Det gäller att inte ha för mycket tid

I april skrev jag om vårt sju år gamla köksgolv – som är av breda furuplank:

Ett fulare golv har sällan skådats. Det blev snabbt missfärgat och ingrott med kökssmuts, skrapat av rangliga 50-talsstolar utan tassar och glipigt av allt vatten som jag hällde på lite då och då i förhoppning om bättring. Golvet gav igen för misskötseln och sprutade ut små stickor som borrade sig in i våra hälar. Min favoritrörelse – Sprint Medelst Glidstopp – har alltid varit helt utesluten i köket. Pincetterna bor i en kökslåda, need I say more?

Bildbevis från när vi höll på att slipa golvet inför uppfräschningen:

Rågolv upptill, cirka 14-karatsgolv nertill.

Vad hände sedan? undrar allmänheten. Jo, vi tog av oss huvudena och placerade dem under armen och fattade beslutet att måla golvet vitt.

Låt mig bara upprepa så att ni inser vidden av detta: Vi ville måla trägolvet vitt!

Tur var det att vi inte satte oss att planera framtiden i samma minut, för då hade vi säkert slagit ut bärande väggar för att uppnå öppen planlösning, dragit ut varandras naglar eftersom de inte verkar göra någon nytta och sedan åkt till Pajala och startat citrusfarm i det fria.

För vita golv må vara hur snygga som helst – men man ska inte ha dem i hus där det bor människor. Maken till irriterande golv lär vi aldrig få se, för det kommer aldrig att få gifta sig eftersom det är så irriterande. Jag har lagt ut mattor i omgångar, men de far omkring och lägger sig i bakhåll och fäller både gammal och ung.

Ni ser att mattorna är på glid? Tänk er då hur alla som är det minsta lilla runda under fötterna måste jumpa omkring som på isflak. Fast tvärtom.

Efter ett par dagars ljuvlig ensamhet när jag inte bytte ut fula gardinstänger, inte målade den blommiga plasttrappan, inte klippte gräsmattan och verkligen inte plockade upp mina egna kläder från golvet, skred jag till konstverket.

Jag beslöt mig för att måla en trasmatta på golvet.

Nu är det ju så att jag får många bra idéer som jag aldrig genomför. Och många dåliga som jag genomför. Om jag mot alla odds påbörjar något, så är de ovan nämnda oddsen för att jag ska avsluta projektet mycket låga. I morse var det dessutom bråttom; att måla golv med en hemvändande förvirrad make och fem barn i hasorna är otänkbart.

Klockan 09:23 började jag med att med tuschpenna rita ”mattans” konturer. (Det syns på bilden med de riktiga mattorna.) En minut senare slog jag mig som med lie i en djungel fram tilll målarskåpet i källaren och hittade målartvätt och tre färger: koboltblå, grå och vit. Klockan 10:07 tog jag ett svettkladdigt steg tillbaka och hurrade högt för mig själv.

Hurra! Hurra! Hurra!

Jag är Carl Larsson! Fast hans köksmatta var lite mesigare, va?

Carl & Karin Larssons kök.

Sensmoral: Ha ont om tid och bråttom, så får du saker gjorda i ett nafs, men kliver du då i otorkad färg så faller du kanske själv däri.

Jag har skådat Läderlappen

Jag brukar gå på filmpremiärer. Eftersom det aldrig är röd matta, uppståndelse över min person eller ens krav på snygga kläder är det inte för att det är just premiär, utan för att jag har längtat så efter filmen och inte vill vänta längre.

Därför premiärsåg jag igår Batman – The Dark Knight alltså. Med en miljard unga pojkar som hade påfallande stora glasögon, strumpor i sandalerna och ... (stå beredda med pukor och trumpeter) ... anteckningsblock! Det är mina takter det. En vetenskaplig undersökning av bioklientelet gav vid handen att 2 % var tjejer, 1 % gamla gubbar och 0,33 % var Lotten.

Utan att avslöja ett dugg av handlingen (det är lugnt, läs vidare) är filmens behållning att få höra Michael Caine prata och att få skymta Anthony Michael Hall (aka nörden i Breakfast Club).

