Far och fläng och snabbnudlar

Ibland vaknar jag, äter frukost, får iväg fyra barn till skolor och levererar ett till dagis för att sedan i sex–sju timmar i sträck stirra in i en skärm med avbrott möjligtvis för te.

Ibland gör jag tvärt om.

Igår vaknade jag av ett ljudligt fyraåringstrots från toaletten:

– Jag tänker inte tvätta händerna! Jag har bajsat! Jag tänker inte tvätta händerna! Mamma! Pappa! Jag tvättar inte händerna fastän jag har bajsat! Hallå!

Fine. Bra.

Klockan nio började arbetsdagen med att jag cyklade på en motionscykel. Jag trodde nämligen att jag hade gott om tid och behövde lite rekreation. (Det är inte cyklingen som rekreerar, det är filmen som jag tittar på när jag cyklar.) Så dök en underbar snickare upp med fem garderober under armen. Då kom jag på att jag hade telefonmöte.

– Dem fem första redigerade bunt...
– Boink dåink slammer dunk!
– Va? Ja, på torsd...
– PANG!
– Nejdå, det är ba...
– Bzzzzziiiiiiiiiiiiiiing! *borrljud*

En liten stund senare åkte jag och som vanligt roade mig på ”Posten”, som lyckas få alla mina brev till tjockare än 3 cm, vilket anses skrymmande. Så passade jag på att tanka bilen – bilen som saknar luckor till askfat, till radiohål, till säkringsutrymmet och till andra små hål som brukar ha luckor. Handskfacket är kvar, men har gått i baklås. (Vi tror att det ligger jättespännande saker där inne.) När jag tankade, klev jag i en djup slasksnöpöl och fick resten av dagen klampa omkring i en kusins urväxta kängor (som hittades i källaren).

Väl hemma igen hade plogbilen plogat som om plogägaren längtade efter att få fixa en svart (=svår) pist i Åre. Det tog 25 minuter att skotta i ordning eftersom jag inte vill få skäll av tidningsbuden. Jag åt en snabblunch (nudlar och avokadomacka samt en glass) och for sedan iväg med Tolvåringen till ett villaområde som behövde reklamlappar. Basketlaget tjänade nämligen 25 kronor på att vi pulsade omkring bland brevlådorna i nästan en timme.

Hem igen för att hämta Nioåringen som skulle till basketträning. Viss kalabalik uppstod när jag upptäckte att jag hade lånat ut hans basketskor till en luleåtjej på besök, men jag har ju en och annan sko på lager. Det ordnade sig. (Källaren.) När Nioåringen spelade basket, åkte jag med VBK-Kicki till ett hus som hon ville köpa. Det hade skyddsrum! Ovan jord! (Bilder kommer i morgon.)

Snabbt tillbaka till basketen, snabb leverans hem, snabbätning av gårdagens rester och en semla samt snabb färd till en föreläsning om coachning med glädje.

Nu är klockan plötsligt för mycket; jag skulle inte ha motionscyklat.

Jädra februari

Jomen, februari är inte någe vidare. Omgiven av folk på dåligt humör kan jag inte annat än beklaga denna månads existens. Här grälas politik, här letas det irritationer – alla är trötta på yrkeslivet, de har ont i foten (ja, det var jag, ja), de har inte råd att gå till frisören, de har hål i en tand och hatar snö/bilar/datorer. Här är några av karaktärerna i min livspjäs – folket runtom mig.

– Jag har aldrig gjort ett enda vettigt val i livet, säger Existenskrisen.
– Alla andra har så fina bilar, säger Avundsjukan.
– Jag skulle inte ha flyttat, säger Bittermandeln.
– Men det kunde vara värre! vrålar jag, den mest irriterande av dem alla.

För jag är en inte särskilt ångest- eller ångerfylld person. Visst drabbas jag av en smärre livskris varje dag kl 15:10 när jag på två sekunder ska byta från att vara yrkeskvinna till att vara mamma, visst blir även jag arg på februari och visst beklagar även jag mig när huset är fullt av både dammråttor och möss under diskbänken. Men det kunde vara värre! Här är mina två främsta panikångestframkallande aktiviteter:

1) Att gå skottkärra. Jag ska gå på händer och någon ”kör” mig framåt genom att hålla i mina ben. Detta är ren tortyr, men någon har fått för sig att det är bra träning för armar och bål. Ju tröttare man blir, desto mer vaggar rumpan från sida till sida och det hela slutar alltid med att jag trillar ihop i en liten arg hög, blå i ansiktet. Arg. Förbannad. Vansinnig.


2) Att leka stolleken. Stolle-leken. Idiotstressarleken. Den på alla barnkalas populäraste leken. Alla har varsin stol utom en och så spelas musik och när musiken stoppas, ska man hinna sätta sig på en stol men eftersom det är en stol för lite, kommer en att bli utan och det kommer att bli jag och om det inte blir jag blir det mina barn och om de inte blir utan stol, kommer de att landa samtidigt som ett annat barn på en och samma stol och så kommer de (=jag) att trilla mellan stolarna för att aldrig mer återfinnas.

Ser ni? Det kunde vara värre.

Jag lyssnar för lite på radio

Det var en gång en tid när familjer på sin höjd hade ett jättemonster till radio i bostaden. Vi har läst om hur de samlades runt radion för att lyssna på Sigge Fürst och Lennart Hyland samt Putte Kock och alla sade de hela tiden ”Stockholm Motala”. Right? Farbror Sven (Jerring) hade Barnens brevlåda och idyllen var total. På bilder från denna tid sitter radiolyssnarna ofta med blicken riktad mot radion som vore den en tv. Antagligen gjorde de inte det på riktigt utan gick omkring eller satt och stickade eller lekte med ... ånglok?

Sedan kom då min egen barndom när vi drog med en transistorradio till stranden i Lomma för att kunna lyssna på Sommarpratarna. Jag kopplade några år senare i mitt rum alldeles själv ihop en kassettbandspelare med en radio och dessa två dessutom till en liten högtalare. Jag lyssnade på Tio-i-topp och Svensktoppen. Men inget annat. Mina blandband skapades av att jag ibland tryckte på record och försökte att inte få med Kaj Kindvall eller Ulf Elfving när de började prata efter låten. Tusen och en gång lät det så här:

– Trallalalaaaaa! Seasons in the suuuuuuun ... Ja, och det där var ... *klick*

Idag borde jag sättas i fängelse för missbruk av radiomediet. Negativt sett, alltså. Jag lyssnar på radio i

1) bilen
2) köket under matlagning
3) sällsynta fall om det är något speciellt i Vetandets värld.

Eftersom vi inte har någon radio i bilen och köksradion saknar antenn, blir det inte mycket radiolyssning. Trots att jag själv ju läser roliga texter i P4 två gånger i veckan. Radioprogrammen ryms i mobilen och man behöver inte ens hålla koll på sändningstiderna. Och här sitter jag och lyssnar på fåglar i skorstenen istället för allmänbildande radioprogram. Skäms på mig.

Men nu har jag kommit på att jag för att sona mitt brott borde jobba på radion. (Ja, jag vet att Sveriges Radio i dagarna ber sina anställda att pensionera sig i förtid. Men låt oss fantisera.) Så: vilket program ska jag leda? Jag tänkte ... en halvtimme i veckan? Och lönen får väl bli en ... 100 000 kronor i timmen?

1. Fråga Lotten
2. Lotten är Knesset reborn
3. Språkpolisen ballar ur
4. Nostalgihörnan
5. Sur i Sörmland
6. Inatt jag drömde
7. Sporten med Lotten
8. Lotten leker Luuk
9. Lettermanlotten
10. Dagens outfit
11. Ur led är tiden
12. Dagens fakta med Lotten
13. Lotten repriserar och recenserar Sommarpratarna

Nå? Är min framtid tryggad nu?

Helt väck idag

Jag är borta idag och håller protokollkurs. Det är inte styrelsemötesprotokoll, utan basketprotokoll. Under en match skrivs nämligen ett mycket noggrant poäng- och foulprotokoll som är så vansinnigt komplicerat att en kurs anordnas i klubben två gånger per år. Själv lärde jag mig denna konst i Luleå 1979, och har utbildat en miljard andra sedan dess.

