Det åskar i huset

Lattjo ordning på gräsmattan i detta nu.

Åska uppstår när kallt möter varmt.

(Detta är en förenkling som får alla naturvetare att slå sig för pannan och ta sig åt magsåret samt skaka bekymrat på huvudet, vilket faktiskt kräver en simultanförmåga utöver det vanliga. Jag tar här fram ett snabbcitat ur rockärmen [och NE] för att tillfredsställa alla bekymrade: ”Åskmullret kommer av att blixten hettar upp luften runtomkring sig så att luften formligen exploderar.”)

Slänga slänga, åk till tippen, någon!

Nu är det åska i vårt hus för att jag lever upp och spritter av energi när det blir varmt medan de andra sex blir bedövade, bedrövade, rent av deprimerade, slappa och apatiska samt ljusskygga. Vi är helt enkelt sex Draculor mot en Wall•e. Nu gömmer de sig – utspridda i källaren, under studsmattan och på andra lite svalare ställen.

Wall•e laddar batterierna i solen och blir synnerligen effektiv. (Ni som inte har sett denna film: gör det. Mycket nöje! Och den där punkten mitt i namnet gör man med alt+shift+paragraf.)

Jag har däremot på två dagar

• satt igång källarstädning (och bett om hjälp)
  
• dragit ut hela verkstaden på gräsmattan (och bett om hjälp)
• beordrat alla att hjälpa till att olja in trädgårdsmöblerna och verandan
• satt upp ett segelliknande tak som ger skugga
• samlat ihop sådant som ska slängas på tippen
• kört sönder Bästisgrannens motorgräsklippare mot en sten
• storhandlat för 2 700 kr
• sorterat 12 kilo skruvar (och bett om hjälp)
• hunnit ikapp i tvättstugan.

Nämen kolla, hammocken som vi köpte förra sommaren! Den måste ju snofsas upp! Eller slängas? Vem vill sy dynor? Kan någon leta upp de saknade delarna? Hoho?

Det mullrar i leden. Tur att hösten snart är här.

En Sexårings plötsliga sorg

Jag blev vid lunchtid uppringd på radioredaktionen. Femtonåringen berättade hemifrån att Sexåringen grät hysteriskt och att hon inte kunde få honom lugn.

– Har han ätit?
– Jag håller på att ge honom en macka nu.
– Vaknade han för tidigt?
– Nej, han är ledsen för att Michael Jackson är död.

Vabaha? Jag hörde hulkande, förtvivlad sexåringsgråt i bakgrunden. Men jag förstod ingenting. Inte på några villkor kunde Sexåringen veta vem Michael Jackson är. Var. Jag bad att få prata med det otröstliga barnet, som till nu har haft ett synnerligen okomplicerat förhållande till liv och död.

– Mahaammaaa! Majkel Djäcksån är död!
– Vad fint du uttalar hans namn, men när har d...
– Han är död! Tror du ahaatt han ligger uhunder en filt på ett sjukhuuuus nu?
– Ja, det gör han nog, men vet du ... han var så sjuk att han ... faktiskt kanske ville dö.
– Nej! Ihiiinga människor vill dö!
– Men han kanske har det bättre nu när han är död ...
– Sådant där tror inte jag på, mamma, sa Sexåringen med en plötsligt vuxen, glasklar och bestämd röst.
– Men har du ... har du ens sett Michael Jackson någon gång?
– Nej! Och nu kommer jag aldrig att få träffa honom! Uhuuuuuu!

Fortfarande förbryllade, enades de stora barnen och jag telefonledes om att glass på studsmattan och lite sagoläsning skulle få den lille på rätt köl igen.

Efter en stund ringde Sjuttonåringen och berättade varur den stora sorgen hade sitt ursprung: ett datorspel där en av figurerna agerar som i ”Thriller” – en figur som alla helt enkelt och självklart vet heter Majkel Djäcksån.

Plants vs. zombies. Den numera avlidne inringad.

När vi nu på kvällskvisten hörde oss blå på Jacksonlåtar och dessutom tittade på videosnuttar, konstaterade Sexåringen lyckligt mitt i Thriller detta:

– Vad kul, Plants Versus Zombies fast otecknat!

Otecknat var ordet. Min son sörjer en tecknad figur.

Min favoritvideo med Michael Jackson. (Dock inte favoritlåt.)

Ni som orkar kolla på lite basket: se när Michael Jackson ska lära sig basket av Michael Jordan och denne tvärtom ska lära sig dansa av popkungen. Eller när Magic Johnson agerar vakt i en annan video.

En bra rubrik, bara (uppdat.)

Om man söker på ”Världens bästa rubrik” hamnar man raskt på ett otal bloggar som inte har kommit på en bra rubrik utan bara skrivit just det i rubriken: ”Världens bästa rubrik”.

Jättekul.

Jag vill ju hitta världens bästa rubrik! Eller bara några som är bra. I morse stod det så här i vår lokaltidning.

EskilstunaKuriren idag.

