsen och huttrar.)

Är detta skriv- och läsberoende enbart av ondo? Bör jag läggas in på avvänjningsklinik? Anonyma bloggare kan ju få en underavdelning hos AA, men får man som ickeanonym vara med? Kommer ni alla att rätta mina minnesluckor när det gäller Pippidialogen? (Ja tack.) Har jag löst alla världsproblem om jag uppfinner internet som finns gratis överallt och hela tiden? Aaah. Ungefär lika åtkomligt som luft.

Här kommer en idé till kommuner som vill ha fler invånare: gratis trådlöst och en fin cykel till alla som bor där. (Blir förstås dyrt i Kiruna, men himla billigt i Bjurholm.)

Retorik?

Jag är på väg till Stockholm för en tre dagar lång föreläsningsserie i ämnet ”Konsten att sälja in sitt budskap”. Det konstiga i sammanhanget är att det är jag som ska hålla föreläsningarna.

Vem? Ska jag? Va? Jag, som inte kan sälja ens en väl fungerande bil (gick till slut för 1 kr) eller en alldeles perfekt fungerande lägenhet (gick till slut för 5 000 kr mindre än vi hade köpt den för). Fast ännu konstigare är ju uttrycket ”sälja in”. In i vaddå?

De som ska lyssna på mig arbetar i en bransch som på fullt allvar skulle kunna säga ”Vi ska evaluera initieralskedet för att möjliggöra implementeringen, som ska styras upp för att kunna involvera tänket för verksamhetens ökade profit.”

Tänk om jag skulle ta och inleda föreläsningen med en rejäl prutt.

Nya Sportspegeln

Jag är en kuf som blir ledsen när jag missar Sportnytt på var- och lördagar och Sportspegeln på söndagar. Igår presenterades ”Nya Sportspegeln” med ny vinjett, ny inredning i studion, lite allmänt nya idéer och ny logotyp (eng: logotype). (Jag brukar säga ”logga”, men det brukar anses slarvigt. Bara så att ni vet.)

Igår funkade nästan ingenting för dem, men det gjorde inget. Vi fick se några halva reportage och några reportage två gånger. Det är roligt med misstag och nerver.

Men loggan! Förlåt, logon. LOGOTYPEN! Jag (som inte är journalist med tillgång till alla pressreleaser) kan inte hitta en bättre bild än så här, men det står faktiskt:

sport
Spegeln.

Kan ni se framför er hur denna idé föddes?

- (Gäsp.) Alla bara tittar på Jihde. Ingen tittar på mig.
- Mhm. Ingen tittar på logg...
- Exakt! Ska vi hitta på en ny?
- Ja! Och om vi skippar bindestrecket ser det coolare ut. Bindestreck är fula, skapar liksom obalans i textmassorna.
- Mjaeh, jag gillar bindestreck.
- Men om du får en punkt istället?
- Ja! Punkter är liksom definitiva på ett liksom finit sätt!
- Fast då vill jag ha en versal på ett konstigt ställe, det bryter av på ett så himla intressant sätt.
- Ok. Men då vill jag ha punkter på alla andra skyltar i studion.
- Bra. Ska vi låta programledarna få nya tänder också?
- Ja, vi kan vi ju i alla fall sandpappra av eventuella ojämnheter.

Flugan

Igår skulle jag åka en liten snutt med lokaltåg, i ett av de där inte särskilt väl fungerande tvåvåningstågen. Eftersom det var billigare med förstaklassbiljett, var det en sådan jag hade köpt. (Bara därför? Nej.)

När tågdörrarna öppnades, föll tre personer ut på perrongen. De kravlade in igen, och jag klev efter, in över sittande, liggande, muttrande samt svettiga barn och människor.

- Uääääääh ääää!
- Såja, vi är snart framme.
- Uääääääh ääää!
- Är det någon som har en napp till ungen?
- Knip igen, gubbe.
- Uääääääh ääää!

Det hela påminde om en hotellfoajé i Göteborg, en kryllande myrstack och en dokumentärfilm om deporteringar under andra världskriget - men alls inte om paketerade sillar, för de har det mycket luftigare.

Jag lyckades krångla mig med förlåtursäktaförlåt upp till förstaklassavdelningen, som var lika knökfull den.

- Nämen! sa jag.
- Jomen! sa någon på golvet.
- Förlåtursäktaförlåt, jag ska bara … oj hoppsan ...

För långt bort såg jag en (i ansiktet) högröd man med armarna i kors, som bredvid sig hade en väska. Inte en människa. En väska.

- Kan jag sitta där? sa jag och pekade på väskan.

Den blängande blicken jag mötte var av den mördande typen, men han måste ha missat, för jag föll inte död ner. Han hatade mig innerligt. Han stönade och suckade och hatade och suckade ett par gånger till när han ställde sig upp, flyttade väskan, placerade den ovanför oss och hela tiden hade sinnesnärvaro att blänga intensivt på mig. Jag satte mig ner i vad som kändes som en air condition-apparat. Mittemot oss satt två damer i 80-årsåldern. De kupade händerna bakom sina öron och samtalade med röster som sett bättre dagar.

- HON HAR EN LÄGENHET!
- EN VÅNING?
- EN LÄGENHET!
- BENÄGENHET?

När arge, suckande mannen redan var väldigt nära en hjärtattack, föll en väldigt stor, fet, grön, sömnig fluga ner på hans kavajslag från någonstans uppåt väskhyllan. Jag och damerna såg att det var just detta: en stor, sömnig, förmodligen döende fluga. Men mannen trodde förmodligen - med tanke på hur han reagerade - att det var en skorpion.

- Iiiiih! Iiiih! Iiiiiiiih! (Viftandes, fäktandes, fladdrandes som en väderkvarn.)

Jag och damerna log. En stund senare var vi framme, och så var den dagens äventyr slut. På det hela taget var detta en av de bästa tågresor jag har varit med om.

Ja, det är löööördag morgon ... och mitt huvud ...

Jag har faktiskt aldrig förut gått hem med eller ens sovit i en helt främmande människas säng.

Förrän igår.

Kalla mig gärna mes, men mina vilda ungdomsår var inte särskilt vilda. Jag är helt enkelt en skötsam person som på sin höjd ljugit lite och pallat äpplen samt stulit mina kompisars barbieskor. När jag nu tänker efter så har jag även åkt till San Antonio med en för mig okänd miljonär som påstod sig vara fotograf bara för att han hade en Hasselbladare. Jag har också sett en känd, svensk, hårig skådespelare naken, men det är preskriberat sedan länge.

Men man kan hinna med mycket på en kväll i Göteborg: kissa på toan i en hotellsvit vars toadörr var av glas, intervjua en journalistlegend som var nervös inför en stor intervju som äger rum idag, flirta med ett grått nyhetsankare i förfärliga skor, dra en tornedalsk författare i skinnkavajen genom ett folkhav, av misstag spotta en liten jordnötsbit på en framstående förläggare, krama en fotomodell, träffa bloggpersonligheter på lyran och äta tjeckisk mat strax bredvid en av skådespelarna i ”Svenska hjärtan” samt stå väldigt nära en person som en gång var gift med en av medlemmarna i tidernas absolut största band. Ett oräkneligt antal gånger sa någon till mig:

”Men det får du inte skriva om i bloggen.”

(Eller så hittar jag bara på det för att verka lite intressant.)

Ser ni vad dörrarna sitter glest? Det är för att bakom dem finns det hotellsviter.

