Ännu en Bergman till salu

Ville ha skåp, ville inte ha sprattelgubbe, ville ha servis. Vill fortfarande ha.

Ingmar Bergmans lösöre, priser, vackra möbler, virkade överkast och gåvor från barnbarnen har nu sålts på auktion. Som jag berättade häromdagen, ville jag haaaa. Nu är det för sent. (Har de stämplat prylarna på något sätt nu när de ska vandra vidare på världsauktionerna och göra köparna till säljare?)

Men nu är det väl lika bra att vi andra (som om några år kommer att njuta bloggberömmelsens sötma och döden dö), under braskande rubriker också planerar vart våra prylar ska ta vägen? Klart att de ska säljas på auktion!

År 2064 tänker jag att detta ska ske:

VISNING!

BUFFÉER. 1920–1940.

FOTO, två unga män (utan namn), tidigt 2000-tal.

S.K. PERSONDATORER, alla i dåligt skick. 1999–2010.

WORD VERIFICATION, inramade (19 452 st., alla olika), 2005–2011.

SKOR, stl. 22–45. 1942–2009. (Ju nyare sko, desto sämre skick.)

TIDNINGAR, KVÄLLS-. 1977–2008.

JEANSBYXOR, mycket ovanliga modeller. 1976–1980.

BOK. ”Camera obscura”. Signerad av Lars/Lena Gyllensten/Gullenbom (?) 1987.

FOTO. Bergman 1988.

BOK. ”Drutten och Jena”. (Tuggad på.) Sent 1970-tal.

TIDNINGSURKLIPP/FOTO. Bergman 1999.

Utropspriset får ligga på en spottstyver så att alla tror sig ha råd och så säljs de sedan för fantasisummor så att mina arvingar med pengarna kan bygga basketplaner på alla skolgårdar.

(Blogga gärna på samma ämne, hörni alla som har bloggkramp.)

Sådant man lär sig i Göteborg

Man kan lära sig uttalet av [ô] och man kan lära sig hur man åker spårvagn och framför allt kan man lära sig att inte säga just ”spårvagn” utan blott ”vagnen”.

– Vagnen går om tre minuter.

Sedan kan man stöta på sådant som inte nödvändigtvis är göteborgskt, men som händer i Göteborg. När jag häromdagen skulle gå hem till Översättarhelena, satt två kvinnor på huk på hennes innergård.

Vad? Hur? Varför?

Min första tanke var förstås att de satt och kissade som kvinnor på gårdar plägar göra, men sedan såg jag att de pekade på något och skakade på huvudet och tittade upp i himlen och såg synnerligen bekymrade ut. Jag beslöt mig för att hjälpa dem. Eller nåt.

– Hej, har det hänt något?
– Ja, vi tror att vi har hittat en snäcka.
– Och en eremitkräfta.
– Här på gården.
– Men vi förstår inte.

Snäcka. (Men inte sådana som vi brukar äta.)

Ok, snäckan kan ju ha slingr... Krupit? Ålat medelst hasning? Tagit sig ut från ett buskage. Kanske. Men eremitkräftan?

Snäckskal fullt med kräfta.

Har ett litet barn haft dem som husdjur och sedan tröttnat? Har en mås plockat upp dem ur vattnet intill och sedan tappat dem eller rent av slängt dem för att de skulle gå sönder och sedan kunna ätas upp? Och så kommer vi – de hukande kvinnorna – och bara sabbar?

– Jag är dagisfröken här intill. Jag tar med dem in till barnen, sa en av kvinnorna och så var det inte mer med det.

(Rubriken ovan skulle kunna ändras till ”Sådant jag inte förstod i Göteborg”.)

Väl hemma hos Översättarhelena vankades det te. Den likaledes på besök varande Anna Toss plockade fram en egen liten pillerburk med små telortar som hon lade i en mugg.

Ungefär åtta stycken blir lagom. (”Nej, håll handen längre till höger! Vänster! Nej, nu ser man inte! Släpp nu! Ja!”)

