Än en gång: tangentbord, skrivmaskiner och fingerspret

Inspirerad av Mymlan och David Nessle ska jag be att få citera en blogg som jag inte länkar till eftersom jag inte vill peka finger. (Pun intended.)

”... tangentbordskunskap :S.. helt sjukt. Vi satt och tränade på vart man skulle ha fingrarna och grejjer, på tangentbordet. Liksom, vi har ju suttit en del vid datorn (dom flesta av oss iallafall) så då är man ju förmodligen van att skriva på ett sätt. Töntigt tycker jag!! [---]

Larvigt, aiiiight? man fick liksom inte kolla på vart man hade fingrarna, utan man skulle kolla på skärmen hela tiden.. yeye, nog om det :P”

Kort sammanfattning som man inte behöver klicka på om man är lite trött:
Jag har ett par fingrar som strävar uppåt i onödan.
Om Tage Danielsson hade skrivit om detta hade det sett ut så här.
Ibland tar jag mig i kragen och försöker lära mig (se bilderna).

Nu min reflektion:
Vi är idag flerspråkiga när det gäller skriften. De flesta byter obehindrat mellan

• sms-språk
• mejlspråk till polarna
• mejlspråk till försäkringsbolag
• handskrivet språk på lappar i det ack så stökiga köket
• rapportspråk till lärare eller chefer
• cv-språk och ansökningshandlingars språk.

Men var är alla hyllningskörer och beundrarbrev till sekreterarna som skriver 300 rättstavade och välplacerade tecken per minut, oavsett språkstil? Och som inte måste hoppa över stor bokstav och punkt när de vill vara riktigt snabba?

– Nej, när jag måste skriva riktigt snabbt och effektivt trycker jag inte ner shift eftersom det tar så himla lång tid och kräver så mycket kraft, sa sekreteraren Elsie Persson.

Nej, det sa hon ju inte alls.

Minns ni Bo Gustafsson som knep en silvermedalj i gång i OS 1984? Visst, det var en bedrift trots att 14 öststater inte var med eftersom de var sura sedan OS 1980. Men han hade faktiskt kommit snabbare fram om han hade sprungit. (Det är inte Bo på bilden.)

Om nu inte skolorna tillhandahåller tangentbordskunskap får vi väl lära oss själva! (Sa Lotten och slängde tangentbord i glashus.)

Nu ska kah koncrntera mig pcj skrivs itan att titta på tanegernar. Suck.

Favorit i repris.

Att sova i gästsäng

Jag ligger här och funderar. Ska man spola om man gå upp och kissar mitt i natten?

Ska man stänga dörren eller ha den öppen?

Ska man vika ihop lakanen i en fin hög på morgonen?

Ska man gå ner till frukosten i pyjamas eller klä på sig och borsta tänderna först?

Klockan må vara mitt i natten och min kropp må skrika efter sömn och vila ... men jag måste ju rapportera att jag ligger på dessa lakan.

SJ!

Husets innehavare (tillika den man som sammanförde mig med min djefla man när vi var 20 år) blev på sin svensexa i lindrigt nyktert tillstånd placerad i en sovkupé med en biljett Stockholm–Malmö. Endast iklädd ett par röda skor.

Han hade inte funderingar om nattlig spolning eller dörrars öppnande utan mer blottarrelaterade problem. Men inte stod han rådlös, inte. Iklädd en ljusblå SJ-toga gick han på Malmös gator och torg tills han kom hem till någon som upplät sin gästsäng till honom. Och lakanet har han kvar.

(På min möhippa strippade jag på gågatan i Malmö. Vad är det med Malmö och nakenhet?)

Tillägg, tillägnat oroliga puritaner:
Nejdå, jag strippade inte så att jag blev så himla naken. Det var en sorts Gilda-stripp som markerade nakenheten utan att man såg den. Jag blev inte ens kall om rumpan.

På väg till Lund, där som barn jag lekte

I Lund finns gamla kyrkor och trånga gränder samt hus ”med anor från” mummelmummel-hundratalet. Nu är jag på väg dit för att föreläsa om svenska skrivregler inför blodtörstiga kunskapstörstiga sekreterare. Jag ska passa på att springa hem till en kompis och vakta hans barn medan han går på vinprovning och hälsa på gamla kolleger sedan tiden på Nationalencyklopedin och köpa en speciell tekanna och gå in på Akademiska Föreningen för att lukta på stentrapporna som är impregnerade med öl. Jag ska konversera och dricka kaffe på Grand samt släpa rullväskan full med böcker över kullerstensgatorna.

Fast egentligen vill jag bara vara 2 år igen och sitta i skotskrutig kjol på Stäkets trappa.

Känner ni det så här ibland? Att det hade varit skönt att bara vara liten och omhändertagen? Med plåster på knäna och två lösa tänder? (Ok, stundom har jag plåster på knäna och lösa tänder kommer jag säkert att drabbas av igen vad det lider.) Jag skulle vilja omyndigförklaras, helt enkelt!

Efter att ha hittat Stäket-bilden bläddrar jag vidare. Från min barndom i Lund finns det väldigt många foton från ”bjudningar”. Man ser mamma och pappa med idel okända ansikten, vinglas och kaffekoppar och prydliga frisyrer. När jag granskar bilderna, ser jag att ansiktena inte alls är obekanta. Jag minns allt!

Här sitter mamma med Broder Jakob i knät, på Vildanden i Lund. Hon konverserar de finska grannarna och den japanska barnflickan Takako Watanabe. Tänk ändå, att ha knäppning i nacken.

Man tänder förstås pipan redan när första vinglaset hälls upp? Tre av de fyra männen här kan flera av er ha haft som lärare – från vänster heter de Särnstrand, Malmros och Stålhandske. (Nr 2 från vänster minns jag inte.) Är inte vinflaskorna väldigt stora?

Nej, egentligen vill jag alls inte vara liten igen. Jag vill bara ha en tidsmaskin – är det verkligen för mycket begärt?

Rapport från Ålands hav

Underliga äro mina vägar these days. Efter en föreläsningssejour i väst (Göteborg), är jag nu på väg hem från Åbo i öster. Just nu ser jag Mariehamn.

Eftersom mobilklockan har ställt om sig automatiskt vet jag inte ens vad klockan är egentligen. Ölen flödar – trots lunchtid – och alla har nätstrumpor.

Koppla upp mig kan jag alls inte, så detta är via mobiltelefon och den djefla mannens hjälp.

Dialog år 2013:

- Och veeeet ni! När jag 2008 åkte finlandsfärjan, så ... (konstpaus) ... fanns det inget internet!
- Åh fan. Vad ... vad ... men vad gjorde du då?
- Kopplade upp via modem! Eller sms:ade!
- MODEM? 2008? Hahahhahahaaaaa!

Jag är alltså här på båten med mina nya arbetskamrater på SR. (Den 1 februari inleds min nya karriär som radiopratare i P4. Jag ska vara de vana radiorattarnas ”side kick” i fem månader utan att ha en susning av vad som är tillåtet och inte. Mitt mål är att inte bli radionämndsanmäld granskningsnämndsfälld.)

Här på färjan är andelen jeansklädda ben betydligt mindre än den nätstrumpsklädda.