Nu till problemet: de 13-15-åringar som går kursen träffas i vanliga fall nästan uteslutande som basketspelare. Inte som teoretiker med penna och papper. Rollerna på planen är ”den långe” och ”den snabbe” eller kanske ”den som bara foular”. Inte ”den som inte kan hålla i en penna” eller ”den som använder mobilen som livlina eller napp” eller ”den som fattar allt på nolltid men som inte kan fånga en boll”.

– Hej allihop! Ta fram alla papper och pennor som ...
– Vaddå penna? Jag har ingen penna? Behöver vi pennor idag?
– Vi vann med 20 poäng igår!

(Avgrundsvrål med spruckna tonårsröster dränker alla pedagogiska tankar.)

Det underliga är att efter några timmar med både teori och praktik, sitter de där och skriver helt utan problem ... men är nervösa som små möss. Jag vet inte varifrån de får denna nervositet. Är det jag som skrämmer dem?

– Femman i blåa laget två poäng i sjunde minuten. Sjuan i blåa laget foul. Fjorton i vita laget får två straff .... neeeeeeeeeeeeeeeej, jag skrev fel, fjorton satte bollen och får bara en bonus, jag dööööööööööör, Lotten det blev feeeeeeeeeeel, jag vill gå hem, man kan ju inte sudda, hjäääälp!
– Lugn. Om det blir fel, kallar du till dig domaren vid första bästa avblåsning och förklarar vad som har hänt. Domaren är din bästa vän. Kom ihåg det: domaren är alltid på din sida.

Tyvärr måste jag sedan alltid berätta hur man hanterar fullvuxna coacher som har vaknat på fel sida och som äter små protokollskrivande barn till frukost.

Själv skrev jag en gång protokoll på en Plannjamatch. Eller om det kanske var en Gammelstamatch. När matchen var slut, hade hemmalaget vunnit enligt protokollet, men bortalaget enligt tavlan. Tjugo fullvuxna karlar skällde ut mig efter noter, men protokollet gällde förstås. Dagen efter stod det med krigsstilsrubriker i tidningen:

Vem vann matchen?

Och så berättades det om den olyckliga lilla flickan som skrev protokoll. Jag har flera sådana här hårresande skräckhistorier om den farliga konsten att skriva protokoll, och dem berättar jag aaalltiiid ... aha. Nu förstår jag mina små adepters rädsla.

Den stora (fula) toa- och badrumsdagen (uppdat.)

Här tror man att man ska publicera ett seriöst inlägg om dagens politiska samhälle och avge sina bestämda åsikter vad gäller genteknik och ... nej, jag skriver ju inte om sådant. Kom jag just på. Äsch. Petra och Lotta utamnar mig på badrumsspecial – vem har det fulaste? Hurra!

Men när vi köpte vårt hus, stod ett perfekt badrum redan på plats. Lejontassar, kakel och golvvärme. Sedan dess har alla kranar gått sönder (”italiensk kvalitet!” fnös rörmokarn) och badkaret håller verkligen på att tappa varenda emaljflaga som finns på insidan. Men man halkar inte!


Så finns det då ett sorgebarn. Duschrummet. Tills för ett år sedan fanns det där

• en brun plastmatta från 1984
• gula knotterväggar utan tillstymmelse till fuktspärr
• ingen dusch
• en handikappanpassad toalett som man behöver en stege för att komma upp till.

(Huset var förut ett församlingshem och handikappanpassat med ramper och handtag överallt.) Nu finns det

• en brun plastmatta från 1984
• ingen fuktspärr
• en dusch
• en handikappanpassad toalett som man behöver en stege för att komma upp till.

Jag har tapetserat med en motsträvig tjockistapet som tar bort alla knottror … men (som vanligt) inte avslutat med ett lager målarfärg eller ens golvlister som trollar bort de ojämnt avskurna tapetvåderna. Duschen är en sådan som säger kadoooinck *eko* kadoooinck när man ställer sig i den och på insidan växer det något rosa i skarvarna om man inte skurar ofta. Man måste vinkla duschen på ett visst sätt, annars läcker vatten ut underifrån. (Vi har letat efter läckan! Den är osynlig! Vette tusan hur det kan läcka utan hål. Förmodligen är det något elektroniskt.)

Men jag har hängt upp en perfekt handdukshylla, som nyss var en bäddsoffa från 1942. (När jag nu tittar på den, ser jag att handdukshögarna är färgmatchade. Måste vara en gäst som har fixat.)

Spegeln är 40-tal och ljushållarna från Indiska. Äsch, det här blev ju inte alls trashbloggaraktigt, det ser ju nästan bra ut. Ska vi krypa ner under handfatet?
Yes! Jag tänkte alltså sätta upp golvlister här, därför brydde jag inte ett dugg om att skära tapeten rak. Och hallå, alla uppfinnare: hitta på något som döljer fula gamla rör i gamla hus och lägenheter!

Men vi har två toaletter till.

I den ena har jag hängt upp ett distraktionsmoment i form av älghorn. I den andra … i den andra … bor det spöken och monster. Nej, den finns i källaren, och dit ner har jag ju lovat mig att inte gå förrän jag verkligen måste eftersom den hela tiden attackerar mig med snubbel, trill, panelbrädor och filmjölk. Men ok! Inte är den mycket att se heller. Spegeln är fin – 30-tal. Toaborsten bryter intressant av och matchar lite grann med den svarta toasitsen på ett sätt som för tankarna till en bordell. Den där Ikeapallen har vi framför varenda toalett. Dem måste man tvätta av. Ofta. Orienteringskartan som skymtar från under pallen skulle jag inte vilja veckla upp.

Meddela gärna i kommentarerna om ni lägger ut bilder på era (fula) badrum!

Jag har alls ingen tid över!

Den 22 februari 1980 spelade USA mot Sovjet i hockeyturneringen i OS i Lake Placid. (Hur många i:n kan man klämma in i en mening egentligen?) Snacka om Busterögonblick. En massa små collegestudenter med glasögon, finnar och tandgluggar slog hemska, stora brumbjörnar till sovjetiska muskelberg. (Helt fel, USA:s lag var extremt vältränat. Deras uppladdning inför OS påminner om hur Damkronorna jobbade inför sin silvermedalj i OS. Heja Damkronorna!)

USA mötte förresten Sverige tidigare i turneringen, men lyckades bara få oavgjort: 2-2. Pelle Lindbergh, Mats Näslund och snygge-Mats (Waltin) var med, men inte Salming eftersom han var proffs och sådana inte fick vara med i OS på den här tiden. Matchen mot Sverige var den enda matchen som USA inte vann! Heja Sverige!

Tillbaka till stormatchen. Gammelgubbarna Michailov, Charlamov, Petrov, Tretjak samt de mycket lovande ungdomarna Krutov och Makarov spelade under coachen Tichonov som vanligt jättebra, men förlorade ändå och USA went bananas och flaggade med extremt stora flaggor i ett helt decennium. Sverige kom trea. Heja Sverige!


Och varför skriver jag detta? Jo, för jag har inte tid att skriva om något annat! All tid som ju fanns igår är uppäten och försvunnen och nu hinner jag knappt sova för att en massa deadline:ar kröp fram från under stenarna som borde falla från mitt hjärta å det snaraste. Jag vill pensionera mig eller blir lyxhustru. Bara till på fredag eftermiddag, tack. Men nu har jag spritt lite ljus över allas undran angående den 22 februari – inte alls en helt vanlig, trist dag utan en på det hela taget lite Busterinspirerad dag. Heja Buster!

Fotnot, förresten: Målvakten Pelle Lindbergh blev proffs i USA, men körde 1985 ihjäl sig mot en bergvägg efter att först ha druckit sig rejält berusad. (Precis som Charlamov gjorde 1981.) De svenska tidningarna gick i spinn, och en av dem skrev med sina mest braskande rubrikbokstäver:

”Förhållandet som orsakade Pelle Lindberghs död”

Ni associerar nog som jag. Svartsjukedrama eller olycklig kärlek? Kanske till och med ett spökande Oidipuskomplex? Men icke. Det som avsågs var förhållandet mellan bilkörning och alkohol. Heja, heja.

