Men Göta Petter!

Jag var inne i stan och letade efter urklippspärmar stora som hundkojor för allt som jag måste klippa och klistra. Alla affärerna tvekar inför julsprånget som Stefan Holm när han ska över 2,38.

– En liten tomte till? Här i skylten?
– Ok, men bara den lilla.
– Jag lägger några snöflingor vid hans fötter.
– Blir inte det lite för mycket?
– Hm. Ah, vi tar det på lördag.
– Äh, vi struntar i det, ska vi inte lägga fram lite glitter också?
– Ja! Go for it! Hoppa!

Och vad skådar mitt öga där bland gästböcker och almanackor? Julkalendern. Nej, den är ju inte särskilt upphetsande, men jag måste köpa en till barnen varje år, så då är det lika bra att slå till innan de tar slut. (Vilket hände 1997. Jag fick en hemskickad från en tobaksbutik i Göteborg.)

Och vad skådar då det andra ögat? Radiokalendern i år är Teskedsgumman! Kolla på bilden här nere, från 1967. I år är det samma bild, med luckor och allt. Jag tryckte kalendern till mitt bröst och sprang hem till min djefla man och visade upp den för grannar och barn och tjohoade och tänkte att detta lyckorus kanske var så nära en LSD-tripp som jag kommer att komma i mitt liv.

Tydligen är det det s.k. svenska folket som har röstat fram radiokalendern och då måste jag ju rimligtvis ännu en gång vara sist när det gäller att haja väsentligheterna i livet. Varför röstade inte jag?

Halvt galen och omgiven av påhejande rådgivare åkte jag till biblioteket för att kunna julkalenderfrossa i ”Teskedsgumman, Pettson, Pelle Svanslös och alla de andra” av Solveig Stenudd. (Kolla även på Wikipedias julkalenderlista.) Minns ni dessa?

En mycket ambitiös Mumindal (1973) med mimartister i kostymerna och stoohooora skådespelare som röster, t.ex. Börje Ahlstedt (som sedan 1977 bara har varit Barpapapa, eller hur?).

Regnbågslandet (1970) har jag inget som helst minne av – men själva kalendern är ju fantastisk.

Uppdatering:
Läs i kommentatorsbåset om ”Nuska vise omda gensfi gurhitt arsitt stellé!”.

Trolltiderreprisen 1985. Jag bara spexade i Lund och såg inte ett enda avsnitt.

Nå? Drog jag in några pengar till mitt företag igår? Nope, jag var ju julkalendrig. Ahaaa ...

(En glödlampa blinkar till och lyser starkt ovanför mitt huvud. )

Jag ska skriva en julkalender och bli miljonär!

-----
Bonus:

1. Se min helt otippade julkalenderfavorit. Titta bl.a. på Tor Isedal, Lena Söderblom, Stefan Grybe och Pyttan Med Polyperna.
2. Och så ett litet collage. (Lyss till det omisskännliga ljudet av träskor mot istäckt mark. Men visst är klippet med Teskedsgumman fel? Den från 70-talet var väl i färg?)

Uppdatering:
Nehej, där hade jag fel. Den ljuvliga Teskedsgumman som jag minns från 1976 var samma version i svart-vitt från 1967, som jag ju verkligen inte kan minnas. (Hjälp, jag har fastnat i julkalenderns vinkelvolt och kan inte tänka på normala ting!)

Varför jag inte är scout

1. Jag råkade i morse slinta med handen i ett skåp med oljor och vinägrar. Skvomp, for flaskorna i golv och ansikten. Den allra busigaste var äppelcidervinägern, som lade sig och sprack ovanpå brödrosten.

Tack, tack. Dripp, dropp, med tops torkar man bäst insidan av en brödrost. (Fly mig genast alla matnördars historier om missöden, skärolyckor och tappade saltkar i köket!)

2. Igår kväll lade jag mig tillrätta i en soffa med en fjärrkontroll under hakan. Dock måste man när man ska byta kanal lyfta fjärren och hålla den högt, högt, armar uppåt sträck ovanför huvudet. (Jag tror att vågorna har blivit krusiga, teven är från anno dazumal.) I den ställningen tappade jag fjärren (som ju pga. tevens ålder inte är direkt liten) rakt ner på min egen näsa. Så sällan som jag har näsblod, var det säkert på tiden.

Tack, tack. Dripp, dropp, bomullstuss åppi näsan. (Intressant, vilka teve-relaterade olyckor möts man av om man jobbar på akuten?)

3. En gång när jag i åttaårsåldern var på scoutläger, sov jag rakt under en takläcka. Dripp, dropp. Tortyr. Det kunde jag ju inte blogga om, så det är förstås än idag ett trauma för mig. Knyta knopar, göra upp eld och leda gamla tanter över gatan? Nej, jag har glömt allt.

---
Fotnot
Jag föredrar att skriva tv framför TV eller teve, men när jag nyss skulle knattra in ”tv:ns” blev det så fult.

Högskoleprovet? (uppdat.)

Senast jag utsatte mig för något prov- eller tentamensliknande måste ha varit på någon omtenta i början av 90-talet. Det är nästan så att jag lite nostalgiskt kan längta tillbaka till nervöst kalla fingrar, raggsockor i gympadojorna, tofs i håret, russin, apelsiner och kexchoklad.

Men det här med Högskoleprovet? Hur är det att göra det? Stämmer det att alla resultat finns tillgängliga för all framtid och kan skrikas ut på löpsedlar om man skulle råka få Nobelpriset? Så:

Nobelpristagaren är dum i huvudet!
Trodde att ”wallraffare” var en biff.

Jag skulle vilja göra Högskoleprovet ungefär som jag fyller i alla enkäter, IQ-test och knäcker tidningarnas julnötter ... lite på en höft, så där lagom engagerat. Lite tjoho när jag har rätt och lite struntar väl jag i när jag inte vet.

