Majlardiska

Det är inte ofta jag lägger ut två blogginlägg inom en timme. Men nöden har ingen lag.

Jan Majlards krönika idag är nämligen måsteläsning. Ni som inte vet vad jag pratar om, kan läsa ett gammalt lottenskt julkalenderfacit först. (Kom tillbaka hit sedan.) Jag citerar nu ur dagens Majlard-krönika:

”Den store tysken passerade mållinjen förnedrad, till synes slagen med ett sportlov fast det i verkligheten bara var ett par sekunder.

Det var sättet han fick stryk på som sved.

Inte ens om lagkamraten Franz Görings avlägsne släkting, nazisten Hermann Göring, hade uppenbarat sig i målområdet och rytande beordrat slutmannen att omedelbart sträcka fram näven tror jag inte att Teichmann lytt.”

Orkar ni en till?

”Den 186 centimeter långe tysken krympte nu istället för varje kilometer med ett norskt häftplåster som psykologiskt betungande börda.

Det är lika svårt att ta sig in i Petter Northugs huvud som att försöka hänga med i hans gränsöverskridande tempoväxlingar.”

Floskler och obegripligt långsökta liknelser samt total förvirring. Tack, det här faktiskt helt bedrövligt och jättekul.

(Klicka här för att läsa hela artikeln om ”Norges Zlatan”.)

Män som hatar kvinnor har jag nu sett

(Filmen alltså.)

Förlåt, alla filmskapare, här tänkte jag ”hm, snyggt, är det en röd lins instoppad i ögat där?”.

Närbild. Rynkor. Dålig hy. Porer. Mustascher. Ah, en pormask. Ett fotografi. Olycksbådande musik. En mapp med många papper. Ett födelsemärke. En jättestor näsa. Fler mustascher. Foton på kvinnolik.

– Vem är misstänkt?
– Alla. Ingen.

Nämen, nej, inte kan han jogga mitt i vintern utan mössa! Cigaretter. Mer cigaretter. Händer som greppar händer. Rödsprängda ögon.

– Vad hände henne?
– Anklagar du mig?

Fler foton. Sår som blöder. Plåster. Oj, samma sår blöder igen. Nytt plåster. Porer. Stora näsor. Många födelsemärken. Många mustascher. En gammal hand greppar en ung hand.

– Men kär blir man inte. Fast det vet ju du bättre än jag, mamma.

Ensam man smyger omkring i förmodad mördares hus. Olycksbådande musik. Hjälp, en skugga! Ah. Det var verkligen bara en skugga. Näsor. Närbilder. Rynkor. Tänder. Blod på läppen. Inte blod på läppen. Blod på läppen igen. Långa blickar. Nej, ska han ta in ved som ligger ute i snön, vem har lagt huggen ved ute i snön? En annan mapp med många papper. Närbild. Porer. Rynkor. Champagne.

Jag undrar om de som inte satt på första raden upplevde alla näsor lika starkt som jag.

Det var det, ja. Ska man se den? Jadå, det är relativt snabba 143 minuter.

Det finns en scen i filmen som skiljer sig från alla de andra. I den är replikerna lätta och naturliga, Nyqvist har flera ansiktsuttryck och är riktigt rolig. Tänk om filmen hade gjorts på det sättet. Ni som ska se den: koncentrera er och njut när han kommer in i Salanders lägenhet och frågar efter kaffe.

Nu till dagens fråga: varför låter det ofta i svenska filmer som om replikerna läses av en illa programmerad robot? Vi fick se en trailer för en annan, kommande, svensk film igår. Där hör man en skådespelare i full fart ropa:

– Gärningsmännen är kvar på detta våningsplan!

Vad skulle han ha sagt istället?

(SvD håller inte med mig. DN håller med mig lite mer.)

Uppdateringsfråga
Bengt sätter i kommentatorsbåset fingret på pudelns kärna och picken över i:et -- ”Kan det inte (till viss del) bero på att vi kan språket så bra? Och att taffliga repliker på engelska, danska eller franska ’köps’ av oss på ett helt annat sätt.”

Finns det några tvåspråkiga bloggläsare som kan svara och filosofera i ämnet?

Jag är underligt nog lite nyförälskad

När jag var liten hade jag några planscher på väggarna i mitt rum. Det var

• Charlie Chaplin
• Glenn Berry (i naturlig storlek)
• ABBA
• Gilbert O’Sullivan
• Moulin Rouge och La Goulue (av Toulouse-Lautrec).

Inte Glenn Berry.

Ibland gick jag fram och tittade Glenn Berry djupt i ögonen och tänkte på ... Ingemar Stenmark. Jag hade inte någon plansch med Stenmark, men var allt lite förälskad i honom. (So what? Det går inte att analysera, det var bara så.) Ibland satt jag på lektionerna och fantiserade om hur Ingemar tittade mig djupt i ögonen. Det där med att titta varandra i ögonen hade jag nämligen fastnat för, det verkade intressant.

Nu har jag drabbats av en absurd passion. I födelsedagspresent fick jag en box med första säsongen av en viss amerikansk tv-serie. Pah, tänkte jag, jag måste ju blogga, twittra, bloggya och hänga tvätt hela dagarna, när skulle jag ha tid att kolla på dvd-filmer?

Av förklarliga skäl har jag idag, några veckor senare inte en susning ens om mina inloggningsuppgifter till Bloggy eftersom jag knarkar dvd så fort jag kommer åt.

Huvudpersonerna i serien tittar varandra djupt i ögonen, tjabbar och tjafsar, listar ut mysterier och tittar varandra lite mer i ögonen medan liken ligger i drivor runt dem. De är förstås förälskade i varandra, men gör inget åt det och spänningen står som elektriska spön i backen. Jag kan inte sluta titta och tvätten ligger numera i drivor här hemma. Ibland står jag på föreläsningarna och fantiserar om hur dessa aktörer (vilket jag ju helt sansat inser att det handlar om) tittar mig djupt i ögonen. Idag fastnade jag med en omogen avocado i handen vid grönsaksdisken på Ica när det slog mig att jag skulle vilja ha de tu i fickan för att i svåra stunder ta fram och titta på. Djupt i ögonen alltså.

Härmed rekommenderas Bones. Stoppa in i datorn, ta fram hörlurarna och bli lite förälskad. Eller berätta bara för mig om era underliga förälskelser och dess biverkningar.

(Ja, ok, jag borde skämmas. Men det går säkert över snart; barnen har för böveln inga rena kläder längre och jag kan snart inte se dem i ögonen.)

Bakåtsträvare Bergman

Jag tycker om gamla hus – tinnar, torn och fönstersmygar samt stuckatur. Därför blir jag lite ledsen när man river Klara-kvarter och drar feta motorvägar rakt genom städer som Karlskoga. I morse blev jag lite ledsen när Stadshotellet här i Smedstaden brann och brann tills det bara var ett ihåligt skelett kvar.

Det brann som attan därinne, men brandbekämparna (genuskorrekt ord) koncentrerade sig på byggnader som kunde räddas. Den här var redan utom allt hopp.

– Men Lotten, alla nya, arkitektoniskt intressanta och stilistiskt perfekta hus med miljötanke och ... tycker du inte om dem?
– Gäsp. Näe.

I morse klockan 05:57 ringde min programledarkollega Jonas och sa att jag skulle åka ner till Statt och ta lite bilder. Ja, som en hyena. Nu vet vi att alla hotellgäster klarade sig bra, så jag förlåter mig själv för fotograferandet. Och jag förlåter mig själv för hur vi sedan under morgonen pratade nästan som vanligt i radion och att vi till och med skämtade och associerade till olika brand-ord. För det får man väl?

