– Run, Forrest, ruuun ...

...skrek tolvåringen till mig när jag mitt i förlängningen i kvarten Tyskland-Argentina sprang ner för att hämta min dator som jag faktiskt hade tappat bort. Under köksbordet. En stund senare hörde jag mig själv säga, som vore jag initierad:

– Ja, nu har ju Tyskland övertaget. Det är bra när de byter sida sådär, då får försvaret jobba lite extra. Nämen Ballack, ställ dig upp, fjant!
– Tyst. Jag jättehejar på Tyskland! sa Olle, Orienteraren med stort O.

I början av andra förlängningen trodde jag igen att jag visste vad jag talade om:

– Nä, nu har ju Argentina övertaget. Ååå, jag blir så glad när de slänger sig sådär handlöst för att stoppa skott med kroppen! Kommer du ihåg Salming i sitt sista hockey-VM?
– Nämen har de bytt sida igen? sa Olle.

När alla spelarna spottade munnarna torra på gräsmattan och vi fick se slipsgubbarna rynka pannorna och reserverna skaka de ordinaries ben som trasmattor, ja då började jag himla med ögonen och berätta om Börje Salming.

– Jomen kommer du inte ihåg?
– Nope. Sssschhh, sa Olle, som om han hade varit indian hade hetat Mannen Som Struntar I Fotboll.
– Jo, Salming lade av 1993 och fick vara med i VM 1996 tror jag det var 1992 och det var han som slängde sig mest med sin 41-åriga kropp och det är alltid kämparna jag älsk...
– Jaaaaaaaaaaa! skrek Olle.

För då hade Tyskland vunnit straffarna. Coolt, jag vill gärna säga att vi 2006 åkte ut mot dem som sedan vann hela klabbet.

Hänger kjolen från axlarna?

När Helena häromdagen påpekade att jag felaktigt hade skrivit ett racket när det ju heter en racket, utredde jag inte frågan eller protesterade som man ju plägar göra i diskussionen om en (rätt) eller ett (fel) apelsin (bappelsin!). Jag vet att jag har racketfel, och ändå fortsätter jag att – helt ofrivilligt – säga fel. Därför ska jag inte spela pingis.

Min pappa har alltid haft svårt att skilja på dill och persilja, men har kommit på att persilja ju är ett krusigare ord och därför kan han numera associera rätt. På samma sätt har han svårt att skilja på kjol och klänning – men klänning är ju ett längre ord och måste därför vara det längre plagget. Resonerar han.

En kompis till mig blev civilingenjör trots att han varje gång han stöter på siffrorna 4 respektive 7 måste tänka: ”1-2-3-4 ... ah, fyra är det mindre talet”. Han har däremot inga svårigheter med 3, 8 eller fyra och sju.

En annan civilingenjör (jag gillar civilingenjörer) har svårt att skilja mellan de tre giganterna Dustin Hoffman , Robert De Niro och Al Pacino respektive de två snyggingarna Paul Newman och Robert Redford. Detta har förstås inte hindrat honom på något sätt alls i yrkesutövningen.

Spelar ju ingen roll, huvudsaken är att man kan skilja på rätt eller fel i livet. (En racket, en racket, en racket, en ra...)

Uppdatering!
Följande logiska resonemang från Cecilia N måste lyftas upp till inläggsnivå för att inte försvinna nere bland kommentarerna:

”Kvart i tre blir ju förstås ... kvart i = 45, tre = 15. Ergo 15.45.”

Underbart! (Underbart är kort, underbart är kanske en kvart, som ju dessutom är tiden som man är berömd. Panta rhei.)

En pölsablogg med pyttipanna på ... och lite haggis

Den glömda buffén
Jag hade ju glömt den här stackars buffén i buffébloggen igår.
Det är minnesbuffén, som är fylld av till exempel Hej Matematik, snuttefiltar, matteprov med alla rätt, geografiprov med nästan inga rätt, snäckhalsband, lila stenciler med texter till ”We Shall Overcome” och ”Vad har du under blusen, Rut?”.

Här kan man till exempel utan att ens behöva leta nästan alls gräva fram en lapp med information om de brittiska öarna.
Jag verkar i elvaårsåldern inte ha tagit särskilt allvarligt på uppgiften när det gäller Wales.

Nu till något helt annat:

Bloggeländet
Är det bara jag som inte begriper detta slut på en tv-krönika? (Klicka på bilden eller läs hela här.)
Vaddå, vabaha ... ”Man slipper ju i alla fall bloggeländet i tv ...”, vad menar Jan Semneby?
Det är ju som att tacksamt sucka:

• Men man slipper ju i alla fall skoeländet i kylskåpet …
• Men man slipper ju i alla fall snöeländet runt ekvatorn …
• Men man slipper ju i alla fall karleländet i dambastun ...
• Men man slipper ju i alla fall snoreländet i armhålorna …

Vad är det som är så eländigt?

Men nu till något helt annat:

Bygget
Att i ultrarapid tillverka en garderob är inte särskilt effektivt.
Man stökar till, hämtar hem sina verktyg från Bästisgrannens hus så att Skotten blir lika ineffektiv som sin granne, man väcker sovande maken med reglar som faller som plockepinn gång på gång och man glömmer totalt bort att man har ett yrke att sköta, en firma att driva och pengar att tjäna. I morgon ska jag banne mig spika i tre skruvar och skruva i tre spikar och det kommer att bli så fint så.

Och så förstås över till något helt annat:

Om ni tycker bättre om sammanhållna och fascinerande historier än sådan här mischmasch, rekommenderar jag Sources flygupplevelse nummer ett och två.

Uppdatering: Och vill ni skratta, då kollar ni på filmsnutten med Amy Sedaris hemma hos Salt. Eller om det var hos Letterman.

Återskapad bufféblogg

Det här inlägget försvann. Nåväl, det var ju inte Röda rummet eller Silverbibeln, så polisen tillkallades inte. Jag, som ju sparar på allt från jeans från 1975 till trasiga tekannor, har väl sparat på mina egna texter? Ack nej. ”De finns ju på bloggen, och där ligger de bra.” Däremot hittade jag ett textbehandlingsdokument som hette "untitled" precis som alla burkarna i frysen. Commando Z, commando Z ungefär 143 gånger (vilket, förstår du mamma, betyder ”ångra knapptryckning”) gjorde att gårdagens bufféblogg plötsligt låg där som vore det igår.

Däremot kan jag inte återskapa kommentarerna. Kommentarerna som är som fina stenar som man hittar på stranden och som roliga historier som man samlar på och som de allra finaste skorna i storlek 36 som man sparar längst upp på finhyllan.

(Ni som minns, vet att jag inte gillar när saker går sönder och försvinner. Nåväl. Solen skiner. Här kommer gårdagens blogginlägg. Utan kommentarer.)

---

Snabb summering för dem som inte läser gamla inläggs kommentarer:

I förrgår när italienaren hade filmat till sig en straff blev jag så ilsken att jag out of the blue plötsligt ville bygga en garderob. Alla i närheten och ett kyssande par på busshållplatsen strax utanför huset fick veta var skåpet skulle stå. I källaren med tre andra sedan tidigare ratade. För nu ska vi inte ha klädskåp längre, nu ska här byggas garderob!

Jag vurmar lite underligt för bufféer. Egentligen är det forna köks- eller matsalsbufféer som har hamnat hemma hos oss och fått fungera som klädskåp. Loppisfynd, max en hundring styck. Inte alls praktiskt.

