Fotboll, ungdomligt förfall och en krulltott

Igår – i halvtid – satte jag mig på min erbarmligt dåliga men dyra springare (allmänheten varnas härmed för att köpa cykel på Coop) för att få se fotboll med en öl i näven tillsammans med spontaninbjudande fotbollsälskare. Och vilken syn mötte mig när jag kom fram?

Ungdomens förfall och andra halvlekens undergång. Cigg? Och viiin? Skäms – i pausen ska man lyssna på kommentatorernas analyser! Tänk om Kennet Andersson sitter i studion och pratar för icke närvarande öron. (Kennet är väl för övrigt ett roligt namn på en liten nyfödd?)

Eftersom jag i dagarna är synnerligen upptagen med att ta hand om åtta barn (varav fem är tonåringar, nudge-nudge, say no more) kommer här matchrapporten ett dygn för sent :

• Nästan alla i Spanien hade långt hår, nästan alla i Tyskland hade det inte.
  
• Tyskarna dribblade bort sig där på bortre ytan.
• Mittbackarna fick aldrig ro.
• Schweinsteiger missade alla hörnor och frisparkar och var egentligen syndabocken.
  
• Silva skallade på Zlatanmanér en tysk utan att straffas.
• Någon någonstans skulle befinna sig i boxen.
• Torres och Klose byttes ut som om coacherna var mutade.

(Några av ovanstående meningar begriper jag lika lite som ni.)

Platini är gammal. För att inte tala om hur gammal jag är, som vet vem Platini är.

Avdelning ”Saker du inte visste alldeles nyss”: Beckenbauer till höger har en gång kammat håret på en krulltott.

Coolast på plan var i alla fall Ballack, som for omkring som en leksaksclown med tyngd i botten.

Ballack är förstås lite avis på mig, som har sytt båda ögonbrynen. Uppdatering: Inte alls. Han har ett jätteärr även på andra sidan. Men mina är i alla fall äldre.

Trots att han var vederbörligen ihopklistrad, blev Ballack – alldeles efter att bilden togs – utputtad från planen av domaren eftersom intet öga får vara blodigt. (När de duttade och torkade iordning honom, påmindes jag av när min pappa runt 1968 spottade på sin tumme och sedan gned min haka ren från glass.)

Terry Butcher var inte lika petig 1989.

Vad händer i Stockholm idag? (uppdat.)

• Idag klockan halv åtta spelar Kent på Zinkensdamms IP. Suck, jag som ju gillar Kent.
• Hela dagen kan man också gå på stadsvandringar med visningar av hemliga, mystiska ställen. Gruff, jag gillar ju stadsvandringar.
• Det finns också en loppis på Täby Galopp. Men där hade jag väl bara drabbats av allergichock av alla hästmjäll.
• Utanför riksidrottsmuseet hade jag till och med kunnat prova på casting – en sport som jag inte kan tala illa om innan jag har testat den.

Men inte ska jag till Stockholm för att göra något som jag gillar, inte. Jag ska dit som förkläde.

Ur Rowellskatalogen 1967. (Reprisbild.)

Avril Lavigne spelar i Globen. Fjortonåringen ska dit med en kompis. Men som de små lantisar de ju är, får de inte åka ensamma eftersom stockholmare av naturen slår ihjäl och äter upp små barn.

Men nu till det riktigt absurda: jag har inte biljett utan ska sitta utanför och vänta! Hur blev jag curlingdrottningen över alla curlingdrottningar? (Jag ville jag vore castingförälder.)

Uppdatering
Kan ni tänka er, konsertarrangören hade bara en enda ingång öppen så att kön gick som en mamba runt ekvatorn på Globen. (Ojoj, jag hamnade via vit kidnappartaxi på en balkong i solnedgången på Söder. De två små ungdomarna får klara sig själva en stund, iförda öronproppar à la Shrek.)

Ding dong sa kyrkan, skräää skräää sa måsarna och skräää skräää sa underligt nog även grannens skrikande lilla bebis.

Uppdatering 2

Te, levande (och förvånansvärt svårtända) ljus, en intressant artikel i DN (som jag övertalades att läsa högt för den samlade lilla gruppen) och så lite mer te.

Sedan diskuterade vi: är det ok skriva sådär? Hrrm. Fotnot 1. Fotnot 2.

Ono-mat-opoesi

Don Martin-lexikon här.

Onomatopoetiska ord är ljudhärmande. Som exempel brukar man alltid rabbla sörpla, bom, susa, krasch, knarra, slafsa rissla, pang och kvittra. Själv brukar jag dra till med kartong. (I alla fall om man slår på den och den inte är full av kuddar, så det så.) Prutt, fis och fjärt kan få till och med antikunskapsfolket att fnittra.

(Liten parentes bara. Har ni träffat dem – antikunskapsfolket? Som säger:
– Nej, ska du börja berätta om ord nu igen!
– Vaddå, vasarunu, nej förklara inte, prata bara som folk! Tyst!
– Nej, det har jag inte hört talas om, och inte vill jag veta något om det heller.
– Ah vaddå, jag var inte född då.
– Blablahajblablablaj, jag är liksom fem år och stoppar fingrarna i öronen!

Är det fullt i hjärnan, eller? Nåväl. Slut på liten frustrerad parentes som alls inte kommer från oben utan bara kommer.)

I gårdagens kommentatorsbås skrev jag att smör rimmar på beurre. Inte vet jag om det var det som triggade associationskonstnären hakke att börja fantisera om onomatopoetisk mat. Vips drog Veka upp fler exempel, som ju måste dras upp till blogginläggsytan.

• gurgelvatten (som ju inte är mat)
• pangkakor (som näppeligen smäller)
• näktergalstungor (say what?)