Jag har tid över! (uppdat.)

Det här är helt sanslöst! Jag har fritid! Jag har tid över! Jag somnade igår klockan tre på eftermiddagen! Jag har läst en bok – från början till slut utan paus! (Ninas resa av Lena Einhorn.)

Som gräsänka med endast två barn hemma kan man ju rent av plötsligt finna sig själv pillandes navelludd. De två barnen som är hemma är snart 15 år och snart 13 år och har ännu inte kommit in i trotsåldern. På sin höjd kan jag få ”nej” eller ”varför då då” samt kanske ”stöhn” (med simultant stampande i golvet). Sådant där tar ju ingen tid alls. Vad som tar tid är uppenbarligen de fyra som inte är hemma. Som när

• min djefla man ideligen ska ha idé- och spånmöten i vår firma,
• Nioåringen vill diskutera livet, planeterna och matematikens under
  
• Sjuåringen har pysslat fram pappersklipp på 260 kvadratmeter
  
• Fyraåringen har hittat min mascara.

Idag strosade vi omkring på Coop så länge att jag till och med började titta på sakerna jag skulle kunna få köpa. (Nu är dessa bilder inte av förkrigskvalitet utan mer av mobiltelefonkvalitet, men man kan i alla fall klicka på dem om man vill titta lite noggrannare.)


Jättefräscha tomater.


Citroner som var fina för en månad sedan.

Det här är ju toppen, det här som kallas tid. Tänk att jag inte har tänkt på det förut.

---------------
Här kommer en bonusbild när bloggerbludder behagar samarbeta igen; just nu är det bara tilt och error. Så här står det:

There were errors during upload.

The following images were not uploaded.

• tomatludd.png : En tidsgräns överskreds när programmet väntade på en extern publicerare.

Vofför? Vabaha? Tidsgräns? Jag har ju precis deklarerat att jag inte har några problem på den fronten!

------
Uppdat:
Nu! Tomater med navelludd som påminner om Mördartomaterna anfaller. Hurra!

Liksom en dagbok på nätet: min måndag

Jahapp. Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår.

Först insåg jag mitt i snöyran att juleljusen utomhus sitter kvar. I en grangirland, längsmed verandan och i ett par buskar. Är jag nu ensam i grannskapet om denna försummelse, denna synd och detta slarv? Men icke! Femton hus längre ner har Perssons kvar ett par lampor.

Sedan skickade jag iväg min djefla man med de tre minsta barnen på tåg till Skåne. Detta ivägskickande sker med jämna mellanrum och slutar alltid med att jag blir sjuk och alls inte hinner måla trappan, städa ur källaren, hinna ikapp tvättsorteringen eller sätta in foton i plastfickor. Något skumt har dessutom hänt med X2000-tågen, för Olle kan inte längre läsa och jobba åkandes i dem utan att bli åksjuk. Detta är frustrerande. Men det kunde ju vara värre, har det visat sig. Jag ringde när de hade kommit in i Småland.

– Hur har ni det? sa jag.
– Sjuåringen kräktes i mittgången för en kvart sedan. Nioåringen kräktes över hela sig för två minuter sed... vänta. Fyraåringen behöver kiss... oj. Nu behöver han inte kissa längre. Jag ringer senare!

På tåget fanns det inte en enda tvåldroppe – inte ens i restaurangvagnen. Ett par timmar senare satt de alla hemma hos farmor & farfar och åt köttbullsmackor med frisk aptit.

Nu kände jag mig lite illamående jag också, sådär av sympati. Men gick vidare med agendan.

I slutet av januari läste jag in texter på Sveriges Radio, vilket jag har gjort i ett par år. (Man kan lyssna här.) I en av texterna – den om semlor – skulle jag säga:

– Har ni hört att man kan dryga ut grädden med uppvispad äggvita? sa moster Kickan, vilket satte igång en het diskussion.

Men istället för att säga äggvita sade jag – två gånger till och med – gräddvita. Utan att själv höra det. Teknikern fick ringa hem och ge mig bakläxa, även om han först frågade om det verkligen skulle vara så där ... Visserligen är jag inte riktigt rätt funtad, men någon måtta får det ju vara på förvirring. Därför var jag igår även på radion och gjorde en nyinläsning.
Det ser ut så här och är väldigt datoriserat. Jag pratar och pratar och markerar om jag läser fel och tar om och swåpp, är det färdigt.

Coolt, va, precis som en gammal kassettbandspelare? Man trycker ner (=klickar på) play och record samtidigt.

Ja, sedan spelade jag på kvällen basket med min onda, lilla stackars vrickade fot och var så himla kass på att passa, skjuta, springa och hoppa att jag till slut fick be om ursäkt för min närvaro.

Nu ska jag äta glass i sängen! (Som i den där filmen, ni vet?)

Fjärrisar

Fläckar på tröjor och köttfärssås på vaxduk går numera aldrig bort utan sitter som tatuerade. Russin intrampade i plastmattan lossnar inte ens med bräckjärn. Vävtapeter från 1970-talet sitter fast som om de hade 100-årsgaranti.

Men gissa vad som inte sitter fast?
Svar: siffrorna på fjärrkontrollsknapparna.

Gissa vad som lossnar av minsta snedtryck!
Svar: själva fjärrkontrollsknapparna utan siffror.

Vad är det som allra lättast går sönder och lossnar?
Svar: batteriluckan på fjärrkontrollen.

Fjärrkontrollsuppfinnarmannen som heter Adler är död. Han är orsaken till att vi zappar, blir soffpotatisar och numera aldrig ser på ett program i taget. På det hela taget är det väl en inte särskilt livsnödvändig uppfinning? I vårt hus förökar de sig dessutom. Jag vet inte hur det har gått till eftersom vi faktiskt bara har två tv-apparater, men numera vandrar dessa omkring mellan rummen:

Vad man inte ser på bilden, är att några av dem faktiskt är dammiga.

Om jag hade gått ner i källaren (vilket jag ju inte ska göra med tanke på olycksrisken), hade jag säkert kunnat rota fram ett par till. Dessutom ser ju mobiltelefonerna också ut som fjärrkontroller numera. (Men där sitter siffrorna fast, va? Hm. Produktutveckling.)

Nästan alla har tejpbitar för att hålla batterierna på plats. En av dem har inget batteri eftersom den kräver ett fyrkantigt niovoltsbatteri. Den där blåa längst till vänster är en listig en. Den klarar nämligen att hantera tv:n, kabel-tv-maskinen, deveden och videon på en gång. Om vi bara kunde lista ut hur den ska programmeras.

Den lilla vita? Längst ner? Den suddiga? Åh. Äsch. Bara en liten fjärr till min MacBook. Lika lite som jag faktiskt tycker om min MacBook med de sylvassa kanterna, lika mycket tycker jag om datorns mediespelarfjärrkontroll. (Den som kan hitta på de längsta orden idag, vinner!)

Uppdat:
Embryo funderar över fjärrisar.

Min symaskin och jag (uppdat.)

Översättarhelena visar att hon kan sy. Jag vill inte vara sämre. (Men är det nog.) I en kommentar till hennes konstverk skrev jag så här om mitt eget syeriande:

Jag sydde och sydde. Det var det dummaste jag någonsin har gjort. Magsår och fan vet allt. Klart blev projektet inte heller: 20 klädda knappar ligger fortfarande och skräpar i en låda. De skulle ha suttit i ryggen. I kyrkan. När jag gifte mig.

(Naturligtvis ville jag att Översättarhelena skulle kräva att jag visade upp bevis. Vilket hon gjorde.)

För tvärt emot alla råd och anvisningar, sydde jag alltså min egen brudklänning. Jag köpte ett mönster där jag tyckte om överdelen (livet) och ett mönster där jag tyckte om underdelen (kjolen) och så ... satte jag igång. (Mönster är alltså ritningen på skräddarspråk. Det vill säga bruksanvisningen. Som t.ex. lappen som kommer med i alla Ikeapaket,)

Orsaken var att jag hade fått för mig att det skulle se fånigt ut att dansa till disco, pop och rock i långklänning och att min klänning alltså skulle kunna byggas om till en kort klänning med ett enkelt handgrepp. Handryck. Kalla mig gärna Lotten ”Kardborrband” Bergman.