Här är den enda buffé som känner sig som hemma – i köket och full av farmors porslin och hemska vinglas i kristall med både etsade fjärilar och inbuktande rutsystem som prydnad samt ett gäng julservietter som aldrig tar slut.


Här har vi tv-buffén. Mina basketträningskläder, videoband och två löskokta hårddiskar gömmer sig på insidan.


Olles klädbuffé. Under ligger en dammig gitarr och ovanpå står en hink med skruvar. Denna buffé brukar spy ut kläder i mungiporna trots att dörrarna kniper igen så gott de kan.


Och så har vi då väggen där min klädbuffé står. Olle har en klädstol till vänster, jag har en till höger. Ingenting är på sin rätta plats någonsin. (Vad? Ligger där ett en badmintonracket? Ingen spelar ju racketsport här. Jo, min pappa, men han bor ju inte i vårt hus.) Här ska jag, styrkt av förstärkt självförtroende sedan skafferibygget, tillverka en vägg-garderob med måtten h: 2,40, l: 2,20, d: 0,50 (fast hyllplanen ska bara vara 0,40) och dörrarna ska jag banne mig göra av pärlspont med ett Z på baksidan, så det så.

Hör ni? Jag är fortfarande lite arg på den där filmande italienaren. Man skulle kunna vara lika arg på Thierry Henry som igår fick så ont i ansiktet när han inte kom förbi en spanjor, men nåja; Zidane får ju spela vidare nu, så jag är inte lika arg på fjant-Henry. (Uppdatering: R Skriverier påminde mig om att Rivaldo var inte mycket bättre han. Honom respekterar vi ju inte sedan han vid hörnflaggan 2002 trillade omkull i kraftiga ansiktssmärtor av en boll som touchade hans knä.) Tänk att det ska krävas larviga fotbollsspelare för att jag ska få upp snickarångan.

(Tssssst. Vilken ånga? Idag hann jag med min pysande ånga sätta upp en enda regel. Fast kraften kanske tog slut redan när jag flyttade på buffén och gjorde rivmärken i golvet och höll på att knäcka buffé-benen och från någonstans fick massa pennvässeskräp i håret eller när någon sedan påpekade att det läckte sågspån från insidan samtidigt som Bästisgrannens pappa kom och gav mig en skruv som han sade att jag nog hade tappat.)

Ålderskris

Det verkar som om de flesta fyller 30 eller 40 just nu ... och att de inte riktigt gillar det. De pratar om tidens gång, kalas eller intekalas och är lite ämliga.

– Det är bara att acceptera. Så är det. *tung suck*

Själv har jag haft en enda kraftig ålderskris i mitt liv. Jag kände att jag hade varit med om allt men ändå inte hunnit med ett enda dugg. Jag tyckte att alla andra var klokare och duktigare och rikare och hade mer bollsinne än jag. Jag sneglade på hur andra hade det och fann att jag ville bli som de var.

Det var när jag fyllde 18 år.

Inte anade jag att det fanns saker kvar att uppleva. Till exempel mjölkstockning, körkort, bh, heltidsarbete, knäoperation, hårgelé, hålfotsinlägg och ett borttappat avgasrör. (Detta var förstås inte en kronologisk lista; jag köpte min första bh innan jag fick mjölkstockning.)

Det här gör förstås inte de nyblivna 30- och 40-åringarna gladare.

– Pah, vaddå gå omkring och skryta med att hon inte har någon åldersnoja.
– Ja, vem tror hon att hon är egentligen?
– Jädra ... gå omkring där med näsan i vädret!
– Ja, med näsan i vädret syns ju inte rynkorna på halsen. Slår vad om att det är därför.

Men jag har andra kriser. Just nu är det till exempel garderobskris. Jag har inför fjorton personer igår svurit på att jag idag ska bygga en garderob.

Ännu en gång: the underdog

Här spelas det ju fortfarande VM. I Tyskland, ni vet. Jo, nej, Sverige eh, hrrrm, nej, jo, alltså ... minns inte riktigt vad som hände.

Men så spelar Australien mot Italien. Jättebra. 0-0. Mmmmmm. Me like. Australien är mitt Sydkorea. Jag är inte inte inte en fotbollsgalning, bara en VM-galning. Jag ser inte alla matcher, måste ju göra andra saker. Lite tufft. Men idag.
Öl. Hamburgare. Myspys. Illvrål. Bra spel. Häftiga känslor.

Och så fiiiiilmar en italienare till sig en straff när det är fem sekunder kvar av tilläggstiden! Henke Larsson fick inte lägga den, så den gick in. (Jag beundrar Henke ändå – totalbeundrar. Men blev han en Staffan Tapper i förrgår?) Bollen går in och jag blir skitarg! Jag och hela Australien blir förbannade!

Nu ska jag banne mig bygga en garderob! (Tror att det kallas testosteronfrustration, detta.)

Hemingway och jag

När skriver man som bäst? Sockerhög av geléhallon och punschpraliner eller lite på pickalurven? Eller strax före midnatt på grund av solens avstånd från månen och stjärnornas position i jämförelse med tingens beskaffenhet? Eller bara liggande såhär på rygg i den äktenskapliga sängen? Före frukost.

Efter en hård natt med mardrömmar om tapeter som trillar ner, blev jag bryskt väckt av treåringens glada drill:

– Den är trasig! Den är så trasig! Trasig och vattnet bara swooooosch!

Då tänkte jag först att han pratade om Bästisgrannens verandatak, som vi numera har lappat med silvertejp och häftmassa. Men som fortfarande läcker in vatten så där swooooosch.
Har jag nu smugit upp på morgonen och i kraft av skaparinspiration tagit en bild på verandrataket? Näppeligen.

Sedan tänkte jag att det nog var den där plastpoolen med sjutton småhål i, som jag åkte tillbaka med till Den Jättestora Affären igår. Den blev från att ha stått som en ståndaktig soldat platt som en pepparkaka så att vattnet bara ... swooooosch.
Ett sådant välkomponerat, färgmatchat och rättvinklat fototillfälle – med fina kontraster mellan motivets runda former och bakgrundens skärpa – missar man ju inte i dessa bildkrävande tider.

Men si, det var det inte alls.

För det var ett rör i toan som hade sprungit läck så att det swooooosch läckte ut vatten och det ju såg ut som om någon hade kissat på sig och kanten.

Men det visste jag ju. Jag hade till och med igår kväll ställt en liten blå badkarsleksakshink under den droppande läckan. (Som alltså hade vuxit till sig.)
En installation. En happening. Ett foto.

Fjortonåringen karvade ett hål i ett blått skjutvapen, hämtade upp stora fruktskålen och ledde vattnet på avvägar. Men eftersom det då droppade plopp-plopp-plopp som skulle kunna väcka den kroppsarbetande modern, installerade han en ljuddämpande rutschbana av lego.

Skriva före frukost? Jo, titta, det går an. Fast liksom Hemingway efter ett par whisky känner jag mig lätt yr. Att vänta med frukosten är liksom döden på förmiddagen.

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I'm awake, you know?”
Ernest Hemingway

Nämen asså

– Jahadu, Lotten, såg du matchen?
– Ja.
– ... och ...?
– (Mutter, mutter ... bomber å granater.) Behövde de handikapp eller vaaaad?
– Du menar att de hade domaren på sin sida, två snabba mål i inledningen, en man mer på plan samt ett byte mitt i straffläggningen?
– Mhm!
– Något annat du tänker på?
– Ja. Den 16 augusti ska Sverige spela träningslandskamp. Inför EM-kvalet i september. Mot Tyskland.

