Den ljuva känslan av förvåning

Igår kväll gick jag på Klarabergsgatan i Stockholm. Det är en trist snutt förbi det stora Åhlénshuset, fast jag gick på andra sidan där det finns mattaffärer, sushi, wraps och småbutiker med halsband. Jag släntrade framåt med jackan öppen som vore det en septemberkväll. ”Alla som går bakom, framför eller mot mig är ju svartklädda killar, vad konstigt” tänkte jag – när någon skrek på Åhlénssidan.

Det var ett gällt kvinnoskrik i två stämmor. Rösterna tog en andningspaus och skrek igen.

– Iiiiiiiiiiiih!

Sedan blev det tyst. Jag, som nästan har blivit en karikatyr på journalistfotografer i främmande länder, stannade till och började fundera på var i ryggsäcken kameran låg. Alla människor stod stilla i ett par sekunder och letade – precis som jag – efter orsaken till skriken. Tydligen blev de nöjda med vad de såg, för de började gå igen. Jag såg mig om och sprang snabbt till andra sidan. (Gatan är bred, men så här på kvällskvisten nästan tom på bilar.)

Då såg jag. Jag såg vad de två skrikarna (som fortfarande hade händerna på kinderna som på Munchs tavla) hade skrikit åt. Och jag trodde faktiskt inte mina ögon eftersom jag är kusinen från landet som inte ens har varit i New York. Det var råttor! Råttor på Klarabergsgatans trottoar! Enorma råttor, stora som Paris Hiltons hundar! Jag vände mig mot två ickeskrikande killar och sa:

– Va? Råttor? Är det råttor? Brukar det vara råttor här?
– Ja. Dom bor där, sa en av killarna och pekade.

Som om råttorna hade varit dresserade att springa hem så fort någon pekade på deras bo, sprang de plötsligt ner här:
Ni som bor i Stockholm kan säkert locka ut dem, för de var verkligen inte rädda utan skuttade omkring som små glada killingar innan de försvann.

Gårdagens Dramatenbesök i all ära, men det är ljuvligt att bli storligen förvånad.

Uppdatering: fakta ur NE.

Smågnagarna var mycket hatade i allmogesamhället, och de metoder som användes för att hålla dem borta var ofta grymma: man hängde t.ex. upp en levande råtta i svansen över elden för att dess skrik skulle skrämma andra. Sägner om ”kloka” beskriver hur de med magi fördriver råttorna eller tvingar dem till självmord. Fördrivningsbesvärjelser var vanliga. I folkmedicinen ingick råttor och möss som ”äckliga” mediciner för t.ex. sängvätande barn.

Aha. Inte visste jag att ”kloka” kunde användas sådär ensamt. (Förvånad igen.)

Gut feeling

Vad kul ”gut feeling” låter om man bryter på tyska!

Rene Descartes (1596-1650) var en filosof som spred citat omkring sig:

Cogito, ergo sum.

(Det betyder ”Jag tänker, alltså existerar jag”, men jag undrar alltid om det i sammanhanget finns en skala på tänkandet och existerandet. De som tänker mer än andra, existerar de mer än andra då?)

Ok, jag tänker och existerar och funderar nu över detta med ”gut feeling”. Så himla praktiskt det hade varit om jag hade haft en sådan där. En intuitiv magkänsla, alltså. Ni som vet – kan man ha en ickeintuitiv magkänsla?

Fjorton- och Tolvåringen fick sina skolfotokataloger häromdagen, och bad mig och min djefla man att karakterisera alla de där ungdomarna på bilderna. Den djefla mannen började:

– Blyg och säger inte så mycket.
– Tycker om att väcka uppmärksamhet.
– Har ett eget intresse där han vet allt.
– Oj, är de tvillingar de där två? Jaha, men hon är äldst och mest framåt, va?
– Hon är smart, det syns på ögonen. Men hon säger inte så mycket på lektionerna.

Barnen började i höstas i en ny skola med nya klasskamrater, så vi har inte träffat dem annat än lite flyktigt. Men tydligen hade Olle helt rätt i allt han sade! Barnen häpnade och skrattade och sa:

– Men huuur?
– Hur kan du veta?
– Hur kan pappa genom att bara titta på en bild säga att hon dääär bor i en stuga ute i skogen? Mamma? Varför kan han det?
– Elementärt, mina kära, han fuskar, ljög jag.
– Du då, mamma?

Jag vet att jag är dålig på detta. Att beskriva en människa och sedan ljuga ihop en sannolik (eller oftare osannolik) historia runt figuren är jag däremot bra på. Jag rör mig helt enkelt alltid i sanningens utmarker och har inte någon väl fungerande intuition. Men jag tittade ändå på ungdomarna på fotona och försökte känna något:

– Han idrottar inte, sa jag.
– Men mamma, han är med i landslaget i en kampsport!
– Hon har spänningshuvudvärk och trivs inte, försökte jag.
– Va? I så fall visar hon inte det för o...
– Han där är busigast!
– Nej, mamma, han pratar fem språk flytande och har MVG i alla ämnen! Det trodde du bara för att han har långt hår och svarta kläder!
– Han där har ju slipover på sig! konstaterade jag förvånat.
– Bra, mamma, ett rätt!

När jag alltså träffar nya människor kan jag se, höra, kanske till och med smaka (fast det var länge sedan), klämma och känna på dem – men inte får jag någon magkänsla, inte. Förutfattade meningar har jag gott om, men de är vaga, sällan särskilt beständiga.

– Vad tror du om den där målaren som ska komma och måla kökstaket åt oss? sa Olle.
– Han sa att han kunde spela basket, han hade ett coolt bälte och snälla ögon, han kommer att måla jättebra! svarade jag.
– Ok. Synd bara att han precis har blivit dömd för misshandel och sitter inlåst till i sommar, svarade Olle med en suck.

Fast visst (snälla rara please) ligger väl tidigare erfarenheter, analytiskt tänkande och sunt förnuft (common sense) även bakom intuitionen? Jaså inte? Då ska jag som den konkretist jag ju är, citera Descartes igen (gu va ja e djup):

Tvivlet är vishetens början.

Fast han borde ju, den stackarn, ha tvivlat lite på Stockholm och den morgonpigga drottning Kristina och inte åkt till det svinkalla, dåligt isolerade slottet eftersom han där drabbades av galopperande lunginflammation och dog. De svenska begravningsentrepenörerna kunde man heller inte lita på: de gjorde hans kista för liten så att någon listig person blev tvungen att kapa hans huvud för att i alla fall kroppen skulle få plats. Huvudet kom på avvägar, men finns nu på Musée de l'Homme i Paris.
Descartes närmast kameran.

Att flytta

Min pappa har nyss flyttat för säkert 175:e gången i sitt liv. En orolig själ? Nej, bara lite rastlös.

Själv (nej, inte ensam) har jag flyttat 15 gånger i mitt liv, den senaste (sista?) gången var julen 1998. Någon skrev någonstans att en flytt påverkar en människa lika starkt som ett dödsfall i den närmaste familjen. Det är naturligtvis inte alltid lika sorgligt, men förfärligt jobbigt. Det spelar ingen roll om man hyr folk som både packar, lastar och packar upp – det vänder ut och in på inte bara garderober och källarkontor utan även själen.

När vi skulle flytta 1998, valde vi som vanligt det allra billigaste alternativet. En man med blanketter, anteckningsblock och glasögon på nästippen kom och mätte, hummade, skrev, räknade och kom på att vi nog skulle behöva en lastbil på 50 m³ som då skulle rymma extremt klumpiga möbler och böcker till förbannelse. (Här nämner jag stoiskt i förbifarten även att jag är en sakletare, hamster och nostalgisk icke-slängare så att ni förstår att 50 m³ inte på långa vägar räckte.)

När flyttgubbarna hade fyllt lastbilen och tryckt in det sista som om de jobbade i Tokyos tunnelbana, fanns detta kvar i huset:

När jag nu tittar på bilderna, känns det som om detta ägde rum i ett annat århundrade. Vilket det ju gjorde.

Flyttfirman skrapade fram en annan lastbil på hela 10 m³ som de körde fram och tillbaka till ett ställe där våra saker magasinerades i två veckor. Under tiden bodde vi hos Olles föräldrar och jag krockade med deras bil, barnen blev sjuka i influensa och feberkramp, jag fick halsfluss, pengarna tog slut och städfirman kom för sent och glömde sedan att det var en flyttstädning vi hade beställt och tog 6 000 kronor för att vifta lite med en dammvippa på ytan. Och så gick kylskåpet i vårt nysålda, skånska hus sönder. Förstås.

När vi kom fram till vårt nya hem i Sörmland och började packa upp, fann vi bl.a. att

• skrivspelaren inte var sig riktigt lik eftersom den hade forslats nerför en trappa och uppför en trappa inuti en köksbuffé
• hantlarna hade skramlat runt i en flyttlåda tillsammans med Olles rakvatten (hantlarna luktar fortfarande som en nyrakad man)
• planscher nogsamt hade rullats ihop för att sedan viras runt papperskorgar som skärp runt en midja
• innehållet i kylen (filmjölk, mjölk, ketchup, ärter-majs-paprika och frusen fryst fläskfilé) hade dumpats huller om buller i en låda
• den enda garagenyckeln till det sålda huset låg i en strumplåda
• en naken marmorskiva hade packats ner ovanpå en stråhatt
• en tavla låg nertryck på en cykelhjälm
• det nya huset inte hade en enda garderob
• alla lampor fortfarande var på vift i magasineringsutrymmet.

Jag skrev en fyra sidor lång klagosång med bilder till flyttfirman (som utan att knota drog av 50 % på priset), fick priset på städningen sänkt med 60 %, blev gravid, försökte försörja mig som frilans och ... trivs sedan dess som aldrig förr.

Men ska vi flytta igen, så ska i alla fall jag vara medvetslös eller i alla fall rejält nerdrogad.

Tiderna förändras

Jomen. Allt utvecklas ju. Posten till exempel.

