Det här är väldigt ointressant för 99 % av bloggens läsare

Jag tänkte lyda Stationsvakt. Han uppmanar alla att lägga upp videosnuttar på bloggarna och har mage att påstå att det dessutom är enkelt. Well, I beg to differ.

Igår hade vi i basketklubben en lattjolajbanturnering som lokaltidningens sportreportrar har tagit initiativ till. Journalisterna kan inte spela basket över huvud taget (anser jag), men är vältränade så att de orkar spela 90 minuters fotboll. Och ungefär 4 minuters basket i stöten. (Jag skojar inte. Basket är jättejobbigt.)

Så här såg spelarna ut:

 

Fokusera på Willie Cherry där uppe. Det finns ingen coolare. (Pannbanden är ett utslag av plötslig Björn Borg-ironi.) De som inte har namn är journalister – inte för att de inte har namn utan för att jag inte kan alla deras namn. Sorry.

Plannjas Willie Cherry i NSD 1981.

Det vimlar av gamla amerikanska basketproffs i Sverige. Deras barn börjar ta plats i landslaget och vart man sig i världen vänder, finner man gamla idoler som coachar smålag. Och när då Willie för första gången på 20 år lirade, lydde jag ju Stationsvakt och filmade lite på en höft med min iPhone. Och svängde ihop en filmsnutt. Men precis som när jag skriver, blev det för långt – ingen orkar ju se på drygt sju minuters inte särskilt bra basket. Fast – precis som jag anar när jag läser Stationsvakts uppmaning – det är ju så kul att sitta och pussla och hitta på textkommentarer och jag vet inte allt.

Brasklappsdags: titta inte om ni är känsliga för amatörism på alla nivåer.

Orre Trophy år 2010. (De som orkar kolla får se Willie Cherry sätta långskott på löpande band.)

Nu till det som är allmängiltigt som gör att jag trots de interna navelskåderiet publicerar detta: 

Idrottsglädjen

1. Jag tjuter av spänning under OS (och vet inte hur jag ska klara av abstinensen i morgon). Jag älskar

• idrottare som med snor rinnande på hakan snäser av journalister som letar efter rubriker (”Känns detta som ett fiasko?”)
• SVT-produktionen med bakomkulisserna-reportage
• tårar hos en fallen stjärna
• ilskan hos ett besviket blåbär
• bitterheten hos en expertkommentator 
• fokus och kompetens hos alla inblandade.

2. Jag vrålar av glädje när Tioåringens basketlag gör mål och förlorar med bara 37 poäng. Jag älskar

• små barn med glittrande ögon och konstiga bollfrågor
• ideellt arbetande eldsjälar
• motståndarlagets föräldrar som klappar om oss – förlorarna
• Willie Cherrys slitna knän som ändå håller för ett eller två försteg 
• journalister som spelar basket fastän de inte kan
• fokus och kompetens hos alla inblandade.

(Idiotcoacher som helplanspressar när laget leder med 67–0 tar jag upp en annan dag.)

 

Idolbild på Willie Cherry 2010.

___________
Uppdatering
Och nu fick vi ett brons på femmilen. Jag är absolut heeelt slut av total nervositetskollaps. Tack, alla som tävlade!

Jag mötte Lass... eh Fredrik

Har ni läst om hur berömdheter, framstående vetenskapsmän, idrottsstjärnor och utåtriktade författare förlorar talförmågan när de kommer i närheten av USA:s president eller Storbritanniens drottning?

– Vasadu till presidenten? säger David Letterman nästan andäktigt till Steve Martin.
– Jag sa hej ... svarar den annars kulsprutepratande Steve.

Nu har jag varken träffat presidenter eller drottningar, men blängt under lugg på Stellan Skarsgård i ett halvår när vi nästan varje morgon träffades på Slussens T-bana, suttit i Stellan Bengtssons knä, sett en  känd, pank och arg skådespelare spritt näck i min egen lägenhet och påtvingat Hans Rosenfeldt min kåseribok med baktanken att han skulle falla om min hals (vilket är svårt när man är drygt två meter lång) och ge mig jobb på tv. Apropå tvåmetersmän, kastade jag mig förra året som en hungrig varg över Sten Feldreich och berättade för honom hur lång han var 1978.

Jag drabbas alltså inte av munhäfta vid möten med Lassie, utan snarare IQ-deficit. När jag i höstas såg Fredrik Lindström strosa runt i en stor mataffär, lät jag honom inte göra det ifred utan tog sats och nästan sprang de 30 meterna fram till honom och sträckte fram handen samtidigt som jag med ett Julia Robertsleende sa på lite för hög volym:

– Hej! Jag måste bara hälsa!

Fredrik Lindström tittade på mig och sa inget och sträckte inte fram handen. Jag sa heller inget utan sträckte bara väldigt envist fram min hand utan någon som helst tanke på eventuell bacillskräck från den långe mannen framför mig. (Ser ni temat här?) Ta min hand då, förbaskade karl! tänkte jag – tills han lydde.

– Hej! Jag heter Lotten Bergman och jag är också blond, blåögd, från Eskilstuna och gillar det svenska språket! Ja!

Här möttes jag av inget. Blott tystnad. Knappnålar hade förstås inte kunnat höras pga. den bedrövliga muzaken från överallt, men mitt påhopp var inte alls uppskattat. Och varför skulle det vara det? Jag hade kunnat börja i en helt annan ände och inlett med att diskutera våra respektive artiklar i senaste Språktidningen istället. Eller påpekat hur lång han var? Fortfarande leende, sa jag:

– Ja ... det var bara det! Hejdå!
– Öh. Ok.

Äntligen. Han pratade. En liten stund senare fladdrade jag förbi honom såsom man fladdrar när man släpar på en kundvagn med mat för tvåtusen kronor och kunde inte hålla tyst den gången heller.

– Hejdå igen, Fredrik Lindström! sa jag.

Nu blir det lite komplicerat. Den 11 mars är jag nämligen på samma villkor som Fredrik Lindström inbjuden till ett evenemang där jag är ”Språkpolis och bloggare” och han är han.

 

Det officiella programmet.

 

Hur ska det gå, hur ska det gå?

Vart 22:a år vinner vi stafetten

Här kommer mitt favoritminne från OS. Det är 1988 och Torgny Mogren kör sistasträckan. Gunde Svan kan inte hålla sig i målområdet utan åker ut i spåret för att heja fram Mogren inne i skogen.

”Du får vila sen!” hojtar Gunde. ”Neeeeej, nu blir vi säkert diskade” skrek jag framför tv:n. (Det som jag älskar kommer inte förrän efter 4,05, men jag kan inte få tricket med filmklipp som startar efter en stund att funka. Om man klickar här ser man favoritbiten, fast ute i Åväbbla: Youtube.)

Uppdatering:
Ser att Mogren här berättar att inte bara jag var rädd för diskning:

”Man får inte åka och matcha på skidor i spåret. Vi kunde varit av med den guldmedaljen om någon lämnat in protest. En protest ska lämnas in direkt efter, det var en jäkla tur att ingen gjorde det, ingen tänkte tanken att det var förbjudet utan bara att det var kul att Gunde var ute”, säger Mogren.

Inte lika spännande, men det charmigaste ögonblicket i målgånghistorien kanske är när Gunde vinner tre femmilen samma år. (Skrev tremilen först. Helt uppåt väggarna, det är ju inte förrän efter fyra mil som mössan vandrar uppåt.)

Eller så är det bara jag som gläds åt att andra än jag ser ut som Dumle.

Igår var det dags för minnesvärda ögonblick igen. Tur att det inte sker så ofta, man kan ju bli blasé annars. (På fullt allvar sa jag någon gång under 1990-talet att det var ju trist när Sverige var så himla överlägset i ishockey. Det har jag fått äta upp varje gång Tre kronor har förlorat sedan dess – senast nu i morse.)

Jag sparkade i kakelugnen, jag spillde te, jag trampade sönder ett vilset örhänge. Jag försökte sätta mig ner, vilket var lika bekvämt som att sitta på glas i ett skruvstäd. Jag led, helt enkelt. (Och den djefla mannen som fotograferar mig kan inte sluta skratta.)

När det väl var dags för Hellner  att gå i mål med en flagga som det stod ”Sunne” på, hade jag lugnat mig såpass att kameran åkte fram.

Så här i efterskott begriper jag inte vad det var som var så upphetsande egentligen. Sverige var med i tätklungan eller borrade sig framåt längst fram, den enda som grisade var norrmannen Northug och i just detta lopp var det inte tal om att få en liten meter utan snarare att grabbarna gled ifrån de andra med sjumilaskär. (Borra, grisa och liten meter är skidspråk.)

Stafettvinnarna var Daniel Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner.

_____________
Jädra hockeylirare till att förstöra dagen för mig.

Jag gillar verkligen snövintern 2010 (uppdat.)

Jag funderar på om det finns en enda människa i Sverige som inte är påverkad av vädret och inställda kommunikationer. Och besvarar denna retoriska fråga till mig själv med ett rungande ja eftersom man är rätt van vid väder i norra Sverige. Väder söderut göre sig icke besvär om det inte kommer i lagoma mängder.

