Idag: rutigt och randigt

Jag måste skärpa mig, platsar ju inte som modebloggare om jag bara skriver om bröst, välling och Flaubert.

Vi tar det i kronologisk ordning. Redan förr i tiden fanns det nyskapande mode. Jag drar fram Vi och vår tid från 1935 och ser att i denna kreation syddes upp i tyger med ”nya, trevliga mönster”. Två elever från salig Märthaskolan slog ett slag för ”detta ursvenska tyg, vars franka rutighet smittat av sig även på parisiska sommarkläder”. Jag tycker kreationen ser ut som den galonkostym jag hade på mig när det regnade på 1960-talet.


Ja, apropå detta årtionde –Rowellskatalogen från 1967 var också lite lagom nyskapande. Plaggkombinationen här kallas för ”damkostym med prydliga knappar tätt placerade” och är gjord i ull-polyester. (Jag är en alien: när jag läser ordet ull-polyester isar det i mina visdomständer. ) Här sitter jag på mina höga hästar och tycker att det ser förfärligt ut trots att det i texten står att det är en ”ung, fräsig ensemble i festlig färgkombination”. Men de har i alla fall inte blandat rutor och ränder huller om buller. Tack.

I Damernas värld var Anna Holtblad 1991 på språng med kläder ”för kvinnor som vill visa att former är fint, kvinnligt och sensuellt”. Nåväl, inte ser jag särskilt många kvinnliga former här, inte. Det ser visserligen bekvämt ut när man nu måste springa runt på stan och leverera tavlor ideligen, men orange gör sällan min hy riktigt rättvisa. Vad kul med sådana där örhängen, förresten – de påminner ju om Ralf Edströms polisonger från 1973.

Men vad skaaaaa vi säga om dagens annons från JC? Jag jobbade på Junior Center när jag var 16 år, och vi hade alltid på oss JC-kläder på arbetstid. Vilken tur att nu inte är då, för även om det ser nyskapande och roligt ut, tror jag att man ska fortsätta hålla rutor och ränder en liten bit ifrån varandra. Fast denna kombination stjäl ju naturligtvis uppmärksamheten från hyn.

Kadaver och skönhet

År 1857 förärades världen Gustave Flauberts Madame Bovary och Charles Baudelaires Les fleurs du mal. (Det är inte första gången jag nämner detta ... jag finner det märkligt att just dessa utkom just 1857. Nåväl, det hör inte hit.)

R Skriverier vurmar liksom jag och många andra för välling. (Bonuslänk till vällingkärlek.) Visserligen kommer det med jämna mellanrum larmrapporter som klassificerar vällingen som lika farlig för hälsan som tobak och solsken, men det bryr jag mig inte om nu. Vällingtiden håller nämligen för mig på att pulveriseras, rinna ut i sanden och spolas. Treåringen är nämligen snart Fyraåringen och någon måtta på smaskande i sängen får det vara.

(Dock gäller detta inte mig själv. Jag tänker fortsätta att äta knäckemackor och dricka te i sängen emedan denna säng är min arbetsplats och man ju faktiskt arbetar bättre med mat i munnen.)

Åter till Les fleurs du mal (Ondskans blommor). Baudelaire ”förkastar den idealiserade skönhetens traditionella kriterier” (NE) och beskriver i ”Une charogne” hur hans älskade kommer att te sig när hon är ... ett kadaver. Ett ruttnande lik. (Men han ska förstås älska henne ändå.)

Oui! telle vous serez, ô la reine des grâces,
Après les derniers sacrements,
Quand vous irez, sous l'herbe et les floraisons grasses,
Moisir parmi les ossements.
Alors, ô ma beauté! dites à la vermine
Qui vous mangera de baisers,
Que j'ai gardé la forme et l'essence divine
De mes amours décomposés!

Ja, jag kan ju inte franska någe vidare, så ni som hittar fel i avskriften (Aequinoxia!) får hojta till, så rättar jag. Den raka översättningen (alltså inte en tolkning) blir enligt Sverker Göransson & Börje Räftegård (och min egen modernisering eftersom boken är från 1970) så här:

Ja! Så kommer du att se ut, o behagens drottning - efter den sista smörjelsen - när du möglar bland de dödas ben under gräset och den feta blomningen. Då, o min sköna, ska du säga till maskarna som kommer för att äta dig med kyssar, att jag har bevarat formen och den gudomliga uppenbarelsen som min älskade är i upplösning!

Liksom Baudelaire kan jag se poetisk magi i vällingens fula, möglande och fasansfulla degenerering.
I morgonsolens sken ligger den. Vällingflaskan som tillagades för kanske en månad sedan, men som nyss hittades under en säng. Skön i livet, skön i döden.

På vår busshållplats

Vi bor precis vid busshållplatsen. Busskuren (med just nu ickesönderslaget glas) står alltså en meter utanför mitt hemsnickrade slalomstaket. När jag sitter i den renaste av våra soffor har jag fri sikt ut på dem som väntar – och jag ser allt.

(Nej, jag är inte en brödkavelhyttande elaking som ryter till om slynglar och dunka-dunkamusik eller om bristande respekt för den äldre generationen. Jag bara sitter här och tänker nämen och ojsan och harmansettpåmaken samt detvarsomsjutton.)

Ibland står det halvfulla tonåringar och bättrar på alkholhalten där ute. Jag tittar på när de dumpar ölburkarna i vår trädgård och tänker på panten. Olle, däremot, kan mycket väl tänka sig att rusa ut med en brödkavel eftersom hans blodsystem aldrig har haft någon som helst alkoholhalt och han inte vet hur halkig en ölburk kan bli i sådana lägen.

Just nu ser jag en förfärlig typ där ute. Jag har sett henne vara elak mot andra. Jag har sett henne lura en tjej att leka ”vem kan vara längst under vattnet” i vår badsjö.

(Man säger 1-2-3 och dyker under vattenytan, och den som frustande kommer sist upp har vunnit. Men denna tjej fick tre kompisar med sig när de lurade en femte: de dök inte på siffran tre utan stod och väntade tills den stackarn som var under vattnet var på väg upp – först då dök de. Femtetjejen blev alltmer förtvivlad och allt blåare i ansiktet. Tills Olle sa till dem – dock utan brödkavel.)

Jag har även sett den förfärliga reta lågstadiebarnen för att de har ”töntiga kläder” och jag har sett henne göra grimaser bakom ryggen på ... dem hon för tillfället finner ... ovärdiga. (Mitt ordval. Förresten, inte visste jag att ”töntig” var ett gångbart ord nuförtiden.)

Nu ser jag henne stå på busshållplatsen med prislapparna kvar i sin nya utstyrsel: tröja, jacka och byxor. Och nu ska jag gå ut och tipsa henne om det. Fast jag tänker vara lite sammanbiten, det tänker jag nog.