Jaja, sucka på. Allt som skrivs om Postens degenerering är numera lika originellt som drömmar om att man blir jagad av en traktor på rymmen eller tokroliga historier om barn som inte kan pjata jeeent.

Frimärkena är fortfarande snygga och paketen är roliga att få ... men Posten? Postkontoren med högt i tak och marmorgolv ... är sig inte riktigt lika. (Det finns visserligen viktigare saker att tänka på – men har jag en gång snöat in på postkritik så bestämmer jag mig för att tänka på världsfreden en annan dag.) Allt förbättras. Tekniken utvecklas i snälltågsfart (hrrrm, olämplig liknelse these days). Vi kan göra i stort sett allt med våra mobiler och bilarna kan snart köra på kommando utan att någonsin krocka och internethandeln blomstrar.

Jovisst, allt haltar betänkligt med tanke på att en del har Autobahn i ledningarna medan andra internetcyklar med enhjuling på en grusväg med tjälskott. Det jämnar väl ut sig i längden. Men gemensamt för oss alla är att när vi väl har handlat på internet, ska vi hämta ut paketen.

Här. Så här ser det ut i vår affär som har blivit post. Vi hämtar paket tre meter från pantinlämningen. Ljudnivån ... lukten ... kladdet ... (Den röda hinken på sniskan där borta är batteriinlämningen.)

På senaste postmötet:

– Tjenare hallå, välkomna ska ni vara.
– Hej, ordföranden, jag har en åsikt om inredningen i våra utlämningsställen. Jag tycker att vi ska sätta upp direktiv för hur de ska se ut.
– Ja, cool idé.
– Jag tänker ... Östtyskland ... 1975 ... nakna takbjälkar ... fri insyn i paketlagret ...
– Lysande! Du är ju ett geni!
– Och sedan tänkte jag att det här med att man får hämta ut paket när man vill, bara affären är öppen ... det kan ju inte vara riktigt rätt? Ska vi inte ändra på det?
– Ja, vad lattjo! Tack för idag, vi har uträttat storverk som vanligt!

Affären har dock fortfarande öppet till 22.00 varje dag.

Jag – som aldrig reser – vet inte hur Posten funkar utomlands. (Vet ni?) Jag tror på Postens återkomst – är jag då en stelbent stofil med antika drömmar eller en realistisk visionär? Förresten ska jag tala om att jag kan vara postitiv också: jag gillar smaken på frimärkesklistret och de vadderade kuverten funkar faktiskt jättebra.

Sovmorgonslördag med basketmatch och frisyr

Jag har aldrig sovmorgon. Inte ens när jag har sovmorgon, har jag sovmorgon. Jag somnar för sent och vaknar för tidigt. Förmodligen kommer jag att i åttioårsåldern att tappa bort mina glasögon i de vallgravsdjupa rynkorna som av sömnbristen fårat mitt ansikte.

Igår var vi på ”Herrkalas” hemma hos Bästisgrannen. Det var hennes nyblivna tioåring som hade bjudit in, så det vankades slipsar, mustascher, tacos, läsk och tårta samt en kopp kvällste. Ni hör, det var inte något hängande i kristallkronor och spyende uti buskarna utan bara ett väldigt sansat firande. Jag doppade en silverserpentin i guacamolen, annars var det lugnt.

I morse vaknade jag kl. 09:49. Detta tål att upprepas, så det gör jag.

I morse vaknade jag kl. 09:49.

Jag tror att jag sov så länge senast 1990. Problemet med att vakna elva i tio är inget stort; man bara sträcker på sig, öppnar ögonen och börjar fundera på frukost. Om man inte – som jag – skulle klippa håret kl. 10:00.

– Klockan är inte så mycket! sa jag högt till mig själv, och rusade upp.

Nu var den ju visst så mycket. Omaka strumpor, obekväma trosor som råkade ligga närmast, skitiga jeans, Olles t-shirt och Fjortonåringens munkjacka (nej, ingen bh, visst är jag hipp) krängdes på. Nere i köket fanns det inget nygjort te. Inget upptinat bröd. Två snabbrostade mackor med svettig ost åt jag i bilen, drickandes gårdagens te uppvärmt i mikron – swoooosch iväg! Klockan 10.03 började jag klippas.

Nu är jag nyklippt och uppfluffad och vacker som en sovmorgonsdag. Det ska jag vara till halv tre, då jag förstör fluffet i flätor eftersom vi då börjar värma upp inför matchen mot serieledarna NUBF. Hu och usch. I basket får man vara tolv spelare på matcherna, men bara fem på planen. Idag är motståndet så hårt att vi inte kan tillämpa vår gamla vanliga princip att alla ska få spela lika mycket – idag är det en kamp på liv och död. Eller kanske bara om en vinst, när jag tänker efter. Men alla kanske inte ens får spela, några kanske sitter på bänken i 40 spelminuter. (Fast sedan ska vi ha basketparty, och då får alla vara med ... men nej, det är ingen tröst. Om man inte har fått spela en enda minut är man arg i flera timmar.)

Nu ska jag dopa mig med bisketti och föttesås.

Internationella riktnings- och fingerspretsdagen

Riktningar
Inga problem här, inte. Jag sög på höger tumme tills jag var tio och då kom på att jag pratade så mycket att tummen bara var i vägen där den satt – inne i munnen. Men jag känner omedelbart vilket som är höger genom att tänka:

”Nå. Vilken tumme skulle jag kunna tänka mig att stoppa i munnen? Den här. Aha, då är höger ditåt.”

Däremot är jag hopplös vad gäller väderstreck. Om jag står framför en karta är det praktiskt att tänka:

”Vääääster ligger åt väääänster. Ööööster ligger åt hööööger. Den här tummen skulle jag kunna tänka mig att stoppa i munnen, då är öööster åt det hållet.”

Men om jag står på en plats – vilken som helst – och någon ber mig att peka ut norr, är jag borta, väck och vilse.

– Men Lotten, i vilket väderstreck går solen upp?
– Öster. (Fifty-fifty-chans.)
– Jamen då kan du ju räkna ut åt vilket håll söder är?
– Va?

Orienteraren Olle gifte sig med en utan lokalsinne, basketspelaren Lotten gifte sig med en utan bollsinne. Opposites attract.

Ojoj. Efter att ha läst Översättarhelenas analys – om dysdirexi – inser jag att jag visst har problem. Det finns de som helt intuitivt vet vad som är vänster och höger. De behöver inte tänka efter!

Fingerspret
Detta sitter i generna; pappa gör likadant. Det ser riktigt, riktigt fånigt ut.

Spretet sitter mest i lillfingret, men om jag ska nypa i något – som till exempel en pimpinett liten kaffekopp – med endast pekfinger och tumme, spretar alla de andra tre i en snygg trappformation. (Gissa om jag fick leta efter en sådan här kopp – dricker inte alla numera ur rejäla, brutala muggar utan fat?)


Så här öppnar jag dörren.


Så här klistrar jag på frimärken.


Så här plockar jag ut en penna ur en skräpsamling.


Så här dricker jag te ur en brutal kopp (som faktiskt har tillhörande fat).

Nu skulle jag egentligen visa hur min fingersättning på tangentbordet ser ut, men eftersom jag är gräsänka, har jag ingen fotograf som assisterar mig. (Alla de andra bilderna har tillkommit på via krånglande eftersom jag inte kunde hitta självutlösaren.) Dessutom skäms jag lite för att jag har fel teknik och (nu ska jag titta upp på skärmen) nädtanhela tidenb nåste kolla op tankenterner. Nej, det gick ju inte så bra.

Bara för att det är så kul att kasta sten i glashus, skulle jag nu vilja slå ett slag för tangentbordsundervisning.

Eftersom det kommer att ta ett par år innan vi kan tala till skärmarna och helt avskaffa tangentborden, tycker jag att det i skolan ska vara obligatoriskt med ”skrivmaskinsteknik”.

Precis som de rutinerade sekreterarna, som skriver uppåt 300 korrekta tecken per minut, skulle alla ha nytta av att kunna skriva snabbt – och korrekt. (Ja, jag vet att många skolor har tangentbordsundervisning, men det är långt ifrån alla.)

De som skriver utan stor bokstav och punkt motiverar det med att ”äh, alla fattar ändå vad jag menar” eller ”det tar så himla lång tid att trycka ner shift” – men jag är en stelbent gammal kärring som tycker att det alls inte är självklart att alla fattar vad man menar.

Frågan är självklar: hur kan de veta att alla fattar?

(Frågetecken skrivs förresten med vänster ringfinger på shift, höger långfinger på frågetecknet och ring- och lillfingret spretande som två antenner.)

Uppdatering!
Jättekul: testa hur snabb du är på tangentbordstryckningar. Runt 300 rättplacerade tecken per minut är ett godkänt resultat. Jag är med råge underkänd.

Det här med miljöer – inredningstips

När jag började femman, var det i en sprillans nybyggd skola (Porsöskolan). När jag började sexan, var det i en sprillans nybyggd skola (Boskataskoan). När jag började sjuan, var det i en sprillans nybyggd skola (Björkskataskolan).

Jag minns klassrum och uppehållsrum, jag minns stolar som man staplar, jag minns hur mysigt det var att inreda i bänken, jag minns klistermärken som man skulle ha på naglarna och jag minns att Jeanette i sin bänk bredvid schemat hade en lista på vilken kompis hon skulle vara med vilken dag eftersom hon var så himla populär. Jag minns alla mina klassföreståndares namn från grundskoleettan till trean i gymnasiet (Malin, Ulla, Selfrid, Sonja, Ulrik, Ivar, Richard, Gunnar). Jag minns myshörnor och stoppade manchesterfåtöljer och jag minns hur vaktmästarna och skolsystrarna såg ut.

En gång i veckan tränar jag basket i en av högstadieskolorna här i staden. Skolan är enorm , jag tror att det är uppåt 800 elever som går där. Vi är i största allmänhet bekanta med den eftersom Fjortonåringen gick där förra året. Titta och njut.