Javisstja, var har jag har sovit inatt? I den helt nya bekantskapen Översättarhelenas sons säng.

Blandat smågodis på Bokmässan ...

... köpte jag alldeles nyss. Det fungerade bra, för blodsockret åkte upp i ögonen. Plötsligt såg jag en väldigt hjulbent författare, en väldigt lång mat... öh, matperson, en väldigt blond författare samt en väldigt blek trollkarl.

När man inte är här, vill man hit, och när man är här vill man ha nya skor. Om man handlar böcker för 450 kronor i Nationalencyklopedins monter får man en ryggsäck. Alla knäar under boktyngd, alla sneglar på varandras namnskyltar och se på tusan, här ser jag en författare med käpp. Och där går en ung författarinna i decimeterhöga klackar. Imponerande. Ja, jag är så ytlig och lägger bara märke till folks utsida.

Hjälp, nu kommer någon rakt emot mig. Han ser arg ut.
- Jaha! Jaså! Och åker man i finkan om man säger ”gådde”? Svara! Svara, människa!

Puh. Det var bara en f.d. kollega.

Och så här ser jag ut just nu - om det hade varit en luktblogg hade ni känt en vag doft av hamburgare eftersom jag nyss fastnade i en vad jag trodde var en bokkö, men som var en hamburgerkö. Bakom mig sitter världshistoriens snuvigaste kvinna. Hon har snutit sig i en kvart. Oj, nu spottade hon i sitt kaffe.

Ska jag gå på toa med kameran nu? Nej, jag ska titta när Annika Bryn signerar böcker.

På tåget (uppdat.)

Här sitter jag på ett tåg mot Göteborg, alldeles blöt om rumpan.

Sent igår kväll kom jag på att Jeansen Som Man Måste Ha Varje Dag var smutsiga. Viss skit kan man stå ut med, men som jag sade när jag spillde soja på de vita hotell-lakanen i onsdags: ”det ser inte bra ut, det här”.

Länge leve tvättmaskinen! sjöng jag (lite som Tito Beltran). In med jeansen och några lakan (inte strumptvätt när man är trött, nä), och pip-pip-pip med snabbprogram och så rann vattnet till.

Tre timmar senare satt jag på tvättmaskinen för att för sjunde gången övertala den att centrifugera. Ibland vill den nämligen inte det eftersom den anser att den har blivit snedbelastad. Min vikt ovanpå verkar då funka som ett ok, eftersom maskinen då tror att lasten är mindre än den är. Helt logiskt. Helt ok.

Men inte igår. Olle och jag låg på det inte särskilt liggvänliga källargolvet och tömde ut vatten för hand, stack in fingrarna i maskinens innandöme och … kände där långt inne två enkronor. Som vi inte fick ut.

Därför sitter jag här i ett par jeans som vreds ur strax efter midnatt, men som inte hann torka. Vätan har dock värmts upp av mig. Påminner om när jag senast kissade på mig (1970).

Urinvägsinfektion, here I come!

Uppdatering 11.55:
Förlåt, ursäkta, jag bara måste. Tar jag med mig kameran in på tågtoan? Ja ... om vinkeln bara hade varit större, hade bilden varit ännu läbbigare. Så här såg det ut längs hela lockkanten ...
SJ is the real shit.

På Arlanda igår

För femton år sedan trasslade min schweiziska fickkniv in sig i ett snöre som sitter fast i en visselpipa som jag har när jag dömer och coachar.

Tadaa. Ett överfallslarmsvapen var uppfunnet.

Igår, när jag gick genom väsk- och jackkontrollen in på Arlanda, rynkade tre kontrollanter på näsan när de såg röntgenbilden av min ryggsäck.

- Du har en korkskruv, sa en bister tjej till mig.
- Var? sa jag och började pilla på mina lockar.
- Du har en korkskruv i din väska.
- Har jag? Nähe. Det där kan inte vara min väs... JAHAAAAAAAA! Min fickkniv!

(De ertappade och generade tenderar att skrika ut sin oskuld.)

- Du går inte ombord med en korkskruv.

Självklart. En gång fick min son låna min ryggsäck när han skulle flyga till Frankrike. I ryggsäcken låg min allra finaste och dyraste skiftnyckel, som han fick slänga för att komma in i planet. Eftersom jag anser mig ha slängt tillräckligt mycket saker i år, var jag inte beredd att göra mig av med min fina fickkniv som förutom mordvapen innehåller pincett, penna och tandpetare. Jag samlade ihop mina saker, packade ner datorn, satte på mig skärpet och vandrade ner till informationen och parkerade kniven där för 30 kronor.

Ett knivdagis! Där vill jag jobba. Där har de ett lager med saker som folk inte får ta med sig men som de inte kan göra sig av med. Jag vill se! Brevsprättare med pärlemor? Antika monoklar med skarpa kanter? Brutala nitbälten? Osedvanligt spetsiga skor? (Hallå, alla flygplatsarbetare: blogga!)

Och jaadå. När jag skulle genom kontrollen en liten stund senare utlöstes pip- och tutlarmet eftersom jag hade glömt att ta av mig skärpet.

Uppdatering:
Jag vet att det är många som bara skummar texterna här och aldrig kollar vad som står i kommentarerna. Måste bara passa på att berätta att det inte är farligt -- idag kan man läsa bl.a. om när Anette försökte smuggla ut fem knivar och Anders fick igenom fryst pepparkaksdeg.

Bildsafari i hufvudstaden

Igår kväll firade jag och mina syskon - Broder Jakob och Orangeluvan - att mamma fyllde 70 år.
Vi var här. (Någon som känner igen stället? Stamgästerna har suttit här sedan 1961. Man måste stå i en otroligt nervös kö och riskerar att inte ens få sitta bredvid varandra om man är fler än en - och vi var ju fyra.)

På väg hem till Broder Jakob gick vi förbi Operan, där en liten tusenbroder hade tröttnat på livet och lagt sig på ett lejon.

Strax utanför gamla Riksdagshuset såg Stockholm ut som ett vykort. När jag var liten och utomlands skickade jag sådana här vykort till nästan alla klasskompisar. Jag skrev med min fula handstil vad jag ansåg var otroligt roliga och helt osanna skrönor om vad jag gjorde utomlands.

I Gamla Stan tog jag denna bild under de andras suckande, huffande och puffande. BH-affären för stora brön på Västerlånggatan sägs vara den bästa och den roligaste. (Jag har själv ingen erfarenhet.)

Så här ser Broder Jakobs ”gardin” ut. Allihop i korus nu:

”Neeeeej, har han hängt upp en Viola Gråsten? Den har ju gått sönder!”

Förfäras åt syndarens illdåd.

Nu flyger jag till Umeå. Schas, väck, flyg fula flygkapare och flygplansmotorstopp!

Det här med politik

Jag har svårt för det som kallas ”politik” och alla fördomar som dyker upp så fort det börjar pratas ”politik”.

- Hej jag heter Anna och jag är folkpartist.
- Men är du helt jävla sinnes! Du vill slänga ut alla som inte kan svenska och spinka i hemliga nätverk!
- Nejnej...
- Håll käften fp-jävel!

- Hej, jag heter Arne och jag är vänsterp...
- Aha! En kommunist! Som älskar Lenin och Stalin!
- Nej, det var länge sed...
- Håll käften vänsterjävel!

- Hej jag heter Rolf och jag är moderat.
- Jahadu, och du vill att alla som är arbetslösa ska svälta ihjäl?
- Nejnejnej, jag...
- Håll käften moderatjävel!