Jag är verkligen i sanning en fiiiiiin människa! Egentligen vill jag låta henne vara! Klara färdiga gå! Andas!

Epilog:
– Hej, tänkte bara tala om för dig att du har en massa prislappar på dina kläder.
– Jamen vaihelvete!
– Åh, det var så lite så.

Rullgardiner och tv

Om vi nu bortser från de stora problemen och sorgerna i världen och för ett ögonblick går ner på en löjlig pyttenivå och tänker på t.ex. Hipp Hipps i-landsproblem, så skulle jag vilja slå ett slag för gamla tiders självuppsmällande rullgardiner och tv-apparater med endast två kanaler. (Hipp Hipp har ingen vettig sajt. Tänk om de kunde blogga, Hipphipp-Johan och Hipphipp-Anders.)

Rullgardinerna som man idag kan köpa på bl.a. Jysk och Ikea, är mekaniska. Det är helt ok, jag har ju muskler och god koordination. Men de går sönder. Rullgardinssnörena tappar spåret i livet, de förlorar inriktning och syfte och trasslar in sig i sig själva och ropar stundom på samtalsterapi. När jag pratar med blommorna under bevattningsrundan brukar jag även säga några vänliga ord till rullgardinerna. Förmodligen räcker det inte med en gång varannan vecka, för blommorna och rullgardinerna slokar på samma sätt. Ni ser? Plasten har gått sönder, snöret har tappat funktionen och någon har med våldsam kraft försökt dra rullgardinen från väggen.

Tv-apparaterna vi har, är av den gamla stammen. De är så oplatta tv-apparater kan bli. (På Coop, där jag handlar, har de i dagarna hängt upp säkert 20 platta tv:ar som rullar reklam dagarna i ända och jag tror nog inte att de märker om jag tar med mig en hem.) Jag gillar tv, även om jag numera inte hinner se allt som jag egentligen vill se. För det tar ju en sådan evinnerlig tid att hitta rätt sladd. Och rätt fjärrkontroll. Och rätt apparat, för den delen. Här ses sladdar som vi rycker ut och in beroende på om vi vill se video, dvd eller "kabel-tv". (Ja, vi vet att vi måste ha kopplat fel eftersom andra människor inte behöver fäppla med sladdarna som vi.) Den fina köks-tv:n som jag kopplade in till OS i vintras, står sedan övergången till digital-tv död och dammig kvar som ett minne.

Som tur är, har vi inga rullgardinssnören i närheten av tv-sladdarna. De hade säkerligen funnit varandra och sladd i snöre vandrat mot ättestupan.

(Jag tycker att det i sammanhanget är mycket intressant att jag har tagit dessa ointressanta bilder. Jag har de facto stått på en stol och siktat mot döda, ickefunktionella ting och med ett leende konstaterat att det här blir ju jättekul att få skriva om. Bloggandet genererar många, många bilder av människor som tittar bortitok och många, många bilder av trista ting.)

Idag har vi bröstkalas!

Nu ser ni förstås framför er hur vi springer omkring här med djupa dekolletage och skaldar bröstpoem samt tapetserar väggarna med t.ex. Sophia Loren, Marilyn Monroe, Brigitte Bardot och Mae West samt andra bystiga skådespelerskor från förra århundradet.

Japp, det är helt korrekt. Nu är vi visserligen i denna del av släkten inte så välutrustade (än?), men vackra urringningar frossar vi i ändå.


Bröstkalas har vi för att jag inte längre är ensam (bland oss sju) om att ha bröst. Puberteten har alltså anlänt. Den här festliga traditionen lär ha funnits tidigare i min släkt, men jag har inte hört talas om den förrän nu, när jag själv har infört bröstkalas. Farmor lär ha haft menskalas för sin enda dotter – faster Ulla – på 1930-talet, men det är svårare att baka tårtor, skalda dikter och sätta upp bilder på detta tema. På samma sätt kommer vi att – när den dagen kommer – fira röstkalas för den då manliga sidan. Bröstkalas och röstkalas rimmar dessutom så trevligt, vilket underlättar diktandet.

Nu kommer den kulna höst
när vi ska hylla bröst.
Om det kan vara till någon tröst,
kommer bror din strax få skrovlig röst.

Däremot blir det värre med de läckra bilderna på röstkalaset.


Jag tror vi får ta bildgåtor då istället. Djupa röster illustreras inte lika lätt som djupa dekolletage.
Vad kan denna bild ha med målbrottsröst att göra om man är lika långsökt som jag?

Håll i pengarna!

Visserligen får man inte som egenföretagare lön den 25:e som andra, men vi brukar fira "lönehelgen" ändå, med lite pukor, trumpeter, pizza och chips. När vi bodde i Lund var det O'Vesuvios gigantiska pizza med färska grönsaker. Numera ligger det en farlig massa kebabbitar under köksbordet efter pizzamåltiderna.

Sedan 1985 äter jag inte skinka på pizza efter att ha köpt en strax bredvid Skatteskrapan i Stockholm. I munnen hittade jag nämligen plötsligt ett väldigt, väldigt litet lårben. (Ja, jag vet, Råttan i pizzan och Bengt af Klintberg, men detta är faktiskt sant. Och så kan jag ju passa på att i sammanhanget berätta att min mamma har varit barnvakt till Manne af Klintberg, fast innan han blev clown.)

Men vad jag skulle säga är att jag är dålig på att hålla i pengar. De rinner inte mellan fingrarna och det är inte hål i börsen – jag vet mycket väl att det är mitt eget fel att jag inte har en årslön på banken. Eller en månadslön på banken. Eller en dagslön på banken.

Fast man kan ju göra som de gör hemma hos min syster.

Styrelsemöte i Bergmans Bokstäver

- Öh, stöööhn.
- Nej, dääär.
- Amen, vaffa...
- Jo, fakturorna från ... ööööh. Näe, får jag den där gröna istället?
- Ja just det, du tänkte på Agneta En... men kolla, den här funkar inte.
- Det är fel sida.
- Jahaaa. Jo, de kom in allihop, va ... stöööhn ... alla fakturorna?
- Ja, och du har fått tre nya föreläsningsdatum.
- Bra, kan de ... det här är ju hopplöööööö ... Primalskrik!
- Mmm ... jag vet. Vi skulle ha plastat in alla ... men nästa vecka ska jag föreläsa för 120 personer i ... Kolla! Den här funkar bättre, man kan skraaaa...
- Oj, akta så att den inte ... ööööö .... stööööhn.
- När är din deadline på den historiska texten?
- Tolv. Redan skickad. Aj! Jääävl...
- Nästa gång målar vi huset med silverfärg.
Grannarna som vi lånade stegarna av tyckte (helt riktigt) att vi hade kletat gult på dem alldeles förfärligt mycket.

