Att som skotte cykla i motvind

Bästisgrannen är gift med Skotten, som hux flux hamnade i Sverige för 14 år sedan. Tur är väl det, för en skotte bör alla människor ha i sin närhet. Då får man lära sig konstiga ord och ibland dricka 18 år gammal whisky.

Mycket viktigt: Skottland är Skottland och alls inte England. Om England spelar fotboll, antihejar man som skotte på britterna såpass att ett VM utan deltagande lag från Skottland alls inte behöver vara trist eftersom man bara hejar på alla utom England.

Skotten åker och tittar på nästan alla Skottlands fotbollsmatcher, vilket kräver sin man och tid för röstvila och jet lag även om matchen bara spelas i t.ex. Danmark. Senaste landskampen gick i Nederländerna, och Skotten och hans fyra bästa kompisar skulle naturligtvis se den. För att göra resan lite mer äventyrlig beslöt de sig för att cykla de 20 milen från flyplatsen till arenan. I kilt.

Vädret var fruktansvärt – det var motvind och regn samt hagel varje dag. Jag upprepar: de cyklade i kilt. I motvind.

Men så här idylliskt såg det ut när solen sken. (Även här var det dock motvind. Enligt Skotten gick tjejen till höger om de cyklande skottarna.) Edit: Oj, så otydligt! Hon gick om dem. Gick snabbare, passerade dem, hade högre hastighet och kom fram fortare.

Skotten säger numera att cykeln är ett djävulens påfund och att han aldrig någonsin kommer att sitta på en sadel igen.

Vill ni se mera skotskt? Det här blir man glad av:

Bengt Alsterlind bygger en egen säckpipa. Faktum är att man inte tror sina ögon. Sedan dyker en trio kvartett upp och då tror man inte sina ögon igen. Sedan tar det slut. Måste ses!

Uppdatering
Skotten berättar i kommentatorsbåset att tårtlådan på pakethållaren innehåller en ... säckpipa. Förstås.

Handbollsklister (uppmaningsuppdat.)

Hej alla handbollsspelare. Ni kan sluta läsa här och nu, för ni kommer bara att tycka att jag är fjantig eftersom jag är en basketspelare som har varit på handbollsmatch i verkligheten.

Matchbild från igår – med spelarspöke längst till vänster. Guif vann matchen och hemmapubliken i rött var fantastisk och allt var mycket imponerande – men jag ska idag fokusera på något större. Handbollsklistret.

Fast visst har jag väl utrett handboll tidigare? Jodå, det ligger mig tydligen varmt om hjärtat:

Skillnaden mellan basket och handboll.
Mitt livs första handbollsmatch på plats.

Lika fascinerande varje gång: spottkoppen strax framför sekretariatet.

När vi basketspelare stöter på detta gissel som heter handbollsklister, ligger det som svarta streck och klumpar på vår basketplan. Vi fastnar i det när vi sitter, när vi går och när vi trillar. Utanför Sporthallens arena, sitter en tvättautomat (se till vänster) som manar till rengöring. Av händerna. Inte golvet.

Men handbollsklister är, har jag idag förstått, för handbollsspelare som talk för gymnaster, som liniment för hästar och som snuttefilten för Linus i Snobben. De behöver klistret och jag måste inse detta och sluta gnälla.

Handbollsspelare kan inte som jag och mina likasinnade basketspelare sova med sin boll i sängen. De kan heller inte smycka Halloweendukningen med sina bollar. Och stackarna verkar bli lika beroende av att ideligen kleta in bollen eller händerna med klister som alla nässprejssnörvlare som behöver knark mot täppan.

I halvtid byter lagen spelarbänk med varandra, vilket väl har att göra med de flygande bytena som sker en masse. Men förutom att flytta vattenflaskor och uppvärmningströjor och handdukar (eller snuttefiltar?), flyttar man även handbollsklisterburken.

Exhibit A: handbollsklister i burk. Men det är ju gult! Det blir inte svart förrän vi basketspelare stöter på det en dag senare! Wow!

Från denna burk tas det klister konstant under hela matchen. Bollen sitter verkligen som en fastklistrad smäck i handflatan. Den är så klistrig att den inte kan rulla på golvet; den fastnar som en kardborre på ett biljardbord.

Men hur gör man om man spelar en match och plötsligt i ett anfall känner sig oklistrig? Kan man kanske bära med sig lite klister i en höftväska eller be domaren om tillstånd att klistra lite? När jag som bäst stod (ståplats!) och funderade över detta världsmysterium, lade jag märke till att Guifs bjässe Jimmy Jansson (201 cm, 110 kg, skulle ha passat bra som basketspelare) hade trasiga skor.

Trasiga skor? I en SM-semifinal? Det hade aldrig Zlatan accepterat.

Exhibit B: ihoptejpad sko ... eller?

Men tejpen på skon var inte en lagning. Det var en handbollsklisterhållare! När det bränner till i klistertarmen böjer man sig ner och snuttar lite på klistret där och är fit for fight igen!

(Nu undrar ju vän av ordning varför det på marknaden inte finns handbollsskor med detta inbyggt. Hallå alla produktutvecklare, hallå.)

Även jag vurmar för handbollsklistret nu när jag har förstått dess storhet. Framför allt gjordes ju extremt få turnovers (felpassningar) eftersom bollen sugs fast som av magnetism. Vi hade behövt det, vi basketspelare.

Han kom som ett yrväder med en klisterburk i en svångrem om halsen.
Livet är som en burk med handbollsklister.
Låt dem äta handbollsklister.
Jag ska vara som handbollsklister för dig.
Somliga går med klistriga skor.

Uppdatering
Ni bara måste läsa kommentarerna. Preview från AB:

Gå i klister, Ofelia!

Nu behöver jag er hjälp

Den 4 maj håller jag en kurs på Språktidningens redaktion i Stockholm: Regelvärk (tillsammans med Språkrådets Ola Karlsson). Vi berättar om gamla och nya skrivregler och fnissar på oss och delar ut Svenska skrivregler och Skriv för webben till alla.

Den 11 maj håller jag en annan kurs på Språktidningens redaktion – fortfarande i Stockholm: Ordfrossa (tillsammans med nyordsexperten Erika Winther). Vi berättar om nya och svunna ord (förbrytarfysionomi!) och allmänbildar oss så det står härliga till och alla deltagare får förstås senaste SAOL och Skriv för webben med sig hem.


