Inte on the road längre

Kära dagbok. Måste återvända lite till gårdagen.

Det var här i det gamla badhuset vi bodde – strax under trampolinen där vinkar jag.

Jag kan absolut rekommendera plejset – det var tyst och lugnt, gratis kvällste med kakor och nära till allt. Fast i städer som Oskarshamn är det ju ofta så: nära.

När hotellet var badhus.

På väggarna satt foton så att alla kunde kolla hur det såg ut förut. (Ser ni, samma trampolin som ovan!) Jag stirrade och tittade och jämförde och granskade och ville ha en lupp.

– Ååååh, titta där är kaklet och där är samma kakel! Åååh!

Sedan utnyttjade vi med varsin dator det trådlösa gratisnätverket som gör att livet blir så enkelt och njutbart. (I framtiden kommer vi att skratta åt meningar som den förra.)

Vi är alltså inte längre på väg utan framme vid målet: Viken mellan Helsingborg och Höganäs. På grund av ett tajt tidsschema blev det inget turistande utan bara ett enda te-stopp igår. Men heeeeela tiden hamnade vi bakom hästskjutsar, båtsläp, husvagnar från 1950-talet, timmerlastbilar, traktorer och hattgubbar.

Jag håller så fint – ser ni tio i två? Ni ser däremot inte att jag gnisslar tänder.

Trafiksituation.

Husvagnen som hette Rapido här ovan körde såpass långsamt att traktorn körde om den. Om ni riktigt lyssnar och lutar er mot datorn, kan ni höra mig svära på italienska. (Men jag var inte så frustrerad egentligen, jag ville bara vara cool. Barnen anade inte att jag inte svor på riktigt utan bara sa ”det är farligt att luta sig ut genom fönstret” på italienska.)

Jag är som coolast när jag kör bil och svär på italienska. Fast å andra sidan känner jag mig sällan så cool som när jag kör bil. Så fort jag sätter händerna på ratten blir jag coolhetsdrottningen över alla bilister. Jomen vänta, coolhetsmätaren går ju i taket när jag meckar med bilen.

– Ta en bild nu när jag kollar oljan för jag blir inte coolare än så här!
– Men mamma, man ser ju inte ...
– Tyst unge, ta en bild. Man kan aaana the coolness!

På vägen stannade jag vid en milsten för att berätta om hur det var förr i tiden, men trasslade in mig i betydelsen ”delmål” och fick ta fram datorn och läsa på.

Ur Wikipedia:

”Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning av reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå från Stockholms slott, utan avseende på länsgränser och residensstäder. Denna princip tillämpades dock inte förrän från 1690-talet, vilket skapade viss förvirring.”

Reseersättning. Mycket intressant. Sedan åkte vi vidare och så fick jag peka ut mjölkbord ... mjölkpall? Mjölkapall? Hur har vi det med mjölkterminologin?

Vad kallar ni denna, som nu är ombyggd till brevlådehållare?

Väl framme i Helsingborg, sammanstrålade vi med resten av familjen Bergman och Sexåringens gudfar David Sim – och upplevde med honom mer än på Gröna Lund. David är nämligen arkitekt (stadsplanerare), och för sådant folk är varje torg en lektionssal, varje gata ett helt uppslagsverk och varje fönsterbåge synnerligen intressant.

I parkeringsgaraget fanns speglar som gjorde oss längre, bredare, kortare och smalare. Samt roligare.

Nere vid hamnen finns en mikro-amfiteater. Om man ställer sig där i mitten, hör man sig själv i ett eko inne i huvudet. Gissa om vi sa ”jag hör röster”.

Maneter! Maneter! Överallt maneter! (Arkitekturlektionen fick i detta läge vänta lite.)

Mandomsprovet bestod denna dag i att hålla i en helt ofarlig manet. Alla blev med beröm godkända.

Och i havet, bland alla maneterna, låg två oöppnade ölburkar och flöt. För säkerhets skull plockade vi upp dem och öppnade för att kolla om 1) ölen var ok 2) det fanns ett hemligt meddelande där inne.