Se, så det brinner. Och se, vad står där nere i högra hörnet?

Aha, brandbilskaffe.

Förutom kaffe kan jag meddela att det dracks mängder med vatten, att brandvattenslangar är tjocka som vader, att man om man inte ser upp kan bli instängd innanför avspärrningarna och puttad på av en (snäll och förstående) polis och att alla nu är överens om att det är gangsterligor som sätter eld på fullbelagda hotell mitt i natten. Ja, det är mordbrand. (Mordbrand heter det även om ingen dör, vilket ju är intressant. NE: ”Människor eller egendom behöver inte skadas, utan brottet är fullbordat redan när de genom branden är utsatta för konkret fara att skadas.”) Det är enligt rykten samma busligor som förra året eldade upp en restaurang och som slet bort två toalettstolar på just Statt och orsakade enorma vattenskador ... som i förra veckan äntligen var bortrenoverade.

Tvi vale, bovar och banditer.

Aftonblaskan har som vanligt lite extra piff på nyheterna:

Eftersom jag kastade mig över en polis och frågade om just detta (”flås, flås, ursäkta, sprang nakna personer omkring här under evakueringen?”), vet jag att alla var påklädda och att nästan alla dessutom hade haft tid att ta med sig hela packningen.

Nu vill jag att Statt byggs upp igen av gangstrarna själva. I randiga kläder och med kanonkulor fästa vid smalbenen. Allt måste förstås byggas i sekelskiftesstil (ni förstår vilket sekelskifte) och inredas med röd sammet. Bakåsträvare var ordet!

Förbannade kräk!

I höstas sa jag fnittrande ”undrar hur det känns att bryta ett ben som Henke Larsson, undrar hur det känns, jag vet inte för jag har ju aldr...”. Jättekul. Några veckor senare bröt jag tån.

Häromdagen pratade vi om alla sjukor som lägger fälleben för stora som små, och jag sa lite överlägset att ”jaja, den där småbarnstiden när man blev sjuk, den är ju äntligen över, jag kan faktiskt inte minnas när jag senast var sjuk, hahahaa ...”.

Ha. Ha. Ha.

Igår eftermiddag glömde jag att äta lunch. (Här hade Dr. House höjt på ett ögonbryn och mumlat något om early symptoms eftersom jag är en sådan där som längtar efter lunchen fem minuter efter att frukosten är uppäten.)

Ulrika Good och jag upplevde tydligen samma sak samtidigt. Jag konstaterade lugnt att mitt illamående måste bero på extrem hunger och tillagade mig en omelett med extra tabasco. Aj, sa jag när den några minuter senare kom upp igen.

Nu vill jag illustrera detta med ... nej, inte en bild ... men med en kräkdikt. Men, men, men, vad nu? Jag hittar ingen. Har ingen poet skrivit om detta? Hallå, kanske embryo kan? Det mest poetiska jag hittar, är faktiskt NE:s beskrivning:

”Förloppet styrs av ett kräkningscentrum i hjärnans förlängda märg. Ökad aktivitet här ger en känsla av plötsligt illamående tillsammans med ökad salivproduktion. Andningen hålls tillbaka, och struplocket täcker ingången till luftstrupen. Därefter dras bukväggens muskulatur på en gång samman mot en fixerad mellangärdsmuskel, och trycket i bukhålan ökar snabbt. Via kräkningscentrum utvidgas övre magmunnen och matstrupen, och magsäcksinnehållet pressas ut. Det uppkräkta maginnehållets utseende varierar.”

Aha. Jag ser en öppen marknad för kräkpoesi. I lyriska ordalag ska jag beskriva till exempel hur maten som en lax klättrar i motvind.

Snöskottningen och jag

Snöröjarinkompetensen breder ut sig som ett snötäcke. Jag har berättat detta förut i ett kåseri, varför några av er kanske känner igen resonemanget. Men det måste blir ett slut på felskottningen i mellersta Sverige!

Jag är alltså uppvuxen i Luleå, Stockholm och Lund. Och när snön kommer i dessa städer, reagerar invånarna på helt skilda sätt.

När snön kommer i Luleå är man sedan länge beredd med termobyxor i hallen och långkalsonger under jeansen. Vinterdäcken sitter på och motorvärmaren är inkopplad. En kvart efter första snöflingans fall, möts alla husägare ute för att flytta snö.

Skottutrustningen består av motorgräsklipparens kusin – den motordrivna snöslungan – samt snöskovel och snöspade av aluminium. Den bästa tekniken att få bort en av plogbilen framskyfflad, stenhårt packad enmetersvall är att med spaden skära ut snökuber, som man sedan välter ner på snöskoveln och drar iväg till tomtgränsen. Snöhögen bör placeras i söder – annars ligger den kvar till i juni.

I Luleå går man utomhus enbart för att man har ett ärende, och går inomhus igen när det är rimfrost i näshåren och lilltårna känns som stortår.

Annat är det i Stockholm. En kvart efter första snöflingan stannar alla pendeltåg. Bussarna får snabbt slagsida av smutsig slask och lerigt grus, och i rulltrapporna springs det värre än någonsin. Om snön mot förmodan inte smälter redan innan den landat, blir alla stockholmare plötsligt friluftsmänniskor och uppsöker första bästa kulle, för att precis som i rulltrappan trängas och jäkta. Skynda, skynda, åk pulka en gång till, om några minuter går bussen eller så stänger dagis eller så är det på något annat sätt för sent!

I Stockholm går man inomhus igen när man har fått in snö i stövelkanten och jeansen är mättade och inte kan ta emot mer väta och man verkligen ångrar att man inte tog med vantarna.

När snön kommer i Lund blir alla varje gång lika förvånade.

– Näe! I år igen! Det var ju snö förra året!

En kvart efter första snöflingan har alla lundabarn stoppats in i galonbyxorna – plagget som bara läggs bort under sommarmånaderna.

I Lund går man inte inomhus igen för att man fryser, man går inte in för att man har blivit blöt – man går in för att meddela att ännu en bil fastnat nere vid Perssons staket nere i svängen eller för att snön helt enkelt har tagit slut.

En såpass vädererfaren kvinna som jag kan nu en gång för alla säga att norrlänningarna som rått skrattar åt sydlänningar som står panikslagna inför snöoväder gör det för att de inte vet bättre. I Luleå faller snön lodrätt ner på lätta fjät. Alla vet vad som gäller för ett par månader framåt; vi skottar, bygger snögrottor, tar på oss rejäla vinterkläder och så är det inte mer med det. De har aldrig sett fykande, vågräta snöstormar eller slaskhögar som plötsligt når en upp till knäna där det nyss var barmark. De vet inte att man söderut egentligen behöver extremt stora hallutrymmen eftersom det under vintermånaderna måste varvas mellan lågskor, vinterkängor och kragstövlar.

En sen kväll när vi var relativt nyinflyttade i Luleå, ringde det på vår ytterdörr och pappa öppnade för tre tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna med is i, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantarna. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi tyck’ du skotta som eljest, hrm... hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Den där skottbeskrivningen skulle jag vilja dela ut till plogbilsförarna här i Sörmland. Varför, ack vaaaarför plogas snön inte bort utan läggs i långa trottoarkantssträngar som man ideligen måste kliva i? Ska du gå över gatan vid ett övergångsställe, måste du först kliva i och över en jättehög med plogsnö. Kliva av bussen rakt ner i en snöhög är alla vana vid. Och om vi inte skottar bort snövallarna mitt i natten får vi elaka brev av arga brevbärare som ju inte kan köra över plogbilssträngarna.