Båda dagarna pågår föreläsningen och diskussionen med deltagarna kl. 13–16 och eftermiddagen avslutas syndigt med ”vinmingel”. (Mitt i veckan! På en vardag!)

Men vi har plats för några fler deltagare. Kurserna kostar 1 950 kr styck, och är värda det. (Man får böcker, kunskap och nya vänner samt inspiration och en spark i rumpan. Jag skulle kunna skriva att ”känslan sitter i länge”, ”det finns stunder i livet som man alltid har kvar” och ”just do it” samt att ”Felix gör det goda godare”, men då kanske jag tar i lite väl mycket.)

Mejla mig om ni är intresserade! Tipsa kusiner och grannar! Eftersom detta meddelas med så kort varsel, sänker jag priset med ungefär 23,07 % om man kan hänvisa till godtagbara synd-om-mig-orsaker.

(I kommentatorsbåset kan man inte ange synd-om-mig-orsaker eller klaga på priset. Där kan man t.ex. däremot rabbla ord som man önskar användes oftare [förbrytarfysionomi igen!] eller ord som saknas. Eller ställa skrivregelsfrågor – jag kan allt!)

Prov och läxor

1.
Ett mig närstående barn går i mellanstadiet. Plötsligt ska klassen ha prov i geografi. Barnet pluggar blindkartor, läser invånartabeller, lär sig vad BNP är och drabbas av en geografipassion. Men kommer dagen efter provet hem slokörad och ledsen med en lapp från läraren. Jag citerar inte exakt, men nästan:

”Jag är mycket besviken på resultatet av geografi provet. När barnen har haft så lång tid på sig borde dem kunna ha bättre resultat.”

Lappen skulle skrivas under av föräldrarna och skickas tillbaka till skolan. Även det mig närstående barnet skulle ha bannor – trots nästan full pott på provet. (Tre ynka fel.)

2.
Klassen får gå hem tidigare för att läraren måste på möte. Istället får de en läxa som ska lämnas in dagen efter. Om den inte görs, kommer hela klassen att få kvarsittning på fredag. Läxan tar lång tid att göra och kräver uppslagsverk och atlas. Jag tänker på de barn som kanske inte har uppslagsverk och atlas hemma.

Dagen efter har tre barn inte lämnat in läxan, men de får en extra dag på sig. (Det blir ingen kvarsittning på fredagen.)

3.
Ny läxa: rättstavning. Jättekul! Men några av meningarna vållar huvudbry i nådens år 2009:

• ”91:an Karlsson fick permission.”
• ”Hon betalade med check.”
• ”Jag har hundra kronor att fordra av dig.”

1: Jag blev vansinnigt arg och skrev ett ilsket brev. (Som inte har besvarats.)
2: Jag letar fortfarande efter regler när det gäller Det är inte tillåtet med kollektiv bestraffning i skolan. (Tack till Översättarhelena.)
3: Det mig närstående barnet lärde sig inte bara att stava utan fick resa i tiden till min barndom med serietidningar, pappor i lumpen, forna tiders betalningssystem och skillnaden mellan att fordra pengar och fodra kläder samt utfodra djur. (”Men vaddå, fodret sitter ju i jackan när man köper den!”)

91:an Karlsson.

Tyck till i kommentatorsbåset! (Eller berätta bara om er egen skolgång – kuriosa och anekdoter, tjolahopp!)

Uppdatering
Plastfarfar skriver: ”Jag fick sitta kvar så ofta på lördagarna (!) att när jag för en gångs skull inte gjorde det, så trodde morsan att jag skolkade.”

Uppdatering 2
Språkmakargatan kommenterar också ämnet.

Det här med sport

Igår samlades vårt basketlag för att spela uppvisningsmatch mot en s.k. herrklubb.

Vi – avdankade, gamla elitspelare och unga, avdankade fantaster samt halta och lytta gamla basketidioter – mötte ett gäng killar som inte kunde spela basket utan som bara ville ha kul tillsammans. Ungefär som att hoppa bungyjump, låtsasröka cigarr eller dyka från 10-meterstrampolinen. Som de proffs vi ju är, fick vi 1 500 kronor för insatsen. (Kan detta vara en lukrativ bransch att ge sig in i?)

När jag och Bästisgrannen gick i högstadiet, hade vi en gympalärare som sa till oss att det inte var någon skillnad på tjejer och killar när det gällde de fysiska förutsättningarna. (Det mentala nämnde hon inte.) Hon sa också att om vi ville springa snabbare än killarna, så var det bara att träna. Om vi ville bli starkare än killarna, så var det bara att träna. Eftersom jag varken var särskilt snabb eller stark, gäspade jag och lade denna information på en avlägsen hylla långt inne i ett dammigt hörn av hjärnan.

Men inte Bästisgrannen, inte. Hon tränade, tränade, tränade och tränade. Hon skulle klå killarna! Hon skulle springa 60 meter på 8 sekunder och ta 80 kg i bänkpress! Hon skulle bli bäst i klassen!

Av förklarliga skäl gick detta inte så bra. Än idag pratar hon om sekunden när insikten kom: att gympaläraren hade lurat henne. Numera gillar vi läget och spelar basket mot killar med hjälp av list istället för snabbhet och muskler.

Vi blev igår totalt mosade. Höjdpunkten i min basketkarriär kom efter fem minuter, när någon av killarna skrek:

– Spela tajtare försvar på elvan!
– Jag hinner inte! Hon är så snabb!

Ja. Jag har tröjnummer 11. Jag hade svettiga, håriga 100-kiloskarlar på min rygg i en hel timme (ajdå, med den formuleringen kommer jag att locka hit fel sorts läsare), jag blev omkullsprungen som vore jag en pappersdocka och jag blev fasthållen i handlederna som om jag höll på att falla ner från en balkong i en tv-deckare. Men ... vi vann.

Vi vann! Vi vann! När slutsignalen gick, hade vi gjort fler poäng än de svettiga, håriga muskelpaketen! Vi vann!