Den bästa rubriken alla kategorier skulle kunna vara en som jag inte riktigt minns. (Det är nu ni ska rätta mig.) Bakgrunden är att en blodtransfusion ägde rum i Sydafrika för bra länge sedan. Blod från en mörkhyad donator pytsades in i en sjuklig, ljushyllt mottagare. Sensationellt – att blod kan blandas så, resonerade en tidning Expressen och skrev:

Svart blod lika rött som vitt

Minns jag rätt?
___________
Uppdatering!

Jag hade fel både vad gäller fakta (hjärta, inte blod) och rubrik (det var en löpsedel) – tack till Lule-Anna! Ur Bo Strömstedts mun (via Cecilia Hagens penna):

Sigge Ågrens löpsedel efter den första hjärttransplantationen i Sydafrika, när en vit man fick en svart mans hjärta eftersom inget annat fanns att tillgå, löd:
Svart hjärta
lika rött
som vitt

Här kommer en luring från 1985, när ishockeymålvakten Pelle Lindbergh körde ihjäl sig i USA. Jag kastade mig över tidningen (minns inte vilken) som basunerade ut:

”Förhållandet som orsakade Pelle Lindberghs död”

Förhållandet var inget annat än det mellan alkohol och bilkörning. (Rubriken är ett exempel på intresseskapande rubriker som lurar läsaren. Man blir sur.)

Fyll gärna på med mer rubriker och löpsedlar!

Uppdatering 2

Så här enkelt kan det vara för att jag ska reagera och fnissa till. Källa.

Att dreja mitt i livet

Som ett nyfött barn.

När jag var 7–16 år, tvingades jag att spela piano. Först för en privat pianofröken i Lund, sedan i Kommunala Musikskolan i Luleå. Med noll talang, noll vilja, noll gjorda läxor och noll framsteg på nio år, kändes det tryggt som att landa i skumgummi när jag bytte ut pianot mot en basketboll.

Men under de där hemska pianoåren tog lilla Lotten sig an även andra aktiviteter. Helt på egen hand utan någon som helst hjälp, skjutsning eller initiativ från föräldrarna.

• I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
• I fyran lärde jag mig teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
  
• I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar, förfärliga tavlor och ett otal konstnärliga skor med en hand uppstickande placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
• I sexan lärde jag mig att dreja. Och som jag drejade! Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten. Den hade helt enkelt dött ut annars.

Och det var dit jag ville komma – idag har jag drejat igen. Och som jag drejade! Schwing, snapp och tjohej, så stod tre skålar på rad. Jag hade lera på näsan och i skorna och allt däremellan, inklusive i skavsåren på händerna. Min djefla man till orienterare hade varit stolt om han hade sett mig.

Två av skålarna. Och vet ni – numera slipper man sparka fram snurret! Det finns eldrivna skivor och när man har tillverkat en tunn, smäcker sak ska man föna underverket en stund. Fönarna (inringade) ligger så fina och elektriska bland lerkladdiga pölar och vattenspill.

Så, vilka vill fira jul med mig?

(Ni som tycker att skålarna här ovan är snygga ska veta att de är de inte alls. Än en gång – precis som när jag provade att meditera – är jag sämst i klassen.)

Ring, ring

Det ringde alldeles nyss och i den lilla rutan som jag har svårt att kalla något annat än ”display” stod 031-nånting. Alla som jag känner i Göteborgstrakten är bloggare och sådana ringer sällan. (Förlåt generaliseringen – de ringer i alla fall sällan till mig.) Så jag stålsatte mig: det är säkert en försäljare och försäljare gör faktiskt bara sitt jobb och förtjänar min respekt även om jag inte vill köpa något.

– Lotten Bergman!
– Mummel skrap mummel [konsonanter i kluster] mummel knaster [en och annan kort vokal] mummel Oooolle?
– Förlåt, vad ... vad sa du?

”Olle” är Den djefla mannen, det förstår jag ju. Men eftersom han är i Ukraina och letar efter världshistoria, kan jag inte bara överlämna ärendet.

– Hustrun det är till denna Olle jag tror?

Hjälp. Jag talar med Yoda.

– Olles hustru? Ja, det är jag.
– Då jag kan med dej tala istället jag tror?
– Ja, men vad gäller det?
– Olle är i vår kampanj med. Slips och två boxerkalsonger med och mummel skrap mummel [konsonanter i kluster igen] mummel knaster. Du förstår?
– Nej tack, det behövs inte, men stort tack ändå! Hejhej!

Här inväntade jag ett slags respons, vara vad det vara månde. Men Yoda lade bara på luren. Klick. Varpå jag gjorde så där som de bara gör i amerikanska filmer: tog luren från örat och stirrade dumt in i hålet som pratet kommer ur. Men fann inga svar.

Hur har ni det i Göteborg? Har ni bytt till forna tiders telefonledningsknaster och invaderats av Stjärnornas krig-figurer som öser ut slipsar och kalsonger över Mälardalen? Och var är alla som ger bort bh:ar och mamelucker?

Telefonledningar genom Stockholm i slutet av 1800-talet – att de ser vita ut beror på rimfrost. Källa: Tekniska museet.

Glad midsommar på er alla!

Bara en intressefångande bild från denna eftermiddag. Femtonåringen i förgrunden, den nytrillade Sexåringen och den tålmodigt väntande Elvaåringen i bakgrunden. Bilden är delvis arrangerad.