Nu laddar vi inför hemfärden, som kanske kommer att gå via Helsingør bara för att vi ska komma utomlands lite. Ja, och så var det ju det där med ölen ... Mmmmums.

On the road

Detta skrivs varken på en lång toapappersremsa eller ett gäng ihoptejpade pappersark och vi håller oss inte vakna med hjälp av amfetamin och allt ser helt klart och tydligt ut och inte en enda spännande kulturpersonlighet har vi träffat. Men vi är i alla fall on the road – jag, Sjuttonåringen och Femtonåringen.

Kommer ni på min kurs Vem fan, bryr sig om: skiljetecken” i höst? (Blå, officiell skylt med vita bokstäver – vem måste man muta för att få så trevliga budskap på den?)

Marschfarten är i genomsnitt 50 km/h, vilket gör att vi på tio timmar har tagit oss endast till Oskarshamn. Perfekt. Eniro säger att den blåa vägen här nere är 29 mil, men vi har idag kört 50. Perfekt. Och vi har kört vilse en gång. Perfekt.

Det röda strecket visar vilka irrvägar vi hamnade på genom att resa ungefär som på 1700-talet: att bara trampa på och i korsningarna fråga byborna vart man kan ta vägen.

Vi åkte genom Flen och körde in i Malmköping och körde ut igen. Sedan trasslade vi till allt på väg till Jönåker och hamnade på en slingrig väg som ledde oss till en kyrka i Halla, som var så liten att vi bara (trots min kyrkobesökshistoriska aversion) var tvungna att gå in och inspektera, tända ljus, skriva i gästboken och läsa på gravstenarna. När vi kom till Vrena för andra gången på två timmar, drog vi fram kartboken och tog ordentligt sikte på färjan över Bråviken, och lyckades till allas stora förvåning köra hela vägen till Söderköping. Där vi åt glass på torget, för det hade vi ju fått order om att göra. Av er i kommentatorsbåset.

Halla, som vi inte alls skulle till. Men i vägbeskrivningen stod det något om Hallavägen ...

Halla kyrka. Sjuttonåringen står till vänster, Femtonåringen till höger. Jag tar bilden i bänkraderna, strax under orgeln. Gift er här, alla ni som har klena släktträd!

Söderköping har extremt tydliga och roliga cykelställ! (Jag skulle kunna flytta till en annars okänd stad bara pga. sådana här detaljer.)

Men Söderköping hade en kåkstad vid kanalen! Se presenningen som nödtorftigt täcker det med krimskrams fyllda skjulet. Och stackars Maud i förgrunden, hon verkar ha gått över valtiden lite.

Efter Söderköping styrde vi mot Oskarshamn. Men när Sjuttonåringen med kartboken i knät sa att Vimmerby ligger rakt norr om Oskarshamn, körde jag dit. (Det var ju inte helt rätt, fast just denna dag där det inte togs hänsyn till klockor, hade det ingen som helst betydelse.)

Astrid fick låna Femtonåringens mysse medan hon berättade hur en skrivmaskin fungerade förr i tiden. (Till mig viskade Astrid att hon ju faktiskt skrev alla sina böcker i sängen med hjälp av stenografi, men att konstnären hade föredragit skrivbordsposen.)

Vimmerby i kvällningen.

Nu sover vi på hotellet som har varit badhus – strax nedanför trampolinen. Och detta tack vare er, ni bloggkommentatorer! Tack!

Zlatan Ibrahimovic och Sarah Sjöström och jag (uppdat.)

När jag var i Grekland kände jag mig oftast som en Gargantua. Med mina kanoter till fötter, tefat till ögon och plockepinn till spretande tänder sneglade jag avundsjukt på alla små, nätta Medelhavskvinnor.

Men så suckade jag och ryckte på mina breda axlar och kom på att det nog är precis som det ska vara. Och jag är ju inte ensam.