Ser ni – telortar! Jag sa va! och nähe! samt oj! och men! tills Anna hällde på varmt (inte kokande) vatten på lortarna.

Då sa jag mest wow! och coolt! Ni ser – nu har de blivit blöta och börjat förvandlas till temonster.

Jag hade verkligen aldrig i min Earl Grey-tillvaro stött på sådant här: grönt jasmin-te som har handrullats till kulor för att smaken ska kapslas in. Tydligen kan man återanvända dem hela dagarna också. Rubriken ovan skulle också kunna ändras till ”Sådant jag glömde att smaka på i Göteborg”.

(Skriver jag, och tar en klunk parfymerat, svart te precis som jag alltid gör.)

Bloggmiddagskvällen 2009 (fakta- & bilduppdat.)

Analyze this.

Vi åt, vi spillde, vi drällde, vi sa fula ord, Petra klagade på maten, någon drack upp min öl, alla ville egentligen tatuera sig och servitrisen stal hela showen. Det var alltså på det hela taget en perfekt kväll. Men då visste vi inte att vi ett par timmar senare skulle återuppleva fredagskvällen för fyra år sedan.

Närvarande:
Gnestapelle
Sara Sofia
Studiomannen
Petra
Stellan 1 2 3
Mikumaria
Carnebro
Anna Toss
Bookydarling
Kulturbloggen
Fru Decibel
Åsnan
Lotten

Efter maten gick vi precis som brukligt är till Park och klämde och kände på allt och alla, trängde oss in i en hiss, forcerade dörren in till en svit (ack ljuva minnen från 2006), trängde oss ut på balkongen, letade förtvivlat efter glas och funderade på att vika små kåsor av papptallrikarna. Jag fick i uppdrag att leta efter vin under sängen och fann då att svithyraren städar precis som jag.

I morgon ska jag återkomma med bilder på vin i säng, skor en masse och kanske en författare. Men det svider och bränner och irriterar djupt i min själ att sviten intill rymde hela Svenska Akademien. Om de bara hade släppt in mig hade jag slagit dem med häpnad eftersom jag redan nu vet vem de tänker dela ut pris till i december.
_______
Nu är det ”i morgon”.

Typisk bokmässebild 1: en paneldebatt. Behövs förlagen, behövs redaktörerna, ska förlagen eller författarna bestämma och måste alla ge ut samma slags böcker och vem ska egentligen bestämma (eller sa vi nåt om det nyss?) och vad driver människan och är vi inte alla lika onda människor när allt kommer omkring?

Typisk bokmässebild 2: Jag brinner verkligen för mitt ämne och vill verkligen berätta hur kul det är och vad jag har kommit fram till och lyssna nu alla för det jag har att läsa här från mitt manus är jätteintressant och viktigt och roligt. Redan de gamla gre...

Typisk svitbild: Skorna sitter på tätt stående människor i festsviten. Och detta var ändå i det glesa rummet – i det andra rummet stod folk precis sådär som man ligger om man är fem i en hängmatta.

Atypisk svitbild: Stackars, vinindränkta sängen är blöt och kall. (Fast egentligen tror jag att ett mord nyss begicks.)

Här ska Petra tatuera sig. Alla andra som jag någonsin har träffat någonsin i hela mitt liv ska också tatuera sig – om inte nu, så när det inte längre är coolt att tatuera sig. Om jag hittas mördad och inte kan identifieras, kommer Columbo att suga på sin cigarr och mumla ”no tatoos, aha, it must that Lotten – the No-Tattoo-Woman”.

Just nu, på lördag eftermiddag, sitter jag på X2000 som susar hemåt. Alla här inledde resan genom att högt och tydligt deklarera i sina mobiler vad de gjorde nu och vad de gjorde igår och inatt.

– Är på tåget nu. Somnade halv sex i morse. Träffade alla.
– Är på tåget nu. Somnade sju i morse. Träffade Roy Andersson.
– Är på tåget nu. Har inte sovit sedan i torsdags. Träffade Lennart Hellsing.
– Är på tåget nu. Kom hem samtidigt som Carl-Jan. Lill-Babs hälsar förresten.