Handstil, skrivstil ... och kråkfötter (uppdat.)

Spring genast till Annika Bryn och kolla vad hon skrev igår: hur ser en sjuårings handstil ut idag? Inte som hennes; ett av mina barns skolböcker från ettan ser ut så här:
Men jag då? Jag rotade kvickt fram bevis och exempel och fick källaren på köpet lite mer städad. Jag hittade saknade dagböcker, barbieskor, alla breven jag skrev när jag gick på high school, ännu en låda med axelvaddar och tre par basketskor också. Förstås.

Men det här med handstilen. När jag gick i ettan skrev jag så här:
Det är g:n som ser ut som kringlor och det är a:n som ser ut som ett kroknat d. Alls inte skrivstilsvänligt. Men vad tusan, ungen ska ju inte börja lära sig skriva skrivstil förrän i fyran, tänkte ... någon.

I fyran var det så dags att göra om bokstäverna och binda ihop dem. (Det där med 2b var inte klassen jag gick i, utan skrivstilsboken 2b, som kom efter 2a.)

Det var ett farligt trixande, för ibland skulle pennan lyftas från papperet, ibland skulle den det inte alls. Bokstäverna y, g, q och j skulle inte sättas ihop med efterföljande bokstäver, medan andra skulle det. Bokstaven f skulle tillverkas genom att man först åkte uppåt och gjorde en krok, och sedan åkte neråt i samma streck för att på mitten göra en pinne som ledde till nästa bokstav. Stora E skulle bindas ihop med efterföljande bokstav via mittenstrecket. Och jag försökte verkligen. Ett tag. Men det är som med perfekt fingersättning på tangentbordet eller vacker avvinkning till basketbollen när den lämnar handen på väg mot korgen eller (hu och ve och fasa och katastrof) kombinerade steg under ett aerobicspass. Jag ger upp och gör på mitt eget sätt. Idag är min handstil förfärlig, men jag brukar skylla på dåliga gener.

Här nere kan ni läsa en av exempeltexterna – en text som den tioåriga eleven 1974 skulle skriva av för att öva på snabb och lämplig handstil.
Men nu tar det ju inte slut här. Det finns en "Nordisk Idégrupp för Handskrivning" som sannerligen inte kan ha det lätt. Jag skriver inte ens handlingslistorna för hand längre. Jag driver med gammaldags handstil i kåserier. Jag kan inte läsa mina egna anteckningar i min fiffiga anteckningsbok som jag har hängande runt halsen. Men jag citerar ur "Handskrift omkring år 2000":

Det kan inte förväntas, att unga i dag skall skriva som unga på 40-talet, även om de har liknande skrivbakgrund. Det finns nämligen ett naturligt samband mellan en bestämd tids uttryck på områden som t.ex. arkitektur, dagligt beteende och det grafiska uttrycket i skriften. Grafologen Annelise Garde har jämfört de ungas skrift på 70-talet och 40- talet. Skriften i vår tid är inte så regelbunden som då, utan präglas av större självständighet. Friare oformella beteenden påverkar även handskriften. Här måste vi bortse från okoncentration som kan hänvisas till slarvighet.

Okoncentration. Slarv. Oformellt beteende. Här sitter jag i ett nötskal. (Det är trångt.)

Uppdatering:
Nu har jag intervjuat en man som föddes 1913. Och antecknat för hand.
Här står det, tro't eller ej:
Nej, när jag spelade i det estniska basketlandslaget i OS i Berlin 1936, märkte vi inget speciellt. Det var bara ordning på allt. Räta rader. Du vet, man var ju ung och brydde sig bara om bollar. Jag tror att vi kom åtta eller nia. En i laget var förresten stavhoppare, han hade det estniska rekordet jättelänge. Vet du att vi spelade på tennisbanor? När vi sedan startade KFUM i Eskilstuna 1956, visste de inte i stan vad basket var. Flickspelare kallade de oss!

Spam, spam, spam ...

... men ibland blir det ren poesi. (Spam betyder köttkonserv, vilket detta inte handlar om. Det betyder också elektronisk skräppost.) Detta poem anlände alldeles nyss i min mejl, färdigkomponerat med radbrytningar och allt:

if your jaded all the time.
I specifically am, that is why i am animated i ran upon
It was best enduringly having someone to assist me out
and it takes only 35 sec of ur time.

creature product about as large as Nobs
Tsa. This is my she. Who snake population
call in mute surrender

Nu är frågan bara – vad vill männschan att jag ska köpa eftersom jag är så utråkad (jaded)? Eller är det en sådan där orm i paradiset som vill förstöra min dator med snuva (vilket inte går eftersom jag har en äppeldator med sylvass kant som skär sönder alla virus) eller är det bara Network of Biblical Storytellers som faktiskt vill berätta om ... ja, ormen i paradiset?

Här sitter jag alldeles ensam med datorn vid köksbordet. Äter havregrynsgröt med äppelmos, dricker te som fått dra lite för länge. Måste väcka barnen. (Jag är ju så uttråkad.) Några lite mer kreativa tolkningar har ni kanske? (Och kom inte dragandes med dem gamla vanliga ormliknelsen!)

Vänta, kan man sjunga texten? Vilken melodi passar bäst?

Oktober i mitt vardagsrum (uppdat.)

Det var ju det jag visste. Jag kan numera inte bara styra vädret, nu kan jag flytta månader hit och dit också.

Vi sitter i vårt vardagsrum: jag, Bästisgrannen och Min djefla man. Ytterörren är öppen, fönstren här och där är öppna, verandadörren i köket är öppen och regnet häller ner. I fjärran blixtrar det, vilket inte riktigt är oktoberlikt, men annars är det helt klart oktober. Ok, det är varmare än i oktober och vi är brunare i skinnet än vi brukar vara i oktober, men annars är det helt klart oktober. Vi oktoberbloggar med varsin knädator, samtalar utan att lyfta blickarna från skärmarna, sörplar oktoberte som kommer att hålla oss vakna i natt och lyssnar till smattret ute på busshållplatsen.

– Hur stavas skälmskt?
– Varför har du ett frimärke under strumpan?
– Och varför har du förresten strumpor?
– Hör ni musik från gatan?
– ... joooor bjoootifuuul ... jooooor bjooooti... o-oh-oh-ooo ...
– One side often relies ...
– Va?
– ... the storytellers win every time.
– Varför heter det vardagsrum?

Jag hoppar upp och grabbar tag i NE för att kolla etymologin. (Det gör jag inte alls, men det låter trevligare än ”jag knappar snabbt in ne.se”.) En av exempelmeningarna lyder Vardagsrummet måste också få användas av barnen.