Sarah Sjöström som i VM idag vann 100 meter i det obegripligt obekväma simsättet fjäril – och dessutom slog världsrekordet – är 181 cm lång.

Och hur är det nu med Ibra? (Ni ser, jag tror att jag är kompis med honom och har lagt bort titlarna.)

Jo, Zlatan har nu läkarundersökts i Barcelona. Han befanns vara precis 194 cm, som han hade sagt, och verkar inte börja krympa på ett par år. Läkaren som mätte fick stå på tå – och nådde då nästan.

För säkerhets skull mättes även Zlatans biceps. Antagligen får han böta om de krymper. Den ohåriga armhålan lockar alldeles fasligt.

Visserligen vill jag ibland vara petite som en sparv och ha nätta sandaletter och näsduksstora klänningar. Men äh. Jag står i alla fall stadigt och syns när jag hörs.


Här är hela klippet med Zlatans läkarundersökning. Kul att se att han kan springa.


Uppdatering 28/8 28/7
I SvD:s artikel om ”Sarah, Zlatan och sportjournalisten” sprutar majlardiskan som en sifon på ett groggbord. Visste ni inte att Sarahs föredömliga fysiska företräden inte döljs av hennes baddräkt och att hon skapar ytspänning eller att Zlatans självbild inte behöver putsning så vet ni det när ni har läst detta. Ingressen? Ok:

”Inte S som i Sarah Sjöström. Utan S som i: Självkänsla. System. Skador. Grejar Zlatan sin triss i utmaningar blir han kung i Katalonien. Som ett annat ess: Stojtkov.”

(Stoitjkov ska det nog stå.)

Vad tycker ni att vi ska göra?

Nu hade ju frågan i rubriken kunnat handla om vad vi ska göra

• med tv-parabolen som är så förfärligt väderkänslig
• åt fläkten som suuuuger
• t.ex. lördagen den 15 augusti
  
• om det blir krig nu när vi inte har telefonkatalogen till hands.

Men det handlar om en bilresa.


Jag, Sjuttonåringen och Femtonåringen ska köra från Mälardalen till Skåne och vi har all tid i världen – men inga planer. Om jag reste ensam skulle jag leta upp t.ex. ett bandymuseum, absurda sovställen på slott, en gammal kyrkogård och kanske läsa runor på en sten samtidigt som jag äter bakelser. Fast nu har jag lämnat avgörandet till tonåringarna.

Som inte kan hitta på något! Så hjälp oss gärna.

Resan kan göras krokig och konstig och ta två dagar. Någonstans ska vi sova över, och det gör inget om det bara är en timme från målet. Huvudsaken är att de två ”barnen” får sova på något hotell-liknande, för det får de aldrig annars. Vi struntar i eventuella intresseområden och hoppas att det blir bra ändå.

Lite så här reste mina föräldrar runt i Europa med mig, Broder Jakob och Orangeluvan på 1970-talet. Vi hade en gul VW Variant 411 som tillät att vi låg ner på madrasser på det nedfällda baksätet. Ja, mamma och pappa hade förstås säkerhetsbälten medan vi barn var väldigt skyddade av stötdämpande kuddar och mjuka täcken. (Vad coolt, jag kan säga som den nyligen avlidne Frank McCourt: ”When I look back on my childhood, I wonder how I survived.”)

Ös nu tips över oss! Allt och vad som helst!

På toa

Man äter på restaurang. Man går på restaurangens toa. Man tar förstås med sig kameran, för tänk om det finns mögel i ett hörn eller en synnerligen konstig toapappershållare som måste dokumenteras.

(Någon som är intresserad av toalettlås? Jag har en diger samling toalettlåsbilder, men jag minns inte vad jag tänkte göra med dem.)

Min kusin Ann berättade en lång och komplicerad historia om en god vän som råkade ut för än det ena, än det andra – allt bedrövligt och förfärligt. Men allt löste sig en dag när hon gick in på Marks & Spencer och där inne mötte Gud. Sedan den dagen är hon djupt tro- och välmående.