Hej, kära Silja Line. Det här är mitt fönster. Inte bra reklam – en inte på några villkor förtroendeingivande fönsterkarm i min hytt. (I hytten hörde jag dessutom musik som om någon spelade musik högt i ett par lurar intill mig. Under trumsolot kom jag på att det var en väggfast gammal radio som bara behövde stängas av.)

På färjan får man nya kompisar i varje hörn. På bilden nedan dansar jag och min nyvunne vän Markku en båtdans. Markku tog i sin krafts dagar 1,91 m i höjd och 7,01 m i längd innan han blev koreograf och producent samt 317 andra saker.

Det här är jag och min kompis Markku.

Nu måste jag sova skönhetssömn ... koncentrationssömn ... middag så att jag strax under planeringsmötet inför vårens radioprat kan säga smarta saker. Nu ska jag öva:

– Aaah, vi har ju implementerat förankringen i pipeline.
– Flödet ligger i batchen.
– Nej, vi måste cleara det konkreta värdet med ledningen först.

I rusningstrafik mot formalin

I fredags kl. 16:10 slängde jag mig i en taxi för att i ilfart föras till Göteborgs Naturhistoriska Museum innan det stängde kl 17:00. (Egentligen skulle jag fortsätta förvaringsskåpsutredningen från förra inlägget, men skåpen var dötrista och en val visade sig stjäla uppmärksamheten.)

Ser ni? 0,02 timmar!

”Rusningstrafik” är ett ord som i svenskan är känt sedan 1957. Pah. Bah. Fnys. De hade 1957 ingen aaaning om hur lång tid det 51 år senare skulle kunna ta att åka 1,8 km. Under en 247-kronorsresa lärde jag mig mycket om Teheran, mycket om svenskars kynne, ännu mer om våra jävla årstider men väldigt lite naturhistoria.

Väl framme skakade jag regnet ur frisyren, nickade åt personalen som snabbt påpekade att det snart var stängningsdags och suckade lyckligt – för om museer tycker jag mycket. Det spelar ingen roll om de är gamla, dammiga och trista eller dyra. Jag tvingar barnen att njuta också, vilket de kommer att tacka mig för i framtiden. Tror jag.

De tacksamma barnen ses här i livrustkammaren under jullovet.

Dammvippa hitåt!

Här har vi då den berömda Malmska valen (strandad 1865) som vi har yrat om flera gånger tidigare. (Jag och Översättarhelena.) Vid den röda pilen syns gångjärnen, som på valdagen vart fjärde år oljas för att inte gnissla vid munöppningen. Sedan kan allmänheten där inne bland sittbänkar och handtryckta tygtapeter fira demokratin genom att fika inne i valen. Wikipedia berättar:

”Det inrättades tidigt ett litet kafé i valens innandöme, där det bland annat serverades kaffe och punsch. Ingången var genom gapet som man kunde veva upp. Efter att ha varit öppet i många år, stängdes kaféet då det blivit ett tillhåll för älskande par och då ett speciellt par överraskades i en alltför intim situation.”

Valfrändskap, valmöten och valkarteller var ej tillåtna. För att inte tala om valrörelser i samband med valhemligheter. (Förlåt, jag har umgåtts med göteborgare och hamnat i fler än en valsituation.)

Preparat av Malmska valen.

Men det är särskilt skumma burkar med formalin som fascinerar mig. ”Vänster öga, genomborrat i syfte att döda valen.” Mums.

------
Och nu blir det reklam. Hallwylska museet nära Norrmalmstorg i Stockholm har öppnat köksavdelningen – men bara till den 17 februari. Vinkällaren! Skafferiet med en ohyggligt imponerande ägghylla! Glassmaskinen! Durkslagen och slevarna! Menyerna! Say no more. Tyvärr inga formalinburkar, men det må vara hänt. (Ni förstår väl hur tacksamma barnen var över att få se ett sekelskifteskök?)

Hej alla företagsamma (uppdat.)

Jo alltså nu åker jag ju mycket tåg, va. Man får rutin på tidpassning, väsksläpning, snabba perrongbyten och rycket i handtaget i precis rätt sekund (efter ett diskret pfft-ljud i dörrlåset).

Och så upplever man Sveriges väntsalar.

Jag skulle kunna bli till en sådan där tåggalning. Ni vet att det vimlar av dem? Människor som räknar tåg, lär sig 1922 års tidtabell utantill och som kan rabbla alla järnvägsstationer, deras tillkomstår, tillbyggnader och modeller? (Byske, Gnesta, Partilled och Sparreholm. Ja, Partilled.)

I Falun (stationsbyggnad från 1875 om jag har läst rätt), som jag klagade på i måndags, fanns det ett hörn för bagageförvaring (se bild). Sorgligt nog lurades alla på väskor släpande resenärer in i en ödslig cul-de-sac. Alla sa förvånat oj! eller va? eller nämen! följt av ett snabbt:

- Men vad det ekar här! Hoho! (hoohoohoohoo)

Istället hade förvaringens vackra, smäckra, diskret formade samt i miljön insmältande möbel placerats ...

... framför ett fönster. (Baksidan som man ju såg genom fönstret utifrån var lika vacker den.)

I Katrineholm (av samma sort som stationshusen i Osby, Älmhult, Alvesta och Hallsberg) är den gråa klumpen exakt likadan.

Katrineholms förvaringsboxar. Som ser ut som på stationen i Uddevalla!

Och det är nu alla företagsamma ska få snilleblixtar och rusa åstad och starta nya förvaringsboxföretag! Vars produkter är så vackra att även de blir K-märkta om några decennier! Ni vet, det finns många som månar om järnvägen. ”Järnvägsstationerna har en strategisk roll i arbetet med att skapa ett hållbart transportsystem i Sverige med en viktig knutpunktsfunktion som underlättar resandet mellan olika transportslag.”

Gnesta stationshus runt år 1900.

Tillägg på morgonkvisten:
I tidningen står det idag att SJ – för att minska antalet förseningar – har beslutat att från den 1 februari låsa alla tågdörrar 30 sekunder före avfärd. Man kan alltså inte längre kasta sig på tåget i sista sekunden och man kan inte kämpa med biljettautomaten tills tåget ska gå. Avskeden genom fönstren kommer att bli segdragna. Kan man stämma SJ om de låser dörren 31 sekunder före avgång? Och ”signalfelen” då, hur ska man låsa dem ute?

Uppdatering
Ack, så fel jag mindes:

Uddevalla har en miniversion. Fast med imponerande sladdhärva uppepå. Och många telefoner!

Liten bildsafari

Ni vet försäkringskassefusk? Jag har en egen variant av denna företeelse:

Jag glömmer hela tiden att anmäla att jag är hemma med sjukt barn. Jag vabbar gratis ideligen och ständigt – och hur går det med BNP dårå? Och hur rättvist är det? Vi med dåligt minne och kass framförhållning känner oss kränkta för att man måste anmäla sig i tid, visst då?

Men vad gör man då, hemma med den sjuka Åttaåringen? (Hon har en hosta som påminner om falsk krupp eller gammal hund.)

Man äter upp pepparkakshuset. Som smakade härsket, dammigt och allmänt trist.