Nu blev det här projektet liiiiite lidande av att jag samtidigt jobbade heltid på Nationalencyklopedin (i praktiken 70 timmar/vecka), läkte ett magsår samt skrev, satte upp och agerade i en barnpjäs (”Stövelkungen och gurkan”) och spelade basket. En vecka före bröllopet tappade jag rösten. Och tålamodet. Samt humöret. Men sydde vidare.

Den 18 maj 1991 gifte vi oss och det såg ut lite så här.
Det är min djefla man på de två första bilderna och en skotsk arkitekt på den sista. (Denne skotte är inte samme skotte som Bästisgrannen är gift med.) Klänningen har blankt sidentyg överallt utom på livet, där det är sidentyg med broderade liljekonvaljer. Den långa kjolen är på riktigt fastsatt med kardborrband. De 20 klädda knapparna – som skulle ha suttit längs dragkedjan i ryggen – var alls inte saknade. Men de hade nog varit trevliga att titta på i kyrkbänksraderna.

Strax innan dansen började (liten stereo med blandband med Eurythmics, Beatles, Bowie, Sweet, ZZ Top, The Cure, Talking Heads B52’s), drog jag av mig den långa klänningen, ritsch, ratsch och stuffade loss. En släkting klagade på musiken – men med blandband är det liksom inte bara att byta och ta något annat. På bilden till vänster slår jag en mortelpistill i huvudet på min man. (Vi poserade med alla presenter och skickade ut fotona som tackkort. Så där ser den djefla mannen alltid ut.)

Egentligen vill jag nu lägga upp bilder på andra sydda underverk. Mupparna som de två amerikanska spelarna Charles Barton och Ray Tarnowski i Plannja fick i julklapp 1978, alla tehuvor, alla kjolar och bredaxlade kavajer och ... och ... måste hejda mig. Måste leta fram symaskinen.

Latmansbörda (uppdat.)

När jag jobbar, är jag världsbäst på att göra en sak i taget och avsluta allt i tur och ordning. Jag är fokuserad, inte ett dugg splittrad och levererar på alla sätt och vis helt korrekt.

(Mhm, nu ler ni lite snett och tänker att nu kommer hon att skriva ”not!” eller något annat som vänder uppochner på uttalandet ovan. Men nej.)

Detta lärde jag mig under de tio åren på Nationalencyklopedin, eftersom det var en helt hysterisk arbetsmiljö. Vi arbetade alltid och hela tiden och var ofta sena till deadline och om man inte kunde släppa ifrån sig artiklar när de var någorlunda färdiga, hamnade man ofelbart på efterkälken och hann aldrig ikapp.

(Va? säger ni. Den seriösa och nästan helt korrekta NE måste ju ha tillkommit medelst strikta pekpinnar och under allvar samt genom en genomtänkt, klok och förutseende planering. Men nej.)

Fast när jag inte jobbar, sker allt lite hipp som happ. Jag tar på mig en polotröja strax efter att jag har satt mascara på ögonfransarna och jag borstar tänderna strax innan jag ska äta en apelsin och jag sätter på spisplattan innan jag ens har börjat hacka löken. Men det allra värsta är min fäblesse för latmansbördor. Om jag ska från punkt A till punkt B, finns det alltid saker på punkt A som bör placeras på punkt C, D, E och J. Då tar jag med mig dem och går snirkelvägar mellan hela alfabetet för att komma till punkt B. Jag har liksom fått för mig att det är gång- och tidsekonomiskt försvarbart.

Nyss var jag Papphammar, Tati och Chaplin på en gång.

Det här med att fastna i dörrhandtag med tröjärmen när man bär på en bricka med sopptallrikar är ingenting. Att slå huvudet i bordet när man ska knyta skorna är snudd på banalt. Att trassla in Ipodsladdarna med mobilsladdarna med halsband och med hår och sedan när man försöker komma loss glömmer att växla från fyran till tvåan i en liten rondell, är heller ingenting. Men gör om detta:

I källaren har vi ett extra kylskåp. När jag en gång i veckan handlar 15 liter mjölk och 15 liter fil och yoghurt, lastar vi ner hälften dit. Sedan plockar vi upp det lite allteftersom. Nu fick jag för mig att på en gång bära upp åtta filpaket, toppade med en tallrik med gamla pizzarester. Med allt detta i famnen, såg jag en plötsligt en plastpåse med plaskblöta persedlar från dagis. Den var så blöt att den läckte vatten ut på källargolvet. Måste ju omedelbart åtgärdas.

Med båda händerna upptagna, ställde jag mig på min friska högerfot och plockade med den vrickade fotens mycket starka tår upp påsen.
Lite som Ralph Macchio.

I det läget försökte jag sprätta klädpåsen uppåt, snett till höger, in i en tvättkorg. Det gick jättebra! Två poäng! Men med påsens släppande, försvann min kroppsliga jämnvikt så att jag tappade alla åtta filpaketen och alla hårda pizzabitar på golvet, på en rutig, gammal utklädningskeps från 1974 och ett par väldigt fula luddor. (Varma, norrländska skor.)

Två av filpaketen höll. And the rest is kladdigt.

Uppdatering:
När nästan hela livet numera går ut på att jag mumlar ”vad bra, det kan jag ju blogga om”, är det obegripligt att jag inte tog en bild på kladdet. Nu har jag i alla fall varit ute och fotograferat i soptunnan.
Ser ni? Grönrutig keps och kladd?

Å nu blir det lite sport

Har ni upplevt ett Buster-ögonblick?

Tidningen Buster var en serietidning som bara handlade om idrott. Från början var det blott och enbart fotbollsserier, sedan handlade det om alla möjliga idrotter. Jag läste den och Fantomen – inga andra serietidningar. Numera sneglar jag inte åt en enda serie, inte ens om jag har seriesidan uppslagen och i en halvtimme sitter och stirrar på en sudoku strax bredvid dem. För tusen år sedan läste jag Mafalda ... ibland skummar jag över Ernie ... men, nej.

Tillbaka till Buster. För drygt ett år sedan lades tidningen nämligen ner (efter 38 år och 719 nummer) eftersom ingen köpte den. Helt logiskt. Men Super-Mac och Benny Guldfot (efter Benny Söderling på bilden till vänster, han som 1962 sköt AIK upp i Allsvenskan) saknar jag lite. Och alla dessa historier om den okände, den fula ankungen, den klumpige, den osynlige och den bortglömde – som plötsligt gör succé – gör mig lycklig. (Åshöjdens BK, ni vet?)

Nu har jag ju aldrig varit särskilt bortglömd eller osynlig. Men under en basketmatch i Ängelholm runt 1990, spelade jag riktigt uselt. Jag hade ont i knäna; förmodligen gick jag på dem. Jag passade bollen i famnen på motståndarna och blev utskälld av en elak tjej i mitt lag och jag gjorde klumpiga klatjofs-foul. Det var inte kul. Efter full tid stod det lika – och en basketmatch kan inte sluta oavgjort. Då blir det förlängningar om fem minuter tills ett lag vinner.

I den första femminutersförlängningen lyckades jag stoppa i åtta poäng. (Lidnersk knäpp?) Det var helt fantastiskt – men tyvärr var det lika många poäng som motståndarlaget stoppade i. Ny förlängning.

I den andra femminutersförlängningen lyckades jag sätta två långskott trots att jag ju inte skjuter så bra. Det var också helt fantastiskt – men avgjorde inte matchen. Ängelholm ledde nämligen med ett poäng när det var en sekund kvar av förlängningen.

En av deras spelare foulade då mig (knuffade omkull mig när jag var på väg mot korgen) och jag fick två straffar. Om jag satte den första, skulle det vara oavgjort igen. Om jag satte den andra, skulle vi vinna eftersom det andra laget på en sekund vanligtvis inte hinner göra några poäng.