Vyn från toasitsen. Någon lustigkurre har försökt elda upp lysknappen (eller heter det lampknappen?) eftersom plast luktar så roligt när det brinner. Den som har satt fast det fina låset tog även bort det gamla och lämnade kvar ett hål som alla andra lustigkurrar kan kika in i. Och någon har – kanske inspirerad av nyrenoverade etagelägenheter – blottlagt det rustika teglet där uppe.

Samma dörr, lite längre ner. Detta är möjligtvis intressant ur byggnadsteknisk synvinkel, annars inte.

Toan igen – nu från dörrhålet. Det gäller att ha långt hår, så att man har något att torka sig med.

Vi tar en närbild här. Målaren var helt klart en yrkesman. Så här vill jag ha det hemma. Som en installation över livets förgänglighet, symboliserande toalettpapperets strävhet.

En annan mysig toalett. Den där påslösa papperskorgen på golvet är alltid påslös och innehåller exakt samma skräp som den gjorde för en vecka sedan. (Jag lade märke till det eftersom det var ett ovanligt äckligt skräp.) Spegeln är borttagen på ett ganska bryskt – men kanske effektivt sätt. För att, vet ni, speglar kan man inte ha på skolor nuförtiden – då speglar sig eleverna såpass länge att de kommer för sent till lektionerna och dessutom lär speglarna stressa dem till utseendefixering. För den stressen kan de ju inte ha fått någon annanstans ifrån.

Kanske kommer barnen och ungdomarna i denna skola att växa upp och med knuten näve säga:

– Nej, som jag hade det under min skolgång ska mina barn minsann inte ha det!

Men kanske kommer de att växa upp och säga:

– Äh, om jag klarade det, kan de också klara det.

Strunt samma. Jag skulle vilja att vi som är vuxna idag knyter näv... nej, vad hjälper det. Ta era digitalkameror och gå ut i verkligheten och fotografera och dokumentera och ... ja, sedan vet jag inte.

Några förslag? Häng gärna på och blogga om detta ni också!

Saker som jag skryter om

Jojo, alla gör vi det ideligen och hela tiden. Skryter i förbifarten. Jag gillar det.

– Vilken fin, gammal 1800-talsmonokel, jag är speciali...
– Den påminner mig om min morfar, som var matematiker. Själv hade jag alla rätt på all...
– Min morfar kan gå på lina!
– Som Stenmark. Och när jag var elva vann jag förresten en slalomtävling i konkurrens me...
– Förlåt att jag avbryter, men jag kom just på att jag inte har ansökt om fil.kand.-examen trots att jag har tagit 243 poäng.

Här kommer mitt skryt för dagen. Fjortonåringen löste helt utan problem följande matteuppgift:

Tre klasser skrev samma prov i fysik. 9A med 26 elever hade 17,5 poäng i medel, 9B med 28 elever hade 15,6 poäng i medel. Medelvärdet för alla eleverna var 17,4 p. Vilket medelvärde hade 9C med sina 25 elever?

Mer skryt: kolla bilden på coola mamman som leker monster med de tre minsta barnen. Mina vapen var morr och vift. Deras vapen var snorkel, avloppsrensare, späckhuggare och förstås vatten. Jag blev plaskblöt och det hela dokumenterades av den blixtsnabba Tolvåringen.
Att badrummet är så himla snyggt kan jag däremot inte skryta med, det är ju inte jag som har gjort det. (Den konstfulla benställningen beror på att genomblöta jeans är synnerligen obekväma att röra sig i. Monstret frös.)

Kom ihåg: antiskryt som ”jag är suverän på att stöka till” eller ”jag är så vansinnigt bra på att slösa bort pengar” gills inte, för dem har jag tagit patent på.

Vad gör de på banken före klockan tre?

När jag skriver kåserier är jag numera lika snabb som en ödla i en flottpanna. Undrar om det var så för Ehrenmark, Gits och Kar de Mumma ... (Javisst, ja, bravo, tjenare, vi spelar i samma liga. Not!)

Men just i detta nu sitter jag i grubblerier. Jag ska skriva för en banktidning, men jag är aldrig inne på något bankkontor. Never, nooit, jamais, mai, nie och nunca. Efter att ha skrivit och suddat ut ungefär 1 000 dåliga tecken i två timmar, gav jag upp och åkte på studiebesök.

Med kameran i handen och anteckningsblock hängande i ett snöre runt halsen samt en penna bakom örat (vilket är ganska opraktiskt, men ser coolt ut), klev jag in på fyra olika bankkontor. Alla banktjänstemän och dito kvinnor var synnerligen upptagna – för det var fullt av vanligt folk överallt! Det var småbarn i vagnar, det var mammor, det var pappor, det var pensionärer (som inte har sina pengar i madrassen längre, tydligen) och det var kostymer och stilettklackar.

Banklokalerna var för stora, för de hade avskärmat delar av dem med stora reklamschabrak. All inredning gick i björk, överallt ljust trä. Och böjträ – mången böjd träbit av björk bor på banken. Det fanns också många fina skyltar på bankernas väggar.
Skyltarna handlade alla om att det inte finns pengar inne på banken och att kunderna egentligen inte behöver komma eftersom allt ju finns på internet men nu när ni ändå är här kan vi erbjuda en farlig massa pensionssystem och lån. Och tuber till mynten.
Så. Jag behöver er hjälp! Vem söker sig till bankerna idag? Jag är ju inte ens inne på banken när vi tar nya lån -- vi bara mejlar så plingar det till och så har vi plötsligt fått nya, fräscha pengar. Extreme bankkonto makeover.

Är detta månne typiska kunder?

1) Första-villan-köparna som är glada men nervösa. Och gravida.
2) Pensionärerna som inte vill ändra på sina rutiner.
3) De som inte har tillgång till internet.

Kommer folk och Joakim von Anka in med slantar i säckar? Kan man köpa sparbössor eller delas de ut gratis som förr? Har folk bankböcker? (Minns ni när man sköt in sin bankbok under det skottsäkra glaset och bankboken placerades i en maskin som – tadatatadataadtattaaaaa – knattrade in det nya saldot?) Har vi mer eller mindre koll på våra eventuella finanser nuförtiden? Var finns alla bankbloggare?

Jag har i plånboken sedan en månad en avi på 127 kronor som jag borde lösa ut (in?), men det kostar på. Eller för mycket. Jag kommer inte till skott. Men kanske är det den avin som är huvudpersonen i det oskrivna kåseriet?

This just in!

Jag skulle egentligen skriva en kort snutt om en konstig hylla i köket, men istället blir jag långrandig som vanligt. (Ni får väl stämpla ut för att hinna läsa.) För likt ett forntida telegram, klampade ett intressant spam in genom dörren, klev in i hallen med leriga skor och deklamerade en dikt. Utan att jag har ändrat en enda bokstav lät det så här:

ah us ty mm al td ep vh ag
su ga zeee ok yk ch eq jrg ymp
fd vj tg yc jv yo vp km zgdadmrv
dh kr lclyea fp wv ja au ln bh bn
gmdu nw vs he kb ay nq ak fa ko
lt er pu kqvyfs pz ovsc dn oj

På andra raden är det nog ok att ympa träd. På sista raden kan jag läsa in att avsändaren kanske är SvD.

I förra veckan kom en annan spammare till oss. Rätt som det var satt han bara i hallen och klinkade på sin gitarr och sjöng med släpig stämma:

JayZ tours arrested fraud Killers todays
Bonamassa Part II Hidden Talents
Meaning bluesman discover meaning success
Patriot leave ears bleeding darkened soul
like bubbles surface pit...Big Geez Rhino
squeezy stress reliever greeneyes
Grave luck cheating death suddenly apparent heart attack
got license that
long Because poor woman
woman woman chemistry

Jag sneglar på hans textblad, kisar lite och försöker förstå versalerna. Finns det ett budskap som jag ska tolka? Vem är den fattiga kvinnan med kemi? Eller har en kvinna dålig kemi? Och blödande öron samt gröna ögon? Rött och grönt ... ah, spammaren är färgblind och behöver min hjälp?

Men nu har jag installerat ännu en spamspärr i dörren. Först kontrollerar jag det yttre: om han har en html-stämpel i pannan blir jag misstänksam. Har han ett anglosaxiskt namn sätter jag upp ett varnande finger. Räcker han fram en bunt med blåa piller får han dörren i ansiktet.

– Kom tillbaka alla dörrförsäljare med encyklopedier, ni är förlåtna!

Fast ännu hellre hade jag sett att de där telegrammen dök upp helt i onödan – som anakronister. (Ja, det är ett nytt ord.)

Telegraaaaam. Bara ordet har en ljuv luguber klang av svart-vit film och olycksbådande möten eller soldat fallen i strid. Eller bröllop förstås. Telegrambud kom med ett papper med korthuggen text eftersom man betalade per ... hm ... per vaddå? Per ord eller bokstav? (Någon som vet? Om man betalade per bokstav borde ju SMS-stavningarna ha uppfunnits redan då? Det var nog per ord.) En snabb koll i allrakäraste NE visar att det var ett tag sedan artikeln uppdaterades:

telegram, skrivet meddelande, numera oftast förmedlat via telexnätet. (---)

Telex? Finns det fortfarande?

telex, system för att sända skrivna meddelanden mellan fjärrskrivmaskiner över ett speciellt telexnät. Informationen kodas enligt det internationella telegrafalfabetet från 1929. Telex utnyttjas i dag framför allt för internationell trafik. Sändningshastigheten är 50 tecken/s. Telex har i vår del av världen i stor utsträckning ersatts av telefax.

Oh, dear. Jag mejlar NE-redaktionen och ber om uppsnofsning.
Ett telegram till Bob Hope från George Burns. (Pfft. Så här fyndig är jag ju varje dag i mina mejl, men inte är det någon som sparar dem, inte. Jag ska starta en telegramfirma när jag blir stor.)