Man anordnar en väckarklockshappening till den svårväckta djefla mannen.

Man byter ut den ruttnande brevlådan till en plåtdito. (Man tappar även i farten alla tänkbara skruvar och muttrar i lövhögarna runt omkring och måste krafsa omkring bland äckelpäckel bakom soptunnan.) Tillägg: ”Brevlåda” kallar vi den, men det heter egentligen postlåda. Brevlådan är den gula som alla använder när vi skickar post.

Apropå gammal hund. Ser ni cementgrindstolpen till höger på bilden? Det är grannskapets hundtoa. Varje morgon när vi hämtar tidningen kliver vi över en floooood av hundkiss. Det ser ut som femlitersspill, inte något litet stänkande. Jag satte upp en lapp med ”hundkiss – nej tack” på stolpen, men hundarna verkar inte hinna läsa när de är morgonnödiga. Har ni några tips? Elstötar? Illaluktande pepparkorn? Älgstudsare? Bara ett oändligt tålamod?

----
Harkl. Tänk om det inte är hundkiss.

Språk jag inte kan

När jag skulle välja linje till gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag ville. Favoritämnena var matte, gympa, svenska och engelska, och vad blir man på det?

Till slut sa jag till Bästisgrannen:

– Vad ska du välja?
– Humanistisk så att jag slipper matten.
– Ok, då väljer jag också hum. Med latin!

Efter två latinlektioner hoppade jag av eftersom läraren luktade illa. (Sade jag lite coolt och knyckte på nacken. I själva verket var det nog personkemin som kraschade totalt. Jag gillade honom inte och ansåg i min mognad på en fyraårings nivå att jag minsann inte skulle behöva stå ut med lärare som jag inte tyckte om. Han tyckte säkerligen lika illa om mig.) Åh, vad jag sedan dess har ångrat mitt avhopp! Men nu läser Femtonåringen här hemma latin och hälsar mig varje kväll med ett glatt:

– Salve regina misericordiae!

När jag sedan läste blandade småkurser på Nordiska språk i Lund, upptäckte jag till min stora glädje en fempoängskurs i isländska för nybörjare. Min klasskompis Birtna Bragadottir från Reykjavik (?) lärde mig i ettan att säga ”Hej. Du är söt. Hejdå.” Med denna förkunskap måste jag ju glida genom kursen lätt som en plätt!

Till första lektionen var vi tio elever. Läraren bad oss att berätta varför vi hade valt denna kurs, varpå de åtta som satt till vänster om mig på flytande isländska berättade att de var från Island, att de hade bott på Island, att deras pojk- och flickvän eller föräldrar var från Island och att det här skulle bli en chans för dem att lära sig ännu mer om det ack så fascinerande landet.

Jag svalde. Och så blev det min tur. Jag sa:

– [Hai. Tho ert sajt. Bless.]

(Jag lärde mig inte att stava av Birtna. Bara att säga orden.) Då var det bara en tjej kvar, den tionde. Hon var äldre, säkert uppåt 25 år. Hon förklarade:

– Ja jag är bara här för att jag vill lära mig att prata med min häst!

Jag hoppade förstås av efter första lektionen.

Att vara ovän (uppdat.)

När någon på den brittiska landsbygden blir mördad, kommer detektiven alltid stövlande med en och samma fråga:

– Vet ni om den mördade hade några ovänner?

Möjligheterna är nu många. Den tillfrågade

• har då rakt ingen aning
• ljuger ett kraftigt nej
• rabblar femton ovänner och är ändå själv den skyldige
• bedyrar sin oskuld men påtalar samtidigt att den mördade var väl värd att döden dö.
  

(Tillägget i rött kommer från kommentatorsbåset.)

Om jag blir mördad, kommer min djefla man att för detektiverna kunna berätta om en särskild ovän jag hade i klass sex till nio och Bästisgrannen kommer att hålla med. (Vi var verkligen ovänner hela tiden, den här klasskompisen och jag.) Detektiverna kommer att bli bekymrade och leta efter ovänner i den närmre kretsen från nutiden. Då kommer de att finna två långa män som 2004 skällde ut mig efter noter när jag hade kritserat deras sätt att leda ett basketlag. Långa män är mystiska. Men kanske inte alltid mördare.

Det må krylla av människor som är arga på en, som tycker illa om en eller som motarbetar en, men det var länge sedan jag hade en ovän.

Som t.ex. August Strindberg och Carl Larsson.

Först kände de inte varandra, sedan var de bästisar i drygt 20 år och plötsligt skrev Strindberg elaka saker om särskilt Karin Larsson. Carl Larsson blev fly förbannad, och om jag inte är felunderrättad är de fortfarande bittra ovänner.

Så vad gör man då om man är galet arg på sin f.d. kompis? Jag lade en blodpudding i min värsta oväns brevlåda i sexan. (Ouppackad och ickekletig – jag förstår inte vad jag tänkte skulle hända. ”Ser man på, här ligger minsann en blodpudding bredvid Kuriren, jahaja, men man tackar.”) De två långa männen har jag inte hämnats på än.

Carl Larsson, han byggde en specialhylla för Strindbergs böcker. Han hade ju fått dem av August och säkerligen är de fulla med dedikationer och autografer, så att slänga eller bränna dem var förstås uteslutet.

En av Carl Larssons bokhyllor i Sundborn.

På håll ser det ut som vilken bokhylla som helst, men den översta hyllan är specialdesignad: man ser nederdelen av böckerna, men kan inte ta ut dem. Endast böcker skrivna av Strindberg står där. Och där har de stått sedan ungefär 1905 1908.

Jag tycker att det var mer finess på kändisbråken förr i tiden, det tycker jag.

------
Uppdatering
Tack vare Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, har jag hittat mer information om bråket här. Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.

Tågresan hemåt, en väska och igenkänning

På stationen i Falun kan man inte köpa något. Det finns en stängd restaurang och en stängd biljetteria, men inget mer. Detta finner jag underligt. Var om inte på järnvägsstationer drabbas man av hunger, sug och tristess? En liten kiosk med det nödvändigaste hade inte på några villkor kunnat gå med förlust, hallå alla driftiga falubor! (Det finns fler sådana stationer, bl.a. i Sala.)

På väg hem från Sundborn igår eftermiddag var tågen fulla. Och inte bara de, skulle det visa sig.

Först såg vi två killar med en relativt stor väska.

Burberry?

Väskan visade sig vid en undersökning vara full med cyklar. Jag ville sammanföra de två killarna med den lilla tanten som hade en liten chihuahua sin lilla väska, men tonårsbarnen tyckte att jag var pinsam.

På tåget fanns också en stupfull kille i 22-årsåldern som tappade nycklar och mobiler och trillade omkull och bytte plats hela tiden. Han var helt klart ett orosmoment i tågvagnen där alla försökte låtsas som ingenting eftersom de ju var nyktra. Just då i alla fall.

En annan stupfull kille i 19-årsåldern satt och halsade ur en burk med starköl. Han förmådde endast rapa, inte byta plats eller rota efter nycklar. Platsen bredvid honom var tom och trots att folk stod upp i trängseln, satte sig ingen just där.

