Framtidsutsikter

Jag undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor. Kommer jag att någon gång att rycka till, sträcka på mig och le inåtvänt (så där som de gör i romanerna) och säga:

– Aha! Jag är äntligen en ______!

Missförstå mig inte, jag är fullt nöjd med att skriva snuttifierat och föreläsa i raketfart, men det är ett slitsamt stressande mellan saltade dölinjer och flängande mellan städer och platser. Jag vill ju bara trippa omkring, tramsa runt och inhösta en kappsäck med guldpengar då och då. Kan jag månne skriva en bestseller och sedan leva på royalties? Kanske en generationsroman med mord, misshandel och mörka hemligheter samt stillsam feel good-känsla i slutpoängen? Och sådan här dialog:

– Det klarar jag! sade hon och bet sig i läppen.
– Du är en jäkla galning, sade han och blinkade skälmskt.
– Ja, dum är jag inte, sade hon oskuldsfullt och log mot honom.
– Så snart du ankommit till stationen visste jag vem du var, sade han och hon lade snabbt märke till hur de blålila ådrorna i hans tinningar blev uppsvällda.

Pfuh! Nej, hellre gör jag armhävningar på fingertopparna.

Willy Kyrklund (f. 1921) sade i en intervju 1994:

Ingen vettig människa blir författare. Det blir man bara om det finns en spricka som man inte kan komma tillrätta med. (---) Den där sprickan öppnar sig förr eller senare och slukar en.

Well, ät upp mig då! Fast ... å andra sidan är jag ju inte en sådan där ... slukbar. Jag citerar istället Alf Henrikson (1905–1997):

Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltför glad.

Nu rusar jag in i en presumtiv, annalkande snöstorm mot två dagars föreläsningar i Stockholm och övernattning hos en bloggare. Aha! Nu har jag titeln på succéboken! Min framtida försörjning!

”Hur du åker jorden runt och hela tiden bor gratis hos olika bloggare”

En lång helgrapport, bara

I lördags vaknade jag med ett tids- och transportpussel som hade behövt behövt fil, bräckjärn och hammare för att gå ihop smidigt. Jag skulle åka till Stockholm med tre barn medan Olle och två barn skulle stanna kvar hemma ett dygn och sedan ansluta på en ny färd, denna gång söderut. Enligt ett invecklat flödesschema med precis lagom långa väntetider på perronger skulle allt fungera. Komplicerad packning för fest, minusgrader, filminspelning och orientering samt en matsäck forslades med en bil, ett tåg, en mormor, en tunnelbana och en buss.

Allt funkade ... och plötsligt befann jag mig på kusinträff med medelålders människor som alldeles nyss var tonåringar. Jag har inte umgåtts med dem över huvud taget sedan vi tvingades ihop vid sällsynta släktträffar och begravningar för flera decennier sedan. Men va, sådant dumslöseri med ickeumgänge! Vi borde idag bo i ett enda stort kollektiv och fnissa, sjunga Beatles, utveckla vårt känsloliv samt prata om då-, nu- och framtiden samt relatera allt till vår anfaders intressanta näsa.
Den allra första Stenson. Med klarinett? En falloid käpp? Eller bara en distraktion?

Igår, söndag, efter en god natt på soffor, lövtunna madrasser och soffans ryggkuddar instoppade i ett påslakan promenad-cyklade jag, mormodern och de tre barnen till barnkalas i Örbyskolan. Ett par timmar senare gjorde en utebliven och synnerligen icke närvarande eller ankommande taxi (som skulle ha fört oss till Centralen i Stockholm) att jag drabbades av hjärtklappning, svettfläckar och andnöd.

Pedagogisk paus i flödet: att i sådana här lägen både vara svinarg på taxin som inte kommer och samtidigt som superstressad mamma inte oroa barnen (som just höll på att få sin höstlovsresa inställd) eller ens svära är en svår ekvation. Say no more. Utom kanske just faan.

Dock dök räddningen upp i sista sekunden. En hjältesvåger med snabb reaktionsförmåga levererade oss efter en bilresa på två hjul till rätt perrong ... men så ringde Olle, lika stressad han.

Han berättade snabbt att han och de två återstående barnen förmodligen inte skulle hinna kliva på vårt tåg i sambandscentralen Södertälje eftersom han satt fast på ett stillastående tåg där en mamma (med tre barn) vägrade betala biljett för alla sina barn trots att polisen hade tillkallats för att tvinga dem av tåget. (En vuxen får ta med sig två barn gratis på SJ:s tåg.)

– Du får bara ta med två barn på din biljett, sa poliserna.
– Jag har betalat! Jag vill inte betala mer!
– Men du får inte ta med dig tre barn på din biljett. Du måste betala extra för ett av dina barn!
– Här! Prata med min man! sa kvinnan och lämnade sin mobil till en av poliserna.
– Ok, han ber mig att slänga av det barn som inte har biljett, sa polisen.

(De främmande barnen hörde förstås allt detta.) Olle erbjöd sig att betala det tredje barnets biljett, men det gick inte för sig det heller. Meeeen ... tåget kom iväg (med alla fripassagerare ombord) och Olle med våra två (gratisåkande barn) hann med en minuts marginal hoppa på ”vårt” tåg.

En timme senare klev jag av i Norrköping, gick vilse i cirklar på jakt efter centrumet, letade efter internet och vilade på ett bankomatuttagsgolv samt spelade en basketmatch som vanns.

Blooodet droppar, bloodet ...

Sexåringen försöker konversera med oss andra runt frukostbordet.

– Vad heter han som har lila kläder och kan mycket om blommor?
– Farbror Barbro?
– Nej!
– Bertil Svensson?
– Neeeej, han har ett sådant här glas som man tittar nära på! I Mumin!
– Snorkfr...
– Too-tick...
– Hattifn...
– HEMULEN!

Men jag – med min berömda fokuseringsförmåga – försvann redan där uppe vid Bertil Svensson. För så här var det, ungdomar, att när det var modernt med bylsiga kläder, pansarbreda skärp och flygplansstora axelvaddar, jo då kom public service-kanalerna på att de skulle visa tv på – håll i er – söndagsmorgnarna.

Det var helt fantastiskt. Programmet hette allittererande och fyndigt nog ”Sköna Söndag”, och skapade en ny superstjärna i Malena Ivarsson (som sedan fick ett eget snuskprogram som hette ”Fräcka Fredag”, jätteallittererande det också). Men ... alla kulturskribenter och förståsigpåare var himla arga, faktiskt nästan lite förbaskade på Sköna Söndag. Det var nämligen inte fint att se på tv, och särskilt inte på den heliga söndagen och särskilt inte när det handlade om ”lyx och flärd” på skattebetalarnas bekostnad.

Fast Bertil Svensson var ok, sa alla. Han berättade om blommor (”lyx och flärd”?) och skar sig i tummen i direktsändning så att blodet droppade på de stackars blommorna och medan jag låg hemma på golvet och vred mig för att jag tyckte att det var så pinsamt att han låtsades som om det regnade när blodet sprutade. Tio år senare, när jag var redaktör på Nationalencyklopedin, satt han plötsligt mitt bland mittibland oss andra som informationschef. Va? Blom-Bertil som informationschef? (Ja, hans bäste kompis hade precis köpt hela förlaget.)

– Alla anställda måste tänka på ansiktet utåt ... sa Bertil.
– Men när du skar dig i tummen, gjorde det ont då? sa vi.
– Det var då, det. Nu ska vi planera Nationalencyklopedins cd-rom ... försökte Bertil.
– Men sedan, var det blod på hela golvet och på alla kaktusar? sa vi.
– Ja. Nu pratar vi inte mer om det, klippte Bertil av.

Vi hörde förstås inte ett ord av vad han sade om företagets cd-romplaner (vilket var synd, om vi hade lyssnat och reflekterat hade säkert någon av oss kunnat komma på att det där med NE uppdelad på sex olika cd-skivor nog inte var en så himla bra idé).

Här kan man se hela blodsprättarscenen. Efter en minut skär han sig, efter tre minuter spelar han musik på en jättekaktus som planterades i slutet av andra världskriget och efter sex minuter kommer en väldigt bredaxlad Catrin Jacobs in och låtsas som om det regnar samtidigt som hon obemärkt (haha, trodde hon, ja) smyger fram en liten servett till Bertils blodiga hand. Ingen av dem låtsas om blodet.

Vad hade hänt om scenen hade spelats in idag? Med Ernst? ”Här sitter jag och känner in lite smärta i tummen. Men det röda blodet harmonierar ju skönt med den varma känslan jag har i hjärtat och jag upplever det som om kniven och tummen egentligen hade något otalt med varandra.”

Men egentligen är det som bäst när Bertil berättar om den allra, allra roligaste kaktusen. Den ser nämligen ut som en sten. Och det är så kul. Och stenen blommar en gång per år. Man vattnar en sten i ett år. Då blommar den en liten stund. Sedan vattnar man stenen ett år till. Sedan blommar den. Tur att den inte blommar oftare, för då hade vi väl trillat av stolarna av pur skrattkramp.

- Ett kungarike för en klarinettist!

Så här på sluttampen av hösten – precis innan vi ska drumla över kanten och trilla ner i den djupa, djupa vintern – är det många som går omkring med skoskav och huvudvärk. Eller ont i själen. Eller med ledsna hjärtan och rynkade ögonbryn. Jag är konkret och ryar över vantar, mössor och sockar som äts upp av Den Vedervärdiga Hallen. Glufs, glufs, som Gargantua bara. Den djefla mannen Olle, han har helt andra bekymmer.

– Det är en konspiration! vrålar han och sliter sitt hår.

Vår Nioåring är nämligen klarinettist. Han spelar och övar och tutar och står i. Nu skulle man ju kunna tro att det är själva ”musiken” som stör. Musiken som låter som när en 14-åring i målbrottet som försöker sjunga ”Till havs”.

– Tuuu-hiiiiiiiii-thuuuuu-iiiii-tiddeli-TUUUUUUUUUUT-ihihiiiiiiii!

Nioåringen tittar med blossande kinder upp mot oss och ler stolt.

– Var det bra?
– Underbart! säger jag och klappar händerna som Prussiluskan.

