Finland är Östtyskland och Italien

Jag är alltså på basketturnering i Espoo (Esbo) i Finland – i utkanten av Helsingfors. Femtonåringens lag spelar som små strålande stjärnor, medan jag dokumenterar konstig mat, konstiga bussar, konstiga toaletter och konstiga domarbyxor. (Domare får i Finland ha shorts, det får de inte i Sverige.)

Brasklapp: ”Konstigt” är inte ett negativt laddat ord utan bara ett uttryck för ”inte som jag är van vid”.

Se bara så konstigt! Hemligheten bakom Finlands spjutkastare och backhoppare är denna: utanför hallen finns träningsredskap. Ja, i 30 minusgrader sitter de här i pälsmössor och frustar.

Esbo har faktiskt ... en air av Östtyskland. Stora ytor med plantor i snörräta rader, enorma gräsmattor med en miljard flaggstänger och så en massa 1970-talsbetongsdystra byggnader.

Var är sisun?

När vi igår skulle ta oss med turneringens speciella busslinje tre kilometer västerut, åkte vi i en kringla norrut, en lasso västerut och en rosett söderut innan bussen vände åt vårt håll. Varje gång med ett mellanstopp vid hallen som vi så förtvivlat försökte lämna.

– Men vart ska du?
– Du kör fel!
– Vi ska ditåt!
– Nej, inte hallen igen!

Ned det var inte fel. Det var meningen. Det var så rutten var planerad och det kommer att vara likadant idag. (Ser ni, vad var det jag sa – Finland är precis som i Italien!)

En nyspolad toa. Ja, vattnet ser lite skumt ut. Och detta vatten dricker vi (dock ej direkt ur toan).

Vi i ledargruppen sover tätt tillsammans i ett litet utrymt kontor i en skola som heter Polisskolan, men som hyser lågstadieelever. Blivande minisnutar?

Luftmadrasserna läcker och de som snarkar får skor i huvudet hela tiden. Och jag njuter av varje sekund!

Men här är något som vi i alla fall inte har i Sverige: yoghurt med öl! (Klicka för förstoring.)

Kanske ett minne för livet?

Jag är med om något som kommer att vara ett minne för livet. Tyvärr inte för mig, jag kommer att glömma allt för att få plats med andra, helt oviktiga ting som världsrekord och schlagertexter.

Känner ni igen er här? (Ni förflyttas nu till 15-årsåldern.)

Stora väskor, matsäck och madrasser – i väntan på båten mot Finland.

Jag åkte i tonåren på basketturneringar i Tärendö, i Överkalix, Kiruna, Råneå, Sundsvall och Boden. (Tärendö var roligast, för där fick jag pris och hamnade i tidningen.) Halva packningen bestod av knähöga tubsockar eftersom vi alltid spelade i två, ibland tre, strumpor per fot. När alla sedan hängde på tork såg det ut som när man gör hemmagjord pasta som hänger på skåpluckorna i hela köket. (Fast den jämförelsen kunde jag inte göra då, jag trodde bombis att spaghetti växte på italienska landsbygdsbuskar.)

Nu är jag på väg till Finland med Femtonåringen och hennes lagkompisar. De håller krampaktigt i sina mobiler eftersom de inte ska använda dem på finskt vatten – hjälp, inte ett sms på nästan fyra dagar, hur ska det gå?

Men nu ska vi prata hjärnspöken. För titta var jag ska sova inatt:

I ljuset där uppe dansar man disco och äter mat. Där nere – allra längst ner – under två däck som är fulla med bilar, där tror folk att jag ska sova.

När jag såg våra hytter och insåg att alla isberg kommer att karva hål rakt upp i min madrass, travade jag fram till informationsdisken för att be om en annan hytt. Det var de väldigt vana vid, visade det sig, och gav mig raskt en säng ovan vattenlinjen för blott 700 kronor.

Men. Men. Skulle bara jag överleva isbergskrocken? Hur mesig får man vara egentligen? Ågren och ruelse! Näe!

– Ursäkta att jag krånglar, men jag har ändrat mig och ska slåss mot mina hjärnspöken och sova under alla bilarna hela natten. Förlåt. Jag behåller min undervattenshytt. Tror du att ni kommer att krocka med många isberg inatt?