(Jag och alla andra funderade förstås över hur det kom sig att två unga killar var stupfulla en söndagseftermiddag. Men det var inte riktigt läge att be om en utredning.)

Plötsligt råkade den förste fylltratten – när han bytte plats för tionde gången – hamna bredvid den andre fulle. De kände inte varandra, det var helt klart. Och eftersom båda två hade tappat artikulationen förstod de inte varandra även om viljan var god.

– Schkarf åka. Åka. Åka hem?
– Scharu?
– Schänneru schänneru ...?
– Tjänare själv du. Haru en schnusch? Vaffan sa ja? Schnuuus? Schn?
– Nej. Tystpårej själv. Schänneru schänneru Robban ...?
– Nä. Vart bor durå?
– Inte här i allafall!

Och så skrattade de så att snuset yrde och raparna flödade. Ack, den ljuva ungdomen.

Det underliga var att de kändes så bekanta. Hade jag träffat dem förut? Omöjligt att säga, tänkte jag, jag är ju bedrövlig på att komma ihåg människor. Och så somnade jag en liten stund.

Men nu måste jag sluta skylla på ansiktsblindhet när jag för femte gången glatt presenterar mig för en och samma människa. Jag genomförde nämligen ett av alla dessa test. (Prova själva!) Jag hade i de olika momenten skyhöga poäng – och när det gällde barnansikten 100 % rätt. Va? Vad ska jag nu skylla på? Att jag inte känner igen folk kanske bara beror på nonchalans? Hu då.

---
(Här finns terapi för chockerande ansiktsinsikter och trista januaridagar. Tack, Vajlan.)

Sundborn-bilder

Det ska fan ha mig som gäst i huset. Särskilt i hus som detta i Sundborn. Väggarna viskar saker till mig, men jag förstår inte. Allt är ömhet, allt är smekt av hantverkarhänder. Inget är mitt, och allt kommer att tas från mig – när vi åker hemåt igen kommer allting att tas från mig. Allt är målat med ljuvlig linoljefärg, allt är underbart och vackert och jag jagar information som en fyraåring.

– Vad är det här?
– Kan jag gå in här?
– Varför står den här?
– Kan jag kolla bakom den där?
– Får jag bläddra i dom där?
– När var hur varför och varför inte samt hurdå?

Carl och Karin Larssons kök runt sekelskiftet 1900.

Den djefla mannen diskar år 2008 i samma kök. Diskbänken är förstås i knähöjd eftersom diskpersonalen var pygméer.

I matsalen satt jag idag i flera timmar utan kontakt med internet. Jag höll nästan på att börja umgås med folket runtomkring mig i ren frustration.

Detta är Carl Larssons säng, kallad ”kungasängen”. Hade jag haft mina nya stöfvlar hade jag ställt dem just så.

Helt tokig vinkel, men här sitter jag i detta nu.

I ett fotoalbum i en hörnhylla hittade jag detta foto från 1905. Det är Albert Engström, Carl och Karin Larsson samt 45-årsfirande Anders Zorn. Om Carl och August Strindberg inte detta år blivit bittra ovänner, kanske även Strindberg hade varit med på bilden?

Kan man komma närmare en tidsmaskin än detta?

Tidsrapportering

06:32
Uppstigning medelst hälsmärtor. Jag måste värma upp fätterna fötterna innan jag kan börja stappla omkring, men glömde det i morgonivern. Jag ser då ut som om jag går på glödande kol: Aj. Aj. Aj. Aj.

07:14
Isyning av knapp i Trettonåringens klänning. Det måste vara 10–20 år sedan sist.

07:50
Entré på Sveriges Radio. Jag deltog sedan i morgonprogrammet som uppvärmning inför det som komma skall den 1 februari. Min första replik efter att programledarna välkomnat mig och raljerat om basket som ”korgboll” blev naturligtvis:

– Tack. Ska ni ha en fet smäll?

12:00
Språngmarsch mot bilen som jag hade parkerat så fint ... men endast betalt parkeringsavgift för till 10:30. Jag sprang förbi parkeringsvakterna!

12:30
Lunch: fil som gick ut för en vecka sedan och flingor som bara bestod av de allra sista, trista smulorna. Som Eterna. liksom.

13:00
Stövelköp. Jag, Lotten Bergman, har inte köpt vinterstövlar med klack och skaft och dragkedja sedan 1987. Nu är jag uppdaterad, även om stövlarna är misstänkt lika dem från 20 år sedan.

14:52.
Avfärd med den djefla mannen och alla fem barnen mot Falun. Vi sitter i detta nu på tåget med fem uppslagna datorer och äter bruna bananer. Vi ska göra om resan till dåtiden.

Här ska vi äta pizza ikväll.

---
Fotnot:
Den 1 februari–30 juni ska jag alltså vara morgonradiopratare i P4 Sörmland. Det innebär att jag måste umgås med folk, klä på mig i ottan och säga ”idag är det löning!”. Det har jag inte gjort sedan 1998. Jag kommer att dö med de snygga stövlarna på.

De knastrande knäna of no return?

Sedan den 3 oktober 1982 har jag haft ont i vänster knä.
Sedan den 3 november 1982 har jag haft ont i höger knä.
Utan avbrott.

Det lär vara så att jag har ärvt min farmors knän och med tanke på att hon föddes 1890, är det inte underligt att de är lite slitna. De knastrar, de knäpper, de smäller och de är svullna – vilket är tufft för en kortkortfantast som jag.

Igår var jag inne i en skoaffär som var tom som en frilansares bankkonto. Jag strosade runt och pillade på reastövlar med brutalklackar och reaskor med fladderflärpar samt vårens mode som (i mina ovana ögon) såg ut precis som förra vårens mode. Det var knäpptyst. Med emfas på knäpp.

– Ursäkta, sa en av de två sysslolösa expediterna. Kan jag hjälpa till?
– Nej – jag bara tittar, sa jag och tänkte att det var då sjutton, ser inte dagens expediter att jag är en typisk ”stör-mig-inte-kund”.
– Nej, jag menar, kan jag hjälpa dig?
– Mäh ... eh ... med vad?
– Du låter. Du ... låter. Är det skorna?

Det hon hade hört var alltså mina knän. Tänk er knäckebrödsknaster med musikaliska fingerknäppningar, fast i baktakt. Om jag sätter mig på huk smäller det som av pistolskott och sedan kan jag inte ställa mig upp igen utan att ta hjälp av omgivande människor eller möbler. Eller så välter jag över i sidoläge och reser mig upp via knästående till på alla fyra-positionen och sedan stående.

(Med dessa knän spelar jag alltså basket 2–3 gånger i veckan.)

Efter att under tio år ha opererat knäna, fått behandling av alla sorters läkare och hokuspokusmediciner, ultraljud och akupunktur gav jag upp runt 1992 och tänkte att jag väl får vara ”Hon Som Har Ont I Knäna”. Men nu stundar nya knätider. Jag har nämligen varit hos en läkare med mina onda fötter (hälsenorna) – en läkare som konstaterade att all ondska i världen beror på mina knäns PFS (patellofemoral smärta). Som man kan träna och medicinera bort!

(Illustration. Nu var jag bra rolig va?)