Jo:

Aldrig satte Lucullus sin fot i köket.
Honom bjöd okokta näktergalstungor emot.
Han ville se färdiga rätter och snygga pastejer.
Han älskade bordets plaisirier och middagens trivsel.
Så aldrig satte Lucullus i köket sin fot.

(Alf Henrikson)

Knake är en onomatopoetisk, lundensisk korv som är så tjock och blank så, påminde Agneta om. Skinnet är så hårt spänt att det med ett kraftigt knak spricker när man sätter tänderna i det. Kex är förstås onomatopoetiska om de inte har glömts bort i en gammal utflyktsväska eller doppats i varm choklad.

(Ibland öppnar man dörren till kommentatorsbåset och vinkar in lagom många anfallare och försvarare som gör som de ska så att vi vinner matchen. Ibland fylls kommentatorsbåset av fantastiska, helt oberäkneliga tusenkonstnärer och gökungar. Nu öppnar jag båsdörren och har ingen aning om vad som komma skall. Lovely.)

Älska din väska, och jag ska säga vem du är

Antinomi behagar kräva väskredovisning. Och inte duger det att skylla på att jag inte använder handväska eftersom det duger finfint att hälla ut ryggsäckens innehåll, säger hon. I all hast så här på morgonkvisten följer jag order. Det kan ju inte ta lång tid, tänker jag. (Innan jag börjar fnula med text inne i bilden. Skrrnff.)

(Klicka på bilden vid skumögdhet.)

Hump och släng – jag borde förstås ha arrangerat och tänkt efter och lagt till några saker som ska få mig att framstå som ... något.

• Förstoringsglas (en nyfiken en).
• Tändstickor (en hjälpsam en).
• Nycklar (en helt normal en).
• SAOL (en helt normal en).
• En leksakspistol (en kontroversiell, rädd pacifist till joggare).

Behöver jag förklara att nubbeglasen bara råkade glömmas kvar häromdagen? Att fickkniven har hängt med sedan artonhundrafrösihjäl? Att det som ser ut som en basketboll är ett anteckningsblock? Eller att mobilen inte är med på bilden eftersom den inte bor i väskan utan i en ficka? Och att bilden de facto är tagen med mobilkameran eftersom storkameran ju är med på bilden? Näh.

Men ... sickna små pengar som ligger där på datorn. Vad kan de vara av för nationalitet? Jag åker ju aldrig utomlands. Vi tar en närmare titt.

Självklart är det en ettöring (1855–1972) och
tre tioöringar (1855–1992).

Och vad är det där obeskrivbara bredvid den lilla ensamma halstabletten?

Ett kycklingben, förstås.

Sensmoral? Öh. Jag citerar förstås Oscar Wilde, som ju brukar ha rätt.

”It is a very sad thing that nowadays there is so little useless information.”

Fast idag hade han fel.

Även killar fejkar

Vart tog tiden vägen? Det var ju midsommarafton nyss.

Jag hade eoner av tid till förfogande, men när jag nu kliar mig på hakan och tittar snett uppåt till vänster ... inser jag att jag inte har fått ett dugg gjort. Förutom att vi hyste sju sovande personer i olika omgångar, anordnade en matig tillställning efter en plötslig konfirmation (en timme och förtifem minuters gudstjänst, putäll på er alla) och samtidigt höll koll på alla fotbollsspelare som faller som käglor och får så vansinnigt ont så att de måste rulla.

Särskilt den allra, allra sista är värd att vänta på.

I vilken annan sport måste man rulla runt av smärta? Eller är det själva rullandet som gör att smärtan är av synnerligen snabbt övergående art? Ni som är fotbollsspelare och läskunniga kan väl svara?

Hur känns det att se en ohyggligt fejkad smärta i slow motion? Eller tittar inte landslagsspelare på sina trillsnubbelfall efteråt? Får man på de hemliga och stängda träningarna öva på snygga fall? Är Ulrika Knape kontrakterad som expertspecialist?

Dokumentär, lika sann som allt annat.

Kom på ett nytt ordspråk, förresten:
”Prinsessan på ärten faller ofta på egen tuva.”

Idag ska jag ringa till Midsommarvägen

Vad ska ni göra?

Jag har lyckats tillverka en midsommarkrans som ser ut som dagen efter.

Såja. Nu har vi i direktsändning ringt till Börje på Midsommarvägen i Luleå för att önska glad midsommar. Annat var det häromdagen, när Sulo ...

... kom till studion ...

... för att göra armhävningar.

Jobbar man på midsommarafton? Ja, så här:

(Nej. Jag fick inte testa nubbar i SR. Jag fick inte ens klirra med flaskorna.)

Om jag hade vågat vara lite crazy hade jag nu satt mig på en parkbänk med sushi och glögg. Jag hade kanske klätt mig i lederhosen och nynnat på Stairway to Heaven. Istället ska jag försöka hitta fyra liter jordgubbar som 1) smakar något 2) kostar mindre än 40 kr litern.

Bilduppdatering 1

Femåringen och jag lägger här sista handen vid Godzillafastsättningen. I år nådde vi inte ända upp. Om jag har krympt, stången vuxit eller gropen blivit grundare har vi ännu inte bestämt oss för.

Bilduppdatering 2

Bästisgrannen (som har slutat snusa) stal cigarrfimpen av sin bror (som har slutat snusa) och spetsade den på en gaffel för att – som vore cigarren en tandkrämstub – tillsamans med min bror (som har slutat snusa, men börjat igen) klämma ut det allra sista nikotinet. Själv satt jag och övade mig på att skriva svårlästa meningar.

Nu knyter vi tummarna hårt

Gammalt gruff. Those were the days.