Geben Sie bitte mir ein Bier.

Ni vet statyer som har slitmärken för att folk har gått förbi och nuddat lite lätt i hundra år? Margaretha Krooks näsa utanför Dramaten. Vildsvinet i Florens, var tryne är alldeles blankt. Petrus slitna tå i Peterskyrkan.

Till denna lista kan snart läggas vår kakelugn, som jag under matcherna ju i all framtid måste sparka på för att det ska gå vägen. Jag ber om ursäkt. Av hänsyn till gästerna satt jag under åttondelsfinalen så stilla jag kunde och lämnade kakelugnen ifred.

Hej dagboken!

Inte vet jag hur det kommer sig, men jag minns banne mig inte många midsomrar. En gång i tjugoårsåldern trillade jag visst in i en taggbuske på midsommarafton och tvingades på midsommardagen vindsurfa. I saltvatten. Never more. Never more.

Vildare än så här blir det inte nuförtiden. Vi cyklade alla elva lagenligt iförda cykelhjälmar (utom Bästisgrannen, som borde föregå med gott exempel men är dotter till en polismästare och som därför revolterar och luftar sin propra frisyr) genom denna idyll, vilket är obegripligt eftersom vi bor i en mellansvensk f.d. industristad och alls inte ute på landet.

Jag tyckte plötsligt idag för första gången någonsin att nationaldräkterna var fascinerande vackra och avundades dem som kunde alla stegen utan att ens viskande mumla en-två-tre-fyr, en-två-tre-fyr ... Håller jag på att glida in i en äldre generation? Tänk om jag plötsligt vill köpa knätofsar.
Varför valde jag Olle att dela livet med? Jo, för att han på midsommarafton utan knot tillsammans med främmande människor leker Prästens lilla kråka som precis här på bilden har kört ner i diket. Jag får stå bredvid och titta på sådär vuxet. (Och längta efter knätofsar?)
Sedan söp vi oss redlösa och somnade mellan filtarna, kaffetermosarna och Små grodorna.

När vi hade kvicknat till, dukade vi inomhus upp till fest med min farmors porslin från 1922. Bästisgrannen envisades som vanligt med att ställa fram blommor på bordet hela tiden. De tog upp så mycket plats att maten inte fick plats. Ett oskick med dessa eviga blommor, tycker jag. Knätofsar, däremot, de ... förlåt, nu drömde jag mig bort.

I år blev det ingen midsommarstång med Godzilla i toppen – det regnade helt enkelt för mycket. En nioåring och en sexåring arrangerade däremot en ministång med pinnar och tejp samt hawaiikransar i krepp-papper från ett maskeradstrandbasketlagsparty.

Förra året frågade jag mig själv (vilket var dumt eftersom jag inte hade några svar):
Hur tänkte Shakespeare? Puck hällde förtrollad blomsaft i fel persons ögon och då blev denne kär i fel person som i sin tur redan var kär i fel person. Men borde de inte istället ha sovit på sju sorters blommor? Själv ska jag sova på knäckebröd, lego och tandborstar.

Midsommarvägen ... bodde jag på en gång

Idag flänger folk omkring på vägarna som nästan aldrig förr. I Sverige sammanstrålar nästan alla i klump på midsommarafton. Både i radio och tidningar ställs frågan – den viktiga, oumbärliga frågan som i brist på ”hur känns det” måste ställas till alla:

– Laddar du inför midsommarafton nurå?

Nu är det ju faktiskt så att det inte är alla som laddar särskilt mycket. Svaret blir ofta (när jag lyssnar och läser):

– Öh, eh, ja. (Jamen han frågade ju, vad skulle jag svara?)
– Vart ska du vara dårå?
– Var … t? Eh, jag ska till … en kompis.

På vår midsommarafton kommer det att som vanligt regna och eftersom Bästisgrannens verandatak läcker som ett duskslag, kan vi inte vara där heller. Vår vingelveranda (ett kompisbygge sommaren 2002), funkar sisådär med vingliga trappsteg och bångnande brädor. Men med ett rejält bord av kärnvirke och en miljard ljuslyktor, blir det mysigt så länge det inte spöregnar. Vi har madrasser (inga blommiga dynor!), fleecefiltar, myggljus och härliga vinboxar som läcker ut mellan plankorna. Eller, ja .. hade.

(Jag hade inte tänkte berätta om detta, men har blivit ombedd att klargöra hur det hela kunde gå till. Jag ber att få föregå poängen redan nu: jag vet inte.)

Jag skulle olja verandan. Jag flyttade prylar och pryttlar och stolar och Bästisgrannens monstergrill (som liksom diverse annat ju bor hos oss under några veckor). Men bordet med sin gargantuaiska vikt och de där googolplexa ljuslyktorna var för tungt. Jag ropade på min man, som ju med mig har flyttat månget bord tidigare. (Han beskriver själv sina armmuskler som varande groddar, utstickande från en ruttnande potatis – medan jag i vissa kretsar går under namnet ”muskelkvinnan”.)

Vi lyfte bordet tio centimeter åt höger, med alla ljushållare kvar. Där skulle vi så ställa ner det och sedan leva livets glada dagar och olja verandor samt skåla med grannar och skriva tusen och en intressanta artiklar samt på vår ålders höst kanske slå på stort och åka utomlands.

Istället kastar i detta ögonblick en osynlig kraft bordet en meter åt höger, ut från verandan samt drygt en meter ner till gräsmattan så att glas och stearin yr och ett av fyra mycket gedigna bordsben knäcks. Det döda bordet ligger upp och ner på alla ljushållarna. På gräsmattan ... på gräsmattan där drygt två dussin barn varje dag trippar med sina små barfotafötter.

Olle och jag tittade förvånat på varandra – men bytte snabbt till blicken som säger ”öh … varför gjorde du så där?”. Men vi vet inte. Vi förstår inte. Ingen har någon förklaring.

Bordet sågades snabbt upp till ved av min fina cirkelsåg, ljuslyktornas krosskrams sopades och dammsögs upp (ja, av en dammsugare med numera ett lass jord i magen), medan jag oljade altanen med mina tårar. (Jag är jättefånig som har svårt att acceptera materiella förluster som inbegriper minnen, borde verkligen skämmas.)
Jag underrättade därefter de närmast sörjande – Bästisgrannen ägde 27 av ljushållarna. (Av vilka två ses här ovan.)

Nåväl. Vi bor inte på Midsommarvägen längre och har inget bord utomhus, men ska försöka hitta några små grodor att hoppa till och binda ett par kransar som sticker lite i tinningarna. I kväll äter vi midsommarsill som en skräddare som har sålt sitt bord och köpt galonbyxor för pengarna.

Då tog jag mig åt hjärtat

Jag såg EXTRA och att det var McEnroe på bilden ... och jag som lever till hälften i dåtiden och hälften i nutiden (och aldrig funderar på framtiden) blev en liten, liten stund knäckrädd och förde ena näven, knuten, mot mina gnisslande tänder.

För att jag fick för mig att John McEnroe var död.

Han, som ju gillar Björn Borg, som levde rövare och som jag då inte alls tyckte om eftersom han ju ibland slog våran allra allra bästaste tennisspelare. Såg ut som Harpo gjorde McEnroe till och med. Med pannband som gjorde den röda krullfrisyren atombombslik. Skulle han vara död? Och jag då, varför skulle jag bry mig om det?