Irritationsobjekt i snöns fotspår:
Lillasyster Orangeluvan skulle åka hem till Stockholm, vilket är en tågresa på 63 minuter. Vi avvaktade i ett dygn, spanade på sj.se och banverket.se och hittade en avgång som faktiskt funkade. Den var bara en kvart sen, sedan bara en halvtimme sen och sedan ... inte mera sen. Bara 30 minuter sent tåg som man kunde köpa biljetter till – jackpot! Vi gav oss iväg till stationen och fick där av en tålmodig dam i kassan veta att tåget som enligt SJ och Banverket skulle gå om en stund, inte hade lämnat Stockholm än.

– Ok, men på nätet ...
– Ja. Suck. (Damen stirrade med trötta ögon in i skärmen.) Men det står verkligen kvar i Sto... OJ! Nu ställdes det tåget in!
– Ok, men det som ska gå om en halvtimme enligt tidtabellen på sj.se?
– Det står också kvar i Stockholm.
– Ok. Finns det några ersättningsbussar inplanerade?
– Nej, de kommer lite då och då utan förvarning. Det gick en ersättningsbuss till Stockholm här utanför för en kvart sedan.
– Ok ... nej vänta.. För en kvart sedan? Men vilka åkte med den bussen? Vi har ju via sj.se fått veta att det enda tåg som skulle gå var det som nu skulle ha gått om en kvart men som nyss blev inställt!
– Ja. Jag vet inte. Åk hem, åk hem igen.

(Jag körde sedan den stressade Orangeluvan hela vägen hem och hamnade i orsaken till att jag inte vill bo i Stockholm: eftermiddagsrusningen. Fram och tillbaka tog det fem timmar.)

Glädjeämnen i snöyran:

 

Skridskoåkning medelst spark på oplogad bana. 

Baaaaarnen! De skottar snö, de bygger snögrottor, de åker inte iväg på mönstring i Göteborg (hjälp, Sjuttonåringen ska kanske bli tolk), de vill gå på snöutflykt, de kräver att få åka skridskor trots att utrustningen är både trasig och gammal och vi far runt på spark så det står härliga till.

 

En Sjuåring och en Tioåring och lite snö hemma hos Bästisgrannen.

Och jaaaag känner mig som en lulebo igen och fotograferar snöhögar och putsar på skottningen framför den nedkissade brevlådan och klättrar i meterhög snö fram till soptunnan. (Vi missade sophämtningen i torsdags  eftersom vi var nere i Skåne och ska nu försöka fylla soptunnan för trädgårdsavfall trots att den är full med löv sedan oktober.)

Soppåsen och jag. Lägg gärna märke till hur väl jag färgmatchar pulkorna.

Dagens plogbilslustighet:
Vi har en vansinnigt lång trottoar längs huset – en trottoar som vi ansvarar för. Därför betalar vi en halv förmögenhet för att av kommunen få den plogad och sandad. (År utan snö betalar vi lika mycket. Vi har fått valuta för pengarna i år.) Grannen bredvid oss har inte köpt tjänsten. Därför brukar det se lite roligt ut när vår plogade trottoar plötsligt övergår i en normal, människoskottad variant till trottoar. (Trottoar är för övrigt ett lustigt ord, ungefär som kapuschong och öronsnibb.)

Men nu har trottoarblogbilen kommit på en ny variant och bara lagt en jättehög mitt på trottoaren. De som vandrar längs vårt hus måste bestiga Kebnekajse för att komma vidare. Redigering: Det bär mig emot, men det var faktiskt ”trottoarplogbilen” jag menade. Liksom ”basker” kan jag tydligen inte längre skriva ”plog” utan att gå omvägen om ”basket” och ”blog”.

Tröst till alla som inte tycker om eller ens gillar läget:
Det går fler tåg, det finns en framtid i sommar och tänk ändå vad det känns bra att ha en blogg att kunna fylla med snö.

Lagerlöf meets Moberg

Någon gång måste ju även jag lägga ut filmer på Youtube. Här kommer därför en rapport från gårdagen. Jag står bakom mobilkameran och lillasyster Orangeluvan kör sparkstötting medan diverse barn njuter av vädret.

Vi överlevde.

_____________
Uppdatering
Jag kanske ska förklara? Jag och mina två yngsta (7 och 10 år) åkte skridskor med Orangeluvans två barn (3 och 6 år). Efter en dryg timme på den inte alls plogade isen (därav snöskyffeln som vi hade med oss), blev det blodsockerdipp och akut kindförfrysning, varför vi gav oss iväg huvudstupa utan att ens försöka knyta upp skridskosnörena.

Den moderna människan (=vi) vet verkligen inte vad det innebär att lida i snöstorm. Vägen hem tog tio minuter.

OS-guld och OS-brons nyss

Jag ligger i sängen och tittar på OS. Men in tights åker skidor som om det var Tour de France: taktikkörning där en svensk drar ifrån och två–tre andra svenskar spärrar vägen för norrmän och annat slödder som vill lägga fälleben för oss hela tiden. Kommentatorerna skriker med målbrottsröster:

– Vilken laginsats!
– Han borrar sig igenom!
– Jag sätter en klocka på den där granen!
– Nej! De kommer ikapp!
– Nej! Han ser sliten ut!
– Men vad händer?
– Jag ryser i hela kroppen!
– Marcus Hellner tar guld!
– Johan Olsson tar brons!
– Vilken fantastisk dag detta är!
– Och Södergren som föll kommer tia före Northug och här kommer Richardsson och har inte fattat vad som händer!
– Alla kramas! DOM KRAMAS I MÅLOMRÅDET!

Och jag får frossa. Jag skojar inte – jag ligger i sängen under två täcken och skakar som om jag stod ute på en tågperrong och väntade på ett inställt tåg. Jag är kallsvettig, jag är rödrosig, jag vet inte vart jag ska ta vägen – och då kommer Per Elofsson in i  rutan och gråter så tårarna rinner ner på hakan. Någonstans spelas ”Ingenting” med Kent. Oj, nu intervjuas kungen:

– Kungen, hur stolt känner ni dig över detta?

Jag är så fantastiskt glad att jag tycker om att titta på sport på tv. Nä, nu måste jag byta kläder.

 Södergren, Hellner, Olsson – Richardsson anslöt lite senare. (Ni som vill se de sista sju minuterna kan göra det hääääär.)

____________
Jacob Hård (som kommenterade loppet) bloggar om upplevelsen.

Uppsamlingsheat (uppdat.)

Min lillasyster Orangeluvan och jag diskuterar just nu om det finns några bortkastade år eller något som vi ångrar eller perioder i livet som vi skulle vilja göra om. Men hur vi än försöker, kontrar den andra med något som får oss på bättre tankar.

– Jamen mitt år som arbetslös var verkligen helt bortkastat! säger hon.
– Tsst, du skrev ju jättemånga artiklar som frilans under det året. Annat är det med våra fyra år i Väggarp, örk bara! säger jag.
– Snicksnack, om ni inte hade vantrivts där, hade ni ju inte flyttat hit – till det gula, fula, underbara huset.
– Men … ja. Jo.

De tre senaste dagarna är verkligen inte bortkastade, men kommer förmodligen att hamna i den grå sörjan som numera är mina minnen från förr. Om jag inte bloggar om dem förstås! (Nej, det här ska inte bli en dagbok. Men ett uppsamlingsheat när det gäller flertalet lösa trådar som är oknutna och fritt fladdrande.)

Jag åkte till Kista och höll ett föredrag om sociala medier på en internetmässa. Då berättade jag om SJ och SVT, som sköter sitt twittrande med den äran – men klagade på att SJ har fått för sig att det räcker med att vara närvarande på Twitter mellan 09 och 16 på dagarna.

Åhörarna. Innan jag började prata anade jag inte vem den inringade mannen var eller vad han skulle säga på slutet.

Man kan lugnt säga att företag som sköter sitt twittrande fick gratisreklam, att några bloggare fick sig en mild känga och att jag ifrågasatte viss sorts twitter. När föreläsningen var slut, reste sig mannen i den röda glorian upp och sa att han hade twitterrapporterat allt som jag sa.

– Och så har jag en hälsning från SJ. De funderar nu på att utöka sin närvaro på Twitter!

Wow. Var inte det fruktansvärt coolt?

När jag en lite stund senare skulle ta tåget mot Lund, kom jag att tänka på min försvunna rullväska som är full med ack så saknade böcker. Bagport, som har hand om hittegodset, envisas med att säga att väskan inte är funnen, men jag ger mig inte. Och gick till ”Lost and found” på Centralen.

 Men. Öh. Hittegodsavdelningen var inte full av hittegods utan bara en byggarbetsplats. 

 Jag kikade in bakom det svarta planket. Inte en enda väska! Inte undra på att de inte hittar mina böcker.

Besviken fick jag beskedet att hittegodsavdelningen ska flytta ”någon annanstans” och klev sedan på tåget. Endast två timmar först sent kom jag så fram till Lund. Där var det snö, kallfuktigt och underbart. Lund är underbart. Lund är Lund och min favoritstad, full med mina lundensiska favoritmänniskor.

Domkyrkan i Lund. (Som några lundensare varje år försöker putta omkull när de firar minnet av Jätten Finn.)

