Knoppar brista på löpande band ...

... och visst gör det ont. Man blir äldre och visare och får större och större fötter. Plötsligt ska jag inte föda barn någonsin igen och plötsligt är mitt jobb inte längre mitt jobb. Två ytterligheter:

1. Efter tio år på Nationalencyklopedin sade jag upp mig, flyttade 60 mil och startade egen firma med den djefla mannen. Inga knoppar brast och endast den bedrövliga flyttfirman orsakade smärta och ond, bråd möbeldöd.
   
2. Efter sju år som kåsör i Sydsvenskan, blev jag uppsagd. Den knoppen brast så brutalt och smärtsamt att jag fann mig tvungen att börja blogga.

Mitt nuvarande yrke är att åka runt och hålla föreläsningar om skrivregler. Det är vansinnigt roligt och jag har alls inte sökt mig bort, så den kommande yrkesparentesen svider lite i föreläsningstarmen. Men ytterst lite. I plånboken svider det, för i min nya yrkesinriktning kan jag inte tälja guld. Dessutom är det tidsbegränsat – som ett projekt – och dessutom ... (hjälp) vet jag faktiskt inte om jag är bra på’t ... Jag ska i en ickekommersiell radio vara som t.ex. Adam Alsing eller Gert Fylking varje vardag kl. 07–10 fem dagar i veckan från 1 februari till 30 juni.

(Måste fortfarande vara lite hemlig, inga papper är påskrivna.)

Gissa om jag ska hissa bordet upp och ner och upp igen.

– Goomåååååårron! Nu gör vi armar uppåt sträck allihop!
– Nu ska vi se här, Nina Hagen ska vi spela för alla morgonpigga!
– Jag ska läsa en dikt – det tycker alla om, eller hur?
– Jaha, nu har vi fått fint besök av årets trollerimeister, du får berätta hur du trollar så att lyssnarna fattar.
– Dagens sudoku: 2489765112389875387618736...

Gårdagen i bilder och lite reklam

Sjuåringen har i två veckor fått order av sin lärare att ta hem matteboken för att hinna ikapp eftersom hon bara sitter och drömmer om origami på mattelektionerna. Men det är som förgjort! Vi har bett kompisarna påminna henne och hon har skrivit kom-ihåg på sin egen hand. Men matteboken är bara kvar i skolan. Igår morse hittade jag ett gäng lappar på ett bord.

Ser ni pi?

Dessa självskrivna lappar stoppade hon i alla sina fickor – och si på pi, igår kom matteboken hem. (Sedan hann vi inte räkna ens ett enda tal eftersom så mycket annat hände.)

Femtonåringen poserade.

Jag bad de tre minsta barnen att städa. Detta var vad jag hittade efter fem minuter. Och 20. Samt 45. Alltså ingen städning, ingen matteräkning och ingen ordning på allting, som sagt var.

Men jag åkte i alla fall till revisorn som delar uppgång med Köttskolan (se brevlådan). Det är en skola som i foajén tydligen leker den där hemska stol-leken där musiken tar slut!

Vi hann också äta lökringar på Max. Att bena ut denna klump påminde om att borsta loss en tova ur en trasslig frisyr.

Slutligen höll Femåringen brödrostarskola. ”Man bara klättrar upp här och sitter på den lilla kanten och väntar!” (Inte underligt att han inte gillar strumpor.)

----
Och nu blir det reklam!
Är ni med på att det på lördag är julkalenderdags med Hemlisbloggare igen? Jag skriver texter som vore jag någon annan och lottar bland gissningskommentarerna ut en cool t-shirt. I 24 dagar? Ok?

Den 1 december 2005 såg det ut så här.
Den 1 december 2006 såg det ut så här.

(Förresten talar jag nog imorrn om vad jag har fått för nytt jobb och hur spännande det egentligen är.)

Uppdatering
Vi har nu lärt oss att Femåringens frisyr heter ”motorcykelfällen” och att löpsedeln ovan bäst beskrivs som ett exempel på när predikativet kongruerar med den underliggande aktionen i en nominal satsförkortning. Ser ni vad man lär sig i kommentatorsbåset!

Bergvärme is big trouble

Vi har lånat ännu en miljard kronor från den snälla banken för att installera bergvärme eftersom vi ju ska bo här tills vi dör.

Bergvärmemannen är inte varm. Han står här i åtta timmar och blir inte ens bjuden på kaffe. När han pratar i sin mobil klämmer han fast den under hörselkåpan medan borrmaskinnen dundrar så att de två kristallglasen i vårt kök skallrar mot varandra.

Nästa investering blir installation av hiss år 2044, vilket vi lätt kommer att ha råd med eftersom vi tjänar lådvis med gullpengar varje dag som vi har bergvärme.

(Oh the irony om nu växthuseffekten gör så att vi kommer att ha ekvatorklimat året om.)

Nu till problemen. Jättemonstren nedan som förstör livet för

1. 20-åriga silverbilen som är utslängd från uppfarten och instängd med millimetermarginal
2. tidningsbudet och brevbäraren, som måste kliva ut ur bilen/Tjorven och gå fram till brevlådan
3. sopbilen som kommer i morgon, men som kommer att missa vår soptunna, var jag än ställer den. (Minns ni hur det gick förra gången?)
   

Vad man inte ser på bilden är att jag har hängt ut en lapp till tidningsbudet och en till brevbäraren där jag ber om ursäkt och i gengäld lovar att skotta extra fint i vinter.

De minnesgoda vet att vi även äger en till åldern kommen, röd sekruttbil. Den funkar fortfarande, men har inte fått vinterdäck och har av ännu ett borrmonster (med mitt godkännande) blivit instängd i trädgården. Ut kommer den genom ett 70 cm brett hål endast om den drar in magen och rullar på högkant.

Detta är sorgliga nyheter för VBK, som nyss ringde och ville låna sekruttbilen i två veckor medan hennes egen bil repar sig efter ett inbrott.

Nu ska jag bjuda bergvärmemannen på te.

Nya och gamla namn (nu med länkar)

Stationsvakt skrev om y-namn och i kommentarerna lärde jag mig att det finns sjutton stackare som heter Philiph. (Läs!)

(Ja, jag vet att det är ett inlägg från den 22 november och att jag ligger en knapp vecka efter och har 251 olästa blogginlägg i RSS-läsaren. Men jag har sorterat tvätten!)

Y-namn har inget med 1970-talskalsonger att göra utan är namn som slutar på y. (Inte Jenny, för hon är tjej.) Eller ie, skulle jag vilja tillägga eftersom jag har träffat Glennie och Connie på en fotbollsplan i Göteborg.

Men Philiph? Man vill ju läspa [fi:lif], eller hur?

Tydligen kommer y-namnen oftast från brittiska namn som har blivit svenska. Idag är det vanligare att vi tar namnen direkt utan att sila dem genom en försvenskningsapparat. När jag och min djefla man skulle hitta på namn till våra barn, tog vi vad vi trodde var ovanliga förnamn som de skulle vara relativt ensamma om. Tji fick vi, för nu heter våra barn precis som alla andra.

Men Bartolomeus, hörni? (När jag gick i tvåan i Lund 1972 skrev jag en saga om en en herr Barlotomeus. Min lärare tyckte inte alls att det var fyndigt utan rättade detta till det mer normala Bartolomeus.)