”Nu knyter vi tummarna hårt”, sa en av de 372 000 tv4-reportrarna på plats runt fotbollsplanen. Själv gick jag och sparkade hårt i kakelugnen. Det brukar bli bra då.

Rysslands lag är visst sammanlagt 69 år äldre än det svenska och runt 225 % mer offensivt samt just idag fyllt med tillfrisknade storspelare som dykt upp som gubbar i lådor.

Jaja, vår äldste är vår kvickaste.

Och den skäggigaste är den ... skäggigaste.

Viking Olof.

(Ni märker att jag helt ignorerar det faktum att vi spelar som skrutt och ligger under med ett två mål i början av andra halvlek?)

Uppdatering
Nämen ja e int bitter.

Journalist:
– Nå Henke, vad var det som gick fel?
Henrik Larsson:
– Vi förlorade med två mål, så mycket mer var det inte.

Ser ni att jag hade all anledning att totaldeppa efter Spaniens femitolvmål i lördags? Nu tar nog Ryssland hem hela kalaset, ska ni se. De vinner allt från Melodifestivaler och hockey-VM till fotbolls-EM. Ska vi inte ta och avlyssna deras eter- och trådtrafik för att lära oss ett och annat taktiskt drag?

Telefår

Att gå på museum är kul. Jag tar alltid med mig mer eller mindre frivilliga barn och så hör jag mig själv förklara sådär mammigt att konst utvecklar sinnena och att man får använda sin egen fantasi ibland men att ibland fattar man precis vad konstnären har velat förmedla. Jag tror att vi en gång stod i en hel timme framför tavlan nedan, läsandes om vilka konstnärliga friheter Carl Gustaf Hellqvist hade tagit sig när han målade.

Konstverk som blev ett metakonstverk där inte verket i sig utan historiska fakta gjorde verket så mycket mer intressant.

Och se här! Vilken succé hade jag inte gjort med dessa konstföremål tillsammans med barnen?

– Titta barn! Underbart!
– Ska jag säga något konstigt, mamma?
– Eh, ja?
– Ska man tänka att vi låter som får när vi pratar i telefon?

Via. Konstnären heter Jean-Luc Cornec. (Egentligen hittade jag fåren någon annanstans via en länk på en länk på en länk, men jag gick så att säga vilse i länkeriet. Sorry.)

Gissa vem som kom på besök

Gitarrist med känslig syn?

Nope, det där på bilden är inte mitt vardagsrum. Det är Sveriges Radios väntrum.

I radiostudion får jag intervjua en vansinnig massa människor varje dag. Mina programledarkollegers roll är att säga:

– Men ska det verkligen vara på det här viset?
– Vad tänker just du göra åt saken?
– Hur länge ska det få vara på det här sättet?
– Ligger inte en stor del av ansvaret på dig?
– Hur känns det?
– Hur känns det?
– Hur känns det?

Min roll är att säga ... äh, jag vet faktiskt inte, men det brukar bli:

– Åh ... åh ... kommer du ihåg hur det var 1979 när ...
– När jag var liten kunde man ...
– Men jag har läst att ...
– Precis som jag!
– Fast min pappa som är kemist ...
– Förlåt att jag avbryter, men vad menar du med ”alla säger att arbetarklassen inte finns längre”?

Den där sista flög ur mig häromdagen när vi intervjuade en mycket, mycket, mycket lyckad författare. Som fräste ifrån, blev arrogant och snorkig. Och liksom började föreläsa om marxistisk teori. Författaren är upprörd för att

1. samhället i 20 år har påstått att arbetarklassen inte finns (visste jag inte!)
   
2. arbetarklassen finns visst (självklart!)
   
3. ingen respekterar arbetarna längre (vem respekterar inte vem saru att du sa?).
   

Arbetarna? Längre? Respekterar? Finns? Vabaha?

Jag menar ... arbetarklassen? Here I am! (=Jobbar konstant, föder för många barn, bor i en industristad och är fattig som en kyrkråtta. Såvaddå? Men det duger nog inte. Som arbetarklass ska man tydligen jobba med musklerna. Men jag går ju på gym också ..?) Bah.

Men är det inte ..?

Då är det roligare att ta emot två fullständigt bedårande musiker: Joachim Nätterqvist och Jonas Olofsson, som kallar sig Narcissistic Street. Och ja. Det är Arn. (Ytlig? Vaddå, jag?)

----
Bonuscitat
Tillie: I don't care to see a member of my own race getting above himself.

Att sitta i komposten

Det var en gång en hockeymatch i OS 2002. Sverige spelade mot Vitryssland och jag led, sprang i cirklar, kastade mig på golvet så gravid jag var, skrek och hejade och bar mig åt. Precis när Salo släppte in en fladderpuck bakom sig, tog den just då mycket roade djefla mannen en bild på mig. Se till vänster, där står en chockad svensk i orange t-shirt.

Igår under Sveriges match mot Spanien hade jag precis lugnat ner mig och accepterat både bytena och att vi inte skulle vinna utan bara spela oavgjort. I Spaniens målögonblick i 92:a minuten tog Åttaåringen en bild på mig:

Ska köpa ansiktsfärg av bättre kvalitet till på onsdag.
Den djefla mannen tog inte det hela på allvar.

Efter slutsignalen ville jag vältra mig i tv:s analyser och lyssna på besvikna kommentarer och ösa ilska över domarens insats. Men två av de elva barnen på plats hade övat in en utomhusdans som omedelbart skulle tittas på. Inte en minut kunde de vänta och de okänsliga vuxna förstod varken mig eller min sorg.

Jag lydde, och det visade sig att det där med att sitta i komposten och titta på dansvideopotpurri till knappt hörbar musik från en mobiltelefon var ju inte så dumt. Ont ska visst med ont fördrivas.