Trailern!

Tyvärr måste även jag falla in i hyllningssångerna över Heath Ledger. (”Tyvärr” för jag vill ju egentligen stå ut från mängden och tycka tvärtom. I alla fall en gång i livet.) Jokern är ljuvlig i sitt smackande med torr tunga och läbbiga smink som flyter ut som en komage på en italiensk tallrik samt komplett frisyrbefriade hår. Låt mig göra en jämförelse.

Detta mitt verk ska jag kalla ”Att titta under lugg.”

Nej vänta! There’s more! (Nu måste jag manuellt leta fram den bild jag tänker på och associerar till. Finns det månne ett program som funkar så att man kan be en sökmotor plocka fram bilder som liknar varandra? Lika som bär-tema hade varit så mycket enklare med ett sådant tekniskt hjälpmedel. Såja Nu har jag letat färdigt.) Tadaaa:

”Att titta under lugg.”

(Jajaja. Mitt nästa verk ska heta ”Frisyrbefriade hår” och där ska jag utgå från mig själv.)

Sommarrapport (uppdat.)

Hängmattor i all ära, men det är en hammock jag ser mig latandes i. Fast jag ser mig inte som lat. Eller för den delen som hammockägare.

Detta måste ju åtgärdas. Vår trädgård längtar efter en hammock!

Eftersom vi brukar ställa ut soffor, stolar, garderober och annat som är fritt att ta ute på gatan utanför huset, borde det ju gå att göra tvärt om, eller hur?

Det gör visserligen heller ingenting om den är gratis och jättefin. Nu avvaktar vi.

Apopå lata sig, så gör Den Djefla Mannen numera det med teknikens underliga framsteg. Han är ju liksom inte den lilla pojkspoling som jag en gång gifte mig med. Som en riktig karl snarkar han så att grannarna vaknar, barnen frågar om monster och jag blir galen. (Förvisso är inte heller jag det spröda kvinnoblomster som han gifte sig med, men jag är i alla fall tyst på nätterna.)

Mätinstrument som ska bevisa att (och hur) snarkning sker. Utvärderingen är tydligen lika komplicerad som någonsin ett DNA-test, så snarkplatsundersökningsresultatet har ännu inte lämnats.

Inatt sov jag däremot som en synnerligen ostörd stock eftersom jag är ensam hemma ett par dagar. Skillnaden är enorm. Jag

• löser den svåraste sudokun före lunch
• dricker mjölk direkt ur paketet
• äter kvällsmat framför tv:n
• snyter mig mitt i matlagningen
• äter frukost framför tv:n
• ringer upp människor utan att ha ett ärende bara för att få prata
• äter lunch framför datorn
• åker hemifrån utan att planera avfärden i fem timmar.

Jag har även funnit att man ostörd lagar en punka på två röda sekunder.

Jag måste även erkänna att jag

• har slängt en massa bröd som hann mögla (vilket inte har hänt på ett par år)
• slänger alla mina kläder på golvet som vore jag 15 år igen
• dricker läsk hela tiden
• rapar hela tiden
• är uppe till 02 och sover till 10
• klär mig som en bedagad strippa.

Jag hade inte blivit godkänd av Myndigheten För Lämpligheters Intygande.

Tur då att jag har hittat ett bröd som håller i en månad. Trolleri, på min ära.

Uppdatering!

Ett under har skett!

Jag tänker ... jag tror ... det känns som ... 1975? Jag har träskor och knästrumpor, tuggar Jenka och Shake, läser Fantomen och har påssjuka. Det är en strålande sommar trots att mina föräldrar inte äger en hammock.

Men nu! Kalla mig i fortsättningen för hammockägare Bergman. Den kostade oss 300 kronor, men är välan värd en tia egentligen. (Plastfötterna i vänster bildkant vittrade sönder när vi klämde lite på dem.) Jag misstänker att 300 var priset även när den köptes för första gången. (Här kan man räkna ut att 300 kr i mitten av 1970-talet motsvarar bortåt 1 500 kr idag.)

