Tillåtet fusk?

Man måste hålla tal ibland, det måste man.
Ibland håller jag tal fastän jag blir jättenervös.
Kom igen, så himla svårt är det inte att hålla tal!

Klänningen utan min kropp.

Iklädd guldklänning är det kul att hålla tal!

På guldbröllopsfesten som vi var på igår (och, vid närmare eftertanke, fortfarande är på), slog det mig nio minuter före matens serverande att jag nog ville hålla ett tal. Ett rimmat tal. Jomenvisst, sa jag till mig själv och mumlade hjärta–smärta, dej–mej, fem–hem, hus–ljus, fot–sot ... tills jag insåg att jag inte var på särskilt fint rimhumör.

Precis som när man köper mamma Scans köttbullar eller pulverbearnaise, tog jag då en redan färdig dikt och kryddade med Piffi allkrydda. Jag kan rekommendera detta helgerån, det går snabbt!

Förlåt, Pär Lagerkvist.

Köket är vackrast när det skymmer
All den kärlek huset rymmer
ligger samlad i ett högljutt par
där en hörs över jorden,
den andre över markens hus.

Allt och särskilt brudens brutna ben känns ömt,
allt är tillagat av händer.
Herren själv utplånar fjärran väder.
Alla är – utom de som nyss åkte – nära, ingen långt ifrån.
Allt är givet
människan liksom banklån.

Allt är vårt, och allt skall ätas upp
inom kort skall allting ätas upp
Utom förkläden, barnen, marken där vi går.

Vi skall vandra —
tillsammans, utan villospår.

Idag invaderar vi Danmark. Jag ska ställa mig på Kronborg och säga ”Alas, poor Yorrick”, ”Gräsligt, gräsligt, oförmåttan gräsligt” och ”Nä nu ska jag ha mig en pølse”.

Uppdatering. Glass, pølse, ett stängt kloster, ett stängt Kronborg och ett nageltrång senare: ”oj, vad alla röker i Danmark, mamma!”. Ljuvliga Danmark, giv mig en øl.

Fullt hus

Vi är inte hemma. (Hej alla tjuvar.)

Igår packade vi oss iväg med elva kollin för att åka tåg till Skåne. I bussen på väg till tåget insåg jag att vi borde ha haft tolv kollin.

Kostymväskan var kvar hemma.

I denna finurliga väska hängde fem klänningar och en kostym, vilket behövs när man som vi är på guldbröllops- och 75-års-släktkalas i fyra dagar. Ära vare gud i höjden och prisa mobiltelefonen:

– Bästisgrannen, hej, är du nykter?
– Ja, men inte så länge till. Vinkade inte vi nyss till er?
– Snälla spring in i vårt hus, slit med dig kostymväskan som hänger på en garderob och kör till stationen och möt oss!
– Kommer!

Ska vi ta en snabb repetition av Veckan Då Jag Glömde Allt?

måndag: frisören (förlåt, jag vet att ni är egenföretagare!)
tisdag: datorns nätsladd (jag fick springa och köpa ny i Stockholm)
onsdag: plånboken (Min djefla man fick köra till stationen och kasta ut plånboken genom fönstret samtidigt som jag sprang mot tåget)
torsdag: en deadline (det ordnade sig, uppdragsgivaren hade också glömt)
fredag: kostymväskan med snyggekläderna

Nioåringen och Sjuåringen vilar i väntan på tågbyte. Där borta vid väskorna står Den djefla mannen och spelar gitarr för väskhögen.

Gitarren har hål som vore den maskäten.

Alla tågbyten fungerade, ingen kräktes, alla tolv kollina fick vi med oss och under den sista biten från Hässleholm var det rena rama nyårspartystämningen i tåget. Vi och 75 stupfulla 18-åringar samsades om 50 platser. Fyraåringen diskuterade Doc Oc, Spiderman och Venom med de coolaste killarna, som bjöd på öl.

– Nej tack, jag och pappa dricker bara läsk, sa Fyraåringen. Men mamma vill ha öl.

Under tiden i vårt hus:
Klockan 21.00 anlände tio orienterare. De sov i sofforna, gästsängarna, på golv och i fåtöljer för att idag springa Tio-mila. Vi känner ingen av dem. Det kommer att gå så bra sååå eftersom orienterare av naturen (pun intended) inte är bovar och banditer.

Klockan 22.15 anlände min lillasyster Orangeluvan med man och två barn. De lagade kvällsmat i köket (som ju redan var ockuperat av tio hungriga orienterare), kände sig som hemma, åt glass i dubbelsängen och försåg sig med kläder ur våra garderober.

-----------
Hjälp mig: Var det Gunnel Linde som gjorde ett barnprogram med fabrikör Stensson och repliken ”nu kommer de coola killarna” till bompa-pa-paaa-pa-musik?

Being Lotten Malkovich, liksom

För tre år sedan skrevs det om synestesi i SvD.

Läs gärna båda artiklarna, det är fascinerande konstigt. Om ni inte orkar: det handlar om sinnesanalogi (fast det är ju också ett konstigt ord, inte blir man mycket klokare av att jag svänger mig med det här och nu). NE har en bra artikel där det kallas ”sammansmältning av element från olika sinnesområden”. Hm.

(Äh, läs bara vidare. Det kommer att klarna.)

– Ha, läs här, han kan inte skilja på 4 och 7! sa jag till Min djefla man och pekade på artikeln.
– Mhm ... va?
– Fyra är ju knallrött och sju är orange! Klart man kan skilja på dem!
– Va?

Så förklarade jag att alla siffror ju har färger. Såklart. Förstås. Ju.

– Vad trist jag är, jag har bara svarta siffror, sa Olle och gick till en av våra 18 bokhyllor.
– Ettor är förstås svarta ... men treor är knallblåa ... fortsatte jag medan Olle ryckte ut en bok ur en av de nedersta hyllorna.
– Rimbaud ... sa han och lade utan tvekan boken i min hand, uppslagen på sidan 117.
– Hundrasjutton, sa jag. Gult.
– Läs! sa Olle.
– Ok. Rimbaud skriver:

”Jag uppfann vokalernas färg! A svart, E vitt, I rött, O blått, Y grönt! Åt varje konsonant gav jag bestämd plats och uppgift och trodde mig i instinktiva rytmer finna vägen till ett poetiskt språk som förr eller senare skulle bli tillgängligt för alla sinnen. Jag förbehöll översättningsrätten.”

– Du och Rimbaud! sa Olle.

Själv tycker jag att det är bra mycket mer imponerande och användbart att han på tre sekunder hittade ett citat i en bok som han inte bläddrat i sedan lumpen 1982. Som ju är ett ljusblått årtal.

(Detta berättade jag då för SvD i ett mejl, som sedan skrev om ”Lotta Bergmans” synestesi. Hrmpff.)

Igår sprang jag på Peter Englunds bild av året, och slösade nyss bort flera minuter av min arbetstid på att rita upp hur alfabetet, dagen, siffrorna och året ser ut i min hjärna.

Analysera icke. Men klicka gärna.

I alfabetet tränger massa extrainformation in sig bland bokstäverna. Att H är åttonde bokstaven och att dusch stavas med sch, t.ex.

Dagen är en grå ståltråd med mat som fasta punkter och aktiviteterna slingrande sig huller om buller tills Fyraåringen hämtas på dagis kl 15.

Siffrorna bor ojämnt utspridda på en linjal som jag står på, någonstans mellan 9 och 10. Efter 100 svänger den tvärt.

Året är upphängt på julafton och sommarlov. Februari, november, september och maj är stora månader. Men inte nödvändigtvis långa.

---------------
Being John Malkovich (1999) var en lustiger film som på svenska hette ”I huvudet på John Malkovich”.

Det här är inte John Malkovich.

Nördbyn

I gårdagens kommentarer började vi på ”Historien om någon”, fortsatte via Adolf Fredriks kyrka och hamnade slutligen i Nördbyn, som kommentators-Ingela kände till.

Nördbyn ligger nära Nordbyn, men Nördbyn uttalas inte med ett sammansmält [rd] utan med ett tjockt L med tungspetsen mot gomtaket. (Kakuminalt?) Hur Nordbyn uttalas vågar jag inte chansa på.

Detta får mig osökt att tänka på när jag häromdagen fick lära mig att det finns folk som kallar Apoteket för Aboteket. [abbote:ket] Jag – som borde känna till sådant här – häpnade, gapade, sa Va? och Nähe? flera gånger.