Här sitter jag nu och gör knäövningar och äter en närapå dödlig dos av Voltaren och Alvedon och ska bli bra. Finns det månne någon elitklubb som vill ha gammal pånyttfödd basketstöt som förstärkning senare i vår?

”Jag är blott 18 år”

Läs insändaren ”Låga krav hotar svensk välfärd” och analysera stilen. (Försök alltså att bortse från ämnet.) Nej, läs inte vidare här nu innan ni har läst insändaren! Såså, hopp iväg nu.

• Har vi här ett stilistiskt geni som liksom en kameleont kan skriva som man gjorde för många decennier sedan?
• Har vi en 72-åring som skriver åt sitt barnbarn?
• Har vi en 18-åring som har förläst sig på gammal god litteratur och antagit dess språkstil?
• Har vi en synnerligen listig ung dam som vet hur man sätter griller i huvudet på en språk- och stilintresserad bloggare?
• Har vi en person som tror att det är så här man skriver när man kommunicerar med den äldre generationen?

Jag citerar nu slutraderna:

”De ungas passion får ej kvävas i sin linda. För vilka, om ej de unga, är framtidens hopp?”

Hade jag varit Leif GW Persson hade jag gjort en gärningsmannaprofil.

– Schjjjjaaaaaaa ... väääs ... en ... vääääs ... ung människa som .... väääs .... som använder ”icke” och ”ej” på det här sättet är förmodligen en ... väääs ... en smula fanatisk ... person, va. Men det kan ju också vara en bedragare, va.

(Kolla gärna på detta underbara samtal mellan Leif GW och Jonas Hallberg 1981. Efter ett ungefär 4,30 börjar de tala om ost. Som inte är ost.)

Är jag jag eller bara en klon?

Jag är inte jätteförtjust i skräckfilmer eftersom jag lever mig in i handlingen så vansinnigt och verkligen tror på vad jag ser och tror på karaktärernas rädsla. Och jag vill inte vara rädd. En sådan film är Invasion of the Body Snatchers, där alla människor klonas, men den nya ”personen” har inga känslor och beter sig därför inte som förut.

Är detta den rikitga trailern? Säckpipor? Larviga klipp? En mager Jeff Goldblum och en rundörad Leonard Nimoy gör i alla fall Donald Sutherland sällskap bland människor som bär på stora pumpor.

Att jag kom att tänka på detta var för att jag idag – ända till för tio minuter sedan – helt klart hade tagits över av en alien som hade kapat 95 % av min personlighet:

JAG GLÖMDE JU ATT BLOGGA!

Alla andra dagar under året vaknar jag med en redan påbörjad mening ”... och det kan jag ju blogga om ...” i tankarna. Sedan konstaterar jag att jag redan har bloggat denna dag eller att jag om fem sekunder ska blogga och sedan kollar jag mejl och beter mig som en helt normal till datorn fjättrad människa. (I undantagsfall konstaterar jag ”jag hinner verkligen inte blogga idag”.) Men inte idag.

Klon-Lotten gick upp utan att snegla mot datorns lugna, blinkande hjärta, hon fixade iväg barnen, hon åkte till biblioteket, handlade, pratade (med metallisk röst?) i telefon och var på det hela taget ganska nöjd med att inte ha någon deadline (och därmed inte tjäna ett öre). Klon-Lotten åt lunch och funderade till och med på att gå en promenad, när plötsligt Den Riktiga Lotten klev in i handlingen, satte en bazooka mot klonens hjärta och blåste henne all världens väg.

Såja.

Blyger

Ibland är jag blyg, det har jag berättat om förut. Som under allra första skoldagen:

Fröken luktade starkt av parfym, precis som nästan alla vuxna tanter. Tantlukt. Ovanför svarta tavlan satt bokstavskort från A till Ö. Bänken var helt tom och jag ville säga ”hoh” för att höra om den skulle kunna innehålla ett eko, men mycket sällan kommer ”hoh” ur ruskigt blyga flickor.

Ibland tar jag mig i kragen och gör saker på kommando från mig själv:

– Tsst, den där tanten är ju helt ofarlig. Fråga henne nu vad klockan är.

– Äh, det är ju bara Lasse Pöysti, svara nu på tilltal.

– Lyft luren, slå siffrorna: doktorn kan hela dina onda hälsenor.

Ibland lyder jag inte mina order utan svarar emot.

– Ta nu ett steg framåt och pussa Stellan Skarsgård. Nu.
– Släng mig i väggen, kommer aldrig på fråga!

I lördags – under åttaårskalaset – träffade jag de två i särklass blygaste tjejerna någonsin. Vi lät frågan ”vad skulle du göra om du fick en miljon kronor?” gå runt kalasbordet. Förvånansvärt många barn skulle köpa nytt hus, ny bil, en motorcykel och körkort medan en kille skulle investera i en Tickle Me Elmo-docka. När frågan kom till en hittills knäpptyst flicka, som vi kan kalla Anna, sa hennes kompisar nästan i korus:

– Nej, hon är blyg, hon pratar inte. Ta nästa!

Som vuxen är det svårt här: ska man ta de andra barnen på orden eller ska man tjata lite – Anna kanske inte var blyg när det gällde just miljonfrågan? Jag gjorde ett mellanting och frågade om hon ville viska till mig. Det ville hon inte. (Ivrig skakning av hattförsett huvud.) Frågan fortsatte runt bordet och min Åttaåring deklarerade att hon skulle köpa en lastbil som hela familjen fick plats i.

En liten stund senare kom Anna och hennes lika blyga kompis – som vi kan kalla Karin – fram till mig. De tittade på mig och blickarna sa HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP OSS! Jag förstod precis vad det var frågan om:

– Toaletterna finns där och där och där!

Men nej. (Ivriga skakningar av hattförsedda huvuden.) Jag frågade om det var något som hade gått sönder. Nej. Hade de ont? Nej. Var de törstiga? Nej. Ville de gå hem? Nej. Var de uttråkade? Nej. Ville de ringa hem? Nej. Hade någon sagt något dumt? Nej. Ställde jag bara dumma frågor? Jaaaaa. (Ivriga nickar och små leenden.) Jag berättade om Den vita stenen och när Fideli inte fick prata och de blyga flickorna lyssnade koncentrerat, men utan att tina upp.

– Men kan ni skriva er fråga till mig då? sa jag och rev loss en liten bit av pappersduken som alla barn hade fått rita på så mycket de ville.
– ... (nick) ...

Efter en liten stund kom Anna och Karin fram till mig med denna lapp:
Då nickade jag. Och log.

Barnkalas (huäääääärk!) (bilduppdat.)

Det är två timmar till åttaårskalasets början.

Det är bara två timmar tills huset fylls av 22 barn.

Det är blott och enbart två timmar kvar av livet som jag känner det idag.

Det är hattkalas – alla barn ska komma iklädd hatt, annars slänger vi ner dem i de mörka källarvalven. Vi tar bild på dem när de anländer och skriver sedan ut bilderna och klistrar fast på godispåsarna som vi sedan gömmer i trädgården. Alla letar gemensamt efter påsarna under tjo och tjim och blir ... förkylda och fulla av lunginflammation eftersom det regnar och alla påsar kommer dessutom att bli kladdkletiga av skumgodis som bubblar upp som The Blob.