Senare på kvällen vann Sverige första matchen i hockey-VM med 7–1. Visserligen mot ett plutteland som Österrike. (Fast de har ju Mozart, Mahler, Franz Klammer, Hermann Maier och en massa Straussar så det är inte mer än rätt.) Men vi vann! Vi vann! Eller ... ”vi” vann kanske man ska skriva när det faktiskt var Omark, Harju, Weinhandl, Andersson, Pettersson och Lundström och alla de andra som gjorde’t.

Om man hade en glädjemätare som kunde analysera mitt humör (vi kan säga att det är en tidsaxel och en procentaxel på mätaren), så skulle kurvan se ut som en EEG-kurva. Mycket upp, mycket ner. Nu kommer vi till det vetenskapligt analyserande skedet i denna text:

– Är sportnördar gladare och ledsnare oftare än de sportlikgiltiga och lever de verkligen lika länge?

Om man kisar kan man se Bengt-Åke Gustafsson alldeles i inledningen. (Om detta namn är okänt för mina läsare: han är Tre kronors nuvarande förbundskapten. Om ”Tre kronor” är ett okänt namn för mina läsare: det betyder "Sveriges landslag i ishockey”.)

Om man kisar kan man se vem som ringde till mig i fredags.

"Nä, jag läser inte bloggar"

Jag är på väg till herrmiddag i Stockholm. (Information för nytillkomna läsare: jag räknas som herre i vissa illustra sammanhang ett par gånger per år.) På tåget sitter jag mittemot en man som är 30–50 år och en kvinna som är 41 år. (Elementärt: han är senig och tunnhårig och omöjlig att gissa på medan hon nyss talade om att hon var född 1968.)

– Skorna som jag köpte igår är vita med lite guld och silver på, säger kvinnan. Jag tänkte köpa röda med blått på, men dom fanns inte i min storlek. Men dom blåa med rött på var också fina. Fast dom vita med lite guld och silver på var finast. Fast jag har ju inga röda skor. Vad tycker du att jag skulle ha gjort?
– Öh. (Han verkar ha varit med förr.)
– För om jag hade köpt dom röda hade dom passat bra med den här kjolen, eller hur? För den är ju vit. Men de vita passar ju också, förstås.
– Mmm.
– Den blåa kjolen hade inte alls passat med dom blåa skorna med rött för det är inte alls samma färg på dom två, alltså inte samma blå. Du vet att det finns liksom olika blåfärger som inte passar ihop? Men rött passar alltid med vitt. Och tvärtom! Hihi!
– Ja.

Jag ber verkligen om ursäkt, men vid det här laget var jag så uttråkad att jag ville vrida av mig öronen och gräva fram trumhinnan och knyckla ihop den i vredesmod. Plötsligt (i realtid, alltså nu när jag skriver, liksom!) blev jag tilltalad av den tystlåtne Mannen Med Okänd Ålder.

– Du. Är du en sån som bloggar?
– Jaaa. (Jag ler brett, för jag blir glad över frågan.)
– Nä, jag läser inte bloggar. De är tråkiga. Men ... i alla fall.

Vi kom inte längre än så. Men nästa gång någon säger detta till mig har jag svaret.

– Nä, själv lyssnar jag inte på prat. Det är så tråkigt.

Uppdatering närmare midnatt
Måste ju rapportera om ytterligare samtalsämnen denna kväll; för första gången någonsin har jag suttit i ett sällskap som på fullt allvar diskuterar på vilket hem de vill ”få in” sina föräldrar. Man ska tydligen ansöka i tre exemplar och intyga om inkomst eller förmögenhet och dessutom se till att det är tillåtet att ha besök på rummet. Jag bävar.

Just nu sitter jag på Centralens golv eftersom jag hade slarvat med datorns batteriuppladdning och det inte finns sittplatser intill vägguttagen. Jag är inte ensam: vi är sju personer som sitter likadant, tätt tryckta intill varsitt eluttag.

Jag har även hunnit åka taxi med en man som har kört hela sitt yrkesverksamma liv – sedan 1964. Han var mycket upprörd över avregleringen 1990 och svartåkarna och skitstövlarna som snor kunder framför näsan på honom. Men det allra värsta var killen som spillde kaffe på golvet i hans bil.

– En sån enkel grej! Han hade bara behövt säga till så hade jag torkat upp! Jävla ouppfostrade slynglar! Taxisabotörer! Spilla kaffe så där bara!

Han hade behövt en blogg.

Marknadsföring?

Jag fick nyss ett mejl – ett av många ungefär likadana.

Hej!
Jag har läst din blogg och gillar verkligen den. Det vore kul och se om vi kunde få Dig att marknadsföra [företagsnamn som inte säger mig ett dyft] på din blogg (vilket gynnar både dig och oss!). Denna månad har vi en spännande tävling OCH för varje ny medlem du får att delta belönar vi dig med 2.000 poäng (20 kr)!

Påsktävlingen är gratis och man tävlar om presentkort värda 10.000 kr samt alla deltagare får poäng för upp till 500 kr. Alltså en ganska bra morot för att få dem att gå med!

Om du vill veta mer kontakta mig gärna eller besök vår webbsida (www.[företagsnamnetigen].com). Skulle du inte tycka om detta upplägg vill jag gärna se på om vi kan hitta något annat kul och kreativt sätt där du hjälper oss att synas i din blogg!

Hör gärna av Dig!

Best regards / Med vänliga hälsningar
Rulle Reklam

(Han hette förstås inte Rulle.)

Jag svarade inte att jag inte vill tilltalad med de versala Du eller Dig (som inte är konsekvent utfört) och att 20 kronor hade varit ok runt 1952. Inte heller påtalade jag det faktum att det inte är påsk just nu eller att jag inte fattar ett dugg av vad det hela går ut på egentligen. Att Rulle för säkerhets skull efter att ha skrivit ett helt mejl på svenska sedan avslutar med en engelsk hälsningsfras ifrågasatte jag stoiskt nog inte. Jag skrev bara:

Om du hade läst min blogg, hade du INTE skickat detta erbjudande till mig. När har jag någonsin marknadsfört någonting?

Hm.

För jag blev stött. Komma här och komma. Jädra spammare till att försöka fjäska. Vad gör Rulle i detta läge? Lyfter han blicken och tittar ut genom fönstret och tänker efter – som ni väl hade gjort? Mjäh. Såja, nu får ni facit:

Då beklagar jag. Trodde att det vara ett upplägg du kanske skulle gilla.

MVH,
Rulle

Rulle gillar nog inte mig.