- Hej, jag heter Kerstin och jag är socialdemokrat.
- Och du vill höja alla skatter till 120 % av lönen, jajamensan!
- Nej, bara så att...
- Håll käften sossejävel!

- Hej, jag heter Kim och jag är centerpartist.
- Jahadu och du tycker att alla ska bo på landet sådär tuttinuttigt och inga ska bo i stan för det var bättre förr!
- Nejnej, ja...
- Håll käften centerjävel!

- Hej, jag heter Mia och jag är miljöpartist.
- Miljömullemyyyyys! Som hatar alla bilar! Som tycker att alla ska bli vegetarianer och ha foträta skor!
- Nähe, nu har du...
- Håll käften miljöpartistjävel!

- Hej jag heter Petronella och jag är kristdemokrat.
- Å herregud! Fast så får jag väl inte säga för dig för då spärrar ni in alla kvinnor i kök och tvingar dem att ha förkläde hela dagarna?
- Va, förkläd.. nej...
- Håll käften kd-jävel!

- Hej jag heter Lotten och jag är egen företagare och jag tycker att det är himla dumt att inte kunna anställa folk i mitt företag eftersom jag då måste betala en miljard procent i skatt samtidigt som folk går arbetslösa och så tycker jag att sjukvården funkar ganska dåligt med tanke på att svenska läkare hinner ta emot tre patienter per dag i genomsnitt och så tycker jag att skol...
- Jahaaaa, och så tycker du förstås att alla kvinnor ska bli hemmafruar och stå vid spisen hela dagarna?
- Nej, men jag tycker att de som vill vara hemma och ta hand om sina barn ska få möjl...
- Tsssst. Alla vill ta hand om sina barn och det är ingen skillnad på män och kvinnor. Så vi ska gå tillbaka till stenåldern menar du?
- Nejnej, man ka...
- Håll käften din oberäkneliga lilla slampa!

Detta påminner lite grand om när jag träffar handbollsspelare:

- Hej, jag heter Peo och jag spelar handboll.
- Hahahahaaaaa, ni som måste ha klister för att kunna fånga era bollar och har sämre kondis än min mormor och dessutom har ni fula skor hela bunten!
- Nä vanu, skorn...
- Håll käft, du spelar ju handboll och har ingen talan.

Många beter sig som crosscheckande hockeyspelare eller som testosteronstinna fotbollshuliganer när det kommer till politik. Lite mer love, peace and understanding kanske? (Så lovar jag att vara snäll mot handbollsspelarna också.)

När vi röstade

Bästisgrannen och jag tog våra sammanlagt sju barn och drällde in i vallokalen vid halv sju igår. Vi hade kommit ihåg röstkort och legitimation och alla barnen uppförde sig väl och avslöjade inga valhemligheter. De politiskt intresserade barnen fick till och med slicka igen valkuvert åt oss (kan jämföras med ”ska du lukta på glöggen, pojke”).

De som röstade var av två sorter, nämligen

1) de som vrålade JA JAG TAR BARA AV DET HÄÄÄÄÄR PARTIET SOM VANLIGT, JAG och som sedan viftade med papperen i ansiktet på alla de kände, och underligt nog kände de alla
2) de som mumlandes ... nämen va i Göte Petter är de häringa piraterna och ska det finnas tre demokratiska partier va i glödheta social-, national- och sverigedemokrater hur i jösse namn ska en kunna hålla ordning på ... nogsamt tog av alla partiernas lappar och eftersom det var uppåt tio partier gånger tre sorters val blev det nästan en hel kortlek med sladdriga lappar.

Nej vänta, tre sorter - vi var ju där också.

3) de som högt och tydligt förklarade att det hääär är ett röstkort och det häääär är ett grönt bås så att man kan vara hemlig och det häääär är gubben som ska ha mina kuvert och det häääääär ....

Det hela gick så lugnt och normalt till, att jag strax kommer att glömma allt - precis som jag har glömt mina andra val (utom när jag för första gången fick rösta och hade på mig en svart läderslips). Den senaste valdagen jag minns tydligt ägde rum den 19 september 1976. Jag var bara tolv år, men det var störtkul för det blev snöstorm (detta var i Luleå) och min mamma fyllde 40 år och det roliga var att två av födelsedagsgästerna kallades Ullapulla och Affepaffe och varje gång jag ser deras dotter meteorologen på tv, tänker jag på snöstorm.

The terrible hotellgäst attacks

Jag är en farlig hotellgäst. Månget hotell skälver av rädsla när jag närmar mig. Små familjehotell har inget att frukta - men de som utger sig för att vara finare än de är ... Buh! Jag har nyss hittat damm bakom elementen, flera års damm på ovansidan av dörrposterna och suttit på toa med handfatet rätt i nyllet. Men det gör faktiskt inte så mycket.

Att duschskynket (oj, kolla, fem konsonanter i rad) var muggigt och hade blivit lite svartprickigt i nederkanten, att kakelfogarna var svartprickiga och att toadörren krockar med en garderobsdörr utanför, är lite mer irriterande för hotellinspektör Bergman.



Nere i lobbyn finns bilder på berömda gäster fotograferade i hotellmiljön så att man ska förstå att man kanske har sovit i samma säng som en kändis, även om det inte var samtidigt. Dessutom har de präglat kändisarnas namn på en liten guldglänsande skylt och satt upp på blå sammetsbakgrund. Ernst Billgrens skylt sitter inte bland de andra i räta rader utan på sniskan längst ner.

- Utanför ramarna, jag vill vara en outsider, stäng inte in mig med de andra fåren! kan jag tänka mig att han sade, Ernst.

Micke Dubois har lossnat från sina fästen och ligger på väg ner mot Bo Åkermark.

(Här kan ni se förra årets inspektion - skrolla ner till 14 och 15 augusti.)

Nu ska vi inspektera hotellfrukosten. (Leverpastejen avslöjar allt.)


Uppdatering: Den skivade leverpastejen hade börjat få rynkor och det överkokta ägget var grönt av avund, sneglandes på baconet som tvärtom inte hade fått vara i värmen tills knaprighet inträtt. Teet var visserligen enligt en förklarande skylt ekologiskt, men endast serverat som påsar som doppas i pyttesmå muggar fyllda med ljummet vatten. (Som tekonnässör är detta ett motto jag lever efter: Te ska drickas hett i baljor, inte jonket i decilitermått.)

Toadörrens handtag hade tappat en skruv och höll på att lossna. (Ni ser den läckert bruna plastknoppen till garderoben utanför och hur smidigt toalettens dörr krockar med garderoben?)
Den alltgenom superfläckiga heltäckningsmattan i korridorerna och trapporna var så sjavig att jag hellre hade sett vårt blommiga plastgolv i dess ställe. Jag har fem foton till - tagna på andra ställen. På alla bilder ser mattan ut så här.

Den fina brödkniven, vars skaft hade tejpats fast, gav naturligtvis en extra krydda till det annars välsmakande brödet som var skrynkligt sådär som gårdagens bröd plägar vara.

!

Bröllopsdagen

När jag igår gav mig åstad för att köpa finkläder, såg jag ut såhär. Detta är vad man kan kalla en uniform. Jag ser alltid ut så här, om jag inte har basketshorts eller en liten kjoltrasa istället för jeans. Och alltid har jag en nudelsoppa till frisyr.