Med skräckblandad förtjusning insåg jag plötsligt att jag brukar midsommarrapportera bloggledes. Aaaah, en tradition, så trevligt! sa jag till mig själv och smet ifrån matlagningen för att dels se på U21-landslaget, dels jobba. Förlåt, blogga.

Morgonen inleddes med radioprat som vanligt. Fast denna morgon tog jag ut svängarna och svor för första gången på 18 månader.

– Jag kan gärna hänga med och titta på de vackra folkdansarna, men tvinga mig inte att hoppa groda runt den där förbannade stången! fräste jag.

Naturligtvis ringde en arg lyssnare meddetsamma och sa att jag hade ett väldigt dåligt ordförråd och att jag måste skärpa mig. När vi sedan berättade vad det skulle bli för väder och vad SMHI tyvärr hade skådat i renmagarna, ringde en ilsken karl från en camping och sa att alla där faktiskt var trötta på att vi var så negativa hela tiden. (Vi trodde att han skojade, men icke.)

Sedan cyklade eller gick vi till midsommarstången för att bl.a. kolla om Christer Lindarw skulle vara där – han är det ibland. Fast klädd som folk är mest.

De flesta var klädda i paraply, vackert som en sommaräng var det. Men ingen hette Lindarw.

Jag slapp dansa, serverades en glass, fick beröm av folk som hade hört mig svära och svettades i regnställ och ylletröja. Motviljan till stångdans tror jag grundades i barndomen i Luleå, när det alltid snöade på midsommarafton. (Förmodligen var det bara ett år, men det var minnesvärt.)

Vägen hem var lång och plaskblöt. Femtonåringen såg en groda i diket.

Telefonkiosk-scoop!

Blott fyra arbetsdagar återstår på P4. Och idag var jag med om ett scoop igen!

(Mina scoop är som fisar i vinden, som måsar på månen och som kvistar i marmor. De finns nästan inte. Men är stora för mig.)

Ibland åker radiostationerna ut och sänder från den riktiga världen – ute på gator och torg, på tåg, i slott och koja samt vid en och annan telefonkiosk. Redan för ett par veckor sedan pratade vi om gamla tiders mobiltelefoner med Nils Olander från Tekniska museet i Stockholm. Han viskade till oss att om vi nu skulle sända från Mariefred, skulle vi ju göra det storslaget genom att klämma och känna på en unik telefonkiosk.

Vi muttrade något om att alla telefonkiosker av numera utdöende slag är unika. Och stämde förstås möte med honom; i morse klockan 07 stod vi huttrande i Mariefreds hamn och skådade över vattnet, mot Gripsholms slott – och så gick vi mot Telefonkiosken med stort T. Det är en sådan där kiosk som har kjol nertill – ett glest galler som lär göra att endast exhibitionister lättar på trycket i den och ”som är skydd mot hundar”. Berätta för mig alla som vet: hur var det egentligen med hundarnas agressivitet i Stockhom för 100 år sedan?

Nils berättade ivrigt, småhoppande och samtidigt nästan andäktigt om telefonsituationen i Stockholm runt förra seklet. Mellan 1901 och 1904 tillverkades kjolkiosken (som kallas pagoden i expertmun) och bilden här nedan är från 1910 ungefär, när det rådde stor konkurrens mellan bolagen. (Känns det igen?)

Röra på Kornhamnstorg i Gamla Stan – telefonkiosker från både konkurrenten Stockholmstelefon och Rikstelefon (Televerkets namn på telefoni innan före monopolet) .

Tydligen var det inte helt lätt att ringa mellan de olika näten, och Stockholmstelefon (1908–18) köptes sedermera upp av Televerket. Vad jag undrar är hur det var med abonnemangstätheten – det var väl inte helt vanligt med telefon hemma?

Det unika med telefonkiosken i Mariefred är att den är den absolut enda bevarade av Stockholmstyp … men någon gång har den rätta skylten bytts ut mot Televerkets – fastän den inte riktigt får plats!

Blixtarna syns bara nästan, ser ni? (Irk, vad den nya, lilla gröna teliaskylten skär sig.)

De gamla telefonkioskerna fick förresten ett uppsving under de år när fula, fyrkantiga Epa- och Domusvaruhus sköt upp som mördarsniglar ur marken. Då ville man pynta lite – och nästan alla valde då att köpa en gammal telefonkiosk och ställa som pendang till allt det fyrkantiga.

Denna dag innehöll även

• rundvandring på Gripsholm tillsammans med Antikrundans Knut Knutsson
• intervju med en dansk blodproppsläkare
• lång konversation på tyska med rödbrusiga tyskar
• förtjusande hotellfrukost
• ettrigt ilsken lyssnare som inte hade rattat in P4 på fyra–fem år för att det ju var så dålig musik då.

Detta foto tog jag från min hotellsäng i morse. (Men då fick jag förstås lägga mig på sniskan, huvudstupa med endast vaderna och fötterna på sängen.)

På tredje dagen ...

... inte särskilt återuppstånden.