Det är svårt att synas i mängden. Ett mejl som jag minns från i vintras var ett erbjudande om en produkt som bara skulle säljas i ”begränsad upplaga”:

Sim0n & T0mas har nu även tagit sig an ett nytt uppdrag, nämligen att ge ”T0rky 0n the G0” en helt ny design. Produkten kommer i ett svart snyggt mönster i bakgrundsfärgerna cerise, aqua och white.

Tyvärr minns jag mejlet bara för orden cerise, aqua och white. Jag såg framför mig hur jag med en nätt hushållspappersprodukt i cerise, aqua och white – som jag var en av få som fick njuta av – njöt av den ”praktiska avrivningsförmågan” och den ”härliga designen i snygga färger”. Sedan dog jag av skratt.

Underverket. Varför är pressbilden är sned? Är det en bild på en neddragen rullgardin? Är det bara jag som är trög?

Men veeeet ni vad jag tror är på gång – alltså det nya inom marknadsföring? Jo att de som syns, är de som skriver bra. Eller bara bättre. Eller kanske till och med bäst?

(Ber om ursäkt för alla ömma tår jag trampar på, förresten. Jag vet egentligen inte vad jag pratar om – jag är bara en simpel, presumtiv kund.)


Uppdatering 46 timmar senare
Rulle har nyss mejlat mig igen. Med exakt samma påskbrev. Stackare, han verkar ha fastnat i vinkelvolten.

Följdfrågor?

Är idag intervjuad hos The Critics. Skriv gärna följdfrågor i mitt kommentatorsbås här. Men glöm inte att lyssna på Beatles också. (Hur ni även ska hinna jobba? Simultanförmåga, govänner!)

Beatles ska lyssnas på i mono

Jag har en Ipod och trevliga hörlurar. Alla andra också, de har sin musik på överallt, jag står i radiostudion och lyssnar på musik och busschauffören lyssnar på musik och i bilen sätter jag på radion och lyssnar på musik medan tonåringarna sätter på sin musik i antingen mobilen eller i Ipodarna.

(Enligt skrivreglerna ska man faktiskt skriva Ipod och inte iPod, precis som Nisse och Lisa eller Ikea och Göteborgsoperan ... men inte som pH-värde. Jag är inte riktigt kompis med den skrivregeln, men är man språkpolis så är man, så jag försöker vänja mig.)

Man skulle ha investerat i en hörlursfabrik.

När jag var liten, köpte jag för sparade barnvaktspengar en kassettbandspelare. Ett år senare köpte jag en högtalare till den. Wow, liksom. Förutom mina föräldrars skiv- och rullbandspelare (två separata apparater), var mitt underverk det enda som spelade musik i huset. På lördagar spelade mamma och pappa Beatles, på söndagar Vivaldi, Mozart, Bach och de andra grabbarna. (Inte riktigt genuskorrekt, nej.) Hörlurar hade vi inga. Och för att uppleva skillnaden här och nu, bör ni nog ta på er ett par:


Stereoversionen. Sången hörs i ena örat, gitarrer och trummor lite här och där. Bra, men konstigt.


Monoversionen. Vid 1,35 hör man plötsligt en gitarr – vid ”I don't really want to stop the show”. Den finns inte i stereo!

Det är nästan magiskt. Låtarna låter plötsligt som låtar, inte som enstaka instrument och pålagda sångröster, inte med plötsliga trumpetstötar i ena örat och vilsna gitarrplink i andra. Hur i hela friden kan Beatlarna ha varit nöjda med att stereoversionerna har sålts som det enda alternativet sedan mer än 30 år? När jag nu letar information, hittar jag detta gamla Lennon-citat: ”You haven’t heard Sgt. Pepper unless you've heard it mono.”

(Tur att detta inte måste överföras även på bokkonsten så att vi bleve tvungna att läsa Dickens hungriga och Aristofanes i toga. Eller för den skull 2004 års blogginlägg på en stationär dator.)

Men nu tar vi lärdom av detta, flickor och pojkar. (=Jag tror med andra ord att jag är först i världen med denna aha-upplevelse. Trarajdiraaa.) Beatles gjorde sin musik i mono, de tänkte monoistiskt och musiken är avsedd att lyssnas på i mono.

Men var finns monoknappen på min Ipod?

Äntligen – ett mögelhotell!

Swimmingpool! Jag bor på hotell med pool!

Tji fick jag för att jag knorrade över Knausts tekopp som kostade 24 kronor. Jag är i Göteborg och min uppdragsgivare har bokat in mig på hotellet som jag njöt av redan för ett år sedan.

Man får gratis te när som helst, man får gratis kvällsmat och ... ptja. Sedan får man inte så mycket mer.

Men när sov ni med en lastbilsframdel strax utanför hotellrummet? (Ge mig gärna den korrekta termen för denna framkropp.) Uppdatering: Den heter trailerdragare eller dragbil!

Gardinerna räcker inte riktigt till. Det finns inga rullgardiner. Solen gick i morse upp, låt mig se ... 05:51. (Tyvärr har jag vant mig vid att sova i mörker.)

(Pincettgreppet accentuerar kuddens litenhet.) Min kudde – som försvinner i profil – hade inte räckt särskilt långt i en amerikansk films pillow fight med rara flickor i hårtofsar och minimala kläder.

Eller för Ben Stiller i gårdagens film på tv.

Fönstret behöver bara lite antirynkkräm.

En jättespegel bakom sängarna och speglar även på andra väggen. Jag funderade på att dra loss dem och använda som mörkläggningsgardiner.

Dörren som leder ut till den torrlagda utomhuspoolen har slagit sig illa. (Det här är bra. Eventuella fönstertittare hörs hur väl som helst.)

Mögel i duschen! Hurra! (Det är inte möglet i sig som är värt att hurra för, det är mer ”hurra, det här kan jag blogga om”.)

Snacka om att resa i tiden. Jag känner mig som tio år.

Hotellrummet är så fullt av speglar, trasiga saker och underliga möbler att jag tror att det är en medveten affärsidé. Det finns en till spegel i entrén och självklart kan man – om man av ren självbevarelsedrift inte blundar – se sig själv grimaserande, sittande på toan. När man duschar kan man förstås se sig själv i en helkroppsspegel. Jag kände mig som en p0rrfilm där jag stod bland mögel, tvålskum och speglar.