Efter välförrättat värv i Lund (återträff med NE-kolleger, Kunskapståget tillsammans med den djefla mannen och ett evighetslångt bankbesök), gav jag mig mot stationen i farinsockersnön som inte på något sätt är kompatibel med rullväskor. Dessutom har just den här rullväskan ett ovalt hjul, som egentligen borde jämna ut dunkandet mot kullerstenen. Jag lät som en baskagge i en plåtfabrik där jag hasade fram.

Kvicksand, liksom.

På tåget hemåt höll jag andan och tummarna och fick faktiskt tåget att hålla tidtabellen. Tyvärr konstaterade jag detta med hög röst till alla andra passagerare, vilket naturligtvis gjorde så att det gick troll i resten av resan.

Tågbytet i Norrköping brände inne eftersom tåget ”var borta”. Ingen visste var det var och ingen tågpersonal kunde ge oss besked trots att de gång på gång ringde hemliga nummer och fick tag på människor som inte heller kunde svara. Plötsligt sa en röst i högtalarna att vårt tåg hade ersatts av bussar som stod på hållplats C1.

Det var runt –10 C° och de flesta var dåligt klädda och oförberedda på 30 minuters utomhusväntan. Jag som var varmt klädd och har erfarenhet av luleväder, frös så att knäskålarna hoppade i höjdled. När den första bussen kom, kastade sig folk fram som hyenor på ett dött lejon. Rafs, krafs, puff, buff och hutter. Uppdatering pga. glömska: Vi skulle ha tagit det bortttappade tåget kl. 12:32. Busschauffören visste redan kl. 11.00 att han skulle köra oss. När jag vid halvtretiden twitterfrågade SJ vad som hade hänt med det försvunna tåget, visste de inte.

Twitterexempel. Och ja just det. Inställt var det ju. Ehum.

Den här bussen – som jag inte fick plats på – hann köra i tio minuter innan den krockade. 

 

Här är min buss, och min arbetsplats under de drygt två timmar som bussen slingrade sig genom snötäckt landskap utan mobil- eller internetvågor.

När jag efter ännu en evighetslång resa kom hem, konstaterade jag att det hade plogats. Det är i och för sig bra. Men jag har ju stukat handen och är den enda starka personen i huset under några dagar. Vad göra? 

– Aha, där kommer ett stort fordon, sa jag och älgade över drivor, viftandes med armar och ben samtidigt som jag skrek och pekade på snön. (Vilket ju skulle kunna betyda vad som helst. ”Hjälp mig, jag har tappat bort min hund i snödrivan där.”)

 Vallen som inte längre är där … eftersom jag med en hundring mutade en ängel i traktor.

Så. Har jag glömt något? Jodå: jag har glömt att rapportera om alla mina OS-sittningar – men det kommer. Största skandalen som jag hittills har hittat är nog denna:

 Coachen Bengt-Åke Gustafsson är med och tränar med sina spelare. Utan hjälm, ujujuj. Tror han att han är Guy LaFleur?

Mittinattenblogginlägg om tv-teknik

Jomen. Jag ligger i en gästsäng i Lund. Här har jag legat förut, så jag känner mig hemma. Den djefla mannen har placerats sju meter närmare jordens mittpunkt för att husets ägare ska kunna sova de också. (Han megasnarkar.)

Och jag ska titta på hockey. Japp. Det är ett inte helt övertänkt eller förnuftigt beslut eftersom jag förväntas föreläsa i morgon, men jag har faktiskt läst på: man kan missa en natts sömn och ändå klara sig bra dagen efter. Man kan ta mikropauser och man kan dricka kaffe. Dessutom kan man jämföra sig med Bruce Willis, Sigourney Weaver och Denzel Washington som ju ideligen utför stordåd trots vansinnig sömnbrist.

Jag tittar på tv i datorn och bilden hackar lite medan ljudet är perfekt. Och så blir jag (för tredje gången på i och för sig ganska lång tid men ändå) förbannad på hur fruktansvärt svårt det är att titta på tv nuförtiden. Jag är nämligen tv-support åt ett gäng till åldern komna. (Födda före 1960 allihop. Alltså gamlingar?)

– Hej, min tv visar text-tv fastän jag inte vill det.
– Hej, min tv har inget ljud plötsligt.
– Hej, när lampan lyser borde tv:n funka, men min är tvärtom och lyser när den är avstängd, skarevaaaa så?
– Hej, jag har bara en konstig meny som pratar om uppdateringar, men jag vill se Rapport!
– Varför har jag tre fjärrkontroller plötsligt?
– Vem stoppade in en radio i min tv? Jag vill inte lyssna på radio!
– Hej, var sa du nu att påknappen sitter?
– Varför behöver min tv en massa betänketid när jag byter kanal?
– Vaddå blå knapp? Jag har fyra blåa knappar!

 

Forna tiders s.k. testbild. Fast vad jag vet, testade vi inget i vår familj.

Vi är inne i en period med bra många tekniska landvinningar. Folk försöker se vad som kommer att funka eller behövas om tio år medan jag bara undrar varför det är så förbaskat svårt att titta på tv-program på tv – på datorn är det ju hur enkelt som helst att få en bild. (Ooooh, nu gjorde Foppa nästan mål!)

Uppdatering
I andra perioden somnade jag i sängen med datorn på magen.

Intervju med SJ:s twittrare (uppdat.)

Ursäkta allt prat om sociala medier i den här bloggen som ju ska handla mest om mögel och stukade kroppsdelar samt illasinnade legobitar. Men jag måste, för försörjningens skull, allmänbilda mig (och i förlängningen även andra) i ämnet.

(För er som lider av twitteraversion eller bara allmänt ointresse: grundkursen som räcker till kafferastsprat kommer nästa vecka.)

Jag har intervjuat Katarina Nyman, en av sju SJ-twittrare som på ett mycket tålmodigt sätt twittrar svar på frågor om resegaranti och förklarar växelfel samt letar reda på folk som kan beskriva en korrekt vagnlutning.

Det var inte helt lätt att få hitta fram till en mejladress; så här såg det ut när jag först (utan att tänka efter) googlade lite:

 

Jahaja. Får publiken komma försent till föreställningarna?

Tänk er nu att jag är Bosse Holmström runt 1973. Anteckningsblock trenchcoat. Pennstump bakom örat. (Men egentligen skrevs allt i ett enda mejl. Inga följdfrågor alltså.)

Hur hamnade du på SJ:s Twitterredaktion? 
Vi som jobbar kommer från kommunikation, presstjänsten, marknadsavdelningen och SJ Prio (SJs kundprogram). Vi blev ”draftade” för att vi kan kommunikation och för att vi är intresserade av sociala medier.

Hade ni någon erfarenhet av Twitter förut – eller var ni bara osedvanligt duktiga på att skriva?
Ingen hade erfarenhet av Twitter, men vi hade alla öppnat ett eget Twitterkonto för att lära oss hur det fungerar. Eftersom vi alla jobbar med kommunikation så förväntas vi kunna skriva. :-) I förstudien bestämde vi hur vi skulle vara.

• Vi är personliga, avslappnade och snabba.
• Vi är inte ironiska men har glimten i ögat.
• Vi är trevliga, hjälpsamma, bekräftande och ska försöka vara objektiva.
• Vi ger korrekt och aktuell information.
• Vi är varierande och intressanta.

Jag ser framför mig hur ni sitter tillsammans, liksom som på en tidningsredaktion. Har ni skrivit ut och satt upp roligt twitter, eller på något annat sätt sparat minnesvärda tweets?
Vi sitter alla på våra vanliga arbetsplatser på olika plan i huset och inte ihop, så det finns ingen riktig plats för tidningsurklipp och dylikt. Jag – som sitter på presstjänsten – sätter dock upp klipp på vår presstavla.

Stämmer det att det bara är en person i taget som SJ-twittrar? Hur har ni i så fall koll på vad kollegan skrev igår? Har ni överlämningsmöten som på sjukhus?
Från början var vi fyra som twittrade och en projektledare som var backup. Efter jul skulle vi varit sju personer inklusive mig, som är ansvarig för redaktionen. Men så en bröt foten och en har fått vila en månad pga. hög arbetsbelastning. Men snart hoppas vi vara fulltaliga igen. Vi har redaktionsmöte varje dag där vi går igenom vad som kommit in sedan vi stängde dagen före (vi twittrar 09–16 varje dag). Vi använder oss av ett verktyg som heter Cotweet där man kan följa konversationen på ett enkelt sätt. Men även om man inte är huvudansvarig en dag, så följer man oftast konversationen ändå – fast det är inget krav. Jag brukar t.ex. scrolla igenom twitterflödet i mobilen varje dag på väg hem.

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha sagt något om obetald arbetstid och nickat igenkännande.)

Är det kul? Stressigt? Upplyftande? Svårt?
Det är både kul, stressigt, och upplyftande. Fast mest kul!

Har ni fått beröm, trumpetstötar och fyrverkerier för ert jobb mitt bland all kritik mot SJ:s förseningar?
Vi får ofta beröm. Många skriver att de inte gillar SJ pga. av förseningar och annat men att de älskar oss på SJ_AB och tycker att vi gör ett bra jobb. :-) Vi har också fått beröm på flera bloggar och många hör av sig till oss och vill att vi ska komma och föreläsa om sociala medier, vilket vi gör ibland om vi har tid. Nu har vi dock fått så många förfrågningar att vi tackar nej och funderar istället på att starta en egen erfargrupp inom sociala medier.