Olle står bredvid och försöker spela med. På sin gitarr. Han kan spela både klassiskt och rock’n'roll i vanliga fall ... men inte ”Till Paris” med klarinettsonen.

– Det kom en skiva med klarinettboken, men kolla! Det går inte att spela gitarr! Jag tror att jag har stämt gitarren en helton fel!
– Vad konstigt, säger jag som visserligen kan läsa noter och har spelat piano i nio år, men som inte hade någon vidare värst begåvning för det.
– Det funkar inte på synten heller! Det är fel där också!
– Oj, säger jag deltagande.
– Men hela klarinettvärlden ligger ju en ton fel! Fatta! EN TON FEL! Fly mig en klarinettist så ska jag …
– Luuugn, ropar jag för att överrösta den arge mannen. Jag mejlar Översättarhelena!

Så är det nu i bloggvärlden. Vi är som en enda stor smältdegel av perfektion och expertkunskaper. Vi känner inte varandra, men vi känner till varandra. Någon mejlar mig för att fråga om de/dem/dom eller stegfel i basket. Någon mejlar Olle för att få ett saknat poetiskt citat utrett. Jag mejlar klarinettisten Översättarhelena för att få min man lugn. Hon svarar prompt:

”Olle ska sänka allting med ett helt tonsteg = två halva tonsteg = två band på gitarren. (Och då får man inte glömma att det bara är ett halvt tonsteg mellan H och C och mellan E och F.) Om klarinetten spelar i C-dur, så spelar Olle i B-dur (eller Bess-dur som vissa moderna musiklärare säger nuförtiden). Spelar klarinetten i G-dur så spelar Olle i F-dur. Spelar klarinetten ett Fiss, så spelar Olle ett E. Spelar klarinetten ett Ciss (vilket gud förbjude), så spelar Olle ett H. Varför det är så här rörigt har jag dock ingen aning om.”

Vad fiffigt. Det är ju som att tala rövarspråket när man grälar. (Eller som att följsamt dansa vals i baktakt bara för att bordsherren som man dansar med är apfull och har manchesterkostym fastän det är bal och jag är vacker som en dag och … sorry. Det är ju en helt annan historia. Vi tar den en annan gång.) Men Olle blir inte glad, trots att hans gitarr var rättstämd och han har fått en förklaring.

– Bb-dur [beee duuur] är en jävla idiottonart på gitarr! Det är bara Eb-dur [ess duuur] som är värre!
– Luugn, det är … försöker jag, men blir avbruten.
– Det är en rörbladskonspiration! Klarinettisterna försöker ta över världen! De försöker sänka alla toner med ett steg, de skrockar ”Then I will be the ruler of the wold, moahhahahaa” och vi med normala musikinstrument kommer att döden dö! Uääääääääh! stönar Olle och faller omkull som Willem Dafoe i Plutonen.

Så har vi då fått svar på ännu en fråga. Men visst borde alla bloggare tydligt skylta med sina specialkunskaper så att vi vet vilken expert vi ska mejla när det krisar nästa gång? (Förväntar mig hinkvis med skryt bland kommentarerna idag, alltså.)
Detta är inte min klarinettspelande son.

Kom ut ur nattdukslådan!

Olle, alltså min djefla man, har en nattdukslåda, men det har inte jag. Jag har en hylla på väggen bara. Empiriska undersökningar har nämligen gett vid handen att jag är hopplös och därmed omyndigförklarad när det gäller lådor med ickespecifierat innehåll. Man skulle också kunna uttrycka det med denna formel:

L+l+x(saker)=r²
Lotten plus låda plus saker multiplicerat med antal är lika med förfärlig röra upphöjt till två.

Om man då och då öppnar Olles låda, finner man t.ex. 374 pennor som inte funkar, kapsylsamlingen från 1995, tandpetare en masse, manschettknappar, glas utan skalmar (f.d. glasögon), anteckningsblock och förmodligen sådant som inte syns men som finns ändå: baciller och snorkråkor.

Oj. Koncentrationsbrytare plöjer sig in nu och här såsom Ale, Atle, Frej, Oden och Ymer bryter sig genom Bottenviken en dag i januari:

Heter det nattduksbord eller nattygsbord? Eller rentav natt-tygsbord?

Svenska Akademiens Ordbok, SAOB, (hoppsan, nu tappade hälften av läsarna intresset) klargjorde redan 1946 att nattduksbord är från 1686 och att nattygsbord är ett förvirrat, felbildat ord från 1765. Damerna hade nattyg (som alltså inte har tre t:n i mitten) på huvudet (nattmössa) och nattyg på kroppen (nattlinne), men inte på bordet, för där låg det en trevlig nattduk, som kanske räckte hela vägen ner till golvet för att dölja pottan som säkerligen stod där någonstans och stank.

(Jag har en festblåsa och har aldrig behövt gå upp och kissa på nätterna och hade förmodligen förr i tiden inte behövt ha någon potta vid sängen och om man tänker på survival of the fittest så borde väl vi ickenattkissare ha större chans att överleva eftersom vi på stenåldern ju inte behövde gå upp mitt i natten och bli ihjälslagna av björnar mitt i kisseriet.)

Well. Plötsligt har Olle – inte alls på någons uppmaning – städat sin låda. Kvar ligger endast de saker som man inte kan vara utan i insomningsögonblicket.
Bilden är inte arrangerad, tillrättalagd eller manipulerad; det finns verkligen inte en enda penna här. Men tandpetare, bok, lego, bokmärke, kortläsare, peng, passerkort från en medicinsk konferens 1994, tangentbordsknappar, tandborste och fickkniv. Va? Visst måste man ha papper och penna i sitt nattduksbord?

Rim och mystik

Konstnärlig frihet, trallatjoho!

Jag har nu lyssnat på Martin Stenmarcks 7milakliv med stort nöje säkert tio gånger. Jag är medlem i en rimmande familj där slagsmål kan uppstå mellan far och son emedan den ene rimmar slaviskt korrekt med alla betoningar, takter och stavelser på rätta ställen och den andre antirimmar. I ett paket med pussel (motiv: Europa) kan det på julafton stå:

Här du får, i små portioner
några geografilektioner

Eller om den andre skriver:

Ett paket fullt med bitar
som du kan lägga ihop här

Tillbaka till Stenmarcks låt (som jag med min erbarmliga musiksmak finner ytterst trallvänlig eller så tycker jag kanske bara om hans utseende, han påminner om någon, vem kan det vara, vem kan det vara). Han rimmar på uttalet, nämligen.

”... ta tjuren vid hornen och hålla dem hårt ...”

Vänta nu, hur, logiskt sett, om man tar tjuren vid hornen håller man väl inte ... nej, men ok, vi går vidare. Rimmet är:

”... kväva all gråt ...”

Coolt, va? Ett gråt som uttalas med tjockt t! Som om man var lite tjock och ihopsnörd i halsen, lite gråtmild förstås.

... sparka bakut ...
... göra nåt sjukt ... [schuuut]

... hårt straff ...
... stunder vi haft ... [haaaaaffff]

... byta land ... [laaann]
... vara han som försvann ...

Nämen det där, det där känner jag igen! När jag var liten, blond och synnerligen blåögd ville jag vara ”den som försvann” och så fantiserade jag om hur alla skakade på huvudet och sade ”for hon inte till Inre Mongoliet” och ”nämen var hon inte hjälparbetare i Brasilien” och andra som vred sina händer och suckade och mumlade ”så synd på så rara ärtor”.

Men oj, vad jag inte försvann. Jisses, vad jag inte är mystisk eller gåtfull. (Fast nu åker jag till Nyköping utan att berätta vad jag ska göra där! Ha!)

”Var det inte i Nyköping hon försvann?”
”Ja, väldigt konstigt, vad skulle hon där och göra?”
”Synd på så rara ärtor.”

Fyraåringen är lite sjuk

I somras började vår Fyraåring bete sig lite annorlunda. Plötsligt stannade han ibland till mitt i steget, frös till en staty och tittade lite snett uppåt som om han funderade. Vad kul, tänkte vi – ”han är sannerligen en spelevink”.

Nu under hösten blev dessa stunder fler och längre – vilket inte alls var särskilt kul eller spelevinkligt.

– Oj, nu har han fastnat igen! säger hans syskon, och så stannar vi till allihop i familjen för att vänta på att han ska ”komma tillbaka”.

Men det här kallade ju för en undersökning. Efter ett fantastiskt intressant, effektivt och rentav roligt besök på barnkliniken, konstaterades att Fyraåringen lider av ”barnepilepsi”.
Det är inte farligt, det kan växa bort och det kan medicineras. De små stunderna när han är borta klassas som ”petit mal” – och är precis så små som namnet antyder.

När vi nu har konfererat med släkten, har det visat sig att flera hade något slags liknande anfall när de var små. Min (numera lugne) Broder Jakob hade till exempel affektkramper vid några tillfällen ... och 0,5 % av alla barn drabbas av någon form av epilepsi. Det är himla många barn, det. Nog om detta. Alla ska känna till epilepsin, men ingen behöver vara bekymrad. Vi är lite ledsna, men inte oroliga.

(Om min djefla man och jag samlar ihop alla våra olika släkt-... eh, vad ska man kalla det ... hrrm, ”släktgener som kan orsaka trubbel” ... får vi snabbt ihop en diger lista på allergier, alkoholism, panikångest, depression, manodepressivitet, elakingar, kufar, eremiter, lögnare och allmänna galningar. Men vi är i alla fall inte släkt med varandra.)

Fast vad är väl en dag på sjukhuset med sladdar på huvudet och en diagnos utan en blogglämplig retroreflektion?
Det här är sjukhusets parkeringshusdörr från insidan och utsidan. Vad påminner den om?

a) ingången till Bobbadilla 1979
b) Östtyskland
c) en svartklubb i Halmstad
d) en sedan länge skrotad Volvo Amazon

Uppdatering.
Jag var ju tvungen att kolla hur Bobbadilla skulle stavas. Google försökte då hjälpa mig på traven och desutom leda mig bort från 70-talsdisco och in på s.k. kvalitetsmusik.