Nu måste jag börja samla på sådana här uttalsavvikelser, eller hur? Som varande norrländsk skåning, bosatt i Sörmland, pratar jag en hemskt tråkig ickedialekt med underliga diftonginslag och intonationssvängningar på fel plats. Ett exempel:

Om det är så dimmigt att man inte ser molnen, så är det dolda moln där uppe, eller hur? Detta måste ju kommenteras, och då uttalar jag det så här:

[dållda målln]

Ibland hör jag mig säga ett inåtandat joooh istället för ja och mer än en gång har jag sagt kjol på skånska [çiol]. Däremot säger jag sällan [jah blöööööhr] på eskilstunska. (Det betyder ”jag behöver ett plåster”.)

Nu ska vi se om kommentarerna idag börjar med nördar och fonetik och slutar med ... gummistövlar? Jeansminnen? Miniräknarhölster? Amerikakoffert?

-----
Ordet nörd finns i svenskan sedan sedan 1991 och kommer av engelskans nerd (eller nurd). Jag gillar både nördar och stavningen med ö.

Gårdagens lunchjogg

Vi är lite larviga, är vi inte det?

Här är ett exempel:
Man köper en motorgräsklippare för att det ska gå snabbare (och vara lättare) att klippa gräsmattan så att man hinner åka och styrketräna.

Jag tar gärna ett annat exempel:
Man tar bilen även om det bara är tre kilometer till tågstationen och får leta parkeringsplats i tio minuter bara för att man sedan ska komma hem snabbare för att hinna cykla lite på motionscykeln.

Gör istället som jag: ta en lunchjogg!

Igår eftermiddag föreläste jag på Olof Palmes gata 31. När det var 35 minuter kvar innan jag skulle börja och jag precis hade konstaterat att adaptern, datorn och kanonen kom överens och OH-apparaten inte var helt nerdammad, suckade jag lyckligt och tänkte ”aaah, 35 minuter mitt i livet, kanske en kopp te?”.

I samma sekund insåg jag att jag faktiskt hade glömt nätsladden hemma. Om jag hade haft en pc, hade jag bara lånat en någonstans. Om jag hade varit beredd, hade batteriet varit uppladdat. Men jag hade ju bara en urladdad iBook med magnetkontakt.

In i handlingen kliver nu datorföretaget Provectum som har kontor på Holländargatan 27. ”För de har ju en sladd!”, ropade Min djefla man i telefonen när jag beklagade mig. Och så fortsatte han med att vråla:

– Spriiiiing!

Så då gjorde jag det.
Den röda garntråden var ungefär 600 meter lång på ditvägen, men i nerförsbacken på väg tillbaka inte mer än 550. Eller så var det upploppskänslan som gjorde att hemvägen gick en hel minut snabbare. (Tog jag tid? Jahadå. Föreläser jag i högklackat och tajt kjol? Nehejdå.)

De fyra minuter jag sedan hade tillgodo före föreläsningen, ägnade jag mig åt att torka armhålorna med baksidan av händerna och att badda pannan med ryggsäckens vadderade axelremmar.

Det enda jag nu grämer mig över, är att jag glömde berätta om min hjälteinsats för auditoriet. De såg mig svettas som Rocky, men visste inte varför eftersom jag bara yrade om stavningar, formuleringar, citattecken och moderna skrivregler.

Men nu vet ju ni.

Fotoväggen

Den här väggen har jag nyligen målat vit eftersom den knallgula färgen från 1984 var förfärligt ... gul.
Fotona ligger fortfarande i en hög på golvet eftersom jag inte kan bestämma mig för hur de ska sättas upp.

Fotouppsättningsfunderingar

• Ska de sitta som förut? (Det var därför jag tog bilden.)
• Ska Min djefla mans släkt sitta på ena sidan och min på den andra?
• Ska jag sätta upp dem i åldersordning?
• Ska jag räkna så att det är millimeterrättvisa eller helt enkelt ta de bilder som är bäst?
  
• Ska de sitta som i ett släktträd?
  
• Ska jag släpa in en gren från skogen, måla den med silverfärg, banka upp den och sedan hänga fotona på grenarna?

Ser ni de tre stora fotona på rad neråt? Det är jag och mina syskon 1979. Ibland stannar jag framför väggen och bara tittar. Min farmor. Åh, min favoritkusin. Titta vad farfar var stilig. Tänk, Anders Skärlund i Lundarevyn, vart tog han vägen? Åååå, mamma och hennes två svägerskor, alla tre sura som ättika. Kolla, hela tre nakenbilder. Vilken pälsmössa! Min djefla man i långt hår ...

Långt hår. Suck.

Nioåringen klippte när han var tre år av sig håret mitt uppe på huvudet. Fyraåringen klippte i lördags av sig allt hår på höger sida.

– Det fanns ju så mycket! förklarade han.

Jag klippte av håret på en av mina Barbiesar, säger de som minns. Men jag tror inte på dem – jag gillar ju stort, långt, yvigt och flygigt hår. (Beatleskomplex?) När barnen har för långa frisyrer med spretande testar som skymmer öronen, då njuter jag. Alla andra säger barskt att det minsann är ”dags att gå till frisören”.

Aha. Kristallklart! Jag tror att jag ska sätta upp bilderna i frisyrordning!

Idag: designblogg (nu med rund mikro)

Allt som är nytt, är numera försett med avrundade hörn. Vart man sig i världen vänder, är apparater och möbler mulligt runda som Zornkullor eller i alla fall som lussebullar. Design är lika med runda former, heter den ekvationen. (Upphöjt till två minus x, eftersom vissa saker som platt-tv-apparater är väldigt kantiga.)

Därför studsade jag till, när jag i torsdags skulle röntga den krånglande käkleden och det konstiga bettet som orsakar öronvärk.

Välkommen till 2007?

Ni ser den vita grejen (röntgen?) i högerkanten? Avrundad. Men stolen?

– Va? sa jag. Va? Vilken cool stol!
– Jaså, jahaja, jo ...
– Men den måste väl vara jättegammal? fortsatte jag på mitt allra mest diskreta sätt.

(Definitionsfråga. Tandläkarstolen som jag såg förra gången var i sanning ”jättegammal” – ungefär 100 år – men vad tusan. En liten för mig helt okänd basketspelare sa i lördags ”du är ju jättegammal”. Och min dator är ”jättegammal”. Köttfärssåsen som jag med stor framgång gjorde förra veckan smakade smaskens trots att köttfärsen var ”jättegammal”. Fyraåringen påstår att han är ”jättegammal”.)

– Jo, den är jättegammal, men vi kan inte hitta någon bättre, sa sköterskan som tog hand om mig. Vi har försökt använda moderna, men det är bara den här som fungerar som vi vill att den ska fungera. Vi funderar på att klä om den.
– Nej, gör inte det! Jag chansar på ... 1969? sa jag och kisade med ögonen eftersom man chansar mycket mer trovärdigt när man kisar med ögonen.
– Oj, tror du det? sa tandsköterskan, som förmodligen inte var född 1969.

Nu finns det ju tvärtomexempel också.

Denna mikrovågsugn lanserades 1974 av Husqvarna ... rund som en boll. Modellen hette ”2001” – vilket ju är jättelänge sedan – och kallades cupolugnen. (Tack Bengt och Tekniska museet!)

På Blocket hittade jag en inbyggd bollmikro till salu ... för 12 000 kr.

Oj, vad jag inte är här idag (basket- & modeblogg!)

Lördagarna de senaste veckorna har varit tjocksmockt fullsprängda med uppdrag som omöjliggör bevakning av den Tamagotchi som bloggen ju är. Idag är lördagen värre än någonsin. Jag har utrustat mig med matsäck och tetermos och öronproppar och tålamod.

För nu slavas det på basketturnering. IT-mammans son Magic inspekterade jag igår. (Han skötte sig.) Lördagen kommer att spenderas vid protokollskrivning, telefonerande, omplåstrande och guvetallt.

Men det var ju inte det jag skulle skriva. Jag skulle ju berätta om hur man i den tid man lever, står, går och klär på sig utan att inse hur fu... eller i alla fall konstig man ser ut. Med byxorna nere på halva rumpan, t.ex.

Det är sådana här grabbar jag antastar med byxuppdragning.

För bara två år sedan visade alla magen och inga t-shirtar var långa nog för oss som behåller våra vackra navlar för oss själva. Runt 2000 hade alla klumpfotsskor och balkong-bh. Och år 2007 ska vi alla vara så här snygga ...

Blottare i illasittande poplinrock.

Basket och mode i en enda bild. (Eskilstuna Basket i mitten av 1970-talet.)

Salt skrev häromdagen om sådant man bara ser på film numera, vilket är lika fascinerande.

Alltså: vad ter sig helt normalt idag, men barockt om ett par år?