Men om fyra timmar och fem minuter är det över!

-----
Uppdatering:
Mystiskt. Antingen var huset förtrollat eller så har vi fått rutin på barnkalas.

Några av hattarna som kom på besök.

Alla barn hade hatt. Jag hade hatt. Mormor hade hatt. En kille tog av sig sin hatt och bad om att få bli nerkastad till lejonen. Endast ett barn glömdes bort av sina föräldrar när det var dags för hämtning och endast fem barn hade glömt att säga att de skulle komma men kom i alla fall.

Den djefla mannen sorterar godis till fiskdammen. Det var lite som när vi plockar blåbär.

Åttaåringens födelsedagshatt.

Vad var det listigaste? Jo, att vi inte hade planerat några som helst aktiviteter. De kom 12:00, de fastnade framför Linus på linjen i några minuter, de jämförde hattar och kallades sedan till korv & bröd, tårta och bullar och sedan satt de där i nästan en hel timme och pratade. Barnen samtalade! Vi vuxna stod och var behjälpliga med omkullvälta glas och en på klänningen nedramlad tårtbit.

– Vad gör vi nu? sa ett barn kl. 13:05.
– Precis vad ni vill! sa vi.

Swooosch, var alla borta. De byggde torn, de spelade kort, de tittade på Linus på linjen, de kröp upp i Tioåringens säng och myste. (Skrffn, måste byta lakanen där, nästan alla barn har katt eller hund och det går ju inte an att ha det i sängarna hemma hos en allergiker.) Sedan var det fiskedamm (vi förbereder med ”felfiske” som stövlar, blöjor, toapapper och sådant så att det blir lite mer spännande) och så gick nästan alla hem kl. 14:00.

Hattkalaset när nästan alla hade ätit två tårtbitar var.

Pfuh. Det här kan jag göra om. Om ett år eller så. (Tag detta uttalande med en rejäl nypa salt.)

Megasuccé på dvd

Filmtajm!

Vi har förut med gemensamma krafter listat filmer som man på t.ex. skollov kan bilda sig och barnen med. Några av rubrikerna var:

Filmer som man förr eller senare borde se
Filmer som gör livet bättre (?)
Allmänbildande filmskolan som inte är komplett

Igår blev jag köpgalen eftersom

• januari är trist och grå som november
• jag ska hålla barnkalas för 22 barn i morgon
• det råkade finnas pengar på vårt konto
• en affär hade filmrea från himmelriket.

Den enda som egentligen saknas är Outsiders. Och St. Elmo's Fire. Och Pretty in Pink ... och ... och ... och ...

Nog för att John Cusack är allmänt underbar och Breakfast Club kanske är världens bästa film när man är trettonåthalvt, men den där megasuccén jag antydde i den ack så vackert rimmade rubriken var ... Linus på linjen! Sju barn som var fem till femton år skrattade så att de sedan inte kunde somna och hoppade glada ur sängen lite tidigare i morse för att hinna titta lite mer på Linus innan de gick till skolan.

Avslutningsvis hittade jag nyss i mitt bloggarkiv (som börjar likna min källare) en liten utmaning om filmupplevelser. Denna utmaning har jag inte något som helst minne av:

1. Min första filmupplevelse: Hugo & Josefin (1967) med Beppe. Någon åt ett helt ägg, annars minns jag inget. (Bild!)
2. Min största filmupplevelse som liten: Bugsy Malone (1976) med Jodie Foster – på en bio i London!
3. Min värsta filmupplevelse någonsin: Jag var superkissnödig under hela Pretty Woman (1990) och kunde inte förmå mig att gå på toa utan led bara, sittandes med benen i kors – och mindes därefter ingenting av filmen.

Sådärja. Ni som idag inte kan komma på något att blogga om har tre ytterst lämpliga frågor att svara på. Sedan beställer (nu funkar länken) ni Linus på linjen – så är hela den annalkande, jättelånga och med skottdag påfyllda februari lättare att uthärda. (Man kan ju också berätta om filmupplevelserna i kommentatorsbåset om man inte har en blogg.)

Kylskåpets magnetiska utsida

Atahari säger att vi nu ska visa upp kylskåpen. Egentligen vill jag ju visa upp min stökiga insida och alls inte den relativt ordnade utsidan. (Den där meningen kan med lätthet överföras till min person.)

Vi har ju en stor kylfrysklump med isbitsutkast, vilket är en av de bästa investeringarna vi någonsin har gjort. Visserligen får vi inte plats med allt, så kylfrysen som står i källaren är fortfarande igång. (Och det är ett gammalt muskedunder som Al Gore och grabbarna inte har godkänt. Jag med mina gröna nyårslöften bör därför ställa mig med dumstrut på huvudet i skafferiet. Hm. Vad knölig den måste bli då, dumstruten.)

Förhållandevis propert hörn i huset.

Det där utrymmet ovanpå ska bli en mer effektiv förvaring, är det tänkt. Jag har nämligen på loppis köpt ett lagom stort gammalt skåp från en riven kemisal. Men ... det står sedan 2002 i källaren, fullt med saker som jag inte vet vad jag ska placera och denna på framtiden skjutna rockad verkar komma att sluta i remi.

Den östra sidan. Ser ni de två bloggarna?

Vi drar oss nu närmare för en skärskådning. Inte särskilt fylligt, eller hur? Jag tänkte att jag skulle ha redigerat lite, fyllt på med roligheter och skryt, men när jag väl stod där med kameran glömde jag helt bort det. Johnny Weissmüllers autograf och ett mejl från Amelia kunda jag ju ha råkat sätta upp. Men nej. Det är bara telefonnummer, tidningsklipp och kylskåpspoesi i knähöjd. ”Vinakuten” är Broder Jakobs arbetsplats, dit jag bara får ringa i yttersta nödfall. Kanske så här:

– HJÄLP! Vilket vin passar till blodpudding och palt?

(Den där långa teckningen på väggen är en tradition som barnen har instiftat. De ritar under speciella fester av alla gäster och sedan får vi rösta vilken av gästerna som har ritats av roligast. Då ”vinner” den gästen och slipper städa köket.)

Framsidan är liksom ett julgranscitat.

De små magneterna med kända citat har av något barn placerats i julgransformation. Men skrev han något om julgranar, den som citeras?

------
Dscheeeezuuus. Cervantes och den citerade här ovan dog samma dag år 1616. Jordsalltet måste ha ruckats när alla dessa hjärnceller på en gång slutade arbeta. Som när jag somnar. Liksom.

Bananpoesi

Jag och Trettonåringen delar på ett bananfodral för att kunna fylla på depåerna efter träningarna. Det lär nämligen vara viktigt med den där återhämtningsfasen och genom att äta banan inom en halvtimme efter träningens slut kommer jag att bli basketproffs vad det lider.

Den sanne banandiplomaten.

Bananerna får fascinerande nog alltid plats i fodralet. Hur krokig, tjock eller rak bananen än är, passar den ... och jag tänker på bananfodralsuppfinnaren. Hur himla nöjd h*n måste vara.

Sedan drabbas jag alltid av ekivoka tankar och bestämmer att till nästa träning ska jag ta med en kladdig apelsin istället.