Igår tog jag alltså med mig den stora kappsäcken med gullpengar och gick in i en tantaffär (”den där på hörnet”, för er som undrar). De brukar ha väldigt fina finkläder och väldigt tantiga tantkläder. I sandaler, jeans och säckig kofta var jag denna gång som Pretty Woman i sina arbetskläder.

- Det är väldigt vad ni har fina sidenklänningar, den här röda är ju underbar! småpratade jag med damen som jobbade med armarna i kors och blicken på mig.
- Mhm.
- Jag brukar gå hit när jag behöver något när jag ska vara riktigt fin, fortsatte jag.
- Jaaadu.

När jag gav upp, approcherade hon en tantkund och kvittrade något om det underbara vädret.

Jag fortsatte med de vanliga affärerna - en snabb titt in räcker, sedan går jag vidare. Men plötsligt stod det KRISS med stora bokstäver och KONKURS med ännu större och HALVA PRISET PÅ ALLT i enorm stil. Där inne såg det ut ungefär som på mitt skrivbord.

Trettio pensionärer stod med stora leenden och sprittande skratt och miljoner galgar och ryckte i bedårande sköna kläder. Alla pratade med varandra och personalen (som jag tycker hade all anledning att vara lite ledsen över affärens öde) skuttade omkring och gav goda smakråd. Jag hittade direkt en kjol, en klänning, en blus, en kjol till, en kavaj och några plagg som jag inte riktigt kan namnen på. Men kön till provhytterna var längre än en jättepyton, så jag frågade:

- Är det ok om jag ställer mig i den där skrubben och provar?
- Tihi, ja, men du kan inte stänga om dig och det finns ingen spegel så du måste komma ut och visa alla oss andra hur du ser ut. Den där kjolen, vänta, jag har en perfekt överdel till den.

En liten stund senare kom jag ut, vacker som en glass. Jag vände och vred på mig och njöt.

- Det där sitter jättebra på dig, det passar dig verkligen! sa en daaaaam.
- Vet ni, jag tror att idag passar allt på mig! svarade jag, totaldrabbad av hybris.

Hela affären skrattade och några började nypa i överdelen och sade att jag nog skulle bli tvungen att sy in lite här och lite där. Så det gjorde jag.
Det är säkert ett etikettsbrott att på sin blogg visa upp de kläder man senare under dagen kommer att ha på sig på bröllop. Det coola är att kjolen är längre bak än fram ... och sprundet, ser ni sprundet där mitt på och på överdelen finns det små sprund som visar min filé till mage. Och skorna! Gör jätteont!

Ut på shoppingspree

Vi ska åka till Lund och gå på bröllop i morgon. Bra. Olles kusin gifter sig och det blir kul och kalas och jag har ju faktiskt bara varit på en, två räkna räkna ... fem bröllop i mitt liv. Bara fem! Undrar om det är så att jag inte blir bjuden när det vankas bröllop eller om jag umgås i kretsar där man i helt enkelt inte gifter sig. Eller är fem rentav ett lämpligt antal?

Nu så här dagen före, har jag precis konstaterat att jag äger fyra klänningar. Ok, treånhalv. (Många siffror här idag, jag vet.) Dessa klänningar inköptes alla i mitten av 90-talet och finns med på alla festbilder, alla släktkalasdokumentationer och alla partyfoton sedan dess. Och nu kommer det:

Jag tycker att de ser jättesnygga ut.

Samt:

Detta är förmodligen en helt felaktig åsikt.

- Men vad kul, då ska jag ut och köpa en ny klä... vänta, eh, får man ha kjol?

Jag har vansinnigt många kjolar som räcker ner till halva låret, hallå, kan jag gå på bröllop i en sådan om jag har en knypplad blus till? (Förlåt, nu svänger jag mig med termer. Jag ska förklara: man kan väl ha vad som helst nertill om man är väldigt genombruten upptill?)

Och så är det skorna. Jag har i källaren ungefär 723 skor, varav ungefär 716 är gympadojjor. De resterande är underbara konstverk till antika skönheter med taxklack och stilettklack och kilklack (usch) och klumpklack. Men inga passar längre. Jag får hugga av hälen som Askungens syster för att komma i dem. Fast det kanske räcker om jag bara filar av en liten tå eller två?

För att inspireras till inköp gick jag i detta skede av shoppingpeppningen in på http://www.hm.se - som omedelbart (så himla modernt!) meddelade följande:

UNFORTUNATELY YOU'RE USING A BROWSER THAT WE DON'T SUPPORT.

Inget stöd där alltså. (Försök gärna själva - det är inte världens mest lättsurfade sajt - inte ens när man byter till en Fire Fox som de faktiskt godkänner.)

Så nu vet ni. Jag ska idag sälla mig till shopparna och hitta
1) en sån där klänning som jag år 2015 kommer att titta på och säga ”nämen, den här duger väl, jag var himla snygg i den för ett sekel sedan”
2) ett par skor som jag förmodligen kommer att förbanna på söndag morgon.

Valbloggen (uppdat.)

Nu åker vi tillbaka till nittonhundrasjuttionånting ... kanske tre ..? I Sverige är det valår, men det är inte särskilt spännande. Men jag vet ju inget egentligen - jag har ju knästrumpor, träskor och kringlor i håret. Björn Borg är på gång, men det vet de flesta ingenting om. Någonstans i Sverige går på tv och någonstans i Sverige kommer någon på en lysande idé:

- Vi drar land och rike runt med ett valkadaver som döper till Jonas och låter alla få se hur stor en val egentligen är!

Nu kan man kanske protestera med tanke på att just 1973 var ett tillräckligt spännande år, även utan valen Jonas. Gamle kungen dog, Norrmalmstorgsdramat lärde världen vad ”The Stockholm Syndrome” var för något och inom politiken var det efter valet lotteririksdag när slumpen fick avgöra många frågor. När vi sedan fick ha kul och mysigt med bensinransonering, behövdes väl inte en död val på gator och torg?

Men jo. Och jag var där. Jag, Broder Jakob och pappa åkte till Clemenstorget (tror jag) i Lund och gick in i ett stort tält (tror jag) för att titta på detta vrak till val. Broder Jakob minns med bestämdhet att valen var uppstoppad, medan jag är lika säker på att den var blöt, luktade pölsa och påminde lite om regalskeppet Vasa.

Sedan minns vi inget mer. Och tydligen ingen annan heller. Det står inget på nätet och det står inget i min dagbok och det står inget i någon av mina nostalgiböcker. Tänk om vi har hittat på allt.

Hint hint, å, den som hade tillgång till en tidningsredaktions jättearkiv, hint hint.

Uppdatering 1: Stefan Andhé lär ha skrivit om valen Jonas, men Stefan Andhé bor i London och har inte mejl och ska man ha kontakt med honom måste man skicka ett pappersbrev till hans förlag, som sedan skickar det vidare till honom. Nope.

Uppdatering 2: Jag har fått ett trevligt svar från Göteborgs Naturhistoriska museum:

Det var absolut inte Malmska valen - den går inte att ta ut ur valsalen med mindre än att en av väggarna rivs! Däremot har det till och från förekommit att man åkt runt och visat upp döda valar, oftast kaskeloter. Har själv minne av en sådan "utställningskaskelot", som besökte Göteborg på 1950-talet. Den luktade starkt av härsket valspäck och formalin. Valens buk var öppnad och vissa inälvor avlägsnade (säkert nödvändigt), Hjärtat visades bredvid, liggande på en träpall.