Kära dagbok

En torsdag mitt i livet gjorde jag detta:

Dammsög, redigerade, skrev, bloggade, handlade mat för 1 763:-, lagade en kvällsmat som jag inte skulle äta, gick på kvartssamtal, röntgade käken, åkte till Stockholm, drack öl, stickade på en halsduk, skickade 17 sms, köpte ”Svinalängorna”, gick i snöglopp, träffade en klasskompis från gymnasiet och tog ett gäng förfärligt missvisande bilder.
Det här är den enda av mina bilder som jag godkänner. Vi är på alla de andra rödglansiga i hyn, har svullna, röda ögon och enorma dubbelhakor samt stripigt hår. Som julgrisar. Sorry. I själva verket är vi ju pudrade och stajlade och uppsnofsade.

På bloggölen var:
Anna
Bengt och hans kompis
Shamanen
hakke
KistaChic
Coola morsan
jag Lotten
Lotta
Chadie/RS/CV
Annika Bryn
Blind Höna-Jonas

Vi diskuterade förstås träskor och dess snedslitna sulor, musiksmak, tv-serien Arvingarna (som inte har ett dugg med dansband att göra), Forsytesagan, älskade Mafalda, Herrskap och tjänstefolk, matematiska listigheter, basket (mittåt!), jazz, galna släktingar, dåliga gener och oförmågan att ta betalt. Mitt i allt detta glömde jag dricka te. Eftersom jag vanliga torsdagar dricker te mest hela tiden, drabbades jag nyss – runt midnatt – av teabstinens och blev tvungen att med darrande händer och dunkande huvud koka mig en kopp. Jag är fast i teträsket.

-------
Käkröntgen var förresten mycket spännande. Jag blev upphängd i öronen, övervakad av tre snälla läkare och omslingrad av en röntgenapparat som påminde om en Star Trek-mojäng. Om de inte ser någon fraktur, ska jag få en silikonspr... nej, nu blev det fel igen. Varje gång jag ska skriva ”cortison” blir det silikon. Tänk om jag kommer ut från tandläkaren med jättestora bröst!

φ är även en premiss i argumentationsanalys

Redan för fem år sedan började jag längta till pensionen. Jag, som inte ens jobbar i en gruva i England eller har utslitna leder, har mage att klaga?

– Jamen om det är så jobbigt skulle du inte ha skaffat fem barn!
– Jaha, och hur har du tid att blogga, va? Va? Va?
– Och varifrån tror du pengarna till pensionen kommer?
– Buhuuuu, stackars, stackars välfärdsmänniska.
– Dagens i-landspr...

Nej, jag ska verkligen inte klaga. Men på samma sätt som jag längtar till att få göra en resa till New York eller bara bada i Borsöknasjön, längtar jag efter att få vara lite mindre splittrad.

Idag ska jag

• röntga den krånglande käken
• gå på kvartssamtal
• skriva två kåserier
• dammsuga i alla fall undervåningen
• sätta nytt blixtlås i ett par favoritjeans (jädrar, måste hämta symaskinen som varit på lagning i flera veckor)
• våga köra Bilen Utan Bensin till macken
• redigera tre försäkringsbolagstexter
• handla mat (15 liter mjölk och 10 liter fil och sånt, ni vet)
  
• ragga deltagare till våra kurser i maj (kom, alla bloggläsare, kom!)
• förbereda kvällsmaten (varken min djefla man eller jag är hemma ikväll)
• (faan) hänga den där tvätten som var klar redan igår morse.

Men plötsligt slog det mig! Jag blev röd om öronen, slog handen för munnen (så stoppar man olämpliga tankar, ja), knep ihop ögonen, stönade (nu börjar det bli absurt) och kved. En sådan skam. En sådan förnedring. Jag borde bli katolik så att jag kunde bikta mig och få denna förfärliga synds förlåtelse.

Håll andan och i er nu.

Det jag ju egentligen längtar efter ... är ju att få vara hemmafru. Förlåt.

En lanthusmor. Ur Hemmet och vi – en bok om liv och arbete (1953).

Så var det sagt. Jag vill bli hemmafru när jag blir stor. Jag vill ta hand om hus och hem. Kedja fast mig vid en skampåle, häng ut mig och låt JämO kasta ruttna ägg på mig.

-------------------
Bloggöl ikväll!

– Jahadu, så du har tid att förlöpa hemmet och lämna dina barn vind för våg för att gå på puben?
– Ja, precis som gruvarbetarna i England gjorde. Mormor tar hand om barnen.
– Just det, du utnyttjar den äldre generationen som svart arbetskraft!
– Jajamensan! Skål!

Nia mig inte!

För tusen år sedan (1982) lärde jag känna ett gäng grabbar från Bromma. En av dem – vi kan kalla honom Hasse – såg till att jag mötte hans lumparkompis som numera går under namnet Min Djefla Man. End of story?

Nej. Med ojämna mellanrum blir jag bjuden på grabbarnas herrmiddagar. En sådan dag var igår. En och annan grå tinning, en och annan dubbelhaka, ett och annat prat om 37 utlandsresor per år kan höras, men annars är de som förr. Fast nog påminner de lite om en äldre generation?

– Jaaadu. Hur är det nuförtiden? Är det inte på tiden att du köper båt? säger en grabb.
– Nejdu, jag tror inte det ... faktiskt, svarar den tilltalade grabben.
– Jahadu, är det så illa? beklagar den frågande grabben.

Jag älskar dessa grabbar. Ok, numera är de distingerade grabbar. Och jag har så fruktansvärt kul med dem.

Restaurangen vi var på heter något med Konsum på Alviksvägen. Att ölen redan innan vi satte oss höll på att ta slut var visserligen lite annorlunda, men det kan man väl stå ut med? Jag pratade med personalen:

– Hur mycket öl har ni kvar då?
– Femton liter i tappen.
– Oj. Vi är ju åtta. Ölen kommer att ta slut! Panik!
– Ja. Då finns det flasköl.
– Ok. Och vi får förstås finölen till fulölspris?
– Nej. Det som står på menyn gäller. Det är ändå väldigt liten skillnad.
– Jasså, men så större anledning att låta udda vara jämnt då?
– Va?

Det måste vara frustrerande att servera mig. Den unge servitören var inte mer än 20, going on 23 möjligtvis.

– Här är Er Key West lemon pie.
– Nä vad tusan, måste jag dela med de andra?
– Va?
– Du sa ”er” paj.
– Jamen jag säger Ni till alla äldr... eh, alla.
– Men ok, jag vill tilltalas med du, jag vill inte bli niad, jag tycker bara att det känns avståndstagande och konstigt eftersom jag fortfarande tror att jag är 19 år, kolla, jag har ju till och med hoodiekostymen på mig!
– Va?

Jag skojar inte, jag vill verkligen inte bli niad, jag begriper mig inte på Ni, Er eller ens Du och Dig eller Din med versala D:n. Och detta är inte en klassfråga, det är bara fakta. Jag vill inte bli niad. Så här är det. (Jag citerar mig själv nu, detta brukar jag berätta.)

Bror Rexed var 1967 chef för Socialstyrelsen. Han sägs vara den som satte igång du-reformen. Om den får man tycka vad man vill, politisk eller inte, demokratisk eller inte. Det spelar för mig ingen roll. Men det nias numera alldeles förskräckligt. Särskilt när folk har varit på kurs, där de obegripligt nog lär sig att nia ”av respekt för kunderna”. (Trams, de vill bara sälja, de har ingen respekt. Basta.)

De som blir niade kan reagera på olika sätt. Här är några som jag kan komma på:

1) Gud så trrrevligt! Helt på sin plats! Respekt!
2) Dra ända in i baljan, vem pratar människan med?
3) Skit, tror h*n att jag är en gammal kärring?
4) Suck. Jag som trodde att h*n tyckte om mig. Suck.
5) Äntligen! I min ålder bör man nias.

För mig känns det alltid som ett avståndstagande – kanske av den enkla anledningen att jag inte är van vid niandet. Vad tycker ni? (Johodå, i plural får man nia med liten bokstav.)

Tillbaka till herrmiddagen nu. Besöket slutade med att jag – som ju var tvungen att passa ett tåg och sprinta iväg tidigare – inte fick betala min del av notan om jag inte betalade med kontanter. En OK/Q8-check, en 25-kronorsrabatt på Ica, 5 % på Coop samt 127 kronor kunde jag skrapa ihop. Detta tog de inte emot.

– Det här är en restaurang. Det är inget konstigt med det. Så här är det i Sverige. Du kan ju gå till bankomaten 50 meter bort och ta ut pengar, sa servitören.
– Eh, 50 meter … sa jag och sneglade på klockan och bedömde chanser, risker och tunnelbanetider.
– Ja. Det är fem gånger tio meter, snoppade servitören av mig, a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-n-d-e.

Då stegade jag fram till en servitris som verkade ha huvudet på skaft. Naturligtvis gick det alldeles utmärkt att betala min del med kort och naturligtvis och naturligtvis och naturligtvis och inga problem och vips, var jag 350 kronor fattigare. (Utan kvitto.)