-----------
Nä, nu ska jag inleda denna veckas höstlov – som vi har utnämnt till S-lov – med ett besök på Sssjukhuset med Femåringen. Vi fortsätter sedan dag för dag med

• skola (läxor, ja, det har de fått med sig hem)
• sssse på film
• ssssspela basket
• ssssstäda (fast bara lite)
• Ssstockholmsbesök
• sssimma
• ssstanna hemma
• ssshoppa sssäng till Trettonåringen
• ssspotta-längst-tävling.

Fler förslag?
-----
Wahoo!
Kolla, när man kommenterar kan man numera klicka för en ruta så att man får mejl när jag eller någon annan har skrivit en fantastiskt välformulerad och tankeväckande kommentar! (Ja, för om kommentaren inte är en fantastiskt välformulerad och tankeväckande sådan, tror jag att Blogger lägger armarna i kors och surar. Så då måste man nog ändå klicka sig in i kommentatorsfältet ”på riktigt” och kolla vad alla andra har skrivit för roligheter. Om man räknar antalet besökare/läsare per dag, tror jag att sådant är viktigt. Not that I’m counting.)

Jävla ... nej f'låt ... kära dagbok

Igår var det maskerad hemma hos oss. Jag var häxa, vilket jag är varje år under just den här maskeraden. Ibland är jag en död och ur graven uppgräven häxa, ibland är jag en nymördad häxa, ibland är jag en väldigt trasig häxa. En gång häxa, alltid häxa.

I köket när barnen hade fått gå ifrån.

En intet ont anande gäst visste inte varför jag ville ta bilder där ansikten inte syns.

– Det här med bloggar. Är det som en dagbok på nätet?
– Mjaeh, det är ett sätt att publicera sig så att vem som helst kan läsa.
– Varför skulle man vilja läsa andra människors dagböcker?
– Nämen jomen alltså det är liksom inte en dagb... Dessutom hade det nog varit ganska intressant att läsa andra människors dagböcker. Tänk om du hittar en dagbok på gat...
– Alex Sch...
– Ssssccchhhh. Min blogg är inte ...
– Din blogg?

Hugaligen, det försvarstal för bloggar som jag spottande och fräsande och gestikulerande ideligen håller, börjar likna väckelsemöten där församlingen är lika intresserad som en dagisgrupp i trotsåldern. Tyst, min mun så får du blogga ifred.

------
Förresten. Den där extratimmen som någon skulle ha levererat inatt, vart tog den vägen? (Så här ser det ut hemma hos oss nu, fast tvärtom.)

Idé: Håfströms nästa film! (uppdat.)

”Jurtjyrkogården” och Stephen King i all ära, men Mikael Håfström kan komma hit till The Haunted House in Eskilstuna för inspirationssamtal: ”Apparatkyrkogården” nästa!

Kaputt: elvispen Resley (ni förstår väl namnet?), matberedaren Ramsay (felstavad, skulle ha varit Ramsey), fina sjuttiotalsmuggen från 1970-talet, hårtorken som inte ens hann få ett namn och strykjärnet Darth Vader.

Allt går sönder!

• Vispen klarar att röra om i vätska utan motstånd, men jag tror att potatismoset som häromdagen kröp in i motorn har gjort Resley lite svag.
• Gustafsbergsmuggen i plast är tydligen värd en hacka av sentimentala skäl, men inte så här sprucken och med konvex botten.
• Den nyinköpta hårtorken hittades trasig högt uppe på en hylla – men man kan fortfarande sätta på den så att den blåser fint. Dock har man där bak direkt ingång till en propeller som drar åt sig hårslingor och små barnfingrar. (Ingen vet hur den har gått sönder trots noggrann utredning och hårda förhör.)
• Strykjärnet Darth har slutat att pffft-andas. Det blir inte ens ljummet och trots spett och hacka är jag inte människa att ta mig in i det för att kolla sladdar och kopplingar.
• Matberedaren Ramsey fungerar perfekt. Om det inte bara vore för att den lilla, lilla plastbiten som skulle ha suttit i locket och som låser upp spärrfunktionen har flytt sin kos. Jag har provat att med superlim klistra fast en bit lego och jag har letat efter likadana lock på loppis. But no.

Den gamla musikapparaten och den nya kommer inte överens och trots ihärdiga försök (närkontakt) har vi inte fått dem att para sig.

Kök är inte kök utan tillgång till musik. Den gamla bergssprängaren (den dammigare, mörkare på bilden) var så bra, så bra. Därför får den stå kvar och soptippsmogna, strax bakom den lite nyare.

Stolt stående, men impotent.

Fläkten (som heter Magnus Ljung, ni förstår väl varför?) står sedan i förrgår död som en mumie i ett hörn i tvättstugan. Utan fläkt tar det ett par dagar att få tvätten torr, så här krävs snabba nyinvesteringar eftersom minst en tvättmaskin (som förresten heter Bultens Bror) fylls varje dag. (Bulten själv dog i en brutal trumlossningsolycka för fyra år sedan, samma dag som diskmaskinen Sussi slutade att susa.)

Uppdatering: En enig kommentatorsjury har beslutat att det är i en luftavfuktare vi ska investera.

Ringklocka (utan namn!) med rumpan bar.

Dörrklockan säger just nu inte ding dong, inte pling plong eller ens rrrrring. Den säger ”kluhuck”. Jag resonerade med den under avklädning medelst skruvning, men tröttnade och började istället att riva ner de knottriga vävtapeterna.

Strunt samma – huvudsaken när att ni förstår varför Resley heter Resley och Magnus Ljung heter Magnus Ljung.

Svar 1:
Japp, Magnus Ljung är svordomsforskare och fläkt heter ju ”fan” på engelska. (Hurra Marianne!)

Svar 2:
Elvis Presley – Elvisp Resley. (Bravo Ullah!)

Låtom oss alla packa våra egna gympapåsar

– Har du packat gympapåsen? sa jag till den ytterst disträa Sjuåringen.
– Näe.