Fyra bäddar som inatt ska hysa två snarkande coacher, ett hispigt fruntimmer till bloggare samt ett obekymrat barn som nyss vann 80 cent på en enarmad bandit utan arm.

Just nu sjunger Michael Bolton When a Man Loves a Woman i högtalarna. Alla människor strosar omkring utan en tanke på att jag ska sova under två våningar med bilar. Kvinnorna bredvid mig är i 50-årsåldern, men pratar om kvällens kommande fylla som om de vore 16. De ska sova högt upp ”för att ha nära till baren”.

Mitt i båten blev det plötsligt cirkusuppvisning. Jag stod och gapade eftersom jag aldrig har sett en sådan här båt förut. Den ser ut som en flygplats!

Doggybag, anyone?

Den där riktigt läskiga hamburgaren lade sig som en klistrig film i mina tarmar. Mitt ressällskap påstår att det är nervositeten för nattens kommande sjunkolycka som gör att jag inte orkade äta upp maten, men pah, jag vet bättre. Kan ju inte äta för mycket så att jag får kramp när jag ska simma iland medan båten sjunker.
____
Psst. Jag överlevde. Kommentatorsbåset ballar ur och ger tips om vad man kan göra i Luleå. Kolla på Shopping, t.ex.

Att inte släppa taget om sommaren

1.
Min pappa har en liten, liten eka med en liten, liten motor och med hjälp av den åkte vi till en liten, liten ö för att fånga en liten, liten fisk.

Men när barnens morfar tog oss på fiskafänge så fiskade han sig själv i axeln.

Trots att vi i familjen fiskar så sällan att vi nästan åker skridskor oftare (vi åker aldrig skridskor), vandrar diverse fiskehistorier runt i släkten. Broder Jakob satte kroken i pappas läpp en gång, alla har fångat varsin gammelgädda och den där äggsåsen utan smör var inte god. Den där kroken i axeln satt som superlimmad och lossnade inte förrän jag i en evighet med mina naglar (som är hårda som räkost) hade skrapat och karvat loss skinnet. Hela tiden tänkte jag:

– Seeegt. Om människoskinnet är så här segt är det ju jättesvårt att bita loss en bit eller sticka in en kniv i. Tänk vad de måste ha tuggat, de där rugbyspelarna som störtade i Anderna och sedan åt bitar av sina kompisars rumpmuskler. En gång i lågstadiet fick vi kalops med så här svårforcerade köttbitar i. Så seeegt.

2.
Vår badsjö – den bruna på tio minuters cykelväg hemifrån – ska vi kissa i ända till september om vi fortsätter att ha tur med vädret. Vårt rekord är 9/9 1999. (Och det helt utan att vi är särskilt förtjusta i nior.)

Sexåringens fötter såg ut som ett vattenlik igår.

– Jajaja, jag vet att det är lite kallare än vanligt, men plaska på så att det i alla fall ser ut som om ni har kul på bilden!
– Men vi har ju kul, vad konstigt du säger, mamma.

3.
Det senaste tricket att hålla kvar sommaren är att inte rensa ut den: plötsligt var det Martas namnsdag igen. Länge leve fullproppade kylskåp med skattgömmor!

Den där lilla mjölken som gick ut den 27 juli ska vi spara till julafton. Den större (men yngre), som gick ut igår, är bara med här för att ni inte ska tro att jag tidsfuskar med bildmaterialet.

Förutom att köra bil med musik på vansinnesvolym, måste jag säga att detta med att ta ett dopp i en lite för kall sjö är det bästa uppåttjacket. Men det tyckte jag ju inte förr. Vad händer? Har jag mognat? Kommer jag snart att börja spela bridge och tillaga sylta också?

Superlotten anmäler sig till tjänstgöring

Tjolahopp. Min djefla man har ryggskott. Igen.

Jag (ja, allt handlar om mig) lider mest av att våra rutiner som i vanliga fall funkar så bra även när allt ska ske på en gång nu inte funkar alls. Jag måste koka te och gå till lågstadiet och cykla till mellanstadiet samtidigt och dessutom förfalska Den djefla mannens signatur för att Femtonåringen ska kunna få en legitimation.