Jag studsade bollen tre gånger, siktade, snurrade bollen i handflatan, sköt ... och satte bollen – swåååsch – utan att den nuddade ringen. (Det spelar egentligen ingen roll, bollen får nudda ringen hur mycket den vill, men det ser snyggt ut med skott utan ljud.)

Jag fick tillbaka bollen av domaren, studsade den tre gånger i golvet och hörde den elaka tjejen säga ”fan, hon klarar det inte”, siktade, snurrade bollen i handflatan, siktade igen, tänkte ”fan, jag klarar det inte”, sköt … och såg bollen landa på ringen. Den studsade upp, landade på ringen igen, rullade på ringen nästan ett helt varv … och gick i!

Vi vann! Och jag var en vacker svan!

När Anja Pärson efter en bedrövlig säsong slår alla med häpnad under VM i Åre, när den uträknade gamlingen Järbyn ”kniper” en pallplats och när en för mig helt okänd Maria PH slår sig fram och tar silver, är det Busterkänsla och bara underbart.

Nu förekommer ju sådana här ögonblick inte bara inom idrott. I fängelsefilmen Brubaker får Robert Redford stående ovationer av alla fångar, i lärarfilmen Döda poeters sällskap får Robin Williams det, i luktfilmen En kvinnas doft får Al Pacino det. Listan över filmer med applådslut kan göras lång.

Nytt ordspråk:
Hellre ett Busterögonblick med applådslut än ett slagsmål i omklädningsrummet.

Irritationsmoment

Jag vet inte hur många gånger jag har klagat på att uttrycket ”pet peeves” inte finns på svenska. *räkna räkna* Aha! Bara elva gånger. (I skrift, that is.)

Hur som helst. Det är kul att berätta om sådant som irriterar.

• Just nu har jag lite ont i vänster öra och hostar. Det är irriterande under fliken ”hälsa”.
• Fåglarna som bygger bo i skorstenen varje vår kommer nog snart och kvittrar så att vi inte får nattro. Det är irriterande under fliken ”snart är det vår”.
• Våra två bilar är så gamla att de kan köpa ut på Systemet, men bara en av dem har dubbdäck och den får vi inte plats i allihop. Det är irriterande under fliken ”faan”.

Här kommer nu gårdagens två frukostförhöjare till irritationsmoment!

Nummer ett:
– Mamma. Idaaag ska vi ska vi ... idag ska vi ha med oss såna där vahettere, vahettere. Schiiiidskor!

Sjuåringens ögon lyste. Munnen med fyra gluggar log så att groparna i kinderna fick mig att tänka på kvicksand. Jag svalde.

– Aha. Idag ska ni alltså åka skridskor?
– Ja! Såna där korta skidor!
– Vad kul. Jätte.

Vi saknar inte skridskor, det är inte det. Men vi har misskött barnens skridskouppfostran å det grövsta. Varje år är det likadant: vi rusar ner till källaren och rotar reda på detta trassliga ormbo.
Det här är ändå bara storlek 29–34 (sex par). De större storlekarna bor i en egen hög. Ingen skridsko har skydd för skenorna och alla skridskorna är nästan oanvända. Skäms på oss.

När jag var liten åkte jag och min kompis Ulla (vad gör du nuförtiden?) varje lördag till Delfinen i Luleå för att göra piruetter. Vaktmästaren hade en rödrinnande ögonsjuka och bjöd oss på Fox-kolor. Jag tyckte mycket bättre om kolorna är skridskorna, som var min mammas och lite för stora.

Jag är alltså irriterad på skolorna som vill att barnen ska åka skridskor fastän jag tycker att de ska åka skridskor ännu oftare än de gör? Japp!

Nummer två:

– Vem? Veeem? Vem har slängt allt det här? ropade jag eftersom det är viktigt att utreda brott som inbegriper bortslösande och missbruk av fullständigt perfekt godis.

– Det är jag! ropade min djefla man.
– Men va? Men vabaha? Men varför?
– Jag äter för mycket godis. Och det där var bara det allra sista i botten, ingenting att ha! skrek min djefla man som vore det en självklarhet som inte skulle diskuteras vidare.

Då satte jag mig att bena ut skridskosnören, räknandes till tio. Eller tolv.

Hint-hint. (Aha, ett annat utmärkt uttryck på engelska som inte riktigt är tillfredsställande översatt till svenska.) Det är ju en speciell dag idag. Jag vill inte ha rosor. Inte violinspel nedanför balkongen. Inte en candle light dinner. (Jag kan visst inte hålla mig till svenska idag?) Jag vill åka skridskor!

(Tssst. Det vill jag inte alls, egentligen. Jag vill äta godis. Dricka vin. Spela basket. Sova. Se en film. Läsa en bok. Äta potatisgratäng. Hoppa hopprep.)

Snabba ryck!

Kommer ni ihåg att jag glömde inlåsta videoband på Centralen?

Om ni inte orkar kolla vad jag skrev då, kommer en liten rekapitulering här. (Man kan hoppa över den precis som man kan med poem eller drömsekvenser i böcker.)

Onsdagen den 17 januari låste jag in en påse fådda videoband i en förvaringsbox på Centralen. Den 18 januari glömde jag att hämta ut dem och åkte tomhänt hem med tåg. Samma dag (en torsdag) skickade jag nyckeln till min svågers arbetsplats, så att han på fredagen den 19 januari skulle kunna hämta banden. Men.

Nyckeln kom inte fram under fredagen.

Måndagen den 22 januari var svågern sjuk, så tisdagen den 23 januari skickade jag ett mejl till förvaringsboxinstansen om mitt dilemma, bekymrad som jag var. Nu blev ju svågern frisk och hämtade banden (mot en böter på 210 kronor), men banden var fina och roliga så det var det värt. Även om det hela var fånigt.

I söndags, nästan tre veckor efter mitt mejl till SJ, kom detta svar:

Tack för att du kontaktat oss.

För mer information angående förvaringsboxar ring Boxservice telefon 08 762 25 95

Obs! Det går inte att svara på detta mail genom att använda "svara/reply", då mailboxen är obevakad. För vidare kontakt i detta ärende, ange ärendenummer 349220.

Åh, tack. Det där telefonnumret skulle jag ha ringt från början, kanske?

Vad jag vill komma fram till, är de olika nivåerna på service som just nu råder. Vissa företag och kommuner har elektroniska assistenter på webben (Post- & Telestyrelsen har en Pontus, Vägverket och Ikea har varsin Anna och SAS har en Eva). Ikeas Anna funkar som ett masonitbord utan skruvar från 1973, medan Eva faktiskt kan förflytta mig från Stockholm till London. (På låtsas.) Jag har svårt för de där assistenterna.

Jag ställer tydligen fel frågor och får ofta konstiga svar. Goddag yxskaft. (Det är tydligen kul att ställa frågor som ”vilken färg har solen?” och ”är du singel?”. Men jag är ju en seriös människa.)

Runt 1996 försökte jag skicka ett mejl från Nationalencyklopedin till DN. Det fanns inga mejladresser i papperstidningen, så jag ringde till växeln för att fråga.

– Vaddå? sa damen i växeln.
– Elektronisk post.
– Internpost? I ett brunt kuvert?
– Nej, datorpo... det heter e-mail på engelska.
– Jahaaa! Då blir det utrikesavdelningen! *klick!*

Det var då, ja. Så nu sitter jag här och fantiserar. Är den elektroniska assistentroboten en fluga eller kommer den att utvecklas till något klokare? Snyggare? Mänskligare? Kommer SJ att ta bort mejlfunktionen på sin sajt? Funkar det bra att köpa SMS-biljetter till buss och tunnelbana? När kommer uppfinningen som trollar fram fritid?

En liten parentes, bara. Vi på redaktionen på Nationalencyklopedin fick tjaaata oss till mejl.

– Det behövs väl inte? sa de som bestämde. Vi har ju telefoner! Och alla papper måste ju skickas i kuvert ändå. Skribenterna kan ju inte få sina manuspapper genom ledningarna heller! Hahaha!