Är det inte dags att börja ge barnen eus-namn?

Finn fem Glenn.

-----
Någon kommentatös gav mig för en evighet sedan en länk till ett forum som diskuterade konstigt stavade nynamn. Någon som minns och hittar dit igen?
-----
Uppdatering
Vi har inte hittat till forumet som jag nästan minns, men några andra roliga sajter dök upp i det otroligt roliga kommentatorsbåset:
SCB:s namnsökning
Namndatabasen (som kan sortera baklänges)
Konstiga barnnamn (på engelska)
----
Aha!
Det var nog inte exakt denna jag tänkte på, men den innehåller jättemånga roliga exempel: TRÅDEN. (Tack Emi!)

Sådant man inte vet

I bästa tjuvlyssnatstil hörde jag en dialog på bussen. Två ynglingar – med linningen där rumpan är som mest utstående och mössorna way down under ögonbrynen – diskuterade läxa eller prov över en uppslagen bok:

– Mäh. Va ere här då?
– Trettiåriga kriget? Vaffan!
– Hur länge höll det på?
– Hante en aning? Hur ska man veta det?
– Alla lärare tror att man kan allt.
– Eller så vill dom att man ska lära sej allt!
– Ja, fan.

Mina egna barn är inte bättre de.

1.
När jag väntade vårt tredjebarn och förstabarnet gick på dagis, testades hans ordförståelse. Han begrep ord som kvadrat, komplicerad, civilingenjör och förfader, men hade inte den blekaste aning om vad ”midja” betydde. Man kan undra hur det kom sig.

2.
När andrabarnet i fyraårsåldern såg sin faster plocka fram ett strykjärn, sa hon:

– E de där en båt?

3.
När tredjebarnet började skolan och för första gången i sitt liv åt i skolmatsalen och inte orkade äta upp maten, vände han sig till sina kompisar och lärare och frågade artigt om det var någon annan som ville äta upp det han hade på tallriken. För så gör vi hemma. (På kvartssamtalet berättade läraren att hon misstänkte att han bara var lat och ville slippa ta undan efter sig.)

4.
När fjärdebarnet häromdagen i sin läsebok skulle lista ut vad bilden på en puderdosa föreställde, gick hon omvägen om tefat, pannkaka, mussla, hamburgare och tallrikshög. Efter min långa förklaring om puder och dess utslätande, blemmedöljande verkan skakade hon bara på huvudet om sa att hon minsann inte ska ha pulver i ansiktet när hon blir gammal.

5.
När femtebarnet ... näe. Han kan allt. Fast häromveckan sa han:

– Kan vi inte åka till Thailand i morgon?

(Han har inte ens varit utomlands än.) Vi enades snabbt om att Stockholm skulle vara ett precis lika lämpligt resmål.

------
Nähäpp, om man skulle ta och läsa en bok om ... något allmänbildande?

Uppdateringsrapport
Det blev ... bloggar. Jag läste allmänbildande bloggar. Och fick ett nytt jobb, förresten.

Time flies

Jag vaknade i morse vid halvsjusnåret med ett skatbo till hjärna och två ruttna potatisar till ögon och tänkte förvirrat:

– Jag måste ha ammat minst femton gånger inatt.

Visserligen är det drygt fyra år sedan jag ammade sist, men känslan av ”jag-har-sovit-i-sjuminutersperioder” misstar man sig inte på.

Visserligen är jag på bilden sminkad av barnen. Men ni förstår?

Nu var det alls inte amning utan mul- och klövsjuka på Femåringen som hade stökat till sömnen.

(Ok. Det heter inte mul- och klövsjuka utan ”hand-fot-munsjuka” – vesikulös stomatit. Men han råmade som en ko halva natten. Av smärta i munnen, stackars lilla barn.)

Ni ser hur jag halvmosig ligger där i sängen, ganska nöjd ändå?

• Plötsligt kom Trettonåringen inrusande och påminde om att ett besök på tandregleringen stundade.
• När det var avklarat åkte jag med Femåringen till sjukhuset för ett läkarbesök.
• Sjuåringens löss kräfva också sin quinna – barnen i skolan har fått för sig att man måste hålla en meters avstånd till dem med löss och att alla tjejer måste ha håret uppsatt för att inte de blodtörstiga lössen ska kamikazeattackera kreti och pleti.
• En uppdragsgivare skulle per telefon förhandla om mitt arvode – i kassan på Coop.
• Studsmattan dränks i snö i detta nu.

Och plötsligt hade hela dagen gått!

I receptionen på sjukhuset bygger de om så att allt hänger på halv stång och mätinstrument och datorer är uppallade på skrangliga stolar och gamla pulpeter. Gissa nu min replik!

1. Oj, bygger ni om?
2. Vad trevligt, det ser ut som ... får jag ta en bild?
3. Och häääär sitter du med armarna i kors?

Bildsafari från Lundaresan

Som jag skrev häromdagen, är det fantastiskt trevligt att återvända till Lund. Jag kommer inte att flytta dit igen, men gärna besöka staden och bo i en svit på hotell.

Så här låg jag, insvept i den tjocka morgonrocken. Ser ni: två tv-apparater! Och jag hade inte ens samma kanal på.

Dock var frukostens ostar lite på dekis.

Jag står framför Domkyrkan, blickandes ner mot Gleerups.

Lund har intressanta blomskålar på pinne. De sitter tre meter upp så att man inte riktigt ser blommorna, utan bara anar dem. Detta sätt att pryda har nu spritt sig till stadens julgranar.

Granspionage från Grands balkong.

Först kom en lastbil med en avskalad tall, prydd med en extremt grön gran i toppen. Jag manade förstås mina åhörare till bensträckare så fort något nytt hände där ute. Sedan stoppades den ner i ett hål och kilades fast som en stolt fallosstaty.

Och vaaaaaaaad kommer att ske nu? Jag vill ha rapporter av lundaborna, annars kan jag inte sova.
Kommer tallpinnen att kläs in i vackra, vita lampor? Sätter man nu fast blinkande färgglada ljusslingor? Kanske pryds pinnen med neonbokstäver med reklam för dem som har sponsrat underverket? Eller ska den bara se ut så här? Jag föreslår självlysande små Gremlins som till synes klättrar upp och ner, upp och ner och aldrig kommer fram till dörren. Jättespännande är det!

En liten promenad på kvällen allmänbildade mig i förförelsens konst. Skyltdockan påminner ju om en cigarr med sin lilla gördel – i min underklädesvärld har man maggördel för att klämma in och snörpa åt. Detta nya mode måste ha tillkommit i något annat syfte eftersom inte särskilt mycket får plats i den där lilla trasan. Dessutom måste ju volangerna spreta och puta och alls inte göra gördelägaren mindre spolformad. Snabba kliv in i affären!

– Hej och ursäkta, jag är bara nyfiken, den där ”mag gördeln” (med mellanslag) för 99 kronor – vad är den till för?
– Åh, hihi, den är ... hihi ... den är liksom bara till för att man ska vara fin när man ... hihihi ... inte är så påklädd ... när man ska till att ... hihi. Du förstår vad jag menar? Hihi.

Så, hörni karlar: vill ni se gördlar på oss när ni ska till att hihi?

