Julkalendern den 1 december 2007

Detta är en tradition. Ni vet vad ni ger er in i?

(Nu en lååååång parentes till alla jätteovana och helt okunniga bloggläsare som famlar efter fotfäste som Bambi.

Från 1 till 24 december skriver jag varje dag som om jag är någon annan. Jag upprepar för säkerhets skull:

Som om jag är någon annan.

Det kan vara – och är det oftast – en författare. Död eller levande. Bra, dålig, svensk eller inte. Kanske bara någon som trycker på tangenter eller håller lite slappt i en penna. Ibland finns det dessutom ledtrådar gömda. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och gissa i kommentorsbåset. Er uppgift är förstås också att göra era medgissare förvirrade.

Alla som fullkomligt och totalt struntar i denna julkalender kanske då och då får helt vanliga inlägg att bita i. Men bara kanske.

Nybörjare? Ah. Mejla mig så ska jag förklara hur enkelt det är att kommentera i en blogg. Slut på lång parentes.)

Nytt för i år är att man inte måste vara litterärt bevandrad för att gissa rätt. Äh, så var det ju förra året också, kom jag på nu. Och förrförra. Allt är helt enkelt lika enkelt som förra året. Och förrförra. Nästan. Det finns en klurig nyhet som jag inte är riktigt säker på att jag kommer att genomföra. Åh, det lät ju väldigt genomtänkt. Planering is my middle name. Not.

Detta är hursomhelst den enda julkalenderbloggen där det händer mer i kommentarerna än i själva inlägget.

En av alla som i kommentatorsbåset gissar (fel eller rätt), vinner en hemlig t-shirt. (Den är hemlig bara för att den inte har levererats från tröjtryckeriet ännu.) Ingen nyhet alls är att alla 24 hemlisbloggarna förenas av en synnerligen komplicerad röd tråd som ingen någonsin listar ut i förväg. Nu kör vi:

Advokaten vaknade mycket långsamt och tvekande, ungefär som när en övergödd hund tar sig upp ur en sjö av kolasås. Han lyfte ena armen till skydd mot solljuset innan han vågade kisa, men slöt hastigt ögonen igen. Efter en snabb återhämtning slog han upp ögonen på nytt. Blicken gled över golvet, de utspridda tidningarna och den omkullvälta tv:n, vars skärvor låg utspridda som grönsvarta istappar. Överallt låg små fjädrar och apelsinskal, serpentiner och silkepapper samt hårnålar. Hans ögon kändes en smula inflammerade. Han blundade igen. Någon talade.

– Sten. Ernst Sten. Hur står det till?

Advokaten tittade upp mot den hälsande mannen som hade sträckt fram ett glas öl mot honom.

– Tack.
– Varsågod, svarade mannen som tydligen hette Sten.
– Nå, vad är det ni vill? frågade advokaten.
– Konservfabriken, vi måste dit.
– Varför då?
– Vet inte. Det angår inte mej. Men du måste följa med.
– Jag måste göra vad?
– Följa med.
– Men varför? Jag mår inte så bra.
– Som du vill. Jag går själv.

Han tittade ner i ölglaset och såg hur det porösa skummet bubblade och långsamt sjönk ihop. Efter ett tag kunde han se den mörkgula ölens yta och påmindes om att han behövde gå på toaletten.

Facit kommer på gamla hederliga facitsajten som jag för tillfället har glömt lösenordet till. Låt oss hoppas att dimmorna om ett dygn har skingrats.
---
Facit.