Sista gången jag noterade en turnerande val var i Sydfrankrike för tio år sedan. Fler lär det inte bli eftersom de europeiska naturvårdsreglerna numera sätter stopp för allt sånt.

m v h Torkel Hagström

Mysteriet kvarstår alltså.

Hallen

När jag gick ettan i gymnasiet (på Hermelin i Luleå), blev en av mina klasskompisar gravid. Jag, som var snudd på okysst, blev inte ens förfärad - jag förstod helt enkelt ingenting. Ett par år senare bodde klasskompisen i Pajala, var gift med en raggare och hade tio barn. Jag, jag bodde i Lund och jobbade på Nationaaaalencyklopedin.

Nu tror ni att detta ska handla om tidens gång och olika falla ödets lotter eller kanske livet längst upp i norr kontra livet längst ner i söder. Men nej, vi bodde ju faktiskt inte i Smygehuk eller Treriksröset, bara nästan.

Det enda jag undrar och ständigt frågar mig är: hur ser det ut i en hall som är dimensionerad för tio barn och två vuxna?
Så här ser det ut i vår hall, dimensionerad för fem barn och två vuxna. Jag hade förstås kunnat arrangera bilden lite och städa en smula, pyssla och dutta - men det är ju så här det ser ut. Och det fungerar!

Detta arrangemang byggde jag innan Treåringen föddes, så Olle och jag får dela på en korg på väggen medan de andra har varsin. På väggen mittemot sitter tio krokar som är till för gäster, rockringar och upphittade kläder som ingen känns vid. På en fjärde vägg har vi lådor som går hela vägen upp till taket. Där gömmer jag saker som Olle blir irriterad på.

Så: hur ser det ut och funkar det i andras hallar? Har ni jackor i stängda garderober och skorna i räta rader? Är det någon som fortfarande har telefonen i hallen? (Jo, förstår ni barn, förr i tiden hade man en sittbar hallmöbel som var till för telefonen och telefonkatalogerna.)

Uppdatering: en sådan här telefonhallsmöbel menar jag.

Gasugnsgrubbel

I fredags beklagade sig kommentatorskan Ökenråttan i kommentarerna för att hon inte behärskade gasugnsmatlagning (=gasugnslagamat, kommer i nästa upplaga av SAOL). Kommentatorskan Cruella rusade till hennes hjälp, men Ökenråttan förstod ingenting.

Här i Sålunda stad kontaktar vi omedelbart gasugnsfilosofen Orangeluvan - tillika min lilla lillasyster - som har jättemånga tandkrämer och som på inga villkor någonsin tänker skaffa sig en blogg men som gärna breder ut sig när det gäller gasugn. (Mina repliker är kursiverade.)

Det finns olika typer av gasugnar. De bygger alla på tre förutsättningar:

1. Stora gaskranen ska vara öppen. Vår gaskran sitter i ett köksskåp. Kan också finnas under diskbänken.

- Mästerschwester frågar sig omedelbart var den lilla gaskranen sitter.

Men äh.
2. Gas skall strömma ur själva plattans gasring.

- Platta? Men finns det plattor i ugnen?

Sssccchhhh.
Det åstadkommer man genom att vrida på något som ser ut som ett vanligt elugns-vrede. Ibland kan det krävas att man trycker in ett vrede samtidigt som man vrider, och håller det intryckt tills man har tänt gasen. Se 3.
3. Eld/gnista skall antända gasen. Det kan ske på tre sätt:

- Jag tycker att ”skall” är ett för starkt ord och anser att man kan ta bort de två ll:en efterso...

Du är ju hopplös. Lyssna nu.
a) Med hjälp av tändsticka som stryks mot plån och sedan förs mot gasen.

- Åh. Kommer du ihåg tändstickorna som jag köpte i England 1979 som man kunde tända mot sko...

Ja.
b) Med hjälp av gnistgenerator, som även kan vara defekt/tom cigarett-tändare, emedan den oavsett tillgång till drivmedel brukar kunna generera gnistor. En gnista räcker för att tända gasen.

- Du låter som en gasugnsprofessor. Coolt. Alltså, man kan använda en tom sådan där som ser ut som en pistol och som inte längre funkar som ljuständare? Vill du ha mina gamla?

Mhm. Kanske det.
c) Med hjälp av inbyggd gnistgenerator, som kan sitta vid sidan av vredena. Men om man nu har tillgång till a) eller b) kan man ju strunta i att leta efter c).

Vill man använda ugnen är det oftast så att gasutsläppet sitter under en bottenplåt nederst i ugnen.

- Är det inte det som är poängen? Att man vill anvää...

Märk inte ord.
I bottenplåten kan det finnas en liten öppning, där man kan föra ner a) eller b), eller hålla denna intill öppningen. När gasen strömmat upp genom hålet når det a) eller b) och så säger det whom! och så antänds gasen. Kan vara läskigt för den ovana. Särskilt om gasen har hunnit fylla ugnen innan man får a) eller b) på plats...

- Ööööh. Vad heter den där filmen där hon lägger sig med huvudet i ugnen och ...

Koncentrera dig.
Titta även på punkt 2) ovan: håll ugnsvredet intryckt tills gasen har värmt upp någon termostat någonstans - gasen kan sluta strömma ut om du släpper för tidigt, och så får du börja om.

Övriga punkter som är bra att veta:

* Det är ganska svårt att baka bröd i gasugn. Små, nätta frukostbullar är i det närmaste omöjliga att få färg på. Lite större bröd med längre gräddningstid är inne tillräckligt länge för att få färg. Det går lättare att få färg om man först penslar med ägg på ytan.

- Tänk om man kunde pensla ägg på sig på sommaren om man ville ha lite extra färg.

Lita inte på färgen! Om du vill veta om brödet är färdigt, prova med provsticka.

- Låter som en valaffisch! ”Lita inte på färgen!” Kommer du ihåg att mamma bröt provstickor av en trävisp?

Ja.
* Gas som förbränns kommer att lämna efter sig koldioxid och vatten. Med andra ord kan du odla tomater i ugnen. Nej, skojar bara. Ugnen är i allmänhet fuktigare än en vanlig ugn pga. ångan som genereras, och fungerar därför som en omvänd varmluftsugn, som ju är torrare än en vanlig ugn.

- Ångbastu! Kommer du ihåg när jag bastade med Vasiljev?

Ja.
* Vill du gratinera något? Glöm det. Alternativt: sätt ugnen på högsta värme, vänta några minuter, och placera rätten allra högst upp och håll tummarna. Oftast är gratängen soggig och överfärdig innan rätten fått någon som helst solbränna.

- Soggig är ett bra ord. Kleggig inbegriper liksom att man är nere och kladdar med händerna i kletet, medan soggig bara antyder kladdigheten utan palperande. DEN SOGGIGE HÄMNAREN ANFALLER MÖRDARTOMATERNA!

Vad du tramsar.
* Ugnen och plattorna blir varma snabbt. Man behöver inte förvärma ugnen eller sätta på start en halvtimme i förväg. Den blir varm på ett kick. Samma sak med plattorna: det går väldigt snabbt att anpassa värmen upp och ned, vilket är en väldigt bra egenskap.

- De som har kommit i klimakteriet funkar inte som gasugnar, med andra ord.

Nu måste jag jobba, tyst storasyster: jag är en seriös, yrkesarbetande kvinna!

- Du är en seriös kvinna med en bulle i ugnen! (Ja, min syster är lite inom parentes.) När du flyttar till radhus som en ärbar kvinna om ett halvår ska du ha varmluftsugn, va?