(Hade jag nu varit poet hade jag skrivit en dikt om hur maggördeln är särskrivning mellan trosan och bh:n, tror jag.)

Denna stackars affär är fortfarande proppfull med kläder trots total utförsäljning sedan den 13 augusti.

Mager lundasushi.

Säga vad man vill, men på min gata hemma i stan, där är sushibitarna faktiskt mycket större än i Lund. (Ölkapsylen ligger där som jämförelse.) Intressant är också att man kallar en roll med lax, gurka, avocado och gräslök för ”Nollåtta” eftersom alla från Stockholm tydligen efterfrågar en sådan.

Så här vackert satt jag när min djefla man kom och hämtade mig på stationen.

Med fotbollsmatchens avslutande minutrar i öronen (via www.sr.se) och Ica kontinuerligt bloggrapporterande, stod jag ut med min hemresa. Eftersom den djefla mannen var sen och jag frös så att jag skakade men ju inte hade mobilen med mig, bad jag Ica i en kommentar att ringa till den djefla mannen och påminna honom. Modern kommunikation, jajamensan!

---
Skamlig uppdatering!
Jag hade här ovan stavat cigarr med två g:n. Och det tog mer än en timme innan jag blev korrigerad av Stellan! Skäms på er andra!

(Ser ni hur smidigt jag skäller på er för att själv slippa skämmas för mitt slarv?)

Och nu blir det fotboll!

– Vad känns mest otroligt, att Sverige förlorar mot Lettland eller att Nordirland slår Spanien?

Pelle Blohm och Ralf Edström intervjuades igår i radion av Bengt Skött, som tydligen hade formulerat den högintressanta frågan ovan. Svaret från Pelle Blohm och den följande kommentaren från Skött var lika … skarpa.

– Sverige bör vinna och Spanien bör vinna.
– Ja, men det är inte helt säkert.

No shit.

Ralf Edströms dagar, det var tider det.

Jag kan även citera Simon Bank:

”Jag vet inte hur det slutar ikväll.”

Stort.

(Min ogina och sura ton kommer sig av att jag vill skickas till EM för att där göra ett bättre jobb än alla journalister.)

Femtontusen gånger i Sportbladet citeras en ”källa” som tror att Kim Källström kommer att ha en roll som släpande forward. Sydsvenskans Anja Gatu är på samma linje: (om jag har förstått rätt):

”[---] dra ner Anders Svensson ytterligare en bit i banan och låta Kim Källström vara den offensiva kraften.”

Hur som helst är jag och precis alla andra som har skrivit om den stundande matchen överens: vi struntar i vad som händer, bara vi tar oss till EM.

Jennifer Wegerup:

”Jag skiter i om spelarna tror att vi spelar mot Långbortistan och om Tommy Söderberg spelar mittback ikväll – så länge vi går till EM.”

Olle Svalander:

”Jag skiter i hur det går till. Jag skiter i om det inte slås en enda bra passning. Jag skiter i om det står elva mittbackar på planen.”

Själv sitter jag på tåg och försöker få ordning webbradion på sr.se, som är skakigare än en kemisk centrifug – men det är den jag måste förlita mig till. När jag kliver av tåget är matchen slut.

Hur kunde jag reseplanera så bedrövligt?

---
Oj, nu hittar jag ännu en pärla att citera. Det behövs allt oftare två skribenter till minsta lilla artikel. Johan Flinck och Johan Linderstam skriver:

– Torskar vi i morgon får vi hoppas att spanjorerna inte druckit för mycket sangria före sin match, säger Edman och bjuder på en av sina patenterade one-liners.

Patenterad one-liner?

Hotellblasé?

Är jag trött på att bo på hotell så här flera dagar i veckan?

Neeeeeej.

Däremot kan man ju som hotellgäst precis som Björn Borg på sin tid börja få vanor och krav – för att inte tala om det plötsligt uppdykande modet att lämna hotellrummet med överkastet fortfarande liggande på golvet. (Wow, liksom.)

I september förra året bodde jag i Lund på ett fyrstjärnigt hotell och blev besviken. Ett sådant hotell ska ha massa ickedammigt te, stora muggar, god frukost och sakna mögel i duschen. Nu är jag på samma hotell – som har ryckt upp sig märkbart! Jag har både hunnit bränna mig på byxpressen, bada och dricka champagne ur tandborstglas. Nu ligger jag iklädd en stor, fluffig morgonrock i en stor säng och lyssnar på Lunds uteliv, som påminner om ... Milanos?

Jag gick förresten in på Hemköp och köpte apelsiner och mörk choklad (de tar ju ut varandra). Sedan gick jag till hotellet ... utan mina nyköpta varor. Det var då – när jag helt logiskt var arg på Hemköp – som jag bröt mig in i minibaren och öppnade minichampagnen som hade maxipriset 45 kronor.

Fina Lund är faktiskt den stad jag med störst glädje återvänder till. Jag vill att alla städer ska bli lite mer som Lund vad gäller

• cykling
• restauranger
• slingriga gator
• enorma lampträd
• stora tegelborgar, fulla med scener och fantasi.

Sedan är det ju förstås ett rent helsicke att dra en bokfylld rullväska på kullersten.

Ljusträdet. Som i verkligheten inte lyser än. Jag gick dit med kameran och stirrade på ett väldigt mörkt novemberträd. (Denna bild kommer härifrån.)

Att sortera eller inte sortera är en livsstil och en karaktärsbrist

När jag nyss fick syn på denna bild, utbrast jag i ett lyckligt ”åååååååå!”, ungefär som när en tolvåring tittar på en bild av en kattunge.

De tre yngsta barnen. Idyll eller idyll?

Min djefla man (som i vanliga fall är den som åååå:ar) reagerade tvärtom plötsligt, häftigt, spontant och ilsket på en gång – med händerna i sidorna:

– MEN HUR SER DEN DÄR BOKHYLLAN UT EGENTLIGEN?

(Jag ska inte servera en ny bokhylleutredning, men för nytillkomna tittare bara berätta att ordet ”bokhyllan” är ett understatement.)

– Ja, den är grön ..? sa jag som den ickepedant jag ju är sedan födseln.

Den djefla mannen satte omedelbart igång ett boksorterande som inte bara inbegriper alla böcker, utan även alla hyllor, alla barn, den motsträviga hustrun som endast med mutor kan fås att sortera något över huvud taget, den gode grannen på tillfälligt besök och tre deadlinear som plötsligt fick skjutas på framtiden.

För boksortering! Jag tycker att 2011 låter som ett boksorteringsår. Eller 2019 – när yngsta barnet flyttar hemifrån.

Så här far han fram. Och upp. Och ner. Och hu.

Han gillar systematik och tankekartor. Hon gillar ingen ordning på allting. Denna karaktärsskillnad oss mellan skulle kunna vara alla till gagn eftersom vi då kompletterar varandra, jag och den djefla mannen. Om det inte vore för att jag går totalt i baklås vid boksortering.

– Harrrkl, jag måste nog åka och handla mjölk, försöker jag lamt.
– Hm, vad var det nu jag skulle göra, jag måste åka till Stockholm en sväng tror jag, säger jag och kliar mig på hakan och tittar i taket.
– Fnys, host, jag är väldigt allergisk mot damm idag, hosthostar jag ansträngt.