Förbluffande många tar sig en återställare på tåget (ölen och vinet flödar som sutte vi på en taverna i Italien). Nu sover alla så sött.

Gåta: hur gammal är mannen som står bredvid Fredrik Strage?

Jag är som en Studioman!

Målstolpe. Sådana kan man tydligen flytta på – men inte just på Gamla Ullevi. Mer om det nedan.

Nu är jag hemkommen efter en helkväll med Studiomannen. Vi såg Örgryte förlora mot Trelleborg – men själva tittandet var inte huvudsaken. Nej, det var jag som var på studiomannabesök.

Jag utrustades med programblad, headset och självlysande reflexväst och fick fri tillgång till hela alltet. Jag och Studiomannen lyssnade på grabbarna i bussen i öronen samtidigt som vi försökte ha åsikter om spelet samtidigt som vi försökte kolla om det hände något spännande på eller vid sidan av planen.

Synd bara att själva fotbollsspelet var så ... lamt. Inte förrän ÖIS låg under med två mål började de härja lite med kapningar och ruscher medan coachen (som han nog inte kallas i fotboll) stod och skällde på dem som satt på bänken.

Här ska matchen börja, men Studiomannen har i öronen hört att han måste fördröja avsparken i 45 sekunder ”eftersom Stockholm är sena”. Därför står han på planen och gör tecken med armarna medan domarna och spelarna inte kan göra annat än att vänta.

”Det här är min snuttefilt” sa Studiomannen och visade upp två tidtagarur. (Jättegosiga, verkligen.) Med den ena räknar han ner tid, med den andra upp. Om det är tio minuter kvar till något ska göras, står båda på 5,00 i halvtid. Det låter ju helt vansinnigt och onödigt nu när jag berättar – men så är det väl med snuttefiltar: de är svåra att förstå. (Jag har ju en kompis som hade en rattmuff som snuttefilt.)

Jag föreslog en tidtagarursförbättring: en färgad tejpremsa som visar vilket ur som visar vad. ”Pffft”, sa Studiomannen, som tydligen klarar sig jobb alldeles utmärkt utan tejp.

Här sitter Dunken i bussen med alla tekniska sändprylar. Han är ljudkille och helt oumbärlig, men heter tyvärr inte Dunken pga. basketkunskaper.

I våra headset hörde vi alla killarna i bussen och hur tjifen bestämde vilken kamera som skulle visa vad.

– Och ettan där, tvåan dääär, ettan där. Trean på liggande kille i mittcirkeln där. Tvåan på domaren där. EVS dääär. Bra. Fyran där och ettan där.
– Sjöhage ligger för femte gången.
– Ok, tvåan på Sjöhage dääär. EVS dääär.

EVS är slow motion-repris, men ingen kunde säga vad förkortningen stod för. Mot slutet av halvlekarna sa Studiomannen ”synk?”, varpå grabbarna i bussen och kommentatorn uppe på läktarna började rabbla namn på spelare och tränare. För ”synk” är på tv-språk sedan 1950-talet samma sak som när man på radioredaktionen pratar om en ”vju” – en person som man vill vjua. För att säga ”intervju” tar ju alldeles för mycket på krafterna.

Studiomannen till höger viftar igen. De där små reklamloggorna i bakgrunden tycker jag är så fåniga – men det kanske är meningen att man ska se dem undermedvetet?

Tom Prahl, tränare i TTF stirrade stint på min kamera. Studiomannen och jag enades om att tränare ska ha träningskläder som han, inte kostym och slips.

Marcus Allbäck stirrade också stint på min kamera. Han är (var, snyft) min favoritmålgörare i landslaget, men i ÖIS hade han inte så kul nu ikväll. Om de åker ur Allsvenskan lägger han nog av, sanna mina ord.