(Nej då. Lugn. Jag förfalskar bara min pappas namnteckning.)

Men det kunde vara värre. Tänk om man idag var ett ägg i affärn. Man låg där i sitt paket med sina kompisar och så kom en tant och gjorde en Charlie Chaplinvurpa och inte ens alla kungens män skulle kunna reparera en sådan skada.

Inga ryggskott här inte.

Eller tänk om man var en brödpåse som hette Fröig. Och bäst som man låg där och kollade på fallande ägg, så kom en konkurrerande brödleverans och trängde sig på: Fröjd och gamman. Skulle man kunna samsas om utrymmet?

Vad kommer vi att säga om dagens brödnamn om, säg, tio år?

Nu ska jag ta ett djupt andetag och stoppa yrselmedicin med distraheringsfunktion i Min djefla stånkande man. Sedan ska jag ikläda mig en röd mantel och skriva en artikel på exakt 1 300 tecken och hålla en deadline på sekunden samtidigt som jag ser till att alla barnen är representativa till skolfotograferingar som kommer att ruinera oss bortåt november när vi trots sju påminnelser har glömt att betala dem. Och det kommer att gå jättebra eftersom jag kan cykla och koka te på en gång! För att:

Självklart.

Jag är aldrig så cool som när jag går på konsert: Coldplay!

Vad gör jag när jag har gått in på konsertområdet, besökt en bajamaja, spruttat handsprit överallt, (svininfluensan skapar högtryck för många produkter), köpt en t-shirt och tryckt in proppar i öronen?

Svar: köper en 3,5-öl. (Traditionell konsertbild.)

Hur många levde månne i nuet just nu och här? (Analysera bilden nedan.)

”Jag måste messa en snutt till mamma.”
”Jag måste spela in för att visa barnbarnen.”
”Jag måste dokumentera för min blogg.”

Att gå på konsert, har jag ju berättat tidigare, är jag inte särskilt van vid. Därför är varje tillfälle storslaget, egendomligt, fantastiskt och sådär pirrande som när man träffar Johnny Depp. (Inbillar jag mig. Jag har ju aldrig träffat Johnny Depp. Vilken synnerligen dum jämförelse.)

Arenan igår var Stockholms stadion. (Stockholm Stadion? Stockholmsstadion? Stadion i Stockholm?) Den byggdes till vårt enda sommar-OS för 97 år sedan (aha, den heter egentligen Stockholms Olympiastadion) och har lite av en borggårdskänsla. En av tjejerna i vårt sällskap hade sprungit 400 m i SM här en gång, och visste att berätta allt om löparbanorna på Stadion. Men av dem ser man förstås intet – innerplan och banorna är klädda med balkongplastpussel.

Bandet var Coldplay. Låt mig nu och här slå fast att storkonserter är fantastiska. Men: man ser ju ingenting av de fysiska scenpersonerna på de här tillställningarna. Chris Martin trollade så vackert med tangenterna där framme på scenen och alla femtusen som stod framför mig var två och en halv meter långa utom de som fuskade med högklackat. Diskriminering är vad det är.

Men hur dum och ovan jag än är, går jag ju inte på konsert i obekväma skor. Så himla imponernande stamina – sisu – hos denna tjej. Blåa tår, någon?

När man inte kan se scenen, får man titta på tv-skärmarna vid sidan av scenen. Det funkar helt ok, men är ändå inte på riktigt, tycker jag – som vill sitta i knät på sångaren och sedan killa trummisen bakom örat.

Men går man alltså på konsert för att titta på tv? Ja – musiken går genom märg och ben. Och det är alldeles fantastiskt. (Förutom när baskaggen gick i otakt med mina hjärtslag och jag fick för mig att jag var nära en hjärtattack.) Men det där med att den vänstra skärmen visar allt spegelvänt är förvirrande.

– Hjälp! Jag har inte bara en hjärtattack – mina hjärnhalvor håller på med en rockad! Ring efter ambulans! Nej vänta. Jag är nog ok. Det är bara bakvänd bild där borta.