Sedan vidtog stövelletning, vantskakning (grus), hjälmfäpplande och vändande av mackor som lägger sig på fel sida med flit.

– Har du packat gympapåsen? sa jag igen.
– Näe.
– Men stumpan, kom här, påååååååsen, stoppa i, klara färdiga gå.
– Jag vill inte. Ingen annan i klassen måste packa gympapåsen själv.
– Johorå.
– NEJ!
– Ojoj, nu lägger jag högen med shorts, handduk, skor och t-shirt hääär. Packa.
– Okej. Men jag vill inte.

En snabbkoll med några av mina vänner visade att Sjuåringen inte hade helt fel – barnen slipper verkligen att packa gympapåsen själva. Men varför?

– Barn måste få vara barn.
– Men hur ska de lära sig ... när ska de lära sig ... lider de av att packa? försökte jag.
– Tids nog lär de sig.
– Men ... ska de inte göra sådant de med lätthet klarar av? Knyta skorna, välja kläder på morg...
– Nja, vi har ju karborrband och kläderna väljer jag, annars blir det bara fel, sa min kompis.

Well. Jag håller inte med. Så är det med den saken. (Och jadå, jag fick tillåtelse att blogga om det.)

Däremot erkänner jag snabbt att jag har mina egna ”vill-inte-packa-själv”. Jag ber alltså om hjälp för att jag inte vill fixa. Här är mina opackade gympapåsar:

• telefonsamtal
• byte till vinterdäck
• källarutrensning.

Nu hjälper det ju inte, min djefla man säger (precis som jag till Sjuåringen) att man måste försöka. Så då gör jag det, med plutande underläpp.

1) Barnen bör få ta eget ansvar, även om det tar lång tid och blir fel.
2) Vuxna (=jag) borde slippa prata i telefon.

(Konsten att förvirra sina läsare: ”punkten ett verkar ju högst vettig, men punkten två är ju helt galen, är hon ironisk eller bara förvirrad?”.) Wow, nu fick jag till fyra skiljetecken på rad igen!

Idag kanslistil!

Jag ska iklädd proper blus i kanslistil idag föreläsa om kanslistil.

Nordisk Familjeboks (Ugglans) artikel.

Först ska jag berätta om en synnerligen välskriven text till kanslisvenskans försvar – läs på Papperspalatset. Sedan ska jag nooog (man vet ju aldrig vad som händer, ibland tappar jag tråden och börjar hjula eller dra snuskiga historier) filosofera om varför man som varande extremt lättskriven svensktoka faktiskt ibland hemfaller åt meningar som är så vänstertyngda att till och med KPML(r) hade tappat greppet. Så här till exempel: I exemplet här nedan kommer det finita verbet visserligen redan som tredje ord (tack, Översättarhelena), men lite rolig är den att läsa ändå:

”En tjänsteskrivelse torde lämpligen avfattas på en sådan vedertagen kanslisvenska, inklusive mycket långa ordbildningar och menings-konstruktioner, abstrakta associationer samt inskjutna satser, att tjänstemannens objektivitet icke kan ifrågasättas och bör dessutom passiv form företrädesvis användas.”

(Ur Skriva i tjänsten av Per Stenson. Min pappa alltså.)

Men bäst är ändå artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.

Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

”... men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det.”

Min erfarenhet är att kanslistilen nuförtiden ganska sällan skapar problem, men att illa skrivna texter på ”vanligt” språk gör det. (Nu kliar jag mig eftertänksamt på hakan och tittar snett uppåt, funderandes.)

Tyck till!

Sju sanningar och en önskan

Förbaskade Ica och förbaskade Helene behagar inkräkta på min blogg och yra om utmaningar och sanningar. Inte nog med det, först ska man lista – och följa – regler!

Länka till utmanarna. Ok, nu har jag gjort det, men varför då? De är ju redan färdiga med sitt? Hallå? Hur vinner jag den här tävlingen?

(Ni förstår, jag vill ju tävla och vinna. Genom att i slutet länka till sju andra och ”utmana” dem, vinner jag länkningar av dem. Men inte för att jag har gjort något stort och fint och skrivit synnerligen initierat. Jasså, ska jag vara tyst och lyda nu? Ok.)

1. Jag fick igår erbjudande om jobb som xxkslmfmxxmlkjsfxx på Mmxksxxk Sljxm efter nyår och det är jättehemligt. Men kommer jag att kunna försörja mig på’t? Och kommer jag att hinna blogga mellan varven?

2. Jag påminner lite om Brennan i Bones: konkret och ickeromantisk.

3. Jag har haft ont i vänster knä sedan 3 oktober 1982 och höger knä sedan 3 november 1982. Det är förstås väldigt synd om mig.

4. Texter utan stor bokstav och punkt går fetbort. Hejsan svejsan, Claude Simon!

5. Den här mackan äter jag oftare än jag snyter mig. (Och jag är alltså allergiker; you do the math.)

6. Jag var förfärligt bedrövlig och skrattretande dålig när jag provade in till Scenskolan.

7. Jag är arg på genusgalningarna som trycker ner åsikter i halsen på mig och försöker omvända mig som vore de med i en sekt. (Men så får man junte tycka. Felåt dårå.)

8. Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Oj, åtta skulle det ju inte vara.

Jag skulle vilja att John Cusack, Sophia Loren, Will Ferrell, Goldie Hawn, Charlie Chaplin och Whoopi Goldberg gjorde en film tillsammans. Eller att jag kunde utmana dem på armbrytning. Jaså det hör inte hit? Ah well.

Pippi Långstrump är Mary Pickford

Vad var det Galenskaparna/After shave sjöng? Jo, ”Det görs alldeles för mycket musik, och här är en låt till”. Det tänker jag på ibland. (Hälsningar från Djuping-Lotten.)

Sedan övergår jag till att fundera på böcker. Bokstäver. Texter. Det skrivs alldeles för mycket text, och här är ett blogginlägg till, trallala.