Numera föder jag ju inte barn särskilt frekvent. Men när någon i min närhet får barn, rusar jag till dem med uppmaningar som ”hurra, föröken eder” och ”njut medan de inte äter jord”. Sedan försöker jag komma mamman nära och viska i hennes öra:

– Pssst. Tre dagar efter förlossningen byter någon ut dina fina, mjuka bröst mot bowlingklot samtidigt som en alien sätter sig i ditt huvud och ger dig en ”näe skareverkligen va så här-spark”. Liksom en flashback, nej, set back, nej en sån där ...

Här menar jag alltså backlash, samma sak som bakslag – ord som alltid sitter djupt begravda och alls inte ligger på tungan, beredda att hoppa ut som grodor. Och aldrig hinner jag berätta färdigt, för någon kommer och drar mig i armen så att den redan med råd överösta kvinnan ska skonas. Då försöker jag attackera pappan:

– Hörru, tre dagar efter förlossningen kommer hon (diskret nick mot mamman) att vara ledsen. Kanske inte ledsen. Men lite nere. Alltså inte hej hopp och trallala. För att inte tala om brös...

Och här blir jag förstås avbruten av någon hyssjande, välmenande person som säger att jag inte ska måla fan på väggen och att om det nu är så att någon inte mår bra just på tredje dagen efter förlossningen, så är det väl deras ensak.

Ok. Men ibland märker man inte ens att man är ledsen fastän man är det. Och då tror jag att man mår bättre om man vet det. Så det så.

Erfaren moder:
- Haha, trams, jag har då aldrig känt något speciellt under tredjedagen!
Erfaren fader:
– Du grät visserligen sju gånger, vek ihop en stålgalge och kastade mosters tändstickslampa i toaletten.
Den erfarnaste Lotten, vrålandes:
– Exakt! (Och så får jag elaka blickar av alla som vet att den nyfödde inte bör väckas.)

Hur ska jag nu kunna sprida detta evangelium till alla som behöver det? Man prioriterar kanske inte obskyra bloggar precis efter förlossningen, nej.

Men hur jävla stökigt kan det bli?

Friktion: fem barn (6–17 år) med sommarlov och två frilansande föräldrar som jobbar arslet av sig för att få ihop de där slantarna som ska räcka till skatter och avgifter (meeen så luddigt det låter), omkostnader för resor och litteratur, skatt, pensionsinbetalningar, försäkringar samt datorutrustning för inkomsternas förvärvande. Alla bor de i ett stort hus i en lagom stor, mellansvensk stad.

Inte så himla konstigt. Nästan normalt, om jag riktigt tänker till.

Men så regnar det nu. Och det regnar varenda och vareviga dag. Under junis fjortonde regniga dag regnar det 100 % av timmarna. Jag letar i mitt barndomsminne och finner blott soliga somrar med bad, solhattar, plåster på knäna och sololja på magen.

– Det regnar! Jag har inget att göra! Det här är tråkigt! säger Lotten, 11 år.
– Regnar? Nämen titta. Det drar snart förbi, säger pappa tröstande och har förstås helt rätt.

Men nu, när den globala uppvärmningen inte sköter sig som den ska, låter det inte riktigt likadant.

– Kaaan vi inte få spela på datorn nu när det regnar? säger de fem med bedjande blickar.
– Kommer inte på fråga, säger den elaka modern. Datorförbud mellan tio och fem. Förresten blir det ju enligt SMHI sol om åtta dagar!

Och vad händer? De hårt arbetande föräldrarna tillbringar helgen – visserligen hemma i huset – med redigeringsarbete och två festarrangemang och låter barnen fara vind för våg. Resultat:

• All nysorterad tvätt hamnar på golvet i tre olika rum som inte har några som helst klädslukande garderober.
• Papperspysselklipp ligger precis överallt.
  
• Smutstvättshögarna når nya höjder trots att tonåringarna tar sitt ansvar och tvättar och hänger som vore de livegna.
• Rullgardinerna är neddragna dygnet runt.
• Rullgardinerna som någon ängel försöker dra upp går sönder som ju moderna rullgardiner plägar göra.
• Nioåringens garderobsdörr trillar av sina fästen.
• Maten tar slut fem dagar efter min handling för 2 173 kr.
• De två yngsta leker Robin Hood ovanpå monsterkylen.
• Tvestjärtskolonin flyttar in i vardagsrummet.
• Jag skrattar så att vinet sprutar ur näsborrarna.
• Barnen äter strutar med glass med – i brist på strössel – chips på toppen.
  

Snälla rara sommar med sol och bad och cykling samt tystnad inomhus – kom nu!

Bonus: Pippi Långstump (förlåt, Inger Nilsson, väldigt underligt det där) som provfilmar 1968. Bara för att jag än en gång ska få stökcitera henne (alltså Pippi): ”Det är ingen ordning på allting. Jag hittar inte vartenda dugg”.

Uppdatering
I kommentatorsbåset minns vi 1987 som Den Värsta Sommaren.

Hej alla handbollsälskare!

Tänk om Tomas Ravelli skulle rycka in och stå ett par matcher igen. Eller om Göran Högosta satsade på ny kula. Eller om Tomas Svensson, den gamle handbollsmålvakten, skulle komma hem från proffslivet för att lira ett år i moderklubben Guif.