Uppdatering:
NE har förstås svarat snabbt –

Hej Lotten-Plotten!

Tack för dina uppdateringstips!

/Redaktör BNS

Sex roller söker en säng att sova i

I inte någon ordning alls:

1.
Jag är basketmänniskan utan bollsinne eller strategiskt tänkande men med passion för sporten, bollen, domarna, spelarna, åskådarna och alla som är över två meter långa.

2.
Jag är hustrun, fru Bergman, som man får pussar och order av.

3.
Jag är kompisen som hjälper, stjälper, fladdrar och far samt lyssnar ... och avbryter.

4.
Jag är yrkeskvinnan – föreläsaren, skribenten, redaktören, pladdermajan och åsiktsmaskinen.

5.
Jag är mamman, urmodern – dock helt omodern – som pysslar och plåstrar, lyssnar och visar, fnissar och vrålgarvar och lär ut bump, delar ut visdom och kramar samt mat och böcker. Och som egentligen hade varit nöjd med endast denna roll.

6.
Jag är den där som nyss var 16, som nyss tappade första mjölktanden, som nyss blev kär, som nyss gick ut high school, som nyss gjorde 38 poäng, som nyss bytte 23 blöjor på en dag, som nyss hade axelvaddar, som nyss lärde sig simma, som nyss redigerade 124 artiklar i NE på en enda dag, som nyss var 31, som nyss var okysst och som nyss födde sitt femte barn och som ideligen utan avbrott hela tiden har lyssnat på de egna tankarna varenda, vareviga dag.

Nr 4 är sömnig och har skavsår, nr 1 är trött och har stora blåmärken sedan förra matchen, nr 2 tar emot pussar men somnar innan de hinner lämnas tillbaka, nr 3 somnade nästan ner i tallriken under gårdagens paltkoma, nr 5 kommer att glömma föräldramötena nästa vecka och nr 6 är den som skriver detta.

Pytt-i-pannadagen

Tankarna spretar som håret idag. Livet erbjuder ingen gummisnodd som samlar ihop allt i en tofs. Då gör man en lista som fungerar som hårspray. (Tillfällig lösning.)

1.
Min djefla man vill ha era förståndiga synpunkter på ett utkast: en policy för hur man ska bemöta fientliga kommentarer på sin blogg, se www.korvspad.se.

2.
En tjej undrar via mejl varifrån strofen ”Giv dig åt fallandets frid och frukta icke ...” kommer. Jag försökte med ”Giv dig åt fallandets frid och frukta icke ty endast tomten är vaken ...”, men bad sedan den mera seriöst diktande djefla mannen om råd.

– Hm, sa han, eh ... ”fallande” ... hm ... Stagnelius? Vänta, kan det vara Aniara? Vänta! Boye? Nej, inte Boye ... ”ändlöst falla ...” Skit! Nej! Boyes droppar? Här! Nej. Äsch.

Tydligen var det poesins dag redan igår, men då kanske ni laddade för denna uppgift?

3.
Man ska träna på sin simultanförmåga. Idag borstade jag tänderna på mig och fyraåringen samtidigt och en liten stund senare nynnade jag på 7milakliv med de lustiga rimmen samtidigt som som jag gick rakt in i en dörrpost. (Det är faktiskt inte så lätt. Man måste sikta.)

4.
Ikväll blir jag bjuden på palt av VBK. Vad kan man dricka till palt annat än mjölk? Öl? Brukar jag äta en enda grönsak till palt? Nej. Skörbjuggsfredag ska jag kalla denna dag.

5.
Jag drömde i natt ... (jag vet att det är dötrist med andras drömmar och ska inte bli långrandig med tolkningar eftersom jag är bedrövlig på att tolka drömmar men anledningen till att jag vill berätta om min dröm är egentligen bara för det första att jag kom ihåg den och för det andra att jag har en sådan fin bild på min pappa här till vänster att illustrera drömmen med) ... att jag spelade rundpingis och vann eftersom jag servade så bra.

Uppdat.
Pappa meddelar: ”Året var 1953, då jag tog mina första stapplande steg på pingiskarriären. Min racketfattning är helt oacceptabel.

Det hela utspelade sig i Gamla Västra folkskolans gymnastiksal, som låg mittemot Hermelinsskolan – dvs. på andra sidan Storgatan.”

Det handlar alltså om Luleå. (Gamla med versalt G, Västra med versalt V, men folkskolan med gement f? Mystiskt.)

Tv- och datorspel i tiden

Jag har nämnt det förut, men det tål att upprepas: jag spelar inte datorspel. Det är inte av onyttighetssynpunkt eller en principsak utan bara ett kallt konstaterande: jag har inte tid.

År 1988 satt jag framför en liten, liten Mac (som jag då trodde hette Tetris) och spelade ett spel. Det var så fruktansvärt kul att jag där och då lovade mig att inte spela sådant förrän jag hade tid över. Nu är jag ju i alla andra hänseenden helt karaktärslös, men när det gäller datorspel står jag fast: jag har inte tid. (Än.) Min djefla man tycker att det ingår i allmänbildningen att kunna spela ett och annat spel, men det ingår även i allmänbildningen att kunna rabbla huvudstäder och kungalängder ... och det kan jag inte heller.

Tv-spelen var jag ganska van vid sedan julen 1979. Då kom pappa hem med en låda som kopplades ihop med tv:n så att jag fick gråta mig till sömns efter att ha missat flera program av Familjen Macahan. På bilden här till vänster är det Broder Jakob och pappa som spelar. (Det är den 2 januari 1980 och Broder Jakob verkar ha skidbyxor på sig. Pappa har diskreta glasögon.) Det var jättespännande: två pinnar puttade en fyrkant mellan sig. Pappa kom efter ett tag på att man kunde skruva ”bollen” så att den 14-årige sonen kunde besegras utan problem. Curlingföräldrar hade vi inte, nejnej, det ansågs karaktärsdanande att krossa och förnedra samt vinna över telningarna. Vad kallas sådana ... kanske resistansföräldrar?

Pappa kom hemsläpande med ett muskedunder till dator också – en Olivetti på modiga 50 kilo som kunde ... kunde ... eh ... skriva bokstäver. Den såg ut ungefär som en stickmaskin eller en liten orgel och var ohyggligt komplicerad och krävde något som motsvarade skeppar- eller kantorsexamen för att få köras.

Ja, här sitter vi i framtiden och skrattar åt den löjliga dåtiden. Men vad kommer vi att skratta åt om fem år, tror ni? Tv-program ur en Boxerlåda? Rapport och Aktuellt? Gratis papperstidningar? Kvällstidningar på morgonen? Skor med skosnören? Telefoner som inte kan laga mat? Eller ... eller ... (Djuping-Lotten rynkar pannan) ... eller ... kanske den alltmer överskuggande tidsbristen?

Sovasova ...

Men! Vilken annorlunda kväll.

Tisdag … då sitter man hemma och gör en trist fiskgratäng eller steker Mamma Scans köttbullar. Så är det, punkt slut. Om något annorlunda sker, är det ett fiskben i halsen eller örsprång runt 23-tiden. Acceptera.

Men igår åkte jag till Stockholm och parkerade mig runt sexsnåret tillsammans med Hasse på legendariska Prinsen. Hasse är en (numera) man, som när jag träffade honom första gången bara var en pojkspoling på runt 19 vårar. (Han är dock fortfarande ett år äldre, så vid tillfället var jag bara 18. Vårar.)

Hasse är en institu- och tradition i familjen. Det var han som sammanförde mig (och gjorde lumpen) med min djefla man. Våra barn har liksom honom att tacka för sin tillkomst. Jag har honom att tacka för en tisdagskväll utöver det vanliga.

På Prinsen lyckades jag efter efter endast en klunk öl hälla och krossa ett ölglas över paret bredvid oss, som strax därefter skulle på Stadsteaterns ”En midsommardröm”. Jag ser framför mig:

- Tanten luktar öl!
- Förlåt, jag åt nyss bredvid Lotten Bergman.
- Ok. Vi är fulla av förståelse.

Efter ett par timmar höll jag på att med rumpan välta vin över en av programledarna i Antikrundan. (Måste kolla upp namnet.) Efter att ha lättat på trycket på damtoan, rusade jag i full fart och stor förvirring in på herrtoaletten, där tre gentlemen stod på rad med ryggen mot mig ... uträttandes de behov som uträttas stående. De vände sig inte om.

Korrektion här. ”De kan inte ha varit fler än två”, sa Hasse, som har en mer koncentrerad och samlad bild av herrtoaintrycket.

Plötsligt var klockan mycket. Jag fick väldigt bråttom för att hinna med sista tåget hem, och ringde därför en säker soffsovaplats. ”Visst, sure, inga problem”, sa soffägaren på Söder.

Hasse och jag fortsatte vårt pokulerande. Livet, kulturen, karriären, barnen och dåtiden – allt hann vi med.

Men så ringde soffinnehavaren. Tiden hade runnit ut. Klockan var ju mycket. (23:37.) Jag borde ha kommit tidigare. Och förresten var han och hans flickvän magsjuka. Det var nog inte en bra idé med översovandet.

Panik. Åka buss hem? Nej, sista har gått. Hotell?

”Nej, vi har fullt.”
”Nej, vi har bara en svit kvar.”
”Nej, men i morgon kanske.”

Javisst. Stockholm en vanlig tisdagskväll. Man ringer då till sin syster Orangeluvan, som är i nionde månaden och som sover som en gris som vanligt … men som har en sambo med sund dygnsrytm.

- Hej, tack och förlåt, är du vaken, får jag komma och sova hos er i natt?
- Javisst, jag sitter bara här och rättar skrivningar. Kom du!

Så nu ligger jag här i Högdalen i Stockholms södra förorter. Jag må ha vält öl över okända människor och förolämpat franska kypare som mellan varven inte alls bröt på franska. Men jag har en egen sovsoffa. God natt!