Blogguppmaning: Ge omgivningen order!

imperativ (lat. (modus) imperativus 'befallande (modusform)', av impero 'befalla', 'föreskriva'), modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc. I satser med imperativ är subjektet (som syftar på lyssnaren) ofta underförstått: Skynda dig! Skynda er! I svenskan är imperativformen identisk med verbets presensstam: hoppa!, vänd!, se!, skriv!, spring!

Så nu lyder ni: stoppa in er själva i ett nötskal och blogga om vad ni skulle ge för fem olika order till omgivningen om ni kunde. Ju mer egoism, desto bättre!

1) Spela basket!
2) Ha inte pälsdjur!
3) Ge [mig] beröm så ofta som möjligt!
4) Stava rätt om du kan!
5) Städa lagom.

(Ja. Sista ordern har inte utropstecken eftersom den ska läsas på ett annat sätt.)

Inledningsvis pekar jag med hela handen mot endast bloggar som börjar på s: Sandra, Studiomannen, Stationsvakt, Salte Stellan, Skrivkramp, Skriv med skruv, Suvi samt Söversättarhelena.

... and that’s an order ...

”Jamen min hund är väldigt ren av sig” (uppdat.)

Det är vansinnigt enkelt att fotografera en söt katt.

För några veckor sedan beklagade jag mig inför alla radiolyssnare.

– Det är ju så synd om mig. Jag har inte klappat en katt sedan jag var nio år!

Egentligen är det alls inte synd om mig. Jag saknar kattklappandet lika mycket som att äga en segelbåt, att tävla 800 meter i DM eller att ha ögon i nacken. Inte alls, alltså.

Omedelbart efter ynkandet ringde Sörmlands samlade pälsdjursägare till radiostudion för att berätta att

1. jag bara var hypokondriker
2. just deras lilla älskling var särskilt ren och allergifri
3. man faktiskt kan operera/vaccinera/hypnotisera bort allergin
4. det finns raser som inte är allergena.

En av dem som ringde, var envisare än de andra. Hon ringde hem till mig på kvällen och övertalade mig till ett allergiförsök. Javisst serru, jahadå, hum hum rajraj, svarade jag och förträngde alltihop.

Förmodligen kommer jag att skriva något om ”eftertankens kranka blekhet” på denna plats om ett par timmar. Klockan 16:00 ska jag klappa en sibirisk katt. Bästisgrannen följer med som förkläde och hjälper till med eventuell iltransport till sjukhuset, om jag på skattebetalarnas bekostnad ska få vård för min dumhet. (Ja, jag har även med mig Betapred mot anafylaktisk chock samt några andra, mildare medikamenter.)

Uppdatering
’Schäkta dröjsmålet, jag skulle bara.

Men: ”Everything that doesn't kill me, makes me stronger!”

Några i kommentatorsbåset oroades över det ickevetenskapliga i detta allergitest. Det får man verkligen hålla med om.

• Är vi t.ex. säkra på att den sibiriska katten inte har umgåtts med en vanlig bondkatt på förmiddagen?
• Kan vi se på de sibiriska katterna att de verkligen är sibiriska?
• Kanske gick en häst genom katternas hus i morse, kontaminerade luften och förstörde de ickeallergena enzymerna?
• Hyposensibilisering kan inte framkallas på en halvtimme.

Ah well. Vi kom in i ett kliniskt välstädat bostadshus, som var ett växthus för sibiriska katter. Några gick utomhus, några var inne, tre små ungar var med sin mamma i ett särskilt rum med vattenfontän. Jag klappade klumpigt en katt på ryggen och tog sedan det stora steget och kliade en kattunge bakom höger öra.

Inget hände.

Som en Shrek med en fågelunge i näven försökte jag klappa och gulla en kattunge som såg ut som jag. Ok, den var ju mjuk och gosig och levande, men förvirrande lik ett gosedjur från Coop. Bästisgrannen agerade samtidigt som en jonglör med 50 års erfarenhet och pratade med katter som katter tydligen ska talas med:

– Så söt man kan vara! Åååh. Nämen. Och se! Oj! Komsikomsi, såååhjah. Åååh.

Herrejisses och hjälp, den rör ju på sig, kan den gå sönder, hur ska man hålla? När fick jag så här stora händer? Vänta, om detta hade varit ett spädbarn, hur hade jag hållit då?

Efter en halvtimme var testet med gott resultat avklarat. Jag kände ingenting!

• Efter 35 minuter kliade det på hakan.
• Efter 40 minuter hade jag svårt att andas.
• Efter 45 minuter kliade det i båda ögonen.
• Efter 48 minuter nös jag 28 gånger.
• Efter 50 minuter stod jag i en dusch och desinficerade mig, knaprandes på allehanda piller. (Och ringde det då på dörren så att jag fick gå ner och öppna med schampo i håret? Ja.)

Höger öga före testet och nu efter drygt fyra timmar. Känns mycket värre än det ser ut.

Nu mår jag ok eftersom den allra bästa medicinen kommer från USA (i somras) och gör en seg, dåsig och allmänt lycklig.

Resultat: Jag är fortfarande allergisk och inte ens sibiriska katter funkar. Men vad ska jag med en katt till? Jag har ju avloppsrör, blommiga golv, halvmålad panel, stökig källare och en hel del annat att klappa på.
---
Läs om Annas katt-test.

Idag: begravning

Gerhard Voigt var en av mina kolleger på Nationalencyklopedin. Första gången jag träffade honom var han en nypensionerad professor (rättsmedicinare) som inte gillade att fiska och golfa och som istället ville arbeta dygnet runt med oss andra redaktörer.