Fast nu ordnar det ju sig idag. Jag måste nämligen åka ner till Lund och föreläsa. När jag kommer hem sent i morgon kväll är bokhyllorna nog färdigsorterade. Undrar om barnen kommer att få mat.

Har du gjort läxan?

Inte hur jag än rynkar pannan och kliar mig i det lusiga håret (ja, vi har äntligen fått löss igen, det var hela fem år sedan sist) kan jag minnas att mina föräldrar undrade om jag hade gjort mina läxor.

Vid närmare eftertanke minns jag inte ens att jag hade läxor.

Visst, vi hade prov som jag pluggade till för sent och oförberedda läxförhör för en massa förberedda elever och så för mig, jag som trodde att jag skulle kunna improvisera fram svaren med jääääättemånga ord och därmed lura läraren att tro att jag kunde ämnet.

Men läxor? Näe.

Bild lånad från bloggen Four Starters, inlägget ”Homework is for Wimps!”.

Mina barn har däremot läxor. Jädrar anåda vad de gör läxor! Den ambitiösa sidan av mig säger ja och hurra vad bra att skolan är på allvar och att barnen måste kämpa lite. Den trötta och till sömnen längtande sidan av mig vrålar ett stort:

– Nnneeeeeeeeej, enough is enough!

Detta vrål undslapp mig när Tioåringen kom hem med en lapp från läraren, en lapp där det höttes med pekfingrar mot oss föräldrar eftersom vi hade underlåtit att rätta läxorna nu under höstterminen. Fy på oss.

Eftersom så många av mina vänner är lärare, vet jag att läxornas vara eller inte vara diskuteras flitigt. Vilka barn gör sina läxor och vilka struntar i dem? Vem ska rätta? Är det som det sägs ett bra tillfälle att under läxläsningen passa på att ”ha en trevlig stund och umgås med sina barn”? Minns ni era läxstunder med era föräldrar?

Men. Vänta, nu kommer jag ihåg mina föräldrars engagemang lite. Fast det var nog inför prov. Pappa – kemisten – sa:

– Men lilla gumman, grundämnen är grundämnen, kemiska föreningar är kemiska föreningar. Godnatt!

Mamma – franskläraren – sa:

– Men lilla gumman, fransk grammatik är fransk grammatik, det är bara att acceptera. Godnatt!

Nä, nu ska jag göra min egen läxa: förbereda en 40 minuter lång föreläsning om skrivregler. (Svårt. Jag kommer att vara som Heimat på snabbspolning.)

Tandställningen, hålfotsinlägget och utseendet

När jag föddes som en liten vingmutter, tillverkade mamma en nätmössa som skulle klämma åt de röda, utstående öronen så att jag som vuxen inte skulle vara olycklig.

När jag var i tvåårsåldern fick jag hålfotsinlägg för att inte gå plattfot genom livet. Jag är nu inte plattfot men borde få stöd för mina ickeelastiska hälsenor.

När jag var tio år fick jag en tandställning som skulle putta tänderna i rätt riktning (bakåt) så att jag inte skulle påminna om George Formby (som vid en närmare titt inte alls har mina tänder). Eftersom tandställningen var en nattmodell för gommen och inte satt fast, hittade jag den på morgonen oftast i armhålan.

Nu har Trettonåringen här hemma fått en tandställning av 1950-talsmodell eftersom en av hennes tänder gått vilse och hamnat helt bortitok. En metallbåge utanför munnen spänns fast på kvällen och sitter som ett skruvstäd åtsnörd bakom nacken. Trettonåringen är milt sagt inte särskilt nöjd med ”Kurt”, som vi kallar honom. Dock var han på skolans maskerad nyttig eftersom Trettonåringen vann tävlingen för bästa kostym. (Tyvärr syns Kurt väldigt dåligt på bilden. Men kolla maskeradprispokalen! Och den beigefärgade slipovern! Och kjolen! Och de stora tjockglasögonen som kostade 10 kronor på Myrorna! Och fotställningen!)

Men tillbaka till mig och mina kroppsliga tillrättavisaden. Öronen står fortfarande ut som på Sven-Bertil Taube (innan han fuskade och opererade dem), fötterna krånglar som på en trestegshoppare och tänderna strävar framåt. Dock var jag häromdagen såpass nöjd med både min festklädsel och sminkning att jag bad om att få bli fotograferad och inför framtida förfall förevigad.

Fotoresultatet.

I en säng på Domus

Bilden från Blocket har förstås inget med mitt eget sängliggande och dito avlande att göra.

Här ligger jag i en säng. En meter bort ligger Översättarhelena i en helt annan säng. Jag blev nämligen lite strandsatt i Stockholm, men alltså snabbt uppraggad efter att ha druckit öl med kommentatösen Ökenråttan mitt på blanka torsdagseftermiddagen.

(Förklaring tarvas: jag har en miljard släktingar och vänner i Stockholm och är därmed aldrig riktigt strandsatt. Men vem säger nej till ett halvt hotellrum?)

Kanske sov pappa i just detta rum för 50 år sedan, när han pluggade. Det här är nämligen Domus – Stockholms första studenthem (som även nämns här).

Och hur ska jag nu knyta ihop denna mystiska säck? Jo, trubaduren Kjell Höglund har (förlåt, alla väldigt känsliga läsare) skrivit en textrad om just detta hus, som tydligen redan för länge sedan var lyhört:

”... Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför ...”

*fill-in på pukorna*

Nu nynnar jag på ”Vi hör hur dom nyser här i rummen på våningen ovanför”.

Men vars är dom?

I somras lade jag ifrån mig (och blev bestulen på) min fina, gamla systemkamera på en toa i Philadelphia.

Strax innan kameran försvann, hann jag både ta och ladda ner denna bild på USA:s tunnaste toapapper. ”Så symboliskt”, tänkte jag då. Nu förstår jag inte alls hur jag tänkte.

Utmärkt, så fick jag då köpa ett nytt vidunder till kamera och se till att spara ordentligt på kvittot så att kameran kunde köpas till företaget eftersom jag faktiskt tar bilder i tjänsten.

Naturligtvis tappade jag bort kvittot.

För att kunna blogga från biografer, styrelsemöten, Londons tunnelbana och mystiska föreläsningar fixade vi ett finfint ”jagkanbloggaöverallt-modem”. Det funkade bra tills jag för en dryg vecka sedan inte kunde hitta det. Samtidigt förlade jag den nya kameran, som verkar ha sprungit iväg och gömt sig med min nya Pippi Långstrump-nyckelknippa.

Hjälp mig, Saida! Vars är dom? [norrbottniskt uttal]

Men nu får det vara slut på detta slarv. Jag ska knyta fast allt som måste hållas ordning på och dessutom klistra fast tut- eller visselmojjor på allt så att de svarar när jag ropar på dem.
Mitt liv kommer att se ut som Londons tunnelbanetak.

Jag ska åka till Stockholm och jobba i dagarna två ... men nu kan jag förstås inte hitta mina föreläsarskor. Jag kan heller inte hitta anteckningen om vad det var jag skulle komma ihåg i morgon och nu när jag tänker efter glömde jag nog seglarstövlarna på träningen nu ikväll och jovisst, ser man på, åkte jag hem med basketskorna på fötterna. (Jag har dem fortfarande på mig fastän jag ligger i sängen. Dekadens och förfall, ditt namn är Lotten.)