Oj. Jag måste ut och skotta.

Ok då, omgång 3

Bedrövligt, sa Bill om Melodifestivalomgång nummer 3. Bedröhövligt, sa Bull och dupontarna höll med. Inte tänkte jag skriva något om det heller. Men ok, så här tyckte jag idag:

Ironi och Petra Mede och knätofs. Samer. Jättelarvigt. ’Schäkta, men ironi måste vara intelligent för att funka på mig. Hur roligt är det att förväxla Dalarna med sameland och eskimåer? (Och alla på Hawaii har bastkjol.) Uppdatering efter Bea-kommentar: I Dalarna finns det visst samer, så då tar vi bort ”ironin” och gör det hela ... roligare? Nope. Intressantare? Jooo, ok. Slut på uppdatering.

”Jag vill ha en trekant med EMD” sa Petra Mede ... eh, det blir ju en fyrkant. Faktakontroll, bruden, faktakontroll. Uppdatering: Bea (som verkligen har koll säger) att rimmet löd ”när livet känns b, hoppas på trekant med EMD”. Slut på uppdatering.

Bidrag 1: Velvet, det var ju hon från förra året – descha voooo. Då sa vi i radion hela tiden ”Velvet med ’Deja vu’ – eller som hon säger, descha voooo, höhöhöhö”.

OGHHHH! Sicken tårtig klänning Velvet är nedsänkt i.

Nej men vad i ... Velvet kliver ut ur klänningen. Sådär nakna i bara trosor var vi ju klädda på basketplanen 1978. Tensontrosor hette brallorna. (Måste försöka hitta en bild.) Huärk.

Repliker från tv-soffan: Fjortonåringen gillar hennes ben och Sexåringen ger henne 100 poäng. Nioåringen säger att man kan ju i alla fall nynna låten – ”fast tyst”. (Nej, jag vet inte heller vad det betyder.)

Bidrag 2: Ja just det, dra skämt om kungens rösträtt. Jättekul. Och bada i långklänning, Petra Mede. Verkligen fyndigt. Typiska påhitt från det allra första brainstormingmötet när ingen får dissa andras idéer. Hjälp. Jag låter ju bittrare än en nyskild 63-åring. (Se där en replik som kunde ha kommit ur Petra Medes mun.)

Men här kommer en grupp med helt hopplöst namn – och de är ju i alla fall glada! Den där gammaldagsmicken hade väl syster Graaf häromåret? Åh, vilken extremt snygg tjej som spelar trummor. Ja, det här blev jag glad av! Röda kostymer och allt. Nu ska jag leta upp gruppnamnet och klistra in här. Leta, leta. Äpple c, äpple v: Rigo & The Topaz Sound featuring Red Fox. Puh.

Bidrag 3: När jag intervjuade Bert Karlsson i höstas, sa han Molly Sandén i varannan mening. Vi ignorerade det, eftersom det är så han gör när han vill promota en ny stjärna. När intervjun var slut, sa jag bara ”Vem är Molly Sandén?”.

Någon idiot har valt klänning åt flickebarnet. Är hon månne gravid? Hon låter lite som Sanna Nielsen, väl? Åh, så trist.

Bidrag 4: Trallala, åh, vad de är söta och oj vad de sjunger i stämmor och oj vad jag skulle vilja se Esther Williams eller Anna-Lisa Ericsson mitt bland killarna. Trallala. När vi spelar EMD på radion blir jag alltid lite glad. Men jag kan inte riktigt skilja på Ola och Danny eftersom jag inte kollar på Idol. Skit, jag kan heller inte skilja på Mattias och Erik heller.

Me like. De var roliga och proffsiga. Låten? Har ingen aning, jag älskade dem med eller utan musik. Trallalaaa.

Bidrag 5: Tänk att jag en dag under tidigt 90-tal sa till mig själv att ”nämen Rickfors är ju en snygg karl”.

*svälj*

Nä dra på trissor. Ännu en trumtjej. Oj, det här är ju vingar för pengarna i ny tappning. Han sjunger bra, men den kommer inte att gå hem i stugorna. Alla som gillar millimeterrättvisa vad gäller könsuppdelning kommer helt ologiskt att rösta sig galna. När såg man senast en man med tjejband på detta vis?

Bidrag 6: Maja Gullstrand har jag också intervjuat, hon var fullständigt förtjusande. Fast i mörkt hår. Hon jobbade på cirkus då. Och sjöng som en liten klocka – men den här låten funkar inte. De dansande tjejerna har däremot mycket snygga klänningar med lite 50-talsstuk. Undrar om hon är släkt med Christer (400 meter häck).

Bidrag 7: Ha! Ha! Petra Mede berättar om en staty av Bert Karlsson som är en snöhög! Ha!

Oh dear, artisten Sofia har på sig Catwomans kläder och sjunger på grekiska. Att sjunga på ryska hade man ju av röststrategiska skäl förstått. Men grekiska? Så jävla FÖRFÄRLIGT.

Tror ni att den där nallen som heter Björkman styr tillställningen och bestämmer hur startfälten ska se ut och vem som ska sjunga när så att den som han hejar på ska vinna? Det verkar förvånansvärt ofta vara så att den mest kända artisten sjunger sist.

Bidrag 8: Tänk om man tar fel på EMD och BWO. Och ELO.

Hjälp, Alexander Bard har ridhjälm och låten är hemskt trist. Kläderna är förfärliga och ljuspinnarna barnsliga. Usch. Tror Bard månne att detta ska tilltala den internationella juryn? Men visst ser den sjungande Martin fortfarande ut som pôjkn i ”Döden i Venedig”?

Sammanfattning: Urk.

Men ni får gärna komma med era avvikande åsikter i kommentatorsbåset – eller dela med er av de kriminella handlingarna i gårdagens inlägg här nere. Vi är inte särskilt bra på att vara kriminella, hörni.

Boven

Lämplig illustration.

Idag skulle jag för radions räkning intervjua en så kallad bov kl 13:00. Då går man in i en studio, trycker på fjorton knappar, för upp tjugotre reglar och tar på sig hörlurar. Man sträcker på sig, biter sig i tungan – om man inte har ett glas vatten i närheten – och så säger man ungefär:

– Hur känns det?

Eller vad de nu säger, journalisterna.

Jag försöker verkligen. Som oskolad intervjuare hittar man på så gott hjärnan och allmänbildningen förmår. Men sällan har jag känt mig så dum. När boven (av okänd anledning) inte hittades förrän kl 13:50 skulle jag ju gå hem tio minuter senare. Nu är jag ju en massa personer i en:

• tävlingsmänniskan som håller stenkoll på mellantider men skiter i klockslag
• tidspetimätern som alltid håller tiden
• frilansarn som gärna jobbar mittinatten
• radiomedarbetaren som jobbar mitt bland alla andra radiomedarbetare som faktiskt inte vill jobba över en sekund utan ersättning.

Ptja, det var bara att ställa in alla fredagsaktiviteter och bita i det sura äpplet. Och intervjua så det stod härliga till. Ungefär så här lyckat blev det:

– Hej boven!
– Jag är ingen bov.