Huvudbonadsdagen

Hattgubbar kör bil illa och kvinnor i hatt är på väg till bröllop. Få under 60 år bär hatt och själv har jag mest kapuschong eftersom håret ser ännu mindre friserat ut med knastrande, statisk elektricitet. (Klicka på bilderna så blir de större.)

Men jag är lite sugen på en vårhatt. Jag vill ha en designad sak som man fäster med hattnålar på en bad hair day. Den får gärna spreta lite och distrahera omgivningen.

Jag vill att min djefla man kommer hem från någonstans och slänger upp sin hatt på hatthyllan lite nonchalant. Jag vill att grannarna lyfter på hatten när jag går ut till brevlådan i morgonrock på morgonen. Jag vill sätta upp håret i knut och fästa vårhatten i den.

– Vaddå, hösthatt menar du väl? avbryter mig den djefla mannen som utan hatt läser över axeln på mig.

Pffft. Vårhatt andas positivism och solsken. Jag vill ha en vårhatt. Förmodligen kommer jag snart att börja yra om nätta skinnhandskar och strumpor med riktig söm baktill.

Ser man på, av alla dessa hattar gillar jag dem från 1920-talet bäst. De som plattar till och smiter åt allra mest. Men man kanske inte kan ha både hatt och frisyr på en och samma dag?

(Djup suck. Jag har ju ingen frisyr. Och ingen vårhatt.)

Fast jag har ju kvar den coolaste av hattar – morfars plommonstop. Inte damig men dammig. Jag kan stoppa några svajande påskfjädrar i hattbandet och sy fast öronvärmare och ha pengar i fodret. Men jag kan också dra en gammal kapuschong över mig och inse att hattarnas tid är förbi.

Fast bara en liiiten vårhatt kanske ... på tisdagar ..?

Bilder ur Svenskt husmorslexikon (1957).

Ja till Författarfonden

Jag håller med om mycket av det som står i Marcus Birros manifest. Vi kan inte låta enbart efterfrågan styra tillgången. Inte när det gäller kultur. Å andra sidan vill jag diktatoriskt rensa bort prettopoesi enligt den senaste modeideologin. Talang måste måste finnas med någonstans.

Flera av oss borde prova på att tugga taggtråd och gå i motvind istället för att serveras flygande sparvar intravenöst på silverfat. Le åt en konstig dikt och förundras framför en tavla av en passionerat kompetent målare. Kanske blev du en promille mer erfaren i just det ögonblicket.

Vem ska bedöma kompetensen och talangen? Jag förstås. Jag och jag och jag. (Nej, jag är alls inte färdigtänkt och totalformulerad i ämnet än. Kanske ser jag mig som en framtida bidragstagare, bara?)

(Detta inlägg kan man inte kommentera. Diskutera på Birros blogg istället.)

En så kallad metablogg

Jag kan inte sova. Är det månne fullmåne? (Jag kikar ut.) Nej, det är knappt ens halvmåne. Sängen är knölig, kudden är varm som dubbla förknasare och den djefla mannen är snorsnarkig.

Men det kan jag ju blogga om.

Jag ska inte ta fram datorn. Klockan är strax efter ett och jag ska inte ta fram datorn. Jag måste sova för att kunna jobba koncentrerat i morgon och nu ska jag bara ta fram datorn en liten, liten stund. Det kan jag också blogga om. Det porlar i våra element, vilket påminner mig om hålet vi har i taket. Hm, det kan man ju blogga om.

För en halv evighet sedan (hösten 2005) blev jag ombedd att skriva en krönika till Bloggportalen. (Innan den blev Aftonbladisk.) Texten väckte ingen som helst uppmärksamhet, ingen gav mig författarstipendier och ingen klappade mig på axeln så nu drar jag den en vända till bara för att jag inte kan somna. (Nota bene: logisk kullerbytta.)

____________________________________

”Nu är den Nya Tiden — bloggessensen — här. (Blogg-essens kan inte jämföras med ren-ässans.) Du är inte längre irriterad på pyspunka, kladd under strumpan, Harald Treutiger eller täppt näsa. Du skäller inte längre på din man för att han slänger sina kalsonger på spisen. Du ryar inte längre på din hustru för att hon äter snorkråkor. Du bara lutar dig tillbaka och suckar lyckligt.

När min man — i en timme innan fina gäster skulle komma — kokade ett mögligt rådjurskranium i spaghettikastrullen, tänkte jag bara:

— Aaaaaa. Det där ska jag blogga om. Bra, mycket bra. Du är bra gullig du.

Bloggningen av idag innebär att initiativrika navelskådare lyfter på tröjan, drar ner brallorna och låter en till största delen osynlig publik skåda navelns hemligheter. Vad kommer detta att betyda för framtiden?

Jo ... (jag tittar snett uppåt och skådar denna framtid). Bloggessensen blir en pånyttfödelse för det skrivna ordet. Blogg-eliten skramlar mest, men lill-bloggarna är flest. Vissa anklagas för bloggstöld när de lånar texter från bloggkonkurrenter, medan andra plankar sig själva och använder bloggen som kvalitetstest. Bloggredaktörer blir en ny yrkesgrupp. Skrönor blandas med skval, poesi rörs ihop med polemik - men kompetens och fantasi slår varje gång ut sensationsskapande. Bloggarna ger anonymiteten ett ansikte och bloggarna skapar egna kändisar.

På vanligt bloggmanér bryter jag här, och byter både stil och ämne. Jag hade för ett halvår sedan verkligen ingen aning om vem som var vem i genren "de unga skribenterna".

— Isobel-vem-då?
— Sigge Eklund, nope, ingen aning ... men coolt namn.
— Virtanen, jaha, finnen som vann OS 1972 fastän han trillade?

Idag vet jag till och med att man kan stava Gösta med oe.

Nu kommer min man och berättar att han måste köpa nya glasögon för fjärde gången i år och att han har tappat bort alla tre bilnycklarna samt glömt att betala femton räkningar. Kära, kära make, tack, tack.

Tänk ändå om Hasse & Tage hade haft en blogg, säg, 1957.”

____________________________________

Ja, tänk om. Även Orangeluvan skrev en krönika – som varande icke-bloggare. Hon sover säkert sött nu och ligger alls inte och funderar över min blogg. Broder Jakob sover nog inte, han har hopplös dygnsrytm sedan tonåren. Dålig sömn har vi ärvt av mamma, dålig handstil av pappa. Det kan jag kanske blogga om. Salt är däremot säkert vaken, hon brukar nattblogga.

Mittinattenmetablogg. Hm. Jag tycker om ”Sex roller söker en författare” av Pirandello. Det är en metapjäs. Metapoesi skulle jag kunna blogga om. Metaromaner tycker jag mindre om, det blir bara navelskåderi av dem. Att skåda sig i naveln låter lika obehagligt som att pilla sig i densamma. Konstiga associationsbanor skulle man kunna blogga om.

Åh! Jag som är så himla bra på att söva mig, vad är detta? Räkna bakl... Vänta, det har jag redan bloggat om. Och kommenterat om. Jag är slut. Nej, jag menar att cirkeln är sluten. Såklart, annars hade den näppeligen varit en cirkel.

Vad ska jag göra? Ska jag väcka min djefla man? Det skulle ju han kunna blogga om!

Uppdatering 1
Nu blev det en snarkblogg:
Uppdatering 2
Nu blev det en rubrikblogg under avdelningen What?
Nästa vecka: Mordtant? Fusktant? PRO-tant? Ah, nu vet jag! Snuskgubbe och sextant!

(Fotnot: Rubriken kommer från Aftonbladet, men jag tror att det var Expressen som började med att på förstasidan i lördags skriva att en 78-årig tant hade satt eld på Lindex. Förmodligen var det kopplingen till Lindex som gjorde att damen/kvinnan blev klassad som tant. Fast tant är egentligen ett alldeles utmärkt ord – det brukar bara inte användas så ofta inom pyromanijournalistik.)

Basket i Linköping hela dagen

Denna underbara dag inleds med huttrande samling som ser ut så här.

Eskilstuna Baskets damer B on-the-go.

Sedan hoppar vi in i bilarna och eftersom vi är vuxna människor behöver vi inte ha med oss våra föräldrar. Vilket i och för sig är synd, för vi har ju i och med detta inte heller någon publik.

När vi sedan är framme i Linköping stapplar vi omkring som de stela basketspelare vi är (jag tror att basketspelare i allmänhet är lite stelare än andra idrottsmän) tills vi har känt på bollarna, gnällt lite på motståndargolvet och de skumma lamporna. Vi kollar in motståndarna och konstaterar oftast att ”nämen det här ser väl ok ut?”. (Ibland är det helt fel så att vi förlorar med 90 poäng och har fem skadade spelare och jag sitter bitter och utfoulad vid sidan om planen.)

Idag har vi dock inte med oss vår poängmaskin. Hon springer på snabba uppspel snabbare än någon annan, pinnar på som Fredrik Ljungberg (vi andra är Olof Mellberg) och innan vi ens har kommit över halva planen, har hon gjort mål. Idag måste vi istället för snabbhet satsa på rutin och breda höfter. De breda höfterna är bra när man ska bumpa bort de unga motståndarna (ja, de är alltid unga, motståndarna) som när vi dansade till Lady Bump med Tina Charles för 100 år sedan. Rutinen sitter i armbågarna.

Hela lördagen går åt till detta. Min djefla man får vara basketänkling ... och vad tänker han göra då?

– Olle, vad ska du göra idag?
– Va?
– Vad ska...
– Jag ska röja i källaren.
– Rör inte mina telefoner! Rör inte mina gamla skolböcker! Låt tygerna ligga!
– Nej, jag ska kolla om det är en råtta eller grannens katt som ligger där och ruttnar.
– Va? Luktar det illla i källaren?
– Sedan ska jag med skjutmått sortera alla våra böcker efter tjocklek och lägga alla strumpor i hängmappar som har etiketter på ... med färg och skostorlek. (Olle gnuggar händerna.)
– Bra! Jag sticker nu!