Fast mitt i allt som bara försvinner och tappas bort, hittade jag en skatt i skafferiet! En antik burk med päron och en ask med billiga After Eight-kopior. Skjuts, in i ugnen!

Vilken tidsmaskin! Smaskandes på detta mindes jag hur det var att lyssna på Magnus Uggla på fritidsgårn och tugga Hubbabubba samt vara nervös för morgondagens biologiprov.

Upphovsrätt (uppdat. x 3)

Jag stal mina kompisars barbieskor när jag var 12 år. Det var väldigt dumt, för när vi sedan lekte med barbiedockorna kunde jag ju inte plocka fram skorna utan att bli avslöjad.

(Ni häpnar förstås. Lekte jag med barbiedockor när jag var så gammal som 12 år? Ja.)

Ibland publicerar jag bilder här på bloggen, bilder som jag har hittat någon annanstans. Ibland är jag noggrann med att ange fotografens namn. Ibland hittar jag mina egna bilder på andra sajter, men bryr mig inte nämnvärt. (Min bajsbild finns till dags dato på ett otal bloggar, t.ex.)

Igår visade det sig i kommentatorsbåset att kommentatorskan Tiila gick en webbkommunikationskurs på distans för Batteri Kommunikation. Där bidrog jag tydligen med råd.

Här uttalar jag mig, ser det ut som. Problemet är bara att replikerna är ett hopkok av texter som både jag och den djefla mannen har skrivit på www.bergman.com.

Min pappa (Per Stenson) är tydligen utan att han vet om det ”gästföreläsare” för Batteri Kommunikation.

Pappa är alls inte gästföreläsare. Eller är det en förskönande omskrivning för ”klok man vars texter vi gillar”?

Dessutom citerar Batteri Kommunikation min och den djefla mannens bok ”Skriv för webben” (2002) flitigt utan att källan anges.

Detta skrev vi ju 2002. (Fast rättstavat, har jag för mig.)

Det är – till synes – webbredaktören Jimmy Clark och seniorcopywritern Christer Wiklander som borde ha tänkt sig för. Eller gett oss en miljon eller två?

Nå? Vad tycker vi om detta? (”Vi” betyder i detta fall ”den samlade klokskapen i bloggosfären”. Sprid gärna frågan vidare.)

----------
Uppdatering:
Christer Wiklander har belönats med ”sju Guldägg, nio Silverägg och ett femtiotal svenska och internationella utmärkelser”. Tydligen har han därför ”en unik inblick i tänkandet bakom reklam i den absoluta frontlinjen”.

Unik, var ordet. Unik är ett ord som snart är lika unikt som t.ex. ... kränkt.

---------
Uppdatering 2:
Christer Wiklander har nu förklarat för mig att det är han och inte någon annan som har tillverkat kursbreven. Han menade inte att stjäla utan har bara glömt att ange källa. Att påstå att pappa var ”gästföreläsare” var helt fel och han förstår inte hur han kunde skriva av vår bok utan att ens nämna bokens namn.

Wiklanders grundprincip är att alltid ange källa, men här hade det inte skett för att det var ont om tid. Det har varit dåligt med deltagare så att kursen kommer inte att gå fler gånger. De ihopklippta citaten från www.bergman.com som lades i min citatmun minns han inte, men han ville inte länka till sajten ”för den hade inte uppdaterats på länge”.

– Det här med distanskurser på webben är ju mer en marginell grej för mig.
– Jaha. För oss är skrivkurserna vårt levebröd.

Trots ursäkterna vidhåller jag: detta var inte bra. Jag vill ha en miljon kronor och en hammock. Dessutom är jag långsint.

Uppdatering igen
Läs Dagens Medias artikel och analysera sedan kommentarerna där jag kallas en ”looser” som är ”fullständigt förvirrad” och som njuter av detta eftersom jag bara är ute efter publicitet och pengar. (Ge er dock inte in i diskussionen mot väderkvarnarna.)

Fotnot. Looser är en kusin till looseer, som i sin tur är en brylling till loosseer.

Och nu blir det äntligen reklam

Jag gör alldeles för lite reklam. Om jag gjorde mer reklam för mig själv, skulle jag säkert kunna dra in skrfn ... eller om jag gjorde reklam för min kommande bests... eller kanske om jag pekade med hela handen och gav order om att fjbp ... Äh.

Idag tänker jag göra reklam för

1. Göteborgs lokaltrafik
2. ”Returpappor” på Allikateatern.

De göteborgska spårvagnarna och bussarna funkar så himla bra! De går ofta och hela tiden, de kommer i tid, man får gå på både fram, bak och mittmellan så att det går snabbt och alla kartor är glasklara och sms-biljetterna är så himla enkla att köpa! (Nummer 1, 3 och 17 går till teatern. Och jag, jag gjorde fel och råkade köpa en ungdomsbiljett.) Jag är så lyrisk att jag kan misstas för att vara ironisk, men så är inte fallet.

”Returpappor” är en nyskriven pjäs som till min stora glädje inte är politiskt korrekt utan riktigt ordentligt provokativ och rolig på samma gång. Skådespelarna har kul på scen, vi i publiken har kul, och min släkting (som är den smalaste av skådespelarna) hinner till och med att sjunga stämsång.

John Hinton, som är mitt kusinbarn, har en miljard strängar på sin lyra.

Men ni som går till föreställningen ensamma, ska ta med er en stickning till pausen. Då står alla åskådare och dricker och knaprar och och skrattar samt pratar med varandra i en minimal hallgarderob. Efter fem minuter har man läst allt som finns att läsa på väggarna, filosoferat inne på toa och tjuvlyssnat på alla som har någon att prata med. En tjej och en kille grälade med blickar, så dem stirrade jag på tills de började blänga på mig istället för varandra.

Dialogen utan ord i garderoben

Hon, med armarna i kors, stirrandes förbi sin pojkvän:
– Dra åt ...

Han, klappandes sin flickvän på axeln:
– Du, förlåt ...

Hon, fortfarande undvikandes ögonkontakt:
– In your dreams.

Han, nu ännu mer ångerfull, klappandes flickvännens kind:
– Jag älskar dig.

Hon, envis och kanske till och med *gulp* kränkt, skjuter giftpilar med pupillerna:
– Skitnere, ankskit.

Men man kan också huka i klädhängarna. När pausen var slut, lösgjorde sig ett tiotal enslingar från under jackor och kappor så att det såg lite ut som när heltäckningsmattan LSD-svajar i ”Fear and Loathing in Las Vegas”. Apropå det, så ligger jag i en hotellsäng med denna skrämmande tavla som vakar över mig (jag låg i sängen och tog bilden med mobilen):

– Sleep now, or I will run you over!

G’natt.

Jag rekommenderar verkligen pjäsen. Stanna kvar och ge John tummen upp om ni vågar. Föreställningar ges 16, 18, 23, 25, 27 november och 2, 5, 6, 12 december. Sen slut. (Ring 031- 84 50 37.)

Recension i Borås Tidning.

Chatt- och sms-språket: :-/ lr @-}-}- ?