Men nu var han ju inte död, han ska bara spela Stockholm Open. Pfuuh. (Men va, nuuu, 47 år gammal? Har inte han ont i knäna och hälsenorna som en annan?)

This is your wake up call ...

... fast så sa han inte, han som ringde strax efter sju i morse. Han sa med inte särskilt mild och vän stämma:

– Ja hallå, Byggaren här. Det ligger inte nån nyckel där det ska ligga en nyckel och nu ska det faktiskt in en rörmokare i huset!
– Rörmooo... eh?

(Whiskyrösten från igår satt i och jag visste inte att vi hade behov av en rörmokare just nu. Hade rören månne sprungit läck under natten?)

– Ja, nu!
– Oj, jaså, du menar Bästisgrannen, oj, förlåt ... å hennes vägnar. Jag ska genast ... kommer strax ... hejdå.

Knuffkontakt klockan sju på morgonen. Tänk om det hade varit så här istället:

– Hej, förlåt att jag ringer och väcker dig, men vår rörmokare kommer inte in i Bästisgrannens hus.
– Men ringer du och väcker mig för en sådan struntsak? Jag var faktiskt uppe jättesent igår!
– Jo, förlåt, men ... nyckeln? Skulle du kunn...
– Nuuu? Vad är det egentligen för arbetstider ni har, va?

Hu. Nej, idag ska vi alla vara snälla mot varandra och ha blommor i flätorna, säga tack och förlåt och hjälpa gamla tanter över gatan. Idag är vi alla scouter, tycker jag. Sedan kommer matchen mot Tyskland på midsommardagen. Då kan vi kanske få bete oss som djur igen?

Uppdateringsbloggen

Så här ser jag ut nu, innan Sverige ens har börjat stretcha.
Och ojojoj, vad jag kommer att uppdatera detta inlägg. Det kommer att fungera som terapi och som pyspunka och som klok gumma, you name it.

Ett tack till Stationsvakt, som får så hemskt mycket ballare word verifications än jag.

18.58:
Ölen är slut och spaghettin på upphällningen! Desutom har jag stänkt köttfärssås på tröjan. Eller om jag kanske dreglade köttfärssås. Kladdigt blev det, ingen bryr sig om nedräkningen ... och ingen förstår mig.

19:29:
Det är ingen fotboll på tv. Ingen match börjar klockan sex. Jag tvingas blippa mellan islänningar i Dakota och amerikanska choppers och förstår verkligen hur de lider, de som inte vill kolla på fotboll. Jag får nu en av mina berämda känningar: England kommer att vinna mot oss. Men vi går vidare ändå, för Trinidad & Tobago förlorar.

20.41:
Jag har nu joggat i en halvtimme. För en som hatar att springa utan boll är det lika otroligt som om Mellberg ikväll skulle börja spela längst fram med en comebackande Edström. Nu ska jag duscha kallt som en riktigt karl.

22:51:
Ok, jag måste tydligen vandra fram och åter som en Professor Balthazar och sedan sparka i kakelugnen mellan varven för att det ska bli mål i 89:e eller 90:e minuten. Så gärna så.

Skotten satt i Sverigetröja och vrålade och led med mig eftersom det för skottar är viktigare att England förlorar än att det finns öl i strupen. Vilket ju är hemskt viktigt. Olle somnade redan efter 25 minuter, vilket ju med tanke på Sveriges spel var fullständigt förståeligt. Bästisgrannen, däremot, hon målade sin hall i huset tvärs över gatan eftersom hon med sin närvaro tydligen orsakar förluster.

Pfuuuh.

På riktigt uselt humör!

Här går jag och tänker ut hemska scenarier som handlar om VM-fotboll, ogjorda mål, brustna ljumskar och poäng hit och dit. Jag morrar och fräser åt förbipasserande. Då dyker det upp oönskad reklam i min mejl.

Hej Charlotte,

Ursäkta att jag kontaktar dig via mail på detta sätt. Jag vill gärna komma i kontakt med dig för att presentera hur vi på [företagsnamn] hjälper många chefer i Sverige. De flesta av dessa har vår specialanpassade inkomstförsäkring för chefer!
[---]

Vi har otroligt mycket stöd att ge chefer i deras dagliga arbete och jag hoppas självklart att vi får hjälpa dig också!

Jamen hurra!

• Jag heter inte Charlotte annat än i körkortet.
• Jag är inte chef. Kommer inte att bli chef. Vill inte heller bli chef.
• Mail stavas mejl. I alla fall i min värld.
• Efter kommatecken i inledningsfrasen ska det på svenska vara liten bokstav på ursäkta.
• Jag vill inte ha någon specialanpassad inkomstförsäkring. Jag vill däremot ha inkomster.
• Dessutom är jag på ett ruskigt humör, så kom inte här och kom.

Ska det verkligen vara så här? Ska jag vara arg ända tills slutsignalen ljuder ikväll? Nervositet brukar alls inte göra mig ilsken, men man kan ju inte ha mig i möblerade rum som jag domderar och går på just nu. Olle försöker diskutera med mig. Med tandborste i munnen, som vanligt. (Jag tror att det skulle kunna kallas ”manlig härskarteknik” av dom där, ni vet.)

– Kom igen nu! säger jag till Olle.





– Ja, nu.





– Jamen hon kan väl följa med?





– Bobbadilladeal? Men det var väl ändå ett bra tag sedan?





– Skyll dig själv, jag hör ju inte, ta ut tandbo...





– Snicksnack, jag är lika upptagen jag. Prata svenska förresten! Här har du teet.





– Svenska, sa jag, svenska!

Ur led är ... tiden?

I morse flögs vi 36 år tillbaka i tiden på börssidorna. Normalt sett slänger jag inte ens ett getöga på dessa siffror i spalt eftersom vi äger 0,00 % aktier i detta hushåll.
Spännande. Via rigorös faktakontroll kan jag tala om att det var i januari 1970 som John Lennon klippte håret (Yokos fel förstås), Hylands Hörna återkom efter en paus och maximodet avlöste minimodet.
Bildtexten under lyder:
På bilden ovan ses en ensemble i ylle-jersey från SCAN-MAN. Lediga, funktionella kläder, men självklart mest efterfrågade av de unga herrarna.

Unga herrar till skillnad från äldre män, alltså. Längst ner i den gula rutan (klicka på bilden om ni vill läsa själva) står det ”Med midi-lanseringen ansågs tonårsdiktaturen inom modet åtminstone tillfälligt vara avskaffad.”

Jomenvisst.

Nu till ett annat tidsdokument: hälarna. De får vara med om mycket. Treåringen kallade hälen ”den jättestörsta tån” när han var mindre, de gör ont på mig (inflammation i slemsäckar någonstans) och får orienteraren Olle att stöna och stånka eftersom de spricker upp i Marianergravar.
Min häl, len som en barnrumpa. Kanske rinner slemsäckarnas innehåll ut på utsidan som lotion?
Olles häl. Fotografen ryggade kraftigt tillbaka av åsynen, varför skärpan istället hamnade på orienteringssåret på andra benets vad.

Tiden går och modet skiftar, men hälarna består.

Vad bör jag läsa?

Salt hade en vansinnig massa frågor om favoritböcker häromdagen. Jag skulle svara, men fick fingerhäfta och blev tangensbordsstum. Jag kunde helt enkelt inte formulera vad det är som får mig att tycka om en bok.

Förresten ... Jag hinner verkligen inte läsa många böcker nu. Jag lägger böcker på hög i huvudet och planerar inför min ålderdom, tror jag.