Ja. Om jag skriver en bok idag, kan jag då hitta på en ny historia eller kommer även jag som alla andra att spinna loss på Romeo & Julia-temat, krydda med lite Die Hard och röra ihop hela alltet med ett par H.C. Andersenfraser? Japp. Men det kan ju bli bra ändå.

Jag kan rekommendera intressant läsning: Martin Kristenson har i Kapten Stofil nr 27-28 skrivit om hur Astrid Lindgren nog blev inspirerad av två Mary Pickford-filmer när hon skrev om Pippi Långstrump. (Artikeln är visserligen lång som en roman och spretig som ett trasigt paraply, men läs ändå!)

I Hertiginnan som tvätterska (Suds, 1920) har Mary Pickford på sig brokiga kläder och bor ensam i ett hus med en vit häst.

I Bakvägen till lyckan (Through the Back Door, 1921) knyter lilla Mary fast skurborstar på fötterna när hon ska tvätta golvet ...

(Bilderna har jag tagit ur Martin Kristersons artikel.)

Nu ska jag skriva en bestseller! (Moses är Stålmannen som möter Florence Nightingale på månen, som är av ost och håller på att mögla ihjäl. In i handlingen kliver Musse Pigg och Mästerkatten i stövlar, grälandes. Deus ex machina från ingenstans: fredsmäklaren Teskedsgumman.)

-----
Och lite senare: DN skriver också om detta.

Allmän rapport och om att sova i en pub

Nu ska ni gissa: var är jag och vad tittar jag på?

Näcken, den knottriga stolpen.

På stolpar och elskåp i London har man målat med den knottrigaste färg jag någonsin har sett. Vävtapeter kan i jämförelse slänga sig i vä... ja. Knottret gör att man inte vill sätta upp planscher och klottra, så, häpp! Det ser välstädat ut!

Fot!

Jag har sett mitt livs första barnkoppel, förresten! Se vid pilen: ett för ändamålet tillverkat band går från pappans handled till barnets.

Hur många bussar ser ni på bilden?

På väg mot sydkusten bytte vi färdsätt 715 gånger och fastnade slutligen i lilla Haywords Heath, där alla fick hoppa på olika bussar. Jag stod i en halvtimme och skrattade åt disorganisationen och gapade av förundran när alla tvåvåningsbussar manövrerades med centimetrar i marginal mellan taxibilar och människor. Plötsligt skulle 14 bussar få plats på en yta stor som en vanlig garageuppfart, så köerna skapade ett rondellkaos 100 meter bort. Har ni sett ”En ding ding ding ding värld”? Så var det. Och ingen blev arg och började skrika eller ens tuta.

En säng som gnisslar om man så bara tittar på den.

Sent omsider anlände vi till ”The Bull”, en av pubarna i Ditchling (ganska nära Brighton). Efter natten på hotellet i London, hade vi varit nöjda med bara lite golvyta och varmt duschvatten. Men! Wow! Duntäcken och mögel i duschen! Allt är underbart! Vi hör konversationen i puben en våning ner lika tydligt som våra egna tankar och ölen flödar.

Glädjeflickor och garvsyra i London

Igår kväll, på Charing Cross Road, försvann min djefla man ner i en källarlokal full med saker som jag inte bryr mig om. Istället för att stå där och sucka, titta i taket och demonstrera mitt ointresse (nej, jag fejkar inte intresse, det gjorde jag bara när vi var unga), ställde jag mig ute på gatan och tittade.

London påminner i mångt och mycket om Köpenhamn. Den som är skarpögd kan se Sir Ian McKellen på Gielgud-teaterns skylt, två Bobby-poliser – men bara en med hjälmen på – samt en s.k. glädjeflicka. (Som för övrigt var just det: jätteglad.)

Rättning i ledet!
Det är alls inte Ian McKellen som spelar MacBeth på The Gielgud Theatre. Jag har gjort detta misstag förut: blandat ihop Ian med Patrick Stewart. Visst är det lätt hänt?

Prick klockan 20:45 gick alla affärsinnehavare ut på gatan med dagens soppåsar. De dumpade dem så här (se den gråa på bilden) och jag tänkte:

– Men hur går detta slarv ihop med att det ser så rent ut överallt, och tänk om man planterar en bomb i en pås...”

PANG! Klockan 20:50 dundrade sopbilen in med små orangeklädda män utan förslitningsskador. Klockan 20:53 var gatan soppåsefri igen.

Har du testat den här, Stellan?

Vi intog som äkta sybariter efter den indiska maten en sådan här oreo-glass. Den var fantastisk – krämig, knastrig, smaklig och kall!

Till det ljuva ljudet av en duschfläkt sov vi sedan sött i en säng som var mjuk som granit.

Upstairs, downstairs. ”Herrskap och tjänstefolk” var den mycket svenska titeln.

Dagens frukost på källarplanet går inte att jämföra med sådana som jag har rapporterat om från USA och mina tjänsteresor. Det var roligt att få komma ner i lokalerna där Mrs Bridges körde med Mr Hudson – jag anade trots renoveringar hur det såg ut förr i tiden. Att alla hus på detta sätt har källare har jag för mig beror på att man efter en brand inte fick bygga med fler än tre våningar – så då byggde man neråt istället. (Har någon av er en länk där jag kan läsa på?)

Aha! Här kom via mejl två! Läs och förundras!
A New London Underground
Basement Extensions are turning London to Swiss cheese

Visst blänker den gula duken fint?

Bröd, smör, marmelad, inplastad hamburgerost och juice. That's it. Vi längtade efter det engelska teet i kanna, men så kom jag på att det är ju inte så de dricker här! Tepåsarnas förlovade land!

Den där saltströaren med ett enda hål ströar inte salt. Den humpar ut salt i en stor hög och är mycket olämplig, så det så.