(Jag är så nära ett scoop som jag någonsin har varit. Nu är det inte så många läsare här som bryr sig om just handbollsmålvakter, men ni kan låtsas att det handlar om något annat. Kanske att Hemingway har återuppstått eller att Olof Palme bara gick till skogs 1986 och nu är på väg mot en återkomst. Eller att Carolina Klüft har återfått förståndet och ska tävla i sjukamp i sommar.)

Nämnde Svensson.

I SR P4 Sörmland i morse, lät det så här när vi intervjuade den där Tomas Svensson som jag nämnde inledningsvis:

– Hur ser det ut inför hösten, handbollsmässigt?
– Det är osäkert, jag vet inte vad som händer.
– Hur känns det då?
– Ja, det är ju inte roligt.
– Men vad säger du om att komma hem?
– Ja, det hade ju varit en dröm.
– Har du någon gång tänkt tanken att avrunda karriären i Guif?
– Det har jag gjort många gånger! Det vore ju onekligen väldigt bra för barnen att lära sig svenska.
– Har du fått något samtal från Guif?
– Nej.
– Men vad skulle du säga om de ringer?
– Ja, jag är ju fortfarande en egen produkt så jag kanske passar in.
– Ok, om du nu skulle få frågan – är det då möjligt för dig socialt
sett att flytta hem?
– Min fru sa häromdagen: ”Vi kanske skulle flytta till Sverige ...” Jag säger inte mer. Men det kanske vore läge för det. Just nu är vi inte speciellt nöjda med hur klubben här har behandlat oss under den här våren.
– Och om du skulle gå till en svensk klubb,skulle du då gå till någon annan klubb än Guif då?
– Nej, det gör jag inte. Aldrig.
– Nä, nu kommer du hem!

Eller ... så lät det inte alls. Det var ett evigt hummande, fnissande och tramsande. Jag har koncentrerat elva minuters prat till detta lilla replikskifte ungefär som när man tvättar en angoratröja i 90 °C. Men angoran är ändå kvar, liksom.

Någon mer som ni vill att vi övertalar till en comeback? Gunde Svan? Lill-Ba... nä. Men Elvis Presley?

Att göra en tralla (trailer alltså)

Radiopratartiden i mitt liv närmar sig sitt slut efter 18 månader, och då börjar jag förstås att summera vad jag har lärt mig. (Jag kommer säkert att göra likadant när jag ligger på min dödsbädd.) Jag har pratat, intervjuat, bloggenloggat och sagt "hur känns det?" flera gånger.

Sven Jerring väljer och pratar runt plattor på 1940-talet. Är det månne ... öl i flaskan?

Att prata och ställa frågor har jag aldrig haft problem med, men det här att tänka i ”ljud” var något helt nytt när jag började. Men nu är jag van.

– Ringa och boka en intervju med Gunde Svan? Ja, vad kul!
– Springa ut på stan och attackera okänt folk och fråga om vädret? Nämen så roligt!
– Klippa en tralla? Javisst, tre sekunder bara!

Kjell Stensson och Astrid Lindgren ska strax sända. Året är 1963 och båda har de skaffat radiofrisyr.

Aldrig att jag före radiojobbet tänkte på trallorna – alltså trailrarna. De kommer i olika versioner, som

• de som sammanfattar dagens program i efterskott: lyssnarna ska bli nyfikna och tänka ”nämen de där lustigkurrarna vill jag höra på imorrn”
• de aktuella som annonserar vad som komma skall: lyssnarna ska tänka ”åhå, de pratar om 1980-tal hela nästa vecka, det ska jag lyssna på”
• de allmängiltiga som kan spelas om och om igen i ett halvår: lyssnarna ska känna igen sig och ... hm, nej, jag vet inte vad de ska tänka, jag förstår inte riktigt poängen med dessa trallor.

Trallor är alltså 30–45 sekunder långa reklamsnuttar för den egna radiokanalen och dess program, kan man säga. Man hör dem mellan musik, reportage och direktsänt prat. Ni har hört dem. Men hur gör man en? Öh, jag har ingen aning – borde förstås ha gått någon utbildning. Men jag kan berätta hur jag i min lilla naiva och banala värld gör eftersom ni alla just nu tuggar på naglar och hoppar av nyfikenhet. Men först en pausbild.

Tage Danielsson när han 1954 var ny på radion.

Man hittar på någon av dessa ingredienser först:

• bakgrundsmusik (Jailhouse Rock till ämnesvecka om brott?)
• repliker (kanske två radiopratare som käbblar om något?)
• miljö (flygplats och mumlande resenärer, dångande högtalare och personal med konstig betoning)
• allmän tossighet som skulle kunna bli något.

Sedan drar man in prat och musik och ljudeffekter i ett roligt, digitalt program som lägger ljuden ovanpå varandra och så höjer och sänker man volymen så att allt blir ”lagom”.

Lagom? Ja, som sagt har jag egentligen ingen aning om jag gör rätt eller fel – men kul är det! Så här lät jag i trallan om temat vatten, som går denna vecka. (Snacka om flyktigt medium – efter ett och ett halvt år har jag skapat och skapat och har ingenting sparat!)