Basket och stavning

Jag är på väg till en förfärlig match i Söderköping. Förra gången vi var där kom vi med åtta halta och lytta, gamla och kantstötta spelare. Men med tofsar i håret och balsam i själen samt ett himla vinnarhumör. Dock skulle vi möta tolv uppnosiga tjugoåringar som sprang två mil om dagen och tog 500 kg i bänkpress.

När det var fem minuter kvar av matchen var läget detta:

• Jag var (som alltid) o utfoulad.
• Den enda tjugoåringen vi hade med oss var utfoulad.
• Den allra äldsta i laget var utfoulad.
• En tjej låg vid kortlinjen med en panikattack och stukad fot (och en barnmorska ur publiken som viskade ömma, lugnande ord).
  
• En tjej satt på bänken med stukad armbåge.

Detta gav oss tre spelare kvar på planen (man är fem egentligen). Dessa var:

• En Bästisgranne med för tillfället förfärligt dålig kondis.
• En halvgamling med ont i ett knä.
• En tjej som inte hade spelat basket på tio år.

– Helplanspress! ropade motståndarcoachen.

Detta innebär att man spelar man mot man på hela planen; man backar inte hem i försvar. Våra tre spelare kom inte över halvplan ens, och vi förlorade med ungefär 100 poäng.

Detta bryr man sig som ickespelare inte alls om. (Ni förstår att jag fiskar efter ojojanden och tips på positivt tänkande?) Därför ska jag nu berätta om ett annat bekymmer.

1. Det heter omständlig – med ett L där på slutet precis som i ”krånglig”. Omständighet är en helt annan sak.
2. Det heter öppenhjärtig – utan ett L där på slutet. Hjärtlig är det trevligt om man är, men det har inget med öppenhjärtig att göra.

Fakta 1: Det är viktigt att man är korrekt om man vill att ens budskap ska gå fram.
Fakta 2: Mer än hälften av alla som använder dessa två ord säger och skriver fel (enligt min egen helt ovetenskapliga undersökning).
Frågeställning: Ska man då börja skriva och säga fel själv för att inte irritera majoriteten ...?

Högskoleprovet idag

Nejnej, jag ska inte göra det. Det närmaste jag har kommit Högskoleprovet är denna text, som tydligen används i undervisningen på skolor runtom i landet. Men nej, jag har aldrig gjort Högskoleprovet och kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

Men ... liiiite sugen är jag allt. Att få ett mått på allmänbildningen är ju inte fy skam. Förmodligen tycker jag detta för att jag inbillar mig att jag hade klarat provet galant med stjärnor i kanterna och för att jag äntligen skulle få anledning att besöka den där inramningsaffären med den himla stilige rammakaren. Jag kikar runt på internet och läser gamla prov ...

Vid kast med häftstift kan stiftet hamna med spetsen upp eller ner. Om man kastar två likadana häftstift vilken är då sannolikheten för att båda ska hamna med spetsen upp?
a) Sannolikheten för att ett stift ska hamna med spetsen ner är 0,40.
b) Sannolikheten för att ett stift ska hamna med spetsen ner och det andra med spetsen upp är 0,48.

Kast med häftstift? Nu kommer vi till mitt största problem med essäfrågor: jag hakar upp mig på oväsentligheter. Istället för att konstatera att jag ju behöver känna till häftstiftets tyngdpunkt för att svara på frågan, börjar jag fundera på vad det är för mystiskt folk som kastar häftstift på detta vis. Och så kommer jag att tänka på en film med Alice Babs, där någon lade häftstift på någons stol ... och så är provtiden slut ...

Det finns ett delprov som innehåller relativt långa texter. Man ska läsa och sedan svara på komplicerade frågor. Texterna har följande överskrift:

Kvinnor och Omsorg
Grundvattnets Kemi
Egensinniga Arbetare

Well. Är detta en slamkrypande luring till retorisk kuggfråga? Hur kan de begära att jag ska tänka på kvinnor, kemi och arbetare när rubrikerna är skrivna med alldeles på tok för många versaler? Hallå, vi skriver inte substantiv med stor bokstav för vi är inte tyskar och det är bara på engelska som man drösslar versaler omkring sig som vore de något som växer på trän och dessu...

Ni ser? Provtiden tog slut igen.

Glukos är en viktig beståndsdel i blodet. Hur stor andel av blodets vikt hos en normalperson utgörs av glukos?
a) En normalperson väger 75 kg.
b) Det finns 750 mg glukos per kilogram blod hos en normalperson.

Humdidum, suga på pennan, trallala. Jag väger alltså mindre än en normalperson. Är det en finne jag har i nacken? Hur hittar man då en normalperson bland alla galningar i denna värld? ”Sökes: en normalperson utan tungt vägande abnormiteter.” Den där, där borta i hörnet, han väger nog mer än en nor... oj, är provtiden slut?

En annan sak som oroar mig är att alla resultat tydligen är officiella handlingar. Vem som helst kan begära fram mitt resultat, men eftersom jag bara har suttit och drömt mig bort och inte hunnit svara på mer än tre-fyra frågor, får jag stå med skammen med ett resultat som ... förresten förstår jag inte resultatsiffran heller. Den sägs vara normerad, men jag fattar ändå inte hur så många frågor kan ge endast två poäng och jag tänker inte svara på dem om jag inte belönas med minst 200 sådeså.

Slutligen slänger jag ett öga på orddelen, där jag är bombsäker på alla ord tills jag läser alternativen. Triptyk, dikotomi, knappolo... åh! Ett favoritord! Knappologi! Visst är detta ett användbart ord? (Källa: NE.)

knappologi, meningslös och pedantisk systematik. Termen härrör från Strindbergs novell "De lycksaliges ö" (i "Svenska öden och äventyr"), där det berättas om en man som upprättar en systematik över knappar och blir professor i knappologi; satiren är riktad mot Oscar Montelius och den typologiska metoden inom arkeologin.

Berätta nu för en Högskoleprovsoskuld hur det är att göra det!

Fredagsmat?

När jag var liten, införde mamma nya rätter i matlagningen. Pappa bakade tårtor och gjorde punsch samt åkerbärslikör. Mammas matlagningsidéer kom ifrån resor (hon är frankofil) och tidningar samt böcker. Inte vet jag hur det gick till, men numera har alla kemiböcker, alla kokböcker och alla ribbstickade barnkläder från 1960- och 70-talen hamnat hemma hos mig.

Jag tar ut en kokbok ur hyllan. På måfå, lite crazy sådär bara. Det är ”Gourmetklubben”, utgiven av Veckojournalen. Ordet ”gourmet” lovar gott. Utsidan påminner om ett skinnband och är läckert grönt. Insidan påminner om bruna heltäckningsmattor, polyesterskjortor och otvättat hår.

Allt ser alltså väldigt osmakligt ut. (Det är inte jag som har beskurit bilderna – allt är verkligen avhugget i alla kanter. Däremot har jag lyckats bryta sönder boken i den limmade ryggen så att alla blad far och flyger fritt omkring i skannern.)

Varm drink, ansjovispiroger (ja, den lilla, lilla bleka brödbiten i högra hörnet), fransk kaningryta med bl.a. morotsklumpar och purjolöksblast. I denna gryta finns det lagerblad, salt, peppar, timjan, senap, buljong, vin och åtta (8) dl grädde. Lovely. Tårtan är enligt texten garnerad med (förlåt, jag bara citerar och menar alls inget illa även om jag själv inte finner ordet stötande utan ganska läckert): negerkyssar.
Tomatkrans helt ur fokus. Det där som blänker i förgrunden lär vara kalvschnitzel Vallé d’ Auge. Om man granskar äggskivorna, ser man att de har fått koka för länge, vilket ju ser jättegott ut på bild.

Grisleverpaté på en bädd av strimlade salladsblad och lite rönnbärsgelé på toppen. Det går till ungefär så här: 600 g grislever blandas med 300 g randigt fläsk och kryddas med ansjovisspad, 200 g rödrosa kycklinglevrar – som inte får stekas för länge – ligger i mitten av varje paté.

Det bruna ovanpå de råstekta potatisarna är lever och inkråm. Skräpet ovanpå ärtorna är ”krispig sallad”. I bakgrunden ligger päronbakelser och … i karafferna … finns … vad som ser ut som ett väldigt ... väääldigt ... utspätt vin? (Som inte nämns i texten, på den här tiden var det kanske liksom alltså inte tillåtet att rekommendera alkohol till maten eftersom man ju då automatiskt gjorde reklam för Systembolaget.) Den ”brunglänsande” (återigen försöker jag inte kränka någon, det står verkligen så) Anka Joseph ”är omgiven av sina ovanliga tillbehör”. Det är satsumas som har fyllts med katrinplommon, oliver och tärnad paprika som har legat och dragit sig i vinägrett.

Mamma serverade kronärtskockor, paella, jordärtskockor, ostbricka, glace au four och förstås fondue samt ansjovispizza. Allt kanske var brunt, suddigt och blankt, men det är inte alls så jag minns min glada matbarndom.

Fascinerande dialog på tåg

Någon sade att blogginlägg ska vara korta och snärtiga. I så fall: please bare bear with me, jag är lång och utdragen idag.

På lokaltåget igår, runt halvtiosnåret på kvällen, klev tre killar på. Enligt min uppskattning var de ungefär 15, och gick i ungefär nian. Det var en liten, en lång och en mittemellan. De satte sig bredvid mig och den lille frågade med taggtrådsraspig röst:

– Ursäkta. Går det bra om vi spelar musik?
– Javisst, bara det inte är [räpp].

Jag uttalade alltså ”rap” på engelska, vilket man ju inte gör. Tokfel lät det, det hörde jag direkt, och stålsatte mig för att få gliringar och höhöanden eftersom jag plötsligt trodde att jag också gick i nian. Men de sa inget, de bara log och satte på musiken. Läs och begrunda detta i lugn och ro: deras låtlista.