Efter att ha bett om te, kom Mrs Bridges in med plåtkannor som var lika stora som kopparna. En förskrämd tepåse guppade på insidan, tillsammans med försvarliga mängder garvsyra. Men tebehovet är tillfredsställt, så jag är så nöjd så.

Här kommer min djefla man nu och säger på engelska ”I dropped the door”. (Han talar med den indiska hotellpersonalen.)

– You did what?
– I dropped the door.
– Where?
– Number 25. Room 25. So I need help to open it.
– Why did you drop the door?
– I was thinking of ... well, I just need help to open it.
– How, what, why ... drop the door?

Nämen var har jag hamnat?

Gud måste ha blivit förvånad när han klockan fyra i morse fick höra en helt okänd röst mumla:

”… som haver barnen kär … om vi överlever flygresan lovar jag att aldrig mer lämna barnen hemma, jag ska äta grönsaker varje dag och lära mig rätt fingersättning på tangentbordet ... låt oss bara överleva flygresan!”

Det var ren och skär dödsångest. Jag såg framför mig hur planet sprängdes i småbitar och våra fem föräldralösa barn hamnade på barnhem eftersom ju varken min djefla mans eller mina släktingar kan hysa alla fem barnen på en gång. Bästisgrannen och Skotten tar hand om dem i vårt hus i detta nu, men det är ju en himla skillnad på att vara helgvakt och attt adoptera fem oregerliga bergmän. Jag måste skriva testamente, det måste jag.

Vi har redan hunnit ooooa och aaaahaa på The Globe, ätit sushi, fotografera sånt som alla andra fotograferar in absurdum och vandra över The Millenium Bridge. (Allt detta i väntan på att få checka in på hotellet Lord Jim.)

Sushin for som i en omloppsbana runt kockarna i små färgglada skålar. Man högg en skål och åt, tog en ny och åt och betalade sedan en miljard kronor.

När ett stort, vitt husschabrak dök upp bland de moderna kontorshusen, sa jag som den bimbo jag tydligen är:

– Oj, vilket stort hus mitt i alltihopa!
– Mmm. Det är S:t Paul’s Cathedral.

Jag ska nu leta efter bättre internetvågor, de här är så skakiga och tillåter inga bilduppvisningar. (Sitter alltså på en trottoarkant mitt i London.)

Uppdatering

I jämförelse med japanska sovlådor är hotellrummet riktigt rymligt! (Jag står alltså i dörröppningen – som till skillnad från allt annat är ganska bred.)

Vi har installerat oss nu. Åttiotalsöverkast och dito gardiner och en säkerligen näringsrik heltäckningsmatta gör vistelsen perfekt. Nu ska vi bara slå en stekpanna i huvudet på hotellvärden om han inte erkänner att det är fel på duschfläkten som låter som en flygplansmotor. Hela tiden.

Apropå det!

Sedan när ser flygplansvingar ut som åttiotalsfrisyrer?

Nej! Jag vill inte! (utmaning)

Studiomannen sabbar mina planer att här berätta en läckande hotelldusch, analysera Kim Källströms konstiga andhämtning (även när han inte är andfådd, är han liksom andfådd) och berätta att min högra hand ser alldeles gammal ut samt yra om människor man sedan barndomen inte riktigt har förlåtit fastän man bara borde vända andra kinden till så att man inte faller själv däri.

Ok. Åtta saker som jag har försökt ge mig på, men som jag inte tänker ge en chans igen:

1. Artonårig whisky
’Nuff said.

2. Trippa
Also known as komage. Jag och min djefla man åt denna bajssmakande rätt i Italien 1991. Pölsa, haggis eller tunga har jag inga problem med. Underligt nog gillar jag inte kassler.

3. Läppstift
Jag ser ut som Scarlett Johansson då. Och det är inte en komplimang.

4. Höga klackar
Men jag undviker dem endast på mina egna fötter. På hyllor, i skåp och på andra människor undviker jag dem inte alls utan ger dem hur många chanser som helst. (Skorna på bilden står i kronologisk ordning, från 1882 till 1976.)

5. MSN
Jag vill inte slösa mina synnerligen välformulerade tankar och meningar på ett medium som bara pfoff inte sparar allt i stora arkiv i källarlokaler.

6. Dry Martini
Jag är överkänslig mot beska; draja och t.ex. lila salladsblad smakar så att det gör ont i hela munnen. Rom & cola, däremot, den slinker ner som en nål i en höstack.

7. Pelargoner
Irrrk. Ni andra och Lasse Anrell får gärna älska dem, men jag tycker att de är fula, obehagliga att ta i och att de luktar illa. (Redan innan de dör.)

8. Dokusåpor och datorspel
Likställer jag dem? Ja, som tidsödande knark i alla fall. Jag är den absolut enda i min bekantskapskrets som aktivt undviker bägge. (Det är kanske därför jag har tid med de tre b:na – blogg, basket och barn?)

Rese- och hotellrapport som på vykort?

Nämen, så han skriver:

”Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor, vet inte ens om de behövs, tycker mest de skickar små ointressanta vykort som folk förr adresserade mera privat till varann.”

Nåmen, inte ska jag göra honom besviken, inte. (Fast egentligen svär jag så det osar. Över min egen dumhet. En gång i tiden – när jag var skåning – tyckte jag att han var en av de klokare på den sydsvenska tidningen.)

Så här kommer sladdertacksvykortet!

PP vid pilen.

På väg hit till Göteborg var det byte i Katrineholm. Jag gick till tavlan som visar var i tåget just min vagn skulle vara, och ställde mig vid punkt B och började fantisera om Sänka skepp. Tänk om man på biljetten kunde läsa positioner som ”B2” som då betyder att man ska stå två meter till höger från punkten B och ... ja.

Då kom perrongpersonalen i lysgul väst och skrek med högst omyndig stämma:

– Alla som har plats i vagn tolv till sexton ska gå till punkt E och F däääärborta [i fjärran]!