När vi väl fick tillgång till mejl och det där som kallades internet, fanns det i en dator i ett förråd som användes som vilrum. En internetdator. Det var tur att ingen hann..., förlåt, behövde vila, för det blev ju köbildning och bokningslappar till den där enda uppkopplade datorn. Modem? Jajamensan!

Jag har redan skrivit för långt. Men i Liza Marklunds ”Sprängaren”, som ska utspelas i Stockholm 2002, letar huvudpersonen på den stora kvällstidningen upp datorn med ”det snabba modemet”. Det tycker jag är roligt. (Måste kolla citatet, det är säkert fel.)

Matblogg med en nypa stress

Nä nu! Nu är jag stressad! Fly mig en paus!

Alla skriver i dagarna om besöksstatistik och antal länkar och topplistor och Bloggportalen och Knuff och Nyligen och Twingly och vikten av att synas. Läsas. Snart kommer någon att trycka upp en t-shirt med texten

”Den som har flest länkar när han dör, vinner”

eller

”Unika besökare är också människor”

eller

”Jag finns även IRL”

eller ...

Jag borde väl hänga på ett © på alla de där t-shirtidéerna förstås? Jag borde väl länka till en t-shirtfabrikör som bloggar också? Jag borde … men nej. Jag är så stressad.

Därför ägnar jag mig idag inte alls åt att läsa tidningar och försöka hitta någon artikel som jag kan skriva om och bli länkad till och få en miljard nya (ganska uttråkade men väldigt unika) läsare. Jag ska istället matblogga. Here we go!

Gå ner några hekto i veckan med Lottens PI-metod! (Det är alltså 3,14 kalorier per kvadratcentimeter mat.)

Tag en fiberformfranska och lägg på en formpressad kalkonskiva ur ett storpack och häll sedan på lite fiberhavregryn och ät. Damma ur munnen med lite vatten!

För att undvika skörbjugg kan man ta en kålrot, en palsternacka eller en morot och lägga på. Dock måste formfranskan i dessa fall ersättas av knäckebröd. Formfranska = tältsäng, knäckebröd = ribb-botten. Maniok och kassava kan fungera lika bra som pålägg, men vem tusan vet hur de ser ut?

Tag en lättfil. Hacka i små tärningar. Bryn med lite långfil och blanda sedan ihop med lite vitlökspulver som ger lite sting till anrättningen. Ät med gaffel.

Om man vid sällsynta fall får lust på den franska synden, kallad baguette, gäller det att neutralisera den med en grönsak. En purjolök smälter in väl i baguettens utseende, och är därför synnerligen lämpad för dessa tillfällen. Se även kapitlet om kamouflagemat.

Värm en flaska vin. Drick i stora klunkar så att inte alkoholen smiter ut genom näsan.


Nå, det här var väl lugnande och upplyftande? Och inte en enda länk så långt ögat når! Inte en enda tidningsartikel hänvisar jag till och med inte ett ord nämner jag musiktävlingar, politiska diskussioner, plötsligt avlidna artister eller storartade idrottsliga insatser.

Jag är med andra ord helt onödig! Hurra!

En läsarfråga:
Kan barn deltaga i PI-dieten?

Javisst! Dessutom får de sedan extra motion när de springer runt bland grannhusen och frågar efter matrester.

Detta glasspaket fiskades upp ur en soptunna längre ner på gatan.

Fler diet- eller matbloggstips emottages tacksamt!

Social antifobi

Jag är blyg. Johodå, det är jag visst. Men jag gör som Pippi Långstrump: tar det på kommando.

(Igår var jag med min blygsel och en massa andra människor på studiebesök i boksläppsvärlden – igen. Det är väldigt få fjäderboor, väldigt lite paljetter och nästan inga pressfotografer, men väldigt mycket fotograferande, skratt och prat. Anne-Maj var där med en tolk, och vi fick öva oss i att inte titta på tolken fastän det var hon som pratade när Anne-Maj tecknade. På teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som passar personens personlighet. Anne-Maj hade runda kinder som liten, varför hennes namn tecknas genom att man med handen formar en ”rund kind” mot ansiktet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas med en hand som dribblar en basketboll. Jag är så stolt.)

Tillbaka till verkligheten. (Eftersom allt som sker inom parenteser – som ovan – händer i ett parallellt universum, liksom.) Jag har nämligen vid min nästan övermogna ålder börjat förstå hur man hanterar sociala situationer som kräver framåtanda och prat. Precis som med allt annat som tar emot, övertalningsresonerar jag med mig själv. Först några exempel på sådana situationer:

– Jag borde hänga tvätten.
– Ja, det borde jag.
– Å andra sidan har jag ont i foten och källartrappan är ju livsfarlig.
– Ja, men om jag inte hänger tvätten nu, måste jag göra det senare. Just do it!

Ni ser att det påminner om en viss tv-reklam? En till:

– Åh, kolla, brevet från min mormors kusin som jag inte svarade på 1991.
– Jag borde sätta mig ner och skriva ett handskrivet brev till henne omedelbart.
– Ja, det borde jag. Men jag måste ju hänga tvätt.
– Snicksnack. Just do it!

Naturligtvis pratar jag även med mig själv när det gäller ”en kaka till?”, ”räcker bensinen ända till affärn?” samt ”varför har jag sparat den här gamla kastrullen?”. Och:

– Hjälp. Många främmande människor. Alla känner varandra. Jag vill gå hem.
– Jag kan ju hälsa på henne där, hon ser glad och snäll ut. Fast jag kan ju gå hem också.
– Jag luktar svett. Om jag sträcker fram handen för att hälsa släpps alla dofter ut och alla kommer att dö stinkdöden.
– Jag är verkligen jättelarvig. Le och prata. Just do it!

(Alldeles nyss, i ett parallellt universum:

– Jag måste hålla den där deadlinen och skriva kåseriet nu.
– Ja, fast jag kan ju blogga också.
– Nja, jag måste ju redigera de där texterna till Det Stora Företaget så snart som möjligt.
– Fast det är roligare att blogga.
– Ja, jag kan ju liksom värma upp denna jobbdag med att blogga.
– Tänk att jag måste jobba på en lördag! Nu bloggar jag!)

Frankensteins gångstil och en panna samt pommes

Jag har äntligen slängt kryckorna – liksom tagit min säng och gått. (Fast nu är den ju 120 cm bred och sitter ihop med en annan säng som är lika bred, så det är inte lätt.)

Vänsterfoten ser ut som en ännu inte tillagad fläskfilé. Inte helt renrasig är den, för ibland ser den ut som en korsning med en falukorv. När jag nu är ute och stapplar har jag på min min djefla mans stora kängor och är smidig som en Frankenstein. (Associationsbana: Boris Karloff, som spelade Frankenstein på 1930-talet, spelade även Mumien. --> Mumien har hela kroppen lindad. --> Min fot är lindad.)

Eftersom kroppen tydligen längtar efter mer smärta, gick jag i söndags ner i källaren och fick femton panelplankor i huvudet. (Lärdom: När man sätter upp panelplankshyllor i hålbetong ska man ha speciella pluggar eller ankare eller expanderprylar. Men nu slänger jag mig egentligen bara med termer som jag inte behärskar. Egentligen vill jag bara ha goda råd av någon som vet hur man hanterar hålbetongsväggar i en överfylld källare. Andas.)

Plankorna landade mest i pannan, där hjärndelen som helt logiskt heter pannloben, sitter. Jag ber att få citera Nationalencyklopedin:

I pannloben finns bl.a. motoriska centra. [---] I pannloberna finns minnesprogram för kroppsrörelser, sammansatta handlingar och beteenden. Kortvariga sådana program kallas arbetsminnen och används för att t.ex. hålla ett telefonnummer aktuellt. Sammansatta pannlobsprogram styr vårt sociala beteende, våra värderingar och livsmål.

Därför har jag sedan jag slängde kryckorna och fick panelbrädorna i pannan

• glömt bort ett föräldramöte (dock blivit påmind i tid)
• glömt bort klipptider till mina långhårigaste barn (dock blivit påmind i tid)
• misslyckats med att programmera en fjärrkontroll (nej, jag visste inte heller att man kunde programmera fjärrkontroller)
• bytt livsmål (från ”vara lycklig” till ”komma ifatt tvättsorteringen”).