• Magnus Uggla (Varning på stan)
• Gyllene Tider (Sommartider)
• Style (Dover-Calais)
• Beatles (She Loves You)
• Gloria Gaynor (I Will Survive)
• City Boy (5-7-0-5)
• Olivia Newton-John (Let’s Get Physical)
• Carola (Fångad av en stormvind)

Jag, som ju hade datorn i knät, började anteckna. (Eftersom jag fortfarande inte har lärt mig att stenografera, sätter jag i sådana här fall teckenstorleken på åtta punkters storlek så att ingen kan sneglaläsa.) Varför i hela friden spelade killarna min nostalgimusik – låtar som man har på fester för att höja stämningen eller illustrera minneskavalkader? De lyssnade. De nynnade. De gillade och stampade takten. De fnissade och pratade. Mittemellankillen gick iväg för att ”pissa”.

– … fiiiisiiiköl, let’s get fiii … Jag får typ finnar här. Och hääär. Runt hääääär ... och här, sa den lille.
– Där har du en jättestor, hjälpte den långe till och pekade på en sprickmogen.
– Amen va fan. Kommer du ihåg när jag inte kunde pissa i sjuan?
– Men du å jag var väl inte kompisar i sjuan? Eller i åttan.
– Jag tycker i alla fall om dej, sa den lille.
– Mmm. Men när du inte fick komma på min fest … sa den långe och tittade i taket.
– Nä, då hatade jag dej, å min morsa, hon sa att Anton får typ inte komma hit. Mer. Nu tycker jag om dej.

Mittemellankillen kom tillbaka.

– Fan jag hittar inte toan!
– Jamen där, serunte lampan? sa den lille.
– Nä, följ med mej och viisaaaaaaa! Snäääälla!
– Du är ju helt sjuk.

Efter en stund kom den lille vägvisaren tillbaka.

– Vad tycker du att det är för fel på mej då? sa han till den långe.
– Du kan inte prata med mej.
– Så du måste ha en kompis som kan prata med dej? Men du vet att alla är ju olika.
– Va fan.
– Men visst har jag blivit bättre? sa den lille, som kanske borde ha vässat känselspröten lite.
– Mmm.
– Men jag har ju andra kompisar … fast jag vill hellre vara med dej, sa den lille.
– Men man måste inte vara så as-snäll och asmesig och asduktig i plugget hela tiden! fräste den långe, och drog sedan fingrarna genom håret och tittade på sin spegelbild i fönstret.
– Har Winnerbäck gjort nån cover?
– På Beatles, jaa.

Va? Beatles och Winnerbäck? Snabba kast. Man lockar fram känslor, får utbrott och byter samtalsämne. Jag knattrade ner dialogen och ansträngde mig för att samtidigt se ut som en koncentrerad vuxen som alls inte var fascinerad av låtval och samtalsämne. Mittemellankillen kom tillbaka.

– Toan funkar junte!
– Nä jag sa ju det! En, två … sex, sju … Jag har bara nio cigg kvar! sa den lille med förtvivlan i rösten.
– Va fan, sa den långe.
– I will survaaaaaaajv … skrålade alla tre.

Det här stämde inte alls med mina minnen av femtonårsåldern. Eller för den delen med mina fördomar vad gäller femtonåringar. Den lille killen kom på ett nytt samtalsämne:

– Ni vet hur bra jag är? På toner? Jag kan trycka, vahettere, ba trycka fram låtar! sa han.
– Ja, han är ascool, han bara tröck fram låtar! verifierade mellankillen.
– Man kan planka gamla låtar som man laddar ner och göra om så att det låter som man har gjort dom själv, sa den lille och tittade på den långe.
– Va fan, svarade den långe.
– Gessle är så jäla skön! sa den lille omedelbart.

Aha. Jag började se ett mönster. Den långe signalerade för ämnesbyten och den lille var associationssnabb. Mittemellankillen var nog mest kissnödig.

– Sommartider hejhej trallalalaaalaaaaaa! trallade alla tre.
– Wilson Picket! sa den lille plötsligt. Winnerbäcks cover är på Wilson Picket!

Nu tappade den långe koncentrationen. Den lille och mellankillen mindes en musikkarriär. Tror jag.

– Kommer ni ihåg när vi lirade … vahetteren ”All Blues” … den spelade vi i mitten, sa den lille.
– ”All On Me” var sist, jag ljuger inte den här gången!
– Jamen vi hade ju bara två låtar.
– Ja. då kan ju ingen vara på mitten.
– Men den gick i alla fall i sextakt.
– Fan, man skulle ha en synt.
– Vänta det här är ju i fel tonart.
– Skitnere. Carola kan inte sjunga i fel tonart ens under pistolhot! ... stoooormviiiind ...

Aha! De citerade Bengt Palmers! Han sade en gång i tv att Elton John ”inte skulle kunna sjunga falskt ens under pistolhot”. Egentligen ville jag här höja ett finger och berätta för killarna om Michelangelo och om Björn Skifs väldigt lyckade år tillsammans med Palmers. Men jag vågade inte avbryta.

Har ni läst ända hit? Ok, är det jag som umgås för lite med femtonåriga killar eller lyssnar de med behållning på Olivia Newton-John? Vart tog knuffkontakten vägen och när började de – i nyktert tillstånd och inför andra tågpassagerare – berätta att de tycker om varandra?

Idag ångrar jag mig. Jag skulle inte ha spionerat! Jag skulle ju ha pratat med dem.

Stilla flyter jag

Man borde ju stå ute på fälten och skörda eller kanske handmala mjöl eller i alla fall ligga på knä och skura golv. Använda kroppen och bli lite trött. Få något gjort.

Men inte.

Idag sitter jag först på tåg i fyra timmar och producerar inget. (Det är jättekul: jag sitter i första klass och lyssnar på hemliga affärsuppgörelser i mobilerna runt omkring mig och får lukta på frisläppta kvinnofötter som ser ut som klenäter genom nylonstrumpornas maskor. Jag har internet i datorn, bekväma jeans, skön fleecekofta – som tyvärr inte matchar alls – och te i pappmugg. Alvesta nästa!)

Sedan frotterar jag mig med folk på föreläsningar i Malmö i sex timmar. (Mycket intressant blir det, bl.a. Marika Domanski-Lyfors och Jesper Fundberg ska prata. Jag ska anteckna hela tiden och lära mig hemskt mycket och få äta dammsugare i pauserna. Arrangören är f.d. kanotist och jag måste komma ihåg att fråga hur Susanne Gunnarsson kunde vinna VM två veckor efter sin förlossning. Även de som inte har fött barn vet att det sker distraherande saker med kropp och huvud under en graviditet. För att inte tala om det där störande momentet, vahettere, förlossning. Snacka om att bli störd under uppladdningen. Nej, inte alls, sade Susanne, och satte sig tillrätta med amningskuporna i kanoten och vann VM. Sug på den, alla fotbollslirare med diffusa smärtor i ljumsken.)

En liten stund ska jag på sluttampen säga jag goddag till slipsar och ber om ursäkt för min sjaviga klädsel. (Jag ler stort med utstående tänder och glittrar med knallblåa ögon och förvirrar dem med en jättestor, nästan lila finne mitt på näsan så blir det så bra så.)

Slutligen åker jag tåg i fyra timmar till. (Tågresor i kvällningen är av en helt annan karaktär. Alla sover, även männen går i strumplästen och alla ringer hem istället för till konkurrenter och kolleger. Vid midnatt kommer jag att somna sött i min egen säng – dödstrött av att inte ha gjort ett enda dugg egentligen.)

Spring, hjärncellerna, spring! Ni är de enda som rör på er idag!

Den som ändå hade en sån

- En rom & cola, tack.

(Smusslar över betalningen i en ihopvikt tidning.)

Jag är fortfarande arg (uppdat. med bilder)

På våren i trean i gymnasiet försökte jag komma in på Scenskolan. (Den heter officiellt Teaterhögskolan i Stockholm, men har kallats allt möjligt ... mest kanske Dramatens scenskola.) Helena Bergström (ser ut lite som jag) och Katarina Ewerlöf (ser ut lite som jag) kom in det året, men inte jag. Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag kom också in, men de två ser ju inte alls ut som jag. Denna kull fick ut sin examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin.

Jag trodde på fullt allvar att mitt öde var att bli skådespelerska. Fast jag trodde även på fullt allvar att jag skulle bli upptäckt. Upptäckt av Ingmar Bergman. Han skulle möta mig på en gata och skrika ”DÄR ÄR HON JU FÖR FAN” och så skulle jag dansa en sommar och slå världen med häpnad.

I flera år provade jag in till tv-serier och försökte bli statist på teatrar – men ingen ville ha mig. Jesperspexarna i Lund lät mig på nåder få en plats i deras ”sexmästeri” (alltså i gruppen som lagar mat till alla efter varje föreställning) och stundom vandra över scenen iklädd endast korsett.

På bilden står Tomas och Göran i köket och lagar mat med sina bringor. De var jättegamla, säkert 25 eller nåt.

På fullt allvar trodde jag förresten även då att jag skulle bli upptäckt. Av Ingmar Bergman.

Jag stod på scen i några av Lunds Nya Studentteaters uppsättningar och ett år satte jag och några kompisar upp den egenhändigt skrivna, fantastiskt roliga Lundarevyn. Den sågs av ungefär 46 personer, varav 15 var släktingar.

På bilden ses jag i en av succésketcherna i Lundarevyn 1988: ”På Pågatåget”. Jag tror att min rollfigur kallades ”Älgbiffen”.

(Äntligen är jag framme vid målet. Detta var ingressen. Nu ska jag berätta varför jag är arg.)

Lundarevyn spelades in på video, vilket var bra med tanke på de få vittnena. Denna video lånades ut till en viss kille. Denne kille slarvade bort videon ... alltså det enda exemplaret. Denne kille har en bror som är tv-producent och som agerar i Coops reklamfilm för ”Shop Express” som visas non-stop på Coop. Med andra ord ser jag honom varje gång jag handlar, kommer därefter att tänka på hans bror, påminns sedan om bortslarvandet och handlar i vredesmod extra mycket lindrande godis, läkande ostar och lugnande chips.

Långsint? Vaddå, jag? Tssst, bara arg väldigt länge.

Den hopplösa kampen ... (uppdat.)