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha tjoat ”erfavaddå?” eftersom jag aldrig har hört det ordet förut. Det är väl en samling av erfarna människor som spånar idéer ..? En erfarenhetsgrupp?)

Har ni funderat på att göra tjänsten till även en grynings- och skymningstjänst så att ni faktiskt twittrar när de flesta åker tåg?
Vi har funderat i de banorna men vill att SJ_AB ska vara kunddialog och inte kundtjänst och vi tror att om vi höll öppet längre skulle det bli en kundtjänst istället. De flesta frågorna vi får in efter 16 handlar om tågen är i tid eller inte och de kan man se på sj.se. (Kundtjänst har dessutom öppet till 21.00.)

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha sagt ”men vaddå kundtjänst, ni kan junte dissa något som ni inte har provat”.)

Är det allmänt känt på SJ att ni twittrar? (Jag försökte hitta en mejladress till er, och fick från SJ svar som antydde att folk inte ens visste vad Twitter var.)
Det har gått ut info på vårt intranät, i vår personaltidning, i vår kundtidning Kupé och på sj.se. Dock har vi ingen gemensam mejl.

Hur ska man tänka när man egentligen behöver 240 eller 700 tecken för att få fram det man vill skriva, men det bara finns plats för 140?
Man  måste använda sig av förkortningar som inte alltid stämmer överens med svenska språknämndens regler. Jobbigt i början men man vänjer sig. Det är bra budskapsträning!  Vi skriver t ex ofta:
& = och
m = med
pers = personal

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha sagt ”det heter faktiskt Språkrådet” och varit lite dryg för att sedan utan knot godkänt förkortningarna.) 

Några gånger har ni haft gästtwittrare. Hur har det funkat?
Vi tar ibland in folk från organisationen med specialkunskaper. Det kan vara fordonschefen, kundtjänstchefen, SJ Prios chef med flera. Vi på SJ_AB kan svara på det mesta eftersom vi har ett nätverk med personer runt om i organisationen men vi tycker att det är kul och bra att profilera andra personer på SJ som är ansvariga för områden som kunden har väl kännedom om. Igår tog vi in en extern gästtwittrare – Banverket – som fick många frågor om infrastrukturen.

Läser ni twitter som inte är riktat till SJ_AB?
Vi har ett antal sökmotorer som vi använder oss av t.ex. Netvibes och kan på så sätt följa (och svara på) vad andra skriver om tåget och SJ. Det beror dock på arbetsbelastning hur mycket vi hinner med.

Är ni hemliga och anonyma eller kan du rabbla förnamnen på de sju som twittrar?
Vi är inte hemliga, våra namn står i vår bio på vår twittersida. Vi heter Katarina, Marie, Annika, Susanne, LB, Marcus och Margareta.

Har någon av er förresten råkat ut för en dråplig SJ-resa? (Själv tog jag i december tåget från Eskilstuna kl 14 och kom fram till Stockholm kl 19 – fyra timmar för sent.)
Jag själv har inte det utan mina resor brukar flyta smärtfritt. (Har tyvärr inte hunnit fråga de andra i redaktionen.)

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha påpekat att man inte är en riktig svensk om man inte har en SJ-historia att dra på släktträffar och styrelsemöten.)

__________________________
Tack, Katarina Nyman, för att du orkade och tack, tack, tack för att ni alla har glimten i ögat! (Vad stackarn inte vet, är att jag i detta nu har skickat ett nytt, långt mejl till henne eftersom jag idag inte fick byta en ombokningsbar biljett pga. att ”bokningen var spärrad” för att SJ misstänkte att det tåg som jag tänker åka med ”misstänks vara ett sådant som drabbas av svartabörshandel”.)

Uppdatering
Ack, sådan besvikelse. Här såg jag framför mig hur jag skulle dras in i en svartabörshärva och hur Lottengate med eldskrift skulle ... äh. Det som hände igår var att jag skulle boka om en biljett. Men trots att det fanns platser kvar, kunde tjejen i kassan inte göra något eftersom ”de” (oklart vilka) ibland låser bokningen på avgångar som lockar svartabörshandeln.

Idag på Stockholms Central var det ingen svartabörsrisk. Jag fick min biljett och tjejen i kassan sa:

– Va? Va? Nej, de [oklart vilka] låser bokningen ibland när de tar bort en vagn, men inte annars.
– Tar bort en vagn? Varför tar man bort en vagn?
– Öh. Svartabörs ... näe. Det kan jag inte tä... näe. Varsågod, här är biljetten, trevlig resa.

Så nu sitter jag i lugn och ro på tåget mot Lund och inte är vi ens sena. (Men kan man bara låta det där med svartabörsstängningen vara? Måste vi inte tillsätta en utredning eller nåt?)

Bloggpaus

Vet ni vad som händer när man måste förbereda sig för att i morgon hålla ett föredrag om hur företag sköter sig vad gäller ”sociala medier”? Man måste fokusera stenhårt som Charlotte Kalla, hänga på Twitter och Facebook och läsa 317 åsikter i 567 artiklar och förmodligen sedan falla ihop som Marcus Hellner. Och vad händer nu?

Man har inte tid att blogga. Oh, the irony.

(Men redan i morgon eftermiddag åker jag med SJ till Lund. Då finns det med tanke på hur tågen har gått i vinter säkerligen en massa tid för att blogga. Vad ska jag göra i Lund? Detta, som det finns några platser kvar till. Mejla om ni är intresserade.)

Modebloggare Bergman (uppdat.)

Igår stukade jag tummen i en match mot Motala. Hur klarar man sig då, tror ni?

Rätt bra. Förutom att det är ett tjorvande och stånkande och fäpplande att få till mellanslag på tangentbordet. Med tummen gör det jätteont, utantummenserdetutsåhärnärjagskriverju.

 

Sorry, tänkte inte på att placera en tändsticksask i närheten som jämförelse.

Men AJnu AJska AJvi AJinte AJfokusera AJpå AJtummen AJutan AJpå AJ-OS-mode. Sent igår kväll hittade jag nämligen Norges curlingherrar, som har tagit på sig golfbrallor. Och när man tänker på golfbrallor, är det svårt att inte associera till cirkus och därifrån gå vidare till clowner och sedan förstå att ett lag som ikläder sig snygga clownkläder, har tänkt helt rätt. Jädra norrmän till att göra allting rätt.

Norska skrev.

Tänk ändå, om vår flagga inte var just gul och blå. (Bilderna lånade jag här.)

Utan att ens leta, hittade jag nyss ännu mera coolt OS-mode. Det är de amerikanska snowboardåkarna som har fått täckbyxor (i Gore-Tex) som ser ut som slitna, pösiga jeans. Självklart. (Bild härifrån.)

Så vad har nu hänt – har jag börjat bry mig om mitt yttre, kommer jag att börja köpa modetidningar och blogga om dagens outfit som alls inte är gamla 501:or och hoodie varje dag utan benvärmare, diadem, reapris på pälsbräm och ovanligt lyckade färgmatchningar?

Förmodligen inte, för jag är lika dålig på det som på att trycka ner tummen på mellanslagstangenten. (Förstår ni vad jag går igenom för denna texts publicerande?)

 
Resten av den amerikanska OS-truppen ser ut som de coola i min klass gjorde runt 1977.

Svenskarna har en häftig mössa i år, tycker jag. (Det här är 1998, 2002, 2010. Kunde inte hitta 2006.)

Kommer ni ihåg när Linda Haglund plötsligt skulle springa 100 meter i baddräkt? Eller när Gunde Svan och Mooogren åkte i vita skiddressar med streck och fyrkanter? Eller de pyttesmå shortsen som gjorde att alla fotbollspelares lår såg ut som Tomas Gustafsons?

Japp, jag är en idrottsmodebloggare.

Babara Ann Scotts troschock i OS 1948. (Bild härifrån.)

Uppdatering!
Enligt Ulrika Good designade Patrik Sjöberg (som jag tycker om, så det så) en av friidrottslandslagets dräkter. Ja, den till vänster.

Om jag har hört det förr, måste jag ha förträngt det. Jag är alldeles jätteförvånad och vill ha bevis och garantier i tre exemplar!

<---Det var tider, det.

Melodifestivalen 2010, del 2

Här försöker man twittra som en modääärn en, och så kommer det 200 nya tweets var tionde sekund. Jag kör bloggrapport istället!

1. Manboy med Eric Saade [sa-a-de]. Stackarn har för små kläder och blir på slutet dränkt i vatten. Hur går det nu om han ska sjunga en gång till? Låtens text ... humdidum, Manboy, Manboy, Manboy, Manboy, Manboy. Väldigt mycket BWO.

– Vad är en mänbåj? säger Sjuåringen.

Men byter han kläder nu – om han måste dränkas en gång till? Direkt till final. Ha! Då måste han ju bli dränkt igen! Neeeeeeej! Det kom inget vatten! Och där sitter Molly Zandén och gråter flickvänstårar. Och jag tänker på Womanizer med Britney Spears.

2. Hippare hoppare med Andra generationen och frontfiguren Dogge Doggelito i kläder som är både ohippa och illasittande. Vita brallor? Haha, Måns säger att man ska rösta på Dogge om man vill ha en cykel på köpet!