Uppmaning schmuppmaning

Mette uppmanar mig att redovisa mitt allra innersta i punktform. Jag har nu legat på golvet och nejat ett tag (dunkat nävarna i golvet och sparkat så kraftigt med fötterna att mina vackra tår blitt blå), så nu får jag välan göra’t då.

Fem saker som finns på min att-göra-lista idag:
Jag planerar inte. Visserligen går jag omkring med ett relativt dåligt samvete för att jag inte har skickat fem VAB-papper till Försäkringskassan och visst borde jag laga punkan på Den Djefla Mannens cykel, men jag har verkligen inte någon att-göra-lista. Vilket kanske är anledningen till att jag inte är biljonär.

Vad jag gjorde för tio år sedan:
Jag blev stungen av en geting och gick genast in för att på min kammare tillverka denna gif (se till vänster) med pulserande tå. Ni tror att jag skojar? Icke då. (Däremot pulserar inte gifen här och nu. Ah well.) Jag har konsulterat dagboken (en primitiv blogg som jag alls inte tänker länka till) och funnit att jag just den 23 juli även rullade hatt med mina syskon:

Mina syskon (Orangeluvan till vänster, Broder Jakob till höger) är inte som jag. De har t.ex. inte genomskinliga kläder.

Platser jag har bott på:

1. En etta på Hallands Nation i Lund
2. En tvåa på Michael Hansens Kollegium i Lund.
3. En trea på Skolgatan i Lund.
4. En fyra på Skånegatan på Söder.
5. En femma på Havsöringsgränd i Luleå.
6. Ett sexrumshus i Väggarp.
7. Ett sjurumshus i Eskilstuna.

Och några ställen till. Har man flyttat runt 20 gånger i livet så har man.

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär:
Jag skulle köpa en sådan här soffa:

De nuvarande Sextonåringen och Fjortonåringen på biblo i Karlskoga 1998.

Eller ok, fem stycken förresten.

Jag bollar uppmaningen vidare till:
Johnny Depp, Goldie Hawn, Michael Jordan, Gene Kelly och Sophia Loren eller deras respektive spökbloggare.

Inlägget som inte finns

Jag skulle precis till att skriva om slitåslängsamhället och dra paralleller till dåtidens fattigsverige och dagens människors jakt på Den Stora Lyckan och då illustrera mitt finurliga resonemang med denna bild av Ikeanycklar som vi under åren har samlat på oss.

Bilden.

Men så läser jag parallellt med allt annat (simultanförmåga is my middle name) detta:

Aftonbladet lägger pannan i djupa veck och gräver braskande nyheter.

Så då gick det junte.

Ring genast polisen. Jag är förmodligen jättefarlig.

Från gäster till toaster pastries (uppdaterad med Brooke-undring)

Jag kan blogga från tåg, bilar, bussar, torg, föreläsningar, toaletter, baskethallar – ja till och med Norrland. Inget kommer mellan mig och min blogg.

Symbolisk illustration. (Brooke Shields 1981.)

Inget? Hm. Utom gäster förstås.

Gästerna
De kom från Långtbortistan och de kom med husvagnar och de kom cyklande från Stockholm och de anföll som (trevliga) gräshoppssvärmar. Med ett gäng klippte vi plötsligt ner buskar och äppelträd, med ett annat gäng brände jag 23 hamburgare i grillen, med ännu ett gäng bakades det bröd som skulle räcka i tre veckor men gjorde det i två dagar.


Frysen
Plötsligt kom Skotten över med en stor frys som han och Bästisgrannen hade tröttnat på. Den ställde vi att värma tvätten i tvättstugan med eftersom tvättmaskinen numera tvättar men inte centrifugerar. (Jaadå. Frysen är – som alla andra frysar [jag vill skriva en frys, flera fröss, ack så fel] – kall på insidan, men avger – som alla andra frysar – värme på utsidan. Nu gör den nytta. Frysen och värmen. Ja, denna parentes hade vunnit på 1) redigering 2) omformulering.) Detta satte igång en kedjereaktion som jag inte hade räknat med:

glädje över stor, kall men tom frys → glasstanke → söttlängtan → sorg över stor, kall men tom frys → vild jakt på efterrätt → storslam i skafferiet

Toaster pastries (även kallade pop tarts) passar inte till sprängd öl. (Ölen hade glömts i en annan frys en annan dag.)