(Nej, så där kan man inte skriva. F’låt. Troende och välmående borde det stå. Men jag säger som Howdy Sailor: ”Rökning orsakar en långsam och smärtsam död står det i annonserna och jag tänker lång- och smärtsam eller smärt- och långsam?”)

I alla fall.

Där inne på restaurangtoan var allt normalt utom ett med något degliknande igenproppat rör. Titta nu noga. Ser ni Honom?

Man ser en fyrkant som kan vara en tv eller ett fönster. Och i högerkanten av fyrkanten ser man ju någon! Är det månne Jesus i tioårsåldern? Vad kan det i så fall betyda? Hallå? Vafalls, ser ni inte?

Våjla!

Nä, nu ser jag. Äsch. Det är ju Kalles Kaviar-killen. I skjorta och allt.

– Hur var toan?
– Helt ok. Jag tror numera att kaviar är lös- och meningen med livet.

Är ni från Sverige?

Vi satt på en buss och svettades floder – trots att vi hängde ut genom fönstren som hundar – när en typisk grek klev på bussen. Inte en tand i överkäken, släpandes på en massa pryttlar och prylar. (Jajaja, alla som nu känner sig kränkta å typiska grekers med tänderna kvar vägnar kan lugna sig. Läs bara vidare. Och sådana där krångliga meningar som den förrförra ska jag också försöka undvika.) Greken såg sig om och spanade in ett franskt par lite längre fram.

– Är ni från Sverige? sa han till dem på så klockren svenska man kan när man inte har några tänder i överkäken.
– Nej, dom är fransmän! skrek jag när fransmännen inte ens fick ur sig ett excuse-moi. Jag är från Sverige! Kom till oss!

Greken som talade svenska klättrade då över människorna som satt i bussgången. Han hade studerat (och doktorerat) i Sverige 1972–79 (”men det var långt innan du föddes”) och tyckte att Grekland var ett dumt land medan Sverige var ett väloljat maskineri och unikum och himmelriket på jorden och han sa ”varför kan inte resten av världen fungera lika bra som i Sverige?”.

Greken som var lite svensk.

Av allt att döma var detta en man som hade tappat omdömet, konstaterade jag. Grekland är ju underbart och jag var väldigt levande 1972. Men hm. Nu sitter jag här i sängen och tänker på allt som faktiskt funkar i Sverige.

Ja, här sitter jag. (Bilden tog jag inte för att visa min bruna fot utan för att tygtrasorna matchade hudlotionflaskan där borta så bra.)

Och när jag bläddrar bland mina bilder från den senaste veckan, kan jag faktiskt illustrera greksvenskens ilska.

”Allt i Grekland är snett och vint” sa greksvensken. (Kusin Ann på en bänk.)

”Alla i Grekland parkerar som dårar” sa greksvensken. (Parkerad bil sent igår kväll. Trottoarkanterna markerade för tydlighetens skull.)

”Internet och el funkar nästan aldrig”, sa greksvensken.

”Trots att alla tjänar pengar på turisterna, hatar de dem”, sa greksvensken. (Jag vet inte vad det står på skylten som var en av många på stranden, men när jag frågade en grek sa han att det var något otrevligt. Någon som kan översätta?)

”Logistik är ett okänt fenomen här i Grekland”, sa greksvensken. (Bild från en färja, där gående människor och rullande väskor och lastbilar och barnvagnar och personbilar och skrikande poliser och gråtande barn samsades om en och samma flaskhals till utgång.)

– Men maaaten! Maaaten! sa jag uppbragt.
– Ja, jag vet, här finns ingen blodpudding, sa svenskgreken och ryckte på axlarna.

Uppdatering inom parentes:
Sanningen är att greksvensken även drog upp korrumperade politiker och konstiga skolor, lata kontorsarbetare och snarkande siestagreker. Detta hade jag dock inte fotograferat.

Grekiskt strömavbrott

Äsch, det är ju precis som hemma nu. Strömavbrottet är svart som det ju plägar vara överallt och man oroar sig över sådant som kommer att sätta igång när allt börjar funka igen mitt i natten. Och över allt som man inte kan ladda.