Inter arma silent leges
('Under krig tiga lagarna')
Cicero

Tänkte bara tala om det. Nu är det slut på barmhärtighet och känslan för arternas överlevande. Survival of the fittest verkar ha fått rena nippran. De ska inte överleva denna gång. De kan helt enkelt inte vara de fittest.

Casus belli (krigsorsak) är bananflugornas ständiga återkomst. Vi är inne på ”Bananflugorna anfaller, del VI” nu. Men med tanke på att de är många och att varje höna, nej jag menar hona, lägger 500 (ja, fem hundra) ägg, är det inte så konstigt. De förökar sig inte som kaniner utan som bananflugor och lever dessutom i 20 dagar om de får hållas. Vi har helt enkelt inte sett till att effektivt förhindra kopulering utan ständigt matat dem med små vinslattar samt berett bostad och livsutrymme på bananer och de underligt nog väldigt populära (men näringsfattiga) hushållspappersrullarna.

– Arte et Marte! utropade Olle.

Detta betyder ”med id och krigisk bragd” och i retorikens och logikens namn borde jag nu ha höjt mitt svärd och förklarat krig med ett lika kraftfullt slagord.

– Rubus arcticus! var dock det enda jag kom på i hastigheten.

(Eftersom det betyder 'åkerbär' kanske jag fick en och annan fruktsugen bananfluga intresserad, men inte mer än så.) Följande åtgärder har vidtagits:

• slaskhinken står ute på verandan
• de sköljda mjölk- och filkartongerna står ute på verandan
• PET-flaskor för återvinning står ute på verandan
• öppnade vinkartonger (ja, plural) står ute på verandan
• diskhohålen har proppats igen
• bananerna bor i kylskåpet
• äpplena sitter kvar på träden
• diskmaskinen är alltid stängd
• dammsugaren ligger i bakhåll.

(Verandan ser ut som en soptipp.) En fälla med saft (= bete), ättikssprit (= bete) och diskmedel (= ytspänningsborttagare) har vi hällt i ett glas. Underligt nog vandrar bananflugorna en stund på glaskanten, umgås och talar om vädret innan de sedan kastar sig ner i den goa, goa dödsdrycken. Och drunkar.
Eftersom de små liven lär gilla gult, försöker vi även denna variant.

Tyvärr glömde någon sent igår kväll en banan framme. Det var en av de brunfläckiga som ingen ändå vill äta eftersom de grön-gula lite träiga, halvmogna är så mycket godare. Den övermogna bananen utsöndrade fruktsyra som lockade bananflugorna mer än saftättikan. Under natten valde de bananen. Inga drunknade. Bananflugorna har återkommit i miljarder.

Vi är med andra ord tillbaka till status quo ante bellum (samma tillstånd som före kriget).

Uppdatering!

Try it, you'll like it?

Sport tycker jag om

Kanske började det med de där stunderna i skolan när vi fick se Stenmark fastän vi egentligen skulle ha matte. Jo, kanske var det också buttre Björn Borg som bara vann och vann som bidrog. Eller så var det Ralf Edströms enorma polisonger.

Hur som helst: jag tycker mycket om att kolla på sport på tv. Landskamper i fotboll och hockey, alla OS och VM, vissa EM – jag sitter där, klistrad. Förfärligt slöseri med tid egentligen, jag kunde ju istället ha putsat silvret eller tvättat bilen. Eller i alla fall se på idrott på riktigt. (Ser endast basket live, men blir gärna ivägdragen på mitt livs första fotbolls- eller hockeymatch, hörni.)

Igår råkade jag fastna i en tennismatch. John McEnroe spelade i par med Jonas Björkman mot några som jag inte brydde mig det minsta om. (Ok, de hette Aspelin och Perry. Gäsp.) McEnroe servade som förr trots att han såg mager ut i axelpartiet och stönade och såg ruskigt besviken ut hela tiden och jag var swooooosch ungefär 15 år igen. Fast publiken hejade helt klart på McEnroe, vad han än gjorde – och så var det ju inte förr. Tänk er nu en berättade, lite hes, dämpad dokumentärröst, återhållen av spänning:

Det är tie break. Mcenroe tar emot servereturen med foten. Publiken vet inte till sig av glädje trots att bollen är lika förlorad som när Olof Mellberg stoppar en boll med handen. De räddar två matchbollar. Björkmans serve hade fått böter på vilken motorväg som helst men går ut. Publiken hejar och jublar ändå. Kameramannen zoomar in f.d. dokusåpastjärnor som tydligen har drabbats av det stora tennisintresset, särskilt dubbel. Dessutom oldboy.

McEnroes enhandsbackhand är plötsligt lysande – den som alla alltid annars har föraktat till förmån för Borgs dubbelfattade. Björkman missar och missar men McEnroe sköter sig.

Tror jag. Kommentatorerna (som vet bättre) är kritiska mot att McEnroe inte lyckas döda sin boll. Stoppboll, ville de ha, en stoppboll! Sedan kommer strålande servereturer av den dumme Aspelin, som känner Björkman som sin egen ficka, tydligen. Fusk.

Aspelin? Vilken jävla Aspelin? Jag vill ha kvar McEnroe i turneringen! Jag vill hålla honom på bra humör så att han inte slår omkull vattenflaskor och skäller på domaren. Jag tycker att kommentatorn Janne Gunnarsson (som inte alls var en lattjo spelare på sin tid, så det så) är onödigt kritisk mot mina favoriter, men ”servrarna avgjorde en oerhört jämn match och nu ävar det sista gången vi fick se John McEnroe i Kungliga hallen”. McEnroe intervjuas två sekunder efter att han förlorat matchen:

– Jonas is a great player, but I need to inspire myself. I apologize, I didn’t play good enough.

(Borde det inte heta ”well enough”?)
Well, well. Raskt och utan övergång över till fotboll. Ica är en bloggande fotbollsmålvakt, och jag har bett henne om en analys av de stora svenska landslagsmålvakternas kvalitéer eftersom min egen är så här larvig:

• Ravelli var sprattlig och lajbans men ojämn.
• Shaaban är oerhört respektingivande pga. sitt coola utseende.
• Isaksson är Shaabans motsats. Skrämmer ingen och måste därför vara en bättre målvakt egentligen.
• Bengt Andersson är ett underskattat unikum.
• Ronnie Hellström hade mustasch.

Utvikningsbilder? Nej, tillplattnings!

Karl XI (pappa till Karl XII) var en redig karl trots att han brände och bar sig åt i Skåne – för han försökte faktiskt avskaffa tortyren på 1680-talet. Dock dröjde det faktiskt till 1772, på Gustav III:s tid (han med kulturen och de ödesdigra maskeraderna) innan det blev förbjudet på riktigt.

Inte för att på något sätt förringa sträckbänk och tumskruvar, men idag (hurra, fredagen den 13:e) har jag varit på mammografi. Alltså bröstbesiktning eller tutt-test.

Jag placeras en liten stund i ett väntrum, lite nervöst flackande med blicken med andra bröstförsedda människor. Vi sitter lite för nära varandra för att det ska kännas riktigt bekvämt. Sedan slussas jag på ett oerhört effektivt sätt mellan rum och sjuksköterskor som med varma röster och händer pratar, klämmer och känner.

Och plattar till.

Vi snackar inte tjockbottnade, amerikanska pizzor här, vi snackar tunnpannkakor. Tillplattningsmaskinen är ganska snygg med plexiglas och kromade lister. Man poserar som för en konstnär (”lite längre till vänster, lite mer till höger, sjunk ihop i axlarna, här ska man inte ha snygg hållning”) och tittar i taket för att slippa se det där som ligger i press. Plötsligt kommer jag att tänka på ett herbarium.

Stämningen är fantastiskt god. Alla tre sköterskorna tjoar och skojar och tar på min uppmaning bilder med min kamera.

– Är du en sådan där fotografiexpert? säger en sköterska.
– Nej, men jag ska skriva om ... eh, blogga om det här, svarar jag, beredd på att få förklara.
– Blogga! Åh! Jag vill ha en blogg! säger en annan sköterskorna.

Det här är jag och en sköterskas varma, tillrättaläggande hand (med flotta snygga ringar) strax före tillplattningen.

Och här breder jag ut mig som den skånska slätten. Det mest fascinerande med bilden är för mig att man så tydligt ser att min högra armbåge ännu inte hämtat sig från källartrappsfallet i våras.

Uppdatering:
De gör inte alls så ont som det ser ut, det är faktiskt mest obehagligt.

Kursdeltagarna fick ta lite längre lunch ...

Jag är stolt och nästan stum av beundran när det klockan 13.03 i NE står:

Pamuk, Orhan, f. 1952, turkisk författare, nobelpristagare i litteratur 2006. I sina två första romaner – Cevdet Bey ve olullarù ('Cevdet Bey och hans söner', 1982) och Sessiz ev (1983; "Det tysta huset") – följer P. den turkiska realistiska traditionen. Internationellt känd blev han dock som postmodernistisk författare med romanerna Beyaz kale (1985; "Den vita borgen"), Kara kitap (1990; "Den svarta boken"), Yeni hayat (1994; "Det nya livet") och Benim adùm kùrmùzù ('Mitt namn är rött', 1998). Huvudtemat i P:s romaner är identitetsfrågor – det handlar om den personliga identiteten eller turkarnas nationella identitet som under det senaste århundradet genomgått dramatiska förändringar. Hans intresse för den traditionella osmanska kulturen och dess möte med den västerländska civilisationen framgår tydligt. I essäboken Ýstanbul (2006; "Istanbul: Minnen av en stad") väver P. samman hemstadens historia med sin egen uppväxt.

Nu är frågan för mig bara: varför är jag så fascinerad av denna stund? Jag håller andan när Horace efter ett litet pling kommer ut genom jättestora dörren och när en radioreporter meddelar att det är så varmt att ”det rinner längs väggarna här” och när Horace börjar prata franska. Är det bara tävlingsmomentet? Ah, nu har någon gått i mål. Folket hurrade och sjöng och applåderade och svimmade av lycka.

Och jag har inte läst en bokstav av honom. Kalla mig gärna illitterat, men nu ska jag lägga honom till min långa lista över olästa nobelpristagare och längta efter nästa år.