För så var det. Vi jobbade hela tiden.

– Har du suttit här hela natten? kunde man i ett helt naturligt tonfall fråga den som redan var på plats om man kom tidigt till kontoret.
– Retorisk fråga, va? kunde den jobbande svara.

Vi fick samsas om datorerna, som bara räckte till 70 % av oss. Några fick inte ens en stol att sitta på, utan satt på golvet med artiklarna utspridda runt omkring. När arbetsdagen var slut, samlade vi ihop och sorterade artiklarna i redigerade och icke-redigerade högar och hoppades vinna jakten på datorplats dagen efter. Det var kanske ok för en 25-åring som precis hade avslutat studierna.

Men till denna hierarkilösa miljö kom professor Gerhard Voigt, som var van vid sekreterare, delegering samt ordning och reda. Förvånansvärt snabbt föll han in i varje morgons datorkamp, accepterade order som att gå och koka kaffe, jobba 15-timmarsskift och dela telefon med fyra andra. Lunch åt han aldrig, men ibland kunde han ses tugga på en rå falukorv framför datorn. Många gånger när vi svarade i telefon var det någon förskrämd student eller av respekt darrande kollega som bad om ursäkt för att de fanns:

– Förlåt. Förlåt. Skulle det [gulp] möjligtvis [svälj] gå att bli kopplad till [harkel] professor
Voigt? Förlåt.
– Aaarå. GEEERHARD! TELEFÅÅÅÅN!

Vem var då Gerhard Voigt? Jo, en ung tysk läkarstudent som blev inkallad i Hitlers armé, instängd i Stalingrad, överkörd av en stridsvagn, flyttad till Sverige och sedan legendarisk obducent, lärare, mentor och jag vet inte allt. Vi älskade honom.

Så här lät det på förmiddagsfikat på redaktionen en dag runt 1989:

– Jag har skoskav.
– Jag är trött.
– Jag ligger efter med 136 artiklar.
– Min mamma har blivit galen.
– Den här maten är inte god.
– Jahaja. Det påminner mig om när vi låg i Stalingrad och inte hade något att äta på flera veckor.

Sa Gerhard Voigt på sin brutna svenska. Här tystnade vi alla och begrundade detta faktum. Vi hade i alla fall mat. Vi var inte tvungna att kriga för Hitler och bli loppbiten inne i de knähöga stövlarna utan en chans att lufta fötterna på fjorton dagar. Men jag var inte riktigt nöjd, utan spärrade upp mina blåa, blåa ögon och sa:

– Men Gerhard. Vad åt ni då då?
– Då Lotten, sa Gerhard lugnt, då åt vi ingenting.

En annan gång satt en frustrerad och relativt högljudd redaktör och hamrade på tangentbordet. Hon tjoade, fnös, svor och gestikulerade mot den mörka skärmen med den blinkande, gröna markören. Precis när jag och Gerhard gick förbi henne, vrålade hon i falsett:

– Nej! Jag dööööör!
– Ja, gör det. Du hade blivit ett mycket vackert lik, sa Gerhard medan han fortsatte att gå.

Det var Gerhard Voigts forskning som såg till att Volvos bilar utrustades med nackstöd och säkerhetsbälte, det var hans rättsmedicinska kunskaper och yttersta noggrannhet som löste tusentals mordfall och det var Gerhard som förklarade passionen för sitt yrke så här:

– De döda hjälper ju oss andra att överleva.

Nu finns han inte i livet längre; idag var vi i Lund på hans begravning. Men han finns i alla citat och minnen som jag tänker släpa med mig resten av livet.

Där precis i mitten sitter jag på mottagningen i en för begravningar på tok för ärmlös klänning och planerar ett hyllningstal.
(Det gick bra.)

Vi är guuuuule ...

... nä, det är ingen schwung i det där.

– Hur känns det?

Denna hårda arbetsdag med fyra timmars radio-direktsändning från Parken Zoo gav mig erfarenheter som att

• väcka en husvagnsägare som var klädd i endast tatueringar
• motionssimma med en amerikanska (jag är nästan alltid klädd i bikini i radio)
  
• granska en vit tiger som revirkissade
• köra vilse med SR-bil på cykelstigar
• förgäves leta efter Fantomen
• möta djur i skamvråbur (den busiga krokodilen, den busiga bältan och den busiga apan)
• intervjua en djurparkschef
• intervjua en vd
• bli kallad ”lilla vän” av en på alla sätt och vis liten man
• kolla på pirayor
• svettas i floder
• stuka en axel.

Nu har jag laddat inför Sveriges match mot Grekland genom att dricka öl och ikläda mig landslagströja. Måste bara sparka i kakelugnen före matchstart, så går det säkert bra. Vänta nu, var lade jag barnen?

Såja.

Uppdatering:

Fredrik Ljungberg manglades, Chippen blev skadad, Henke ville bli utbytt men blev det inte och Grekland spelade bedrövligt så att Zlatan och Petter ”Håkan Mild” Hansson gjorde varsitt mål. Alla som intervjuas på tv är jättefulla nu.

Äsch, vad är väl en fot i kläm?

Potatisen i himmelriket.
(Potatis i brännvin är däremot nästan som kusingifte.)

Föga anade jag igår när jag vaknade att dagen skulle ha detta i sitt sköte:

• Gräsklipparen började vid lunchtid att brinna.
• Gasen i grillen tog på eftermiddagen tvärslut.
• En potatis drunknade i whisky.
  
• Mitt i Tysklands match mot Polen stod jag i källaren med vatten till fotknylarna.

(Konstig ordföljd? Japp. Och källaren? Ni tar er alla åt hjärtat och kippar efter luft. Källaren? Är det sant? Källaren-som-ju-är-full-av-minnen! Stackars liten Lotten! Vojne vojne.)