För ungefär ett år sedan roade vi oss här med att skratta åt hur dålig jag är på att skriva utan att titta på tangenterna. Jag övade med skymmande glasögon (som skygglappar, fast neråt) och blev alls inte bättre. Sedan skrattade vi ännu mer åt att jag inte är särskilt snabb, vilket ni tävla om hääär.

Men nu är det så att jag behöver er hjälp: chattar ni, bloggläsare?

Jag känner några få som chattar, och de är alla mina barn så dem kan man ju inte lita på eftersom de växer upp i ett hem där stor bokstav och punkt är en dygd. Företag har idag ofta chattfunktion på sina sajter – använder ni dem? Företag som har datoriserade och tecknade frågesvarare, använder ni dem? Och nu till det viktiga:

Vilket slags skriftspråk använder ni då?

Jag vet inte om det är en skröna eller ej, men för ett par år sedan lär en 13-årig tjej i Skottland ha inlett en uppsats i skolan så här, på sms-språk:

”My smmr hols wr CWOT. B4, we used 2go2 NY 2C my bro, his GF & thr 3 : kids FTF. ILNY, it"s a gr8 plc.”

(= My summer holidays were a complete waste of time. Before, we used to go to New York to see my brother, his girlfriend and their three screaming kids face to face. I love New York, it’s a great place.)

Jag antar att uppsatsen inte skrevs för hand med blyertspenna.

Nu är jag inte särskilt stelbent och språkpolisig av mig när det gäller sms och chatt, men jag vandrar omkring i en liten språkriktighetsbubbla bland likasinnade och behöver era erfarenheter!

Hur många olika skriftspråk behärskar ni och använder ni er av?
Är smileysarna praktiska och tidsbesparande eller bara roliga?
Klarar ni dessa (på engelska, sorry) utan att googla?

‘I dnt wnt2go ot 4 lnch coz Ive 2 stdy hrd 4my finL Xams, 2 mths awy. Sry. CUA’

‘cn u 911 @ bout 4:30 pls? I nd 2 spk TU bout D srprze BDay pRT. thx’

‘cn u gt me a b%k frm D lib 2nd fl%r, 1st row? Thx a real lot’

Och en på svenska:

d o j @r donken cn? x

-----
Nu åker jag till Göteborg! (Vilket jag som en slutpoäng skulle ha skrivit på sms- eller chattspråk, men då hade jag fått forska och leta förkortningar och faktakontrollera, vilket jag alls inte hade sparat särkilt mycket tid på, och det är väl det som är det fiffiga med de nya språken: tidsbesparing?)

Men! Tänk om vi plötsligt får tid över! Eoooner av tid som bara ligger och dräller! Kommer vi då att börja skriva på ett mer tidsödande sätt? Och rentav tänka ut komplicerade och snillrika formuleringar?

Lever jag blott i det förgångna? (häppuppdat.)

Häromdagen anlitades jag till att tala inför ett gäng pensionärer.

– Kåsera om vad som helst! sa de.
– Om semikolon kanske? sa jag.
– Ja!
– Eller basket?
– Ja!
– Kanske lite om mina knastriga hälsenor?
– Ja!
– Eller hur man lagar mat till tolv personer utan att knorra?
– Ja!
– Hm.

Nu var detta inte ett partygäng med golfspelande, spanienresande samt facebookande pensionärer. Nej, det var 85-åringa kvinnor som hade en idrottsklubb som gemensam nämnare. De var (jag citerar) ”halvblinda, halvdöva men inte halvdöda”. Än.

Efter mitt prat, där jag för de halvdöva fick upprepa vissa ord extra tydligt (”iiinterneeeet”) och för de halvblinda beskriva bilderna (”däääär ser ni en bajskorv och dääär har vi en blodpudding”), kom några fram och pratade. När jag föddes var de i min nuvarande ålder, och på ingen tid alls hann vi dryfta

• stärkta underkjolar
• Hylands hörna
• Sven Jerring
• kaffesurrogat
• ribbstickade barnkläder
  
• Ingemar Stenmark
• dubbelve, dubbelve, dubbelve
• ”Smultronstället”
  
• hattmode
• stavgång
• Olle Hedbergs användning av dej, mej och sej
  
• skrivmaskiner genom tiderna
• nattorientering
• Dick Cavett
• Dave Allen.

Särskilt Dick Cavett är jag intresserad av just nu. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin såg hans intervjuprogram när jag var liten, men jag vet i alla fall vem han är och (tadaaa) dessutom bloggar ju karln! Läs om när en av hans gäster under en intervju plötsligt dog. Eller kolla här, när Dick Cavett redan efter 37 sekunder lyckas få den kedjerökande Yoko Ono purken.



Lyssna, han säger:
– I guess that’s better than if they'd played ”Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)”. (Min kursivering.)

Min farbror dog nu i höst, och igår fyllde min pappa 70 år. Det är väldigt konstigt. Jag talar med människor som inte lever om bara ett par år. Det är inte alls konstigt. Jag läser Robert Frost-dikten som Cavett länkar till, och stannar till vid

”And they, since they were not the one dead, turned to their affairs.”

(Nu är det rätt naturligt att stanna till just där eftersom det ju är slutraderna, men ssscchhh nu, jag försöker vara djup och reflekterande.)

Jag lever här och nu, men fascineras storligen av dåtiden. Alla måste ju inte sitta och läsa gamla hushållsalmanackor och bläddra i snart hundraåriga veckotidningar eller ens titta på en Chaplinfilm då och då. Men tusan hakar om vi inte allihop till mans lite oftare borde samtala med en och annan 85-åring ... som än så länge lever.

---
Dave Allen ville förresten att det på hans gravsten skulle stå:

Don't mourn for me now
Don't mourn for me never
I'm going to do nothing
For ever and ever.

Häpp!
--------------
Jag lovar på heder och samvete att aldrig mera någonsin skriva det där kvasitummarnaupp-käcka ordet igen. För allvarligt talat är det ju ett enkelt sätt att komma ifrån en förklaring eller en på slutet sedelärande historia, att bara skvimpa över The End till läsarens hjärna. Näpp-häpp-klubben har talat!

Ehum.

(Haha.)

Förr i tiden, ni vet

– Hallååå? Kan fröken koppla mig till Anderssons på hörnet?
– Tretton, ett ögonblick. *klick*


(Min mormor jobbade som växeltelefonist och jag tror att det var så här jag fick telefonerandet beskrivet för mig. Dessutom var det väl så här de gjorde när de ringde till varandra i Åsa-Nisse-filmerna? Å, nu måste jag ju citera mig själv när jag berättar om regissören till just dessa kvalitetsfilmer!

När det gäller Åsa-Nisse-filmerna, som man numera ibland kan se på tv på eftermiddagarna, var de flesta regisserade av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film [eller vilken film som helst, faktiskt], pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.

– Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag.
– Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan [tills jag höll med honom] varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst .

Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt ”Far i frid”.

Slut parentes.)

Sveriges genom tiderna bäste skådespelare. Hrm.

Mina associationsbanor går idag bakåt i tiden för att

1. min mobil har blivit galen och jag idag måste slå upp och knappa in alla telefonnummer för hand
2. vi har bytt internetleverantör som inte vill leverera internet just idag varför jag sitter och bloggar på en pinnstol ute på busshållplatsen
3. mjölken tog slut och jag nyss hällde grädde i kaffet.