– Och när kom vändningen?
– Vilken vändning?

– Vilket var ditt första brott?
– Brott?
– Ok, överträdelse av lagen?
– Lagen?

I radio gör man kortintervjuer eftersom P4-lyssnarna efter blott tio minuter utan musik lär bli nippriga, galna och frustrerade. Mina 40 minuter med boven som har blivit ärlig och som numera på ett förtjänstfullt sätt arbetar med ungdomar på glid måste på något sätt bli tio minuter. Och det är jag som måste klippa. (Intervjun sänds inte förrän nästa vecka.)

Jag är visserligen bra på att killa alla andras darlings. Men mina egna? Nej. (Då hade mina blogginlägg varit bra mycket kortare.)

Min (misslyckade) plan med boven var att inleda med min egen kriminella historia:

Jag träffade 1983 en italienare i Italien (så synnerligen ovanligt) och han bestämde sig efter fyra timmars samvaro med mig för att tillsammans med mig stjäla en motorcykel. Så då gjorde han det. Med mig som medhjälpare. (Jag skulle kunna göra denna historia mycket längre, men övar mig i detta nu på att killa mina darlingar.)

Hur kriminella har ni varit, ack ärliga bloggläsare?

Ishockeyspelarna är egentligen tysta som möss!

Jag är chockad! (Precis som efter fotbollsmatchen i höstas.)

Stora, brutala män (och pojkar) med skägg (och mustaschfjun) samt jätteaxlar (eller jätteaxelvaddar) och pucksinne är alls inte som vikingar eller sumobrottare. De är knäpptysta! Jag trodde att det på isen skulle skrikas och vrålas och morras och skällas, men ... klick, klack, lät det bara när pucken bytte klubblad. Ibland bankade målvakten med sin plättvända till klubba i isen – annars var det tyst.

Jag tog igår väldigt många bilder på plexiglaset.

Publiken tjoade däremot – men eftersom det inte var fullsatt (1 435 betalande), hörde vi allt som hände på isen. Därför hörde även spelarna coachernas ordergivning – vilket jag trodde var en omöjlighet. En stor skillnad mot när man är publik på basketmatcher var att hockeypubliken hejar när hemmalaget spelar anfall. Inom basketen gör vi precis tvärtom: vi är tysta när vårt lag behöver kommunicera och koncentrera sig i anfall, och för så mycket oväsen som möjligt när de våra spelar försvar.

Jag tog även igår en väldig massa bilder på nätet som skyddade mig från förlupna puckar.

Igår var jag alltså på mitt livs första ishockeymatch. Man skulle ju kunna tro att jag under alla år med Luleå och Malmö på armlängds avstånd skulle ha haft chansen förut, men nej.

Före matchen värmde domarna upp med ... klubba och puck! Som om basketdomarna skulle ställa sig och skjuta straffar! Så coolt! Det ska jag föreslå för Basketbollförbundet!

Sedan släcktes hallen och spelarna susade in till ljusblixtar och hårdrock. Under matchen spelades mycket musik med passande textrader som ”han sitter i buren”, ”det är bedrövligt”, ”nu tar vi dem”, ”här kommer lille Lasse håhåjaja” och ”fick du tji” samt ”fajnöl kauntdaun”.

Inne i vårt lilla lyxiga bås, serverades delikat varmkorv. Och kaffe. Samt kaffe. Och lite kaffe. Jag kommer inte att kunna sova förrän nästa vecka.

Nyköpings Jesper Ekeberg kommer från Gnesta och ska bli landslagsmålvakt. Kom ihåg var ni såg honom först.

Domarskridsko. Jag tänker på Foppas fötter som har klämts sönder i sådana här tortyrinstrument.

Målbursborrarmannen.

Jag – och den halva av planen där all hockey utspelade sig, oavsett period- och sidbyte. Inte ens när jag gick ner och fotograferade plexiglaset, kunde spelarna hålla sig på min planhalva. (Rinkhalva? Ishalva?)

Matchen mot Surahammar slutade 5–2 till Nyköping, vilket tydligen var precis som det skulle vara. Målvakterna hann susa iväg mot båset flera gånger (vid avvaktande utvisningar) och båda lagen fick chans att spela i numerärt överläge – utan att lyckas göra mål. Jaja, det är väl trist. Men tydligen är det en enorm sänkare att inte göra mål när man är fler på isen; det kan vara såpass deprimerande att det ändrar hela matchbilden.

Och det ska ni veta, att när man spelar med två av sina spelare utvisade (alltså tre spelare mot fem), är det inte de starkaste eller mest erfarna som får vara på isen. Nej, det är de smartaste som får lira då.

Efter matchen gick jag ner till det fortfarande svettdoftande spelarbåset och kontrollerade klubbhålen och petade på kylpåsen där. Undrar vad den hade kylt.

Naturligtvis kontrollerade jag även iskvaliteten. (Nejdå, jag gick egentligen bara ner på isen för att kunna säga att jag ju gick ner på isen.)

Svar på några frågor fick jag:
– Var värmer spelarna upp?
– I korridorerna och i omklädningsrummet och på en liten is bredvid den riktiga planen. Däremot värmer de inte upp med ruscher och hjärtklappning – som vi basketspelare – utan mer glidande, för att få en känsla för isen, pucken och klubban i kombination med varandra.
– Har de nyslipade skridskor till varje match?
– Jahadå.
– Får de lön eller har de vanliga jobb?
– Spelarna i div 1 har mellan 5 000 och 50 000 kr i månaden. *svälj, suck, stön och stånk*
– Har alla löständer?
– Nej. Inte än.
– Hur gamla är spelarna?
– I Nyköpings A-lag är de födda mellan 1968 och 1991. (Coolt – men i mitt basketlag är vi ännu coolare, födda mellan 1960 och 1990 som vi är.)
– Har någon av spelarna chans att komma så långt som till NHL?
– Ja, målvakten på bilden där uppe.
– Är någon av spelarna i Nyköping släkt med någon gammal storspelare?
– Nej. Inte en enda. (I nästan alla basketlag kan man peka på några spelare och berätta om deras föräldrars landslagskarriär.)
– Måste man ha bollsinne eller kan man komma långt på bara kraft och snabbhet som jag?
– Nej. Bollsinne är ett måste.
– Varför sitter målvaktens benskydd så löst, som sladdriga strumpor som har tappat resåren?
– Vet inte!

Sladder, sladder, hängande remmar!

Det var ishockeyn. Nu blir det en jobbig vår – jag måste kolla in bl.a. handboll, friidrott, speedway och boxning. Jag lyder er minsta vink – vad bör jag mer förkovra mig i?

Foppa, darling Foppa

[Fotnot innan vi börjar: Den där Foppan i rubliken är egentligen Peter Forsberg, den i mina svenska ögon genom tiderna bäste ishockeyspelaren. Från Sverige.

Lill-Strimma! Honken! Uffe Sterner! Högosta! Tumba! ropar ni som är bara lite äldre än jag. Javisst är det en definitionsfråga och visst älskar jag även Börje Salming, Markus Näslund och Mats Sundin och alla backar som Nicklas Lidström som inte har fått lika mycket publicitet bara för att deras jobb inte är lika glamouröst och poängfyllt. Men Foppa är Foppa. Och nu har han för triljonte gången ont i foten och förmodligen i själen eftersom han lägger ner comebacken. Igen.

Tusan vad det är svårt att läsa kursiv stil på en skärm.]