Publiken dansade ytterst sparsamt, men sjöng med en röst med i alla versrader. När Chris Martin stod där på scenen och gav oss beröm, blev vi som små tacksamma barn och trodde att vi var speciella samt att ingen annan publik någonsin tidigare hade gett grabbarna den respons som vi gav dem just då. Halleluja! (Och jag tänker inte påstå att det är osant, för det är ju liksom inte lika kul då.)

Men sedan tog ju konserten slut, och vi lomade hemåt ... vadande genom det som vi människor tydligen kräfver på dylika tillställningar.

Så här, packade som sillar, stod vi i en dryg halvtimme efter konserten eftersom man tydligen skulle få en nyinspelad platta vid utgången. Jag sa med hög röst, inklämd bland okända människor, något om svininfluensan. Det roade några, dock inte alla.

Jag tror att jag nu med mina ivriga konsertupplevelser suktar efter att få vara med om något historiskt. Jag vill vara som dessa:

– Nämen jag var ju alltså i Eskilstunas Sporthall och såg Beatles. Alltså 1963. Det var sådär.
– Jag såg Springsteen på Strøget. Lattjo kille, den där.
– Alltså jag visste att Madonna skulle bli något redan när jag såg henne i N.Y. 1982.
– Lars Gyllensten? Ja, honom peppade jag att skriva mer, jag tror det var 1943.

Fast jag var ju faktiskt på plats när Thomas Di Leva slängde av sig locken 1986. Jättestort, verkligen historiskt.

Apropå skodon, så såg jag dessa klackar i Gamla Stan i eftermiddags. På kullersten och likande underlag. Så himla imponerande! (Men bara historiskt vad gäller miljön, inte klacksituationen.)

Historisk premiär: min egen, känslofyllda videosnutt från konserten.

Er tur: när var ni med om något historiskt?

Patrullnatten: rapport från ett skogsdike

Min premiär på nattorientering visade sig vara en mixedklass där man fick springa i par! Men sin djefla orienteringsman! Lätt som en plätt!

Min viktigaste utrustningsdetalj: fotledsstabilisatorer som snörs på som korsetter. (Vita strumpor? Jajaja. Det ska man inte ha när man springer orientering.)

Lampan – som satt förvånansvärt löst på huvudet – omöjliggjorde tofsuppsättning. Jag sprang alltså som en huldra i skogen med nudellockarna flängande.

Tänk så underligt att man kan springa i mörker. Eller mörker och mörker – pannlampan lyser upp en punkt som ligger två meter framför fötterna och när fötterna kommer dit, minns hjärnan hur det såg ut och parerar alla hinder, bulor och knölar.

Men då uppstår ju vissa problem när lampan lyser upp en tufsig gräsridå och hjärnan tänker ”tufsig gräsridå” och ger fötterna signalen för den platta mark som gräs ibland växer på – och tufset bara är en kuliss. Som döljer ett dike.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Hur ser jag ut i denna position?
– Det ser ut som om någon har tejpat fast dig på marken.

Min djefla man och jag sprang alltså banan på 4,5 km fågelvägen tillsammans. Jag klafsade på medan han trippade. Han sprang i sicksack medan jag höll mig till raksöm. Han hade spikskor, jag hade ospikskor. Jag föll mycket överraskande handlöst i full fart säkert tio gånger – men det var han som klev i björnbajs. Eller älgbajs. Eller alienbajs. Eller vad det nu var – en stor hög med runda kulor. Jag föll och föll och föll.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja, men min sko sitter fast där borta.
– Ta en bild så läser jag kartan!

När detta hände hade vi sprungit i såpass oländig terräng såpass länge att min djefla man var euforisk och utstötte små lyckliga pip då och då. Jag hängde på bra, men funderade mest på hur jag skulle stava till hu-uhff-ljudet i denna rapport. Fast fotografera måste man ju, som Robert Capa på ett slagfält.

Jag fumlade fram kameran, tappade kameraskyddet i kleggdiket bredvid skon, tryckte på fel knapp och glömde att vänta på fokus.