Efterrätten
För i skafferiet hittade jag den sista, ännu ouppackade, mystiska matprodukten som jag släpade med mig hem från USA för ett år sedan: toaster pastries (’rostekaga’ kan man säga, i alla fall på skånska). Och som hade sista förbrukningsdatum i januari 2008. Men vem bryr sig väl om sådana datum? Man ska leva i nuet säger ju alla.


Det vita klegget (glasyr med neonfärgat strössel) till trots, ska man stoppa in ”mackan” i rosten. När den poppar upp är den varm och ömtålig, men inte kladdig. Den geléaktiga blåbärskrämen på insidan gjorde våra tungor svarta och tolv barn samt ett oräkneligt antal vuxna överlyckliga. Vad är väl fem bröd och två fiskar mot amerikansk skräpmat?

Evangelium enligt Mat:

Därefter tillsade Lotten gästerna att lägga sig ned i gräset. Och
hon tog de åtta toaster pastrierna och såg upp till himmelen
och välsignade dem. Och hon bröt rostekagorna och gav dem åt gästerna, och gästerna gåvo åt barnen.

Och de åto alla och blevo mätta.

(I överensstämmelse med den av Konungen år 1917 gillade och stadfästa översättningen.)

Uppdatering
I kommentatorsbåset har vi funnit att Brooke Shields äktenskap med Andre Agassi förklarades ogiltigt efter blott två år. Men varför? Någon som minns eller har tid att ringa upp dem och kontrollera fakta?

– Hello, this i a Swede calling. Vi undrar why you had your marriage what we in Sweden call ogiltigförklarat. Hello?

Oh, the horror

Jag har nyss – med emfas – stängt av tv:n.

(Vilket faktiskt är ett himla svårt projekt. Med hundrafemton olika fjärrkontroller som alla ligger mellan soffkuddarna eller bakom kakelugnen eller inne på toa [någon hade svårt med simultanförmågan] krävs nästan veckoplanering varje gång apparaturen ska stängas av. Tryckknappningsspontana personer göre sig numera icke besvär.)

Emfasen berodde på filmens natur. ”Them” var en skräckfilm på franska och rumänska och banne mig fanns det inte underliggande symboler och samhällskritik samt intressanta miljöer insprängda i 72 minuters total panikrädsla. Detaljerna gick mig helt förbi eftersom filmen var sådär Blairwitchläskig. Den djefla mannen, han bara njöööt när filmmakarna lyckades få oss att som seriefigurer hoppa en meter rakt upp och ta oss åt hjärtat.

– Hehe. Jag blev så rädd att jag spillde te. Kolla. (Han pekar på sin bringa som borde ha klätts med haklapp.)
– Iiih! Vad gööör dom? Vaaaarför öppnar dom dörren? Sluuuta! (Jag knyter mina nävar och trycker dem hårt mot kindbenen. Som om det skulle hjälpa.)
– Dom måste ju öppna. Annars händer det ju inget.
– Men vad ska dom uuuut och göra?
– Om det där hade varit på riktigt hade skogen varit nattsvart. OJ!
– Vaddå oj? Iiiih! Vem var det? Varför gjorde han så? Ta booooooort! (Fler knogmärken på kinderna.)
– Coolt. Jag spillde igen. (Blåser på tröjan som en upphettad tennisspelare.)

Usch. Jag tycker inte om att vara lika rädd som när Stenmark åkte som värst. Resten av sommarlovet ska jag bestämma vilka filmer vi ska se. Allt tramsigt med Simon Pegg, till att börja med.

Iiiiiih.

Kentrallalaaaa

Här sitter man i en refug och lajvbloggar.

Fast de där borta är coolare, de sitter ju i rondellen.

Kent spelar i sin gamla hemstad, där alla har lämnat släkt, grill och bira hemma på altanen för att få lyssna på grabbarna. Nej, vänta förresten, biran har de tagit med sig:

Ett av många vrålåk.