Jomen. Jag sitter på lego, jag ser plockepinn, jag skådar en liten regnjacka och en stövel i ett hörn, jag trampade nyss på ett uppblött rån, jag kan räkna till tre Ken och fem Barbie. Vardagsrummet kallas förstås för vardagsrum för att det (sedan 1750) är det ”mest använda samlings- och sällskapsrummet”. Var det inte väääldigt länge sedan barnen inte fick vara i vardagsrummet?

Uppdatering:
Nu kom det plötsligt över mig – minnet av att inte få tillgång till ett rum. Min mormor bodde på Bergsgatan på Kungsholmen (Stockholm) i en sagolik våååååning i ett sekelskifteshus som familjen flyttade in i på 1930-talet. Knarrande parkettgolv, jungfrukammare och kallt skafferi i ett hörn i köket. Bakelittelefon. Barnkammare. Morfars rum. Och så SALEN.

Salen var finrummet med piano och inglasade bokhyllor (vitrinskåp hade jag kallat dem idag) och möbler från släktens prästhem. Mattorna kunde man inte gå på, för då for de undan som bananskal på rostfritt stål. Soffan i rummet var en 1700-talskopia, tillverkad på beställning under 1850-talet. Nu står denna soffa på högkant med ett lakan över sig i vår källare. Jag tror att den känner sig kränkt.

Jag har ingen karaktär idag

Ni vet hur man får frysen avfrostad, ugnen rengjord, tvätten sorterad och fönstren putsade?

Antingen är man i tionde månaden och full av frustration eftersom bebisen tydligen har byggt bo och vägrar komma ut. Nu är jag förvisso inte i tionde månaden, men har varit det fem gånger.

Eller så har man bjudit hem någon som tycker att det är viktigt med ordning och som dessutom kommenterar isig frys, kladdig ugn, tvätthögar och smutsiga fönster även om man inte vill ha dem kommenterade. Nu har jag förvisso inte bjudit hem någon sådan på länge, men det har ju hänt under åren.

Eller så har man en deadline som man vet inte är en riktig, skarp deadline utan en saltad deadline på en text som skulle kunna skrivas om två månader och ändå hinna komma i tryck. Nu är jag där – ett kåseri ska skrivas NU, men inte publiceras förrän i november. Jag upprepar: november. Hur ska jag uppbåda novemberkänsla NU?

Mot frysen!

(Ska stoppa in huvudet i den och få novemberfeeling. Inte frosta av.)

Bloggpicknicksrapport (uppdat.)

Under lågt hängande moln satte vi oss under ett äppelträd och en handskriven lapp med ”Blogg-picknick” på. Vi var:

Stationsvakt
Bästisgrannen
Lotten
Christer
Otroligt rimligt
Julia
Anna
Sally Klee
Kista Chic

och några barn, äkta män, pojkvänner och ...

men ...
va ...?
vem ...?
det ser ju ut som ...

Där kom min kusin som jag inte har träffat på 30 år! Och min andra kusin, hans fru och dotter som jag inte har träffat på 20 år! Och vi som inte har skickat ens julkort till varandra!

Söstra mi – Orangeluvan – hon må tycka att jag är en nörd som gläds över att få blogga från Medborgarplatsen. De som mumlar ”bloggandet är som ett knark” får mumla bäst de vill. Men min släkt läser min blogg utan att jag vet om det och kommer på bloggpicknickar och ... och .... jag är lycklig som ett litet barn på julafton! (Som kommer att blogga även på julafton.)

Nu hände det förstås fler saker på picknicken. Jag spillde (förstås) champagne i trosorna, Annas cykeldäck sprack eftersom hennes man har så starka pumpmuskler, jag och Sally Klee spurt-sippade på lite champagne, Stationsvakt visade upp sin dotter, Otroligt rimligt-Ami visade upp en vansinnigt cool cykel och Bästisgrannen visade upp sig själv. Som den matbloggare jag är, hade jag förstås med mig läckerheter som tog timmar att fixa. (Nej, den blåa filten matchar inte alls. När jag blir modebloggare ska jag förstås se till att allt matchar med allt.)

Cykling och Medborgarplatsen

Ja, ja, om bara ett eller två år kommer det att vara gammal skåpmat detta med att smälla upp datorn var som helst och surfa loss. På Medborgarplatsen hittar jag i detta nu 16 nätverk som inte är lösenordsskyddade. Här finns en miljard små barn, tuffa tonåringar som läser Bamse, reggaemusik, öl i långa banor och vilsna löpare som är nervösa inför Midnattsloppet. Jag känner mig lite hemma här eftersom jag en gång bodde på Skånegatan. Jag skulle gå hem till Anna, men jag och Tolvåringen kan inte gå mer än fem meter i taget eftersom vi har ätit för mycket mat, alldeles nyss på Pizza Hut. (Som måste ha stans fulaste heltäckningsmatta.)

Men det var ju inte det jag skulle berätta om. Jag ska berätta att jag imorrn tänker cykla ut till Bloggpicknicken. Man kan hyra cyklar och jag har skavsår, så det kommer att funka så bra så. Förra gången jag tog mig för att hyra något på Djurgården, handlade det om rullskridskor – sådana där med två hjulpar. Det slutade med att jag for med näsan före i en grusbacke inför en kille jag så hemskt gärna ville imponera på. Brallorna gick sönder, knäna såg ut som köttfärs och jag bara log.

När Bästisgrannen och jag var små, cyklade vi. Hej, vad vi cyklade. Överallt. Hela tiden. Dygnet runt och året runt. Även om det var 30 grader kallt, cyklade vi. Man cyklar inte lika mycket nu, väl?

Bästisgrannen hade en orange Crescent med en miljard växlar och extremt hög sadel. Jag hade en grön Monark utan växlar som aldrig aldrig aldrig gick sönder eller fick punka. (Jag köpte den av min mamma för 100 kronor, men efter 15 lyckliga år tillsammans blev den stulen utanför Delphi i Lund.)
Det här är de åtta barnen jag oftast cyklar med till badsjön. Och de har alls inget med Bloggpicknicken att göra utan kommer med här bara för att illustrera ordet ”cykel”.

En låt på skallen

Ibland fastnar ju en låt i skallen. Man nynnar den på insidan utan att någon hör något, ja ni vet. Plötsligt öppnas munnen och man liksom måste pysa ut lite av musiken. Så från att gå omkring och vara helt tyst och putsa lite här och där med trasan i köket exploderar munnen i ett:

– SOM EN BANG! EN BOOOOOOMEBOOMERANG! Dammidammdammi dammidamm damm ...

(Det där med trasan i köket hittade jag bara på. Ville en liten stund låta påskina att jag är huslig så här på lördagsmorgonen. I själva verket satt jag tyst och stilla och läste morgontidningen.)