Fattas bara att jag klär mig i snörliv och steker strömming ikväll.

Bilbesiktning

Min djefla man är av den tron att det är jag som med min charm ska besiktiga bilen. Jag har i nionde månaden stått med magen i vädret och suckat, jag har varit där med treveckorsbebisar, jag har varit där med nyklippt frisyr (sammanträffande i och för sig) och jag har varit där i ett otal olika kortkorta kjolar.

Och jag har lyckats dupera dem alla! Trots spygulgröna Citroënen utan en siffra rätt, trots kexet som hette Toyota och trots nykombibilens (1987) bristfälliga dörröppningsmekanismer!

(Tankepaus. Nu vet jag ju att jag har vägarbetare, lastbilschaufförer, taxibolagsägare, snickare, tandläkare, bartendrar, läkare och lärare i läsekretsen. Och jag vet att man i sitt yrke är klarsynt och helt oduperbar. Men låt mig fortsätta i alla fall, låt mig tro att jag har förfört alla bilbesiktningmän under åren. Slut på tankepaus.)

Nyss kom jag hem från besiktningen av nykombibilen. Den har sedan ett par år saknat belysning på insidan och ena bakdörren går inte att öppna och bakluckan skramlar som en burk med muttrar. Men kör som en gammal symaskin gör den: perfekt. Min djefla man och jag har inte tummen mitt i handen när det gäller bilar – vi saknar tummen helt och lämnar bara bort bilen då och då för en ansiktslyftning och en lätt toning. Innan jag idag körde hemifrån lade jag märke till att det växte grön mossa på bilens taklist.

Jag borde ha tagit detta som ett tecken.

I gympadojor, jeans, hoodietröja och okammad frissa samt helt utan barn eller mage, blev besiktningen en katastrof. Kontrollanten var hela tiden mycket vänlig, men allvarlig. På ett år har bilen förvandlats från (och nu citerar jag förra årets besiktningsman) ”en välhållen 19-åring” till (min egen tolkning) ett 20-årigt vrak.

Hört från undersökningen när bilstackarn fick blotta buken och bli knackad på utan att en enda reflex ryckte till:

– Katten, katten, katalysatorn här är utbytt. Kabeln är kapad. Luftsensorns sladd är alltså kapad! Har den här modellen dispens för det?
– Huh?
– Vänster bromsblock är det vajsing på. Vänster fram ... ja, helt kass. Måste bytas.
– Oj, Vad bra att du upptäckte d...
– Borde du kanske ha upptäckt själv. Den här bilen måste verkligen dra bensin. Oj! Kolla här, det är ju hål i avgasröret!

(Och så slog han lite på avgasröret, som liksom började hosta blodig rost.)

– Ni tvättar inte bilen så ofta.
– Hrm ... *fniss*.
– Hur öppnar man den här dörren?
– Förlåt, jag ska bara, så här ...
– Bältena är bra.
– Alltid nåt, sa han so... (jag avbröt mig själv, kom inte på fortsättningen).
– Vet du att det är vatten inne i baklyktorna?
– Nämen, det ser ut som när man har cyklop och får in vatt... ja.

Jag och bilen fick sedan vår dom, jag betalade och suckade och tänkte att det var då för väl att vi inte åker på bilsemester nu i november.

– Brukar folk bli arga på dig? sa jag avslutningsvis till besiktningsmannen.
– Ojojoj, ja. Jag har jobbat i Stockholm, där är de helt vansinniga.
– Va? På riktigt? Är inte det bara en fördom mot storstadsmännisk...?
– Nejdå. Ses nästa år! Du, det är egentligen en bra bil du har!

Trallalala. Vissel, vissel. Livet är inte så dumt i alla fall.

Fickparkering och andra begåvningar

Jag var i Stockholm och föreläste och försökte samtidigt hinna insupa ljuvlig storstadsluft. Jag sprang till exempel i rulltrapporna med en latte i handen, wahoo. Jag läste reklamen i tunnelbanan och aktade mig nogsamt för att titta på medmänniskorna. Jag hade hatt på mig (plommonstop) och väckte därför uppmärksamhet som vore jag en förrymd fånge i randiga kläder eller Mikael Persbrandt. (Snart samma sak, eller?)

Stadens bilägare parkerar med skohorn. Den silvriga bilen hade 4 cm tillgodo baktill och säääkert ...

... 3,5 cm framtill. Jag ville skriva en uppmuntrande lapp, men var tvungen att springa till tåget. På lappen kunde det ha stått:

Min bil har hjul som kan tvärställas. Men lycka till!
/Batman

Eller:

Får jag rekommendera katapultfunktion med raketmotor?
/James Bond

Eller:

Baka alltid en reservkaka att ha i bilen för oförutsedda händelser.
/Martha Stewart

Kanske kunde jag bara ha gett bort en bild på Chitty Chitty Bang Bang-bilen? (Vi hade en sådan i leksaksformat när jag var liten. Man drog i en spak, så fälldes underbara, randiga vingar ut.)

Själv är jag en fena på att fickparkera eftersom jag tog körkort i Lund. Tyvärr får jag sällan imponera med mina parkeringssuperkrafter eftersom jag numera bor i en stad med gott om utrymme. Och det var dit jag ville komma med dagens inlägg: tänk på allt man kan, men inte får chans att visa upp eller ens använda sig av. (Jag tog balettlektioner i sex år!)

Min nattliga briljans

Mitt i natten vaknade jag av den bästa och största av alla insikter och infall. Min tanke var så lysande och självklar att jag inte riktigt visste till mig av förtjusning över min egen välfungerande hjärna. Jag – som inte frivilligt går upp mitt i natten om det inte brinner – satte mig upp och sade högt:

– Ja!

(Ni ser det framför er? Ena pekfingret höjt som E.T., håret på ända, den snarkande djefla mannen fortfarande snarkande och det becksvarta rummet becksvart så att man ju i verkligen inte hade kunnat se ett dyft ens fem centimeter från mig? Ok.)

Ett litet inspelningsfickminne på hyllan bredvid mig hade varit bra, men förmodligen hade jag låtit som Walter Matthau med en het Jerry Lewis i munnen. (Vet inte riktigt vad jag menar. Finns det en filmscen där Matthau är tandläkarpatient och Lewis är tandläkaren som råkar bedöva sig själv?)

Men haha! Inte behöver man ha ett fickminne med datorn på armlängds avstånd! Ha!

Mitt i natten tog jag alltså fram datorn, fläkte upp den och skrev ner det som skulle förändra mig och världen. Nu vet ni sedan tidigare att jag är en bedrövlig tangentskribent som inte kan skriva utan att se på bokstavsknapparna. Även om jag hade kunnat vinkla skärmen så att den lyste på händerna, gjorde jag det inte. Men jag skrev! Skåda:

Ok, jag vet inte, men om jag sjuke vara tvungen att välj ammellena all möjlig mudik dom för i helvete kryddar ea dnenna planet omsvoere te de basiika och oregani allihopa, så skulle jag ha faávakllt foo fighjters.

Say what?