När jag var liten, togs jag och mina syskon omhand av barnflickor. En hette Eva Larsson, och hon var raggare. (Henne har jag berättat om förut.) Därför känner jag mig ikväll som hemma bland bilarna. Snart kommer jag säkert att känna mig hemma på konserter också – jag som knappt har varit på en handfull. (Hur många är då en handfull konserter? I runda slängar sju.)

Den orangefärgade pricken där borta är Jocke Berg.

Egentligen borde jag här och nu bli upprörd och kränkt och yra om orättvisor. ”Klassamhället!” skulle jag kunna dra till med och peka med min kränkta hand mot staketet som är en Berlinmur och mot alla där inne som har råd att köpa biljett och sedan dystert rynka min panna och snyfta lite och med darrande hand peka på min refug.

Men kolla, vi är fler som åker i tredje klass på konserttåget:

Den som ändå hade neonfärgade pumps. Varför har hon råd med sådant när inte jag har det?

För säkerhets skull-fotnot:
Nejdå, här är det inte någon som är kränkt. Jag är bara trött på alla med den där det-är-synd-om-mig-fast-allt-är-andras-fel-jag-är-ju-ett-offer-inställningen. Förlåt om jag nu retar upp halva läsekretsen.

Lajv-fotnot:
Publiceringen av detta dröjde eftersom batteriet stendog i just det ögonblick som jag klickade på ”publicera inlägg”. Vilket ju gjorde att jag helt förlorade lajvpoängen. Ah well.

Kent-fotnot:
De var förstås helt fantastiskt bra. Men (för att nu reta upp den andra halvan av läsekretsen) förbandet med Håkan ”jag sjunger som en ostämd saxofon” Hellström var b-e-d-röv-l-i-g-t. Jag frågade ett Hellström-fan:

– Men vad är det som är bra?
– Texterna! Och som han hoppar omkring på scenen! Hur mycket jävla energi som helst!
– Men betalar du alltså för shåwwen för att han skuttar omkring så bra? Och sjunger så finurligt:

”Men den gamla goda tiden nu kommer den aldrig tillbaka.
Och jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn hälsade på oss.
Natten jag fann dig.
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför.
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö.”

– Ja men så sjunger man med och så låter man bättre än han och då blir man så glad. Kom igen Lena, kom igen Le-enaaaa. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Wo-oh!

Jättebra.

Gissa vem som kom på besök!

Jag tänker på ... Hepburn ..?

Audrey, Katherine, Audrey, Katherine (och Bogart) samt Audrey. Man kan liksom inte se sig mätt.

Men så var det ju inte alls. Hade en Hollywoodikon med madhatter eller kvarnhjul eller flor och slöja kommit hem till oss, hade jag förmodligen skrivit om hur det är att städa under press. Eller spilla te, trampa i tårta och trilla nerför en trappa.

Nej, men kolla vem vi hälsade välkommen:

Getingmannen!

Mördarbina Mördargetingarna innanför vår nästan gula panel anföll ju målaren som var getingrädd så att vårt hus i förra veckan alls inte blev färdigmålat och vi under tre regnnätter blev tvungna att sova med påslakan för tre fönster.

Suddet beror på stort säkerhetsavstånd.

Jag och elva barn stod och var frågvisa under den stackars getingmannens koncentrationskrävande arbete.

– Hallå, vad är det du sprutar in?
– Gift.
– Hallå, vad händer då?
– Dom dör.
– Men drottningen då?
– Jo, hon också.
– Hallå, får vi komma upp och kolla nu?
– Nej.
– Men får man verkligen döda djur?
– Ja.
– Getingprinsarna också?
– Ja.
– Var är det i giftet?
– Gift.

Nästa gång vi får besök hade jag tänkt mig ungefär en sådan här:

Oh, Harrison.

Ska han hugga ner en häck? Hacka lök? Lägga taggbuskarna till sista vilan? Städa källaren? Spetta loss panelen och hugga halsen av getingarna?