Denna dags explosion skrämde dock barnen från vettet. De hade inte hört låten! Men åh! Svenne & Lottas ABBA-bidrag från Melodifestivalen 1975! Den nioårige svordomspolisen deklarerade dessutom att inte ens på engelska får man svära när man sjunger. (Damn.)

Nåväl. Barnen var så vänliga och gav mig efter ett rådslag en ny sång att humma och nynna och lyssna på inne i huvudet: ”Du gamla, du fria ...”. Tack. Tack. Tack. Intressant är att inledningsraderna från allra allra första början sjöngs ”Du gamla, du friska”. Oj, måste pysa.

– DU FJÄÄÄÄÄÄÄÄLLHÖGA NOOOOOOOOOORD!

På söndag kan man picknicka

Ur Nationalencyklopedin:

picknick, subst. ~en ~ar
ORDLED: pick-nick-en
• utflykt med måltid i naturen: picknickkorg; picknicksällskap; åka på ~
BET.NYANS: om enbart måltiden: de åt sin ~ under en stor ek
KONSTR.: (på) ~, (på el. under el. vid) ~en
HIST.: sedan 1853; av eng. picnic; av fra. pique-nique med samma bet., trol. till piquer '(att) sticka' och nique i en äldre bet. 'liten, värdelös sak'

Vabaha ... kolla ... ”liten och värdelös”, vad intressant. Vad var det för litet och värdelöst man kan ha stickat? En liten stickad haklapp? Fast en sådan hade ändå varit ganska värdefull om man hade haft på sig en elegant, prickig picknickklänning under.

Uppdatering: Som jag tidigare har berättat är min mamma frankofil, vilket under barndomen tyvärr fick mig att känna aversion mot det franska språket. Trots två års studier kan jag säga nästan bara [schö nö parl pa fransä]. Nu rättar Aequinoxia (tack!) mig i en kommentar: sticka är inte ordet man använder när man pratar om att sticka strumpor och haklappar utan som att sticka gaffeln i ett litet grodlår ...

På söndag ska vi alla hur som helst inte vara små och värdelösa på bloggpicknicken. Anna på Stockholmsbloggen har koll på vädret och de stora ekarna ute på Djurgården, och om det skulle regna får vi väl hitta på något annat intressant. Ni som är blyga kan repa mod här.

Det här är en picknick vid min farfars båt 1966. Mamma har Broder Jakob i magen och hon tar ett foto på pappa som tar ett foto på oss. Jag släpade redan då på en barnvagn. Mamma var här 29, pappa var 28 och med sina lärarlöner kunde de ha den japanska barnflickan Takako [tackakåå] anställd.

Jag kunde inte sova

Jo, för ibland blir det så – att jag inte kan sova. Det har jag ärvt av mamma, som har en sådan där sömn som om man nyser i huset bredvid hennes, rusar hon in i morgonrocken och säger med höttande fingrar ”jag sov faktiskt”. Sedan kan hon förstås inte somna om, för hon är ju så väldigt upprörd.

Farmors oroliga nerver har jag kanske också ärvt, för hon sov visst oroligt. Orolig är jag dock inte. Det har jag ärvt av min pappa, som aldrig är orolig – och som kan somna överallt. Hade han varit cowboy, hade han varit den piggaste av dem alla eftersom han utan problem hade kunnat sova på hästryggen under sina långa färder över Amerikat. När han jobbade på Kemikum i Lund, blev han en eftermiddag lite pömsig och kröp ihop under sitt skrivbord. Sedan utöste han storlarmet när han vid midnatt försökte ta sig ut. (Så kemister får alltså inte nattjobba?)

När jag ligger där klockan 01, klockan 02, och till exempel klockan 03:27, är jag sådär pissed off så att jag egentligen vill lägga mig raklång med armarna i kors och muttra ”det är dittt fel” till någon. Någon vem som helst. Nu är det ju oftast min djefla man som ligger bredvid mig – han, vars sömn är snäppet bättre än min pappas. (Ja, pappa är en kemist med bra sömn och min man är en kemist med bra sömn. Freud har säkert ett bra namn på detta.)

Men jag bytte säng. (Vi har alltid några lediga i huset.) Sedan bytte jag säng igen, och hamnade i en med härliga lakan, tjocka och med brodyr och insydda, egenknypplade spetsar. (Mormor knypplade, inte jag.) Sedan gick jag upp och åt en banan. Sedan började jag fundera på att kanske blogga om att inte kunna sova. Sedan räknade jag baklänges. Det är oslagbart:

Jag räknar baklänges från 99, men måste visualisera siffran innan jag får gå vidare. Jag har valt att se siffrorna på basketlinnen som hänger på tork i en för mig okänd trädgård. (Min egen är för stökig för att visualisera.) När jag ser 99 försöker jag att låta bli att tänka på Wayne Gretzky, för då tappar jag räkningen. Tröja 98. Tröja 97. Tröja 96. Tröja 95. Aha, jag kommer ihåg en resa 1995, vi åkte väl till ... Stopp! När jag börjar tänka på andra saker än tröjorna, måste jag som straff börja om. Wayne Gretz.... nej! Stopp! 99 ... 98 ... 97 ... 96 ...

Och nu har jag vaknat. Lakanen, bananen eller räkningen gjorde susen.

Jag har faktiskt aldrig kommit ner till 0. Inte ens till 33 har jag kommit – tyvärr – för Larry Bird skulle jag gärna tänka på. Och efter gårdagens träningslandskamp mot Tyskland funderar jag på att börja visualisera fotbollströjor istället. Snacka om sömnpiller.

De sju

Jag visste väl att det skulle bli intressant med fakta om släkten (se gårdagens inlägg, längst ner).

Alter Egos svar (som hamnade i kommentarerna eftersom hon inte har egen blogg längre) kan ni läsa här för att få lite inspiration:

1. Min mamma …
är en sjukt komplicerad typ, men när hon vill kan hon charma vem som helst.
2. Min mormor …
blev fanatiskt religiös efter en bilolycka som nästan tog hennes liv. Men snäll var hon, mot oss barnbarn.
3. Min morfar …
har jag aldrig träffat. Han hängde sig i 40-årsåldern, samtidigt som sin älskarinna. Det blev förstås en jätteskandal i den lilla byn.
4. Min pappa …
har långkalsonger fram till midsommar.
5. Min farmor …
är 96 år, helt klar i huvudet och styr fortfarande alla sina sju barn med järnhand. De 20 barnbarnen har hon stenkoll på, men barnbarnsbarnen har hon börjat tappa räkningen på.
6. Min farfar …
dog när jag var 1 år, men var tydligen världens snällaste.
7. Jag ...
är beroende av cola och mörk choklad. Och är ruskigt intuitiv.