För att hedra Foppa (eller om det är för att jag helt enkelt är tvungen) ska jag ikväll gå på mitt livs första ishockeymatch. Nu sitter jag här och undrar om det är kallt inne i hallen, om man ska ha sittunderlag och portfölj, öronproppar, vantar, flagga, matsäck och kikare eller om det är ungefär som på en basketmatch.

Och kommer jag att klara mig utan repriserna?

Vett och etikett, sans och vett samt lite svett

Nu borde jag sova. Men jag har försökt: vänt och vridit mig, lyssnat på den djefla mannens ouppfostrade snarkningar och druckit varm mjölk samtidigt som jag räknade får som hade sprungit vilse efter att ha hoppat över stängsel. Jahaja, nu pratar han i sömnen, men såpass oartikulerat att jag inte hör vad han säger.

Vad är det för sätt? Får han göra så mot mig? Ostraffat?

Ni hör: jag har snöat in på uppfostran. Efter att förra veckan i radio ha intervjuat bl.a. Anita Strandell och Joe Labero (tema: show business), ska vi denna vecka ta oss an Magdalena Ribbing och några andra. Vi ska prata om vett och etikett – som egentligen handlar om sans och vett och allmän uppfostran, eller hur?

När jag väl hamnar här kommer jag att vara väl förberedd. Och iklädd bekväma skor.

Jag försöker att tänka på keps inomhus, bestick i rätt ordning och snus i blomkrukor. Men jag återkommer hela tiden till en kille som jag träffade i 18-årsåldern. (Nu måste jag för att anonymisera honom låta bli att tala om en massa och ljuga ihop sammanhanget.)

Vi var runt 20 stycken tonåringar med olika bakgrund och olika tankesätt samt levnadsmönster som hamnade på ett och samma ställe under en vecka. Den här killen svettades ymnigt. Hela tiden. Varje gång som en svettpärla i pannan eller på överläppen var på väg att rymma neråt, fångade han den på pekfingret, granskade den och stoppade snabbt in den i munnen. Han sög av pekfingret med ett ljudligt PLOPP! och fortsatte med det han höll på med – om det så var att prata, diskutera, skriva, cykla eller bara lyssna.

Var på vett- och etikettlistorna står det om detta beteende?

Sportlov

Kanske blir det inte så mycket bloggat under detta sportlov. Eller så blir det det. Man vet inte vad som händer när huset fylls av kusiner och kompisar och en del sitter och övar målbrottsröst medan andra leker andra världskriget och åter andra drabbas av oförklarlig städiver. Själv har jag gått i köksstrejk och sitter med armarna i kors. Not.

Jag har alltid tyckt så här mycket om att åka skidor. Detta är 1969.

Uppdatering 1:
Koooooolla vad Stationsvakt har hittat på!

Uppdatering 2:
Den där nissen i bakgrunden är Broder Jakob. Perspektivet luras: han hoppar i snöhög, inte på motorhuv.

Melodifestivalen: deltävling 2

Jag laddade upp inför denna helafton med chips och champagne bara för allitterationens skull.

Sedan försökte jag mikroblogga via Bloggy, men himmel vad svårt det var med ett champagneglas i ena handen. Hur var det med musiken, då?

Lili och Susie rev ner taket med en nostagisk tripp och jag sa ”Det där ser ju ut som jag och Bästisgrannen”. Då ringde telefonen, och jag hörde Bästisgrannen vråla ”Det där ser ju ut som du och jag!”. (Tjing för att vara hon i brallor.) Till andra chansen.

Lasse Lindh gjorde mig helförvirrad eftersom jag helt har förträngt honom och trodde att det var dags för Lasse Lindbom. (”Tänd ett ljuuuhs ...”)

Jennifer Brown sjöng en bra låt bra. End of story.

H.E.A.T. överraskade mig med en riktig jädra bra sångare. Till final. Med (hjäääälp) snopp i tights. Men jag hejar mest på dem – twin lead guitar och Thin Lizzy-referenser och dessutom den där sångaren som ser ut som han i The Goodies. Ja. Hejaheja.

Han med blommor i håret till vänster, alltså.

Markoolio var jättetrist tills förra årets ryska skridskoåkare dök upp i bakgrunden. Men när han sedan började brinna, blev vi alla bekymrade och Sexåringen sade med gråt i rösten ”det är faktiskt inte roligt med människor som brinner, var är brandkåren?”.

Amy Diamond måste, måste, måste ha dåliga rådgivare. En sjuttonåring som klär sig som en femåring och som dansar som i Esther Williams farvatten måste ha dåliga rådgivare. Till andra chansen. Utan en chans in hell. Den ”internationella juryn” fick tydligen frispel eller en massa mutor eftersom de valde denna låt som sin favorit.

What if ... what if Goldie Hawn mötte Dolly Parton och what if de bestämde sig för att skoja med svenskarna och what if stämsången kunde tränga bort de där fula klänningarna med 80-talsskärp.

Måns Zelmlerlöv måste ha samma jädra rådgivare som Amy Diamond. Till final. Lyssna på mig: skippa brudarna, stå liiiite mindre bredbent och titta mer på Ricky Martin än Julio Iglesias.

Sammanfattning: Tydligen var kvaliteten något alldeles i särklass eftersom det enligt Petra Mede (som hade klistrats fast i sitt manus) aldrig någonsin har röstats så intensivt i någon deltävling tidigare. Här har ni en som hejar på hårdrockarna även om snoppgrabben i tights irriterar. Måns framträdande är plågsamt. Det är som att se t.ex. Cary Grant i t.ex. Grease 2. (En diamant i en dynghög.)

Olika falla ödets ... äh, vi är helt enkelt orättvisa!

Vi har ju försummat Sexåringens läsande och skrivande. Vi föräldrar har inte tagit vårt ansvar och bör ställas i skamvrån.

När den nuvarande Sextonåringen var sexåthalvt år och skulle börja i sexårsverksamheten (=lekis), kämpade vi med läsning och skrivning och mutade honom brutalt med pengar och godis trots att han var komplett ointresserad av bokstäver. (Ja, samma Sextonåring som idag helt frivilligt läser det som motsvarar Naturlinjen med extra språkkurser i italienska, spanska och latin.) Med den nuvarande Sexåthalvtåringen har vi mest lallat runt, gullat lite och förmodligen tänkt ”Jaja, grabben klarar sig nog, han har ju nog med sin epilepsi och sådär”. Plötsligt dök det häromdagen upp en lapp från skolan:

”Trots påminnelser har vi bara fått in läxan av sex elever.”

Läxa? Påminnelser? Vabaha?

Det visade sig att Sexåringens allra första läxa bestod i att skriva upp två sammansatta ord från något hemifrån. Vi hade inte fått någon lapp hem – barnen hade bara fått läxan muntligen. Hm. Det funkar ju sisådär.

Nåväl. Nu har Sexåringen lämnat in sin läxa som han skrev helt utan mutor eller påtryckningar – men jag hann inte skanna in den. Däremot vet jag vad det stod. Med stora, darriga, helt rättplacerade bokstäver:

BLODOMLOPP
DINOSAURIEFOT

Det värsta provet? (uppdat.)

Swoosch i tidsmaskinen.

Jag var ny i klass S2a i Tibbleskolan i Täby och ansågs lite skum och mystisk eftersom jag hade invandrat från Luleå och inte var riktigt som alla andra barn som sa reven och rekan. Inte visste jag då att jag bara ett par månader senare skulle ha bästa kompisar som hette t.ex. Erik & Erik, Perre, Marit, Sanna och Ru och att mina norrländska, rullande R skulle vara ett minne blott.