– Hipphopp ska vara coolare, säger Sjuåringen. Yo!

3. Innan alla ljusen brunnit ut med Anna Maria Espinosa som rimmar ”vinden” med ”himlen”. Oj, hjälp, hon sjunger falskt. Ajaj, så nervös. Men jag gillar frippan, lite 1940-talshingel. – Aaaaaaaah aaaaaaah aaaaahhhh! skriker hon och klänningen sitter som en säck.

– Konstigt hår, säger Sjuåringen.

4. Come and Get Me Now med Highlights & Mist och en sångare i *ryyyys* vita jeans. Nämen alltså ... 1993? Oj, en som körar vid sidan har knallröda  jeans. Sångaren fladdrar och kniper med handen över micken precis som Charlotte Perelli. Låten är lite som ... The Corrs? Hela församlingen vid tv:n kräks, medan Sjuåringen glittrar med ögonen och trallar med:

– Det är ju helt underbart! säger han.

Nu kräks vi lite tystare.

5. Sucker for Love med Pauline som har Mimmi Pigg-frisyr och lite Amy Winehouse-röst. Stencool. Jättejätteduktig! ”My heart is pounding for you” sjunger hon och låter hela överkroppen dunka i takt med musiken. Tyvärr vill jag ha en sådan där klänning. (Får inte. Kallas ålderskris.) Andra chansen.

– Usch! säger Sjuåringen med avsmak.

6. We Can Work it Out med Andreas Johnson, som jag gillar när han inte sjunger med Carola. Men det låter som en annan ... ”Jerk it Out”? Nämen se, han har ju samma sångställning som Thåström! Direkt till final.

– Tummen upp! säger Sjuåringen.

7. Underbart med Kalle Moraeus & Orsa Spelemän och en allmogemålad Stratocaster! Men för att vara en elgitarr låter gitarrplonket väldigt akustiskt. Igår på OS-invigningen spelade alla violinister sönder sina stråkar. Här ser det lite lugnare ut. Andra chansen.

– Blärk, säger Sjuåringen.

8. Manipulated med Hanna Lindblad som ser ut som hon ... ah, hon som är gift med Michael Douglas men nu sjunger hon ju ”I Was Made for Loving You Baby” utan Kiss.

– Tummen ner! säger Sjuåringen.

Mellanspel med Dolph utspökad i lösflätor och påmålade fräknar. Inte riktigt lika läckert som förra veckans motorcykel, trummor, Elvis och karate. Jag föredrar Dolph som karl.
 __________
Ååååh. Måns sjunger Kent med Glada Hudik. De ler mot varandra så att hjärtat smälter och eftersom mitt hjärta dunkar för basket, kommer morgondagens match att bli komplicerad att genomföra. (Det är nu ni rynkar pannan och tänker att jag inte är helt logisk.)

Jag vill ju bara uppleva ett OS på plats, är det för mycket begärt?

När jag fyllde år förra veckan, fick jag en tv/datorskäm som sitter fast på väggen bredvid sängen. För i sängen sitter jag ju och jobbar som en Kar de Mumma, Astrid Lindgren eller Proust. (Övriga jämförelser lämnar vi därhän.) Nu är det OS-invigning mitt i natten och jag kan se att alla deltagande länder har krävt att de inmarscherande ska ha

1. kamera i ena handen
2. väldigt liten flagga i den andra handen
3. tuggummi i munnen.

Kommentatorn Katarina Hultling berättade att hon var konfunderad över vad den iranska deltagaren i slalom ska göra med huvudduken när hon trycker på sig hjälmen. Jag sträckte ut högerhanden (som jag är beredd att offra för att få delta i ett OS) och hittade datorn. Jag sträckte sedan ut vänsterhanden och hittade kameran. Den djefla mannen underhöll mig under tiden med sovgrymtanden och rejäla gomsegelsfanfarer medan jag letade upp en livechatt där andra tokar delade med sig av åsikter om OS-sändningen. Jo, Katarina, iranskan tar av sig huvudduken.

Och så kom Sveriges trupp in! Så absurt: jag är ensam och vaken, men samtidigt tillsammans med en massa okänt folk via internet, tänker jag och tar som den naturligaste sak i världen bilder på datorn och på tv-skärmen. På chatten är de okända människorna samtidigt oroliga för Foppas skaderisk och hurrar av glädje när han har tagit sig 30 meter utan att falla och ber sedan SVT att se till att någon ber honom att stretcha ordentligt efter insatsen. Uppdatering: Minsann. Jan Majlard tar på sig äran till Foppa-valet. Och känner att han måste tala om det.

Foppa, darling. (Och dator-darling samt tv-darling.)

Sedan kom Nelly Furtado och sjöng playback i den långklänning som jag fick uppsydd 1988. (Nej, hon frös inte – invigningen skedde inomhus. De påpälsade idrottarna svettades säkert floder. Men det är de ju vana vid.)

Och så blev allt fantastiskt och underbart imponerande och spektakulärt och högljutt och färgglatt och huuuuga vilka stora OH-kanoner de måste ha tillgång till i Canada.

Islossning på innerplanen.

Så, hur tar jag mig till London-OS 2012? (Jag kan ta SVT:s Jonas Karlssons plats; han är ilsken på reklamavbrott, dåliga kommentatorer, telefoner som inte funkar och kaffeapparater som behöver Elofsson. Det kan jag ju stå ut med.)

Släpp taget om det du inte hinner fånga

För tio år sedan läste vi fyra morgontidningar här i huset: Kuriren, SvD, DN och Sydsvenskan. De kan tyckas vara lite mastigt – och dyrt – men vi tänkte inte så mycket på det. Eller, jo, jag tänkte visst på det och övertygade mig om att det var precis lagom med fyra tidningar. Per dag.

Kuriren måste man ju ha – en lokaltidning så att barnen kan klippa ut artiklar när det skrivs om dem (förr eller senare hamnar väl alla i lokalblaskan) och så att man vet vad som går på biograferna.
SvD – vi fick en provprenumeration som var hur billig som helst och lyckades förlänga den till samma pris i flera år.
DN – vi fick en provprenumeration som var hur billig som helst och lyckades förlänga den till samma pris i flera år.
Sydsvenskan – jag var kåsör i SDS och fick tidningen gratis så att jag kunde se vad de andra kåsörerna skrev om och inte skriva lika tråkigt som de gjorde. (Min tolkning.)

Varje dag brukade jag dessutom sätta mig och på pensionärsvis ringa in vilka tv-program jag ville se. Ibland var det lite stressigt att se tre dagars olästa morgontidningar ligga på hög, men det gick ganska snabbt att bläddra genom dem. Ofta tänkte jag ”åh, halvåtta, om man skulle ta och sätta på nyheterna” eller ”neeeeeej, nu missade jag Sportspegeln”. Om det var melodifestivaltajm, köpte jag alla kvällstidningar och sparade dem. (Jorå, de finns kvar.)

Idag går jag ibland in på tv.nu och ser om det finns något som jag inte får missa på tv. Vi prenumererar på Kuriren (för urklippspärmens skull) och SvD, men läser lika ofta via dator som vid köksbord. Ofta ser jag Mästarnas mästare och Världens undergång (kan jämföras med En värld i krig och rekommenderas varmt) på SVT play. Mycket tid lägger jag på att läsa mina 100 favoritbloggar och följa deras länkar samt att försöka hänga med i svängarna på Twitter. (Jag är inte [än] en regelbunden twittrare.) Och det här med det nya sättet att ta in information är faktiskt stressigt – men det är inte stressigt att läsa.

Det som stressar och som känns besvärligt är att träna på att inte sakna det som jag inte hinner lägga tid på.

Dåliga böcker, dåliga filmer, dåliga artiklar – våga ge upp! Ok, winners never quit and quitters never win, men de som aldrig ger upp kommer faktiskt att känna sig bra mosade om ett par år.

Eller så löser sig allt automatiskt så att

• de ointressanta filmerna inte görs
• de undermåliga böckerna inte ges ut
• de som inte har något att säga slutar uttala sig.

Jomenvisst.

Fotnot
Jag lever inte riktigt som jag försöker lära. Har just nu 342 olästa blogginlägg i min RSS och Twitter blinkar att det  finns 37 nya uttalanden att läsa sedan jag kollade för 13 minuter sedan och nere i köket ligger tidningarna olästa eftersom Den djefla mannen fyller år idag och jag inte hade packat in paketen tre minuter innan vi skulle sjunga för honom och vad i hela friden ska vi äta för mat ikväll och ack ack ack vi måste fylla våra kurser för att gå runt och vänta ... det känns som om jag har glömt något.

Skidor, pjäxor och våra bindningar till dem

 

Jag på Dundret i lånad utrustning (1978).

Det här med att engagera kommentatorer att yvas över basket är inte lätt. Vips övergick gårdagens inlägg till att handla om skidbindningar. Allt är Ökenråttans fel, för hon berättade när hon och lille Maken häromdagen mitt i Stockholm grävde fram forna tiders skidutrustning i källaren. Men

• Ökenråttans ena lagg bröts av
• väl hemkommen lossnade båda pjäxornas sulor
• Lille Makens ena sula lossnade
• Ökenråttan fastnade i nya utrustningens avancerade bindningar.