Blåmärket i pannan är så litet och fjuttigt att jag inte ens bryr mig om att lägga mig i skannern för att visa upp det. Istället ska jag ringa vårdcentralen eftersom jag behöver botoxinjektioner för att slippa kunna rynka den onda pannan.

(Lärorik associationsbana: Botox är den förr så glada Meg Ryans panna numera förgiftad av. Meg Ryan är blond, blåögd och 172 cm lång som jag. Fast jag är lik Fredrik Lindström, som är bra på svenska. Pommes frites borde på svenska stavas pommfritt.)

---------------
Nytillkomna tittare och ovana bloggläsare som kommit hit från tidningsartikeln: klicka på "ANTAL REFLEKTIONER" här nere för att läsa alla kommentarer. Vanligtvis kan man klicka på klockslaget för att läsa kommentarer, men där syns inte alla just idag. (Diskriminering och censur samt kränkande?)

Proven var en prövning

I dagarna är det nationella prov i skolorna i Sverige. I förrgår var det prov i ... något. Som jag har glömt. Kanske engelska? Idag är det svenska – alltså uppsatsskrivning. Fjortonåringen packade sin väska med en flaska vatten och ett äpple eftersom det är reglerna på hans skola: man får ta med sig en flaska vatten och en frukt.

– Tänk om jag hade kunnat ta med mig en melon! Och en dunk med vatten! Hihi, en melon!
– Vill du har råd om hur man skriver uppsats?
– En melon är ju också en frukt. Haha, sitta där och spotta kärnor när man skriver!
– Tänk på att ha en början, en mitt...
– Jaja, mamma, det kommer att gå bra.
– En gång i gymnasiet sku...
– Måste sticka! Hejrå!

Vad jag skulle berätta för honom var att jag en gång i gymnasiet förberedde mig till de nationella proven genom att i förväg skriva en dikt som jag tänkte klämma in i uppsatsen – oavsett vad uppsatsen skulle handla om. Den skulle vara lagom banal, men lite underfundig, tänkte jag. (Alla i sajbern ropar nu att de vill läsa dikten, eller hur?) Eftersom jag sparar på allt, har jag naturligtvis kvar detta mästerverk.

Vinden kom och blåste mig i nacken,
knuffades mot ryggen
och visade att det fanns liv.
Någonting levde.

Vinden försvann och jag kände ingenting,
bara en stor saknad.
Skulle jag leta
men riskera att finna något annat
– kanske en hagelstorm?

Vinden vände åter som en bris.
Men brisen blåste bra.

Ursäkta – jag vänder mig nu till Lotten, 17 år – men detta var ju bedrövligt. Allitterationerna till trots. Läraren (vars namn jag har förträngt) blev inte alls imponerad:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i längsta laget.”

Jaha, man bara lyder och gör bättre ifrån sig nästa gång. Läraren (samma som förra gången) blev inte imponerad denna gång heller:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i kortaste laget.”

Däremot var jag en hejare på att installera mig mysigt när det var dags för prov och senare tentor. Åh, den ljuva tentatiden! Jag hade termos med te, jag hade kexchoklad och apelsiner, jag hade till och med lite bråttom att hinna äta upp allt jag hade med mig. Till varenda prov och varenda tenta har jag genom åren funderat ut snillrika sätt att smuggla in fusklappar. I armhålan? Usch. I trosorna? Dubbelusch. Anteckningar på armarna? Nejnej, jag skriver för fult. (Vilket den ovan nämnda läraren alltid påpekade. Ah, nu kom jag på, hon hette nog Sissela ... tror jag.) Men det där med att fuska blev aldrig av – skrämd som jag var av den enda gången när jag verkligen försökte fuska.

Föga anade jag att jag i framtiden skulle göra nationella uppsatsprov varenda dag. Ni kommentatorer som har lärarrollen klagar dock inte på min handstil.

Jag – som intervjuoffer

För en miljon år sedan var jag en dinosaurie som hittade på ett kåseri om att jag blev intervjuad av en journalist, ungefär som när David Letterman intervjuar Amy Sedaris.

Numera blir jag ibland intervjuad på riktigt för att vårt hus är knäppt eller för att jag är sudokuknäpp eller för att jag driver ett företag lite knäppt eller för något annat. Och jag tycker att det är så kul. (Får man tycka det?) Jag spritter upp ur sängen på intervjudagens morgon, jag sätter lite leksaksläppstift på kinderna och jag skuttar iväg, trallandes intervjusången. (När jag inte haltar och är hes.)

Igår var det dags igen. Fotografering först.

– Ställ dig, nej sätt dig, oj, ta bort den där handväskan.
– Vems handväska är det?
– Eh, Yvonnes. Miss Universum.
– Är hon här? (Så himla många universumsmissar finns det ju inte i vår stad.)
– Mhm.
– Wow. (Snegel, snegel, vad har man i en handväska när man är en Miss Universum?)
– Sitt. Så där, nu blir det bra. Ner med näsan. Upp med, nej, skratta igen. Sätt tillbaka näsan.
– Så?
– Höööger. Nej, ja, nu ser du ut som, oj, nu skrattar du igen, braaa. Näsan dääär. Bra. Så!
– Redan?

Intervjun gick till så här:

Fråga ett: Bla bla bla?
Jag svarar: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Obladi bla bla. Oblada blahaa. Blöa blaj bla. Blahhahaaaa. (Jag skrattar åt mig själv, oj, så rolig jag är.) Blablabla.
Fråga två: Bla?
Jag fortsätter att svara på fråga ett: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blöhö blablablablaaaaaaa. Bla. Va? Jaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blaj blablablablaaaaaaa. Bla.
Fråga två igen: Bla?
Jag svarar utan att veta det på fråga tre: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Blahaj. Hahaha. Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla.
Sammanfattning: Du har redan sagt bla bla bla bla och bla, och svarat på alla frågor, men är det något du vill tillägga?
Jag inser att tiden är ute och försöker klämma in allt jag kan tänka mig: Blaaaaaaaa blaaaaaaaaaa blablablablaaaaaaa. Bla. Blahhahaaaa! Och förresten blahhahaaaa. Samt bla bla bla. Och bla. Dessutom blaha.

Ämnet? Ah, trodde aldrig att ni skulle undra. Att blogga. Tretton gånger sa jag ”det är inte en sorts dagbok på nätet, det är inte en sorts dagbok på nätet”.

Nu är frågan till er: fantiserar ni om att bli intervjuade?

Min djefla man är ett semikolon

Min djefla man är en man som kan många konster, men ge order till sin fru är han inte bra på; frun är nämligen dålig på att exekvera order (fast jag tycker att det i plural borde heta ordrar). Hon sätter sig till motvärn.

– I morgon är semikolonets dag! utropade den djefla mannen igår. På dagen 492 år sedan semikolonets uppfinnare – Aldus Manutius – dog! Hipp hipp hurra!

Nog för att jag tycker om semikolon och nog för att jag är en språkpolis och nog för att det är lattjo med firanden, men ... jag vill bestämma själv. Dessutom vill de som inte gillar eller behärskar semikolonkonsten också bestämma själva att de ska slippa ”onödiga krumelurer”. Men. Semikolonet är på utdöende; oftast går det ju lika bra med tankstreck. Utrotningshotade arter ska vi värna om, även om de bara är typografiska. Översättarhelena gillar ju också semikolon.

– Ok. Jag är med på att fira om du först härmar en ödla. Och sen en apa! Och en tekanna förresten!

(Konsten att låtsas att man bestämmer själv: idka utpressning.)

Min djefla man är alltså en hejare på att härma ödlor, apor och tekannor. Själv kan jag bara se ut lite som Helena Bergström och Christine Meltzer och fladdra som Goldie Hawn.

Ödla.

Apa.

Tekanna.

– Och nu ett semikolon!

Semikolon.

– Perfekt, underbart perfekt!

(Fast allra helst härmar han faktiskt tankstreck.)