Jag hällde ut vattnet ur skon, krängde på den och så sprang vi vidare. När man går på en skogspromenad är man ju noggrann med att hålla i grenar så att bakomvandrande person inte får dem vispade i ansiktet. Den regeln gäller inte när man orienterar i par, kan jag säga.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Tänk att man inte råkar värre ut vid de här plattfall-trillen. En gren i ögat, en pinne i låret, en …
– Hm. Här ser det lite diffust ut. Kom.

Och så sprang vi igen. Diffust? Kartan eller terrängen? Måste läsa kartan. Tumgrepp, kompass, stämpelpinne, var lade jag kameran? Men var är vi? Hela kartan ser ju diffus ut. ”Den diffusa terrängen skapade problem för deltagarna”, hihi.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Konstigt nog, ja. Man borde ha hjälm.
– Jag ser kontrollen!

Kontrollerna har numera inte en klämma som gör hål i papper, utan är ett elektroniskt hål som man stoppar ner en liten pinne i. Och om man nu kan jämföra basket med orientering, så är kicken att hitta kontrollerna som att göra poäng. Man får lite glädjefnatt varje gång och orkar springa tillbaka i försvar. Eller över det där kalhygget mot nästa kontroll.

Pip! säger det när man stoppar ner den lilla pinnen i hålet. (Typisk kontrollposering – bilden togs efter målgång.)

Och så sprang vi vidare.

– Nu känner jag Urbans svettlukt i pannan, sa min djefla man plötsligt, där vi for fram.

Det där måste vara en orienteraruttryck, tänkte jag. Namnet Urban symboliserar den ständigt orienterande livscyk ... hm.

– Va?
– Urbans svett i pannan.

Aha, jag hör nog fel. Han säger nog något om att pannlampan känns som en turban och i sådana blir man ju svettig. Men hans betoning av ”turban” är ju helt uppåt väggarna.

– Va?
– Urban, jag har lånat hans lampa. Nu rinner hans gamla, intorkade svett från pannbandet ner i mina ögon.
– Du känner en främmande mans doft i ansiktet? Det påminner mig om …
– Jag ser kontrollen!

Puh. Efter drygt 50 minuter gick vi i mål efter blott två bommar. Vi var inte ens utanför kartan!

Ni ser den ”vita” strumpan, va?

Nu – nyvaken, liggande i sängen – kan jag meddela att känslan efter en fredagskväll ute i skogen inte är helt olik den efter en fredagskväll ute på krogen.

Oj! Ingen rast, ingen ro. Nyss kom det ett sms:

Tycker du om Coldplay? De spelar på Stadion ikväll och jag har en biljett över. /Orangeluvan

Upp å hoppa! Hu-uhff.

Kartan med banan. (Om ni klickar på den så flärpas den upp så att ni kan se att vi har ritat in hur fel vi sprang till ettan och åttan. Eventuella orienterare kommer att bli impade: det var minsann ingen fjöntbana.)

Om detta blir mitt livs sista blogginlägg ...

... ska ni bara veta att det har varit en trevlig och lärorik tid. Jag har älskat alla kommentarer och kommentatorer och lärt mig vansinnigt mycket. Dessutom har jag stundom kastat mig över sådant som jag aldrig hade gjort om jag inte hade haft en blogg att sedan skryta i. Apropå förra meningen, så finns det ju en anledning till min domedagsinställning i rubriken.

Jag ska om tre timmar tävla i nattorientering.

När jag blev övertalad att anmäla mig, tyckte jag att det lät som en förtjusande idé. Nu sitter jag här med ångest, prasslande nylontights, gammal kompass, ruelse, illasittande pannlampa och gammal idrottstejp som inte vill lossna från sin rulle samt en orienterande djefla man som är alldeles till sig i trasorna av glädje.

Adjö, grymma värld.

Nattsvart.

Konsten att skriva en encyklopedisk artikel

Jag vet att man egentligen inte får göra så här, men anser mig äga denna artikel liiiite eftersom jag var redaktör för den på Nationalencyklopedin i början av 1990-talet.

Ur NE:

Skribenten heter Ove Karlsson, och han är en underbar, vandrande tabell.