Hur tar man sig hem med en avbruten skida? Man går-åker som en curlingsopa.
Hur går man hem med en flärpande sula? Enligt Ökenråttan går man som i tango.
Varför köper man inte ny utrustning? Det gör man.

Nu minns jag ju mina egna skidutrustningar från anno dazumal. (Vilket jag har berättat om tidigare.) Farbror Sten lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor i skinn. De slutade alldeles ovanför fotknölarna och var ohyggligt obekväma när de karvade hål i mina basketben. Jag plogade mig nerför Ormberget i Luleå medan jag längtade till Skåne. Sedan föll jag i liften, for huvudstupa in i skogen och fick astma samt ont i knäna. Och allt var de vinröda läderpjuckens fel.

Gårdagens kommentatorbås är förresten en källa till nya kunskaper. Gamla pjäxor i skinn murknar, gamla pjäxor i plast spricker, gamla skidor går i största allmänhet av och alla, alla bindningar krånglar. Cecilia N förklarar:

Numera sitter det en liten pinne längst fram på skon, tänk en sån pinne på armbandsklockan som man sätter fast armbandet med. Den pinnen ska på nåt sätt fångas upp av en ”mun” på skidan och så stänger man munnen (genom att dra i näsan, höll jag på att skriva). Men det finns en klump som sitter strax framför munnen på skidan och den ska man ha uppfälld för att öppna munnen och så fälla ner den för att stänga.

Aha.

Tänk om den här fantastiska vintern (och jag är inte ironisk utan bara norrbottning) är den första i en lång rad vintriga vintrar! Tänk om vi får vinteridrotta som förr i ett par år framåt! Tänk om till och med jag kommer att återuppliva gamla minnen. Som när jag blev bjuden på en resa till Åre av dåvarande pojkvännen som bara ville segla, windsurfa och åka slalom och alls inte prata om basket. I Åre var jag febersjuk fem av de sex dagarna och inte den populäraste i sällskapet.

 

Jag i Åre med lånad utrustning och basketklubbens träningsoverallsbrallor (1984).

Det svenska språket förvirrar ibland

Igår kväll följde jag med Tolvåringen till basketträningen. Jag har inget med just det laget att göra, utan skulle bara sitta vid sidan om planen och titta och i slutet av träningen berätta för alla killar att de på herrmatchen på söndag ska vara jourlag och hjälpa till med kaffeförsäljning. Jag satte mig på en av de där gymnastiksalsbänkarna som är alldeles för smala för normalrumpor och tänkte att här ska jag bara sitta stilla i 90 minuter och inte säga något.

Det höll i tre minuter. Sedan sprang jag in på planen.

– Kolla lägg en väska här så vet ni var ni ska vända. Nej, andra foten! Bra!

Tolvåringen tittade på mig och log. Jag tolkade det som att jag visserligen var en pinsam mamma, men att jag ju visste vad jag talade om. Och så satte jag mig på bänken och satt i flera minuter. Sedan var det kört igen.

– Ursäkta att jag stör (de andra två coacherna nickade), kolla här killar, när ni skjuter planka i – om ni skjuter från höger kan ni skruva bollen medsols så blir det nästan omöjligt att missa korgen! Och tvärtom: skruva bollen motsols när ni skjuter från vänster.

Tolvåringen tittade på mig igen och log. Detta gav mig sådan skjuts i basketmammasjälvförtroendet att jag resten av träningen sprang och visade finter, försteg, överspel och tjoade ”stanna inte förrän du har fått passningen” samt ”vinka adjö till bollen”. Hela tiden kollade jag med de ordinarie coacherna så att de inte hatade mig. Men de log de också. För att inte tala om mig … jag log så att jag måste ha sett ut som Julia Roberts. (Fast gulare borti hörnen.)

Leende basketspelare, dock inte tolvåringar.

Så var träningen hux flux slut, och jag samlade spelarna för att berätta om vad man gör när man är jourlag. Det var jourlag hit och jourlag dit, tills en av killarna räckte upp handen och bad mig byta namn på laget, han gillade inte att vara jourlag, sa han och skakade på huvudet. Han fortsatte bestämt:

– Jag … jag inte tycker om ordet. Jag inte vill vi ska heta hor-lag.

_________
Uppdatering
Vi vet inte alls hur det gick till, men nu ballar kommentatorsbåset ur helt och handlar om skidbindningar. Snacka om härlig förvirring.

Blond och blåögd (uppdat.)

Jag måste ha vaknat på fel sida eller lida av hybris och missunsamhet på en gång. Kanske beror allt bara på att jag har sträckt mig i rumpmuskulaturen och måste sitta på en värmekudde som en annan höna.

För det här klippet som jag har hittat, visar vilken duktig intervjuare Stina Lundberg Dabrowski var då. Not! Stackars, stackars Dolph Lundgren. (År 1986 skrev jag en artikel om honom i det vittomsjungna Pålsjö Ängsblad och granskade under researchen hans fullständigt lysande KTH-betyg. Jag har sedan dess haft ett gott öga till honom.)

Dolph intervjuas av Stina i november 1988. (Klippet inleds med röster från gatan.)

En av tjejerna som inledningsvis får säga vad de vet om Dolph säger att han är ”en sån som har smutsiga tubsockor”. Det gör att Stina inleder intervjun med att säga:

– Hör du vad de säger? Att du har svettiga strumpor! Känner inte det i alla fall!

Och så böjer hon sig mot Dolphs fötter och sniffar lite. Vad Dolph tänker kan vi inte ens ana, eftersom han sitter med ryggen mot kameran. (En som 1988 hade ”smutsiga tubsockor” var av en viss typ, inte en person som nödvändigtvis luktade illa.)

Lite senare tar Stina upp hans feminina sida. Eller nåt.

– Det där att du är korkad. Dum blondin ... står det i alla klippen nästan.
– Ja ... säger Dolph och tvekar. En del avrom i alla fall ... Ah vaddå ..?
– Har du nån kommentar? Stämmer det? Blir du glad av att läsa det? Hur reagerar du?

Dolph (som fyller 31 år just denna dag) är synnerligen obekväm i soffan och kommer inte på att han ska säga ”hur känns det själv ... du vet?”. Stämningen måste förstås lättas upp – och in i studion kommer av alla människor Kenny Rogers med en egenhändigt bakad, liten svensk sockerkaka! Stina bläddrar frenetiskt i sina häftade frågepapper i jätteformat medan Dolph (mycket mer bekväm nu när han får prata engelska) och Kenny pratar om den saknade grädden och så säger Stina till slut:

– Det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat, det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat!
– Next year we’ll maybe, it’s a ...
– Så, ni kan gå ut och äta eran kaka. Under tiden ska vi ... *klipp*

Det fiktiva redaktionsmötet som utvärderade showen efteråt:

– Men vad bra det blev med det ovanliga sockerkaksgreppet!
– Ja, male bonding with a twist!
– Jag gillade tjejerna i början, det var verkligen coolt att de vågade säga det där om strumporna och snuskiga skämten.
– Ja, och att vi valde ut just dem som inledning var ju bra.
– För det kunde ju du, Stina, då inleda med så att Dolph öppnade upp å så.
– Tyst! Jag sitter i telefon med Margaret Thatcher. Hon vill inte bli intervjuad. Än.
– Men hörni, vad säger ni om Dolph som programledare i Melodifestivalen nästa år? Tillsammans med Yvonne Ryding kanske?

Ah well. Förmodligen är jag bara avundsjuk på både Dolph och Stina. Och Kenny Rogers som får åka ända till Sverige och baka en mesig liten sockerkaka.

______
Uppdatering
Om bloggar har makt? Om bloggar kommer med fiffiga idéer? Om bloggar ligger i framkant? Nu slipper vi undra. Se hur kommentatorsbåset bevisar allt genom att läsa denna artikel som publiceras idag, 11 februari 2010.

Sånt man gör när ingen ser ...

... och dessutom kanske gör det mot bättre vetande? Vad tänker ni på då?

Ja, det kan vara näspetning medelst kråkätning. Det kan också vara stölder och mord samt smäll av bildörr mot annan bildörr på undanskymd parkeringsplats. Men det kan vara sådant som irriterar en fembarnsfamilj i ett gult, fult hus också:

Kissning på brevlåda, nej förlåt, postlåda. (Heter det ju. Men det känns fel. Postlådan känns gul och brevlådan känns som om den står vid tomtgränsen – och så är det precis tvärtom.)

Hundarna i grannskapet har i alla år kissat på vår brevlåda eller på (den i och för sig fula) cementgrindstolpen intill. När jag förra gången skrev om problemet fick jag i kommentatorsbåset tips om

• hagelbössa
• tabasco
• hundskrämma
• taggtråd
• elstängsel
• vattenspruta. 

En gång stod jag av en slump med en kamera i handen i fönstret och tittade ut, när en herre med hund kom och kisspausade på stolpen. (För säkerhets skull: jag såg endast hunden lyfta på benet.) Då smällde jag av en fotoblixt för att skrämma dem. Detta är i och för sig helt ointressant eftersom jag inte har den blekaste aning om just dessa slutade kissa på oss eller ens blev skrämda; av uppföljningskontrollen och bilden blev intet.

Men nu verkar vi ha kommit på hur man ska hantera hundarna. Detta funkar!