En av de numera distingerade för 24 år sedan. Det han har i pannan är 3-d-glasögon som SVT delade ut när de skulle sända tredimensionella filmer.

----------------
Kuriosa: Ni-reformen hette det som ägde rum 1875. Då skulle man i Sverige sluta använda titlar när man pratade med dem som var överordnade. Man sade alltså inte ”Friherrinnan har smutsiga skor” utan istället ”Ni har smutsiga dojjor”.

När jag var Sommarpratare (uppdat.)

Se där en rubrik som fick er på helspänn!

Fast det är bara lurendrejeri och buffel och båg. Men jag tänkte att jag om ett par år skulle kunna ha den där rubriken här i bloggen. Nu planerar jag istället mitt Sommarprogram:

Inledning
– Det var en mörk och kulen morgon. Flugorna från liket framför mig glänste i grönt som en sidenklänning från Thailand. Lukten .... som av fisksås ... dämpade till och med belysningen från den ensamma lampan som var lika ensam som jag.

Buller och bång i bakgrunden, som när ett kastrullskåp kapsejsar. Fast jag vet inte varför. Ska hitta på det senare.

Musik: Pompa-bompa-introt från ”Alfred Hitchcock Presents ....”

Fortsättning
Detta är ett långt, ännu oplanerat kapitel där jag berättar om att liket i själva verket är en mossbelupen fårskalle som min djefla man hittade i skogen när han orienterade.

Musik: Links 2, 3, 4 med Rammstein. Eller byter alla kanal då? Kanske det.

Mittenparti
Drapa om ordet ”kränkning” och en sedelärande berättelse om de tillfällen i livet när jag har känt mig kränkt. Not.

Musik: ”Maxwell's Silver Hammer” med Beatles. (Kolla när de repar den.) Uppdatering. På filmsnutten ser man hur en karl assisterar Beatles med att klonka med en hammare. Han hette Mal Evans och var en roadie som tydligen fick assistera Beatles på många olika sätt. Han sköts av misstag av polisen i USA 1976, och när han hade kremerats skulle hans aska skickas till hem England. Tyvärr tappade en postanställd bort askpaketet, som försvann och aldrig mer återsågs. (Se där – ytterigare några minuter är nu klara i mitt Sommarprogram.)

Radionämndenprojekt

• svordomar
• lögner
• otillåten reklam
• brandtal mot eskimåernas okvinnliga mode och okänsla för handväskornas berättigande

Musik: Är Svordomsvisan med Magnus & Brasse för banal för detta? Ja. Men det kanske funkar som plåster på Rammstein-såret.

Avslutning
Hysteriskt rolig berättelse ur mitt långa liv som får läsarna lyssnarna att kissa på sig och längta efter mer. Kanske om när jag stal en motorcykel i Italien eller när jag inte kom in på Scenskolan eller när jag träffade en naken väldigt hårig kändis som stal min matkassa eller ...

Musik: Ballroom Blitz med Sweet.

-----------
Blott i drömmar Olympen
Stiger till dödliga ned.

(Stagnelius)

Trumpna tanten och förbannade farbrorn

(Eller ”Förbannade tanten och trumpna farbrorn”. Men allitterationsmässigt funkar det inte lika bra.)

När vi bodde i en lägenhet i Lund, hade vi en trilskande tant som ovanpågranne. Hon vattnade nämligen vår balkong – men bara, blott och endast när vi var ute på nämnda balkong.

– Oiiiih, stopp, det rinner ner på oss!
– Så pelargonerna ska dö, tycker ni? Va? Va? Tycker ni det?

Splosch, så kom en till dusch.

De arga farbröderna möter jag de mest skilda sammanhang. På bussen sitter de längst fram och kör. I baskethallar coachar de små barn. I affären har de gått vilse bland hälsokosten. I trafiken kör de runt i rondellerna. Och de är ofta riktigt, riktigt arga ... på småsaker.

– Men linfrön? Är det för mycket begärt att ni har linfrön på rätt hylla?
– Förlåt, jag jobbar inte hä...
– Röd tröja, du har röd tröja, hur i helvete ska man fatta att du inte jobbar här om du har röd tröja?

Men jag tror att jag anar orsaken.

På Centralen i Stockholm: en översvämmad papperskorg. Ser ni den oöppnade uppånersalladen? Den symboliserar löneökningen som uteblev för 13 år sedan.

Deras ilskna hjärnor svämmar över av oförrätter. Den där cykeln de inte fick 1947, den där brylkrämen som bara kladdade på skjortkragen, de där förbaskade underkjolarna som skulle stärkas med potatismjölsvatten, den där bilfilten som möglade och cigarretterna som blev så onyttiga plötsligt.

Eller kan man födas arg och sedan fortsätta vara arg resten av livet? Jag har t.ex. blivit utskälld av

• en inte särskilt gammal basketcoach (och det är svårt att fästa blicken när man blir utskälld av en karl som är över två meter lång)
• en purung brevbärare (våra gäster hade parkerat framför brevlådan)
• en lärare i USA (jag protesterade när han sade att Frankrike fortfarande hade en kung)
• en boxare (som tack och lov befann sig på 60 mils avstånd).

Vänta, nu talar jag ju emot mig själv. Man ska 1) pysa ilska hela livet, annars svämmar det över sina bräddar när man blir tant eller farbror. Men om man 2) släpper ut ilskan hela livet, går man ju omkring och är arg från vaggan till graven.

Så. Var inte så himla arg. I alla fall inte hela tiden. Det var nog bara det (mesiga) jag ville ha sagt.

------
”Asså kan dom inte ens tömma papperskorgarna nuförtiden? Är det för mycket begärt i en storstad som Stockholm? Se här hur det ser ut! Vad ska de tro, turisterna? Titta, nu måste jag ju lägga min kaffemugg på toppen här! Den kommer ju att blåsa av! Det var bättre förr. Det säger jag bara! Disciplin, D-I-S-C-I-P-L-I-N, det var pli på oss! Jag fick mig en hurring då och då, men det har jag inte mått dåligt av!”

Matlagningshandlingslistetrubbel

Hm. Jag undrar ... Kanske så här?

Lammfärsknyten ...
Laxrullader ...
Kräpp schoschong ..?

Bästisgrannen gör med stor framgång veckomatsedlar som (tadaa) ”underlättar både handling och matlagning” och förbättrar familjeekonomin. Jag försöker jag också.

Apstark zucchini ([tsoki:ni] eller [soki:ni]?)
Köttfärsfylld aubergine och marockanska morötter
Fiskbiffar med chili och timjan, bönsalsa och örtsås

Jo tjenare. Kommer aldrig att hända. I ett hushåll på sju – där alla väntar ut varandra mellan klockan fem och sex – finns ingen som helst framförhållning. Dessutom vet vi aldrig i förväg om vi är sju eller t.ex. tolv runt middagsbordet.

Ett inte ovanligt scenario när klockan närmar sig kvällsmat:

Jag:
– Hm, klockan är fem över fem. Hör jag kastrullskrammel? Nä.

Fyraåringen:
– Snälla rara mamma ... fårjagsnällararmammataenglass?

Min djefla man:
– Vad underlig jag känner mig. Snurrig, förvirrad och glömsk. Har jag glömt att sova? Och så det mullrar i magen. Är jag månne sjuk? Oj, klockan är tio över fem, jag måste vara hungrig. Maaaaaat.
Jag:
– Klockan är kvart över fe... oj, sitter du här och äter förrätt?

Min djefla man:
– Mmmm. Jag är en cowboy år 1826. Måste ta igen mig innan jag går ut och fångar kossor och indianer.

Ni förstår? Vi behöver hjälp!

------
Bonusbild!

Zeb Macahan åt mången böna, han.

Inte ett dugg rädd för tandläkaren

För en tid sedan berättade jag om mitt mystiska tand- eller bett- samt öronsyndrom.

• Ont i vänster öra, som öroninflammation fast ändå inte. Som en ballong i örontrumpeten och en skärande klarinett-ton som inte hörs men känns som en kniv. Fast bara ibland.
• Gnisslande smärta när jag biter ihop mitt förtjusande överbett. Lindras bäst genom att jag biter ihop med underkäken längre fram än vanligt. Förmodligen är jag numera lite snyggare eftersom mitt överbett syns mindre när jag skjuter fram underkäken.

Idag var jag här.

Tandläkarstol från runt 1920.

Nej, jag satt inte i den, men nästan. Den pyntade tandkirurgröntgenregleringsdentalkliniken uppe på sjukhuset.

En fullständigt förtjusande charmig tandläkare – som inte såg ut som, men vad gäller röst och dialekt lät precis som Stationsvakt – tog emot mig. Jag fick redogöra för symptomen och berätta om alla andra medicinska problem jag har. Inte har, menar jag.