Det där med att alltid passa in eller inte alls passa in är för övrigt ett både associativt och poetiskt ämne som kan sälja nästan vilken film som helst. Mitt halvsynopsis? Ok:

Under ett par år bodde jag och min djefla man i en liten by mellan Lund och Eslöv. Vi jobbade i grottekvarnen, målade vindskivorna med mörkbrunt, besiktigade våra två relativt moderna bilar, gick på föräldramöten och tvättade oss bakom öronen. Men passade ändå in så här bra:

Bananen of no return.

När grannarna i byn bjöd in oss på ”klockan-tre-kaffe” svarade jag uppriktigt:

– Javisst! Vilken tid?

När grannarna påpekade att våra bilar skulle må bra av en tvätt, svarade jag oskyldigt:

– Åh. Öh. Varför det?

När grannarna efter två år undrade om vi hade fått ordning inne i huset svarade jag:

– Nejdå, ordning, nej.

Inte begrep jag att de ville bli inbjudna. Inte en enda gång bjöd vi dem på ”klockan-tre-kaffe” eftersom vi är bedrövliga kaffedrickare utan känsla för när klockan är tre slagen. När karlarna på gatan bjöd in min djefla man på öl, bastu och fotboll svarade han helt sanningsenligt:

– Nejtack, jag dricker inte öl och tycker inte om fotboll. Kan min fru komma istället?

Den där raka jättebananen fick till slut följa med till träningen helt ofodralad och drabbades visserligen av stötar och därpå följande blåbrunmärken men var ändå lika god på insidan.

(Det är nu alla i publiken drar efter andan och tänker dubbelbottnat och känner igen sig och famlar efter snytnäsduken.)

Tiden gick och vi flyttade äntligen till en mellansvensk stad i sina bästa år. Vi jobbar nu i eget företag, målar halva jävla huset i omväxlande gult och orange, besiktigar våra två väldigt gamla bilar, går på föräldramöten och tvättar oss somliga dagar bakom öronen. Ibland får vi plats i fodralet, ibland går vi omkring utan skyddsnät. Men på insidan är vi lika goda som någonsin.

(Publiken ställer sig upp i bänkarna och applåderar, precis som i Brubaker, Döda poeters sällskap och En kvinnas doft. När jag sedermera tar emot Oscarsstatyetten tackar jag alla bananer i mitt liv.)

Den gröna jätten är jag idag

Nyårslöften har jag aldrig avgivit. En förfärlig nyårsafton 1984 lovade jag mig visserligen att aldrig mer kräkas iklädd brun morgonrock eller sitta i en duschkabin och sprätta okänd kvinnas p-piller på främlingar som passerade. Men det löftet hade mycket lite med nyårsdito att göra.

Matälskarlisa vill att vi alla försöker avge gröna nyårslöften. Som vanligt är jag sist med det senaste och kan inte förmå mig att sno redan påkomna löften som att dricka mer champagne. Dessutom borde vi här i familjen äta mer fisk och alls inte som många andra äta mindre. Jag måste nästan börja portionera ut fiskleverolja till barnen, så svältfödda är de på fisk. Jag har aldrig serverat fisk som måste benas av personen som äter den. Dessutom äter vi kött i endast två former: färs och mamma Scans. Alltså borde jag även lova att vi ska äta mer kött, inte mindre. Men vänta, ooo, jag känner ett löfte komma smygande!

1) Jag lovar att under 2008 inte köpa ett enda paket färdiga köttbullar utan att alltid trilla dem själv. Sedan jag läste det där om färdiga köttbullars påtagliga stinklukt är det inte svårt. (De rullas i talg.)

När man lovar präktighet ingår det att även berätta att man faktiskt redan är himla miljömedveten och visst sköter sig. Så det gör jag nu: vi har en soda stream, tygkassar, kallt i huset och busskort. Och äter alltid upp alla rester. Utom de där skrynkliga rotsakerna som ligger i en brun sörja i grönsakslådan. Aha!

2) Jag lovar att under 2008 äta upp alla kålrötter och palsternackor som jag köper för att göra den där soppan jag aldrig gör.

Vad mycket matfunderingar det blev. Men flygbränsle kan jag inte dra in på så mycket; jag gör bara av med sådant ungefär vart tionde år. Bilbränsle, ptja. Kanske, fast det är tufft att gå hem från basketträningarna på 90-kilometeritimmenvägen klockan nästan midnatt. Nu vet jag!

3) Jag lovar att till min födelsedag den 2/2 innerligt önska mig en helt normal cykel utan spoilers och extralysen men gärna ett par, tre växlar så att jag kan cykla till mitt nya jobb på radion.

Så har vi även en grej som jag kan omvandla till grönt nyårslöfte från att bara ha varit en jag-vill-inte-släpa-på-fler-saker-till-återvinningen-önskan:

4) Jag lovar att under 2008 tjata ännu mer på att få köpa storköksförpackningar med mjölk och fil. Tänk: två tiolitersdunkar med kran inne i kylskåpet! Prisad vare det gröna köket!

Trots att här varken bantas eller hålls inne på maten, köper även vi produkter med enorma procenttecken på utsidan. Det verkar vid en närmare eftertanke som en krank blekhet.

5) Jag lovar att under 2008 inte köpa mellan- och lättprodukter utan istället spä ut de tjockfeta produkterna. Särskilt glassen. (Oh no.)

Men nu vill jag kontra. Alla borde egentligen lova att försöka spela mer basket. (Minns ni?)

Jag är Peter Stormare

Jag gick fram till den granna granen och plockade upp några kulor som hade trillat ner. Sedan tog jag fram sopborsten, varpå hela världen höll på att kantra. Jag är nämligen en sällsynt sopare. Min djefla man kom förbi mig och satte en macka i halsen.

– Hosthost hurvel hrrffffff! Vad ska du göra?
– Sopa!
– Kan du vara själv.

Femåringen satte sig med benen i kors på golvet och tittade på mig där jag sopade barr.

– Ska du spara dom? I källaren kanske?

Frågan är befogad. Men nej, granbarr sparade jag bara i 12-årsåldern.

Efter sopningen var grangolvet visserligen fortfarande av blommig plast, men i alla fall rent och snyggt – och granen stod där och tindrade. Trodde jag. Men ... den låg på sin dödsbädd. Granen hade tyfus och hostade blod, den var bleksiktig och koppärrig samt nattsvart under ögonen. Den hade behövt tas omhand, nerbäddad som E.T. i ett syretält.

Med det fattade ju inte jag – jag hade ju liksom bara rättat till lakanen och gått därifrån. Och sedan satte jag mig helt obrydd vid kakelugnen för att läsa en ohyggligt trist bok som jag inte tänker nämna vid namn. Detta händer såpass sällan att Sjuåringen kommenterade det:

– Pappa. Vet du. Mamma sitter. Helt stilla.

Helt rätt. Jag läste. Och vände blad. Och läste. Suckade. Vände blad. Suckade. Och hörde ett konstigt ljud. K’blunk. Vad var det? Kaploink. Va? Möss i köket? Kubonk. K’pliong. Ssschht-kapoink!

Jag tror att det där sista var den döendes slutliga suck. För så här såg det ut under granen fem minuter efter att jag hade plockat upp och städat:

Granen, granens nysläppta barr och de därefter avhalkade kulorna.