Tyskland spelade som sig bör enligt en dot-to-dot-plan medan Polen inte hann backa tillbaka i försvar, så jag tog en snabbrusch genom huset för att stänga fönster och dörrar. Alla släktingar och grannar satt framför tv:n och drack whisky när jag ropade ÖVERSVÄMNING så det skallrade i löständer och hörapparater ända till den närliggande Rollatordalen.

– Översvämning i källaren! ropade den djefla mannen bistert.
– Översvämning i källaren! sa jag förväntansfullt och tänkte på bloggvirke.
– Översvämning i källaren? sa min mamma förvånat.
– Är ni försäkrade? sa min svärmor.
– Kolla på Polens målvakt, han spelar i Celtic, sa Skotten.

Svart, läbbigt vatten sprutade upp genom en golvbrunn och vi fick snabbt order om att gå hem till grannarna om vi behövde gå på toa. Den djefla mannen ringde till

• kommunen
• f.d. ägaren till huset (vi har bott här i snart tio år)
• en rörmokarkompis (som på västgötska sa ”Har ni hela servisen full mä skit?”)
• ett akutnummer så att en gigantisk, illaluktande pumpbil vid halvelvasnåret brummade och blinkade orange så att hela gatan andades partystämning.

Science fiction-lock på pumpbilen.

Tyvärr pumpades sten, bajs, skrot och grus ur närmaste A-brunn upp i en enda sörja, vilket är lika lovande som när Karl-Oskar börjar hosta blod. Under artoskopin ner i asfalten hördes:

– Dänn glappar. Ä han [kameran] grinig?
– Jag ser inte ett skit!
– Det ä väl skit vi ser?

Nu kommer kabelmarkeraren och i morgon bitti kommer grävgubben. Om detta hade varit en Kalle Anka-serie hade jag nu sett alla sedlar få vingar och omringats av massa fladdrande
kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr.

FAQ:
– Ligger den 3,5 meter långa rörsprickan på vår tomt eller på kommunens mark?
– På vår tomt förstås.
– Men är vi inte försäkrade mot sådant här som ju faktiskt inte har med naturkatastrofer att göra?
– Javisst, men rören är från stenåldern så försäkringen gills inte.
– Varför sitter mormor och tittar på tv:n när den är avstängd?
– Hon kanske är avloppschockad.

Jag hade här en spegel i handen och med solkatten såg jag all skit perfekt.

Briljant?

I en viss blogg- och journalistklick, kallar man varandra briljanta i tid och otid. Huääärk. Variera er!

Visserligen skulle man kunna tänka sig att min aversion mot ordet bara beror på ogin avundsjuka för att ingen framhåller mig som briljant – men nu låtsas vi att det inte är så utan bara att jag på mitt eget briljanta sätt ska försöka illustrera vad som händer när ett ord eller ett uttryck blir slitet. Jag stjäl några meningar:

”Hon skriver som vanligt briljant.”
”Briljant inlägg, kära du.”
”Darling Stina är ännu en gång briljant.”
”Briljanta chicks i kultursvängen.”
”Efter det briljanta föredraget åt vi musslor.”
”En sådan briljant intervju!”

Om man går till en ordbok, är definitionen ^”utomordentligt framstående på ett iögonfallande sätt”. Ett antal briljanta variationsförslag kommer här (läs långsamt och känn efter) – varav några känns till åldern stigna som en pilsnerfilm och nästan inget känns nyskapande eller fräscht. Fett bra, anyone?

• asbra
• bautabra
• bländande
  
• ”blandning mellan nobelprisaspirant och Columbi ägg”
• bra
• ”bra som jordgubbar är gott”
• delikat
• eminent
• enastående
  
• extraordinär
  
• fabulös
• fantastisk
• femstjärnig
  
• fenomenal
• finfin
• förstklassig
• förträfflig
• fulländad
• genial
• genialisk
• ’glimrende’
  
• glänsande
• grandios
• grymt
  
• gynnsam
• gôrbra
  
• hedervärd
• helbra
• helschysst
• himlastormande
  
• hissnande
• härlig
• illuster
• imponerande
• int’ så dåligt
• int’ så obra
  
• jättebra
• kanonbra
• kanoners
  
• kanonfin
• kempegrejt
  
• kolossalbra
  
• lysande
• magnifik
• majestätisk
  
• makalös
• mastodontbra
• märklig
• mästerlig
• nyttig
• oerhörd
• oförliknelig
• omåttlig
• osannolik
• otrolig
• oöverträffad
• praktfull
  
• prima
• präktig
• rubinistiskt
• ruggigt
  
• rungande
• safiriskt
• sagolik
• sällsam
• skarpsinnig
• sketabra
  
• skicklig
• smaragdlikt
• snillrik
• splendid
  
• storartad
• storslagen
• storstilad
• storvulen
• strålande
• strong
• ståtlig
• super
• superb
• suverän
• svindlande
• tiopoängs-
• tjiggigt
  
• tjusigt
  
• toppen
• toppenbra
• toppenfin
• utmärkt
• utomordentlig
• utsökt
• vass
• vidunderlig
• ypperlig
• överdådig
• överlägsen
  

Jaha, 46 ord. Uppdatering: Nu 96! De röda orden kommer från kommentatorsbåset. Mera! Flera! Men man kan också använda ”briljant” i betydelsen ”utomordentligt begåvad”. Vilket ju inte behöver antyda att man är ett dugg framstående utan bara har en släng av briljans att släpa på i bagaget. Andra ord som har använts såpass ofta att deras briljans har flagnat, är t.ex. kvalitativ, kränkning, plattform, hata, fokusera, katastrof ... för att inte tala om ”chock”. Fast nu gled jag visst in på företags- och löpsedelsspråk.