Det underliga var att då lösgjorde sig majoriteten i den klunga som vi stod i och började vandra bortåt. Ungefär elva personer som hade musik eller mobiltelefon i öronen attackerade perrongpersonalen och skrek med ena lyssnaproppen uttagen:

– Va?
– Va?
– Är tåget sent?
– Är vi på fel perrong?
– Va?
– Ända dit bort? Men för i helvete!

Min förvånade fråga är: kollar inte alla på den där ”var-ska-jag-stå-tavlan”?

Hotellets ännu orörda barskåp.

Men vänta nu, jag skulle ju sladdra som på vykort. Så här: ”Vi har supit varenda dag och solen lyser. Hälsa alla där hemma!” Var det ok?

Hotellets ännu ostulna morgonrock och fina produktsortiment.

Nu undrar jag: får man bättre rum och mera godis och sprit och hudkrämer när man bor två nätter i rad på hotell? Förra gången jag sov här hade jag ett puttesekruttrum och utgångna snacks. Nu kan jag inte ens hitta mögel i duschen.

Hej på dej, tv:n.

Fast internetsladden är för kort och på tv:n höll jag nästan på att kladda korrekturtecken när jag kom in.

Mot Göteborg

När man loggar in på internet på tåget är SJ:s slogan för lösenordssidan ”En användbar stund”.

Ok, men för att kunna använda stunden måste man först gå barfota i kolasås upp på Kebnekajse, sedan dyka utan syrgas ner i Marianergraven och slutligen bakbunden som Houdini skriva på ett uppånervänt tangentbord.

Det är alltså såååååååå seeeeeeeegt. Tåget är dubbelt så långt som det brukar vara (elva vagnar och två lok), kanske är internetvågorna bara sympatilånga.

Bortskämd? Va? Jag?

Okejrå.

(Nu måste jag istället läsa en, vahettere, b-o-k. Knirk, säger det i mina ovana sidbläddringsfingrar.)

Ord och dess betydelse

Jag har (via Anne-Maj) fått ta del av ett pressmeddelande som jag undrar vad ni tycker om. Men först en rekapitulation. Känsliga läsare varnas, här kommer ord som kan skära i både öron och ögon. Observera: jag vill inget illa, jag bara berättar om språkhistoria.

Jag skulle vilja äta upp Michael Jordan.

Det fanns en tid när man kunde säga neger och äta negerboll. Man kunde även säga rullstolsbunden och prata om städerskor samt kalhyggen utan att få på tafsen.

För det var så det hette.

Men kalhygge skulle plötsligt kallas ”föryngringsyta”, medan städerskorna genomgick en metamorfos som idag bara är ... skrbnfff (fyll i själva).

städerska --> lokalvårdare -->hygientekniker -->parkettkosmetolog

Nu är det ju jättekul för mig när sådant här händer, för då kan jag prata och blogga om det. Men hur funkar det egentligen? Kan man styra språket, kan man lagstifta bort missklädsamma ord, ökar man respekten för yrket/personen/företeelsen genom att man byter bort ord? Eller är syftet ett helt annat, har jag missat något?

Många frågor blire.

Eftersom handbollen är så stor och tung och svår att greppa, kletar man in händerna med klister. Av bilden att döma kanske hela spelarna är klisterinkletade?

Jag hittar nu på att vi inte ska kalla handbollsspelare för handbollsspelare eftersom jag av det ordet får dåliga vibbar och tänker på det klister som de lämnar efter sig som sedan hamnar under mina fina basketskor och så vill jag kalla handbollsspelare för ”klisterspelare” i fortsättningen. Ordet ”handbollsspelare” utgår alltså. Lyd!

(Ni skakar på huvudet och undrar vad jag menar. Ok, här kommer nu pressmeddelandet. Ni som inte orkar läsa, kanske ska göra det i alla fall. Ni som verkligen inte orkar läsa ändå, kan koncentrera er på kursiveringarna i rött, som jag har markerat.)

Bort med termen handikapp
Socialstyrelsens terminologiråd har tagit beslut om revidering av termerna funktionsnedsättning och handikapp. Funktionsnedsättning och funktionshinder är inte längre synonymer, funktionshinder blir en egen term och handikapp utgår.

I och med detta definieras begreppet funktionsnedsättning: nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Begreppet funktionshinder definieras: begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. För båda termerna avråds handikapp som synonym.

En viktig konsekvens är att funktionshinder inte är något som en person har utan det är miljön som är funktionshindrande.

Så nu vet ni det. Tycker ni något?

I en skrivelse stod en gång att det var viktigt att tänka på ”rekreationsareor för erfarenhetshandikappade”. Detta betydde ”lekplatser”. Vad betyder i så fall mitt nyordsuttryck ”rekreationsarea för tidsfunktionsnedsättningsbekämpning”?

------
Förresten:
Idag åker jag till Göteborg för att jobba hårt och ber alla släktingar och vänner om ursäkt för att jag inte hinner fraternisera och pokulera utan bara ligga och mysa på hotellrummet.

Öppet brev till SJ

Tänk om SJ skulle bli lite mer goodwill-inriktade. Bli som en gammal vän som man tycker om och vill hälsa på på ålderdomshemmet? Bli som en ideellt arbetande vän som gör alla glada? Eller ... bli som en god vän som man utnyttjar när det passar sig ... är kanske en mer träffande beskrivning?

Här har jag nu en idé: sponsra landets idrottsklubbar med något slags lag-pass för resor till bortamatcher. Som det är nu, fylls vägarna från norr till söder med trötta föräldrar som kör mil etter mil med sina avgasbilar.

Själv är jag den störste boven av dem alla; jag kör basketspelare fram och tillbaka genom halva Mellansverige i en bil av 1987 års årgång. (Ja, nittonhundraåttiosju.) Alltid annars åker jag tåg – men med dagens tågpriser kan jag inte tvinga andra människor (och basketspelare) att göra detsamma.