Efter bara någon månad denna hösttermin, var det dags för prov i genetik. Bananflugeprovet, ni vet.

Bananflugorna – som vi ju gillrar fällor för med vin, ättika, batterier och handgranater om det skulle behövas – har ett noga undersökt sexliv eftersom deras kromosomer är förhållandevis gigantiska och bananflugehönorna kan lägga ägg redan efter 20 dagar och man därför kan kartlägga hur någons farfarsfarfarsfar mådde efter blott tre månaders forskning. Men detta vet jag ju bara för att jag har läst på nu. När de andra i klassen lärde sig detta, låg jag hemma och var sjuk av de elaka stockholmsbacillerna som inte var som bacillerna i Norrbotten.

Därför visste jag inte att vi när jag kom tillbaka efter sjukdomen

• hade prov
• att provet handlade om bananflugor
• att genetik faktiskt är intressant
• att man kan relatera bananflugorna till mina föräldrars ögonfärg.

Jag minns att jag fyllde i rad efter rad på provet, att jag svamlade och yrade och förklarade genetikens mysterier utan att egentligen förstå något annat än att jag är blåögd och för alltid kommer att så förbli.

När vi fick tillbaka provet, hade jag sämst resultat i klassen. Att jag fick reda på det beror på att läraren finkänsligt nog skrev upp allas poäng på svarta tavlan (som på den tiden var grön). Jag blev fruktansvärt ledsen och längtade tillbaka till Luleå, där vi ju inte beblandade oss med bananflugornas privatliv, inte sa banaanfluger men fick palt i matsalen.

Fast det gick ju över som alla andra hjärtesorger. Och det var dit jag ville komma: prov komma och gå, bara kuriosa bestå.

Minns ni några liknande händelser som man kan rabbla till tröst för en mig närstående stackare som har skapat ett kuriosaminne just idag?

Bonus

Sarah Palins bananflugerelaterade klavertramp.

Uppdatering!

Min pappa mejlade.

”År 1956 flyttade vi från Luleå till Stockholm, och jag skulle börja läsa kemi på Stockholms Högskola, som det hette på den tiden. Men för att få börja läsa på två betyg i kemi (40 poäng i dag) på hösten måste man bli godkänd på ett skriftligt inträdesprov i kemi i augusti.

Jag gick glad i hågen till provet. Det skulle ju gå som en dans, eftersom jag var så duktig i kemi, trodde jag. Men jag blev underkänd och fick alltså inte gå kursen.

Under hösten arbetade jag som brevbärare i Vällingby och pluggade under tiden kemi. Vid nästa provtillfälle, i januari, lyckades jag bli godkänd, och började på tvåbetygskursen en termin för sent.

Men jag blev doktor i kemi ändå.”

Min mamma mejlade:

”Ska jag berätta om alla underbetyg jag fick? Jag fick BC (IG) på flera matteprov under min flickskoletid. En av gångerna var det teater på Dramaten på kvällen och under hela föreställningen tänkte jag på det skamliga med detta BC. Jag hade ännu inte talat om det hemma ... Inte var det så att det fanns språkmänniskor och mattemänniskor på den tiden. Det blev i alla fall B (G) i slutbetyg.

Så fick jag BC i slutbetyg i geografi av alla ämnen, när jag var 15 år. Det var fröken Thörn, säkert 65 år, lång, smal och vacker med mörka ögonbryn och långa ögonfransar som yttrade följande om mig, när mamma ringde upp och undrade vad som stod på: ’Hon vet inte ens vilka vatten som sköljer Australiens kuster’. Mamma tyckte att det var komiskt! Året efter fick jag AB (VG+) av fröken Thörn. Jag gjorde en sådan tjusig och konstnärlig arbetsbok om Nordamerika och så läste jag väl på läxorna.

Alltid var det någonting de flesta i min generation fick plugga på under sommarlovet, för att tentera av vid höstterminens början. Svensk grammatik t.ex., där jag fick B? i slutbetyg. Elaka fröken Åkerblom skrev en hel promemoria med grönt bläck på vad som skulle repareras och pappa gav mig en duvnig i ämnet och sedan var jag fena på grammatik. Tack, fröken Else Åkerblom!

Åkerblomman var elak, för när vi inte kunde svara på läxan fick vi stå upp medan hon väntade i evighet på svaret som inte ville komma fram. Så fick vi inte ha premiär på Ruskaby skola som vi hade repeterat, för att en elev hade glömt sina kläder. Jag var Fröken med svart snörlivsklänning i min första och sista skådespelarroll.

Sommaren 1955 var jag i England hos en familj i Kent och då blev det att plugga upp BC:et i latin. Uppgifter från Hermods korrespondensinstitut skulle lösa och skickas till Malmö! Till saken hör att jag tillhör en generation, där bara 9 % av ungdomarna tog studenten.

Min största besvikelse var studentbetyget i skriftlig och muntlig svenska. B (godkänd) i båda. Alltså trodde jag att jag var jag dålig i svenska. Det var elaka fröken Stahre som också kuggade Eva Cr*nq*ist i svenska. Hon tog aldrig studenten, chockad som hon var. Fröken Stahre begick självmord på ett äldreboende på samma sätt som Harry Martinson.

Vi tog även emot förolämpningar från lärarna. ’Nu är hon konstig i knoppen’ och ’Hon har inte fattat någonting’, brukade latinlektorn Wahlén säga.

Det är nog inte helt av ondo med motgångar då och då, men vi hade nog för mycket av den varan.”

Ja. Och sedan blev mamma lärare i bl.a. franska, tyska, italienska, engelska och svenska.

Jag kan också skriva korta blogginlägg!

Det har varit en sådan här dag.

Jag har fått skavsår av väl ingångna skor, cyklat omkull i snömos, klagat på snöplogningen i hela Sörmland och därmed fått ta del av ett gäng snöplogares aversion mot min person, stukat tummen på en kudde, satt en bit kyckling i halsen (jag var för glupsk), handlat strumpor, ost, olja, leverpastej och chips när det på handlingslistan stod mjölk, fil, flingor, te och lasagneplattor.

(Hörlurarna var sprillans nya, såklart.)

I morgon är en annan dag.

All The Presidents' rum

JFK skriver maskin (?) och JFK Jr leker tittut. Själv är jag alltid väldigt jobbfokuserad med barnen i närheten. Not.

Stationsvakt funderade över hur man skulle kunna inreda The Oval Office (på svenska Ovala rummet som om det inte vore ett office alls). Jag undrar om det finns en friggebod som är oval så att jag skulle kunna bygga a room of my own. Sedan undrade jag inget mer på flera minuter eftersom jag hittade en fantastisk sajt med bilder på de olika presidenternas arbetsrum.

President Tafts ovala rum 1909. Minimalism eller home staging? Det rummet brann upp 1929, men det som används nu har exakt samma proportioner.

President Kennedys rum 1963. Pallen under bordet var fotstöd som skulle lindra ryggsmärtorna han hade. Strykbrädan till höger är mystisk och kräver förstås gissningar.

Blicken fastnar på stolarna som står på båda sidorna om skrivbordet. För de står alltid där. Vem ska sitta på dem och varför? En sekreterare borde väl vilja sitta rakt framför skrivbordet?