(Genitiv av Horace är i skrift Horaces precis som Alices. Läs mer i förra inläggets kommentarer. Nu till jobbet!)

Att föreläsa

Som jag har berättat förut, är föreläsningar numera mitt huvudsakliga yrke. Jag berättar om hur man skriver korrekt svenska, jag berättar om skrivregler och jag drar månget dråpligt exempel på när det faktiskt har blivit riktigt fel för att språket inte funkar. Ibland föreläser jag om andra ämnen, men det är framför allt skrivreglerna som roar mig. Och åhörarna förstås.

(För er som gillar textanalys: fiffig mening den där sista, nu vet ni inte om det är jag som roas av åhörarna eller åhörarna som roas av skrivreglerna.)

Efter en dags föreläsning är jag komplett slut i rutan. Det är som efter ett matteprov, som efter en analys av grammatik ur ett kontrastivt perspektiv eller som efter en orienteringstävling där man har sprungit i cirklar i två timmar och alla andra kom i mål efter 18 minuter. Detta fenomen har jag även sett på min pappa, som i 30 år har kuskat runt precis som jag och pratat svenska.

(För er som gillar textanalys: jahaja, ”pratat svenska” ... vad kul att vara mångtydig sådär snofsigt)

Nu slutar det ju inte med pappa – även min djefla man är föreläsare. Vi drar våra rullväskor fulla med böcker mellan föreläsningslokalerna och samlar kraft på tågen. SJ, SJ, gamle vän. Igår var Olle borta i Göteborg, men väntades hem runt tiosnåret på kvällen. (Det är en bra tid att komma hem – när man är helt slut i rutan – eftersom alla de frågvisa barnen då sover och någon har hunnit städa köket.)

Men klockan blev tio. Ingen Olle. Klockan blev kvart över tio. Ingen Olle. Klockan blev halv elva. Ingen Olle.

(För er som gillar textanalys: ja, här har vi en snygg stilfigur. Men den är ett påhitt och inte med sanningen överensstämmande eftersom den antyder att jag oroligt vankade fram och åter, vridandes mina händer medan moraklockan tickade olycksbådande. I själva verket satt jag i sängen och skrev och hade inte en aning om vad klockan var och inte äger vi en moraklocka heller.)

Telefonen ringde.

– Hej, det är jag, sa Olle. (En annan dag kan vi ju analysera hur det kommer sig att man säger just så.)
– Hej ... jag hör din rullväska i bakgrunden, var är du?
– Jag är i Borsökna. Jag glömde att gå av bussen.

(Borsökna ligger 3 km från vårt hus.)

– Sov du?
– Nej, jag bara glömde. Jag kommer snart hem. Vad bra, nu får jag ju dagens motion!

Foten i kläm, jajamensan! Nu ska jag hasta iväg och föreläsa på Sundbyholms slott hela dagen! (Och där kommer jag att stå och vara sur prick kl. 13 när de talar om vem som får Nobelpriset i litteratur och jag inte kan lyssna.) Dagens hetaste föreläsningsämne är förresten valet mellan e-mail, e-post, e-brev, mail och mejl. (Och jag har facit. Som jag naturligtvis har hittat på helt själv. Kanske är det e-pistel?)

Ironi är svårt, men jag försöker i alla fall

Alla är väldigt upprörda, har ni sett det? Det rasas och talas ut och kritiseras från alla håll och kanter. Själv kan jag inte utan att kasta sten i glashus kritisera en enda människa emedan jag är en lögnaktig fuskare. Tänk vilken kompetent kultur- och idrottsminister jag hade varit om jag … tja, för det första kanske ... hade varit politiker.

Men då skulle jag först se till att bli ren. Jag skulle bli tvungen att erkänna

• snattning av liten godisburk av plåt i oktober 1977, hetsad av de coola tjejerna i klassen
• oavsiktlig stöld av stort vällingpaket 1992, som liggandes på barnvagnens underrede helt enkelt glömdes bort vid betalning
• lögn och förbannad dikt i flertalet för en spottstyver sålda kåserier sedan 1999
• vansinnesutbrott och kränkande mjölkuthällning på den blivande maken 1988
• anlitande av polsk, under bordet betald städare tre gånger 1992
• anlitande av svensk, under bordet betald städare i tre ljuvliga månader 1994
• egenmäktigt i mig själv utan läkares order hälld receptbelagd hostmedicin med röd triangel.

Å andra sidan kanske det jämnas ut av

• aldrig utnyttjad möjlighet till skatteavdrag och jämkning
• bortglömd ansökan till starta-eget-bidrag
• mången på grund av slarv outnyttjad föräldrapeng
• vård av sjukt barn utan försäkringskasseanmälan, endast löneavdrag
• anlitande av överbetald, väldigt vit och öppet deklarerad samt skattepålagd städfirma som inte städade utan bara slog sönder våra saker.

Nej, jag får nog inse att jag är en oförbätterlig brottsling. Jag har ju glömt att berätta det allra värsta. Ibland mutar jag barnen och ibland är jag helt inkonsekvent i min uppfostran av dem. Dessutom erkänner jag mycket sällan att jag foular under basketmatcherna.

Man skulle kanske kunna inrätta ett renande stålbad med automatisk botgöring i de avlagda valstugorna? Bakom återanvända (i och för sig lite väl sladdriga) valbås kunde tilltänkta ministrar, blivande landslagscoacher och tilltänkta melodifestivalartister gå in och skamset viska:

– Förlåt mig ty jag ska bli offentlig person.

Mitt skrivbord

Petra vill se hur vi har det på våra skrivbord. Men jag är sannerligen inte någon skrivbordsproducerande arbetare.

Jag tror att det började när jag under ett år gick på high school i Dallas … för i mitt rum fanns det helt enkelt inget skrivbord. Det fanns en enorm himmelssäng istället.

På bilden: Äppelkindad 18-åring låtsas vara glad och lycklig. I själva verket längtade jag hem från dag ett.

Mycket användbar pryl, den där skrivplankan jag har i knät: undersidan är en ärtfylld påse som påminner om en saccosäck i miniformat. Den stabiliserar underlaget tills fötterna (i skräddarställning) har somnat och man måste falla bakåt som ett hugget träd och ligga raklång för att få ner blod till tårna igen.

Så där satt jag alltså mycket oergonomiskt och pluggade, skrev brev och (som på bilden) dagbok). Tänkarhatten har jag kvar.

Sedan är det ju detta med Kar de Mumma. Han satt i sängen och försörjde sig på att skriva kåserier. Jag fick för mig att om jag skrev i sängen som han, skulle jag bli lika rolig som han ju var. (Ja ja ja, han skrev för hand och hade egna springschasar och fick ihop flera revyer och hade kompisar i den yttersta kultureliten dessutom och vi är inte ett dugg lika. Suck.)

Alltså: här är mitt skrivbord.

Korgen på bordet är full av pennor. Påsen ovanpå Bonniers äppellexikon i bokhyllan innehåller ett par skor. Farfars svarta bokskåp är trasigt.Bilden är på intet sätt arrangerad. Inget har lagts till och inget har tagits bort. Det är hopplöst omysigt här.

När jag var en ärbar redaktör på Nationalencyklopedin satt jag oftast vid ett skrivbord – när jag inte låg under det och sov, vill säga. Fast ofta räckte ju inte skrivborden till för alla på redaktionen, och då var det ju för mig inte så konstigt att sitta med benen i kors på golvet i en korridor och redigera artiklarna. (Vi redigerade på papper, inte i dator.)

Nackdelen med att inte sitta vid ett skrivbord är att det blir rörigt. Rörigt i huvudet, rörigt på skrivbordet och rörigt i datorn. Fördelen med att inte sitta vid ett skrivbord är att jag aldrig har haft musarm. Nackdelen med att sitta i sängen med skorna på är att det blir grusigt. Fördelen med att inte sitta vid ett skrivbord är att snabbt kommer i viloläge när man vill sova middag.

Och ni andra? Kom igen nu, visa upp eller berätta om era skrivbordshemligheter. (Egentligen har jag inte avslöjat ett jota. Vad ligger till exempel i mina nio skrivbordslådor?)

Till 1943, tack!

Bättre dammsugare, säkrare bilar, effektivare astmamediciner och mindre musikspelare i all ära, men om det är någon uppfinning jag idag saknar, så är det en tidsmaskin.

Nu har omgivningen insett denna min fäbless för dåtiden och ger mig det finaste de har: de senaste dygriparna är en Expressen från 1976 och Husmodern från 1943. Jag läser, fnissar, gapar, pekar och vill lära mig mer.

År 1943 – mitt under brinnande världskrig – var bekymren nästan som dem vi tampas med idag:

• förkylningar (tag en Tulo-kur – 6 à 8 Tulotabletter i kokhett te eller mjölk)
• maskliknande kryp på fuchsiorna (trips eller larver av vita flygaren, försvinner med nikotinsåpa)
• missprydande hår under armarna (tas bort på tre minuter med hjälp av Veet-crème i 1 mm tjocklek)
• den lämpligaste gördeln under grossessen (18 kr, uppge livvidd vid beställning)
• svarta börs-kött med trikiner (ät istället grävlingkött, det är fett och bra och låter sig stekas härligt utan smör)
  
• impotens (”könssvaghet hos män”, botas av homeopaten Dr Sven Borggren)
• brylépuddingssmet (man kan i ransoneringstider dryga ut receptet med vetemjöl)
• fulhet (hav tröst, Dr Næslund kan bota till och med kylskadade näsor med en enkel operation).

Fylligt kaffesurrogat, äkta liljemjölk för vackra händer, bot mot elaka svärmödrar och den unge skådespelaren Gunnar Björnstrands råd till ogifta kvinnor varvas med otaliga artiklar om trötthet. (Det var inte bättre förr.)

Dunderkuren över alla andra dunderkurer var Phospho-Energon. Pharmacia (grundat 1911 ur apoteket Älgen i Stockholm) hade under flera decennier haft stor framgång med detta ”energigivande näringsmedel”. För er som är skumögda (och inte vill klicka på bilden eller har råd att köpa Idozan som stimulerar blodnybildningen som ju ger bättre syn), kan jag tala om att det i texten står att medlet ”framställs av frisk hjärn- och nervsubstans”.