Men! Hjälp! Ge mig order på vilka böcker jag borde läsa! (Salts frågor är förstås mycket trevligare att svara på, här sitter jag bara som ett stort ego och vill att ni ska servera mig boktips. Ni har all rätt att fnysa åt mig.)

Strunta i vad jag kanske redan har läst. Åshöjdens BK, Hundra år av ensamhet och Inga Tidblads memoarer Då och då tyckte jag om. Böcker med dassigt språk åker fetbort. (Och ”åker fetbort” är mitt försök att skriva på ett ungdomligt, modernt vis ... Dock gör jag det på ett dåligt sätt eftersom jag i samma mening skriver ”dassigt” som inte alls är modernt eller coolt. Och coolt är ett relativt ocoolt ord i dessa dagar.)

En bok med ohyggligt spännande handling kan vara hur bra som helst, men om boken är gödslad med:

”Tårarna brann till i hans ögon.”

”Hon erinrade sig vem han var ...”

”Hon kände antydan till dimmighet i hjärnan.”

”Han drog ihop munnen till ett skevt och hånfullt grin.”

”Det kom något frostigt i blicken på honom.”

”Han blev klistrig och tjock i munnen, tungan som ett svullet djur.”

... så skrattar jag, blottar tänderna till ett skevt och hånfullt grin, blir frostig i blicken och slår ihop boken för alltid, utan tanke på den stackars skriftställarens vedermödor, besvärliga signeringar, sömnlösa nätter, trista barndom och författarpris.

Sängsafari i kollektivet

För en dryg månad sedan flyttade ju Bästisgrannens familj in i vårt hus eftersom muskulösa, svettiga, svavelosande hantverkare rev upp golven i deras kreosotfyllda hus. Men hur får man då plats med en extrafamilj i sitt hem? Vi får gå tillbaka i tiden.

När jag var liten hade jag faktiskt bara följande planer för mitt liv:

1) Bli världsberömd skådespelerska. (Äsch!)
2) Blir vanvettigt rik. (Äsch!)
3) Få sju barn. (Äsch!)
4) Ha massa plats för gäster som vill sova över.

Punkt nummer fyra är alltså räddningen för Bästisgrannen. Bilderna togs i morse, före reveljen.

Gästrummet är två 105 cm-sängar i ett rum som tidigare var ett hiss-schakt. Man ser en arm med svart klockarmband och en fot nere till höger. Skotten har redan åkt till jobbet. Bilden är inte arrangerad – Bästisgrannen sover faktiskt sådär utan syretillförsel.


Rakt ovanför gästrummet ligger de tre tjejernas rum, som alltså också var en del av hiss-schaktet för länge sedan. Innan grannarna flyttade in, hade vi inte tjej- respektive killrum – alla barn bara flöt runt och lade sig varhelst de hade lust. Men med tanke på de äldre barnens blygsel inför främmande när det gäller nakna kroppar, blev det mer praktiskt så här under kollektivtiden.

Golv/taket i hiss-schaktet är förfärligt tunt och rummen är därför de mest lyhörda man kan tänka sig. (Måste isolera det endera dagen. Måste förresten sätta tillbaka fönsterfodren och sätta upp gardinerna igen. Undrar vad det ligger i den där flyttlådan.) Bilden är inte arrangerad, det ligger faktiskt inga kläder på golvet.


Här har vi ”Storasängenlandet” – två 120 cm-sängar. Olle snarkar, så det är bra att ha honom på lite avstånd. OBS: bilden är arrangerad, jag bäddar aldrig min halva av sängen i vanliga fall.


I det stora barnrummet (som varit både cembaloverkstad och söndagsskola i ett tidigare liv) bor de fyra pojkarna. I detta rum står även en soffmöbel från Systembolaget – en tiodelad möbel som man kan flytta ihop till en gigantisk sovplats med akvariekänsla. Bilden är inte arrangerad – treåringen har (som vanligt) trillat ur sängen trots att kanten tryckts upp med fördämningsvallar.

Som ni ser, det är inte höjden av inredningskonst – inga superellipsbord, klatschiga fondväggar, Myranstolar eller afrikanska masker. Och inte visar jag upp allt heller, vi har fler sängplatser: i ett tv-rum som har varit kök står det en sovvänlig hörnsoffa, i ett vardagsrum finns två sovvänliga soffor och en bäddsoffa som Bästisgrannen släpade över när de flyttade in. Denna bäddsoffa har sagt till mig att den inte vill flytta hem igen. Jag kanske kan leja något barn att revirkissa i den?

Jäklar

Om jag sparkar fem gånger i kakelugnen, vankar fram och tillbaka sista halvtimmen, inte dricker öl, inte äter chips, men skriker svordomar åt domaren och påstår att svenskarna är runda under fötterna och dessutom gör armhävningar i 88:e minuten ... då vinner vi resterande fotbollsmatcher i VM.

Det blir ju himla jobbigt, faktiskt.

Pfuuuuuuuuuuuuuuh. (Jag är så himla glad.)

På bilden: målgöraren med hår i sin ungdom. Här finns en annan bild på honom, men då måste ni klara av att se en en helnaken karl och en generad Fredrik.

Nu är det dags att ta fram Fimpen

Filmen Fimpen hade premiär i februari 1974. Bo Widerberg regisserade Ralf Edström till stordåd och alla andra landslagspelare till odödlighet. Hur han gjorde vet jag inte -- men filmen är fullständigt lysande. (Han måste ha mutat dem, man tror ibland inte sina ögon.)

Ok, repliker kommer stolpigt och klippen är lite väl sega för vårt århundrade – men det betyder ingenting i sammanhanget.

Handlingen för er som inte minns
Fotbollsstjärnan Mackan tappar form och självförtroende och blir petad till förmån för sexårige Johan – kallad Fimpen – som är en Ronaldinho i kubik. Fast hälften så lång.

Fimpen gör snabbt succé i både allsvenskan och landslaget. Coachen (Åby himself) tar till en VM-kvalmatch med sig sagoboken ”Fjorton små björnar” som Ralf Edström och de andra grabbarna får turas om att läsa för Fimpen, som har så himla svårt att somna på kvällarna. Stackars Ronnie Hellström blir så uttråkad att han somnar mitt i läsningen.

Fimpen ser till att landslaget vinner alla matcher, men kan inte knyta skorna själv (se bild ovan) och inte ens skriva autografer eftersom han inte har lärt sig bokstäverna än. Då bestämmer han sig för att satsa på skolan (sensmoral!) och plötsligt får Mackan sina krafter åter.

Några månader senare spelar Sverige VM (i Tyskland ...) på riktigt och kommer sensationellt femma.

Morgonritualen

– Gomorron lilla sexåring!
– Jaaa haaaaar treeeeee myggbett hääääääär som jag fick när jag fastnade i hängmattan igår!

– Gomorron lilla treåring!
– Ja ha trilla från sängen å så ha ja en jättestor bula häääääär!

– Gomorron kära åttaåring! Har du plåster på näsan?
– Ja, treåringen trillade ur sängen klockan fyra och då hjälpte jag honom men då sa han att jag skulle sova i hans säng och när han hade somnat sparkade han mig på näsan så att det blev näsblod sååååå hääääär. (Visar med armarna som en storfiskare.)

– Gomorron, Bästisgrannens sjuåring!
– Jag har varit uppe med åttaåringen och treåringen hela natten och så slog jag huvudet i sängkanten häääääär när jag skulle hämta en kudde.

– Gomorron nyblivna tolvåringen!
– Jag har skavsår hääääär, häääääär, häääääär ... Dumma orientering!