Ett proffs slår upp fakta i böcker

Svenskan fick i somras en toppenidé: små blänkare om ord som inte finns i SAOL men som är finurliga, roliga och nyskapande. ”Lexikala luckor”. Även vi läsare får bidra med förslag. (Sedan följer tidningen upp det roliga med en reflektion med den larviga kvällstidningsrubriken ”Nya ord från SvD:s läsare men SAOL är inte intresserad”. Och? Snyft, snyft, vad vi är kränkta?)

Mina favoriter är:

Blygskryt [substantiv], att genom att framhålla sina enkla vanor, sin fantasilöshet, dåliga smak och sitt bristande kulturintresse få någon annan att känna sig som en fåfäng elitist eller snobb. [---] (Gunnar Harding)

Skrylling [substantiv] -en ~ar; Person till vilken släktförhållandet är så avlägset att ingen riktigt mäktar med att reda ut begreppen. [---] (Åsa Johansson)

Motroad [adjektiv], det tillstånd då man skrattar åt, eller låter sig roas av, det man egentligen inte tycker är roligt. Lämnar ofta eftersmak av varierande bitterhetsgrad. [---] (Paulina Helgesson)

(Littorinexamen, ressentimental, frizonera, åskådespelare, sladdpost, pysselsättning, pingvinisk, laicism, tölpifiering, tankefjun, blem, snarkofag, bortlängtan, nymfolepsi, dracularisera, 1900-talist [utt. nittnatalist], starkspråk, mingelska är de övriga. Förutom ett som jag har utelämnat, mer om det nedan.)

Ett Scrabble-forum diskuterade 2005 vettiga ord som saknades i SAOL, och nu när jag kollar, är nästan alla med i 2006 års upplaga. Det är coolt, det är roligt med både nya och gamla ord och att läsa listan över borttagna ord är nästan lika kul som att gå på Gröna Lund. Bottinklädd! Lakejsjäl! Hugnerlig! Ilgodsexpedition! (Sorry. Nördvarning.) Fler ord finns här.

Men nu till det underliga. Ett av orden som SvD listar kommer på förslag från Dick Harrison, professor i historia vid Lunds Universitet. Jag vet inte om han har blivit ombedd att skriva eller om han har suttit på sin kammare och klurat helt själv. Hans förslag på ord som borde stå med i SAOL:

Färst [superlativ av adjektivet få], benämning på förteelse i plural, som i jämförelse med andra, liknande företeelser (även de i plural) har uppnått en grad av fåtalighet som sätter det i särklass. Ex: ”I går kom få personer hit, men i dag var de färre. Allra färst kan vi antagligen förvänta oss i morgon.”

Nåmen ska vi inte ta och kolla i vahetteren, den däringa boken, professorn?

Se där! SvD-redaktörn kanske också skulle behöva slå upp det?


Jag citerar nu Språkrådet apropå ”färst”:

Det är ovanligt, men försvarar väl sin plats. Man kan jämföra med illa, värre, värst och stor, större, störst. Färst är en gammal svensk böjningsform som det senaste seklet fallit i glömska. I stället har mer eller mindre omständliga omskrivningar kommit i bruk, som "lägst antal", "det minsta antalet" etc. Färst är både kortare, smidigare och naturligare. Använd det!

Bloggare! Gån ut och förkunna ordet: färst finns!


-------
Uppdatering två sekunder efter inläggets publicerande:
Språkrådet tar emot förslag på nyord hääääär. Den djefla mannen har skickat in ”dampa” och Översättarhelena har föreslagit ”sverka”. (Man måste liksom inte ha uppfunnit ordet själv för att det ska vara ett ”nyord”.)

Uppdatering igen
Här kommer nyordsförslag ur kommentatorsbåset:

anless – annorlunda (jfr ”han är lite annars”)
beblänga – titta på (Alf Henriksonskt ord)
bortvalbar – inte oumbärlig
gohällig – snäll
jaha-upplevelse – den mer relaxade versionen av aha-upplevelse
kallefiera – oförklarligt försvinna spårlöst ur handen som i ”men jag hade den ju här alldeles nyss!”
nöss – avtryck av katt- eller hundnosar på blanka ytor
ryska – samlingsnamn för väska, ryggsäck och liknande
[tanken] perkulerar – att idissla en tanke liksom (jfr perkolator)
sekrutt – dålig, skruttig, kass
uhällig – dum
valfrid – att slippa göra val ideligen (valfrihet i all ära, men ...)
örebrohatt – ersättning (för tvivelaktig tjänst), muta

Ord som nämndes, men som redan finns med i SAOL:
asa – glida, släpa
glyttig – barnslig
rälig – ful, otäck
grisk – hetsig, ivrig
förbryllelse – förvirring

Total makeover (och allegori?)

I min nyckelknippa hänger Pippi Långstrump sedan drygt ett år. (Man kunde se den på Internationella riktnings- och fingerspretsdagen.) Igår såg jag plötsligt att hon såg lite sliten ut med läckande fötter och tufsigt hår.

Plötsligt? Jahadå, för i mina ögon har hon till igår varit vacker och ny och fantastisk. Jag har helt enkelt varit hemmablind precis på samma sätt som att jag inte längre ser saknade golvlister (ja, det är svårt att se något som inte finns), vardagsrummet som är ett möbellager och Femtonåringens frisyr som ser ut som en champinjonhatt.

Detta påminner om vad man i USA kallar ”stuck in a time warp” (dit min nudelsoppefrisyr väl måste höra) och som blir jättebra tv hos t.ex. Oprah. Och som säkerligen skulle göra stor succé även i bloggosfären och slå alla med häpnad och rendera mig allehanda länkar och inflytande och popularitet?

Så jag gick åstad och köpte mig i detta slit- och slängsamhälle en ny 39-kronorspippi.

Före inköpet och efter.

Men se på, tydligen har gamla Pippi glömt att ta på sig förklädet efter en hård natt ute på stan och det som jag trodde var hårslitage, är i själva verket en medvetet slarvigt hängande lugg som ger henne en lätt sensuell touch. (Tänk Brigitte Bardot.) Om man skulle ta och dra ner förklädet lite grann så att ena axeln blottades?

------
Varning. Detta blogginlägg kan tolkas som något annat än ett vanligt gammalt menlöst blogginlägg. Eller kanske inte i alla fall. (Måste jag ju skriva, annars vågar ingen kommentera.)

Nä, nu ska jag gå och kamma mig!

Här sitter jag med nycklarna på bordet

Vi är på väg till Stockholm idag, jag och barnen. Vi löser sudoku, äter medhavda russin och längtar efter lunch. Mina hälsenor skriker åt mig att jag faktiskt inte borde röra mig en enda meter idag.

På väg till tåget tvärnitade bussen för att låta en en svart katt i sakta spatsera över gatan, rakt framför vår buss. Alla passagerare ryckte till och sträckte på sig för att se vad som hände. Katten gick som en Paris Hilton med huvudet högt, sneglandes på oss i bilar och bussar – det var bara röda mattan som saknades.

I slow motion såg jag sedan hur ungefär varannan bussresenär vände huvudet åt vänster, låtsades titta ut genom fönstret men formade munnen till ett diskret ”tvi, tvi, tvi”. Några andra vände huvudet åt höger och tviade.

Hur ska det nu gå för dem?