Idag får kommentatorsbåset funka lite som klotterplank eftersom jag inte är hemma och tar hand om er. Men först en gåta: på väg mot vilken stad var vi (basketlaget) när vi såg detta längs motorvägen?

Jag tycker att det är en jättehäftig utsmyckning.

Östtyskland

När jag var liten, drog mina föräldrar mig, Broder Jakob och lilla Orangeluvan runt Europa. Vi åkte från Luleå i en gul VW Variant 411 med registreringsnumret FMJ 242.

(Min hjärna funkar så här: ”Åhå, här finns lite onödig kunskap om t.ex. ett registreringsnummer, den klistrar vi fast hääär, och titta där står något viktigt om hur synapserna fungerzzzzzzzzzzznark.”)

I Västtyskland bodde vi på familjehotell som jag vill kalla Zimmer und Frühstück men som väl kallas något annat? Alla sängar hade dunbolster och vädret var alltid fantastiskt. I Frankrike åt vi grodlår och glass, och jag lärde mig att säga framboise. Ja, detta gjorde vi sommar efter sommar, i kyrka efter kyrka, på museum efter museum med en och annan guidad stadsvandring insprängd däremellan. (Nämnde jag att båda mina föräldrar är lärare?)

Tyvärr förstod jag inte mitt eget bästa och ansåg att man i Östtyskland på sin höjd kunde ... kunde ... kunde ... Nej. I Östtyskland kunde man inte göra ett skvatt. På toa var papperet (om det ens fanns papper) antingen glatt som smörpapper eller skrovligt som asfalt. Maten var grå, brun, grönbrun eller off white. Mamma och pappa pekade, berättade, tog bilder, förfasades och berättade om politiska förvecklingar och hur muren ... MUHUUREN ... (sägs med fördel med darr på rösten) byggdes hux flux 1961.

Vi fick inte åka omkring i Östberlin med vår egen bil, utan stoppades in i en turistbuss: Broder Jakob 13 år, Orangeluvan, 8 år och jag 15 år, var verkligen hemskt intresserade av det hela. (Tänk att jag hade en armbandsklocka på mig. Det var ju praktiskt. Begriper inte varför jag slutade ha det.)

Hos Den Blyga läser jag att det egentligen var den 10 november 1989 som östtyskarna skulle få börja gå över gränsen utan tillstånd och utan att bli stoppade av taggtråd, ihjälskjutna av vakterna eller söndersprängda av minorna vid den fyra mil långa muren. Men redan dagen innan råkade propagandaministern offentliggöra denna nyhet utan att inse att gräns- och murvakterna inte hade blivit informerade.

– Hörru, vaktkompisen Günther, ser du att det kommer folk springandes mot muren?
– Kamrat Friedrich, vad säger du? Folk? Var är mitt gevär? Vaddå, vanliga människor?
– Ja, i tusental!
– Ring någon! Ska vi skjuta dem?
– Jag tror det.

Vakterna sprang panikslagna omkring som yra möss (i min version i alla fall), ringde förvirrade samtal till sina överlydande (nej, så heter det inte, men de kanske ringde till sina generaler då?), tvekade mellan att öppna gränsavspärrningarna helt och att skjuta in i folkmassorna och tyckte (i min version i alla fall) att på det hela taget var det som hände i alla fall ganska spännande.

Gränsen öppnades i alla fall efter en stund, tjoande östberlinare kramades av glada västberlinare, alla klättrade i sina stentvättade pösjeans upp på muren även om det ju faktiskt måste ha varit himla svårt, alla skålade i öl, journalister som kunde prata tyska (!) for fram med mikrofoner och i Sverige satt vi och tittade på tv. (Efter 1,10 blir till och med jag lite känslosam. Efter 4,35 säger en storögd reporter till en f.d. gränsvakt att han ju verkar vänlig.)

– Är det graffiti på muren? sa vi framför tv:n.
– Konfetti?
– Graffiti! Dom har målat på muren!
– Konstigt ord, graffiti.

Mitt i stora händelser och omvälvande skeenden som skapar historia bryr vi oss ofta om de små tingen som toapapper och läbbig mat. Från min resa till Leipzig 1991 minns jag bara två saker.

1) Die Dame mit der Schlange (Är tyskan rätt? Die Schlange blir der för att aus, ausser, bei, mit ... styr ... dativ?) Det var på en nattklubb en nakendansös som hängt en sovande orm runt halsen.
2) Ett konferenscocktailparty där vi serverades Dunkelbrot mit Schweinespeck och avslagen Bier som hinkades upp som vore den soppa ur en stor kantin. (Mörkt bröd med ister och avslagen öl.)

Uppdatering:
3) En kyrka (alltid dessa kyrkor!) med rosa och mintgrön inredning.

Att våga eller inte våga

Igår läste jag på en blogg som är koncentrerad på film: Bloggywood. Ett inlägg listade ”De tio bästa high school-filmerna” och jag bara ... jag bara ... fastnade. Vissa filmer hade jag inte ens sett, men Can't Buy Me Love, The Breakfast Club och Ferris Bueller's Day Off är sådana som fungerar som en resa bakåt i tiden. Eller som när man ser boktiteln ”Fröken Ensam Hemma åker gungstol” som jag nämnde häromdagen; man blir glad och lycklig och väldigt mycket yngre till sinnet. En liten stund.

Så det tänkte jag skriva i kommentarerna på Bloggywood. Men vad händer? Jag sitter med händerna en centimeter ovanför tangentbordet, andas snabbt, tänker långsamt ... och vågar inte kommentera. Min inre monolog – fast egentligen är det en dialog eftersom jag svarade själv – gick ungefär så här:

– Men skriv! Skribenten blir glad!
– Men tänk om detta är ett slutet rum och de tycker att jag stör med glada heja-rop!
– Trams, jag har ju skrivit kommentarer hos Sigge Eklund, Isobel, Det ljuva livet, Deep Edition och andra coolingar och till berömda författare som Camilla Läckberg, Sandra Gustafsson och Annika Bryn!
– Coolingar? Vem bestämmer att de är coolingar? Och varför skulle inte coolingar bli precis lika glada som eventuella ickecoolingar. Coola mig hit och coola mig dit!
– Jamen i högstadiet ...
– Högstadiet! HÖGSTADIET! Du går väl för tusan hakar inte i högstadiet.
– Åh, vad du ... jag, menar jag ... svär mesigt. Jag vågar inte. Jag är en mesig sjua och dom går i åttan, svär och spottar snus.

(Ser ni hur jag på ett väldigt snyggt sätt knyter ihop säcken genom att associera high school till högstadiet?)

Nyss läste jag R Skriveriers kommentar till förra inlägget:

– Man kan inte låta bli att förundras över den digra kommentarsfloden till dina blogginlägg.

Jag försökte då att formulera ett svar med andemeningen:

– Jamen jamen jamen det äääär inte antalet kommentarer som betyder något utan vad som skrivs!

Men det hela lät lika fjöntigt som när mina inre röster grälar.

För egentligen handlar det kanske bara om att man vågar kommentera. (Jag har fortfarande inte skrivit något till Bloggywood.)

Nå? Varför vågar man kommentera? Vågar ni skriva hurrarop till Bloggywoods top-tio-lista?

(Jag vågar förresten heller inte hoppa bungy jump, ta dykcertifikat, klättra upp på Mount Everest eller åka motorcykel i Anderna för att inte tala om att ringa till okända människor. Däremot vågar jag rensa avlopp, peta främmande människors näsor, byta bajsblöjor och däck på bilen. Hjälp! Telefonen ringer!)

Förbaskade onsdag (uppdat.)

Det är svart som i en mördares sopsäck här på morgonkvisten. Det är kallt som i ett engelskt badrum och tyst som när mina inre röster har tunghäfta. Jag måste ännu en morgon gå upp före alla andra och äta frukost ensam. Ljuvligt!

När jag var liten intervjuade jag alltid hela familjen om planer och görningar så att jag visste när jag skulle gå upp för att få vara ifred med NorrbottensKuriren, Earl Grey, ostmacka och långfil med Eterna. Nu är det EskilstunaKuriren, DN, SvD, Hemmets Veckotidning, Earl Grey och havregrynsgröt. Jag hinner läsa fem rubriker och dricka halva koppen te och tänker grottekvarn ekorrhjul, löpband, rulltrappa, skenande karusell och himmel vad jag längar till pensionen.

Nu ska jag köra (försiktigt) till Nyköping på uschliga slingervägar som passar för biljakt. Kopf hoch! Det kanske blir jättekul och kanske är föreläsningslokalen megacool?

Några exempel på mina grottekvarnar:

Liten företagsintern föreläsningslokal med...

... sladdfälla precis där man springer omkring och gestikulerar.

Mellanstor sal för ungefär 50 personer med en briljant placering av OH- och kanonduken i hörnet samt en gigantisk white board.

Ihopkrupen Hopkrupen där nere vid golvet är man ganska liten i en universitetssal för ungefär 100 personer. Men man känner sig som an American college professor.

Äsch, pensioneringen ligger ju runt hörnet, bara 23 år kvar nu!

Uppdatering!
Förbaskade onsdag upphöjd till två i kubik med spoilers och extralysen:
Efter att ha kört i sicksack mellan lastbilar längs korkskruvar i en timme var jag äntligen endast två mil norr om Nyköping. Då ringde mobilen.

– Hjälp, förlåt, hjälp, det har uppstått ett missförstånd, det är inte idag du ska vara i Nyköping, det är ju om en vecka, förlåt och hjälp.
– Oj, nejmen oj, är du säker, oj, tack och förlåt, hjälp så tokigt.
– Jag förstår inte hur det kan ha blivit så fel, förlåt.
– Men det är ju inte ditt fel, förlåt, det är säkert jag som har ... äsch, jag kör bara hem igen. Tack och förlåt.