Gratismaten kompenseras förresten av en våg, som står redo bredvid duschen. Jag, som inte har vägt mig sedan senaste förlossningen, klev raskt upp på den. Härmed meddelas: jag väger Error.

Racercyklisten och 80-talstjejen

De morgnar när jag cyklar så där tidigt så att jag hinner se kossor och ankor på vägen (se det förra ännu oförklarade inlägget), ser jag även annat.

Varje morgon möter jag på exakt samma ställe en kille på racercykel. Han har 317 växlar, den coolaste hjälmen, cykelbyxor med revärer, trampor med fothållare och medvind samt nedförsbacke. När det i vintras var som moddigast på cykelbanan, gjorde jag misstaget att i motvind, uppförsbacke, på sekruttskrotcykeln och iförd potthjälm och täckbyxor samt snor hängande från näsan, cykla i den enda snöfria tiocentmetersremsan. Som ju egentligen om man ska vara rättrådig och köra högertrafik var hans del av cykelbanan.

Jag:
– Flåshås, huff, flås, huff, (cyklandes stående, med blicken i snömodden).
Racercyklisten:
– Huuuuuuuuuuuuuuuuuh!!!
Jag:
– Iiiiiiiiiih! Åååh! Förl... (trill).

Och så var han borta. Jag reste mig upp och borstade av mig. Nästa morgon cyklade jag extremt mycket till höger när vi möttes. Och så log vi mot varandra. Och nästa morgon likadant. Och nästa. Och nästa. Samt nästa. Nu börjar det bli lite jobbigt att möta hans blick. Därför sneglar jag sedan en vecka snett till höger, mot en livsmedelsbutik som öppnar okristligt tidigt – men ändå såpass sent att det är en kvart till öppning när jag och min racercyklist möts.

Och där, utanför butiken, står en ensam tjej varje morgon. Hon vankar fram och tillbaka eller sitter på en slängaskräpcementbytta. Hon ser ut att vara väldigt trött och kanske 23 år. Hennes jacka är helt klart från 1987 (fluffig, vit med mintgröna, lila och rosa trianglar). Och jag kan inte sluta fundera på henne.

– Vad gör du här kvart i sju på morgonen?
– Varför har du den där (i och för sig inom kort säkert jättemoderna) hiskliga jackan?
– Vad ska du handla och varför handlade du inte det igår så att du slapp stå här nu?
– Jobbar du här?
– Ska jag sköta mitt och skita i andra i större utsträckning, tycker du?

Jag har hur som helst bestämt mig för att hon har rest i tiden och att hon för att komma tillbaka till 1987 måste stå precis just där precis just då i väntan på att Michael J. Fox ska dimpa ner.

Gummisulorna måste ha smält.

Sanningsvittnet Bergman

Fredagar är (liksom ons- och torsdagar) gå-upp-tidigt-dagar eftersom jag sänder morgonradioprogram. Jag sätter mig på cykeln 06:30 och har ingen som helst marginal för omkulltrillningar eller eventuella trafikkaos. Snöstormar och hotellbränder med polisavspärrningar sabbar effektivt tidsplanen.

Så vad händer då när man plötsligt stöter på en ko i villakvarteret?

En ko vid korsningen.

Jo, man stannar, tar en bild, går lite närmare och klappar kossan.

Vilken stor skälla!

Kon hade lurig blick och var lite plastig – men avslöjade inte på något sätt sitt ursprung. Extremt stressad cyklade jag vidare, bara för att efter 50 meter tvärnita, stoppad av tre ankor i samma plastmaterial, stående i vägrenen. Jag tog en bild till, och upptäckte då att ankorna hade sällskap av slalomskidor som låg som plockepinn i diket bredvid.

Skidor i väldigt kort backe.

Mer stressad än rulltrappeåkare i Stockholms tunnelbana, hastade jag sedan iväg för att inte missa ”gomorron-gomorron” i radion. (Ja, allt sägs två gånger i lokalradio. Hej-hej.) Väl där, berättade jag i etern andfått om mina ko- och ankupplevelser och skrev om det i bloggenloggen.

Tyvärr blev bilden på ankorna helt svart, så jag ringde hem och bad den djefla mannen att svischa iväg och ta en ny bild. Beviset för att jag har valt rätt man att vara min djefla, är att han då inte sa ”nej, inte nu” eller ”ok, men senare” eller ”men åh, varför, neeeeej, måste jag?” utan bara:

– Ok! Finns det batterier i kameran?

Visst var det konstigt med plastdjur i gryningen och slalomskidor i diket. Men det underligaste kommer nu. För ankorna ... var inte ankor. Jag gjorde i minnet om djuren till något de inte alls var.

En räv, en get och en gris. Inte så värst anklika.

Om jag någonsin kallas som vittne i en rättegång, ber jag bara att få hänvisa till detta blogginlägg. Jag är inte att lita på.

– Förövaren hade stor näsa, vita kläder och breda, orangefärgade skor! kan jag frankt påstå.
– Han såg alltså ut som en gris, en get eller en räv? är då den naturliga följdfrågan från åklagaren.

Internet tog slut

Eller nej, det där är ju ”bara” en rubrik. Men plötsligt hade vi igår här hemma i huset inte tillgång till nätet, som tydligen hade brakat samman i stora delar av staden.

Och vad händer?

• Sjuttonåringen paniksomnade mitt på blanka eftermiddagen.
• Fjortonåringen skrev en dikt om vad man tänker på när man inte har internetvågor.
• Elvaåringen satte sig ner med armarna i kors och filosoferade om datorspel.
• Fjortonåringen väckte Sjuttonåringen och tillsammans bakade de kakor och städade köket.
• Nioåringen och Sexåringen samlade skalbaggar (dykare) som ideligen hamnar på studsmattan i tron att det är en vattenspegel.

Här bor Carl Bagge och hans vänner.

Jag känner mig illa till mods av diskussionerna om hur vi blir latare, dummare, imbecillare och allt mer inskränkta av att ständigt ha internettillgång. För jag kräver ju ständig internettillgång. (Och tog förstås fram mitt modem under avbrottet.) Men visst kan även jag se att det finns en gräns – man kan ju t.ex. inte blogga i duschen. Än.