Här sitter jag just nu och skriver. Alla som ser mig tror att jag är en svårmodig författare från Norge, för alla andra här är från Norge. Och när såg vi senast en svårmodig person från Norge?

Här satt jag nyss i 500 musikdecibel och försökte konversera en norsk smärtforskare som skulle jobba på Berkeley i ett år. Tänk ändå vad snygga två fingerflottiga glas kan se ut.

Den här kladdiga mojängen funkar inte alls nu när strömmen har tagit slut. Det är en antiinsektsgrej. Berätta gärna hur den funkar, för det vet inte jag. Man lägger i den blåa tabletten och pluggar in bollen i väggen och så funkar det bra i åtta timmar. Sedan kommer myggorna och flugorna tillbaka. Trolleri!

Det är förstås färgmedel i vattnet. Som grekerna sedan häller i alla drinkar och i alla målarpytsar.

Ny upptäckt på stranden idag: potatis, frigolit och petflaska.

Jahaja. Det är 14 minuter kvar av batteritiden och jag har ju inte ens hunnit berätta om havsvattnet som var så varmt att det brände, om solnedgången som drunknade i ett dismoln, om att man alltid bör hälla citron över sina pommes och om apotekaren som är läkare samt de två poliserna som började slåss. Ah well.

I övermorgon ska vi sova i Aten. Är det något jag bör tänka på, äta upp eller snabbkolla under tisdagskvällen i denna världsmetropol?

Captain, my captain, let go of my hand!

Likstel fisk i kaptenens mun.

Sladdriga bläckfiskar som numera ligger i min mage.

– Tycker du om calamari? sa kaptenen på båten (som vi med 30 andra turister skulle åka på i en hel dag) medan han greppade min ena hand och klappade skeppshunden med den andra.
– Jovars, hörru, det är väl gott, sa jag.

(Allt var på engelska. Bruten engelska. Om jag tar fram brittiska skolengelskan eller breda Dallas-amerikanskan som ligger bättre i munnen, fattar inte grekerna vad jag säger.)

– Jaharu, då snorklar vi på nästa stopp. Hänger du med? sa kaptenen bestämt och höll fast i min hand.
– Javisst! Snorkla bläckfisk! Vad kul! sa jag, och försökte återfå min hand.

(Hur gör man när man snorklar? Man har väl cyklop? Haha, cyklop här i Kykladerna! Snorkel? Ptjaaa, då gäller det väl bara att inte få in vatten i röret? Undrar om jag ska be någon om råd? Äsch, hej och hå, nu ska jag fånga bläckfisk!)

– But we will only catch some sea urchins. No octopus, sa handtjuven och skakade på både huvudet och min hand som var fångad i hans.
– Sea churches? How interesting.

Havskyrkor? Sjökyrkor? Vattenkyrkor? Klosterhav? Att det handlade om sjöborrar anade jag inte. Men nu ska jag berätta hur det är att snorkla för alla som inte har gjort det. (Och ni som har gjort det, borde faktiskt se till att alla lär sig i alla fall grunderna ungefär som att man bör veta hur man gör konstgjord andning. Vilket jag under den följande halvtimmen faktiskt hade behövt ett par gånger.)

• Man ska inte använda näsan, för om man gör det verkar det per automatik komma vatten in i ögonen. (Intellektuellt förstår jag vad som händer. Men inte intuitivt.)
• Man ska andas lugnt genom munnen, för den är ju via ett rör förbunden med syret ovanför vattenytan. Syre är bra.
• Om röret hamnar under vattenytan kommer det saltvatten ner i lungorna, och allt börjar gurgla. Öronen gurglar, huvudet gurglar, fiskarna gurglar och kaptenen drar en i handen och säger ”you ok?”. Då skrattar man och säger ”jahadå, tjenamoss”.
• Om kaptenen som envisas med att hålla en i handen plötsligt dyker fem meter rakt ner till havsbotten för att skära loss en sjöborre, ska man inte följa med. För det går inte att andas där nere.
• Man ska inte kämpa emot och försöka ligga längre ner i vattnet än man gör: rumpan som plötslig verkar vara fylld med helium kan få sticka upp ut vattnet bäst den vill.