Nej. Han ska krama tvättmaskinen, som slutade funka för en vecka sedan.

Tång, skruvar, pengar, ståltråd på pingla, bit av stålgalge, nyckel, en annan tång, barbiebrallor, tvättmedelsbubbla, oförklarligt märke med D.I.F. på. Och en död tvättmaskin.

Vi har plockat ut en halv månadslön i småpengar ut filtren och köpt tänger en masse och har nu kommit ner till lagret med de allra obekvämaste underkläderna.

Nu går vi över till Bästisgrannens tvättmaskin och inväntar Harrisons ankomst i nästa vecka.

Gurkburk? (uppdat.)

Sniglar! Igen! (Foto: Lisa Förare Winbladh.)

Bloggburk?
Burkblogg?
Gurkblogg?

Nördbloggträff!

Jag har hamnat i ett kök där man talar om att man kan hysa otillständig åtrå till sin nästas burk. Alla har med sig floder av vin, röda kinder, enorma smaklökar och en i mystiskt papper inslagen burk. Alla lämnar en burk och får ta en ny – men man får när som helst under kvällen approchera någon och ta dennes burk. Lisa rabblar burknamn som får mig att känna mig som en Tomas Brolin i ett bibliotek.

Några av burkarnas innehåll är: pickled mud fish (poisson mud prepare), finska inlagda riskor (som fick hela församlingen att gå i spinn och kliva över lik), kastanjer, amla in sugar syrup (som smakar som ett omoget plommon och när barnen i Indien inte får äta godis, tar de en tugga av detta och sedan när de dricker vatten, smakar vattnet socker, naaaaw!) gräsgelé, inlagd bananblomma, black balsam, krabbpasta, italienska minimusslor och apelsinmarmelad från mormors skafferi samt inlagd gurami.

Mitt nästa projekt måste vara lika absurt som detta. Jag kan kanske nästla mig in i ett omklädningsrum för hockeyspelare? Spionera under ett pokerbord? Dansa naken på Eiffeltornets topp?

Glömde ju att rapportera om picknicken. Närvarande: Anna, Annika, Stationsvakt och Kulturbloggen.

Detta (och annat) åt jag på bloggpicknicken: runda saker. (Korvarna i bakgrunden var bara halvrunda.)

Det där champagneglaset släpade jag på (och använde) hela dagen. Det höll för allt – ända tills jag nu satte mig på det. Hemma i sängen. Knäckebröd på lakanen är ingenting mot detta.

Om man jämför Lisas matbild allra längst upp med min matbild här, kan man lägga märke till att Stationsvakts snus inte är med på hennes.

Stilpolisen rycker ut

Jag har ju tidigare påstått att detta är Jan Guillous stil (om Hamilton hade dansat):

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Och visst har jag påstått att detta är Liza Marklunds stil:

Vaknade med dunkande smärta i huvudet. Med min tunga arm slog jag numret till min kompis Stina Dacke som gör feminina soffprogam i en av Kabelkanalerna, klev ur sängens bedövande värme och satte mig på golvet. Någonstans klickade det till i mitt huvud, tröttheten tog skruv. Inget svar? Jag lyssnade ett par sekunder till linjens tystnad innan jag suckade och la ner luren.

Så. Stil är stil. Nedanstående stil är lika fel som någonsin bruna skor till svart kostym:

”Tramsfilmer” på min ära. (Insändare i SvD 10/7 2008.)

Nä. Nu åker jag på bloggpicknick.

Belgian Blue

För att bli en (ännu) bättre basketspelare, går jag ju på gym. Det är ett relativt modernt gym med maskiner som säger swooosch och vars tyngdinställningar man ändrar med pincettgrepp. Helst går jag dit när ingen annan är där, och allra helst går jag inte alls dit.

Det är nämligen trist, tråkigt och bara tröstlöst tröttsamt.

Ett tag funderade jag på om jag kunde lyfta tyngder samtidigt som jag övade jonglering. Sedan försökte jag läsa, men när jag lyfter riktigt tungt, kisar och grimaserar jag så att bokstäverna blir ytterst svårtolkade. Nu kör jag tyngdlyftning i kombination med mental träning istället. Så här ska jag tänka:

– Jag skjuter en straff. Jag sätter den. Sikta mot korgen. Armbågen framåt. Böj knäna. Båge. Vinka adjö till bollen, tänk på att få backspinn.