Alvaro Santos gjorde ett mål som blev underkänt pga. offside, men blev så ilsken att han gjorde olämpliga gester och sa dumheter till domaren. Och blev naturligtvis utvisad. Då måste spelaren egentligen gå upp på läktaren eller stanna i omklädningsrummet, men Santos ställde sig bara i spelargången och tittade på matchen samtidigt som han blev ompysslad av Joakim Geigert. (Hagges son.)

Bevattning av planen fem minuter före matchen. Det förstår jag inte alls att man gör – den var ju sunkig nog som den var! (Ja, Studiomannen och jag fick snedda över den gröna planen utan att bli tillsagda. Jag kände mig som en drottning!)

Och nu till målstolparna. Kim Christiansen, som är målvakt i IFK Göteborg, råkade filmas när han häromdagen flyttade på dem före en match. Nu visar det sig att alla målvakter går omkring och flyttar på målstolpar – om de går att flytta på. Men helst ska man ju göra det lite diskret, säger nu alla målvaktskolleger som alltid har flyttat stolpar.

Här visar ÖIS andremålvakt Fredrik ”Fritz” Persson i TFF hur det ska göras – som om man sparkar loss grästovor från dubbarna. ”Jävla Kim, nu kan vi aldrig mer flytta stolpar”, sa han och skrattade.

Tack för detta, Studiomannen! (Alla som låter mig komma på studiebesök anmäler sig i kommentatorsbåset!)

Vårt agerande i sängen (uppdat.)

PGW frågade igår i kommentatorsbåset: ”Ursäkta en oinvigd, men vad GÖR man egentligen på bokmässan? Förutom får ont i fötterna och träffar bloggare?”

1.
Man hittar en tvestjärt i dojan.

Vi kan kalla honom Nisse. Rest in peace, dear.

Jag såg häromdagen en snutt av en dokumentär om uteliggare, där en av de mer slitna männen tar av sig stöveln och i den hittar en död mus. Inte särskilt bekymrad konstaterade han bara att det var ju konstigt att han inte kände något när musen levde.

En död tvestjärt ser faktiskt lite mänsklig ut. Eller har jag sett för många zombiefilmer och tappat omdömet?

2.
Man bor på hotell.

Ja, inte om man har sådan otur att man bor i Göteborg redan. Mot alla odds, bor jag och Den djefla mannen dessutom på ett och samma hotell. (Framförhållning är inte vår ledstjärna.) Lyxpyx! Hotellfrukost! Heltäckningsmatta!

Fast när jag igår checkade in, höll jag nästan inte på att hitta golvyta att lägga väskorna (fyra kolli – trots att jag inte har extraskor och finkläder med mig) på och sängen var ... inte vad jag hade förväntat mig. Hemma sover vi i varsin 1,20-säng. Här skulle vi samsas på en 1,40-säng. Jätteintimt, jättegulligt och jätteromantiskt förstås.

Så här är det tänkt på ett ungefär.

Hemma har vi breda sängar dels för att få plats med nattvandrande barn, men också för att faktiskt kunna sova. För i vår familj sover man inte som döda tvestjärtar på rygg med händerna knäppta på bröstet, inte. Utan mer så här:

Så här sover vi i verkligheten.

Jag ringde ner till receptionen och sa hej och tack men förlåt och ursäkta men min man snarkar och vi är jättestora och sprattliga och skulle det kunna gå för sig att ... Och det gick. Ett annat rum trollades fram, så nu sover vi i två 90-sängar istället. I-landsproblem, någon?

3.
Man äter köpemat.

Igår hade jag tänkt köpa en sushi och sitta på rummet och äta samt dricka en kall öl. Jag brukar göra det när jag bor på hotell och inte har föreläsning dagen efter. Vilket är aldrig.

Misosoppan vaktades av ett monster.

Men hur gör man med detta Moment 22?

• Man får inte ta med en foajé-öl upp (”vi har inte utskänkningstillstånd på rummen”).
• Man får inte äta medhavd mat i foajén.

Svar: man smusslar och fuskar och låtsas som om det regnar.

Nu ska jag med en död mobiltelefon (har glömt laddaren hemma bredvid skor och tandkräm) försöka hitta bloggare, räkmackor, djefla män och gamla kolleger. Om tekniken vill, uppdaterar jag här senare.