Source svarade även han i kommentarerna - men eftersom han har en egen blogg får han inte specialbehandling som Alter Ego. (Jag är diktator över mitt bloggrike!) Andra som har släktbloggat De sju frågorna:
Tvillingmamman
Erikapik
Bästisgrannen
Lotta (i kommentarerna)
Pernilla (i gårdagens kommentarer)
Bim
Flinn
En djefla man
Carl (i gårdagens kommentarer)
Monica
hakke
Salt (som hotar att censurera sig själv inom kort!)
Bloggblad
Anne-Maj
Elisabet (massa gamla bilder också!)
Pladdertanten
Kulturbloggen
Monica med yffen
Fru Babsan
Flärdskrivaren
Skriv med skruv
Gammalt och nytt
Vredens barn
Sassa

... och här uppdaterar jag både idag och i morgon, men sedan hoppas jag att alla kastar sig på släkttåget av bara farten. (Hjälp, tänk om jag inte kan uppdatera för att det bara är jag som är intresserad av era släkter ...) Är man blogglös kan man förstås skriva långa kommentarer här!

Nu ska jag svara på dessa frågor som kommer från Treåringen under varje vaken stund på dygnet:
Varför får bilarna inte köra på barnen?
Varför har man kinder?
Varför vill man bada?
Får hästar gå på gatan eller trottoaren?
Varför föds inte barnen upp ur munnen?
Varför får man inte dö?
Får alla mammor ha barn?
Varför är både månen och solen gul?
Finns King Kong på riktigt?
Har alla människor armbågar?

Bokfrågorna ... och en ny spännande utmaning!

1) En bok som förändrade ditt liv?
Näe. Nu har jag tänkt i tre dagar. Men näe. Fast den allra senaste boken – ”Angela’s Ashes” (’Ängeln på sjunde trappsteget’) av Frank McCourt kommer att förändra mina barns liv. Om lille Frank överlevde trots sin barndom, så kan mina barn banne mig överleva en dag utan ost om osten är slut. Till exempel. Jag har aldrig varit en curlingförälder, men efter att ha läst ”Angela’s Ashes” är jag bestämt en … skridskoförälder. (OBS, nytt ord.) Jag snör på barnen stadiga, nyvässade skridskor under ett par år, reser dem upp, puttar på och ger dem fart och hoppas att jag har gett dem kraft att svänga och hålla rätt kurs.


2) En bok du har läst mer än en gång?
Ja, alla barn- och ungdomsböckerna. ”Anne på Grönkulla”, allt av Enid Blyton, ”Den vita stenen”, ”Kastrullresan”, ni vet. Men som vuxen, nej. Fast jag är övertygad om att t.ex. ”Strändernas svall” och ”Hundra år av ensamhet” håller för ett par tusen omläsningar.



3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
En tom. Med blanka sidor och inga bokstäver. Fast då krävs det ju att jag skulle få ha med mig en penna också så att jag kunde skriva dagbok i den. Det här handlar inte om att jag sedan skulle sitta och med stort nöje läsa mitt alster utan om att jag mår bra när jag skriver. Kan ju inte sitta där på en öde ö utan ens Captain Sparrow och en flaska med rom och må dåligt i min ensamhet. (Om det här är ett ogiltigt svar, kan jag ändra mig och svara SAOB. Om det också är ett ogiltigt svar eftersom den är uppdelad i en miljon band, svarar jag SAOL. Ja, så mycket tycker jag om SAOL.)


4) En bok som fick dig att skratta?
Min egen. (Nämen så patetiskt, skrattar hon åt sig själv? Jahapp.)

Den senaste boken som fick mig att skratta var ”En smörgåsätares bekännelser” av Torsten Ehrenmark. Jag saknar verkligen sådana texter som han, Kar de Mumma och Gits skrev. Är det bara jag som gör det? Eller finns dessa finurliga skribenter, fast jag kanske inte ser dem?

5) En bok som fick dig att gråta?
Nämen åååh. Jag gråter av ilska och frustration, inte av sorgliga böcker. Man kan kalla det okänslighet – men kanske beror det bara på att jag inte väljer att läsa gråtböcker? Gråter jag på bio? Nej, jag går numera bara på pang-tjoff-bloood-och krasch-filmer. Gråter jag framför tv:n? Ja, men i smyg eftersom jag skäms åt att bli så totalmanipulerad av producenterna bakom ”Extreme Home Makeover”. Vänta. Jag tror att jag grät lite när jag läste ”Anne på Grönkulla”, jahadå! (Hurra, jag har fortfarande svarat på alla frågor!)

6) En bok du önskar hade skrivits?
Shakespeares memoarer.

7) En bok som inte borde ha skrivits?
Pass. Jag sitter här hemma med ungefär 1,5 meter böcker som verkligen ingen borde ha gett ut. De som skrev dem kan få skriva bäst de vill, men att de gavs ut är enligt mig helt onödigt. Det handlar inte om innehållet, där har jag hög tröskel. Det handlar om det svenska språket – där är jag hård som ett äggskal när man trycker på det från alla håll. (Men man kan fortfarande peta hål på skalet med en nål, förstås.)

8) En bok du just nu läser?
”Notes From a Small Island” av Bill Bryson. (Det går trögt.)

9) En bok du tänkt läsa?
I skåpet ovanför min säng står de på väntelista sedan ett halvår:

”A Confederacy of Dunces” av John Kennedy Toole
”Labyrinth” av Randall Sullivan
”Kitchen Confidential” av Anthony Bourdain
”How Do You Want Me?” av Ruby Wax

Oj, ser nu att alla är på engelska. Är det månne därför jag aldrig kommer till skott?

10) Skicka vidare till fem personer!
Nejnejnej … fast nu kom jag på … ah. Vänta.

Jag ska nu ge igen! Gissa hur stolt jag kommer att vara när jag går till historien som varande den som hittade på detta!

Alla har vi släkt, och det är kul att läsa om släkter. Jag svarar bara kort på frågorna själv, fastän jag egentligen vill skriva låååångt. Man skulle ju kunna göra det till ett inlägg per dag under en vecka, med bilder och allt, ah such a relief när blogginspirationen har sinat. Kom igen nu, alla!

1. Min mamma …
kan prata en vansinnig massa språk men inte kommentera i en blogg.
2. Min mormor …
födde min mamma utom äktenskapet och var nästan hela tiden arg på mig.
3. Min morfar …
var tydligen i sin stora mustasch godheten personifierad, men dog innan jag föddes eftersom han föddes redan 1878.
4. Min pappa …
kan vifta på öronen och har vunnit SM i pingis.
5. Min farmor …
födde min pappa när hon var 42 år och var aldrig någonsin arg på mig.
6. Min farfar …
såg ut som Clark Gable och var längst på kompaniet.
7. Jag ...
har aldrig velat sluta med basketen.

Kopiera de sju punkterna och utmana varandra! (Berätta gärna här i kommentarerna när ni har skrivit.)