Det fanns då en allmän uppfattning om att fosfor var bra för hjärnan (Man blir ju så klok av fisk, t.ex.) Ämnena som nämns, är sådant man hittar om man med 1943 års labbteknik analyserar hjärngegga – och det man hittar i hjärnan, måste ju vara bra för hjärnan, resonerade man.

Nu är jag ju inte någon kemist eller ens naturvetare, och rätta mig gärna om jag har fel. Förmodligen handlar detta om att man gjorde piller av slaktavfall – från i och för sig (till synes) friska djur.

Vad hände igår?

Sent igår kväll:

– Mamma! Mamma! Vad skulle du vilja ta med dig till en öde ö?
– Marcus Allbäck.
– Pappa, hjälp, mamma har blivit galen.
– Hon är bara trött. Vem är Marcus Allbäck? Vill du ha te? Lotten?
– Två noll. Mot Spanien.
– Vad konstigt, har vi spelat landskamp? Två noll mot Spanien? Så här tidigt på säsongen? Kan de ens stå på skridskor, spanjorer?
– Pappa, jag tror att det var fotboll.
– Fotboll? Men mamma gillar ju honom, han den där med ögonen, Mellberg.
– Men hon sparkade i kakelugnen redan innan matchen började. Nu ser hon konstig ut igen!
– Marcus Allbäck. Johan Elmander. Två noll. Mot Spanien.

Här hemma är det bara jag som bryr mig om landskamper. Jag ska försöka tänka på något annat ... Nu ska vi se. Vi var på kalas i Stockholm igår. Tydligen var alla andra i hela världen också på kalas i Stockholm, för alla tåg och tunnelbanor var fulla som ägg. Fyraåringen blev omkullputtad av en arg tant som villa ha sex sittplatser för sig själv. Sexåringen hamnade i en rulltrappa som rullade på fel håll. Vi körde olagligt oss alla sju i en Volvo Kombi förbi en bilolycka som hade lockat till sig tre polisbilar. Dessutom drack jag champagne och vin redan klockan två på eftermiddagen.

– Lotten! Skottland slog Frankrike! Ett noll! vrålar Skotten, gift med Bästisgrannen.
– Livet är underbart! Jag ska åka till en öde ö med Marcus Allbäck för han kommer att rädda oss, det gör han alltid! Han är som en Heimlich-manöver! Som en ny spoiler på en bil! Han är fotbollens Harry Martinson! Han är som rosetter i håret och en vev på en gammal bil!

Ibland förstår ingen vad jag menar (uppdat.)

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar... kera ...

Ni förstår? Inte? Men asså dagens ungdom, det var bättre förr, yada yada.

Förklaring nummer ett:
Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee! Hiilfe! Hiiilfe! Hiiilfe!

Förklaring nummer två:
När man gör lumpen har man förstås skjutövningar. (Jag har inte gjort lumpen, men min pappa har berättat.) Alla skjuter på en given signal, vilket skapar ett s.k. herrans oväsen. När alla har slutat panga, beordrar en mild röst med ett ord kontroll av hur pass väl pojkarna sköt på sina pricktavlor :

– Maaaarkeeera.

Av R Skriverier har jag lärt mig ett nytt uttryck som ingen begriper:

”... och levande hjortar ...”

vilket antyder att något är alldeles fantastiskt förträffligt. Lär mig mer! (I mars bad jag om något liknande.)

Uppdatering.
Jag vet att man nu ska bloggdiskutera de nytillsatta ministrarna, men jag har inte tid. Istället serverar jag en helt sann historia från alldeles nyss.

Jag balanserade på en stege för att plocka ner 15 äpplen till kvällens äppelpaj (som Bästisgrannen ska tillaga), och märkte att stegen började tippa åt sidan. Inte glida, som de ju annars brukar göra, stegarna. Jag kände mig som Charlie Chaplin eller Helan eller Halvan eller lite som Harold Lloyd, fastän jag på tyska ropade :

– Hiiiilfe ...

Lite lamt var det, jag visste att ingen skulle komma till min undsättning. Så föll jag då. På en brun plasttunna, som tappade balansen och föll på tre cyklar. Krasch boohom, knaster knak. Och:

– Maaaarkera.

Kärleksbrev

Här går man omkring och är konkret. Jag vill inte ha rosor – dem ger jag bara bort till Bästisgrannen, ty hon gråter floder av sina starka känslor för just rosor. Jag längtar heller inte efter candle light dinner med min djefla man, utan mycket mer efter fotbollslandskampen på lördag.

Detta är alltså bilden jag har av mig själv: ett konkret och ickeromantiskt, sportälskande litet stycke.

Men. Igår hittade jag en hög kärleksbrev! Som jag har skrivit! Till pojkvänner! Som de dessutom har svarat på! Va?

Exempel 1: (Utdrag ur tre sidor långt brev.) Lotten (15 år) skriver till Mats (14-åring från Stockholm) ett halvår efter den himlastormande språkresan till Eastbourne:

Brev från mej! Du måste ha tyckt att jag var helt knäpp senast vi sågs. Jag bara fiskade upp kameran och knäppte ett kort och sade ju inget. Men jag märkte ju att jag inte längre var kär i dej, även om du fortfarande är den bästa kille jag vet. Jag var helgalen i dig i somras! Gud, jag skriver bara skitlöjliga saker! Huvva! Jag tänker faktiskt ganska ofta på dig!

Intressant: Jag skriver ”mej” och ”dej”, men plötsligt ”dig”. Uppenbarligen gillar jag utropstecken.

Exempel 2: (Utdrag ur fyra sidor långt brev.) Två meter lång 18-årig basketspelare från Stockholm skriver till Lotten, 16 år:

Dearest Lotten!
Varför tror du inte på att det är jag som skriver till dig? Jag lovar att det är jag och ingen annan. Jag kan inte förstå varför du tror att det är någon som skojar med dig. Ända sedan du gick fram till mig och tog den där bilden efter Plannjamatchen har jag tänkt på dig. Din adress var inte svår att få tag på – jag känner din kusin. Jag hoppas att jag kan komma upp och hälsa på dig eller att du kommer ner till mig.

Intressant: Detta har jag glömt. Honom kommer jag ihåg, men tydligen inleddes vår brevväxling med att jag i flera brev påstod att det nog inte var han som skrev till mig. Jag verkar att som tonåring ha tänkt: ”Åh! En stockholmare! Äh, jag smäller av en bild på honom så blir han nog intresserad”.

Alla mina brev har jag kopierat med hjälp av karbonpapper så att dagboken kunde matas med så mycket inklistrad extrainformation som möjligt. Jag skrev brev varje dag, verkar det som; dagböckerna är decimetertjocka.

Den djefla mannen, då? Ja, Olle är ju en djupingpoet, så honom försökte jag för 20 år sedan imponera på genom att födelsedagsrimma:

Lyss till det knappt hörbara braket
av champagnekorkar mot taket.

(Det funkade alldeles utmärkt.)

När jag har tilldelats Nobelpriset (i underkategorin ”bloggande som inte inbringar pengar”) och eftervärlden samlar ihop mina kärleksbrev för att ge ut – precis som Strindbergs brevväxling med Heidenstam eller Groucho Marx' med T S Eliot – kommer de att hurra över mängden ... och sucka över det i och för sig rättstavade, men erbarmligt trista innehållet.

Jag har en hemlighet i källaren

Det var så himla enkelt att svara i telefon förr i tiden. Rrrrrring, ringde det, och då gick man till hallen, lyfte på luren och sade sitt namn. (Vissa svarade med sitt telefonnummer, vilket jag aldrig förstod – ville de vara lite inkognito?)

För att inte tala om att titta på tv förr. Man gick fram till tv:n, satte på den och valde mellan två knappar eller kanske till och med ett litet vred. Om det inte blev någon bild, betydde det helt enkelt att det inte var något på tv.
Ur Expressen, 1976. (Klicka på bilden om ni vill läsa och minnas.)

Om tv:n idag inte visar någon bild, måste jag klättra upp på den och gräva bland sladdarna och stänga av och sätta på videon, digitalboxen och dvd:n. I april 2005 sade jag upp ett Viasatabonnemang eftersom vi hade gett bort boxen till Myrorna och köpt en Boxerbox. Dumt av oss. Vi skulle nämligen ha skickat in programkortet till Viasat först. Vi betalar och betalar och kan inte bevisa att vi inte har några Viasatkanaler. Kan man be om hembesök som en omvänd tv-licenskontroll?

Våra telefoner på ovanvåningen är utslagna sedan vi för två veckor sedan skaffade trådlösa, kromglänsande underverk till nedervåningen. De har nummerpresentation och kan stoltsera med olika signaler beroende på vem som ringer. Men vad har man för nytta av det när vi inte kan få nummerpresentation eftersom Telia och Glocalnet bråkar om vem som egentligen har oss som kund? Dessutom hittar vi aldrig telefonerna eftersom de inte sitter fast i sina sladdar. Om man för ovanlighetens skull hittar en ringande telefon, måste man trycka på en knapp och sedan vänta i ungefär en sekund. Annars hör den uppringande när jag svarar med mitt för- och efternamn endast:

- Man.

Lite reggae:iskt, liksom. Men nu till hemligheten.

Detta är vad jag har sparat på trots alla försök till utrensning. Jag kommer att kunna sälja dem dyrt på svarta marknaden när elen har tagit slut och mobilmasterna har trillat omkull.

Och vad händer på tisdagskvällen då?

Jo, jag .... äh, ni får läsa hos Bästisgrannen.

Tisdag morgon hos en fembarnsfamilj

När jag var liten, gick jag upp klockan sex på morgonen för att få vara i fred. Jag åt fil med Eternaflingor och rostade två mackor som jag lade ost på, och drack te i en stor, grön mugg. Där satt jag i vintermörkret och läste Norrbottens-Kuriren vid köksbordet. (Ja, i mitt minne är det alltid becksvart ute och fem meter höga snödrivor.)