___
4.
Man hittar en rolig skylt

5. Man får av Stationsvakt en ny illustration.


6.
Man går på traditionell räkmacka tillsammans med:

Miss Gillette
IT-Christina
Greatness
Fröken T
Flinn
IT-mamman
Översättarhelena
Ullah
Gnesta-Pelle
Studiomannen
En annan sida
Ataharis
Salt, skyltat.se, Blogtrain
Sandra
Den djefla mannen
Lotten

(Ja, jag var på räkmackan även med mig själv.)

Den här bilden är fruktansvärt tråkig och mesig. Den djefla mannens rygg och ett tomt glas och Sandra som tar bild samtidigt. MEN: den bild som Sandra tog samtidigt är fantastisk!

7.
Man åker hissar och rulltrappor som vore man på en flygplats, man stirrar på Lennart Helllsing, hejar på Jonas Hallberg, man blir oavsiktligt spottad på av chipssmaskande författare, man snubblar, trillar, kramar gamla vänner och klämmer på en och annan bok.

8.
Man går till Nya Ullevi (vilket var fel) och sedan till Gamla Ullevi (vilket var rätt, men den är ju ny) och så leker man studioman. Mer om det senare.

Det var ett himla tjat om Bokmässan!

Jag förstår att det är tjatigt om man inte har möjlighet att åka till Bokmässan och är grönlila av avund eller om man helt enkelt av princip ”inte läser böcker” och ger tusan i mässan. Åååh, apropå det, får jag (än en gång) berätta om fotbollsgeniet Tomas Brolin?

När Brolin på hösten 1994 bröt foten och låg på sjukhus, kom en sportjournalist frågade vad han nu skulle göra när han fick en massa tid över, skulle han läsa böcker kanske?

-- Nej, SÅ sjuk blir jag aldrig, svarade Brolin snabbt.

Då skrattade jag ett stort frustskratt med snor hängande ur ena näsborren.

Förra året intervjuade jag Alexandra Zazzi på Bokmässan. (Och nej, egentligen är jag inte vindögd, men hon var så himla lång att jag blev alldeles till mig och liksom inte kunde kontrollera hela min kropp och hjärnan på en gång.) Foto: Översättarhelena.

Jag ska bara tala om att jag sitter på tåget mot Göteborg och denna Bokmässa som alla pratar om. Jag är fullpackad med roliga t-shirtar och böcker som ingen vill köpa och en miljard olika sladdar samt dator och ser så vansinnigt mycket fram emot att få följa med Studiomannen när han ska studiomanna sig på en fotbollsmatch imorrn. Men jag har glömt en sak. Jag har glömt en viktig sak. Jag hade nästan hellre glömt datorn.

Jag har nämligen helt glömt bort vad jag tog på mig för skor när jag följde med Sexåringen till skolan i morse och som jag sedan aldrig tog av mig när jag irrade runt i huset och försökte packa och städa på en gång. Det är ett par joggingskor som jag har sprungit nattorientering i. De är leriga, smutsiga, fula och alls inte representativa och när jag nu känner efter inte ens särskilt bekväma. Och inte har jag packat ner några andra.

Om ni ser en fladderpajas i rolig t-shirt och extremt fula skor på Bokmässan, så kom fram och trösta henne.

Några av de andra som jag intervjuade 2008. (I år har jag inte ett enda uppdrag – annat än att mingla, äta räkmacka och prata strunt.)

___
Pssst. Kom på att jag de facto brukar glömma sådant som är olämpligt att glömma. Shorts till basketmatcher, pass till utlandsresor, mobilen ... Vad är det dummaste man kan glömma? Strumpor när man ska fjällvandra?

Mötesteknik i Bergmans Bokstäver AB

Oj, Den djefla mannen har klätt på sig. Ska jag klä på mig? Äh, morgonrock över rutiga fulpyjamasen duger.