Hemligheten med vädret

Jag har läst en lista på vilka rubriker som garanterat får läsaren att vilja dyka ner i brödtexten. Nu tror jag inte riktigt att det funkar så i bloggvärlden eftersom rubrikerna (utom i sällsynta fall) slängs fram utan vidare eftertanke. Hemligheten med vädret? Japp, ni är lurade. Det ska jag skriva om lite längre ner. Först får ni användbara rubriker. (Reklammakare och PR-genier ska inte läsa vidare. Denna min tappning är säkert gammal skåpmat för er.)

Ropen skalla, ___ till alla!
Fast lite riskfyllt är det, läsarna kanske tycker illa om att bli påminda om politiska demonstrationståg på 1970-talet. Eller så fattar de inget, för de var inte med på 1970-talet och tycker inte att man ska behöva känna till sådant som skedde ”förr i tiden”. Vi tar en säkrare, men mesigare variant:

Vill du också att ______?
Funkar bra på valaffischer och helsidesannonser också. (Gääääsp.)

Hemligheten bakom _____
Vädret, till exempel. Skriver du ”en succébantning” eller ”perfekta bröst” är din lycka gjord. Skriver du ”Madonnas gäddhäng” välter du bloggkioskerna.

Hur du lyckas med att ________
Fast det kanske är lite väl rättframt att skriva du? Tänk om någon känner sig påhoppad? Hu! Gör om till:
Så här lyckas _____ med att _____
”Så här lyckas slarvpellar med ordningen i besticklådan!” Ja, då kan även de prudentliga läsa och skrocka lite von oben åt ... ehum, hrrrkl ... mig.

Det är inte många som känner till att ________
Och nu skingrar jag dimmorna och bombis kommer bara just du att läsa detta och därmed vet du något som inte alla andra vet.

Så här slipper du problem med _______
Här kan man på ett effektivt sätt få folk att inse att de har ett problem. De som trodde att de var lyckliga med snorkråkor hängande ur näsan kan plötsligt inse att ... vänta, hjälp å gudars skymning jag har ju sedan 1800frösihjäl ett snorkråkeproblem ....

Ett snabbt sätt att ___________
Ja, här kan man ju dra in snorkråkorna igen.

Nu kan du ____ och ändå _____
Jo, för alla vill vi hitta genvägar. Man kan också skriva:

____ precis som ____
____ fastän du ______
____ samtidigt som du ____
Det här är samma variant som förra exemplet, men funkar bra om man vill dra in namn på ”förebilder” (ett annat ord för ”kändisar”).

Var stolt över ______
Välj något som alla garanterat skäms över. Jag skulle vilja slå ett slag för näspetning. En underrubrik kan vara: ”Jag är stolt över att jag petar näsan men vågar inte göra det i stora folksamlingar!” deklarerar Lotten Bergman.

Tio viktiga fakta om _____
Lista. Lista listor. Alla gillar listor. Det finns författare som gjort sig förmögenheter bara genom att lista listor på 500 boksidor.

(Och eftersom jag är lite bakom flötet har jag inte numrerat och gjort mina exempel här som en lista.)

Hemligheten med vädret? Jo, det är sedan länge bevisat att så länge jag inte nämner väder och vind, är det vackert, soligt, skönt och underbart. Så fort jag kommenterar väderleken, vräker regnet ner. Tacka mig, alla ni skrattande bönder.

Dagen efter

De senaste veckorna har det mesta kretsat kring slängaslängaslänga och målamålamåla. Det där med att slänga var alls inte min idé och genomfördes under vilda protester och sabotageförsök av mig ... mot mig själv. Jag vill ha kvar allt. Och si, igår visade det sig att jag hade rätt:

– Lotten, har du gamla pytsar och bunkar som vi kan ha färg i till alla målare?
– Nej, dem har jag slängt.
– Lotten, har du någon gammal t-shirt som jag kan ta på mig?
– Nej, dem har jag slängt.
– Lotten, du har inte gamla penslar som jag kan klippa av och använda som oljepåstrykare till ändträet?
– Nej, dem har jag slängt.
– Lotten, har du några gamla traso...
– Nej, dem har jag slängt!

Målningen blev vi alls inte färdiga med (se de förfärligt ofärdiga sidorna i gårdagens inlägg).

Men en sida är klar – förutom då fönsterfodren. Vi tror att de ska bli röda.

Förutom slängerier och målerier måste jag ju fortsätta att bevisa min identitet som ”matbloggare”.
Här är gårdagens chili con carne.

Den stora målningsdagen – nu med bilder

Läget klockan 09.01:
Olle bygger byggnadsställning och uppfinner en svamppensel.

(Paprikabilden är med bara för att jag ska räknas som ”matbloggare”.)

Jag bakar ciabatta och häller kummin i chili con carnen.
Barnen hjälper till:

– Jag är en myra, konstaterar Fjortonåringen som bär på en jättelik byggnadsställningsbit.
– Simglasögonen hjälper inte alls, snyftar den lökhackande Tolvåringen.
– Jag är en inte-människa idag, säger Nioåringen som inte har ätit frukost, inte klätt på sig, inte hjälpt till och inte hunnit kolla vädret.
– Mamma. Kan prinsessor måla hus? undrar Sexåringen i glittriga prinsesskläder.
– Varför måste man kissa? frågar den vetenskapligt intresserade Treåringen.

Nu ska bröna in i ugnen!

Läget klockan 10.23:
Vi är igång! Men ... nu måste vi zooma in här!
Finn åtminstone tre fel.

Svar: Synlig rumpa, synlig kalsong, strumpa i sandal.

Läget klockan 11.59:
Vi målar och målar. Bästisgrannen bjuder plötsligt på kaffe med äppelpaj rakt över gatan. Vi är sex vuxna och 125 barn. Färgen kommer att ta slut!

Läget 13.45:
Jag har köpt mer färg för 1 745 kronor och nu sitter alla och äter och dricker öl. Barnen vill inte ha öl.
Vi är tio vuxna, tre tonåringar och 273 barn och nu ser det ut som om regnet är på väg in.
Chilin blev utmärkt, Annas kokbok är den bästa. Olle vill inte äta förrän han har oljat allt ändträ. Nu ligger han i en myrstig och stönar.


Läget 18.34:
Oh, dear. Det här ser inte så snyggt ut. Men ingen vill måla längre. Alla har fallit ihop i små svettiga ge-upp-högar. Det dyker upp folk som säger ”va, är ni redan färdiga?” men som vill ha mat. De får överbliven chili con carne. Vi andra plockar fram bortglömd, frusen öl, skramlar ihop pengar och skickar barnen till pizzerian.

Nu undrar vi bara vem som såg Treåringen senast ... och var?