Några av er slutar förmodligen att läsa nu. Ni tror att ni vet vad jag ska skriva och känner att det är lite stressigt eftersom det finns så himla mycket att läsa någon annanstans och när ni sneglar neråt så ser ni att det inte ens finns en bild, en bildtext, en simpel faktaruta eller en punktlista och då är det förmodligen inte någon idé att läsa resten – kanske blir det tid att återvända och läsa mer, men bara om det är jättemånga kommentarer inskrivna, för det betyder kanske att det har hettat till i kommentatorsbåset. Åh, så himla lång och jobbig den där meningen var då mitt i alltihopa. Men ... (å ja ba, äh, lissom) så här gör man ju även när man läser böcker som tråkar till det med en mesig naturbeskrivning mitt i alla de spännande likmaskarna. Man skummar framåt.

(Den där artikeln om det här av Nicholas Carr borde jag förstås lusläsa. Men det var värst vad den var lååång.)

______
Fotnot
Internetavbrottet varade inte alls länge. Det som barnen gjorde i punktlistan här ovan är helt normala sysselsättningar varje dag.

"Mamma, blogga om hur konstigt de dansar!"

Under hela helgen var Fjortonåringen på basketcup i en annan stad. Efter varje match lät det så här i min mobil:

– Vi vann och domarna var ok, men vi får stegfel när hemmaspelarna puttar omkull oss och jag satte sex av sex straffar och vi spelade den hemliga zonen jättebra.

Men sent en kväll ringde hon och sa så här:

– Vet du hur cool jag är? Jag är coolast på det här stället. Jag är på disco och vet du vad jag gör?
– Mjah, dans...
– JAG RINGER TILL MIN MAMMA! Så cool är jag!
– Bravo, kära dotter, när jag var liten ringd...
– Bäh, ni hade inte mobiler. Men i alla fall. Vet du hur man dansar nuförtiden? Det är helt upprörande!
– Va? Hur är det upprörande?

Jag kunde inte för mitt liv förstå vad som skulle kunna vara upprörande. Vad upprör just denna fjortonåring? Inte ens när jag går omkring med fjädrar i håret inne på Coop eller spelar låtsasförsvar i korridorerna i balla gallerian bryr hon sig. Men upprörande dans? Låt mig se. Kanske är det numera inne med tango, vilket ju är upprörande för att man ... krockar med varandra? Nej! Det kanske är inne att bumpa igen! Det hade faktiskt varit upprörande, för en dummare dans har inte skådats, varken förr eller senare.

Lady Bump med Penny McLean. Vid 1,50 kan man se bumpdansen. (Det berömda skriket kommer vid 1,56.) Reprisfilm från i höstas.

Fjortonåringen ropade förklaringen i mitt mobilsvedda öra:

– Killarna tafsar på alla tjejerna! Bakifrån! Kolla mamma, jag skickar en bild! Eeeeew! Alla! Överallt! Eeeew!

Ok. Jaha. Den randiga tröjan bakom är killen, som tydligen har fungerande händer men i alla fall på bilden verkar sakna huvud.

– Men vet du, när vi gick i åttan, nian, så var killarna sådär lite kläng... försökte jag förklara för Fjortonåringen, men blev avbruten.
– Eeeew. To much information. Nu går jag och äter kvällsfika. Hörs imorrn!

(Jag vill avsluta telefonsamtalet med ett bokstavligt ”klick” här i texten, men det gör man ju inte. Min telefon säger pliong-dånk när jag ”lägger på”. Tusan vad svårt det blev med terminologin nu då. Men killar är i alla fall fortfarande killar.)

Metablogg: Återvinning

Som bloggare går man i cirklar runt sig själv och sina ämnen. Varför kan jag inte förmå mig att skriva mer om speedway, artros, kisel eller Sydafrika istället för dessa ideliga basket- barn- och bokstavsinlägg?

För att inte taaaala om återvinningsstationsbilderna. Jag tar bilder på min bortskänkta ungdoms klädnostalgi (mammas zebrabikini!) och redovisar egna flaskinsamlingar som är så roliga att krossa samt tar foton på mig själv när jag släcker eld i pappersinsamlingen.

Återvinningen är faktiskt ett gissel. Som man måste återkomma till. Kartongerna stinker först under diskbänken, sedan i bilen och slutligen i tröjärmen. (Som för övrigt var ett ord med lustigt utseende. Tröjärmen. Kolla på alla prickar där. Tröjärmen. Hihi.)

Men hörni, vad gör ni när ni vaknar en solig helgdag och upptäcker att ni har för många och för skrymmande tv-apparater, tre på tok för gamla stereoapparater, femton par gamla skor och fyra uttjänta dammsugare?

Javisst! Ni lämnar dem strax bredvid pappersinsamlingen! Klump-tv-apparater är ju så himla svåra att få in i det lilla containerhålet.

En stövel som jag underligt nog inte tog med mig hem, trots att det hade ökat min coolhetsfaktor med åtskilliga procent.

När vi i kommentatorsbåset diskuterade detta för ett år sedan, kom vi fram till att bevakningskameror var en idé, men att det skulle kunna vara lite kränkande och ... öh, övervakande. Översättarhelena föreslog raskt ”ansiktsoigenkänningsfunktion” medan Cruella krasst konstaterade att ”det är ju uppenbart att folk är dumma i huvudet”.

Men det finns även återvinningsstationer som fungerar som paradis. Kommentatösen Ingrids man-om-hon-hade-varit-gift gick nämligen en morgon iväg med ett gäng tomma vinflaskor och kom hem med en flaska hemtillverkad olivolja och en varm skinkstek.

Up my alley

Underliga tider.

Alla är rädda för att bli övervakade samtidigt som alla hela tiden berättar vad de gör. (FRA/Ipred kontra Bloggy/Twitter/Jaiku.)

Alla åker rulltrappa och kör bil för att orka/hinna träna sina muskler på gym.

Alla äter smör/broccoli mot sin vilja för att genväga sig till Beach 2009.

Släpp fångarne loss det är vår, men släpp förresten inte loss dem.

Eländes elände.

Själv är jag motsatsernas kontrast. Ät upp fångarne och smöret, dumpa FRA och broccolin samt cykla i motvind.

(Nej, jag försöker alls inte vara djup och svårsvart. Jag är bara påsklig.)

Typisk påsk hemma hos oss: Den djefla mannen gnager på lamm.

