Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?
Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med?
För några år sedan hände detta:
Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:
– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!
Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.
– Öh ... fortsatte han till telefonsvararen, öh ... ja ... nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och ... hm ... det har dom ju varit hela dagen ... Vi ses i morgon!
I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom
Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?
För några år sedan hände detta:
Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:
– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!
Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.
– Öh ... fortsatte han till telefonsvararen, öh ... ja ... nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och ... hm ... det har dom ju varit hela dagen ... Vi ses i morgon!
I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom
- endast Femtonåringen hade normal skoldag – med sin nygipsade arm
- Artonåringen skulle gå endast på eftermiddagen
- Tolvåringen skulle gå endast på förmiddagen
- Tioåringen hade studiedag
- Sjuåringen hade studiedag.
Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?
Etiketter: förvirring, ordning, röra, skola
30 Reflektioner:
Ringer de efter ongarna? Det var märkvärdigt.
Nej, man kan sannerligen inte hålla reda på allt. EN unge av mina har studiedag i dag och så kom det snickare och själv börjar jag först kl 16. Sånt räcker bra för att kasta en ur omloppsbanan.
Virrigheten släppte inte förrän jag ätit hotellfrukost på Rival och shoppat mig lycklig på Emmaus (kompensationstänkande).
Hå! Glömde: När jag kom ut från Emmaus i den härliga vårsolens glans gick jag rätt på Fredrik Lindström som kom gående nedför Götgatsbacken med långa steg. Gissa hur många millimeter jag var från att kasta mig på honom och säga att detta var ett anfall i stil med Lottens?
Ibland blir jag rädd för mig själv.
Lyyysande, Cruella -- nästa gång du möter honom, gör du det. Vilket i förlängningen betyder att du måste handla på Emmaus oftare.
Förresten, jodå, de ringer efter ongarna om dessa är borta och ingen har anmält frånvaro. Alltså vet man ganska snabbt att ongarna har gått vilse på väg till skolan eller om de bara har blivit kidnappade.
Klart att det är fullt normalt. Jag tycker snarare det verkar onormalt att ni i normala (sic!) fall håller koll på så många barn och vuxna!
För inte så länge sedan sjukanmälde jag Sjuåringen eftersom hon varit magsjuk i helgen. Efter ett tag ringde självaste rektorn och frågade om ungen har en dubbelgångare eftersom han såg henne på skolgården genom fönstret. Då hade maken uppskattat Sjuåringens smittorisk som obefintlig och tagit med henne till skolan i alla fall.
Någon dag senare, när jag träffade rektorn, frågade jag lite skämtsamt om sånt händer ofta. "Nej, det är bara hos er", svarade han.
Jo, jag glömde ju det mest patetiska. Jag jobbade hemifrån den dan och hade inte märkt att dottern inte var hemma. Jag hade rentav gjort frukost till henne och tänkt att hon får väl äta senare när hon inte svarade på mina rop.
Vi har med andra ord inte så bra koll på varandra i den här familjen. En annan gång gick jag på en promenad och blev borta i nio timmar utan att höra av mig. När jag kom hem hade maken inte ens märkt att jag inte kommit hem. En kidnappare hade hunnit till München med mig i bakluckan.
Visst då kan man inte hinna ha koll på allt. Det ordnar sej ändå. Så ta det lugnt; gå ut i naturen och lyssna på de ivriga små foglarne. I dag hörde vi ett gäng som satt och skrek i träden på Jövvgårn: Sprit.sprit,sprit. Sprit, sprit, sprit. Det måste vara fyllkajor, eller hur?
Och vår Insikt, min och Lille Makens: Vi är dom första föräldrar som våra barn har; dom har inget att jämföra med; dom tror att det ska va så här. - Lugnande eller hur?
cruella - Jag tycker det vore roligare om alla som läser Lottens blogg och råkade få syn på Fredrik Lindström rusade fram med utsträckt hand och presenterade sig som Lotten Bergman!
"Men det vet ju du, vi har ju träffats flera gånger förr!"
Och sen bara försvinna innan han hinner ställa några följdfrågor.
Åh vilket roligt bus det vore! :D
(Den som minns det kan även få flika in ett snabbt frieri med hälsning från mej, bara för formens skull.)
Suvi, vilket jätteskoj tilltag!
Ja, jag har suttit och gapskriattat från början av inlägget till sistsa kommentaren.
Studiedagsförvirringen var nog större när jag var liten vill jag minnas.
Jag var ett litet disträt barn som hade en kompis som ringde på varje morgon för att hämta mig till bussen.
Men när jag var sjuk kom hon ju bara första morgonen. Sen fick jag peta iväg mig själv första friska morgonen.
Och både nu och då (iaf två gånger) hände det att när jag kom ut till bussen så var där tomt. Toppen, jag hade missat bussen förstås.
Så det blev till att knata iväg till skolan själv. Inte längs landsvägen då, för den var förbjuden och anledningen till att vi hade skolskjuts, utan man fick ju ta stigen genom skogen.
Men det visade sig att det var studiedag och jag fick knata hem igen.
Och nej, jag korrektur läser inte kommentarerna innan jag skickar iväg dem.