Vi fångade sjöborrar i en halvtimme, den där handhållande kaptenen och jag. Sedan åkte vi alla med båten till en öde ö, varför jag nu helt sanningsenligt kan berätta vad jag skulle vilja ta med mig till en öde ö.

Sjöborrarna kämpade först för sitt liv i en låda och dekapiterades sedan med en sockertång, varefter de sköljdes rena från grus och åts upp av oss. Det smakade inte alls kyckling utan bara kräfta.

Vi åt upp alla sjöborrar med bröd, fyllde på med souvlaki, grillad fisk, grekisk sallad och hur mycket grillad bläckfisk som helst där i paradiset – och avslutade besöket med att skriva något i gästboken. Som var stor som ett blädderblock.

Kusin Ann skriver något. (Jag skrev också något.)

Diskmaskinen funkade bra.

Hela vägen hem skulle jag köra båten, sa min kapten och tog mig i handen.

– Men captain, my captain, sa jag – jag kan varken snorkla eller köra båt.
– Styr bara rakt fram, sa han och var sedan ganska nöjd med mitt zick-zackande över det blåa havet medan han själv drack en öl eller tre.

Utan att hålla mig i handen. Pfuh.

Där inne står jag ensam och styr mellan grekiska öar utan att de andra passagerarna har en aning om i vems händer deras liv vilar. Foto: Kusin Ann.

Två hundar i ett klick.

Tio kilometer är ju bara 61 minuter

Enmilaskorna.

För nytillkomna tittare: jag är på semester i Grekland och blev för några dagar sedan övertalad att delta i ett 10 km-lopp. Jag? Jag, som faktiskt tycker riktigt illa om att jogga utan boll? Jag, som bara har med mig ett par skor som var ok för tre år sedan? Ja.

Jag på startlinjen. Ptja, linje och linje, förresten. I startkaoset.
Foto: Kusin Ann.

När vi samlades för start, stod alla som skulle springa 10 km och alla som skulle springa 2 km och alla som skulle springa utklädda och alla som bara ville titta på och den enarmade mannen som verkade vara chef och alla andra i en enda röra. Den enarmade skrek så högt han kunde och de tio närmast honom hörde honom nog jättebra. Först kom en fem minuter lång grekisk harang med tjugo insprängda pauser för skratt. Sedan kom instruktionerna på engelska:

– We chav water in the bekinning ant in the end! Please be safe and not sick! Go!

Hoppsan hejsan, var vi iväg.

Nya erfarenheter:

• När man redan efter 200 meter behöver knyta vänster skosnöre, är det bra att göra det lite åt sidan och då passa på att knyta även höger eftersom det är svårt att göra det när det går upp under upploppet.
• När man blir kissnödig redan efter 4 km, är det svårt att bli utbytt för att gå på toa.
• När man häller vatten över sig och har solglasögon, känns vindrutetorkare som en plötslig nödvändighet.

Inte alls nya erfarenheter:

• Det är inte kul att springa utan boll.
• Det är helt ok att springa i gamla, trasiga och hårda skor.
• Jag är bättre på att springa uppför än nerför.

Jag sprang bakom en hjulbent kille och en kobent tjej och började fundera på parenteser. Redan efter ett par hundra meter fick jag en långskånk bakom mig. Han huffade och han puffade och han stönade, harklade och spottade och snöt sig. Jag sneglade lite bakåt, men såg bara att han var lång och inte Tom Hanks. Efter halva loppet sprang han om mig, men höll fortfarande mitt tempo.