John Travolta visar sin handdans för mickhållande Kersti Adams-Ray 1983. Kolla, tändstickor på marmorbordet – de kanske tog en cigg ihop sedan? (Sådana där väskor med inspelningsmanicker har de fortfarande på radion. Fast mindre.)

Monsterkylen

Salte Stellan funderar på nytt kylskåp.

Vi hade för fyra år sedan två kylar och två frysar som alla var inkontinenta in absurdum. Gamla, stånkande, gamla gubbar med rutiga tofflor var de.

Efter ingen utredning eller priskontroll what so ever, köpte vi ett monster med inbyggda isbitar ... och som vanligt (ack!) den billigaste varianten på marknaden. När paketet kom, kändes det som att släpa en etta med kokvrå in i köket.

Utvärdering:

1) Monstret är faktiskt för litet, så vi har fortfarande extrakylen och extrafrysen i källaren.
2) Ismaskinen isar igen hela tiden och kräver mer omvårdnad än ett blöjbarn.
3) Grönsakslådorna har spruckit och hänger på trekvart.
4) Vattenfunktionen i ismaskinen funkar inte.

Displayen där man inte får trycka på vatten.

Och nu till det absurda:

4) 5) Vi älskar Monstret och dess lyxiga is.

En trasig grönsakslåda.

En gammal kvinnas insikt

Äntligen måndag – efter en helg med tvära kast som t.ex.

• Femtonåringens högstadiebal i kort klänning (som på 60-talet)
  
• slussöppning med ångbåtstjut (som skrämde oss halvt från vettet)
  
• vinkelivink till kungen och Silvia
  
• hemstadens 350-årsjubileum på Nationaldagen
  
• samtal med en polis (”får jag se på batongen?”)
• hällande spöregn utan ytterkläder
  
• Sveriges bedrövliga fotbollsmatch på tv
  
• födelsedagsfest i Singstar-landet
• EU-val
• ännu en födelsedagsfest
• Robin Söderlings tappra tennismatch på tv
• A Fish Called Wanda på tv.

Hela familjen (alla syns inte) ger varandra skydd i spöregn som vore det en snöstorm.

Nationaldagsfirande, finklädd kvinna.

Polis, tyvärr utan batong.

Fast nu kommer här en åldersdeklaration för mig själv: jag är för gammal för Singstarfester och karaokekalas. Det senaste året har jag varit på tre fester där allt centrerades runt tv:n och sångstjärnor och två fester där alla beordrades att sjunga karaoke.

Men jag vill ju prata. (Jag sa ju det – jag är tydligen gammal.) Jag vill föra och höra samt skratta åt samtal om dåtiden, framtiden, kläder, blöjtid, föräldrarelationer, minnesvärda idrottsögonblick, politik, lumpen, brustna blindtarmar och kärlekar samt brutna ben.

– Sjung nu! Sjung, Lotten!
– Men jag ... vill inte ...
– Alla andra har ju sjungit!
– Men jag kommer inte att vinna.
– Det är inte det det går ut på!
– Men vad går det ut på då?
– Det är kul!
– Ok! Shoot! Jag gör det! (Fan jävlar fan, fan, fan satan fan.)
– Lyssna, alla – Lotten ska sjunga!

Så då sjöng jag in i micken och fick poäng och kunde tydligt se vilka toner jag inte prickade och det var ju lärorikt. Men – förlåt alla som har bjudit mig på alla dessa sjungfester – vad är poängen? (Tydligen 3 547 för mig.)

Kafferep, anyone?

Tips till tonårsföräldrar

Egentligen vill jag skriva om Sveriges landskamp mot Danmark. Men så dök något annat upp.

Det gäller ju att hänga med och inte säga ”vad är det här för dunkadunkamusik?” utan lite coolt och diskret nynna med när något nytt spelas av tonåringarna i familjen.

Den snart nyblivna Femtonåringen har sedan drygt ett år trallat till de oförargliga och i mina ögon till och med mesiga Jonas Brothers. Tre trallande tramsar. Men ... idag föll jag som en fura.

Jonas Brothers – när Joe är Beyoncé. (Klicka här om klippet inte funkar.)

Seså, visa nu era tonårsdöttrar – de kommer att gråta av glädje! (Själv ska jag se på fotboll.)
___
Uppdatering
Den snart nyblivna Femtonåringen meddelar att hon alls inte är inne på Jonas Brothersspåret och att jag måste dementera omedelbart med denna text:

NEJNEJNEJ, du måste skriva i imperfekt. Nej, de är inte bra. Nej. Var. Jag är inte elva år gammal. Jag sitter inte och kollar på Hanna Montana varje eftermiddag. WTF? Har jag varit så icke-kommunicerande under hela våren? FFS, nej! AAAAAAAAARGH *stampar i golvet och suckar högt, säger "ÅÅÅH" och går ut genom rummet som min bror gjorde i min ålder*. Now I am sad panda on you. DET VAR EN ÅLDERSKRIS!