Tänk att gråsuggor kan vara så fängslande.
Jag har en kompis som också var ett disträt (disträtt kanske är en lite finare stavning?) barn. Hon gick omkring och tänkte på helt andra saker än hon skulle och kunde inte låta bli att äta långsammast av alla eftersom det fanns så mycket mer än mat, bestick, mun och tuggrörelser att tänka på. Det blev förstås folk av henne också -- en perfekt redaktör som inte var ett dugg disträ.
Men Lotten ska det verkligen vara ett disträt barn?
Själv har jag glatt skrivit ... ett disträ barn.
På ämnet kan jag annars meddela att jag kallades för "Professorn" vid den ålder så jag har full förståelse för fenomenet.
Det pågår ju så mycket spännande i huvudet att man inte kan hålla reda på alla världsliga triviala detaljer!
Nej, Dieva, man skriver varken disträt eller disträtt barn *viskjagbaraskojadevisk* -- men det såg ju så roligt ut när Cecilia N skojade så jag ville fortsätta på skojbanan. Om man vill skriva om disträa barn utan att förvirra läsaren, får man helt enkelt se till att de är många så att man får använda pluralformen.
*Puuh*
Jag jobbar nog för mycket - missade helt att det var på skoj.
Jag tror nog att egentligen får man inte skoja om så allvarliga ting, Dieva.
Eller så får man vara en disträ unge.
Eller så täpper vi glatt igen alla luckor i språket som vi hittar!
Nej, det kan man verkligen inte. Men nu kände jag plötligt att jag saknar Majsan lite. Majsan var skolvärdinna (på den tiden som jag gick i skolan och de ännu inte prutats bort) och hon öppnade skåpet med glatt humör om man glömt nyckeln. Det fanns de som glömde nyckeln bara för att få prata lite med Majsan...
Finns det någon annan blogg som har så intelligent, fyndig och vänlig bloggare och dito kommentatorer?(Exklusive mig själv.)
Det är mycket roligare och mer givande att läsa Lottens blogg än att titta på s k "humorprogram" på TV. Jag ler, jag fnissnar, jag skrattar högt. Tack alla!
HAHAHA! Å vad jag skrattar gott och glädjer mig åt det finns virrigare familjer än vår.
Här har glömts en och annan matsäck till friluftsdagar och den påhittiga numera elvaåringen gav en gång förklaringen att vi var så fattiga att det inte blev nån mat kvar om han fick med sig till skolan(som tur var trodde inte fröken honom, men berättade skrattande historien vidare till mig).
Det jag har nån slags dragning att glömma, är utvecklingssamtal. Jag tror att det är bara för att det går liksom inte att dölja att man missar det, eftersom man är den enda som skulle komma dit och så gör jag det bara för att jag inte får - som att fnissa på fel ställe ungefär. Jag är VÄLDIGT glad åt de här nymodigheterna, som larm på telefonen och elektroniska kalendrar. Gäller bara att komma ihåg att lägga in saker i dem också. Klarar mig inte utan familjekalendern på väggen hemma heller.
Jag funderar nu allvarligt på att trycka upp Anta Snaques senaste kommentar på en t-shirt.
Jag var sjöscout i unga år och lyckades en gång med konststycket att ge mig ut på en fyradagars segling i majkalla (Maj-kalla) vatten och nätter utan sovsäck.
Det härdade, kan man säga.
SOM ja undrat vad fåglarna ropar där uppe i träden. Men nu vet jag ju...
Ooooh, Plastfarfar, jag har också sovit utan sovsäck ute! (Måste kolla om jag har skrivit om det redan.)
Kanske inte i paritet med glömd sovsäck, men min tonårsdotter glömde badlakan när hon for på ridläger. En vecka med dammiga hästar utan dusch ...
Gissa vad hon gjorde när hon kom hem?
Aspelut att du ska trycka upp sånt smicker på en tröja, Lotten!
Jag är med i "De tankspriddas förening". Mitt inträdesprov törs jag inte ens blogga om.
Åh, så skönt att höra allt vad ni kloka människor glömt och tappat bort! Mina tankeluckor verkar mest uppstå på jobbet nuförtiden.
Jag har betalat ut samma bidrag två gånger. Hoppas inte revisorerna ser det. Jag försökte intensivt övertala en dam i telefonen att det var tisdag igår. Jag fick ge mig till sist. Och jag fick vackert ringa upp en kvinna med en fråga som jag inte för mitt liv kunde komma ihåg om jag ringt och diskuterat med henne. Igår lobbade jag stenhårt i ett ärende för chefen. Idag försökte jag lobba för samma grej, för samma chef, eftersom jag inte kom ihåg att jag redan gjort det.
En sådan tur att jag har semester resten av veckan, nu kraxar och flaxar jag till Wien! (rätt förkyld, lät som Leonard Cohen förra veckan och Janis Joplin denna, om det är bättringsväg vete skatorna)
Auf wiedersehn - så långt sträcker sig tyskan.
OK då, inklusive mig själv. Men ändå, när jag skriver "fnissnar" i stället för fnissar, så undrar jag...
Skicka en kommentar
<< Home