– Aha! tänkte jag. Han lät mig dra första halvan och nu drar han. Coolt. Men vänta. Nu springer han lite för fort. Ojoj, måste öka takten. Gubbfan, du kan ju inte bara springa ifrån mig, vi är ju kompisar! Måste ikapp, huff, huff. Hm. Han har ju basketben. Vänta, han är lång och har basketben. Banne mig har han inte basketshorts också. Vad som än händer, kan jag inte släppa honom ur sikte! Basket! Huff huff!

Jag lyckades hålla mig kvar i hans kölvatten, och när det var 2 km kvar, vände han sig om och tittade på mig och stönade lidande fram:

– I'm only still running because you are, you know!
– Dito! Are you by any chance a basketball player?
– I was. In Switzerland. How did you ..?
– I know everything.

Flåsande enades vi om att det är idiotiskt att springa i grekisk hetta och att man inte skrattar lika mycket på millopp som under en basketmatch. Efter 61 minuter gick vi i mål – tillsammans med en vilt främmande kvinna som plötsligt trängde sig mellan oss och höll i våra händer.

Såja. Det var det. Tom Hanks? Näpp, han kom aldrig till start. Mespropp. Men han bor på samma ställe som min schweiziske basketspelare, som imorrn ska skälla ut honom å mina vägnar.

Nu till dagens fråga: hade jag sprungit milen om jag inte hade kunnat skryta (blogga) om det efteråt? Det tror jag inte. Jag tror banne mig inte att jag hade kommit iväg till Grekland om jag inte hade fått skriva om det. Nu till dagens andra fråga, som kommer från mig: finns det någon som har skrivit en roman om enbart upplevelsen att skriva en mil? Ni förstår ... jag är helt hög. Endorfinerna har gjort mig galen. Jag ser allt med nya ögon – allt är vackert och underbart! Jag vill berätta om den underbara milen!

Vänta, jag är i Grekland där allt är just det. Vackert och underbart. Men ”Den vackra milen” med Tom Hanks i en biroll, låter inte det bra?

Denne man sprang tydligen hela 2 km i foppatofflor.

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Frågelådan är öppen! (Det är inget hittepå – jag har fått frågorna via mejl. I alla fall en av dem.)

”Har du ätit något läbbigt?”

Förutom levern häromdagen (som jag ju inte åt), har jag ätit små bläckfiskar. Men de var verkligen inte läbbiga utan krispiga, salta och citroniga. Smakar som kyckling.

De där två fiskarna, vars ögon lyser som de där små figurerna i Star Wars, fick sedan sällskap av fem bröd.

”Badar du bara i havet eller i pool?”

Den här poolen hade jag kunnat bada i om jag ville, men tro mig: salt är så vansinnigt mycket trevligare än klor. Strax bredvid just denna pool dansade jag som Meryl Streep i filmen Mamma Mia (till just låten Mamma Mia) och fick trots att jag var barfota skavsår på tårna. Kan ha varit piruetterna.

”Har du sett några ruiner och statyer?”

Nej, men en välkomnande burkkrans på en vägg.

”Hur kommer det att gå när du ska springa en mil?”

Enligt min tömda kaffekopp här ... spår jag ... hm. Inte en susning, men visst ser det lite ut som en word verification? Eller ett av Beatlesomslagen?

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Jomenvisst. På fötterna kan man mäta skrynkeldjupet i centimeter och och multiplicera med 20 och då få fram antalet minuter som jag har legat i vattnet. Det är så långgrunt att man måste ladda som inför en bergsbestigning om man ska ut så långt att man inte bottnar.

Nu ska jag sova gott och ladda inför fredagskvällens mandomsprov – milloppet. Jag ska springa jättefort i tio meter, sedan så långsamt jag kan. Jag ska visualisera basketbollar och se till att få i mig vätska särskilt under de första 20 minuterna och så ska jag knyta en näsduk att ha på huvudet som Tintin. Om Tom Hanks springer lagom snabbt, ska han få dra tills jag på målrakan vrålar ”ur spår” och springer om honom. Han kommer sedan att upptäcka mig och ge mig huvudrollen i en basketfilm. (Ja, det stod i kaffesumpen där uppe.)