– Är du fullt frisk?
– Japp!
– Inga allergier?
– Bara katt- och gräsallergi. Astma.
– Inte ont någonstans?
– Nej. Fast jag har ju vrickat min vänstra fot och har en bristning i höger hälsena och har ont i båda knäna sedan oktober 1982 och så har jag förstås stukat båda tummarna och när jag målade hallen sträckte jag mig i axeln. Jag har sytt båda ögonbrynen och haft magsår två gånger, men det var när jag jobbade på Nationalencyklopedin och vi inte hade egna datorer och fick jaga skrivbord varje dag och jag samtidigt gifte mig och satte upp en barnpjäs och sydde min bröllopsklänning mitt i alltihopa och förresten fick jag ju hjärnskakning när jag var fyra år. Jag spelar basket.
– Hm. Sover du bra?
– Ja. Fast inte så länge.

Bettskenorna är flockdjur.

Efter en fantastiskt trevlig sjukhistorik-intervju, började tandläkaren klämma och känna och kolla mitt bett och undersöka var smärtan satt. Om man gnisslar tänder, kan man få bettskena, men jag varken gnisslar eller trycker tungan upp i gommen och inte har jag slitna tänder eller kindvall och visst är jag ett praktexemplar utan en enda lagning ... men varför har jag då ont i örat?

– Det här ordnar vi, sa den lugne tandläkaren. En kortisonspruta skulle kunna få bort muskelinflammationen som inte vill gå över, men först måste vi röntga för att utesluta en skada på käkbenet eller brosket, orsakad av ett trauma någon gå...
– Ja! Det var ju en charge! Jag stod helt stilla och så kom ett monster till motspelare och rusade rakt på mig så att jag stöp. I tresekundersområdet. Alltså ... under en basketmatch.

(Charging foul är en foul som man ser till att motståndarna får genom att man står helt stilla medan de rusar in i en. Det är den coolaste och smärtsammaste foulen.)

– Det här kostar ... tre ... nja, fyra ... tus... nej, du är ju försäkrad!
– Jackpot!

Efter att hela livet ha köpt och sålt hus och lägenheter vid precis fel tid och aldrig gått med monetär vinst när det gäller något i hela världen, har jag äntligen gjort en sak rätt: jag köpte en tandvårdsförsäkring i höstas. Och jag ska röntgas och injiceras med kortison, hur coolt är inte det? Jag och Björn Borg, liksom. Och fotbollsspelarnas stackars ljumskar förstås.

---
Dagens intressanta ord: symptom och symtom är båda godkända stavningar. Dessutom kan man skriva både kortison och cortison. Däremot måste vi nog hitta på ett bättre ord för charge.

Utklädningslådan

När jag gick på lekis, fick jag ha på mig mammas bröllopsklänning när det vankades maskerad. Eftersom hon gifte sig i en kortkort sak (1963), var den fotsid på mig i sexårsåldern. Klatjofs, landade hela portionen köttfärssås vid lunchtid på de inbroderade liljekonvaljerna och så var bröllopsklänningen för all framtid mer orange än vit.

När jag numera fixar utklädningskläder till barnen, är det bara att forcera bråten i källaren och sedan spinna loss i utklädningslådan.

Fyraåringen, Tolvåringen och Sjuåringen.

Tyvärr börjar de färdigköpta kostymerna som Spiderman och King Kong ta över, men även hemmagjorda katter, jutevävstroll och sammetsprinsessor går att hitta. När jag själv går på maskerad har jag aldrig den bästa, den mest uttänkta, den finurligaste eller den mest välgjorda utklädningen utan den kostym som får folk att säga:

– Men hur tänkte du nu?
– Varför har du den på huvudet?
– Gör inte det där ont?
– Jag har några säkerhetsnålar du kan få låna.

Häromdagen åkte jag tåg med tre killar som skulle på maskerad. Kanske. Tror jag. Fast kanske inte ändå.

Klirr, klirr.

Killen i mitten hade jobbat sanslöst hårt för sitt utseende. Jag ville diskutera strumpebandshållarnas position med honom (kalsongerna ska ju sitta utanpå) och inledde därför en konversation genom att berömma honom för arbetet med rouge, kajal, mascara och läppstift. Jag skulle precis fråga vad han skulle föreställa och även påpeka att hans ben var lika snygga som Tina Turners, när jag insåg att hans kompisar ju inte alls var utklädda. Jag drog mig stillsamt tillbaka och tjuvlyssnade på:

– Och då sparkade jag honom i skrevet så han grina som en liten tjej.
(Intressant, det här att säga grina i betydelsen ”gråta” i den här landsdelen, tänkte jag.)

– Min mamma är fan 40 bast, fatta 40, jäla panscho.
(Ack, kära barn, den gyllene 40-årsåldern är ju underbar, tänkte jag.)

– Nämen pluskvamperfekt och dativobjekt heter det ju inte längre, dom har bytt ut orden.
(Skkrrrrrnffff, tyst min mun, jag biter mig i knogarna så kan jag nog hålla mig, tänkte jag.)

Biggis skrev häromdagen om en plötslig insikt om att man plötsligt ju är vuxen. Där är jag ju också! Jag klär i min jeans- och hooduniform ut mig till mig själv som 19-åring varje dag. Livets maskerad?

Orkar man verkligen ta in allt detta?

Från tio till ett

Jag kämpar emot när det gäller dessa utmaningar. Inte för att jag inte vill svara, men för att jag själv inte läser dem när de dyker upp hos dem jag vanligtvis läser. För att få er att läsa har jag därför kryddat bokstäverna som ett kinder-ägg. Uppdatering: Listan är så lång att jag – och flera andra – har missat den där om sju saker man har på sig. Trist, jag har nästan alltid omaka strumpor, randiga trosor, jeans, t-shirt och collegetröja. Ny sjua kan läsas nedan.

Tio första
1. Första bästa kompis: Maria Andersson. Finfint namn att googla på när man undrar vart hon tog vägen. Hon (se bilden från 1968) bodde på Norra Fäladen i Lund, men flyttade lågt bort (till Stockholm?) innan jag började skolan. Hennes pappa hade ”sjuka lungor” och rökte.

2. Första bil: Min djefla man och jag tog körkort i 25-årsåldern och köpte runt 1990 en limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare för 10 000 kronor av en släkting. Så dumt. Vroom, vroom? Nej. Prutt, prutt, sa den.

3. Första (inte riktiga?) kärlek: Det var visst någon (Sverker?) som jag svärmade för i tvåårsåldern, enligt mina föräldrar. Själv minns jag bara senare kärlekar.

4. Första husdjur: Min syster Orangeluvan fick på sjuårsdagen en undulat som vi döpte till ”Pippi Kojak Fonzie”, räknas det? (Jag vill inte inte inte inte ha ett husdjur!)

5. Första semester: Definiera semester. När man jobbar och får betalt för att vara ledig? Och sedan spenderar hela ledigheten med att jobba, slita, inte sova, vara sjuk och längta tillbaka till jobbet? (Inte särskilt fina semesterminnen, nej.) Jag svarar istället på vilken min första utlandsresa var: Frankrike. Mamma är frankofil. Je ne parle pas français. Mais oui, je comprends un petit peu, mais ... Aber ich liebe Deutsch zu sprechen. Ordnung muss sein! (Rätta mig gärna.)

6. Första jobb: Barnvakt, barnpassare och barnflicka. Fast första vuxenjobbet var som redaktör på Nationalencyklopedin.

7. Första köpta skiva: Jag köpte inte skivor, jag köpte kassettband. Verkligen jättesmart. Så här låter de nu: Wuuuuååååååteeeeeeeeöööörlooouuuu. Däremot fick jag Gilbert O'Sullivans singel Ooh-wakka-doo-wakka-day och fann därmed min första idol. (Alone Again.)

8. Första riktiga kärlek: Nämen honom berättade jag ju om häromdagen: Stenis.

9. Första piercing: Jag har hål i örsnibbarna sedan tioårsåldern och de räcker så bra så.

10. Första konsert: Thomas di Leva i Kungsträdgården 1986. Han hade en fasttejpad lock i pannan som han drog loss och slängde ner till publiken. Nej stopp, jag var ju i koltåldern med mamma på en förfärlig gnisselkonsert. Strumpbyxorna korvade sig hemskt obekvämt. När jag vred på huvudet prasslade sidenrosetterna i flätorna så att gnisslet på scenen hördes mindre. Oj, nu kom jag på att operetten ”No, no Nanette” var bättre, räknas den som konsert?

Nio senaste
1. Senaste alkoholdrycken: Rött vin skulle det ha stått vilken annan dag som helst, men jag drack en iskall lättöl igår kväll.

2. Senaste filmen jag såg: En dvd, Amelie från Montmartre. Jag ser alla filmer antingen på premiären först-först-först eller absurt sent på dvd, sist av alla.