Detta är otroligt nog ett snap shot från dagen när Martin Luther King sköts. LBJ var president och rummet är utrustat med en smidig tre-tv-möbel.

Bob Hope stör Nixon (som fuskar genom att flytta golfhålet) år 1973, medan stolen står där och Lincoln vaktar skrivbordet.

Clintons rum 1996. Den där mattan byter alla presidenter ut när de börjar regera och den är synnerligen viktig och ska sända meningsfulla budskap till världen. Att Obama då har valt att låta Bushs matta ligga kvar, betyder förstås att allt kommer att vara precis som vanligt under de kommande fyra åren. Nu låter jag ironisk, men är egentligen bara avundsjuk. Jag har ett vardagsrum med 40 m² blommig plastmatta.

Det där skrivbordet (som är byggt av trä från ett förlist skepp) ser förresten himla bökigt och obekvämt ut. Det var en present från Drottning Victoria till president Hayes 1880 och har använts av alla presidenter utom Lyndon B. Johnson, Richard Nixon och Gerald Ford. Jag har tillsatt en utredning för att bedöma om bättre eller sämre beslut tog under just dessa år, men vi har inte kommit till ett definitivt resultat än.

Nu har jag förstås hittat facit till stolarna! Men vi tar det från början. Nu blir det skrolla av!

1 Skottsäkra glas, insatta under WW2.
2 & 3 Ser man på, de har flaggor där.
4 Den s.k. Gunlock chairen, specialdesignad åt Kennedy Med Ryggen. Hur i hela friden kommer det sig då att alla presidenter efter honom vill använda den? Eller är det så att man bara blir president om man har ett och samma ryggproblem?
5 Bilder på Bushfolk. (Eftersom det är Bush II:s rum på bilden.)
6 The HMS Resolute Desk. (Som har en viktig roll i National Treasure 2.)
7 Panelen på skrivbordet satte FDR in för att ingen skulle se skenorna på hans ben.
8 President Eisenhower-byst.
9 William Koerners målning A Charge To Keep. Symboliskt.
10 Mattan. Just den dag som Kennedys matta lades in, blev han skjuten. (Aha. Nu förstår vi varför Obama inte byter.)
11 Mitten av mattan.
12 Det allra, allra intressantaste: Den Röda Knappen. Som man trycker på när man behöver hjälp. Eller whisky?
13 Stolarna! Nu kommer förklaringen! De har stått här sedan Roosevelts tid och är mycket riktigt för sekreterarna. När presidenten dikterar sina beslut, stenograferar ... de ... ner allt ... med blyertspenna ... på randigt papper ... Bah. Tror jag vad jag vill om.

Nä. När jag blir president kommer jag att ställa in en schäslong på skrivbordsplatsen och ligga där med datorn i knät.

Att ta betalt, nej få betalt, nej ... öh ...

Koncentration nu. Fokusera på bokstäverna som en dartspelare fokuserar på sitt bullseye. Men till skillnad från dartspelaren har jag inte fått kläm på om det är en pil eller en liten gåspenna jag håller i handen.

Oj. Det där blev ju helt obegripligt. (Bra, då framstår jag som mystisk och dubbelbottnad.) Vi går direkt på ämnet istället.

Jag fyllde i Media Culpas årliga bloggenkät hääääär (de många ä:na är instoppade för att det ska bli enklare för er att hitta rätt och klicka på länken) med några frågor om reklam på bloggen och läste ungefär samtidigt (simultanförmåga is my middle name) Ulrika Goods declaration of independence. Jag citerar (och inkluderar hennes länkar samtidigt som jag konstaterar att parenteser också är my middle name):

”Vad det handlade om var att jag i torsdags blev bjuden på lunch av LG från Telia, där han gav mig ett litet paket av trevliga förslag: Den här bloggen skulle feedas till Telias Melodifestivalbloggportal, jag skulle få gå på själva festivalen på Scandinavium ikväll, jag skulle få intervjua artister och gå på trevligt förevent. Som grädde på detta najsiga mos fick jag en helt underbar, ny mobil, så att jag skulle kunna testköra Telias nya musiktjänst.
Det lät ju fantastiskt kul, så jag tackade glatt ja, Melodifestivalen är ju så roligt att skriva om!”

Ulrika Good var helt enkelt Gunder Hägg som plötsligt fick chansen att bli proffs och därmed riskerade att drabbas av Blondinbellaparia: att ta betalt för att man springer fort, skriver intressant eller vill vara med i OS fastän man kan försörja sig på sin talang är ... ju ... dåligt ...?

Tuffa Viktor, Jerring och Hägg 1940. Foto: Pressens Bild.

Tillbaka till Gunder Hägg, som var en hejarns löpare på 1940-talet. Han var världsrekordhållare på bl.a. 1 500, 2 000, 3 000 och 5 000 meter när han och Arne Andersson 1946 stängdes av på livstid för brott mot ”amatörreglerna, eftersom de upprepade gånger sprungit mot betalning”. Fy skäms, sa man då. Say what? säger vi idag.

Men till skillnad från Gunder Hägg, tackade Ulrika Good nej. På precis samma sätt som Ulrika, har jag också tackat nej. Jag kan inte ens förmå mig till att ha reklam här på bloggen för att jag är så fruktansvärt rädd för att förlora glädjen och inspirationen och förmågan när ... när ... när vaddå? När jag får krav på mig? Jag skulle kunna skriva precis och exakt som Ulrika gjorde:

”Men när jag kom hem igår kände jag att det skulle innebära att bloggande skulle förenas med prestationskrav, vilket alltså gör att jag låser mig och inte tycker det är kul längre. Jag vill ju liksom inte komma hem till ett jobb till, det är inte därför jag har den här hobbyn.
Därför messade jag LG i morse och sa att jag tackar nej till rubbet.”

Det konstiga är att när man tackar nej till att tjäna pengar på sin bloggbegåvning hyllas man av omgivningen. Vad vill jag ha sagt med detta? Bara att det är intressant att fundera över, kanske? Eller att det där med rädslan för krav egentligen är ett förnuftigt sätt att behålla sin oberoendeställning? Vad händer den dag som jag blir sponsrad av sega SJ, en basketklubb eller en möglig hotellkedja? Hu.

Vad är mest ”tillåtet”?

• Att tigga med hjälp av PayPal?
• Att använda bloggen som annonsplats?
• Att vara avlönad av en tidning och blogga vid sidan om och länka fram och tillbaka mellan tidningsartiklar och blogg?
• Att sponsras av ett företag, vilket som helst?
• Att få lön av t.ex. ett universitet och blogga på arbetsgivarens bekostnad och med dennes goda minne?
• Att fritidsblogga gratis och ibland hoppa på betalbloggprojekt som frilans på helt andra ställen?

Jag tror på den sista, jag. Men blir det svårt att dra gränser? Måste man dra gränser? (Deeped funderar också, fast med en mycket bättre rubrik än jag.)

Kommer jag att skaffa reklam på den här bloggen? Nej.
Kommer jag att skriva sponsrade inlägg här? Nej.
Kommer jag att bli rik inom överskådlig framtid? Nej.

Hurra för mig dårå. Men jag har i alla fall slagit världsrekord i antal frågetecken idag.

Uppdatering
Jag måste dra upp denna kommentar från Bengt eftersom jag håller med:

”Vissa kommentatorsbås är smartare än andra(s), om jag säger så. Jag tycker faktiskt att alla de som kommenterar Lotten borde applådera sig själva.”

Vad är viktigt på hotell?