Ja.

Ok, den 11 september 2001

Jag har blivit ombedd att länka till texten jag skrev då. Klicka här.

*snyyyt*

En elak alien

Jag är en alien som har invaderat Lottens hjärna; jag har startat en bacillkatastrof och förlamat hennes annars så väl fungerande tankar. Kolla, nu får hon prova:

ja e så snorförschyld att jag inte kan se varken caps lock eller shift

däremot har jag hittat en lustiger tangent som ser ut som en snöstjärna *skakar på huvudet så att snorslem flyger*

har åxå kommit på att alla ord å bokstvr inte ebhövs och inte i rätt orning ens

men mellan slags tangenten är fin fin den

å vet ni va att om folk inte fattar att de ska skratta kan man skriva haha här å där
haha

Jag är så himla på. *gäsp*
*snyyt*
haha
god natt

Ser ni? Sådana där skribenter kan man ju inte ha springande lösa.

Mat till sexton

Igår serverade jag paella till 16 personer. En baggis. Paella är jag van vid. De 16 var inte kräsmagade - och det är nästan alltid poppis med mat som smakar lucia.

Men igår brände jag den stackars paellan.

Swoooosch, raskt ner med hela klabbet i en annan Sigvard Bernadottesk gryta. Det brända kom då högst upp och kunde klafsas upp och slängas. Men jag var inte nöjd. Paellan skulle vara mindre kladdig! Äh, ett par minuter till på spisen så blir det så bra så.

- Vad är det som brinner? sa ett litet gästande barn som kom in i köket.

Förbaskat! Fram med ännu en jättegryta; paella till 16 personer tar plats. Dunk, ner i grytan, krafs upp med det brända på toppen, bort med det!

När maten väl serverades kallade jag den jambalayisk barbeque-paella med en rökig ton. Ingen gick på det, men vitlöksbrödet gick åt såsom vitlökssmör försvinner i en varm baguette.

Skrattar bäst som skrattar i glashus

Jag var hemma hos min lilla lillasyster - som egentligen är jättestor eftersom hon ju är vuxen men ändå aldrig i mina ögon kommer att bli äldre än ungefär sju år. När jag kom in i hennes badrum skrockade jag storasystrigt vid åsynen av detta.

- Tandkräm som räcker till år 2011?
- Jamen vi var ju på vahettere, och det var så billigt och då ...
- Jaja, men ska alla stå här? sa storasystern med ett överlägset leende.

Så fel, så fel. Alla vet att jag står i glashus hela dagarna och kastar stora stenbumlingar på allt som rör sig. Tyst. min mun. När jag kom hem och satt på toa och filosoferade över livets mångfald, i-ländernas överflöd och den där envisa finnen bakom örat, såg jag plötsligt detta på hyllan framför mig.
Om vi svettas riktigt rejält under de närmaste fem åren, kan detta kanske vara till någon tröst. Vaddå, enkelspåriga? Nej. Sponsrade? Nej. Dassiga på att planera inköpen? Ja.


Men egentligen kanske det bara beror på att jag ju tycker så mycket om att ha många. Många av vad som helst.

Städschema

Jag har under en längre tid knorrat över att arbetsfördelningen i hushållet väldigt mycket går ut på att jag ger order, de andra glömmer, jag ger order, de andra glömmer och sedan gör jag rubbet själv. Muttrande. (Fast om jag har musik i öronen hör jag inte mitt eget muttrande, och då känns allt mycket bättre.)

Ett tag hade vi listor på vad som skulle göras av de olika personerna, och när någon hade varit duktig blev det en guldstjärna i marginalen. Tyvärr slutade detta försök med att vissa fick en miljon stjärnor, medan andra inte fick några alls. (Och de var inte det minsta ledsna för det.) Vi provade en ny variant:

Treåringen ansvarade för att plocka upp alla sina egna saker.
Sexåringen ansvarade för att gå ut med soporna.
Nioåringen ansvarade för att duka.
Tolvåringen ansvarade för att sortera tvätt.
Fjortonåringen ansvarade för att tömma och sätta in i diskmaskinen.
Olle ansvarade för att hänga tvätt.
Jag ansvarade över dem och allt annat.

Inte bra.

Men för fem veckor sedan gjorde jag en enkel lista över saker som behöver göras med jämna mellanrum. Det är stort och smått och långtråkigt och snabbt om vartannat i en enda röra. Att vattna går ju fort, medan att städa köket efter maten tar lång tid. Strunt samma – det måste göras.
När man har gjort något, sätter man sin signatur i rutan. Efter en vecka ser man en himla massa L.
L L L L L L L L L L L!
Bra – jag möts av beröm och hurrarop. Listan ligger framme i köket och alla gäster ooo:ar och aaaa:ar. Efter två veckor ser man några fler O:n än förra veckan. Efter tre veckor ser man att jag inte längre gör 99 % utan att även barnens namn dyker upp allt oftare. Efter fyra veckor inser jag att detta kommer att hålla!

Nu undrar jag om ni har andra fungerande eller ickefungerande system. Mycket handlar det ju om hur olika personligheter ska samsas. Några är bra på att storröja, riva hus och klippa ner buskar samt hiva in smutstvätt i garderober ... med baktanken att det som inte syns, finns inte. (Jag.) Andra frossar i sorteringslådor, etiketter, bokstavsordning och fack ... fast inte idag, i morgon är en mycket bättre sorteringsdag. (Olle.)

Uppdatering:
Klicka här så ser du underligt nog schemat som pdf.

Passion och kompetens …

… hade jag döpt mitt föredrag till en gång. Jag skulle vara lite filosoferande om livet i smått och stort – även om jag ändå lyckades få in lite skrivregler här och där.

– … så jag har tre stora passioner, sa jag. Ett: Bokstäver. Två: Barn. Tre: Basket.

Bla bla bla, pladdrade jag, och så var det slut. Efter föreläsningarna kommer alltid några fram för att prata lite. Mycket trevligt. Det är

1) modiga människor som tar i hand och hälsar och säger något roligt
2) blyga människor som egentligen har massa frågor men som inte vill ställa dem inför alla.

Men just denna gång kom en leende kvinna fram med sitt visitkort, nästan först av alla. Hon var familjeterapeut. Jag läste högt på visitkortet och tittade med frågande ögon på henne … familjeterapi … ville hon anlita mig för att prata om … barn?

– Jag tror att du behöver detta (hon pekade på ordet familjeterapeut). Jag kan hjälpa er.
– Öööh, vaddå med?
– Du och din man. Jag märkte att det inte står riktigt rätt till. Han är tydligen inte en av dina passioner.
– Va? Nämen nu har du fått allt om bakfoten! Nejnej, jag … vi … Olle och jag ... (Jag såg mig om och sökte stöd av några av de andra som stod runt om oss.)
– Ta nu mitt visitkort och så kontaktar ni mig.
– Nej! Jag behöver inte … jag vill inte ... Jag vill faktiskt inte ha ditt visitkort.
– Ta det nu! sa hon (och viftade med kortet nära min näsa så att jag instinktivt ryckte det ur hennes hand). Jag hörde på dig att ni behöver familjeterapi! sa hon sammanbitet och leende på en gång.
– Nejnej. Lyssna nu: nejtack. Sa jag sammanbitet och inte ett dugg leende.

Jag försökte ge henne visitkortet, men hon höll avvärjande armarna som om jag var en cowboy som hade sagt ”upp med händerna”. Jag siktade (fullständigt absurt) och försökte stoppa ner det förbaskade kortet i urringningen på henne, men missade.