Granen dog som Kevin Spacey, men var lite för diskret eftersom jag inte riktigt förstod. Sedan vidtog förstås en riktig Fargo-scen där granen var Steve Buscemi och jag var Peter Stormare.

Granen blir så mycket mer lätthanterlig med hjälp av sekatörtortyr.

Bonusbild med dödsscener:

Döda män, varav en faktiskt klädde sig i rutigt.

X-utmaning och en länköverdos

Utmaningar, schmutmaningar, slutmaningar, plutmeningar.

Jag duckar när de flyger förbi, ruskar lite för att de ska trilla av, men tar mig ändå uppgiften an om de fastnar. Dock gör jag alltsomoftast allt fel och skickar inte uppgiften vidare. Den enda utmaning jag gillar är den som jag hittade på själv. Förstås.

Nu var det på så sätt att Abbes pappa utmanade mig att fullfölja ”bra-låtar-alfabetet”, men

• på bokstaven X
• ursprunget Mymlan tycker att utmaningen är ett avslutat kapitel (fast kanske inte ändå eftersom vi som fortsätter är så ruskigt kreativa)
  
• jag har en krånglande blogg som inte gillar att lägga upp bilder och videoklipp
• Wilmer X börjar på W
• Generation X börjar på G
• XXX är barnförbjudet
• Xbox har inte så mycket med musik att göra
• Malcolm X varken sjöng eller börjar på X.

Till yttermera visso skulle det handla om god musik. Annars är det självklart att nynna ... det finns bara en av mig och det är jag, det finns bara en av dig och de är du, det finns bara två av oss och det är vi ... som Efva Attling i X-models, hon som med hjälp av sin dåvarande make Niklas Strömstedt (johorå, för det har jag hört, han hjälpte henne) skrev en one-hit wonder där texten innehöll endast dessa ord:

andas, annan, att, att, av, är, bara, bara, blir, bredvid, de, del, det, dig, du, du, en, ett, fast, finns, främlingar, ge, göra, hand, har, här, håller, hårt, hoppas, höra, i, ibland, jag, kan, kom, lagt, länge, läsa, ligger, lyssnar, med, men, mig, mina, mitt, mörkt, när, närmre, nån, nångång, nånting, nu, och, om, oss, öra, passar, pusselspel, räcker, säga, så, se, ska, som, svag, tankar, tid, till, två, undrar, varsin, väl, värme, vi, vill

Pusselspel? Är det Tetris? ”Men vi är som ett pusselspel som passar med varsin del.” (Det finns säkert 5 000 rim på ”del”.) Uppdatering: Aha! Här finns den!

Efva Attling är en djuping. Jag undrar jag om hon liksom jag efter denna x-dag vet att xantelasm är ”gulaktiga, avplanade, skarpt avgränsade fettinlagringar i huden runt ögonen”. Det närmaste jag kommer ett svar på X-utmaningen är denna Attlingvideo.



(Ni som inte klickar på play ska veta att ni missar hur hon badar skumbad till takten av en metronom, kastas naken i en säng av osynlige mannen, rockar loss på scenen inför dyrkande pojkar, tar av sig femkilosörhängen och placerar alla sina kaniner inne i en flygel.)

Några länkar (och tre peruker)

Helt tvärt emot min bloggvana ska jag bara ...

• berätta hur man kan trolla med Google
• tipsa om nya bloggar (kolla i kommentarerna)
• visa upp någon som hade passat i mina guldtajts
• än en gång rekommendera Dick Cavetts blogg
• börja fundera på att lära mig att podcasta.

Blev ni alldeles förvirrade nu? Men då tar vi något helt normalt istället.

Att illustrera perukligans rånarfrisyrer med musikartister!

SvD idag. (Se även Stationsvakts inlägg.)

Dagens outfit

Promenader utan mål eller tävlan är inget för mig. Möjligtvis är de intressanta om det vankas bävrar eller mat i andra änden, men annars inte.

Men den galna Bästisgrannen drar sedan åtta dagar ut mig på snuspromenader. Hon har slutat snusa och blivit hooked on promenader. Jag spjärnar emot och stånkar och stönar och drar ut på det och skyller på onda hälsenor och dåliga skor.

– Snicksnack, säger hon och petar in ännu lite mer hushållspapper under läppen. Jag sitter här tills du kommer med.

Och så sätter hon sig på min dator! Så jag lyder. Men för att göra det lite intressantare tar jag tid med stoppur så att vi har koll på mellantider och går ett par sekunder snabbare varje dag.

Men nu nu har jag kommit på det ultimata vapnet.
Jag klär mig såpass fult att hon inte vill ha mig med!

----
PS. Det funkade inte. Dessutom valde hon en ny runda så att den gamla tidsnoteringen blev helt ointressant!

Nyårsaftonens outfit x 2

När vi om 40 år stapplar omkring med käpp och hörapparater och letar nya åldersfläckar på varandra, kommer jag och min djefla man att titta på 2007 års nyårsaftonsbilder och sucka:

– Det var tider det.
– Titta, du kunde fortfarande stå på stolar.
– Och du hade tänder.
– Men inte minns jag att det var maskerad?

Fast det var det ju inte. Det var en helt vanlig fest där alla kvinnor hade den lilla svarta med högklackat till, skottarna hade kilt, barnen hade ostrukna skjortor och klämmor i håret och granen barrade ner allas våra dekolletage.

Svårläst parentes:

Apropå det. Vet ni att jag långt upp i vuxen ålder trodde att dekolletage uttalades [dekålletɑ:sch]? Jaja, sje-ljudet ska skrivas ʃ, å-ljudet är förmodligen ɔ och det där e-ljudet som ju inte ska vara där borde nog vara ett ɛ, men vi ska inte vara så himla fonetiska idag. Uttalade urringningen fel gjorde jag i alla fall.

Slut på svårläst parentes.

Tillbaka till maskeraden som inte var. När min djefla man skulle ta på sig fracken, hade byxorna krympt. Man tager vad man haver, sa han och tog sina allra finaste kamouflagebrallor för att som en kameleont smälta in bredvid julgranen.

Här står han vid tolvslaget och spelar gitarr ute i korsningen där vi träffar våra okända grannar en gång per år.

Själv hade jag vid påklädningen nylonstrumpekris. Nylonstrumpor må vara sköra som läskpapper och obekväma i grenen och fyinitusan fula när de har förstärkt tåområde och man inte orkar ha på sig sina finskor längre – men de gör de flesta ben vackra. Mörka skuggor liksom accentuerar eventuella muskler och ... ja.

Men jag hade inga. Då stod valet mellan nätstrumpor (ja, det hade jag minsann!) och guld-tajts som aldrig någonsin ens hade provats.

Här borde jag skriva en förklarade bildtext. But oh no, jag låter er blott bländas av det vackra.

Men ni vet vad som händer när man är guldig? Porerna proppas igen och så dör man. Så det gjorde jag bortåt morgonkröken.

------
Helt frisk är bloggen inte. Kommentarerna verkar lagga -- de kommer liksom när man tittar på en dubbad film i otakt med tiden. Tiden, tiden är förvriden.