(Ni förstår förstås att jag associerar till denna friidrottare pga. den fullständigt urvidriga hetsjakten på Caster Semenya. Hon må se ut som en kille och ha en kass löpstil, ok. Men jisses, folk, det finns tjejer som ser ut så där. Lösnaglar, smink och långa frisyrer kan visserligen distrahera, men alla vill inte lägga tid på sådant. Nåväl.)

Kolla på NE-artikeln igen. Den är skickligt skriven – inte förrän i sista meningen kommer ”hon”, och då inom citattecken. Både jag och Ove var glada och stolta eftersom de källor som vi hade då, klart bevisade att Stella var en fuskande man.

Nu skriver man inte alls så. Överallt står det att hennes könstillhörighet är oklar: ”Detailed investigation has also revealed that she had both an XX and an XY pair of chromosomes.”

Plötsligt är inte artikeln så bra längre. Plötsligt skäms jag och vill springa tillbaka till dåtiden och ändra.

Stella Walsh på 100 meter i OS 1932.

Gah. Nu ska jag mejla NE-redaktionen.

Synnerligen viktiga ting

Jag måste inleda med att reprisera tre bilder eftersom jag inte riktigt har hängt med.

Sophia Loren på 1950-talet.

Jarmila Kratochvilova 1983.

Julia Roberts på 2000-talet.

Tiokamparen Nicklas Wiberg idag.

Linus Thörnblad i höjdhoppskvalet idag.

Tysken och tiokamparen Norman Müller idag, som nog noppar sig lite här och där.

En glad diskuskastare idag, som odlar överallt utom i armhålan.

Av svansen har vi bara stumpkotan kvar. Av kroppsbehåringen har vi fläckvis onödigt mycket kvar. Men är det bara jag som saknar lite vildvuxet, svettigt armhålsspret hos friidrottarna?

Pfjutt sa det!

I lördags stod jag och pratade i telefon i köket. Åtta barn sprang omkring lite huller om buller, två barn satt en soffa och blev lästa för av kusin Ann och jag funderade på om jag skulle ta på mig bekväma eller obekväma skor eftersom man ju lätt snöar in på sådant när man inte har några andra problem.

Då började det brinna i diskmaskinen.

– Oj, vänta, det brinner i diskmaskinen, sa jag i telefonen och gick fram och öppnade maskinens lucka.
– Brinner det fortfarande? sa Bästisgrannen i telefonen.
– Nej, nu kommer det bara en herrans massa svart rök. Host.
– Du … släck elden så hörs vi sedan.

Det slutade brinna, jag tog på mig bekväma skor, åkte på kusinträff och sov på ett vardagsrumsgolv. Så glacerade glaserade jag 19 drejade skålar och så gick två dagar. Och vi hann tröttna ordentligt på att diska för hand.

– Fram med garantin och försäkringspapperen! Ring! Hallååå… beordrade jag Min djefla man, som visade sig inte vara hemma.

Men nu är jag ju anlitad av If – försäkringbolaget som har fått priser för sina tydliga brev och rättstavade sajter. Så jag är ju nästan i branschen. Tippetitapp, knappade jag fram anmälningsformuläret på sajten.

Försäkringstagare? Är det jag eller Den djefla mannen? Var är diskmaskinens garanti? När köpte vi den? Varför har vi kvar kvitton till 14 förbrukade mobiltelefoner och golvet till den lägenhet som vi köpte 1991 men inte till den nya diskmaskinen? Vem är det som inte håller ordning här? Äh, jag ringer istället.

– Du vet väl att du kan anmäla din skada på internet? säger en automatisk röst medan jag väntar och väntar.
– Ja, men det var så mycket som jag inte ku…
– Din plats i kön är nu tio.
– Jamen det var ju inte så farligt.
– Din plats i kön är nu tio.
– Helt ok.
– Din plats i kön är nu tio.
– Fortfarande?
– Om du inte vill vänta kan du lämna ditt telefonnummer så ringer vi upp.
– Tsst. Vet man väl hur sådant fu…
– Du behåller din plats i kön.
– Va? Hur?
– Din plats i kön är nu tio.
– Så om jag lägger på nu, så ringer ni?
– Du vet väl att du kan anmäla din skada på internet?
– Jo och så är det ju det här med ordet ”skada” som jag tycker ger fel sign…
– Din plats i kön är nu tio.