– Jamen ta det ändå! sa hon. Du har väl kompisar som har det tufft? Va? Lägg det på ditt köksbord så ska du se att dina kompisar som inte har det bra kommer att bli intresserade.

Här kunde jag ha ironiserat ”jomenvisst serru, just dig har jag verkligen lust att rekommendera till mina kompisar”, men jag är ju en snäll själ. Så jag vände henne bara ryggen.

Sedan denna dag kallar vi allt som inte funkar för … just hennes namn. Här och nu kan hon få ett alias: Lollo.

– Äsch, kolla, den här lampan har gått sönder, sa Olle.
– Mmm, den är helt Lollo.
– Det här vinet smakar päckel! sa Bästisgrannen.
– Ja, fy, komplett Lollo.

För övrigt anser jag att Lollo är alldeles Lollo.

Tre små grisar

Jag äger en, säger en, rosa (eller skär?) tröja. Det är en piké och den har min logga (se uppe till höger på bloggen) på ena bröstet.

(Jag tror att den ska sitta högre upp egentligen, men den har hamnat fel. Eller så är jag väldigt perky i bröstregionerna.)

Den ser prydlig och proper ut, men rosa är alls inte min färg. Om jag har ett par brutala, slitna jeans till den kan den passera som utjämnare. Rosa piké och vit kjol (t.ex.) skulle jag bara ta på mig om jag fick betalt för det.

Igår skulle jag som en av tre tjejer hjälpa till i sekretariatet under en basketmatch. Ovanligt mycket folk var det, ovanligt stökigt var det, ovanligt mycket handbollsklister på golvet var det. Och ovanligt många rosa tröjor i sekretariatet. Tre, nämligen. Där satt vi som tre små grisar som om vi hade ringt till varandra före matchen för att bestämma tröjfärg. What are the odds?

Om vi hade gjort det, hade det inte varit första gången. I ettan och tvåan ringde jag och Lisa i Lund till varandra och hörde om vi skulle ha flätor och vilken färg det skulle vara på rosetterna. Under flera år på högstadiet ringde jag och Bästisgrannen i Luleå till varandra för att bestämma klädsel.

– Svart väst, morfarsskjorta, svarta manchesterbrallor och träskorna?
– Ok, har du randiga strumpor? Och Fjällrävenjackan?
– Ja! Ok, ses om fem minuter!

När jag var 18 år köpte min dåvarande pojkvän en röd anorak till mig. Och en röd anorak till sig själv. Vi gick och höll varandra i handen i våra jackor och var så stolta över att tillhöra varandra.

Jag och Lisa, jag och Bästisgrannen, jag och pojkvännen. Vi ville vara likadana. Och banne mig ... igår kändes det riktigt, riktigt roligt att vara en av de tre grisarna.
Här sitter jag och Bästisgrannen i Juleboda, där vi jobbade som barnvakter för slavlön och ett par isländska vantar. Bruna träskor, blåa Pooh-brallor, vit skjorta och svart väst (svart till blått?). De två barnen i mitten är mina syskon Broder Jakob och Orangeluvan. Den som kan se vad det står på min pappas gråa tröja ... har läst denna blogg läääänge.

Mycket sällan skriver jag två inlägg på raken

Men jag är faktiskt arg på Lagerbäck och känner att jag måste dela med mig av min ilska.

Möff!

Såja.

Som Bambi på hal is

Ibland funkar det inte riktigt. Som när man hamnar i en stuga på landet och plötsligt finner sig konstaterande:

– Mjaeh, ingen diskmaskin, inget varmvatten, tja inget vatten över huvud taget ... då får man väl diska tallrikarna med salt och sjövatten? Synd att sjön ligger två kilometer härifrån och att bilens motor skar igår och att jag har öroninflammation.

Eller när man sitter i ett kontorslandskap och måste ringa till doktorn och berätta om mystiska problem i de nedre regionerna och det faktiskt inte är accepterat att ens tänka på sådant som inte har med jobbet att göra:

– Jag har den senaste tiden visk visk ssschhh och det gör ju att visk visk ssschhh men jag kan inte visk visk ssschhh och dessutom visk visk ssschhh. Ja, det är lite dålig mottagning här. Plätten? Nej, jag sade toaletten. T-o-a-a-l-e-t-t-e-e-n. PÅ TOA! Oj, förlåt.

Det blir liksom inte bra. Eller särskilt effektivt.

Så här är det. Min mejl har exploderat. Den har delat upp sig i fyra hjärnhalvor och gått på tur i Pyrenéerna samtidigt som jag har snört på mig skridskor och med dem försöker klättra i berg. Nu kör jag med två mejlprogram samtidigt och får alla brev i fyra upplagor eller inte alls. Man (= min djefla man) har gett mig order att dra ner på mejladresserna och bara använda info@lotten.se och inte de andra som är bra mycket finurligare och roligare.

Jag – som lever och andas med mina dagliga mejl – ska nu lära mig nya funktioner och stappla med vit käpp i okända landskap. Min trasiga mejlapparat fungerar som en dokumentförstörare och i detta nu har jag i mejlen fått en mycket viktig fråga som måste besvaras.

Kära Lotten!
Heter det e-post, e-brev, mail eller mejl?
/Hälsningar från Fröken Frågvis

Tur att det bara är mejlen som inte funkar. Själv är jag på banan, skärpt som en klockarkatt, fokuserad som en höna, klok som en vårtbitare.

Hemligheten med att gå ner i vikt

Jag tänkte att jag skulle gå ner 2 kg.

Gäsp. Intresseklubben antecknar.

– Om det ändå hade varit 20 kg!
– Det där, det där med 2 kg är ju som att berätta att ”vet ni idag sitter ett av mina hårstrån i fel vinkel jämför med de andra som är parallella med varandra", vem tror hon att hon är?
– Ja, som om jag skulle gå omkring och berätta att jag har en finne bakom örat!
– Jamen du gjorde ju just det.

För så är det ju – det som är stort för mig är litet för andra – och tammetusan har jag inte en finne bakom örat också förutom då den där övervikten på 2 kg.

En dag i somras tyckte jag alltså att bikinibrallorna satt lite fulare än vanligt. De där kilona skulle få bikiniunderdelen att sitta bättre, även om det förmodligen även skulle få som resultat att överdelen satt lite sämre. Bantningspiller, dundermirakel och specialbilagor i all ära, men jag har ju förstått att träning och grönsaker är rätt metod.

Nu har jag sedan dess skippat chips och godis, hoppat över glass-varje-dag-traditionen, inte druckit vin varje dag men däremot ätit stora lass med sallad hela tiden och inte som vanligt tagit två portioner av all mat. Jag har dessutom tränat basket och sprungit slingan utan boll (uuuääääh!) och cyklat. Jag har rosiga kinder och fina muskler men mina kläder sitter inte riktigt som de ska.

Resultat: plusminusingeting. Jag har gått ner 0,0 kg och gått upp 0,0 kg. Nu sitter jag och ser hägringar med alla chipsnävar som jag har ratat.

(Och ja, rubriken skrevs förstår blott och enbart i syftet att få er att läsa ända hit ner.)

Rund under fötterna

Jag dansade barfota på ett basketgolv av trä i tre timmar igår, så idag är mina fötter på undersidan svullna som en bläcktorkare.