– Gomorron buttra fjortonåring!
– Jag har drabbats av galopperande intifadan ... intafaga ... inpa ... impatigo! Häääär.

– Gomorron, Bästisgrannens tioåring!
– Min blåsa ... stomipa ... stopani ... stomatiten i munnen gör oooooont! Hääääär.

– Kära barn! Följ inte med främmande karlar, svär inte i kyrkan, snyt er inte i händerna och ha hjälm. Och den som i fortsättningen talar om att det gör ont någonstans, måste böta genom att springa ett varv runt huset och sedan badda min panna med ett kallt omslag!

Gräl, omklädningsrum och hår

Efter gårdagens fullständigt urbota megafåniga utredning om Mellbergs och Ljungbergs skärmytsling i omklädningsrummet är det förlösande med denna bild. (Silverfisken tyckte att Aftonbladets bild av omklädningsrummet var tramsig, kommentarerna till hans inlägg satte igång fantasin hos Eff, och alla gick i spinn och det hela var faktiskt jättekul till slut.)

(Nu blir jag förvirrad. Skulle jag skriva om gräl eller omklädningsrum?)

Jag är bra på att gräla. Jag har finfina ord att ta till och stark röst att skrika med. Och så har jag ju alltid rätt, förstås. Stackars Olle, som alltid har fel.

Fast i omklädningsrummen har jag ju inte grälat. Däremot läste jag att Stationsvakt funderar på hårväxt som prompt måste bort, och kom på att snart kanske jag måste gräla på tjejerna i omklädningsrummen som jag nästan varje dag befinner mig i. Det är olika inrättningar i olika städer och med olika klientel överallt. En del tjejer är långa och stora, andra är korta och små, medan de flesta är tvärtom eller mittemellan. Och alla har hårproblem. Hår, hår, hår. Rakhyvlar, noppare, krämer och ultraljus bekämpar vildskogen som tränger fram i armhålor, i grenverk och på vaderna.

Nog så. Raka på. Se ut som fjortisar, gör det. Frodas i svampinfektioner, fine. Jag har själv inga ekorrar i armhålorna och rakar bort allt nedanför knäna (visst är det underligt att man får ha håriga lår?).

Men … varför är många renrakade tjejer så förfärligt pryda? Har jag några pryda läsare som kan förklara? Killar, ni ska veta att i våra omklädningsrum står sådana som jag bredbent och fladdrar med brösten (nu har jag förstås inte mycket att fladdra med) och snackar träningsvärk eller linimentmärken, medan (förlåt om jag drar alla över en kam nu) de unga byter om som vore de på en publik solstrand i Falköping. Under badlakan, invirade i handdukar, knixande med bh:n under tröjan – som fortfarande sitter på. Med handduken som skyddstält smiter de in i duschen och står med rumpan utåt så att ingen ska råka få en glimt av något hemligt.

Men på stadens gator och torg, där kan samma person visa bra mycket mer hud.
Själv blottar jag min stubb för världen här och nu på detta vis.

Sommarlov

När jag var liten var båda mina föräldrar lärare. Visserligen var pappa tvungen att då och då vara på jobbet (Kemikum i Lund) som normalt folk, men mamma blev ledig när vi blev lediga och så var hon ledig tills vi började i skolan.

Ibland packade vi ihop oss i lilla Folkabubblan med påklistrad DHR-fjäder på bakrutan. (Eller vad stod fjädern för, någon som minns?) Vi gick i vita knästrumpor och träskor och åt Piggelin och humlorna surrade och vi sprang i solskenet och så trillade vi omkull, grät en skvätt och fick plåster på ett knä eller två. Sedan satte vi oss på våra cyklar och cyklade runt på hela Norra Fäladen utan att någon vaktade oss eller var det minsta orolig. När det var dags att äta, åkte alla hem till sig och sedan sammanstrålade vi igen lite senare.

(Åt jag någonsin mat hemma hos en kompis? Så underligt ... jag minns inte. Brukar jag numera ha grannskapets alla barn hemma hos mig på mat? Ja.)

När vi skulle utomlands, bilade vi ner till södra Europa. Ja, även när vi bodde i Luleå bilade vi ner. Och bodde på hotell, vi bodde på hotell i Tyskland, Italien, Frankrike, oj vad vi bodde på hotell. På två ynka lärarlöner. (Det var ... ehrrm ... bättre förr?)

Våra barn får inte bo på hotell ... men de får vara på orienteringläger! Och vi cyklar till badsjön varje dag! Och vi har matsäck med Gorbys piroger! Och vi ska tammetusan åka till Skansen endera dan! Och treåringen har två mammor och två pappor, sade han igår! (Mamma, pappa, Bästisgrannen och Skotten.) Och jag har köpt flera meter plåster!

Sanningen är att jag inte vill bila ner till södra Europa och bo på hotell. Jag vill vara hemma och cykla till badsjön och sitta på förstutrappen och dricka morgonte och vara tvungen att kisa med ögonen mot solljuset för att kunna läsa tidningen.
Den kurviga strandraggaren till höger är jag. Stranden är Pite havsbad. Karlen är min kusin Johan.

Men nånting!

Jag ser alltså på fotbolls-VM tillsammans med människor som säger:

– Vad händer nu då? (tittar på alla som spelar fotboll, inget särskilt händer).
– De röda har snyggare kläder.
– Vem leder? (pekar på lilla rutan där det står 0-0).
– Vad hände? (pekar på Mjällby som analyserar: ”När han har lekt laxen av sig lite”).
– Har dom flygande målvakt?
– Är det han som har hjärnskakning? (pekar på Kim Källström som glidtacklar så gräset yr).

Om vi tar matchen i lightversion för dem som är ... eh .. ovana:

Sverige är relativt bra. Vad vi vet är Trinidad & Tobago ett lag med åtta som spelar försvar (vaktar sitt mål) och tre som anfaller ibland (försöker göra mål).

– Jaha, är de alltid elva?
– Nej, inte som nyss, när Trinidad & Tobago fick spela med bara tio eftersom en blev utvisad.
– Men borde vi inte vinna om vi är en mer?
– Joooooo. (Jag biter ihop och räknar till tio. Eller elva.)
– Men de är jättegulliga när de kramar om varandra.

Ja. Men nu blev det inte mycket kramande.

– Vad kul att Allbäck får komma in!
– Albrecht?

Ok, vi fick oavgjort och jorden går inte under för det. Rami Shaaban hade inte mycket att göra, men är numera en av mina favoriter.

– Ååå! Nollnoll mot Trinidad & Tibago!
– Trimmi Shibago?

Ni som är trångbodda eller längtar efter kortare blogginlägg ...

... eller något som inte handlar om fotboll ... Kolla på 100 lägenheter i Hong Kong.

Klicka på en av de små bilderna och klicka sedan på bilden som flärpas upp, så kommer nästa bild. Och nästa. Och nästa.

Mycket underligt

Här kommer en helt normal fredagskvällsrapport:
Det lilla elvamannakollektivet bjöd in en favoritfamilj med barn till grillning och så slumpade det sig så att det igår faktiskt var den absolut första riktigt varma sommarkvällen. Skotten beordrades att framför fotbollsteven – som inte är så platt som man skulle önska sig – spättsätta marinerat kött (honung, olivolja, soja, kryddor, vitlök) und Grünsachen eftersom vi försöker prata tyska till VM:s ära (fast egentligen heter det Gemüse). Den runda tv:n visade invigningsmatchen och grillspetten kryddades med mattludd medan ölen spilldes ut på det blommiga plastgolvet och Olle spelade gitarr och vi sippade på hylledrink. (Fläderblomssaft som spetsats till och prytts med citronmeliss.)