Jag vet, det borde ha varit en öl på bilden.

Om jag hamnar på ett snuskhotell, är det viktigaste att det är helt och rent – annars tar jag ju bilder på möglet och hö-hö-hö:ar om det. Man kan höra mig säga:

– Det viktigaste är ju i alla fall att det är rent och fint, sedan kan det få ligga i tjottaheiti.

Om jag hamnar på ett rent hotell långt borti Åväbbla, kan man höra mig mumla:

– Nämen alltså det viktigaste måste ju ändå vara närheten till centrum, sedan får det se ut som det vill.

Nu ligger jag i en hotellsäng på Lidingö.

– Inte Åväbbla? säger ni.
– Mjaeh.
– Rent? undrar ni.
– Jahadå, Den djefla mannen beställde ett ”allergirum”, vilket man kan få utan att visa upp läkarintyg om morotsöverkänslighet.

Det är rent, men man måste åka både tåg och buss för att ta sig hit. Och när man vill ha te, finns det inte som på alla andra hotell (min egen statistiska undersökning har gett detta vid handen) tepåsar på rummet eller ute i korridoren eller ens i foajén.

Nej. Man måste köpa sig te för 20 kronor i lobbyn. Om man vill, kan man få låna en vattenkokare att ta med sig upp på rummet, men då måste man ju köpa en tepåse för 20 kronor eftersom varmt vatten har en lite fadd smak. Jag blev så besviken över detta att jag omedelbart i stor frustration knäckte en flaska med 1,8 dl vin för 85 kronor. Plötsligt var jag inte ett dugg sugen på te. Vi gav oss sedan ut på huppegupptäcktsfärd i korridorerna – och hittade en ismaskinsbokhylla med Ibsens samlade verk!

– Får jag ta med mig Ibsen hem, jag som aldrig har snott ens en tvål på hotell? sa min djefla man och sög på en gratis-isbit.

Vid frukosten fann vi att baconet var kallt och äggen var kalla och att luften var jättekall, men eftersom flingorna var av yppersta klass var frukosten ändå ok. Behållningen var annars taxichauffören som körde oss sent igår kväll när vi hade missat bussen:

– Kan man cykla till Foresta från tunnelbanan? sa min djefla man bara för att småprata lite.
– Rösta? Ska ni rösta? Moderaterna förstör det här landet. Ingen borde rösta! skrek taxichaffören så spottet yrde fram på vindrutan.
– Nej, Foresta ... hote... äh, cykla, finns det en cykelbro här så att ma...
– Ska ni nödvändigtvis cykla, finns ju Tranebergsbron. Vad ni nu ska där och göra.

Så varför fick jag just detta hotell att övernatta på i födelsedagspresent? Visserligen rent och trevligt, men inte billigt, inte fabulös frukost och faktiskt ganska långt bort från Söder, där vi ju såg Sissela Kyle igår?

Jo, för den fantastiska utsikten.

Hotellet ligger högt och man kan se långt och känna sig som Jätten Jorm med milsvid vy. Nu är jag ju inte någon estet eller utsiktsmänniska, men den djefla mannen (esteten) försöker tappert sedan 24 år lära mig att bli romantisk. Ett högst otacksamt sisyfosarbete.

Utsikten från sovrummet igår.

Utsikten från frukosttornrummet i morse.

Melodifestivalen i min källare

Titta, Tommy Nilsson som vann 1989 hade bara ett enda intresse.

Ikväll är det första omgången av schlagermelodifestvalmaratontävlingen. Och jag är inte hemma.

Förra gången jag missade en Melodifestival var 1980, när någon sa till mig att det var ett kapitalistiskt påfund och att jag istället borde hänga med till Storgatan i Luleå i 30-gradig kyla utan mössa. Det fanns ju också en minimal chans att även Han skulle komma och dra runt på Storgatan. Redan efter en halvtimme ångrade jag mig och Han kom inte – det var ju för böveln Melodifestival på tv! Tomas Ledin vann alltså i läderbrallor utan att jag såg det.

Jag har rotat lite i källaren för att kompensera för det jag missar ikväll och hittat mapparna med urklipp från 1996, 1997 och 1999.

År 1996 vann denna låt, men redan då var en av kvällens deltagare med ...

... Andreas Lundstedt, numera i Alcazar.

Liksom året efter, 1997 och då tippades han till och med som vinnare.

I klippet här ovan finns så mycket att läsa. Vinnarna – Blond – fick inte alls högt betyg, men Måns Ivarsson hade en kristallkula eller ett sjätte sinne som inte är att förakta. Han skriver att Wille Crafoord kommer att få Povel Ramel-stipendiet. Vilket han fick senare detta år. Eller så är det helt enkelt så att Måns Ivarsson på denna tid styrde världen.

Favoriten 1999 var denna – men vann gjorde ...

... Charlotte Nilsson (Perrelli). De där under – Crosstalk med fyra plus – kom sexa. Någon som kan nynna låten?

Kommer ni ihåg att Martin hamnade i ”Så ska det låta” och vägrade sjunga? Moooget.

Nä, nu ska jag inkassera en födelsedagspresent: någon slags föreställning och hotellövernattning i Stockholm. Och eftersom jag har en miljon tillfällen att se på andra deltävlingar den närmaste månaden, lider jag faktiskt inte det minsta. Vilket känns väldigt vuxet och förnuftigt. Rentav moget.

Det är hockeylandskamp på tv

... swoooooooooooooooooosch ....

(Det där var ljudet av alla som läste rubriken och bestämde sig för att fara vidare i sajbern eftersom det här med sport med 100 % säkerhet alltid är dötrist, hur mycket man än försöker att inte titta eller deltaga.)

Det är inte VM eller OS utan bara en laddauppsig- och provaspelare-turnering. Den ständiga frågan om Foppa ska vara med eller inte har besvarats med ett nej. Ack. Time flies.

Om jag nu har kvar några sporthatare – kolla in Foppa här:

”Han gör ett Kenta Nilsson-mål.” (OS 1994)

Och hur gjorde då Kenta Nilsson? Jo:

”Han gör ett typiskt Kentamål.” (VM 1989)

Underligt nog spelar Sverige bra nu ikväll. Honken i målet (nej, inte samma Honken som på 60-talet) tar det mesta och domarna visar just nu ut ryssar på löpande band. Och plötsligt börjar ryssarna slåss som kanadicker. Men sedan blir det pausvila.

Med vaaad? Vad i hela friden? Kom tillbaka, Arne, Lars-Gunnar och alla andra! ’Schäkta en yngling, men varför står experterna i en svart studio med stillastående, tysta, bistra människor som ser ut att vara insläpade – mot sin vilja – från gatan?

Är det kanske en cell i ”Fångarna på fortet” där man ska lista ut hur man med hjälp av de bistra ska säga rätt ord för att komma ut?

Så drar de interna skämt som inte förklaras, Challe Berglund häver ur sig om gamla domarmissar fastän ingen domare är i studion och kan försvara sig och jag måste ringa till både min pappa och Broder Jakob för att fråga vad det här är för nytt grepp.

”Jag måste hålla mig vaken. Jag måste hålla mig vaken. Jag mååååååssszzzzz ...”

Det är alls inte ett nytt grepp, visar det sig. Det brukar vara så här. Men så himla ballt då.

Uppdatering
När ni har hävt ur er allt sporthat (som AB) i kommentatorsbåset, kan ni vandra till Studiomannen för att kolla på ljuvlig nostalgi.