Uppdatering
Åh, så enkelt. Försäkringsbolaget ringde upp och sa att när en reparatör har sagt att diskmaskinsskrutten är slut så betalar vi 1 500 kr i självrisk och så köper vi en ny.

– Så nu ska du bara leta fram kvittot med garanti så ordnar det sig!

Oh no.

Tillägg
Sekruttmaskinen har alltid varit en sekruttmaskin och vi hoppas förstås på en dödförklaring. Men efter en snabb rekognoceringsrunda, är jag mer förvirrad än någonsin. Måste man verkligen köpa Miele för 9–10 tusenlappar om man vill ha något bra? Är liggande bestickkorg högst upp rena himmelriket? (Ja, det är ni som läser som ska komma med svaren.)

Usain Bolt och 9,58 s

Så här såg Usain Bolt ut i OS förra året. Men 9,69, vad är det för skräptid?

I tv4 nyss:

– Hur stort var det här, Mattias Sunneborn?
– Ingenting kan bli större!

Johodå. Sansa er. Det är bara 100 meter och nytt världsrekord på 9,58. Fred på jorden hade varit större.

Äh, jag bara skojar.

9,58

Det är jättestort. Jag tvingade både barnen och Min djefla man att sitta och titta eftersom alla ju behöver historiska händelser att hänga upp livet på. När löparna strax före starten betedde sig som Carolina Klüft i kubik – killen från Trinidad och Tobago sparkade omkull en tv-kamera och Asafa Powell klistrade nummerlappen över sin egen mun – trillade Sexåringen ur soffan av skratt. Sedan sa han:

– Men Bolt ser inte ut som Bolt. För han är inte vit.

Bolt den förste.

Trots den sena timmen springer barnen just nu tiometerslopp i huset. Rekordet är i nuläget 2,1 sekunder.

Men hur står det till med Ikeakatalogen egentligen?

Inte vet jag.

Ikeakatalogen kom i lådan idag (finns på nätet också), och vad säger ni – reklamare och vanligt folk – om detta? Efter blott en liten stunds bläddring hit och dit, började jag skrika.

Nyhe kanske, men lite mer till vänster hade suttit fint.

Jag gillar mellanslag här och där, men det är kanske bara jag?

Men vilket snömos!

Vem fan, bryr sig om: skiljetecken”

Själv brukar jag ha problem med ordet ”giftemål”, men då slår jag alltid upp det.

Är jag bara fånigt petig? Ska jag sluta bry mig? Får man i reklamsammanhang göra lite hoppsan hejsan eftersom alla ändå fattar vad man menar? Konceptet är ju redan kirrat liksom.

Jag har närt en orm vid min barm!

– Snälla mamma, kan vi inte stanna och titta på solnedgången?

Se där, en replik som jag aldrig tidigare har hört komma från mina barn. Solnedgång som solnedgång, tänker jag alltid. Särskilt när solnedgången faktiskt krockar med en väldigt viktig, tv-sänd stormatch med fotbollslandslaget. (Okejrå. Träningsmatch mot Finland.)

– Va? Solnedgång? Käre son, har du helt förl...

Precis som Tage Danielsson gjorde i sina alster, avbryter jag här för en inblick i mina egna tankar. En solnedgång är en solnedgång och därmed basta. Men om det här barnets lycka just denna kväll hänger på en vy av solnedgången, vem är väl jag att säga nej – jag som så sällan curlar barna Bergman. Men tänk om detta sätter igång en solnedgångsvurm som börjar som en nål och slutar med en silverskål som är en fondtapet med gråtande barn. Ack. Tänk på alla de vackra målen som Elmander kommer att göra, alla snygga pass som kommer från Sebastian Larsson och ... äh. Tänkte jag.

– Klart att vi ska se på solnedgången.

Solnedgången, fotograferad av Tolvåringen i samma ögonblick som vi hörde Elmander göra mål i bilradion.