(Förr i tiden, förstår ni barn, så skrev man på papper med rinnande bläck. Här och där blev det små bläckplumpar på papperet, plumpar som inte sögs upp lika fort som de borde. Då antingen hällde man något på papperet – ungefär som jag häller poatismjöl på madrasser som har kissats på – eller så kunde man dutta med ett läskpapper på plumpen. Läskpapper var tjockt och sög upp vätska lika snabbt som min dammsugare suger upp gamla kebabbitar.)

Nu har jag ju aldrig i levande livet sett en sådan här bläcktorkare användas. Satte man läskpapper på den runda undersidan (vars form alltså påminner om mina fötter) och gungade den fram och åter på papperet? Och vad var det man hällde på bläcket för att påskynda torkningen?

Nu blir jag så nostalgisk att jag snart börjar yra om karbonpapperets underbara era.

Man skulle ha haft en spökskrivare

Om jag hade haft en spökskrivare hade jag inte suttit här nu utan faktiskt åkt till ett hus i Borsökna och klappat en basketsko i storlek 51 som jag faktiskt har sagt att jag skulle och faktiskt hållit alla mina tider och faktiskt förmodligen haft lite lägre puls än jag har just nu.

Jag är med andra ord stressad. Stressreaktionen blir att jag kastar ännu fler bollar upp i luften och springer som en orienterare mellan hötappar. Väldigt dumt ser det ut.

– Men skulle inte du iväg?
– Jo, jag ska bara ...

Nu stundar en festlig dag då Eskilstuna Basket fyller 50 år. Jag ska bara ... titta där ligger ju en tandkrämstub. Där ligger en till. Vem har tagit mina sandaler? Är detta en bilnyckel? Varför ligger det en död geting i smöret? Herredumilde, jag ser ju ut som en myrstack i ansiktet.

Det Krångliga Receptets Dag

I förrgår var det tryckfrihetens dag.

Såja, då var det sagt. Jag kommer sällan i tryckt format. Alltså är jag tryckfri. (Dessutom är jag strykfri eftersom jag inte är kompatibel med strykjärn. Igår såg jag en burk med fettfri majonnäs i vårt kylskåp och allt jag kunde tänka var 1) vad läbbigt 2) så konstigt majonnäs stavas.)

Fokusera nu. Man ska kanske inte skoja om tryckfrihet.

Igår var det bloggens dag. Jag förstår inte hur jag kunde missa det. Att alla missade bloggtröjans dag den 1 mars förstår jag alla – men bloggens dag? Anybody?

Det verkar som om man då, igår, skulle ha tipsat sina eventuella läsare om fem bloggar som är värda ett besök. Jamen jag har ju länkarna till höger till sådant. Läser ni alla Embryo och Saker som händer till exempel? Ja, jag tänkte väl det. (Vi vänder på’t. Ge mig länkar till sådant som ni tror att jag har missat! )

Fokusera på ämnet.

Nu utnämner jag helt bryskt denna dag till Det Krångliga Receptets Dag! (Ni vet, jag är ju en matbloggare.)

Min mammas godisbröd
Nej, man ska inte ha röda racerbilar eller punschpraliner i – men det blir gott som godis. I morgon.

Ta på ett förkläde. (Rowells, 1967. Den längst till vänster kallas ateljérock.)

Dag 1
(När det i recept står ”Dag 1” tappar jag omedelbart koncentration, kraft och inspiration samt lust och kravlar mig till närmaste ärtsoppeburk. Men håll i er, detta är värt besväret.)

Ta fram:
14 dl kokande vatten
9 dl rågmjöl

Blanda i en bunke och täck över detta, som jag kommer att helt logiskt kalla rågmjölsblandningen. (Sätt en lapp på bunken, vetja!) Om du täcker över med en handduk blir den slabbig och blöt som ett våtvarmt omslag. Om du tar folie blir det alldeles brunt och oxidationsskadat på insidan, men det är nog helt ofarligt ändå. Om du har en plastskål och väljer gladpack att täcka med, fäster de inte vid varandra och plasten blir kladdig när den faller ner på klegget. Hå hå ja ja.

Ta fram:
2 pkt jäst (ja, 100 g)
1 dl vetemjöl
2 dl vatten

Blanda detta – som jag kallar jästblandningen – i en annan bunke och täck över. Eftersom det här inte är en varm blandning, behöver jag inte lista eventuella risker här.

Dag 2
Svär en ed över att du satte igång att baka igår när du egentligen skulle vilja ligga och pilla dig i naveln hela dagen (trots att det ju är jätteobehagligt att pilla sig i naveln egentligen).

Ta fram:
2 dl rågkross
1 dl vatten

Koka upp denna blandning och ställ åt sidan ett tag. (Jag tror att det ska svalna lite.) Häll sedan allt i rågmjölsblandningen – den som igår var varm men som idag påminner om när jag städade trappan på Akademiska Föreningen dagen efter Jesperspexarnas premiärföreställning.

Ta fram:
2–3 kokta, rivna (eller mosade, pressade eller sönderstampade) potatisar
2 dl vetekli

Häll även detta i rågmjölsblandningen. Här brukar jag inse att skålen jag har valt är för liten och byta ut den mot bålskålen och därmed göra även diskningen till ett megaprojekt.

Häll i nu också jästblandningen från igår i rågmjölsblandningen. Jästgeggan har svullnat upp under natten och luktar som när man öppnar en bortglömd, jäst julmust runt påsk. Helt ok, man blir lite sugen på öl.

Ta fram:
1/2 pkt jäst (ja, bara 25 g)
1,5 dl mörk sirap
1–2 msk hel anis (stöt gärna i mortel lite)
1–2 msk hel fänkål (stöt gärna i mortel lite)
(Om man saknar mortel, kan man ta 1,5 påse malda brödkryddor – ca 25 g. De funkar också för de innehåller just precis exakt anis och fänkål!)
2 msk salt (låter mycket men är helt rätt)
nästan 2 kg vetemjöl

Rör ner allt detta i rågmjölsblandningen. Ta mjölet i tre–fyra omgångar. Det blir en nu stabbig deg som man får rejäl träningsvärk av att knåda. Men detta moment lär också göra dekolletaget snyggare eftersom man tränar rätt muskel under brödknådning. Gäller även män och karlar som har försett sig på basketspelaren Marcus Schenkenberg. (Tssst. Jag har en motordriven hushållsassistent.)

Jäs nu i 30 min.
Baka sedan ut sex runda bröd. De ser löjligt små ut, bröna, men det blir så bra så.
Jäs 30 minuter igen. Skär två–tre skåror i varje bulle så ser de snygga ut. Om nu detta var krångligt, så tro inte att det blir lätt i ugnskapitlet som följer!

Sätt in en plåt i 250 °C. Efter 20 minuter tar du ut plåten, sänker värmen till 200 °C, penslar bröden med vatten och sätter in plåten igen. Efter ytterligare 20 minuter tar du ut plåten, sänker värmen till 180 °C, penslar bröden med vatten och sätter in plåten igen. Efter ytterligare 20 minuter är bröden färdiga. Jag har en varmluftsugn, så jag ställer in bägge plåtarna på en gång och behöver alltså bara springa fram och tillbaka till spisen under en timme.

Puh! Om nu någon till äventyrs testar detta recept, får ni gärna skryta med det här! Detta är alltså världens i särklass godaste bröd, så är det.

Uppdatering:
En som hänger på: Äpplekaka Sånga Säby!
En till som inte kunde stå emot: Örtrökt vitlökskyckling i klotgrill!
Å hurra: Kräftstjärtar i Pernod!