I mitt vuxna liv säger det ring-ring, tut-tut och pip-pip i allas väckarklockor prick 06.40. Från att ha legat som ett sovande lejon på savannen, hoppar huset plötsligt upp och spritter som en jagad gasell över stäppen. Alla äter frukost på en gång och alla pratar i munnen på varandra utom Olle, som alltid lyckas fokusera på morgontidningarna och faktiskt plöja igenom dem. Vi kvinnor (alltså i denna familj jag) som är så bra på att hålla många bollar i luften på en gång, sneglar lite på förstasidan och försöker sedan svara på tusen och en frågor.

– Heter det ”few people enjoy” eller ”few people enjoys”? säger Fjortonåringen.
– He-she-it-is, rabblar jag per automatik. Alltså ”few people enjoy" – det är kollektivt substantiv och räknas som många ...
– Igår på träningen lärde vi oss Två Ifrån. Man ska spela försvar såhär, kolla, kolla ... säger Tolvåringen och visar med en macka i munnen.
– Aj, säger jag och tänker att den där knäböjningen hade gjort ont i mina basketknän.
– Jag kan spela ”Spanien” perfekt nu, deklarerar Nioåringen och tar fram klarinettlådan för att visa oss.

Här nickar jag bara och tänker att det är ju faktiskt himla bra, det här med att inte vi bor i lägenhet.

— Jag och Isabelle haR en koja i källaRen men den äR väldigt hemlig, säger Sexåringen som har fått väldigt markerade R i alla ord sedan hon lärde sig läsa.
– Men om ... den är hemlig ... ska du ju inte ... tala om ... den, säger jag lite släpigt eftersom jag samtidigt letar efter Fyraåringen.
– Han är ute och kammar ner äpplen med en kratta, säger Fjortonåringen, som förstår vad jag spanar efter.

Sådant här med trädkrattning i pyjamas har visserligen hänt förut, men det var ju kallt och dimmigt i morse. Huga, stå där barfota med dagg i gräset. Förkyl... Vänta nu, koja i källaren?

– Koja i källaren?
– Mmm. JätteRoligt.

Jag har nu varit nere i den hemliga kojan. På hela den yta som jag rensade i somras hade de lagt ut täcken, lakan, kuddar, gosedjur och ett och annat klädesplagg. Tror ni att källargolvet var rent och helt ofuktigt när kojan byggdes? Nope.

Vaddå RSS-läsare? Läser den bloggar åt mig?

När man köper t.ex. en ny tvättmaskin, kan man agera på tre olika sätt:

1) Jahoo och trallalalaaaa, vad kul, jag trycker här och där så blir det bra och nähe, kanske lite där istället, men så himla kul detta äääär!
2) Jag börjar med instruktionsboken. Instruktionsboook. Alla som säger ”manual” är dumma. Dumma. Sidan 1. De som börjar med felsökningen är också dumma. Man ska börja med sidan 1. Och texten på svenska ska komma först, annars kanske man sitter där och läser spanska beskrivningen och inte fattar någe. Sidan 1. Kontrollera sladdarna. Check!
3) Iiih. Många knappar. Kan ingen annan sätta på den? Jag tvättar imorrn istället.

Så här är det med ny teknik – många hoppar i det kalla vattnet direkt, andra analyserar och tänker efter, åter andra sitter än idag med skrivmaskin och förtalar datorerna. Nu ska jag fastslå en sak först:

En RSS-läsare är en bra uppfinning eftersom den underlättar bloggläsandet.

Dessa läsare finns ibland inbakade i webbläsarna, men man kan också ladda ner dem – ofta till och med gratis. (Se där, där tappade jag 1 000 läsare vid ordkombinationen ”ladda ner dem”. Kom tillbaka, det är inte farligt!)

Om man använder nyligen.se kan man också ha koll på sina favoritbloggar – men om jag glömmer att pinga (vilket betyder ungefär ”säga till att jag har skrivit ett inlägg”), så vet inte nyligen.se att jag har skrivit en ny text. Därför är RSS-läsaren så praktisk: den känner när jag har uppdaterat min blogg.

Kolla på denna lista (det finns mååååååånga sådana listor) och ladda ner ett av programmen – eller leta reda på ett som är inbyggt i din webbläsare (FireFox, Safari, Explorer, Opera, Netscape).

Om du nu – när du läser här – tittar högst upp i adressfönstret, så ser det ut ungefär så här:
Klicka på den lilla blåa rutan med RSS, så börjar du raskt och omedelbart att prenumerera på min blogg. (Ok, du måste ju först ha skaffat dig RSS-läsaren, och i vissa program ska du istället kopiera in länken.)

Varje gång jag har skrivit ett nytt, världsomvälvande och fruktansvärt intressant inlägg, syns det i din RSS-läsare. Klicka runt och kolla om du kan skapa mappar precis som i mejlprogram, markera olika bloggare med färger eller låt allt bara vara som det är från början. Ibland syns det inte någon blå RSS-ruta i adressfältet, och då får man istället leta i bloggarens marginal. Då kan det se ut så här:


Klicka på RSS, och du skall vara en ny prenumerant, är ett känt ordspråk.

Du ser i din RSS-läsare när dina favoritbloggare har skrivit något – och kan läsa texten i RSS-läsaren. Du förstås också klicka på inläggets rubrik och raskt hamna i bloggläsaren för att läsa där istället. Om man är på väg till ett ställe utan internetåtkomst (aka Universitetsområdet i Stockholm), kan man i RSS-läsarprogrammet spara alla olästa blogginlägg.

Nu uppstår förstås en mängd frågor – men jag kommer att uppdatera här om det behövs. Och ja, varje gång jag uppdaterar, syns det i din RSS-läsare. Varje gång jag ändrar ett meningsbyggnadsfel, syns det i din RSS-läsare. De bloggare som petar och ändrar i antika blogginlägg, ska veta att det syns i allas RSS-läsare. Själv undrar jag huruvida RSS-läsarnas krafsande runt omkring på bloggarna registreras som ”besök” – vilket är viktigt för dem som kollar statistiken. (Vilket jag rekommenderar att man inte gör.)

Om man som jag har en www.lotten.se-adress, måste man in och pilla i koden. (Mejla mig om ni vill veta hur.) Återkommer!

Återkomsten:
Min djefla man, han har i sin marginal lagt in ett RSS-flöde på ett fåtal bloggar som han vill skylta med att han läser. (Jag försöker hålla koll på 193 bloggar just nu, så de får inte plats i min marginal.)

Om man väljer Bloglines (som inte är ett program utan en webbtjänst), ligger allt på nätet (som R Skriverier beskriver i kommentarerna). Detta är praktiskt om man sitter vid olika datorer huller om buller. Om man – som jag – sitter vid en och samma slitna, kantstötta dator med vassa kanter på olika ställen hela tiden och väldigt ofta hamnar off-line (utan tillgång till internet som på Universitetsområdet i Stockholm, se ovan), är det praktiskt att ha ett program i datorn istället. Jag har NetNewsWire eftersom jag har Mac.

Läsa lite mer kanske?
Load average zero
Wikipedia
Salt
Frihetens vingar

Åh, en liten RSS-skola:
Copyblogger

En till!
How to explain RSS the Oprah way

Kidnappardrama

Ett av mina jobb är att skriva kåserier för Hemmets Veckotidning var fjärde vecka. Jag samsas med mat- och stickrecept, husmorstips och livsöden. Uppdraget delar jag med Gertrud Hemmel, Staffan Ling och Eva Halldinger och det är riktigt, riktigt kul. Jag får mejl och brev från läsare i t.ex. USA, Malå, Kiruna, Norge och Australien. (Inte från Stockholm.) I senaste numret (som prenumeranter får idag, men som man inte kan köpa i handeln förrän i morgon), skriver jag om något som hände under en tågresa.

Men. Men. Men. Det har blitt fel nånstans.

Det är Eva Halldingers bild, det är Eva Halldingers namn och det är Eva Halldingers namnteckning överallt runt hela min text. Min kolumn är kidnappad.

(Senare idag, när jag har slutat att hyperventilera över denna bagatell, återkommer jag med en RSS-skola.)

Kära dagbok

Vaknade alldeles för tidigt igår. Gick ner och kollade vad som hände i köket.

Eftersom jag tycker om stillhet och lugn och ro, var det särskilt spännande och trevligt att få äta denna frukost tillsammans med tolv andra lika lugna och sansade människor som jag. Eftersom treåringen just igår fyllde fyra, sjöng vi "Ja må han leva" och öppnade paket med dinosaurier i. Alla dinosaurierna hade batterier och inbyggda morrmaskiner. Det är tur att vi har så högt i tak.

Eftersom jag njuter så av lugn och ro samt stillhet, åkte jag sedan till Ikea med Bästisgrannen och två barn. Det var även några andra människor där denna lördagsförmiddag. I restaurangen trillade köttbullar och barn omkring som, tja, en hejarklack under ett fotbollsderby.

Under sena eftermiddagen tog jag mig i stillhet en lugn, förskönande dusch och fick då sällskap av endast sex barn och en make. Nya barn och människor dök upp. Eftersom våra fjorton barnvakter inte riktigt räckte till, kom även Olles storebror med två av sina barn på besök. Klockan fem drack några eftermiddagskaffe, några åt tårta, några åt lunchrester medan några andra lagade kvällsmat och en nybliven fyraåring lekte med morrande dinosaurier samt en kusin lärde sexåringen att spela gitarr. Jag blev sminkad av min syster, som hade vässat kajalpennan med morakniv.

Strax därefter åkte Olle, jag, Bästisgrannen och Skotten till en sorgfri 30-årsfest med drygt 30 personer utspridda på ungefär 30 kvadratmeter. Stillheten och tystnaden på festen gav mig det sinneslugn som gör mig till den sansade människa jag i alla lägen är.

”Otium cum dignitate” sa Cicero, och menade med det 'vila med värdighet'. Det gjorde jag ovanpå värdinnan, som jag runt tvåtiden på natten tacklade omkull så att tavlorna föll från väggarna.

Idag var vi bara elva till frukosten.

Fotograf: Olle med mobilens kamera.
Tidpunkt: 02.37.
Motiv: Lotten.
Underligt: Att flaskan är full.