 

Man är vänlig! (Brevlåda? Njaeh, vi orkar bara inte vara korrekta språkpoliser i kontakt med den kissande pöbeln.)

Melodifestivalen 2010, del 1 (uppdat.)

Kom tillbaka, Karin Falck! Du må ha varit stel och konstigt klädd, men det finns ingen anledning att det ska vara så igen, år 2010.

Karin Falck 1975 – på engelska eftersom det var finalen (ABBA vann ju i Brighton 1974).

Nu är det så att jag gillar sådana som karlar som Patrik Sjöberg, Frank Andersson, Paolo Roberto och Dolph Lundgren fastän de får skäll och gnäll för nästan allt de gör och säger. (Så nu ska vi inte gnälla på Dolph.) Men vem har skrivit det erbarmliga manuset till årets Melodifestival? Dolph, Måns Zelmerlöv och jag Christine Meltzer delar på repliker som får en melodifestivalsgalning att agera som under skräckfilmer.

– Iiiiiih, men varför frågar hon Ola gång på gång vem som är ”Unstoppable”?
– Nej, nu frågar hon låtkompositörerna vem som är ”Unstoppable”!
– Jag ska skriva en låt som heter ”Snömos”. Vad tror ni hon frågar då?
– Skriv en låt som heter ”Vinnare”, då kommer fyndigheterna att hagla.

Jaså, ni undrar över låtarna? Ptja, i varje deltävling får ju de troligaste vinnarna underligt nog startnummer 1 och 8. Det som är intressant är sedan om det är en bra låt eller en fin kändis som går vidare. Jag är själaglad över att Pain of Salvation inte åkte ut omedelbart eftersom jag har jobbat med sångarens frusambo och pappa. Och den dagen jag inte hejar på en karl som sjunger barfota i trasiga jeans och vitt linne, ja då har jag förmodligen glömt att sätta på tv:n.

Gildenlöw. Barfota, jeans, linne I.

Willis. Barfota, jeans, linne II.

 I övrigt var ju det väldigt, väldigt kjollöst; utstyrslarna på Jenny Silver, Linda Pritchard, Charlotte Perelli, Nanne Grönwall och Sonja Aldén såg lite halvfärdiga ut.

Det där öppningsnumret, förresten. Var det någon som prioriterade röken framför (de inringade) dansarna?

Uppdatering
Ha-hihi, Cecilia N har kommit på en sak i kommentatorsbåset:

”För övrigt anar jag att Vägverket sponsrat tillställningen: nån kan inte stannas, då drar man fram med vägsalt och grus (singel) och så kan man bara fortsätta gå efter det.”

Det här med att bestämma själv

Om man skulle ta och ge sig in i hetluften, hörni?

För er som bara bryr er om mögel, basket och tåg serverar jag här en liten sammanfattning: det finns en riksdagsledamot (som tydligen är smal, vad det nu har med saken att göra) som heter Birgitta Ohlsson Klamberg (även om det sista namnet väldigt ofta utelämnas, är inte riktigt säker på hur man ska kalla henne) och som är gravid (vilket har med saken att göra och är fakta som aldrig utelämnas).

Nu går diskussionens vågor höga, för hon har bestämt sig för att ta det nya jobbet som EU-minister och kombinera det med att vara en då nybliven mamma. Och det ska förstås diskuteras offentligt. (När till och med tramsbloggare som jag har en åsikt, har det gått långt.) Eva Sternberg och Hanne Kjöller tycker till och tusen och åter tusen bloggare tycker till.

Anna Kinberg Batra, som sitter några stolar från Birgitta i riksdagens kammare, gick omvägen om Newsmill för att ge henne råd om lekplatser, flygplansamning och bekväma kläder. Dessutom skriver hon om sig själv:

”Jag skulle aldrig gratulera en tjej som börjar bli tjock men inte har sagt något om varför, klappa en främmande kvinna på magen ens om den sticker ut. Inte heller skulle jag berätta för någon jag inte känner hur hon, eller han, ska ta hand om sin familj och kombinera den med livet i övrigt.”

Nu kan man väl visst ha åsikter och tala om för folk hur de ska ta hand om sin familj om man ser att mamman med klädnypor hänger upp sitt barn i kristallkronan eller om pappan trycker ner knark i barnets morgongröt – men jag förstår ju vad Anna Kinberg Batra menar.

Fast nu kommer vi till detta som jag inte begriper. Birgitta Ohlsson Klamberg förespråkar kvotering av föräldraförsäkringen – alltså att föräldrarna inte ska få bestämma själva över hur de vill fördela mamma/pappaledigheten. Men sin egen föräldraledighet vill hon bestämma över?

Nämen tillbaka till mig själv och min åsikt: låt tjejen göra som hon vill så länge inte (det ännu ofödda) barnet tar skada! Dock (men, fast och dock är inte helt ovanliga ord i dessa sammanhang) måste jag berätta hur jag själv tänkte som blivande förstagångsmamma.

(Ni som har orkat läsa ända hit: jag ska nu berätta nu om mig. Jag berättar inte hur Birgitta Ohlsson Klamberg tänker eller är, för det kan jag inte på några villkor veta. [Hon har förresten en blogg.] Jag berättar nedan om mig och mina känslor och är fullt medveten om att alla människor tack och lov inte  är funtade som jag.)

Det var 1992 och jag var 28 år och jobbade 60–70 timmar i veckan på Nationalencyklopedin med ansvar för bl.a. ämnena geografi och litteratur. Den 4 mars var dagen då barnet skulle födas, sa de på BVC. Jag beslutade mig då för att fortsätta att jobba 60–70 timmar i veckan till den 3 mars. Inte för ett ögonblick trodde jag att redaktionen skulle klara sig utan mig – och min stackars, stackars ersättare måste ha trott att jag var galen som till punkt och pricka skulle bestämma hur han skulle sköta sitt jobb under min s.k. ledighet. Jag var otrevlig, ogin, sur och vansinnigt irriterad på att tvingas stanna hemma och inte få ta hand om alla artiklar som inte skulle kunna skapas utan mitt skarpa intellekt.

Så föddes då gossen som nu är 17 år. Tyvärr är jag den sortens kvinna som totalt tappar hjärnfunktionen av amning: jag kunde inte ens läsa tidningen och struntade plötsligt totalt i Nationalencyklopedin. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn begriper jag mig inte på. Tio år senare föddes vårt femte barn. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn, det är ju livet.

Vissa saker i ens liv förändras inte, andra gör det. Låt Birgitta Ohlsson Klamberg vara gravid och föda barn ifred. Och låt oss alla bestämma själva hur vi vill dela upp den s.k. lediga tiden efter födseln – så länge vårt agerande inte skadar barnet.

Vad skriver man nu i kommentatorsbåset när jag har gått utanför ramarna på detta vis? Ptja, man kan ju dela med sig av sina egna åsikter om blod och föräldraförsäkring eller erfarenheter om amning och förlossningar – men vad man inte får göra är att kasta politiska pajer. Vi är snälla här.

______
Bonuslänk: Jag intervjuas i Aftonbladet år 2000. Med bild!

Tåg, taxi och trassel

Det finns modebloggare som bara skriver om mode och så finns det teknikbloggare som bara skriver om teknik och så finns det pyttipannabloggare som borde skriva om allt mellan himmel och jord men som i perioder känner ett obetvingligt behov av att blott och enbart skriva om tågresor.

Så ha nu bara tålamod, för det här är inte ens irriterande utan bara intressant. Hinner ni inte läsa klart nu, så finns det säkert en stund till bloggläsning om ett par timmar igen. Eller hoppa över de andra, trista bloggarna som bara skriver om sina golfrundor och bokutgivningar.

Jag åkte till Malmö i tisdags. Må så vara att jag av medpassagerarna fick höra alltför ingående historier om lavemangpreferenser och att tåget var försenat och att taxin aldrig kom och att snön i Skåne är kallare vid 1 minusgrad än den är vid minus 30 på kalfjällstoppar. Det var ändå på det hela taget en bra resa; jag åker till mina föreläsningar i första klass och får dricka te en gång var femte minut om jag så önskar. Det finns både el och internet samt benutrymme. Ditresan var ok, hemresan var ... lite mindre ok.

Taxiåkning i Malmö är en fantastiskt bisarr upplevelse, förresten. Jag förstår att ni hoppar av iver och vill höra allt om hemresan, men jag måste få berätta om taxibilarna i Malmö först.

Man har som utböling inte en aning om vilka bolag som är pålitliga. Och väljer man det som man ska kunna lita på (enligt lokalbefolkningen 97 97 97) och de utlovar fast pris (58 kr), så är det ändå fullt naturligt att chauffören säger:

– Det blir inte fast pris idag på grund av vädret.
– Vilket väder? säger man eftersom det är asfalt på gatorna och ingen nederbörd.
– Snö! säger chauffören och pekar på snödrivorna bredvid vägen.
– Ok. Vad kommer det att kosta nu när det ligger snödrivor vid sidan av vägen?
– 87 kr. Men jag tar inte kort.
– Du tar inte kort?
– Jo fast då kostar det 102 kr.