Men då tog jag tillfället i akt och seized the moment och insåg att det var a day in the life och mumlade sammanbitet omväxlande denna dagen – ett liv och carpe diem. På väg hem tänkte jag på farbror Melker, Beatles och Robin Williams och så stannade jag och tog bilder av två kyrkor, ett slott, en mordplats och en galgbacke. Nu ska jag sova middag. (Åhå, minsann, tsst, det är inte alla som kan göra det på jobbet, pah, bah!)

Jag tycker att vi gör kommentatorsbåset till en martyrplats idag! Kom med ruskiga historier om yrkeslivets förfärligheter och gläd oss andra!

Förbaskade tisdag (uppdat.)

Men hur gick detta till? Jag har försovit mig och ska sitta på ett internetlöst tåg mot Stockholm om 23 minuter och här står jag hemma med mascara i ena handen och andra handen på tangentbordet. Jag stavar bättre än jag målar, by the way.

- Olle! Ring efter en taxi! Säg att jag har värkar eller nåt!
- Men strunta nu i bloggen!
- ÄR DU HELT FRÅN VETTET!

Bilderna här nere hade jag i förväg draftat ut (hitta gärna på ett bättre uttryck, jag kan bara tänka på mascaran och tåget nu) – men hinner inte skriva något om dem. Och inget under dagen och inget på tåget hemåt. Stenålderståg.

Hitta på vad de föreställer, ni som läser, så kommer jag rusande och uppdaterar med sanningen efter föreläsandet ... runt åttasnåret ikväll.


Vad är detta? Filifjonkan, Mårran eller Misan? Och vems klänning är det?

Uppdatering efter alla kommentarer:
Hyllningar och ovationer till ”Desperate Housewife” som lyckades lista ut att det är min farmors klänning ... eftersom bilden ju är döpt till och sparad som ”farmors dress”. (Jag antar att det var därför du förstod, för du är väl inte släkt med mig och har sett klänningen live?) Farmor föddes 1895 och var en dryg decimeter kortare än jag, så jag borde verkligen inte kunna krångla mig i underverket. (Ja, ååh, jag är verkligen smärt och smal som en vidja, ville bara tala om det.)

Anledningen till att jag ser ut som jag gör är att vi ju som vi brukar, hade ett hejdundrande spökkalas sista helgen i oktober. Och jag föreställer min farmor, som gick hädan 1980 och därför ser lite sliten ut. Blasfemi, ja. (Jag borde egentligen ta ”Gravallvar” på orden och istället påstå att jag är Onkel Festers håriga syster.)


Vad är detta? Ett sjöslag? Bästisgrannens kök? En scenbild ur Fanny och Alexander?

Uppdatering efter alla kommentarer:
Det här är då vårt kök efter maten på samma spökkalas. Att det ser flott ut beror bara på ljussättningen; listerna sitter inte på plats och golvet är missfärgat och taket bör målas. Men ”Ewa” sätter fingret på rätt plats när hon berömmer skafferiet: jag har byggt det av en Ivar, två Billy, spillved från källaren och en bortglömd gammal toadörr som gör att skafferiet ibland är ”upptaget”. Men R Skriverier har fel i att fotografen var stadig på handen eftersom fotografen i fotograferingsögonblicket var såpass ostadig på just handen att stöd togs mot en stillastående dörrkarm. Det är förresten otroligt vad Pernilla är skarpögd: Lindt-choklad, vin och dator är precis vad man ser.

Nu kommer taxin! (Varför får jag alltid mastodonttaxibilar med 137 säten när jag ska åka ensam?)

Uppdatering efter alla kommentarer:
Jag sitter alltid och alltid och alltid i baksätet eftersom jag när jag åker taxi antingen har pratat i åtta timmar i sträck och är till döden trött på mig själv eller ska prata åtta timmar i sträck och måste fokusera eller spara rösten. Eller så är jag kanske bara asocial. Min djefla man gör precis tvärt om – sätter sig i knät på taxichauffören för en djuplodande intervju.

Förbaskade måndag

1.
Jag har gula, utstående tänder och ska till tandläkaren idag. Då kommer h*n (aldrig samma person, nej) att titta på mig och humma lite om att jag nog borde ha haft tandställning som liten.

– Underkäken är ju, oj, du biter ju dig själv i gommen, jag har då aldrig varit med om maken till överbett, kom här får jag mäta, ojoj.
– Jag hade tandställning när jag gick i fyran, men den hjalp inte, brukar jag svara (och hoppas med den där konstiga tempusumlautsändringen förvirra tandläkaren såpass att h*n slutar prata om min tandställning och överbettet som skulle kunna platsa i Guinness World Records).

Jag hade alltså en tandställning – en sådan som bara satt på under nätterna. Den var av genomskinlig plast och snäpptes på plats i gommen och om man inte sköljde av den och lade den i ett vattenglas på morgonen luktade den kvalmiga polyper på kvällen när den skulle in i munnen igen. När jag gick i sjuan tog jag mod till mig och beställde själv en tid hos tandläkaren för att be om en fast tandställning – en sådan de ju hade på barnen i amerikanska filmer. Tandläkaren (som hette Ulf, aktarej, jag är långsint) böjde huvudet bakåt och skrattade så spottet yrde och jag kunde se alla hans amalgamfyllningar.

– Du? Tandställning? Moahahahaaaa!
– Du? Tandläkare? Med de lagningarna? Hahahaha!

Nej, så svarade jag inte alls. Men det hade varit coolt. Jag sade något i stil med:

– Jamen jag vill, jag ska bli skådespel...
– Lyssna här. Men tillräcklig talang blir du det ändå. Titta bara på Lill Lindfors och Björn Skifs, de ser ut som hej kom och hjälp mig i munnen, men är stora stjärnor ändå!

Därför har jag utstående tänder. Det är ett släktdrag (tack, pappa) och en av mina kusiner har till och med opererat sig och haft tandställning i vuxen ålder. Eftersom hon såg ut som jag gör. (Alla inhyrda gråterskor vrider sina händer och snyftar ”Tulliduttan, stackars Lotten”.)

Men jag har fortfarande inga lagningar! (Ta i trä nu, alla gråterskor.) Fast jag erkänner i samma ögonblick att jag borstar för hårt och kommer att drabbas av det synnerligen läbbiga uttrycket ”blottade tandhalsar” och därefter följande tandlossning som träden i Småland efter stormen Gudrun. (Men jag har redan planerat att löständerna inte ska ha överbett.)

2. Alla barnen har drabbats av en skrällhosta som irriterar mina trumhinnor.

3. Jag har försökt gå över till Bloggers Betaversion men blir inte godkänd om jag inte skapar en helt ny blogg. (Jag vet, det är förstås jag som gör fel, men jag som är så smart, envis och erfaren borde fatta precis hur man ska göra. Så nu surar jag.)

4. Jag har laddat ner en ny version av den bästa webbläsaren: FireFox. Nu visar den bara asiatiska skrivtecken, vilket komplicerar bloggandet.

5. Efter en rejäl rensning och städning ser mitt datorskrivbord ut som våra besticklådor ungefär:
Ingen censur här inte. Ingen självbevarelsedrift heller. Jag blottar mina skrivbord, hallröror, trasiga tånaglar och tandhalsar utan tvekan eller kontroll.

Gravstenarnas poesi

Jag har förstått att jag denna dag borde skriva om döden. Om begravningar och om brinnande ljus på kyrkogårdar. Eller ... ja! Om berömda texter på gravstenar.

Sveriges mest fyndiga är förstås Fritiof Nilsson Piratens:

Här under är askan av en man som hade vanan
att skjuta allt till morgondagen.
Dock bättrades han på sitt yttersta
och dog verkligen den 31 jan. 1972.

På engelska finns det fler – men de är ofta fantastiskt högtravande och ... vad är det för ord jag söker? Överdrivna? Extremt sorgliga? Patetiska? Äh, jag vet inte. Här är i alla fall ett exempel, den för mig inte alls bekante filmskaparen Jesse L. Laskys gravstenstext:

Beloved Son of California
who in 1913
headed the company that produced
the first feature length motion picture made in Hollywood.
His greatness never lacked simplicity.
Carry the song along the passage
you, the soul of all there is
in glory forevermore.

Forevermooore. Ok, men så finns det de som – precis som Fritiof – för säkerhets skull hittar på egna innan de trillar av pinn, t.ex. Emily Dickinson:

Called Back

Hm. Trilla av pinn. Dö. Gå bort, hemkallas, gå ur tiden och ta ner skylten. Nu börjar jag förstås fundera på vad jag själv vill ha skrivet på min gravsten. Kanske så här?

Jag ville sitta på en pinne
i ert goda minne
... men jag har ju trillat av pinn

Där kan man sedan fortsätta med fler nödrim som ”välkommen hit in” eller ”ett sånt jädra svinn”. Eller så skriver jag bara att golgatavandringen på legobitar äntligen är över.

Fast när jag nu på min vandring snubblar över Benjamin Franklins geniala gravsten, inser jag att jag nog bör överlåta skaldandet till någon annan. Njut:

The Body of
B. Franklin, Printer
Like the Cover of an old Book
Its Contents turn out
And Stript of its Lettering & Guilding
Lies here. Food for Worms
For, it will as he believed
appear once more
In a new and more elegant Edition
corrected and improved
By the Author

Jag vet! Jag ska nog ha en text med jätteroliga korrekturtecken som ingen förstår! (Mitt öde: jag tror att jag är fantastiskt fyndig och lustig och möts bara av oförstående blickar.)

Två snarlika, svårtolkade och analyseringsperfekta gravstenar har Helan och Halvan fått.

Helan (Oliver Hardy, död 1957):

A genius of comedy
His talent brought joy and
Laughter to all the world.

Halvan (Stan Laurel, död 1965):

A master of comedy
His genius in the art of humor
Brought gladness
To the world he loved.

Satt Halvans släktingar och jämförde med Helans text och vred den ett extra varv eller kom grabbarna överens innan de dog?

– Men om du är ett geni, då vill jag vara mästare och ha en rad mer än du, annars börjar jag gråta!