• Istället för att tvinga bortalaget att köra bil till matcherna skulle man starta traditionen att hemmalaget hämtar det gästande laget på tågstationen.
• Istället för att slumpen styr matchstart, är det tågens ankomst som bestämmer tiderna.
• Istället för att tre–fyra–fem föräldrar kör och kör i små pruttande bilar, åker de tåg och umgås med sina idrottande barn.

Vi (jag talar för alla nu, det brukar jag göra) lovar att uppföra oss och inte prata i den tysta vagnen eller förirra oss in i första klass och kommer dessutom att slänga allt skräp i därför avsedd behållare. När man väl har börjat få in vanan att åka i miljövänliga och kraftsparande tåg, kommer man inte att sluta bara för att man sedan blir vuxen och ickeidrottande, är min tanke.

Så här suddiga och glada skulle även seniorlag kunna bli av SJ-passet för idrottsklubbar.

Vafalls? Hör jag klagomål på att det är orättvist att bara idrottare skulle få dessa tågförmåner? Pah och fnys, så är det: livet är orättvist.

Gamle vän.

Jag har tappat rösten

– Hhhhhhhh!
(Ljungberg gjorde mål.)

– Hhhhhhhhh!
(Femåringen har tatuerat sig över hela kroppen.)

– Hh.
(= Vad sade du? Jag hör så dåligt när jag inte har någon röst.)

– Hhhhhh hhhhh hhhhhh hhhhh hhhhhhhh!
(Bläcket i pennorna tog slut när jag satt och skrev protokoll på en match i Damligan samtidigt som alla gjorde poäng och foul och ingen förstod vad jag menade med min pantomim.)

– Hhh?
(= Vad? Ska jag gå och se på Fredrik Lindström? Nu? Va? På teatern? Här? Men herredujösses, jag ser ju på fotboll!)

Uppdatering
Ja, Fredrik Lindström var mycket bra – trots att han inte kallade upp mig på scenen. Jag är bara heligt förbannad för att han kom före mig och nu använder flanellografen som ju jag skulle slå världen med häpnad med. Dessutom funkade ju videoinspelningen så att jag fick se både 2-0 och 3-0.

På bloggparty på Mosebacke

Jag sitter på bloggkalas för att fira att My Markup-Erik och Blind Höna har bloggat i sammanlagt tolv år. Om jag slår ihop mina bloggår med t.ex. hakke, Annika Bryn, Översättarhelena, Trulsa och Ica, kommer vi också upp till dryga dussinet, så det så.

Nu ska vi se här. Coola Morsan bjuder mig på Ramlösa eftersom hakke bjöd henne på en öl. En man som oblygt kallar sig perfekt (hittar inte bloggen!), flirtar med Annika Bryn. Kommentatorsboken vandrar laget runt.

Typiska bloggare.

Servitören försöker hjälpa mig med lösenord, men beklagar eftersom det faktiskt bara är artister som uppträder på Mosebacke som kan få tillgång till internet. För de vill säkert ju bombis blogga strax innan de går på scen. Eh, hrm. Jag pratar med intressanta människor med okända bloggar, jag hinkar öl och hittar trådlöst internet och allt jag kan tänka på är:

Jag åt senast klockan 11:57.

Jag får nötter och choklad av hakke, jag snor tilltugg av alla jag pratar med och jag står snart inte ut. Kvällsmaten.

Jag erkänner. Jag är beroende av mat.

Skoinlägg i 90-talsfärg.

För att distrahera mina yranden om feta kycklinglår och pyttipanna med två ägg samt bakad potatis med massa vitlökssmör, plockade hakke fram sina hålfotsinlägg. Jag beundrade dem och glömde för en stund mina lidanden.

Bloggservietten. Som borde ha stavats lite modernare, kom jag på nu. (Det är inte mina fingrar – Sjuåringen har målat mina med helt förfärligt nagellack.)

Uppdatering 23:21
Jag sitter på Centralen och väntar på tåget hem. Vet ni vad som är öppet på Centralen så här dags? Inget. Jag får åka hem hungrig. Buhu.

Uppdatering 00:39
Uppvärmd pizza. Macka med ost, skinka och tomat. Varm mjölk, åhupp, spill spill inne i jackärmen, usch vad det kommer att lukta. (Nej, jag tog inte av mig jackan i hallen utan rusade med den och skorna på fötterna in i köket för att mata monstret mig.)

Uppdatering 01:16

Ligger i sängen. Med den djefla mannen, raggsockor, pyjamas både uppe och nere samt två täcken. Men ingen röst. Så här låter jag:

– Hhhhhh.

Så här låter den djefla mannen:

- Sxxxxkkkrrrzzzzzz! Kkzzzkkgh! Pfffff.

PP-lättja

PP?

Ska jag äntligen skriva om pianoplink och vackra notblad?
Eller handlar PP (ve och dubbelfasa) om tiden efter förlossningen?
Nej, visst måste det vara så att jag idag tänker utgjuta mig över propenplast?

Å nä. PowerPoint! Tadaa!

Fast jag ska faktiskt inte klaga på obegripliga stapeldiagram, löjliga punktlistor eller swoooschljud eller ens de grälla färgerna. Jag måste ställa några frågor till er.

1. Har ni sett en riktigt bra PP-presentation? (Som man ju borde kalla PPP.) Sådär bra så att man tänker ”vilken tur att vi inte längre är fjättrade vid OH-bilder, diabildsvisningar och flanellografer”.

2. Jag delar aldrig ut mina presentationsbilder (Keynote) efter föreläsningarna. Materialet deltagarna eller åhörarna får, är istället tidningsartiklar och krönikor som ger mer kött på de magra utbildningsbenen. Alla får inledningsvis order om att anteckna flitigt eftersom det är ... ptja ... bra. Vad tycker ni om en sådan despot till föreläsare?


3. Och vad säger ni nu då? Jag som aldrig förut har lagt upp en film så här!

Nämen dra på trissor!