Om man eventuellt skulle få för sig att ta en taxi in till stan eller någonstans som bara ligger 15 minuter från stationen, säger alla malmöchaufförer nej. Nu är det ju kanske så att de – precis som jag – har rätt att som egenföretagare tacka nej till jobb som de inte vill ha. Men när man vandrar längs 20 taxichaufförer som alla skakar på huvudet och säger att de bara vill köra till Sturup, då börjar man undra över tingens beskaffelse. När jag till slut hittade en taxi, var chauffören besatt av numerologi.

– Du är en två-trea.
– Jaha, vad betyder det?
– Du är romantisk.
– Nej, hihi, nej.
– Skratta du, det här är en vetenskap – du är noggrann och avslutar alla påbörjade projekt!
– Neeej ...
– Du har hund!
– Nej, jag är allergisk.
– Men du hade haft en hund om du inte hade varit allergisk!

– Eh. Ok.
– När fyller du år?
– Den 2/2.
– Aha! Då är du ju väldigt pysslig och konstnärlig, har ett vackert inrett hem som kans…
– Sorry, men nej. Inte pysslig alls.
– Andar. Du tror på spöken och andar!
– Nähedu. Inte ett dugg.
– Det kommer du att få ångra.

Hoppsan hoppsan. Ska jag nu anmäla henne för hot?

Resan hem började med 45 minuters försening från Malmös station, som håller på att byggas om och påminner om Östtyskland.

Malmö Hauptbahnhof.

Sedan åkte vi i godan ro med bara några ytterliga förseningar ända fram till Linköping. Jag satt med en temugg, med datorn uppslagen, med hörlurar, med nätsladden inploppad och med tårna viftande utanför skorna. Då flåstjoade en röst i plingplongapparaten följande:

– Vi är i Linköping, men har ingen lokförare. (Huh?) Ni som ska till Norrköping, Katrineholm, Göteborg, Hallsberg, Vingåker, Eskilstuna och Västerås kan om ni skyndar er ta lokaltåget som kommer in på spår 4 nu, men skynda er! Det här tåget kommer att stå här ett bra tag!

Vilken tur att jag inte sov och litade på en geografisk väckarklocka (som Jardenberg önskar sig här). Jag trasslade raskt loss mig från alla sladdar, ryckte och drog i alla som satt fast i uttag och fastnade i bordet när jag fällde upp det, tog på mig skorna samtidigt som jag försökte stoppa ner den motsträviga iPhonen i bakfickan, knölade ner allt i ryggsäcken vars fjorton fack alla var vidöppna. Jackan tog jag i handen och skutt! så hoppade jag av tåget och hann springa 20 meter innan jag kom på att (håll i er) jag hade lämnat rullväskan på tåget. Inte samma väska som ju Bagport håller som gisslan, utan en helt annan med nya nördböcker och uppslagsverk. Skutt! hoppade jag på tåget igen, älgade bakåt, genom tåget och hann ta min rullväska. Skutt! så hoppade jag av tåget igen och sprang nerför trapporna mot en annan perrong. Här någonstans kom jag på att mitt plommonstop var borta. (Hej igen Bagport.)

Tack, tack, trappkonstruktören som på alla dessa tågstationer har fattat beslut om att klinker utan friktion är det bästa underlaget i Sverige, där vi ibland drabbas av nederbörd. (Jag landade med höger axel på rullväskan, vilket kändes bekant.)

Väl på mjölkapallståget, stängdes dörrarna och tåget åkte iväg – men innan alla som hade blivit ombedda att kliva av X2000 hade hunnit på. Det var som att se en tragedi, en noir-film, där de kvarlämnade sprang längs med det rullande tåget och knackade på fönstren, medan vi på insidan frenetiskt tryckte på dörröppningsknapparna. (I filmen hade någon säkert trillat omkull på perrongen, strykninförgiftad och bedragen medan musik spelade i bakgrunden och röken puffade från … någonstans.)

Tåget mellan Linköping och Norrköping kröp fram och tog en dryg timme på sig. Istället för att sitta i en förstaklassfåtölj, stod jag i snöslask som en packad sill. I Norrköping inväntade vi sedan ett visst X2000 från Linköping. Ja, samma tåg som vi hade blivit ombedda att kliva av.

 Perrongen i Norrköping.

Vi blev till slut hänvisade till ett litet tufftufftåg, som först inte kunde åka pga. personalbrist och sedan fick rött ljus och sedan fick tre tågmöten.

Lattjo.

Men jag kom hem till slut. Och banne mig: inte en enda sur människa stötte jag på under hela denna långa resa. Resenärerna var glada, tågvärdarna var glada, men gladast av dem alla var nog jag.

För jag fick anledning att skriva världens längsta blogginlägg.

Folk pratar

Under de långa, långa timmarna på tåg igår, lyssnade jag förstås på vad folket runtomkring mig sa. Påfallande ofta är det en pappersbläddrare med uppslagen dator som högt och tydligt i mobilen berättar om det senaste mötet och vad alla runt bordet hade tyckt och hur de nu ska gå vidare. Allt ska implementeras i pipeline hela tiden.

Lite mer ovanligt var det med den prydliga damen som på lundaskånska talade med sig själv. Så himla konstig är ju inte den synen nu när alla har telefoner och trådar ur öronen. Jag letade och letade – men hon talade verkligen bara med sina egna röster.

– Ja, näe, det kan jag ente ta opp här, då roar vi hela kupén.
– Jodu, det skulle Nesse gilla, du. Så är det.
– Jamen man blir så fårbannad. Jaja.

Mot slutet av resan lyssnade vi alla på ett omaka, mycket skånskt och högljutt par:

1) en kvinna i 60-årsåldern, med guldkeps och fotsid päls och blingbling från en tömd skattkista i en nordisk folksaga
2) en kille i 25-årsåldern, jeansklädd och insvept i fodsid kappa med pälsbräm.

De hörde ihop, men talade förbi varandra. En historia handlade om en hästgård, en annan om en galopperande sjukdom ”så han har nog ente långt kvar han, näe” och en tredje kan jag faktiskt inte gå in på, men den innehöll orden ”lavemang” och ”ansiktsmask”. De två är tydligen celebriteter i en för mig obekant bransch, insåg jag när jag fascinerat googlade namnen som de upprepade oftast.

Vad folk hörde mig säga igår?

– Hej, tack, nej, tack. Ja, jo, jaså.
– Hej, tack, ja. Svensk grammatik på engelska? Vänta ska jag kolla.
– Hej, va, nä, det hade jag glömt. Presentation på bara 50 ord? Ok, när är deadline?
– En jättestor tekopp.
– Hej! Mmmm, fast jag glömde champagnen.
– Hej, tack, tack.
– Nä, min diet består sedan 7 januari av bröd, smör och socker.
– Hej, tack, tack. Bara 89 lådor och sju bufféer.
– Skrivkurs.
– Ursäkta, kan du ta ner din väska, snön droppar ner i mitt tangentbord.

Och här stod jag i en dryg halvtimme och väntade på en förbeställd tågtaxi. Den glade mannen till vänster var en SJ-anställd som höll mig på gott humör – även han väntandes på en förbeställd taxi.

Hallå hela världen: jag fyller år idag (uppdat.)

Redan för en månad sedan skickade jag en önskelista till familjen så att alla skulle kunna förbereda sig i lugn och ro. Särskilt min djefla man, som i alla år i kvällningen den 1 februari har drabbats av hjärtklappning och kastat sig iväg till nattöppna bensinstationer för att till sin ljuva hustru köpa ... torkarblad, motorolja, Harlequinromaner och en och annan tulpan. Och vad hände igår, strax efter kvällsmaten?

– Öh, eh, jag må... ska ba... åka på ett ... ett ärende ... kommer strax!

Nu  är jag vederbörligen uppvaktad och gratulerad och ska bara förbereda mig för en *gulp* tågresa ner till Malmö för morgondagens föreläsning. Födelsedagen kommer alltså att spenderas på

• tåg som kommer att bli försenat eftersom snön fyker och alla rälsar försvinner som i kvicksand
• hotellrum, alldeles ensam. *)

(Många i min ålder låter bittra när de[t] kommer till åldern och kritan. Jag övar alltså på den tidsålder som komma skall: bitterdomen.)

Mamma, pappa, och jag. (Nämen det är jättekul att få barn. Vi är inte trötta alls. Inte ett dugg.)

Uppdatering:
*) Nu har jag fått ett ståtligt erbjudande om vin, kvinnor och säng samt en och annan karl som sällskap ikväll i Lund. Och eftersom jag har tackat nej till det erbjudande (för att det är något fel på lufttrycket i i huset; efter varje fest övernattning just där, får man en rasande huvudvärk), har jag enligt den alldeles förtjusande (helt korrekta) värden ingen som helst rätt att gnälla och låta påskina att det är synd om mig.

Uppdatering i kvällningen, när jag egentligen skulle ha varit framme i Malmö:
Jag, som aldrig har kommit igång med twittrandet, har nu kommit igång med twittrandet. Och det som skrivs där kan man ju inte upprepa här ... förutom det som är riktigt, riktigt intressant. Som när det nyss knastrade till i högtalaren (jag sitter fast på X2000 i norra Skåne):

Pling plong. ”Trafikmeddelande. Det är fullt snökaos i Lund. Det finns inga bussar och inga tåg och inga besked. Återkommer om det klarnar.”