Nu till två underliga fakta:
1) En granne klippte gräset med motor mellan 18 och 22. En ljummen fredagskväll när det är fotboll på tv. På en normalstor tomt.
2) Trots att partyt avslutades redan vid midnatt och trots att nästan alla lade sig i rätt säng och trots att det fanns jättemycket öl kvar och trots att ingen strippade och trots att två av de vuxna var nykterister och trots att det på det stora hela var en mycket sansad tillställning när vi till och med fick ordning på köket innan vi somnade, möttes jag av denna syn i morse:
Det konstiga är inte att vi äger så många grillspett, för hälften är inte ens våra. Det är förstås konstigt att jag som inte bryr mig om blommor har en bukett, men den har Bästisgrannen fixat för hon är ju en sån där pysslig kvinna. Det konstiga är inte att vi har en blå fruktkvarn (nej, inte köttkvarn) och det konstiga är inte att det står en ölburk där, för nu är det ju VM och Skotten är en öldrickande skotte. Det konstiga är att det på skärbrädan ligger ett par främmande kalsonger. Med jättestort hål i grenen!

(Det är inte jag som har ställt tändsticksasken där så att ni ska förstå kalsongernas egentliga storlek. Asken bara stod sådär. Inget konstigt med det.)

Förlåt, det är mitt fel!

Jomen ... om jag alltså hade varit synsk, så hade jag inte letat efter ett par skor i tre dagar. Jag hade vunnit på Lotto. Jag hade inte hoppat av latinet i gymnasiet. Jag hade låtit bli att vricka fötterna. När Annika Bryn skriver om sina förnimmelser sitter jag och gapar av förundran ... för jag förnimmer endast smärta. Och beska känner jag, den smaken gillar jag inte. Okej, kärlek kan jag också känna.

Men ... och nu ber jag om ursäkt igen ... men när jag igår satt med Olle (som svarade med Strindbergscitat) och Skotten (som deppar för att Skottland inte är med i VM men hålls upp av sin starka tro på att Sverige ska mangla England) och lunchpratade om sushi, fotbolls-VM och livet, lät det så här:

Skotten:
– I övermorrn börjar det!

Lotten:
– Jahoooo! VM-VM-VM! (sjunger med sushi i munnen, utan melodi) Den här biten med tonfisk gillar jag inte!

Skotten:
– Hur kan ni äta ... guldfisk? (äter stekt bacon, stekt ägg och baked beans)

Olle:
– ”... en brännvinsflaska tömdes på tu man hand ...”

Lotten:
– Fast jag är övertygad om att Isaksson skadar sig. Rami får hoppa in, och gör det bra.

Skotten:
– Men han är väl ok nu ..?

Olle:
– ”Min skrift är en avstraffning men icke en hämnd.” Va? Kjell Isaksson? Superstars?

Lotten:
– Andreas Isaksson. Målvakt. Han är två meter lång och väger 50 kg, klart man skadar sig då.

Skotten:
(viskar till mig) – Vem pratar Olle som om han var?

Olle:
– August Strindberg, eh, öh, knepig filur som gjorde sig ovän med allt och alla för hundra år sedan.

Lotten:
(med munnen full) – Sschom Linda Schkugge. (svälj) Aaah, dom här med lax är ju underbara. Kan jag ta din wasabi? Men vet du, Skotten. Jag tror att Rooneys fot kommer att paja igen, så honom slipper vi.

Skotten:
– Äh, han är inge bra. Gerrard är bättre.

Olle:
– Vem, Gerhard? Äh. Ha! Hör: ”Det är glädjande att Beethoven håller; eljes är allt så förgängligt.” Ha!

Lotten:
– Jag tror att de kommer att fejka att Gerrard är skadad. Sen blir han matchvinnare. Förresten startar Anders Svensson, men blir utbytt mot Kim Källström i 52:a minuten.

Ok.
Nu får jag bara hoppas att allt annat jag hotade med igår inte blir sant, för i så fall kommer Olles plötsliga Strindbergsvurm att få ett abrupt slut.

Hur är det att bo i kollektiv?

Nu har Bästisgrannen med maken (Skotten) och två barn bott i vårt hus i en månad. Hur går det då att bo i kollektiv? Grälar vi om matkassan? Städning? Våra barn och deras ungar?

Nope.

Det här går löjligt bra. Men livet är faktiskt förändrat, för plötsligt har jag en handy man. Jag ber Skotten fixa en basketplan -- och hinner inte ens tänka efter, så sitter det en korg där på 3,05 meter och precis där trottoaren är som bredast och minsann har han inte fixat så att staketet går att plocka av så att man verkligen kan göra en tvåtaktare utan skrubbsår.

Det finns alltid en barnvakt. Alltid. Men går vi på bio, besöker stadens krogar och vattenhål och slår klackarna i taket? Nej – för det är så mysigt att vara hemma. Hemma sitter det ju folk i varenda hörn, man vill liksom vara hemma för att inte missa något som kaaanske händer. Som i högstadiet, när vi drog ut med våra cyklar och stod och hängde vid Midsommarvägen/Vårvägen för att tääänk om det händer något. (Det gjorde det ju aldrig.)

Visserligen hittar jag ölburkar här och där (Olle är nykterist, medan Skotten är en skotte), visserligen vill de ha prickig korv, visserligen är det kaos i hallen, visserligen försvinner alla strumpor på ett helt nytt, mycket snabbare sätt och visserligen vill de att kläderna tvättas med något som heter sköljmedel som jag aldrig har använt förut och som göra att handdukarna liksom tappar sin sugförmåga, men ... men ... men ... jag tycker att det här livet är toppen.

När Bästisgrannen och jag var 20 år bodde vi i kollektiv på Skånegatan 66 i Stockholm. Det klarade vi inte alls. Hon stökade, medan jag städade. (Nej, jag begriper inte heller hur det blev så.) Hon gav till slut upp, slog sönder mina vinglas och flyttade hem till Luleå, där hon utövade ett partypromiskuöst leverene – medan jag hittade min Olle och flyttade till universitetsstaden Lund.

Nu slår vi sönder vinglasen tillsammans och letar dagligen efter strumpor. Snart börjar vi säkert sitta på toa med dörren öppen. (Hjälp. När kommer första grälet?)

Några frågor? Ska jag ge tips på maträtter för elva personer? Eller berätta hur man fyller ett kylskåp effektivast? Ta foton på allas omatchande strumpor? Visa upp sängplatserna?

Jag gillar tidsdokument

Generationerna i min släkt haltar. Min favoritkusin är bara tio år yngre än min pappa, min mormor var 24 år yngre än min morfar (som föddes 1878) och det skiljer 17 år mellan min pappa och hans storebror. Eftersom min farmor var 42 år när pappa föddes, hann jag knappt lära känna henne och farfar innan de dog, 85 år gamla. (Jag vet, jag beskriver detta onödigt krångligt.)

Från min mammas släkt finns mycket dokumenterat – många brev och bilder. Så här låter min morfars fars goda råd till sin äldste son Ernst (född 1870), när han ska ut i livet 1888. Troligen ska han göra lumpen (militärtjänsten kallades det nog) efter studenten.

Till min son Ernst vid hans afresa till Göteborg i Maj 1888.