Aaaaaaah, Horace smattrar på om Doris Lessing på tyska.

Lika snabba är redaktörerna på NE:

”Lessing, Doris, f. Tayler 1919, brittisk författare, nobelpristagare i litteratur 2007.”

Experterna i SVT:s studio är förtjusta, men nu har de 175 gånger påpekat att hon är kvinna. Hon ”förkroppsligar kvinnohistoria” fastän hon ”lämnar sina barn hos sin man”. Hon har tydligen mycket att säga på ett ”argt tantsätt”. Fick hon inte Nobelpriset för att hon är en hejans författare? Även Horace påpekade i motiveringen att hon var kvinna. Åhå, nu pratar de djupsinnigheter:

”Böckerna finns kvar, man kan läsa dem än idag.”

”Nämen hon har inte velat prata om priset ... hon har lagt Nobelpriset i en byrålåda tror jag.”

Framsynt journalist.

Doris Lessing, snart 88 år. Med – precis som jag – en avslagen framtand.

Vem som får Nobelpriset i litteratur ...

... meddelas idag och här sitter jag och väntar som vore det inför finalen på 100 meter.

För två år sedan satt jag och gapade framför en tv, febrilt antecknandes medan den slappa käken var en rutschkana för spott rakt ner i tangentbordet. Så här skrev jag då:

– Ur krass kommersiell synvinkel är det inte bra ... sa PEN-klubbens ordförande på tv.

Den sörjande Dottothea Brokförlag sa att ”det var verkligen inte bra för förlagen” för att hon tyckte att det skulle gå till någon skriver litteratur. Litteratur, schmitteratur.

Detta sa hon för att en dramatiker som Harold Pinter får årets Nobelpris i litteratur.

– Jag vet inte om han har skrivit någon prosa, suckade Penmannen.
– Det är en stor sorg, jag har svårt att förstå, nästan snyftade Brokförlaget.
– Är ni gaaaalna? skrek jag till tv:n.
– Jag kommer att möta enorm besvikelse, vi som svenskar kommer att bli angripna från alla möjliga olika håll, fortsatte Dottothea.

Harold Pinter är ju bra, på riktigt bra! Jag blev glad även när Dario Fo fick priset. Vad tusan, bokstäver som bokstäver! Pinter har skrivit massa prosa! Rusa till biblo meddetsamma, allihopa! (Ni som vill ha psykologhjälp får skynda er, bokförläggarna kommer att fylla pratsofforna den närmaste tiden.)

Om något lika upphetsande sker idag, rapporterar jag strax efter ettsnåret.

(Bilden föreställer en väldigt ung Pinter som – innan han blev gammal och med plåster i pannan och käpp i handen tog emot Nobelpriset – liksom väldigt många andra svårmodiga författare på den tiden led av gamnacke.)

Uppdatering
Jag tycker att ni ska använda detta kommentatorsbås till att slänga ur er allehanda möjliga och omöjliga gissningar. Läs i DN om hur överraskande Horace har varit de senaste åren och inse att ni kan gissa på vad som helst. Eller sno en gissning från SvD. Fast allra helst gissar jag på Tranströmer idag, av samma mesiga anledning som att jag gillar Vivaldi mer än Bruckner och The Big Chill mer än Nostalghia: jag är (tyvärr) ingen djup djuping utan bara en grund kappvändare.

Jag har nästan inget kvar att avslöja

1. Vad bär du lite i hemlighet omkring på – som du egentligen inte behöver?
Jag har inga hemligheter längre. Men jag bär på minnen i huvudet och komplett onödiga pennor i väskan. När jag igår satt på tåget med alla mina prylar utspridda och förberedde en föreläsning och uppdaterade mina kunskaper om företaget jag skulle till, såg det ut så här på min plats efter att jag hade tömt mina fickor.

Det bruna är en macka i ugnsplåtspapper. Affärslunch, alla? (SAOL fick inte plats i fickan, den bar jag som en baguette eller huvudet under armen.)

Någon ville klämma sig ner framför mig. Jag började med svepande handrörelser samla mina saker för att
1) göra plats
2) signalera ”men hörru, det finns jättemånga andra platser, guvajobbit”.

Då sa den nytillkomna kvinnan snabbt och leende:

- Nej, lilla vän, det gör inget, låt sakerna ligga, fortsätt du att plugga!

Jahoo.

2. Vad är det äldsta du har i ditt badrumsskåp?
Nu har jag ju inget badrumsskåp.
Men ett linneskåp med 50 år gamla, spetsförsedda lakan. Om det nu var meningen att jag skulle erkänna förekomsten av gammalt smink, så ... nope.

3. Hur många par skor har du? (Räkna ordentligt!)

Jahapp: 124. Etthundratjugofyra.
Bildbevis som ljuger: här ser man alls inte alla mina skor men däremot många som inte är mina.

4. Hur många handväskor har du? (Räkna ordentligt!)
Hur jag än vänder på den, är den bara en. Och alldeles ny. Och en ryggsäck där datorn får plats.

Dessutom är min handväska tom.

Mycket intressantare är min basketväska, som jag kommer att ha med i min kommande debutdeckare i basketmiljö som den enda orsaken till att jag när jag blir kidnappad faktiskt överlever femton dagar nedgrävd i ett sopschakt.

Väskan innehåller allt man kan behöva. Allt.

5. Vilken är den bästa tiden på dygnet? (Motivera!)
Jag trivs rätt bra hela dygnet. Men den bästa dagen är alla kategorier torsdagar. Allt roligt ligger inom en snar framtid och förväntningar bubblar som champagne i tankarna.

-------
(Det var deep|ed som ville att jag skulle svara på dessa frågor, men mest ville han veta vad jag hade i den där handväskan. Sorry. Ni som känner att ni vill hänga på, gör det. Man får göra om frågorna hur mycket man vill, bestämmer jag här och nu.)