(Ormen klagade en stund senare på en skylt med särskrivning. Puh. Back to normal.)

Men en liten rapport från hemresan ska vi väl klämma in också?

Först: Wij trädgårdar. Det är en enorm park med allehanda installationer, konstverk, blomsterslingor och åkerlappar med alla sädesslag. Vi pluggade ”långa strån, korta strån, fladdriga flärpar och så började vi om när vi inte kom på den sista. (Jag har problem med vete: jag tycker inte att vete ser ut som vete medan havre ser precis ut som havre.)

Men nu är jag ju inte alls en trädgårdsmänniska. Att Wij lockade berodde mer på ”vad kan det vara för nånting”-känslan. Barnen och jag läste noggrant på alla skyltar, tittade på alla konstverk och reagerade föredömligt som vi skulle. Mången gång sa vi ”hm” och kliade oss på hakan.

Men när vi gick in i ett konstverk som bestod av böcker, pirrade det först till av glädje, strax därpå av irritation. Eftersom konstnärerna verkar bli glada av vilken reaktion det än må vara som skapas, var det väl bra.

Ihopklistrade! De sitter ihop i varandra och klistret är drällt lite hur som haver. Dessutom är det inte vilka böcker som helst, utan Ugglan (1904–1926)! Rasande oförskämt!

På Wij fanns en sådan här lekplats, som vi inte höll på att ta oss ifrån.

Träden växer uppåner!

Citronanka skrev i en kommentar att jag ”undermedvetet gillar kyrkor” när jag själv skriver att jag ”hyser aversion” mot dem … men hela tiden går in i kyrkor och undersöker innehållet. Utan någon som helst kunskap egentligen. Ja, något är det i alla fall, för knappt hade vi svängt ut från Wij, förrän jag tvärstannade vid Ockelbo kyrka. Och den var konstig!

Utifrån ser den ut som en normal kyrka, men kolla insidan! En dammsugare! (Den Kyrkan eldhärjades 1904, återinvigdes 1908 och – aha! – renoverades på 1950-talet.)

Efter kyrkan styrde vi mot Sveriges fängelsemuseum i Gävle, vilket rekommenderas varmt. (Man får inte publicera bilder som man tar där inne om man inte frågar om lov först, så det gjorde jag.) Det är uppdelat på två: ett häkte som handlar om forna tiders bestraffningar och en med fängelseceller som handlar om fängelsernas utveckling sedan slutet av 1800-talet.

När man bröt upp golven för renovering, hittades pappersskräp. Försiktigt pillades de fram och veks upp … Tadaaa: hemliga brev som skickades fångarna emellan!

Museer måste inte var högteknologiska. De kan till och med vara fumliga, tafatta och dammiga bara de har hjärtat på rätt ställe. Som musik? Att Fängelsemuseet var så intressant beror naturligtvis på att brott och straff är intressanta – men också på passionen bakom utställningen.

Men nu var klockan sen eftermiddag och vi hade bara ätit glass till lunch. Mot Gävles centrum!

– Vill ni ha hamburgare eller äta på något annat ställe?
– Annat ställe!
– Bra, rätt svar!

Mat på en bakgård i Gävle. Jag beställde grillad kyckling med stekt potatis och tzatziki och fick friterad kyckling, påmmfritt och ”vitlökssås”.

Efter lite irrande inne i Gävle, hamnade vi av misstag på E4:an mot Uppsala. Och tur var väl det, för i kvällningen blev vi badsugna och precis då såg det ut så här på kartan:

Björklinge hade en fantastisk badplats med klart vatten, hopptorn, gräsmatta, sand, duschar, omklädningsrum, kiosk, en fiskare som fick fisk och en familj med undervattenskamera eftersom det lär finnas en ovanlig snäcka i just denna sjö (Långsjön).

Det var helt enkelt som att vara på tivoli!

Det var det sommarlovet. Barnen har bott på hotell och simmat i främmande vatten och gjort tidsresor till 1800-talet. Vi är så nöjda så.

Nu återstår bara en sak. Att planera en bloggtågcharter till Prag.