3. Senaste ringda telefonsamtal: En uppdragsgivare som är jättehemlig. (Nej, nu ljuger jag igen. Jag minns inte – jag gillar ju inte telefoner.)

4. Senaste bubbelbadet: Nu snackar vi väl vita bubblor på en vattenyta i ett badkar? Skumbad? (Inte bubbelmaskin, för en sådan har jag aldrig varit nära.) Ok. På min födelsedag – Tolvåringen överraskade mig med skumbubblor, veckotidningar och levande ljus och jag, jag är så himla otacksam för efter endast ett par minuter har jag alltid ”badat färdigt”. Bada badkar och basta bastu och tala telefon är det jag gör mest sällan. Förutom då att slåss, spotta snus och spela volleyboll, det gör jag också himla sällan.

5. Senaste spelade cd: Ehum, cd? Kanske något av Travis för ett par år sedan?

6. Senaste kyss: För 57 minuter sedan. (Jag visste ju att jag skulle svara på frågan här, så jag sneglade på klockan istället för att sluta ögonen och vara romantisk.)

7. Senaste gången jag grät: Jag svarar nästan som Studiomannen på detta: det händer så sällan. Jag kan inte ... jo, vänta, ett par tårar trillade nerför kinden under ett amerikanskt program om människor som det var synd om och som därför fick ett nytt hus. (Det känns som om jag borde förklara och försvara mig för mina icketårar, men ... äh.)

8. Senaste måltiden: Lax i ugn, för en gångs skulle inte sådär torr och trist. Sås med gräslök. Potatis och god sallad med överdrivet mycket avokado och fetaost. Pinnglass. Te. Mandelmassa och blockchoklad. Te igen. Lite mer te. Oj, det var en lång måltid.

9. Senaste idrottsbedriften: ”Hedgen” på Jimmy på träningen i måndags.

Åtta har du nånsin:
1. Dejtat en av dina bästa kompisar? Dejta gjorde jag nästan inte ens i USA. Aldrig i Sverige. Men jag tolkar frågan lite fritt och svarar ja. (Och är sedan väldigt intressant och hemlighetsfull genom att inte berätta mer.)

2. Blivit arresterad? Nej. Men jag gick som tioåring en allmänbildande kvällskurs om hur polisen arbetar. Lämnade fingeravtryck gjorde jag till och med. Begriper inte hur jag hamnade där – de andra deltagarna var ju vuxna.

3. Blivit kär vid första ögonkastet? Jao. Jo, så var det nog när jag träffade min djefla man, men det var nog inte ögonkastet utan snarare hans lappade jeans jag föll för.

4. Fastnat med blicken i någons urringning? Ooooh ja. Mycket, mycket fascinerad är jag av snygga urringningar med innehåll. Gärna 50- och 60-tal. Inte gärna 90-tal.

5. Sagt att du älskar någon utan att mena det? Nej, jag säger ju det knappt till dem jag verkligen älskar. Tänk att de står ut med mig.

6. Haft ett one night stand? Japp. (Jag skulle nu kunna dra väääääärldens roligaste historia. Men nej. Fast om jag får Sommarprata någon gång i den avlägsna framtiden, ska jag berätta.)

7. Busringt till någon? Ja, fast jag var inte den drivande. (Se ovan om telefoner.) Vi tjuvringde till basketspelare i Solna, Alvik och Södertälje.

8. Deltagit i en fransk teaterfestival med en obegriplig pantomim? Jäpp. På vår bröllopsresetågluff 1991.

Sju saker jag saknar:
1. En blå, hemstickad kofta med guldknappar som jag glömde någonstans när pappa spelade pingis 1975. Jag fick jättemycket skäll.
2. Förståelse för militanta genusteoretiker som inte erkänner kromosomskillnader.
3. Onedinlinjen.
4. En flisa på en framtand.
5. Ett par nycklar i en strypkoppelskedja som jag tappade 1979. Inte för att jag behöver nycklarna, men för att det sedan dess har irriterat mig: kedjan satt ju fast i brallorna! Hur kan man tappa något som sitter jättefast?
6. Golvlister.
7. Ordningssinne.
8. En stulen cykel. Nej, tre stulna cyklar. Massa stulna cyklar. Jävla cykeltjuvar.
9. Fräknar.
10. En rejäl verkstad i källaren.
12. Tydligen förmågan att räkna till sju.

Sex saker jag gjorde igår:
1. Ljög.
2. Sov middag.
3. Handlade allt utom mjölk. (Hur kan man glömma mjölk med fem barn i huset?)
4. Redigerade en (tyvärr) välskriven text i fyra timmar.
5. Stoppade en älskad raggsocka som allt mer påminner om Staffan Westerberg.
Uppdatering! Glömde:
6. Målade en gul, röd och grön hall med knottrig vävtapet helt vit.

Fem favoritsaker utan rangordning:

• Datorn.
• 501:orna
• Temuggen.
• Halva dörren i köket som jag inte får ha längre för att den bara är i vägen.
• Jympaskorna. Gympaskorna? Jumpaskorna? Basketskorna.

Fyra personer jag kan berätta allt för:
Nej, hu så trist, det vill jag inte utsätta någon för. Tänk bara:

– Lyssna, inatt drömde jag att ...
– Du, jag skulle vilja köpa ...
– Tänk jag tror att världen ...
– Hör här, igår när jag petade mig i näsan hittade ...
– Jag har kommit på att i morgon tror jag att jag ska ...

Iiiih! Bloggvarning!

Tre val:
1. Blått eller rött? Blåa jeans och ett glas rött vin utan en tanke på politik.
2. Sommar eller vinter? Bara en ordningsfråga. Sommar på sommaren, vinter på vintern. Tack.
3. Choklad eller chips? Både och samt hela tiden hade varit trevligt. Båda passar bra till rött vin, by the way.

Två saker att göra innan jag dör:
1. Uppleva ett sommar-OS på plats.
2. Uppleva ett vinter-OS på plats.

En sak jag ångrar:
Jag ångrar väldigt mycket som är på fjantnivå. Att jag inte 1986 såg Bergmans version av Hamlet på Dramaten med Peter Stormare i huvudrollen, t.ex. (Foto: Bengt Wanselius.)

Stora, viktiga saker har jag inte ångrat ännu, förmodligen för att jag inte vågar utsätta mig för sådant som jag kan komma att ångra. Jag är en mespropp.

Fyra personer som jag vill ska anta utmaningen:
Mina morföräldrar.
Mina farföräldrar.

-----
Om du har läst ända hit, har du vunnit en hammock.

Leta, och du skall på nå't sätt finna

Find & replace är en bra uppfinning. När kommer den till verkligheten?

I morse var för oss första skol-, dagis och jobbdagen sedan påsk. Vintervädret hånskrattade utanför dörren medan jag slet ut fingervantar och vårjackor på löpande band och förbannade den sköna, ljumma vårvind som lurades för ett par dagar sedan.

– Ring till dagis och fråga om overallen är kvar där! ropade jag.
– En stövel! Jag har hittat en stövel! skrek Nioåringen.
– Jag kan ha en stövel på ena foten och en sko på den andra! fnissade Sjuåringen.
– Vad betyder mening? sa Fyraåringen.

I sådana här röror med viss tidspress tenderar jag att tappa sans och vett och förmåga att tänka klart. Inte sällan förlorar jag även mitt glada humör och börjar skylla på omständigheter och min djefla man, som ju borde vara den som bär skulden till allt. Om inte, bör han ta på sig skulden bara för att. Jag beter mig alltså som när jag var i tonåren.

– Jag hittar inte mitt busskort, sa Tolvåringen lugnt.
– Inte jag heller, sa Femtonåringen lika lugnt.
– Mening? Mening? Mening betyder ... funderade jag med fokus på den svenska grammatikens inte särskilt pedagogiska definition och blicken uppe i taklampan där mången fluga döden dött.
– För det var inte meningen, det var inte meningen! sa Fyraåringen.

Två busskort borta, två lågstadiebarn utan skodon, en Fyraåring som har gjort något ... fast det inte var meningen. Och en mor som är på grammatiska irrvägar. Den djefla fadern dök då upp med overaller och gröna stövlar som inte var i samma storlek men näääästan. Det fick duga.

De tre yngsta kom iväg. De två äldsta letade efter busskort. Men hur gör de det, tror ni?

a) Med tjoanden, ropanden, slänganden i dörrar, rafsandes kläder ur lådor och tömmandes fickor rakt ut på golvet, springandes genom allt och krossandes viktiga saker och ting som kan vara bra att ha.
b) Lugnt och metodiskt, rabblandes ”jag hade det ju senast ... och då sa jag ... och så åkte jag till ... och då ...” och resonerandes med varandra.
c) Inte letandes alls, man kan ju ta pengar istället.