Opposites attract

Jag läser – i brist på dagens – gårdagens nyheter vid köksbordet. Med spaghetti (även den gårdagens) hängande ur ena mungipan, säger jag till min djefla man:

– Men vad kul att Jörgen Jönsson fick en bra match!

Den djefla mannen stelnar till och eliminerar ämne efter ämne i huvudet. Match måste betyda idrott, ö:na i namnet måste betyda Sverige, det roliga måste betyda att den gode Jörgen har ... kämpat i motvind ett bra tag? Han svarar långsamt:

– Men ... de andra, fick inte de också en bra match?

Att det var veteranen (Jörgen är 37, men har varit veteran i flera år) och hockeyliraren som hade vunnit SM med Färjestad och detta i sitt livs sista match där han även fick göra mål, har min djefla man inte en aning om. Han byter snabbt ämne och säger:

– Ser du clematisen där, den kommer att bli jättefin i sommar!

Jag tittar honom i ögonen, men åker i tidsmaskin tillbaka till tonåren, när min mamma sa exakt likadant i sin förtvivlade kamp att få mig trädgårdsintresserad. Jag vet att clematisen klättrar och att den har lila blommor. Men hur ska jag svara?

a. ”Ja, det kommer den.”
b. ”Hur kan du veta det?”
c. ”Nej, det tror jag verkligen inte.”
d. ”Men vad kul att Jörgen Jönsson fick en bra match!”

Med örhängen blir man snyggare i håret (uppdat.)

– Ha! Vad himla ful jag är i håret! sa jag till min spegelbild och funderade sedan på vad jag skulle göra.

• Tvätta? Nä, det hjälper inte.
• Rota fram locktången från 1976? Nä, den sprutar gnistor.
• Klippa lite här och där? Nä, det är en del av problemet.
• Sätta distraherande fjädrar i håret som för ett år sedan? Ptja, jo, för all del.
• Beställa tid för klippning och slingning? Ja!

(Alla vet faktiskt inte vad slingor är. Jag känner att jag måste allmänbilda i ämnet: slingor är färgränder som man vill ha i håret för att göra det sådär intressant som 1990-talets svampmålade väggar eller billackering med fartränder.)

Så här såg jag ut i morse. På bilden här ser det alls inte alls så fult ut, hur tänkte jag nu?

I slingmössan är man däremot snygg! (Man trär på en väldigt blank badmössa med små hål i och drar ut slingor med hjälp av virknål och kleggar på färg och serveras sedan kaffe och veckotidningar.)

Det är i frisörskeskedet det är viktigt med örhängen, har jag kommit på.

Om man som jag byter frisörska endast när den gamla verkar har tröttnat, är det vid första dejten viktigt att göra ett gott intryck. Jag lufsar in med gympaskor och jeans, klädd i min sons hoodie och påsar under ögonen. Men! Om jag då har på mig örhängen, ger jag ju sken av att jag bryr mig om mitt yttre. Och blir förstås klippt snyggare än om jag är totallufsig. (Mina vetenskapliga undersökningar av denna typ är svåra att få bekräftade.)

Den nya, helt obekanta frisörskan utexaminerades 1978, hade ont i alla leder och kotor, led av eksem och handdarrningar ... och frågade om jag ville ha en svinrygg när hon var färdig! (Svinrygg är inte en diagnos, det är en frisyr. En flott knut, liksom.) Sedan visade hon med extrem yrkesskicklighet hur man gjorde ”förr i tiden” och gjorde mig precis hur vacker som helst. Vilket jag glömde att fotografera.

Men så här ser jag ut just nu när håret är uppsatt för basketträning. Gäsp.

Tillägg:

”Det aktuella hårmodet vid 1950-talets mitt är i sin varierande form nästan idealiskt.” (Husmorslexikon, 1957.)

Grace Kelly i svinrygg (men riktigt nöjd är jag inte – man ser bara att det är snyggt och propert, inte hur det egentligen ser ut). Tack för tipset, Den Blyga! Hon i bakgrunden ser ut som Audrey Hepburn, men är det nog inte. Synd, annars hade jag ju kunnat berätta intressanta saker om henne.

Rapport från Uppsala domkyrka (uppdat.)

Typisk klädsel i Uppsala. Och Lund.

Som jag berättade igår, hamnade jag hux flux i Uppsala och tvingades av mystiska krafter in i domkyrkan. Min bil drogs mot kyrkan, den korsade Fyrisån av sig själv och mot min vilja hittades en parkeringsplats. (För det kan ju inte vara så att jag frivilligt ville gå in i en kyrka efter att äntligen ha blivit vuxen och börjat få bestämma sådant här själv efter åratal av kyrkotvång?)

Kort sammanfattning om just denna kyrka: den är jättejättestor.


Uppsalas domkyrka byggdes under hundratals år och blev till slut färdig trots digerdöd, stadsbränder, väggras, kalla vintrar, förfrusna tår och andra katastrofer. År 1892 bestämde sig några av de dåvarande konstnärerna och hantverkarna att de skulle lämna ett minne efter sig och den senaste renoveringen. På en liten avsats (på en ”knippepelares kapitäl”) på 20 meters höjd, placerade de ett brev och några foton i en ask som de hade tillverkat av koppar från kyrkans tak. Läs långsamt och njut av hur man uttryckte sig (och påpeka gärna om jag har tolkat handstilen fel):

Den 1st Augusti 1892 plaserade vi, hvars porträtter äro inneslutna i denna låda, som äro förfärdigad av kopparplåten, hvilken täckte de gamla tornen på denna domkyrka, densamma på detta kapitel i förhoppning att den der måtte förblifva till dess att åter en restauration öfvergår kyrkan – Huru lång tidsrymd som kommer att ligga deremellan och hvilka I ären som bryta densamma kunna vi ju ej ana – men varen dock helsade! _______

”Sic transit gloria mundi” – vi känna den satsen och tvifla ej på att den här vidlag kommer att besannas.

Vi hafva gjort hvad vi förmått ... dömmen därefter.

Sådär gör jag också. Den som plockar ner tapeter och paneler i vårt hus om 200 år kommer att hitta bl.a. klotter och utskrivna blogginlägg.