Tydligen är det Billie the Vision and the Dancers, Noah & the Whale, Laura Marling, The New Pornographers, och José Gonzalez som gäller idag. Say what?
______
Det underliga originalet med Beyoncé.
En koreograf förklarar hur man dansar så där.

Moderna ögonbryn

Metro chockade mig häromdagen när tidningen berättade hur man gör sina ögonbryn ljusare. För det modet hade Carolina Gynning tydligen visat upp sig i.

Ljusare.

Jamen javisst, allt annat hårrelaterat är ju så krångligt. Alla vill

• ha hår där det inte finns
• slippa hår där det finns
• ha mörka hårstrån där det växer ljusa
• ha ljust hår där det växer mörkt.

De som kämpar som mest mot denna naturens felplanering är ofta samma personer som glömmer att äta. De har väl inte tid, kantänka.

Men det här med blekta bryn stämmer inte med vad jag har sett på tv. Ögonbrynen i de amerikanska mord- och likserierna (som man råkar trilla in i vid åtta- niosnåret på kvällen), blir allt underligare. Nu alla män, ska ni fokusera eftersom ni måste börja öva på ögonbrynsmusklerna. Ni ska nämligen kunna forma den här nya, klammerliknande varianten:

CSI till vänster, Criminal Minds till höger. Bilderna är INTE manipulerade. (Vet inte vad karlarna kallas eller på vilka kanaler de kan ses.)

Är det bara jag som gillar det bus-buskiga stuket mer? Fröding, Branting och Brezjnev. Liksom.

August Strindberg är tydligen inne, Bjørnstjerne Bjørnson helt ute.

Förr-i-tiden-Madonna och Oasis-Noel ser vansinnigt mysiga ut, men är ju helt ute.

Robin Söderling gick för några minuter sedan till final i Franska öppna. Förmodligen för att han har rätt sorts ögonbryn. Nej, titta bara på ögonbrynen här till vänster.

Men all right, om vi nu ska ha ljusa ögonbryn kan i alla fall jag med mina osynliga parenteser vara modern tills nästa nyck kliver in genom modedörren. Fast då kommer väl något annat mysko ideal – det var ju länge sedan man skulle ha högt hårfäste, det kanske skulle vara något?

Eller stora örsnibbar, gigantiska näsborrar och smala stortår?

________
Uppdatering
Nämen, kan man tänka sig. Det finns sminktips i kommentatorsbåset!

Kulturella fru Bergman

Snart har jag inte sovit på två dygn, men kan både stå, gå, kliva på rätt tåg samt lyssna på Lasse Berghagen och tre trallande operasångerskor i det ölskvalpande Kungsträdgården. Men det var förstås bara uppladdningen inför kvällens övningar.

För si, jag har varit på tijaaaater.

Det var lillasyster Orangeluvan som när biljetterna till ”I väntan på Godot” släpptes, kastade sig över internetkön, knuffade sig förbi alla sajbermänniskor och trängde sig före html:are som inte visste bättre. Och så fick hon de allra, allra finaste biljetterna – ganska långt fram och prick i mitten av Stadsteatern.

En helt annan anledning att besöka just denna teater: teaterteet i pausen! I tiokiloskannor med etiketterat te.

Långstånken strax bakom mig somnade visserligen och snusade med enorma näsvingefladdrande andetag när Micke Persbrandt på scenen höll en slutmonolog med bl.a. denna replik:

– Han sover, han vet inget, låt honom sova.

Och visserligen ringde en satans mobiltelefon när Persbrandt och hans kompis Johan Rabaeus dansade tryckare det allra sista de gjorde på scenen. Men annars skötte sig publiken bra (även om Gunnel Lindblom framför mig stack i pausen).

Plötsligt vill jag nynna på ”Främling”. Foto: Eva-Marie Rundqvist

Som jag njöt – ”I väntan på Godot” är en vansinnigt cool pjäs. Och Micke Persbrandt är ungefär en miljard gånger mer karismatisk på scen än på film, så det så. Föreställningen rekommenderas varmt.

Nästa gång någon till dig säger ”vad väntar du på?”, kommer du inte att tjoa ”bättre tider!” utan bara undslippa dig ett stilla:

– Jag väntar på Godot.

För det gör vi ju alla. (Djupinglotten har talat.)

Nära döden mitt i natten (uppdat.)

Klockan är inte bara barnet, den är knappt ens påtänkt. Men jag kan inte sova.

Då kan man gå upp, dricka varm mjölk, äta en banan, sätta sig att vänta på tidningen, meditera, rabbla neråt från 100 (brukar funka bäst) eller i fantasin möblera om i vardagsrummet. Tyvärr började jag möblera om i huvudet, och kom på att jag borde blogga istället. (Mest för att kunna säga att jag bloggade mitt i natten förstås.)

Min djefla man brukar, när han inte kan somna, tänka på att han är en soldat i amerikanska inbördeskriget. Han är skjuten och sitter under ett träd på en kulle och blöder helt enkelt ihjäl. Tanken på att livsandarna rinner ur honom är tydligen så lugnande att han somnar.

Jag är han till vänster, känns det som.