Jag har under hela mitt liv använt mig av metod a).
Min djefla man går kronologiskt genom alla tre: hysteri --> lugn --> uppgivenhet.
Tonårsbarnen är b)-are. Obegripligt, de kan inte vara våra barn. De uppträder som mogna människor. Och alla problem löser sig:

• Tolvåringen kom på att hon hade lagt busskortet i min ryggsäck. (Häpp!)
• Femtonåringen kom på att han ju redan för två veckor sedan hade tappat sitt busskort och att han sedan hade ”lånat” Sjuåringens och att han av en kontrollant hade blivit berövad på kortet eftersom han inte kunde bevisa att han var sju år och nu undrade han om han kunde få ”låna” Nioåringens busskort. (Nej.)

När jag nu tänker efter, finns det ju en fjärde letningsvariant:

d) Den som öppnar skåp, låda, kyl, frys, väska, vadsomhelst och till alla och ingen ropar ”Näe, den är inte här, jag har letat överallt” tills en lättlurad let-lurad tar över sökandet.

-----
Cliffhanger of the day: Nej, vi vet inte (än) vad det var Fyraåringen hade gjort fastän det inte var meningen.

Ni bryr er ju inte om basketfinalerna, men ...

Jag sitter, står, springer, hoppar och vrålar som en galning framför tv:n och tjurar lite eftersom jag hejar på Plannja och de inte spelar som jag tycker att de ska spela. Och så tycker jag att kommentatorerna bara hejar på 08 Stockholm. Kommentatorerna kommenterar det med att de ”alltid hejar på dem som ligger under”.

Men expertkommentatorn Dennis Aulander pratar kul... annorlunda:

Enkla poäng är Plannjas melodi.
Jag är övertygad om att han står upp som en man!
Tack för kaffet. (Någon gjorde poäng.)
Nu satte han in garderoben.
Han står på tårna.
Håkan Larsson lämnar golvet!
Det var oerhört viktigt för dem att inte gräva en grop till sig själva.
Man såg tyngda ut av stundens allvar.
Han är ett äkta köttstycke!
Titta på Micke, han har inte rosat marknaden så här långt.
Han går på vatten här i Fryshuset. (Någon satte en trea.)
Han skördar triumfer!
Han ser lite ”nonchalänt” ut.
Det är en mental spärr som har drabbat många basketspelare nu.

Den andre expertkommentatorn – Mattias Sahlström – har jag en gång blockat, vilket jag talar om så fort jag får en chans. Mer Aulander:

Man ska inte sopa straffprocenten under mattan.
Dom här spelarna är inte mer ... människor.
Plannja stänger igen sitt eget hus. (Spelar bra försvar i 3-sekundersområdet.)

08 Stockholm har verkligen enorma shorts.

Slut. Pfuuuh. Plannja vann.

08 Stockholms coach Jonte Karlsson (som på min tid – se bilden – var en suverän spelare) är jättearg nu eftersom han tyckte att det var foul i sista sekunden.

Lid idag!

Denna långfredag tänkte jag berätta om den längsta fredagen i mitt liv – när jag var tvungen att sova på en flygplats och varken hade pengar, mat, dator (alltså detta var 1987) eller vettig packning. Men så här trist blev det:

”Då somnade jag. Det var obekvämt. Sedan somnade jag igen. Då blev det obekvämt igen. Om axelvaddarna bara hade varit större hade jag sovit bekvämt. Men ok, det är ju långfredag idag.”

Långfredagen är alltså dagen då vi övermåttan lida skall, och det är inte mer än rätt eftersom Jesus dog för våra synder. Nu är jag ju inte särskilt syndfull, religiös eller förtjust i lidanden och tristess, så här kommer några alternativa lid-förslag. Denna långfredag kan man:

• gå omkring med smutsigt, stripigt och fult hår hela dagen utan att prata om det
• stoppa en sten i skon och gå utan att halta ... utan att berätta om ontet
• titta på ett ruskigt dåligt tv-program utan att tala om vad man tycker
• springa elljusslingan i hemlighet utan att berätta om bedriften.

Ni ser vad lidandet av idag består i? Inte smärta, allmänna påfrestningar eller obekväma stolar, nej.

Ända till 1973 var bio, teater, dans och andra ”nöjen” stängda på långfredagen eftersom det faktiskt var förbjudet att ha dem öppna. (Naturligtvis fanns det de som bröt mot lagen och bjöd upp till dans ändå.) Ännu tidigare hade människor på sig svarta kläder och så höll de barnen inomhus, hu och usch. Idag har vi frivilligt nästan enbart svarta kläder och det är stört omöjligt att få barnen att gå utomhus.

Dessutom skulle man förr (nu talar vi inte om ”förr” som i ”70-talet” utan för längre sedan) helst äta fisk och undvika mjölk. Enligt Nationalencyklopedin (i en artikel som världens brutalaste korrläsare Jan-Öyvind Swahn skrev) avstod människor till och med från grädde i kaffet på långfredagen. När man så hade lidit av det hemska kaffet, tog husfadern fram ett nyplockat risknippe och slog sitt tjänstefolk. Även barnen kunde förstås få smaka på riset.

Med långfredagssushi tycker jag att man kombinerar fisk- och ristraditionerna finfint.
----
Vilhelm Moberg skrev ”Rid inatt” 1941. Den har nästan inget med detta blogginlägg att göra.

Min första stora kärlek (Hej PUL!)

I ettan och tvåan var alla tjejer i klassen kära i Martin D. som sprang så himla fort. Vi gick på Svenshögskolan i Lund, men jag pussade cykelsadeln på den cykel vars ägare jag för tillfället gillade mest – Stefan som bodde på nr 18. (Han var till och med två år äldre!) För att smälta in, låtsades jag samtidigt att det var Martin D. som var min favorit.

I trean flyttade vi till Luleå, och i min klass gick Stenis.

Klass 4b på Bergviksskolan 1975.

Bilden är från i fyran, när jag fortfarande var kär i Stenis. Han kunde spela fiol och vi hade likadant bänkpapper med tvättbjörnar på och han jagade mig på rasterna och jag blev skolans lucia och ibland fick jag vänta på bussen utanför Stenis hus och livet var på det hela taget underbart. När jag lekte med Lisbet (som bodde ganska nära Stenis), gick vi hemåt tillsammans med honom. Stenis hyste inte alls samma känslor till mig, men det gjorde ingenting.

Och det är dit jag vill komma. Jag har varit obesvarat kär tusen och en gång (nej, egentligen om man hårdrar det bara fyra gånger), men inte olyckligt kär. Jag har suttit hemma och ritat Stenis, Mats och Stefan i röda hjärtan och jag har smugit utanför deras hus och jag har tjuvringt till dem och pussat cykelsadlar ... men inte varit ett dugg ledsen. Bästisgrannen har jag tvingat med mig på diverse spionuppdrag och ”jag bara råkade vara där samtidigt-ruscher”. Hela basketlaget tvingade coachen att göra en omväg genom Gammelstad för att jag ville se ett visst hus.

Men hela tiden bara med ett lyckligt pirr i magen.

Min djefla man, däremot! Han, han skrev brutala poem om tjejerna, han grät och led, han nästan dog för sina kärlekar som inte brydde sig om honom – och inte kunde han äta heller. Hm. Olycklig kärlek är bra mycket mer dokumenterad än den lyckliga – men obesvarade.

(På bilden – som praktiskt nog togs så att alla har solen i ögonen – är det Stenis som står tvåa från vänster i mittenraden, bredvid majjen. Jag står i blå kofta som trea från höger i mittenraden. Jag kan rabbla för- och efternamn på allihop och minns födelsedagarna för ungefär hälften, trots att jag i femman bytte skola. Stenis har jag inte träffat sedan dess.)

PUL (Personuppgiftslagen)

Jag har nästan bosatt mig på apoteket

Igår var jag på apoteket.
Sedan åkte jag till apoteket.
Vid närmare eftertanke var jag på apoteket ett par gånger förra veckan också.
Och igår var jag ju på apoteket.
Sade jag förresten att jag var på apoteket?

Bloggblad skrev nyligen om när hon var på apoteket och fick stå i kö in absurdum. But you ain’t heard nothing yet.

Fakta först: Fyraåringen är lite sjuk och behöver en dos medicin varje dag. I förra veckan höjdes dosen, och barnläkaren ”ringde in” ett nytt recept.

Det här är sannerligen ett framsteg: när receptet är inringt, finns det i elektronisk form på alla apotek i hela Sverige. Jag kan åka till Haparanda och hämta ut medicinen. Jag kan åka till Ystad och Flen och ta en sväng till Borås för att hämta ut medicinen. Jag kan förstås om jag är lite trött åka till det närmaste apoteket och hämta ut medicinen.

Not.

– Varför inte?
– Vi har inte den medicinen här.
– Var finns den då?
– Det kan jag inte se.