Nej, jag ska anlita ett proffs – som Isaac Newton gjorde när han hyrde in Alexander Pope:

Nature and Nature's laws lay hid in night:
God said, 'Let Newton be!' and all was light.

Edgar Allan Poe var så himla smart att han redan fyra år innan han somnade in för alltid skrev något som skulle kunna passa bra när han slutligen gav upp andan. (Ja, nu har jag synonymlexikonet uppslaget.)

Quoth the Raven,
”Nevermore.”

Fast jag har ju förhoppningsvis några år på mig att hitta djupingpoetiska nödrim och dubbeltydiga sentenser. Eller så blir det bara:

Lotten, kom tillbaka!
Jag kan inte hitta mina glasögon!

Fredagens föredrag (uppdat.)

Hur i hela friden kunde jag glatt tacka ja till morgondagens föredrag? I en timme ska jag inför 100 personer göra detta (jag citerar ur programmet):

”Under föreläsningen kommer Lotten Bergman, på sitt eget underhållande sätt, att fundera och fantisera över hur informationsflödet i samhället kommer att fungera i framtiden.

Hon kommer att ta upp frågor som:
• Kommer vi att lita mer på ickebetalda nyhetsbloggare eller kommer vi fortsätta att köpa seriösa kvällstidningars nyheter?
• Vad händer om alla får välja sin informationskanal själv?
• Är vi i framtiden verkligen villiga att betala för information?”

Va? Underhållande? Jag kan prata om gasugnars funktioner, om trasiga bilar, om basketskador, om pluskvamperfekt och mejl. Men om framtiden? Eller seriösa kvällstidningar? (Contradiction in terms?)

För att kunna fundera och fantisera om framtiden måste jag vända tillbaka till förr i tiden, den så inspirerande dåtiden.

”Avmagringskur” i Husmorslexikon (1957).

Människorna för 60–70 år sedan har ju faktiskt mycket gemensamt med oss idag, på samma sätt som människorna i framtiden kommer att fungera ungefär likadant som vi gör idag.

Vi vill få saker gratis.
Vi vill vara vackra.
Vi vill ha roligt.
Vi vill sova.
Vi tycker inte om sådant som krånglar.

Varje tid har sin framtidsprognos. På 1920-talet handlade det om flygande städer (allt skulle flyga) och på 1950-talet handlade allt om atom-någonting. På 1980-talet var det väldigt få som funderade över mobiltelefonernas utbredning och internet. Men bara för att något kan uppfinnas i framtiden, är det ju inte säkert att det uppfinns. Någon måste ju vara villig att betala för det.

Kollektiva frysfack i Husmorslexikon (1957).

När det då gäller information i framtiden ... så kanske det inte är ett dugg intressant då. Informationsflödet kanske kommer fullständigt naturligt på något enkelt sätt, vi kanske betalar för nyheter och fakta på något enkelt sätt ... fast visst kommer vi väl att vilja ha informationen gratis? Det kanske blir en inkomstfråga: de som har pengar får faktakontrollerad information, medan de som vill ha gratisinformation får texter fulla med frågetecken och kommentarer som ”stämmer detta?” i marginalerna.

Nej, vet ni vad. Jag tror att framtiden måste lösa problemet med ”det krångliga”. Tiden räcker inte till för att hitta alla finesser i mobilen, för att lista ut hur sladdarna ska löpa för att videon ska funka (igen) eller för att man ska hinna svara rätt på alla varningsrutor som dyker upp i datorn hux flux.

Man tror att framtiden ligger så nära. Jag tror inte den gör det. Jag tror att framtiden ligger långt bort. Och att de som satsar på förenkling kommer att få igen sina satsade pengar.

Men jag passar ändå på tillfället att önska mig några uppfinningar: självsorterande garderober och återuppståndna mataffärer på internet (alternativt en pipeline direkt från ett storlager).

Nu är frågan: vad tror ni om framtiden?

Uppdateringsbild!
En sak är i alla fall säker. Framtiden haltar. Det som är nu – här och idag – är framtiden någon annanstans.

I kommentatösen Ökenråttans ökenhem ser internet- och telefonledningarna ut så här ... just i detta nu. Rena öken.

Uppdatering så här post föredrag:
Jag tror vi i framtiden helt struntar i hur vi får tag i information! Eller om vi ens får tag i ... vi kanske inte bryr oss för att den hela tiden serveras i silverfart. (Jag skulle faktiskt skriva ”på silverfat”, men sådär blev det ju lagom dubbeltydigt.)

De som lyssnade på mig tyckte att mobil-Tv, 3G-telefoner och (!) mobiltelefoner egentligen är rätt onödiga uppfinningar. (Alltså, de är ju visserligen bra att ha ibland, men nog skulle vi klara oss långt utan dem.)

De trodde att allt i framtiden kommer att bli sladdlöst (och även batterilöst, hoppas jag) och att man kommer att kunna valrösta via internet. (Ja, så slipper vi ju träffa de där hemska valarbetarna eller – hu – andra människor som röstar.)

Slutligen önskar vi oss tvättvikare, teletransportörer och matshopping med pipeline rakt in i huset. Och kanske görs allt med en sådan här spejsad dator.

Att bo ensam

Jag har nästan aldrig varit ensam hemma.

Efter gymnasiet flyttade jag direkt från hemmets trygga famn till ett kollektiv (i min kusins lägenhet) med Bästisgrannen och klasskompisen Marit, som kallades Gudrun. Vi bodde på Skånegatan 66 på Söder i Stockholm och jag jobbade heltid som vårdbiträde på Danderyds Sjukhus. Bästisgrannen jobbade på JC på Drottninggatan och Marit jobbade i en restaurang på Centralen. Vi hade (som jag minns det) gott om pengar, gott om vänner och gott om fester. (En naken, hårig, full skådespelare sov i vår Klippansoffa och tog hela matkassan med sig när han stack på morgonen.) Jag var helt enkelt aldrig ensam.

Efter ett år föll kollektivet ihop som ett korthus; jag och Bästisgranen Bästisgrannen blev ovänner. Hon flyttade hem till Luleå igen och jag flyttade till Lund medan kollektivet fylldes av andra människor ... och Marit har jag inte träffat sedan dess.

I Lund bodde jag officiellt i ett urtrist studentrum på Hallands Nation ... men där var jag aldrig. Jag var hos min blivande djefla man och var helt enkelt aldrig ensam hemma. Vi flyttade sedan ihop i en tvåa, en trea, en tvåa, en fyra, en villa och en annan villa ... och jag är fortfarande aldrig ensam hemma.

Men nu! Jag är ensam hemma! Ända sedan i söndags när alla åkte till Skåne, är jag ensam hemma! Problemet är bara ... att jag inte är ... hemma. Jag är ensam hemma men hinner inte känna efter hur det är, eftersom jag de facto aldrig är hemma. Nyvaken gick jag nyss ner till köket och fann till min fasa att jag är en förfärlig ungkarl.

• Olästa tidningar ligger i drivor på köksgolvet.
• Oöppnad post ligger på diskbänken. (Egentligen borde man inte längre kalla post för post för det är ju blott och enbart räkningar. När fick jag senast ett brev? Ah, vänta, det ligger ju två där på diskbänken. Ååh, så fint.)
• Odiskad disk står sedan i söndags på samma diskbänk.
• Otvättad tvätt ligger HansochGreta:iskt som en snitslad bana från min säng, in i badrummet, nerför trappan och in i köket.
• Ohängd tvätt ligger i tvättmaskinen. (Jävlar.)

Hela mitt liv fylls av prefixet O när jag är ensam hemma. Jag bord... Hjälp, är klockan så mycket? Måste rusa till SR för att läsa in texter! Och ... uäääh! (Jag sitter vid köksbordet och skriver och satte barfotafoten i något ohyggligt. Något oupptorkat.)

Uppdatering:
Vad kul att hela texten här var överstruken nyss! Studiomannen har ringt till min mobil, fem andra (för mig okända) människor har sms:at och (hör här nu!) på min ytterdörr satt det en lapp med ”Din blogg ser galen ut!” – utan underskrift.

(Jag vet inte vad som hände – jag skulle bara rätta den felstavade granen däruppe och rusa till SR innan jag hann kolla och där inne i en radiostudio får man ju inte ha mobiler på och ... och ... och ... )

Funderingar i sängen

Det största problemet när jag sover över hos okända är att jag mitt i natten inte vet om jag ska gå upp och kissa och spola, gå upp och kissa och inte spola eller helt sonika kissa i sängen och låtsas som om det har regnat.

Tsst. Det är väl bara att gå upp och kissa. Sådana dumheter.

Den värsta natt jag har varit med om var i tvåan i gymnasiet, när vi skulle fågelskåda och sova i tält och min termos med varm choklad gick sönder och dränkte min extremt syntetiska sovsäck. Jag fick sova utan ens en värmande tröja i ett tält mellan två killar som jag inte alls var kär i, medan killen som jag gärna hade kurat skymning med låg utomhus i sin dunsovsäck och inte drömde om mig över huvud taget.

Värsta natt? Hon har då inte varit med om särskilt mycket, den där!

Den mest kissnödiga natten (för att nu på ett smidigt sätt sammanfoga ämnena ”kiss” och ”natt”) ägde rum när jag som nittonåring åkte ensam till Italien (Alassio) och började umgås i fel kretsar och plötsligt satt på en stulen motorcykel bakom en tjuvaktig italienare som inte ville stanna bara för att jag behövde lätta på trycket. Fullt förståeligt, för vad är väl en nedkissad bönpall mot en natt i finkan?

Är hon kriminell också? Vart är världen på väg?

Nåväl. Jag ligger i en säng hemma hos en bloggare. Sängen hyrs vanligtvis ut till en liten kissnödig fransman, men nu ligger jag här och bloggar. Ja, vart är världen på väg?

Nä, nu: ordningsfråga! Hur vet hon att fransmannen är kissnödig? Har små fransmän mindre blåsor eller vaddå?