Läget 20.57:
Alla börjar gäspa. Vi har inte målat på flera timmar, bara krängt pizza, ätit godis och hittat ännu mer fryst öl i frysen.
Skotten sitter och mediterar med ryggen mot kameran och en tjeckisk öl i handen. Sex- och Nioåringen vill sova hemma hos Bästisgrannen, medan hennes sjuåring vill sova hos oss. Treåringen vill sova hemma hos VBK-Kickis femåring. Vänta nu. Har någon sett Louises sexåring?

Läget klockan 23.57:
Pappa här på bilden (van målare) har fått spela två partier Scrabble och beger sig nöjd hemåt. En kusin spelar gitarr, en annan sjunger och Tolvåringen bara gäspar. Men, så skumt ... någon som har sett Olle sedan niotiden?

Jag har vunnit på Måltipset! (Uppdaterat.)

I kid you not! Jag har vunnit! Och jag vet precis vad jag ska göra med min vinst!

Ända sedan mina föräldrar (liksom jag idag) inte hade några pengar, har jag längtat efter och trott på den där vinsten som förändrar livet. Man står där med Lars-Gunnar Björklund och en jättelik pengacheck och grannarna kommer med blomsterkvastar. I mina drömmar skulle jag vara så klok och investera i något smart efter att först ha delat ut lite slantar här och där till släkten ... och så skulle jag ha köpt en soffa till den soffsuktande VBK. Jag skulle ha köpt gummistövlar och cyklar till hela familjen och öppnat ett skokonto till lillasyster Orangeluvan.

Men nu när vinsten väl är här, reagerar jag på ett för mig ovanligt ogint sätt. Jag vill ha allt för mig själv. Jag vill ha varenda litet öre i en säck och doppa huvudet i lite sådär Joakim von Anka:igt.

(Elefantskinnet sitter på min tumme, ja.)

Nu ska vi se. ”Posten” ska ha 30 kronor för att förvandla lappen till slantar. Med resterande peng kan jag köpa dagens mjölkbehov. Hurra!

Fotnot: Egentligen kanske detta inte är mina pengar. Jag har nämligen inget minne av att jag har spelat. Jag äger ett sådant där kort som kontrollerar eventuell vinst, men ... när i hela friden vann jag?

Vad tänker ni göra när ni vinner pengar?

Uppdatering: Blev just påmind om när vi lärde känna en f.d. schlagerartist. Han hade blivit målare och satt i målarpauserna hemma hos oss och berättade om hur han hade avslöjat travbranschen och genomskådat systemet för hur man vinner. Han hade vunnit en miljon flera gånger och bjudit hela släkten på resa och investerat i diverse företag som alla hade gått i konkurs. Inga pengar fanns kvar ”för man ska ju ha kul medan de finns” sa han komplett ologiskt.

Bortskänkes!

Jo, så här brukar vi göra när vi vill bli av med saker.
Det funkar över förväntan. En väldigt opassande balkongdörr försvann på två minuter. En kökssoffa blev det nästan slagsmål om. En cool skinnjacka hängde en hel dag innan en parant quinna som inte ens fick in lillfingret i ena ärmen tryckte den till sitt bröst och om och om igen sa ”... precis som Roffes ... ”.

Nu har vi en soffa ute på busshållplatsen. Den är orange. Bara det – att den är orange – borde ju locka ... en och annan ukrainare? Men vänta! Det är inte bara en soffa! Det är även två ...

... sängar! Och på bordet där i hörnet kan man sätta sin kvällsdrink. Eller en god bok. Eller som vi: osorterad tvätt.

När jag ända slängde ut soffan (som vi köpte på loppis för sju år sedan och som har hyst mången sovande gäst och till och med bott hemma hos Bästisgrannen under ett år), rotade jag i en väska som det stod ”nostalgikläder” på.

Gulp. Där var de. Jeansen. Mina jeans. Min barndom. Min ungdom. Usch, vilken hamster jag är.
Här ligger utfläkta mina första Levi's, Gul & Blås ”Dallas”, ett par Kobe som jag sydde in i låren så att mina ben såg alldeles korviga ut, mina snickarbyxor som jag hade på min på språkresan i Eastbourne, Poohs marinblåa manchesterbrallor och till vänster där ett Alvik-linne med Pommacreklam. De där ljusblåa (som har gardinfransar på knäna) finns avritade i min dagbok, fast innan fransarna tillkom. Om dessa kan man även läsa här.

Mmmmm. Silver Dollar. Drygt 30 cm i fotvidd längst ner. Förlängda när jag plötsligt bara växte och växte. Lagade i baken så att de är hårda som plåt.

Det här tog på krafterna. Nu ska jag leta upp Olles gamla minnen och slänga dem istället.

Uppdaterat:
De som fick soffan kom och gav oss en rosbukett som tack!
Hejdå soffan!

Barnen skriker!

Dagens ungdom kör moppe och svär. Ibland slänger de ölburkar in i vår trädgård och så sitter de ju när de åker buss. Hu. Det var tydligen bättre förr, när de bara hade beatlesfrisyrer eller spetsiga skor.

Och de små, de bara skriker. Plaskpoolen i trädgården höjer ljuvolymen till oerhörda decibellar. Studsmattans fjädring har börjat knaka på hög volym. Olle spelar elgitarr så att det klirrar i kristallglasen hemma hos grannarna. Grannarna har en riktig pool, så de låter de också.

– Morgondopp! vrålar de och plaskar i ottan så jag gnisslar tänder av avundsjuka.

Det var tydligen bättre förr, när ingen någonsin gav ifrån sig ljud eller var ouppfostrad. Så här:

Nu till det mystiska: bilden är inte arrangerad. Det är nu. Det är tyst. Det är nio barn. Lite fniss från Rappakaljaspelet på gräset, några hummanden från meditationen på studsmattan och inte ett ljud från flätningen av dockhår där längst bort på plankan.

Matbloggarna och ... inte jag

Mhhhff!

Jag går i åttan igen. De tuffa tjejerna (inklusive Bästisgrannen, den svikaren) ska rida på friluftsdagen. Rida på riktiga hästar med sadlar och stigbyglar och grimmor och svansar och allt. Jag är hyperallergisk och kan inte följa med utan måste åka skridskor med mina lättvrickade fötter istället.

Jag läser på den vackraste av bloggar att det blir Matbloggarpicknick den 23 augusti. Jag – som vill träffa alla bloggare och bloggläsare (för man måste inte vara bloggare) och bloggkommenterare (fast man måste ju inte kommentera) i hela världen – är helt ute. Jag är så lite matbloggare man kan vara. Vänta nu, köttfärslimpa har jag ju skrivit om. På Nostalgia lade jag ut skolmatsedeln från 1979. Och ... nej.

Nu ska det bli bättring!
Mat.
Dryck.
Kylskåpstroll.