Jag åkte till ett annat apotek.

– Nej, det finns inget inringt recept här.
– Men det ska det finnas …? (Laaaaaamt, jag var verkligen inte i form för argumentation eller gnäll.)

Jag åkte till sjukhusapoteket.

– Neeej, här finns det inget inringt recept.

Då klampade jag upp på barnkliniken, de medicinska receptens urmoder.

– Ojojoj, sade den mycket medlidande receptionissan. Men läkaren är på påsklov och sjuksköterskan är på påskmiddag och ojojoj. Det verkar vara så att receptet är inringt, men att det inte har registrerats.

Jag ringde hem. Min djefla man lyckades då rota fram ett ännu inte utnyttjat recept på medicinen. (Tur att man är slarvig och slänger recept omkring sig som vore de konfetti.) Han ringde runt till de olika apoteken och fick napp: på ett enda ställe i vår stad fanns medicinen. Men först var jag tvungen att åka hem och hämta den gula lappen. Det visar sig nu att:

• Läkarna gärna ringer in recepten så att man kan hämta dem var som helst.
• Så fort man har utnyttjat denna finurlighet, raderas det elektroniska receptet även om det kan expedieras 20 gånger – man får istället en gul lapp med sig hem.
• Om man vill, kan man få ”spartjänst”, alltså så att receptet lagras elektroniskt. Man slipper då den gula lappen och kan hämta ut medicinen i Korpilombolo eller Sala.

Men för att få spartjänst måste man nästan sälja sin själ och skriva på ett formulär så att ingen stjäl ens medicinska identitet och för att jag ska få hämta ut min djefla mans medicin måste jag ha en fullmakt med mig där han intygar att han är vid sina sinnens fulla bruk (vilket han de facto inte är, i så fall hade han inte behövt medicinen) och att jag är betrodd (vilket jag de facto inte är, jag ljuger mer än Falstaff, fakir).

Det här blir nog bra om ett par år. Just nu lider systemet på apoteket av barnsjukdomar.

-------
Förresten. När apoteken förstatligades 1970, var samlingsnamnet Apoteksbolaget AB. Sedan 1998 heter det Apoteket AB. När man skriver om enskilda, inte namngivna apotek i största allmänhet, skriver man med gemen: apotek. När man skriver om själva Apoteket AB är det med versal. Jag borde nog ha skrivit med versal och med gemen huller om buller här ovan.
Artikeln om apotek illustreras så här i Svensk Uppslagsbok (1947). Det är från Apoteket Vita Björnen, och sådan där inredning skulle jag vilja ha hemma. Den undre bilden visar apotekets labb!

Gå och lägg dig, människa!

Ja, så har jag skrikit till mig själv den senaste timmen. Åtminstone fyra gånger har jag lyft blicken från boken/tv:n/datorn/näsan och suckat. Och snabbt konstaterat att fem minuter till gör ju ingen större skillnad.

Min plan är att i morgon ta ett tåg klockan 06:19 för att klockan 08:00 fräsch, nyter och pigg samt rask i tanke och formuleringsförmåga sitta med vid ett företagsmöte ute i Bergshamra. Det är kul, för på Björnstigen i Bergshamra bodde mina föräldrar när jag föddes, så jag känner mig så hemma så.

Om jag går upp kl. 05:45 hinner jag klä på mig, sätta på mig lite smycken, måla ögonfransarna, koka en kopp te, äta havregrynsgröt och ... vaaar har jag plånboken? Förmodligen i hallen. Det är lugnt, om jag inte hittar plånboken tar jag bara min djefla mans betalkort, det klarar man sig långt på. Var har han sin plånbok? Kanske i hall... Vänta nu, var är min djefla man någonstans?

– Olle? Ooooolle? OOOLLE!

Som man ropar får man alls inte svar. Skriker jag högre väcker jag barnen. Oj. Barnen? Jag borde gå upp och kolla om barnen har det bra.

(Detta sker alltså i realtid, nästan som i ”Repet” och ”Nick of Time”.)

Tillbaka. Inga barn i tjejrummet. Måste leta vidare.

Tillbaka. Fem barn i killrummet. Den djefla mannen är fortfarande borta. Återkommer!

Tillbaka. Klockan är nästan midnatt och den djefla mannen hittades flåsandes strax utanför ytterdörren.

– Flås flås. Symbolisk springtur! Stöhn.
– Ok. Jag ska försöka lägga mig nu.
– Lycka till!

En symbolisk springtur är för den djefla mannen en kort en, inte riktigt värdig den orienterare han egentligen är. Själv har jag ont i båda lårkakorna och ena hälsenan. Coolt. Måste sova nu. Har jag borstat tänderna? Måste sova nu. Borde ha kollat efter plånboken när jag hittade Olle. Någon i killrummet talar i sömnen. Jag borde sova nu. Tänk om klockradion inte väcker mig i morgon. Jag borde ... borde ... borde ...

Beppes godnattstund.

Ingen skrivkramp så länge det finns gamla handböcker!

Jag har drabbats av en annorlunda form av skrivkramp: jag vill bara, blott, enbart och endast skriva om basket.

Jag vill skriva en spaltmil om svett, frustration, kamp, tjafs, list, lårkakor, genomklappningar, ruscher, laganda och den där matchen i lördags.

(Vi låg under med fyra poäng när det var en minut kvar. Vi gjorde mål, och låg alltså under med två.

Time out: ”spela klokt nu, lugnt och smart”.

Vi gick in på plan, snodde bollen, gjorde poäng. Lika.

Jag hann tänka ”men jisses hjälp, vad gör jag här – jag som är så stirrig, jag borde sitta på bänken och heja, herredumilde, jag är för gammal för sånt här”, men så såg jag en boll komma farande och glömde helt bort tveksamheten: ”oj, kolla, aaaaaah, där är bollen, hurra och titta, jag flyyyyyger”.

Motståndarna anfaller och missar – vi snor bollen. Vi sjabblar, bollen studsar hit och dit, ut över baslinjen – vårt inkast.

Det är nio sekunder kvar och vi måste göra poäng för att slippa förlängning. Pass, pass, pass, vår poängmaskin dribblar mot korgen, skjuter – och missar! Det är 0,5 sekunder kvar när vår guard tar returen under korgen och ... gör poäng.

Slutsignalen ljuder.

Vi blir galna av glädje och jag pussar alla som Zlatan pussade Henke i somras och sedan äter hela laget tårta med extra mycket grädde.

Så. En spaltmil. Lycka.)

När jag nu har hävt ur mig om basketen, vill jag bara, blott, enbart och endast skriva om hur det var förr. Varför gör jag så sällan inlägg i den politiska debatten och varför blogganalyserar jag poesi så sällan? Varför skriver jag inte om ny musik och resor till främmande länder eller den hemska miljöförstöringen?

Jo förstås för att jag vill skriva om mönstrat kakel och bruna blommor i taket! För, ser ni, det fanns en tid när enfärgat kakel och högt i tak var en styggelse.

”Utrymmen med hög takhöjd kan bli ombonade och trevliga med ett luftigt innertak. [---] Den här hallen som hade 3,8 m takhöjd har fått ett sänkt tak av blommigt Marimekkopapper.”

Det finns så många detaljer i bilden: dialogtelefonen i hallen, långhårige mannen på planschen, hjärtat på den förmodade toadörren, draperiet framför dörren ...

– Hur illustrerar vi att det är knepigt med kakeluppsättning, grabbar?
– Ska vi visa hur man måste fäppla med tråd och skärtrissa?
– Vinkelhake, vattenpass och hovtång?
– Nej, vi tar kakeluppsättaren och visar hur han koncentrerar sig!
– Ja! Lysande pedagogik!

(Bilderna kommer från Icaförlagets idéböcker från 1972–73.)

Ju fler kockar, desto stökigare kök

Här har man ett jättestort kök. Så får man besök. I tre timmar stod vi nästan på varandra i matlagningsiver på blott ett par kvadratmeter. Gästerna hade med sig alla ingredienser i släpkärror och lagade vidunderlig mat som räckte till alla 14 runt bordet. Det var som att bo på lyxhotell i sitt eget hem.

Plötsligt var det jättestora köket pyttelitet och megastökigt. Det luktade fisksås i mina ögonbryn, det låg friterade småräkor i tiramisun och golvets knarr hördes inte eftersom kokosmjölksspillet hade oljat plankorna. Ah, inte lyxhotell – bara underbart och hemma.

Detta lärde vi oss:

• fisksås funkar i allt
• kokosmjölken ska vara söt och god
  
• koriander måste balanseras
• kakaons kvalitet avgör hur tiramisun smakar
• ett fullt vinställ kan tömmas obegripligt snabbt
• barn som äter godis klockan 23:37 sover länge morgonen efter.