Hur som helst: ordet briljant har i mina läsögon tappat sin enastående betydelse och blivit trött och slitet. Ber om ursäkt om jag har förstört ordet även för er.

--- Detta inlägg borde ha sponsrats av ett synonymlexikon. ---

Gunde orkar hålla på i en timme

När jag får beröm känner jag mig som gick jag på LSD.

(Ok. Mina erfarenheter när det gäller knark uppgår till 0,1 på skalan som går upp till 10 men blir extremt dimmig bortom ungfär värdet 3,4. Den där tiondelen kommer sig av att jag 1980 skymtade hasch i en tändsticksask.)

För av LSD blir man väl lite lulligt lycklig för stunden, ser vackra färger, blommiga träskor och svajande tidningsrubriker i lila? Så känner jag mig nu, trots att jag alls inte har fått beröm eller stående ovationer. Men jag är just nu fånleende och lycklig trots att jag alls inte får vara Sommarpratare, ge ut kåserier, stå på Dramatens scen eller ens pussa Johnny Depp.

För jag har intervjuat Gunde Svan idag! Och han skrattade! Lyssna här på när han t.ex. förklarar att när han åker med de nuvarande landslagskillarna, så orkar han inte hålla deras tempo i mer än en timme. Uppdatering: direktlänk till ljudet för er som vill slippa se mig i bikini.

(En analys av intervjun kan visserligen visa att programledarkollegan Jonas förtvivlat försöker hålla intervjun på ett mer seriöst plan medan Gunde har svårt att få en syl i vädret för att jag babblar om mina minnen med utstående öron och toppluvan på skulten och tjoanden åt Mogren ute i spåret och den långa staven och ... och ... men Gunde blev i alla fall glad. Och jag, som sagt.)

Glade Gunde är här utklädd till Thomas Wassberg.

Bonusklipp. (Efter 2,50 säger Gunde ”ståpäls över hela kroppen”.)
Bonusklipp 2. (Gunde, 20 år, åker på längdskidor nerför en slalombacke.)

Inte heter det väl ”taband”?

Jag sitter hopkrupen på Språktidningens redaktion, mitt i ett champagnevimmel. Alla är här. ”Mitt” hörn är en rund smatt med fönster … förmodligen har det varit en spiraltrappa här.

Min utsikt just nu.

Eftersom champagnen på fastande mage var synnerligen effektiv och jordgubbarna alls inte lindrade den svindlande känslan, satte jag mig här som en drottning på sin tron, väntande på uppvaktning. Ibland sticker någon in huvudet och säger ”jobbar du?”. Jag svarar att jag bloggar, varpå alla utan undantag vänder på klacken och går eftersom jag förmodligen är redlöst berusad och bara sluddrar.

(Det ska fan bjuda mig på mingel, här sitter jag och är asocial.)

Fissla! Fissla! Fissla!

Men nu har jag (där jag sitter) hittat något i senaste – det idag utkomna – numret av Språktidningen. De ber läsekretsen om tips på vad taband skulle kunna kallas istället. När det i bloggmun redan heter fissla! Uppdatering: Verbet av substantivet taband ska vi bara inte tala om. Tabandagera? Och ja, man ”fisslar med ett fisselsnöre” enligt kommentatorsbåset.

Ber härmed om tillstånd att få upprepa mig:

fiss`la verb ~de ~t
ORDLED: fissl-ar
SUBST.: fisslande, fissling
• genom att med fingrarna få ett snöre, trätt över båda händerna, att bilda olika figurer: snabbfissla; ~ en kaffekopp; ~ tillsammans med vännerna; han ~de till allas stora förvåning; ~ på pendeltåget
KONSTR.: ~ (ngt)
HIST.: sedan 2008; fr. ficelle ’snöre’

Såja. Mejladressen till Språktidningen är info@spraktidningen.se. (Han som får era mejl heter Patrik och är alls inte svårövertalad.) Nu ska vi väl ändå få allmänheten på bättre tankar? ”Taband” är hopplöst svårt att betona rätt (ta’band ... taba’nd) och får i alla fall mig att tänka på religiösa militärer från Afghanistan.

Nyttig ... nej, rolig kvällsmat

Tydligen har man efter intenzzziiifa schtudier på mathälsoinstitutet i Schweiz funnit att vi människor är ögontjänare.

Om man äter tillsammans med andra människor äter man nyttigare – det spelar ingen roll om måltiden äger rum med brorsan, halvhukande vid ett för lågt soffbord framför tv:n eller med 20 finkläddingar vid ett långbord med vit duk. Sällskapets vakande ögon gör att vi skär maten i mindre bitar, tar extra grönsaker och förmodligen slabbar mindre.

Dessutom är det ju oftast roligare att äta med andra. Som ikväll – någon hittar på en fråga och den som kan svara snabbast får ställa nästa fråga. Det kluriga är att ställa frågor så att t.ex. endast en specifik person kan svara.

– Vad heter Spindelmannen och Hulken på riktigt?
– Vad heter ”Var hälsad sköna drottning” på latin?
– Hur lång är en basketplan?
– Vad hette Gustav Vasas söner? (Genusteoretikerna rasar eftersom döttrarna inte nämns.)
– Vem kan säga namn och färg på alla fyra i Ninja Turtles?
– I vilken Tintin finns det långt, snabbt växande skägg? (Slamkrypare.)
– Hur många sjunger finns det i världen?

Den där sista var Femåringens bidrag. Vi enades om att världen är iTunes och det rätta svaret ”nittionio hundra miljarder tusen” sånger.