– Var ska vi sitta? säger han.
– Köket. Ska bara ta undan svettosten och rinnsmöret först, säger jag.
– Vem antecknar?
– Åh. Är det ett sånt möte.

Gah. Möten som kräver anteckningar slutar alltid i ”men potatis och lök är ju ganska billigt”.

– Ok, here we go.
– Du måste hitta fler föreläsningar nu i höst, Lotten.
– Ok. Och du måste sluta ta jobb som inte genererar pengar, Min djefla make, husbonde och VD.
– Ok.
– Hänger du tvätten så klipper jag gräsmattan?
– Ok. Finns det te kvar från i morse?
– Japp.
– Har vi koll på biljetterna till Bokmässan?
– Japp.
– Mötet avslutas.

Bra, tack, humdidum nu kan jag äntligen gå och klä på mig och blogga.

Nu, två timmar senare sitter jag fortfarande i rutig pyjamas. I sängen. Men jag har

• mejlat svar på elva skrivregelsfrågor (tjänat 0 kr)
• korrat en basketklubbs programblad (tjänat 0 kr)
• plockat äpplen i trädgården (sparat säkert 20 kr)
• bokat en resa till Genève, där jag ska hålla en skrivregelsföreläsning för utlandssvenskar (ett uppdrag som kommer att sluta på plus minus noll).

Och så har jag ju bloggat.

Alla har kanske inte en timme över idag ...

... men kanske i morgon?

Jag hittade via Charlie en dokumentär om två rektorer i USA. Jag har inte heller en timme över ens om jag lägger ihop småsnuttar här och där, men det visade sig att de 24 timmarna just det dygnet ändå räckte.

Klicka här och titta. Oj, just nu (22/9 kl. 14) funkar inte länken! Hela sajten verkar ha kraschat ... Men nu (22/9 kl. 20) funkar det!

Skjut inte upp det, för då faller tittandet mellan stolarna som heter måsten och borden. (Ja, in min värld kan alltså en stol heta bord. Åh, jag är så rolig.)

Sprid gärna denna dokumentär till andra som kan vara intresserade. Blogga om det. Om inte alla mina rektorer hade varit pensionerade eller omsadlade eller rentav döda, hade jag ringt upp dem och tjoat en och annan sak i örat på dem.

Rektorn i rosa hoppar hopprep med eleverna på skolan.

Dagens datum

Man har inte roligare än man gör sig. Så jag gjorde mig en skylt till denna dags ära.

Alltså, jajajaja. Man skriver inte sådär dag-månad-år. Men i alla fall. (Tack, Paula, som påpekade att dagens datum var lite lattjo.)

Ja, det var bara det. Dröjer det ända till 10 (hur tänkte jag?) den 20 oktober nästa år innan vi kan ha så här kul igen?

Ingmar Bergmans prylar till salu

Utropspris 1 000 kr. Tssst, kostar minst det dubbla till och med på loppis.

Nu ska hela rasket auktioneras bort – utom Oscarsstatyetterna, som man tydligen måste erbjuda Akademien först.

Nu är jag ju lite svag för den där buffeln som folk inte kan sluta prata om. Nyssens var hans ”hushållerska” (är det verkligen rätt ord?) på tv, där hon till pianoplinkande bakgrundsmusik berättade om hur löjligt petig Ingmar Bergman var med bl.a. mat och bäddning. Jag, som faktiskt bara bryr mig om det han skrev och skapade, blir lite putt å hans vägnar.

– Men låt karln vara.

Det här stämmer inte alls med min vanliga fascination inför kändisars privatliv. Jag följer intresserat Johnny Depps tatueringar och löständer eller rykten om Woody Allen. Jag vill att Ingmar Bergman ska få vara bufflig ifred, liksom.

Och så vill jag ha hans grejer. Porslin, skåp, stolar och bord hitåt! Låt mig bo i hans hus och titta på film i hans bio och fotografera toan och ... bara vara. (Den där sprattelgubben vill jag däremot inte alls ha.)

Vilket jädra skåp. Passar perfekt i vårt kök!
(Men utropspriset är 6 000 kr.)