Fotnot:
Semikolon ser ut så här:
Det används inte bara för att särskilja olika mejladresser i mejlprogram eller för att göra flirtiga smajlisar ;-) utan även ungefär som ett tankstreck, fast lite finurligare. Det som står framför semikolonet ska vara en fullständig sats och det som står efter semikolonet ska vara en fullständig sats och de två satserna ska ha med varandra att göra.

Uppdatering med några som firar som vi:
En annan sida
Saring i mammaland
Nobel Prize Winner
En textmissbrukares bekännelser
Utblick eller insikt
Översättarhelena

Fler?

Partyminnen och bloggakustikens hemlighet

Intro
En gång i tiden – när vi gick i sexan – skulle Bästisgrannen ha party hemma hos sig. Jag tror att vi var tre eller fyra tjejer som var värdinnor, och vi var inte vana festplanerare. Vi var heller inte vana partypinglor och hade på sin höjd lekt Flaskan, Ryska posten och Sanning eller kånka … en gång. (Jag talar nog för mig själv här, de andra var lite mer världsvana.)

Vi listade killarna och tjejerna som skulle bjudas, planerade musiken (Dr. Hook, Tina Charles, ABBA), planerade maten (chips och ostkrokar) och drycken (saft och sockerdricka). När alla var inbjudna, kom ”det andra tjejgänget” och sade:

– Vi kommer inte på partyt om ni bjuder Niklas.

Niklas hette egentligen något annat, men historien är så sorglig att jag inte vill skriva hans riktiga namn. Niklas bodde granne med Bästisgrannen och var en helt vanlig kille. Fast han hade ju glasögon, det hade han, och räknades inte till de coola killarna. Stod vi upp för honom då? Slog vi näven i bordet och skrek att det faktiskt inte är ok att som gäst bestämma vilka som ska komma? Nej. Vi ringde.

– Hej Niklas! Eh. Öh. Nu är det så här. Partyt är tyvärr inställt. Ja. Mhm. Hejdå.

Sedan bjöd vi istället – på order av ”det andra tjejgänget” – Anders Jonsson som inte ens gick på vår skola. Men han spelade ju hockey.

Klimax
Partyt minns jag inte ett dugg av. Vi hade det, vi åt säkert, pussades lite … men i huset bredvid satt Niklas och såg att vi partajade på ett inte alls inställt party. Snipp snapp snut.

Association
Ett party som tvärtom alltid är öppet för alla är de ständiga bloggträffarna. De som var där i lördags kunde knappt göra sig hörda pga. varandra. Studiomannens myckna och väldigt snabba prat krockade i frekvens med hakkes synnerligen djupa basröst och Solusfeminas ständiga skratt så att jag, Bästisgrannen och Roadbend under långa stunder satt med händerna kupade bakom öronen för att vi skulle kunna höra oss själva gestikulera.

Alldeles ovanför mig och Gitta satt en fläkt av något slag. Jag vände upp huvudet för att se om jag kunde göra något åt akustiken, men förstod plötsligt varför jag hade svårt att höra vad Annika gestikulerade och vad Anna sade borta i andra änden av bordet.

Vi hade en ljudförvrängarapparat med inoljat akustikfilter ovanför oss!

Närbild.

Mycket intressant konstruktion. Fonologisk frekvensförstörare. Jag tror att den även suger upp alla Q.

Annika och jag hade normala skodon, medan Översättarhelena, Bästisgrannen och Trulsa är modeslavar och såg ut så här.

Alla om fyra år: huuuuur kunde vi stoppa in brallorna i stövlarna? Titta, blåa kryckor, hade alla det också?

Gitta övervakar hakkes alkoholintag.

Här smakar hakke på vår födelsedagschampagne, skänkt av Studiomannen och Gitta. (Jag tror att han fick i sig säkert 1 ml.) Observera skylten om lilla huvudet. Vi som hade stora huvuden borde ha burit dem under armen. Aj.

Avslutning och sensmoral
Bjud alltid alla. Stoppa inte in jeansen i stövlarna. Drick mer champagne. Gestikulera oftare med artikulation. Ha alltid hjälm.

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 7: pyttipannabloggare

(Det är egentligen alldeles för få som läser bloggar. Det här är sjunde och sista dagen som jag – och ni – raggar folk. Lär upp en ny bloggläsare!)

Ena dagen vill man ha röda strumpor och äta ostmacka till frukost. Nästa dag vill man klippa av sig allt hår och nynna på en Björn Skifslåt. Tredje dagen vill man egentligen köpa en balklänning men måste istället rensa öronen från vaxproppar.

That’s life. Och då skriver man om det om man är en pyttipannabloggare. Fast det gäller att plocka russinen ur pyttipannakakan eftersom de ju inte hör hemma där.

En underavdelning till pyttipannabloggarna är de lite mer färglösa pölsabloggarna. De har på sig ljusgula strumpor varje dag och vill köpa balklänning varje dag och kan stundom tänka sig att äta kanske möjligtvis två ostmackor till frukost istället för en.

Pölsa, lite blygt hukande bakom tillbehör.

Om en sådan pölsabloggare plötsligt skriver ett politiskt laddat manifest fullt med svordomar, kan man säga att det ligger en rödbetsskiva mitt i pölsan.

”Tv-dinner”, som jag tyvärr inte har hittat ett svenskt namn på. ”Tv-mat” är ju chips.

Som pyttipannabloggare är det praktiskt att ha även hjärnan konstruerad som en pyttipannaportion och inte som en ”tv-dinner”. Det är så trevligt; man vet aldrig vad det är som kommer upp på gaffeln! (Eller skeden – visst borde man faktiskt äta pyttipanna med sked?) Pyttipannahjärnor är opraktiska när man behöver ha tag på en liten lökbit och ideligen bara får upp en potatisbit:

– Daryl Hannah! Nej, jag menar inte henne, åh, vad heter hon, hon den där med blont hår, jag har det ju på tungan, det börjar på D eller R, Darry... nej, åh, nej, den där hon som … Ah Doris Day!

(Doris Day är med andra ord lök? Jahapp.)

Vi pyttipannabloggare kan krydda vår anrättning med tabasco eller servera den i många små skålar eller ta fram femton olika stora skålar tjugotre gånger om dagen och hälla socker i några, grädde i andra och (surprise) ingefära i några.

Är det då någon skillnad mellan pyttipannabloggare och gott-och-blandatbloggare som jag nämnde häromdagen? Nej, egentligen inte, men pyttipannabloggarna har inte en tillstymmelse till röd linje – om det inte är ketchup förstås.

(Till alla er som är förvirrade och nu funderar på att om löken är Doris Day måste ketchupen ju vara Warren Beatty, vill jag bara säga nej. Inte alls.)

Pyttipanna. Synd, det ser ju inte ens gott ut.

Nu är bloggläsarvärvsveckan slut. Den innehöll för mig två bloggträffar (varav den senare recenseras i morgon), två kryckor, två taxiresor, två finnar på näsan, två födelsedagskalas, tvåhundra vantar på golvet i hallen samt två gräl (ett med min djefla man, ett med min mamma). Min röda tråd var alltså två. Eller till antalet två.

1) Krig.
2) Fred.

Det här är ett perfekt sätt att avsluta ett blogginlägg om man vill ha kommentarer: alla som har läst kliar sig i huvudet och kastar sig huvudstupa in i kommentatorsbåset och skriver va, vaddå, nähe och vamenardunudå. Eller så kliar de sig i huvudet genom att skaka på det och mumlar jafattarinteidagheller och detblirnogbättreimorrn.

Aha. Produktutveckling! Jag kan ha en kommenterarskola!

1) Använd inte kommentarerna för sådant som kan skrivas i ett mejl. Inte: ”Tjena hallå, tack för mejlet du skickade till mig nyss, jag säger bara: vilken grej!”
2) Svara inte på kommentarer som bloggaren har lämnat på din blogg i bloggarens blogg utan i din blogg istället så förstår alla kommentarläsare lättare. Inte: ”I din kommentar på min blogg skriver du sju, jag trodde det var åtta.”
3) ...

(Det där var alltså en cliffhanger. Eller så finns det bara två råd när man ska lära sig att kommentera. Ja. så är det nog. Jag sade ju det: den röda tråden är två.)