Uppdatering:
Jag hittade lite mer intressant information apropå orden i brevet ovan: ”Vi hafva gjort hvad vi förmått ... dömmen därefter.” För NE skriver om just den här restaureringen:

”En ny restaurering skedde snart av tekniska skäl; det vid denna tid [1892] relativt oprövade materialet cement hade frikostigt använts i exteriören, vilket medförde att partier lossnade och föll ned.”

Slut på uppdatering.

Men någon har ställt in klappstolar i hela mittgången! (När jag frågade varför – eftersom det ju verkar finnas plats till halva stan i bänkraderna – fick jag vet att det var enklare så här. För bl.a. alla med rollatorer.)

I många (väldigt stora) prång och (gigantiska) utrymmen står pryttlar och grejjer undanstoppade som i min källare.

I ett av prången har de ställt in en smidig, liten orgel. Med friggebodar mellan benen.

Den orange-blåa orgeln är en knapp månad gammal och byggd av italienaren orgelbyggarföretaget Fratelli Ruffatti. Men det var inte han italienarna som bestämde hur orgelhuset skulle se ut, det gjorde en svensk arkitektfirma som har förklarat att orgeln rakt framifrån ska se nyklassisistisk ut – i 1960- och 70-talsstil – men att den snett från sidan ska ge ett helt annat intryck. (Osäkert vilket.)

Och hör här: orgeln har elva sekunders efterklang!

Tut! [Tu-u-u-u-u-u-u-u-u-u-u-t ...]

Uppsala hela dagen

Tänk så nördigt att hala fram kameran och köra osäkert bara pga. denna bil.

Jag hade faktiskt inte planerat att köra 32 mil idag. Inte heller hade jag planerat att handla för 723 kronor på ett nyöppnat Ikea och plötsligt vurma för sänghimmel (jag – en ickeromantiker!) eller att spilla tonfisk på en gammal grav. Men det var vad som hände.

Med lupp kan man se världsrekord i spindelvävstråd på en grav i Domkyrkan i Uppsala. Så borde det vara oftare när det gäller gravar som man traskar omkring på och runt. Mer spindelväv!

En jätteläskig tant.

Det var när jag i kyrkan (som jag gick in i bara för att jag är uppfostrad med att står det en kyrka framför en, så går man in den och ooar och aaar) stötte på Maria där på bilden, som jag tappade tonfisk på golvet. (Förlåt mig mina synder, jag åt på en macka i kyrkan.) Det är ett konstverk, men hon ser fruktansvärt verklig ut. Hade jag varit fyra år, hade jag storgråtit av pur skräck.

– Förtjusande säng! sa jag och tog en bild inne på det synnerligen nyöppnade Ikeat. (Nu när jag är hemma i verkligheten tror jag inte mina ögon – jag tycker ju inte om sånt här!)

Imorrn ska jag skriva mer om det kyrkliga.

Mardrömslik sömn

Jag vidhåller att andras drömmar är extremt tråkiga. Men att mina inte är det.

Igår natt: alla människor i hela världen förvandlades till enmetersrobotar i vita overaller. Alla gick så där smidigt som t.ex. sköldpaddor eftersom det bara var benen som hade förkortats, inte överkroppen. Jag var det svarta fåret i en vit värld och outsägligt lättad när jag till slut vaknade normallång.

Den nyligen gångna natten: det beslutades att jag skulle dö. Det var ett oåterkalleligt beslut och mina argument för att detta var ett ohyggligt slöseri med begåvning hjälpte inte. I sista sekunden – strax innan jag skulle skjutas i huvudet – bestämdes det att man bara skulle ta ut de onödiga delarna av min hjärna. Alltså öppnades mitt bakhuvud (helt utan smärta), någon rumsterade om och sydde sedan igen med gigantiska Frankensteinstygn och tvingade mig sedan att gå omkring i klafsig sumpmark. Jag var bekymrad över infektionsrisken och förstås outsägligt lättad när jag till slut vaknade med intakt hjärna.

Märk väl: jag spelar inte våldsamma datorspel och tittade inte på skräckfilm igår. Visst är jag intressant?

Nu är frågan ... Kan jag ge er mardrömmar? Se vad jag hittade igår!

Han där bak föll på sista häcken.

De där vackra skinnbaggarna på bilden heter eldlus. I sådana här baggkluster kravlade de igår eftermiddag omkring på varandra och åt på en stupad kompis. Den där i bakgrunden – vi kan kalla honom Baumgartl – kommer snart att vara täckt av sina fastrar och kusiner som festar på honom. Han är knaprig och smakar nog som kyckling.

Kulvertar jag mött

Tydligen är det något av mitt öde att ständigt hamna på platser med kulvertar. Nu är ju kulverten inte ett av naturen pyntat ställe – men ändå fascinerande. NE definierar:

kulvert (eng. culvert, ett ord av oklart ursprung; ett ibland antaget samband med fr. couloir 'gång', 'korridor', har inte kunnat bekräftas), täckt underjordisk kanal eller gång, vanligen utförd i betong.

Just det. ”Vanligen utförd i betong.”

Jag går i Sveriges Radios betonggångar och noterar alla dammiga rör och alla skyddsrum. Vem städar någonsin en garagekulvert? Finns det konservburkar och madrasser i skyddsrummen? Hur ska man kunna komma in och skydda sig i dessa rum om de alla utan undantag är låsta sedan tusentals dagar?

När jag jobbade på Danderyds sjukhus, orsakades promenaden oftast av någons dödsfall eller annat lika uppiggande. Jag gick långsamt och fick en sugande, nervös känsla i maggropen. Det var inte det att jag var rädd för något – det vara bara väldigt spännande. Men inte förrän igår hände det något med mig i en kulvert.

På skylten står det ”Skyddsrum, ingång med gasfång”. Gasfång!

Där – på ett handtag som jag aldrig hade lagt märke till förut – hängde ett gummiband. Jag resonerade med mig själv:

– Nej, det är nog inte ett gummiband, det var nog ett hårband.
– Nej, det är ju en prydnad på – det måste vara ett slags diadem.
– Fast vad är det för stackare som har tappat sitt hårband här nere i underjorden? Stackars människa utan hårprydnad!

Men vänta.

Jag gick gick närmare och petade lite lätt på det beige-bruna syntetmaterialet. Och ryckte till lite lätt – eftersom det var en stringtrosa.

”Jag är här inne.”