När du nu lemnar ditt föräldrahem för att slungas ut i världen, der blott ovisshet råder, och af hvilken en fattig ung man inte kan ha mycket att vänta sig, såvida man ej förstår att begagna sig dels av de kunskaper och naturgåfvor man fått, och dertill kan lägga god vilja kraft och energi, så vill jag råda dig att

Derför ta Gud i hågen, gå med glädje till ditt arbete, se ej trumpen ut, var ödmjuk men krusa ingen, var rättfram och gör rätt, var för öfrigt i dina lefnadsvanor måttlig i vänners lag (verkliga vänner äro sällsynta) tag dig gerna ett glas men berusa dig icke.

Skulle du komma i så lyckliga omständigheter att du kan gifa en skärf åt behövande, gör det men gif med förstånd, (det är båttre att kunna gifva än att taga) tag för princip att av fjerde eller femtedelen af de penningar du möjligen kan komma att förtjäna, så tror jag att du med din fasta vilja, skall vid mina nuvarande år, vara en burgen och lika lycklig familjefader som jag.

Stockholm den 13 Maj 1888
Din fader O.E

När han skriver mina nuvarande år, betyder det ”i min ålder”. Vilket ju nu är min nuvarande ålder. Två år senare dog han i hjärnblödning.

Familjen hade det sedan svårt ekonomiskt – min morfar fick sluta skolan och arbeta på ett försäkringsbolag (Thule), men tog samtidigt studenten som privatist (vilket innebar att läsa in ämnena på egen hand). Sedan gifte han sig, varefter han träffade min mormor (hon som var 24 år yngre), som också var gift. Min mamma föddes efter att de hade tagit ut skilsmässa på varsitt håll ... men inte hunnit gifta sig med varandra. Skandal.
Ernst – som ju fick brevet ovan – tog vara på råden, blev apotekare och fick dessa sju barn, varav endast ett fortfarande är i livet. Som i alla släkter blev somliga barn lyckligt lyckade, medan somliga bara blev olyckliga. Två av barnen begick självmord (en var manodepressiv, en valde den utvägen för att han just hade fått besked om att han var tvungen att amputera benen), en blev professor (han var urkass i skolan tills han i tolvårsåldern trillade ner från ett tak och fick en lidnersk knäpp). Resten blev civilekonomer (pojkarna) och sekreterare (flickorna).

Om hundra år ... jag ser det framför mig ... mitt barnbarns barnbarn springer fram till en äldre släkting och vrålar:

– Kolla! Jag har hittat en sån där ”blogg”! Jag tror det är en släkting! Hon skriver om ... fotbolls-VM ibland. Vad var fotboll för något?

Björn Borg fyller 50 år idag

Den lilla Lotten från 1970-talet förvånar mig. Tydligen (vilket jag skrev om när Stenmark fyllde 50) satt jag varje dag och klippte ut allt på tidningarnas sportsidor. Nu har jag hittat en pärm till, med rubriker som

Åby ger lugnande besked – Ingen fruktan för Brasilien
(Sverige spelade 1-1 mot dem senare.)

Livet är ingenting värt om jag missar finalen, säger Argentinas skadade stjärna Leopoldo Luque (Leopoldo? Vem?)

Ronnie Peterson lämnar Lotusstallet (Observera datumet: 3 september 1978. Inte lång tid kvar.)

Byskes vilja gav resultat (De slog Älvsbyn med 1-0.)

Kjell Johansson är i fin form (Jadå, Björn Borg också, men honom har vi skrivit om så vansinnigt mycket.)
(foto: Jacob Forsell)
Expressen 26 december 1978 . Björnen sover, björnen sover.
Ur artikeltexten:
Borg vaknar. Gör sin morgontoalett. Kammar till det långa håret. Flygkaptenen får sin bild. En ny flight väntar.

Ser ni att han har himla obekväma hörlurar på sig? I bildtexten står det att det kanske är Jerry Lee Lewis han lyssnar på eftersom han gärna ”lyssnar till popmusik i hörlurarna”.

Tillbaka till de andra urklippen. Under VM 1978 var vi tydligen oroliga för Ralf Edström, som var ett så kallat frågetecken i precis alla artiklar. Ett 192 cm långt, värmländskt frågetecken skrev någon till och med. Åby talar ut i pressen dagen före Brasilienmatchen.

– På torsdagen var Ralf under sin vanliga standard, precis som alla andra på träningen.

Det där med långa nyckelspelare som spelar under sin vanliga standard ... det ... det låter så bekant ... hm.

Mysteriet med de försvunna skorna

Någon gång runt 1990 köpte jag ett par för mig ovanligt fina gympadojjor. De var i vitt skinn, med små, små detaljer i rosa och lila. Lite dyrare än vanligt och – framför allt – inte av hög basketmodell som alla mina andra skor.

Efter att ha använt dem en enda gång kom jag på att de var lite för smala för mina ankfötter och att det där med rosa och lila ju inte riktigt var min stil även om de var coola modefärger. Skorna åkte in i någon garderob tillsammans med 700 andra skolik, flyttade med oss till olika lägenheter, hus och kommuner både en, två och faktiskt tre gånger innan de hamnade hääär, i mitt återanvändningsmausoleum:
Här hänger skor som inte används, men som kommer att användas. Och skor som Olles farmors bror Gottfrid bar på 1930-talet och som är perfekta att ha på sig när man är Charlie Chaplin. Och skor som jag inte gillar men som jag stundom måste ha på mig för att se ut som en förnuftig föreläsare. Och så hängde de vita från 1990 här med sina rosa-lila applikationer.

Elvaåringen hittade dem för två veckor sedan och blev blixförälskad. Hon tryckte dem mot sitt hjärta såsom gatflickan Beda Larsson ju tryckte en randig sidenslips till sin barm. Hon bar dem nästan dag och natt och fick kommentarer och beröm.

Till i fredags. Då skorna försvann. Puts väck! Borta! Verschwunden und weck!

– Jag hade på mig dem när jag bakade muffins och glömde hälla i mjölken och så hade jag på mig dem när vi letade efter Bästisgrannen och så hade jag inte på mig dem när jag hängde tvätt ute och det var dumt för där var det brännässlor och …

Hela lördagen gick åt till att leta. Hela söndagen gick åt till att leta. Jag var inte bekymrad, medan elvaåringen var förkrossad. Alla gick vi omkring och drällde ickehjälpande let-kommentarer som dessa:

– Men var kan de vara?
– De måste ju vara någonstans.
– De ligger nog på ett konstigt ställe.
– Kommer du ihåg var du hade dem sist?
– Det är ju underligt att de kan försvinna så här.
– Har du tittat i hallen?
– Jamen nånstans är de ju.
– Här! Nej, jag bara skojade.

Efter att till och med ha letat i kylskåpet, bakom böckerna, bland videobanden och i kartongåtervinningen gav vi upp igår kväll. Jag hittade i min hängande skoträdgård ett par vita, lite för trånga skinngympaskor med svarta detaljer som jag 1991 ratade, så elvaåringen blev lite nöjdare.

Och här borde nu slutklämmen och poängen komma, till exempel ”Och kan ni tänka er att de hela tiden stod i hallen” eller ”Plötsligt kom treåringen gående med skorna på fötterna” … men nej. De är fortfarande borta. Tänk om det har varit en tjuv här ... och vi som inte hade larmet på … och tänk om tjuven har snott alla mina smycken … och pengar i madrasserna … och tänk att jag då inte märkte något utan bara letade efter ett par vita skor med rosa och lila detaljer hela helgen.