Nä, om man skulle ta och gå ner till köket och dricka mjölk direkt ur paketet när ingen ser det.

Hejdå, släktklenoden

När jag dör, kommer våra barn att få ett rent helvete med att slänga mina gamla jeans från 1978, tidningsurklipp från alla Melodifestivaler sedan 1974 och små guldkantade kaffekoppar som ingen velat dricka ur sedan 1967. Jag hoppas att de säljer mina Lapponia-smycken, för det är de enda av monetärt värde som jag har.

Men nu slipper de i alla fall problem med släktsoffan!

Min förfader Pehr Hammarberg (1831–1916) var häradsskrivare och kronofogde i Piteå och hans familj lät 1851 tillverka en soffa i gustaviansk stil – en soffa som skulle matcha tolv äkta gustavianska stolar. (De gustavianska stolarna var alltså redan då runt 75 år gamla.) Soffan blev en underlig blandning av rokoko (ryggen) och gustaviansk stil och kallas ”bastarden” i vår släkt.

Den karriärmässigt lyckade Pehr råkade plötsligt illa ut ekonomiskt eftersom någon anställd på hans kontor ”ställde till med ett falsarium”. Han skämdes för att han hade låtit sig luras och ville inte göra rättssak av brottet utan bara skämmas lite ifred så att inte rykten om skulle gå om honom på stan. (Men alltså!)

Då trädde hans svärson – min mammas morfar – Ade Englund in och hjälpte honom ekonomiskt. Pehr gav både de gustavianska stolarna och soffan till Ade som tack för hjälpen.

Pehr fick så småningom sex barn, men Ade och hans barn ärvde ändå det mesta. I min mormors paradvåning på Bergsgatan 3 i Stockholm fanns dessa möbler till 1991, när mormor dog och mamma och hennes två syskon försökte klämma in så mycket som möjligt i sina små lägenheter. Det gick väl sådär, kan man lugnt säga.

Såld för 2 000 kronor till en man i Karlstad.

De välbärgade släktleden på min mammas sida förlorade precis allt i Kreugerkraschen 1932. Ja, utom möblerna dårå. Sedan 1999 har soffan stått och varit i vägen hemma hos oss, men på fredag säger vi adjö.

Hm. Vad har jag i mitt hem idag, som om 150 år är det minsta lilla intressant för någon? Soffan från 1988? Temuggarna? Fotona som dräller i datorn? Fem teakbord från 1957? Bufféer från 1940-talet? Kemiböckerna från artonhundrafrösihjäl?

Nu vet jag: bloggen! Men i vilken form?

Min blogg på hålkort. Jag ska lägga alla kort i buntar med gummisnodd runtenom och fylla källaren.

Teaterröster

Ännu ett Dramaten-besök har lagts till handlingarna. ”Drottningens juvelsmycke” tar fyra (4!) timmar (timmar!) att se och var en sådan här upplevelse:

I dipparna somnade den djefla mannen. Så länge han inte snarkade var det helt ok.

Funnes det aktier till salu i en spirande storstjärna, skulle jag ha investerat i Peter Engman. Även om han alls inte är spirande – det är bara det att jag aldrig tidigare har lagt märke till honom.

Tulledutt.

Liksom Johnny Depp baserar sin rolltolkning av Jack Sparrow på Keith Richards, är Peter Engman som Ferdinand på Dramatens scen ibland farligt snarlik en ung Jonas Hallberg i Måndagsbörsen. Och skitrolig! Tvärtom är det med Gunnel Fred som pratar så här:

– Jag önskar åtminstone av hans namn få välja det, so .... och det är
Laz...
– Detta är en fråga, som fordrar sva... Är Lazuli en fli..?
– Jag hatar honom. Jag ... vaurien min familjs ytte...
– Av samma skäl tar jag för avgjort, att Lazuli ej är en fli..., ty jag har aldrig sett honom annorlunda kostymerad än som ...

I pausen, när vi åt och drack så att vi nästan sprack, gick jag fram och tillbaka genom den hemliga dörren. Det måste man göra på Dramaten. Åh, känner ni inte till den hemliga dörren?

Var är den, var är den, den är så hemlig så att jag inte ser den!

Åskådarnas genomsnittsålder var ungefär 82,3, vilket fungerar alldeles utmärkt eftersom Dramaten numera är utrustad med ramper och hissar samt hörselslingor och ... tadaaa ... hörlurar med kontinuerlig beskrivning för de synskadade. Framför mig satt en man som tröttnade på den beskrivande rösten och tog av sig lurarna. Så att alla vi andra också skulle få höra, kanske?

När Rolf ”Vi hade i alla fall tur med vädret” Skoglund tar några steg mot Tintomara hör vi en beslöjad röst:

– Han tar några steg mot Tintomara och hon vänder honom ryggen.

När Tintomara blir bestulen på smycket hör man:

– Han smyger fram och tar av henne smycket. Hon märker ingenting eftersom hon sover.

Detta skulle man ju ha [paw rihk-titt]. När någon på jobbet beter sig underligt och lägger armarna i kors istället för att slå sig på knäna och skratta när man är hur rolig som allrahelst, hör man:

– Hon lägger armarna i kors och ser trumpen ut eftersom hon har bekymmer på hemmafronten.

När Femåringen påstår att pyjamasar är till för små barn och inte för honom, hör man:

– Han bara testar gränserna för att sådan är femåringens natur.

När jag leende lyssnar på en människa som berättar om sin senaste dröm där den och den slogs med ögon i tomatsoppa i Gävle fastän det var Karlskrona och liksom på 800-talet och enorma myror dök upp och massa flaggor fick ben, hör man:

– Lotten låtsas lyssna men gör det inte.