Det tricket försökte jag mig på nyss – men detaljerna irriterade. Var jag syd- eller nordstatare? Vilket år var det? Är detta egentligen en scen ur Rötter eller Familjen Macahan? Hur kom jag som nyskjuten upp på den här kullen och var är alla mina kompisar?

Jag kunde helt enkelt inte dö där.

Då kom jag på när jag var nära döden på riktigt – jag och Broder Jakob badade i havet (förmodligen inte alls i Frankrike, förmodligen 1980) och trycktes plötsligt ner under vattnet av en stor våg. Och kom inte upp igen. Vattnets krafter tryckte ner oss mot sandbottnen och höll oss kvar, hanterade oss som en hand som gör köttbullar. Det funkade som ... ptja, som sandpapper mot bacon.

Efter ”vad som verkade som en evighet” (extremt slitet uttryck) spolades vi upp på stranden, där alla människor inte alls rusade mot oss utan där alla människor bara smörjde in sig med kokosolja och grävde ner varandra och åt glass och kanderade nötter som om ingenting hade hänt. Vi hostade och frustade, plockade stenar och grus ur våra sår och letade upp våra föräldrar som inte hade märkt någonting alls. Hur kunde de inte sakna oss? Upprörande! De skulle ju sitta och spana efter oss som jag ju gör med mina barn hela somrarna!

Nämen det här funkar ju bra. Åh så lugn jag känner mig. Nu kommer jag att somna på studs.
__________
Lillasyster Orangeluvan korrigerar mig i kommentarerna:

”Det var 1980, jag är vittne att intyga att vågorna var stora som hus och att jag förundrades över hur våra föräldrar kunde släppa ut er i detta kaos. Men orten var Ventimiglia och landet Italien. Vi for över gränsen på en dagstur med den sura, mustaschprydda busschauffören som inte tillät baguettesmulor på buss-sätena.”

Tragedi

Sexåringen kommer strax hem från skolan. Vad han inte vet är att alla hans husdjur har eliminerats på bara två timmar eftersom

• glaset med myrkolonin föll ner från ett trappsteg och gick i tusen bitar
• burken med en vimsig fluga råkade tappa locket så att flugan vimsade ut
• byttan med undervattens-skalbaggar (dykare) genomgick en akut pH-förändring med algblomning som följd
• de två tvestjärtarna Nils och Elsa kanderades av sitt eget foder (en grabbnäve strösocker).

Sådant är nu livet att även barn till pälsallergiker drabbas av djurpassion. Sexåringen har skött sina telningar på helt egen hand och själv ersatt dem när de har råkat illa ut mellan hans tumme och pekfinger.

Nu ska jag fortsätta att rensa trappan till ovanvåningen från myror och förbereda ett griftetal.

Tips: baklängesfest

Nämen vad kul. Maj är ju en sån lugn månad. Visst, tjosanhejsan, en fest till, den klämmer vi in mellan den där picknicken och den där grillningen och en och annan möhippa.

Vårt basketlag har varje år en stor fest. Alla som har tränat med oss – även om det bara är en enda gång – blir bjudna. Vi har tema (men man måste inte klä ut sig om man inte vill, men jag vill), vi delar ut presenter och diplom med nomineringar och vi har musiktävlingar som är riggade så att jag inte ska vinna och sedan ... sedan börjar försäsongsträningen.

Temat de olika åren:

2003: Moviestar (jag var Charlie Chaplin i Johnny Depp-skor)
2004: Beachparty (nästan alla kom i badrock)
2005: Bröllop (jag klämde in mig i min egen bröllopsklänning)
2006: I sagans värld (jag var en sagobok)
2007: Sällskapsresan (alla var tvungna att ta på sig slalompjäxor för att komma in på toa)
2008: Basket (säkert hälften kom som ”amerikan”)
2009: Baklänges (många kom i pyjamas och bytte till finkläder)

18:25 Vickning: ölkorv och Janssons frestelse.
18:30 Konjak och cigarr. Cigarrerna gick inte åt och konjakskuporna var borta, så vi fick dricka ur glögg-glas. I plast.
18:50 Prisutdelning till den förvånade vinnaren av tipsrundan.
19:15 Efterrätt: en fräsch citronfromage.
19:30 Tipsrunda, där bara svaren gavs och de tävlande fick skriva frågorna. Vinnaren (se 18:50) gled runt med hybris. (Några svar: 1912, saxofonsolo, 3,14,aldrig.)
20:00 Bakpotatis, rumpstek och dallas.
20:45 Diplom och presenter till alla lagmedlemmar, varav några plötsligt hette Botten Lergman, Boll Bellman och Seppä Katjanen.
21:30 Den förbannade musiktävlingen med omöjliga regler och utan möjlighet till överklagan.
21:59 Klädbyte för dem som kom i pyjamas.
22:00 Välkomstdrink och snacks.
22:01 Fria övningar.

Så, nu kan ni bara kopiera och ha fest på tre sekunder. Utsmyckningen i festlokalen (som var mitt gula, fula hus) var baklängesklockor och annat som var uppåner och bakåfram – t.ex. en julljusstake.

Äntligen juni. Ikväll är det bara tre klassträffar och en ledaravslutning.