Men det blir hela tiden:

– Jag skjuter en straff. Shiiit, vilka stora fötter han har han där borta! Jag sätter ... femton spänn på att hon där i hörnet har spanat in den där killen som ser ut som en ponny. Sikta mot korgen. Armbågen framåt. Oj, en Belgian Blue. Böj knäna. Vinka ... wow ett pannband, hallå titta allihopa, ett pannband ... Vinka adjö till bollen, tänk på att få nej, nu tog han som är svettigast av alla svettiga den maskin som jag skulle ha!

Belgian Blue-grabbar har jag fascinerats av tidigare. En gång var det tre killar som tränade tillsammans.

• En hade ett njurbälte som det stod Beautiful Body på.
• En hade ett linne som det helt korrekt stod Black Beauty på.
• En tränade i en bandana med texten Beasty Boy.

Hur ska man kunna koncentrera sig då? (Jag var ju tvungen att springa och hämta anteckningsblock.)

Idag var det runt 20 personer i träningslokalen. Hälften hade slöja (får man kanske mängdrabatt om man kommer i samlad tropp i uniform?), tre var muskelberg och tre var vandrande pinnar. Jag var Basketspelaren (linne, för stora shorts, långa strumpor, basketdojor), en annan tjej var Handbollsspelaren (nylon-t-shirt, prassliga shorts med revärer, korta strumpor och skor med brun sula), en tredje tjej var Bystdrottningen (varför lägga upp bullar på fat i träningslokal?). Och så hade vi en man i

• pannband
• pyttelitet linne
• hot pants i jeanstyg
• knästrumpor.

Inte helt olikt faktiskt. Slipsen på diagonalen symboliserar förmodligen Travoltas längtan till en universumtitel. (Filmen – Staying Alive – var bedrövlig då, men värd att ses idag. För så bedrövlig är den. Regissör: Sylvester Stallone.)

Kalla mig gärna Fläskläppen

Vi är inte helt olika varandra just nu, jag och Nicole.

Jag har nämligen helt utan synbar anledning slängt en kökslucka i munnen på mig själv. Jag skulle bara öppna den för att sätta in ett glas, men tappade i samma ögonblick glaset i golvet och koncentrationen på luckan, som jag fortsatte att öppna i full fart. Splaff, sa det i överläppen. Uff och stånk sa jag, medan tårarna rann utan att jag riktigt ville det.

Minns ni barndomens ohyggligt frustrerande smärta som egentligen inte var något att bry sig om? Som att skrapa upp stortåskinnet på asfalt? Knäskrubbsår mot grusplan? Blånagel pga. dörrspringa? Panna mot annans panna? Sprucket ögonbryn mot gunga? Sprucket ögonbryn mot marmorgolv? Sprucket ögonbryn mot grannens framtand som var avslagen och därför knivskarp?

Så kändes det.

När jag stod där och huffade och puffade kom den djefla mannen och skulle vara deltagande.

– Hur gick det? Har du ont? Lotten? Får jag se? Hur är det med d...

Note to all of you: var inte deltagande när jag har ont. Av någon anledning blir jag arg, ilsk och tuff. Som när man kallar Michael J. Fox för ”chicken”. Jag svarade som en fullständigt normal hysterika:

– Den där jävla filmen med fåniga finnpajsare som du tvingade mig att se var så förbannat dålig och dom där dryga två timmarna som försvann får jag aldrig tillbaka! *snyft*

Jag har nu lugnat mig. Vi (jag och mina läppar) ska titta på Åskbollen. Det gör ju bara ont när jag skrattar.

Åskbollen. Efter 1,23 står faktiskt en hund och kissar mitt i bilden. Efter 1,34 syns faktiskt en snygg bikini. (Så fokuserad är jag på handlingen.)

Uppdateringsäsch.
Klockan är efter 02 – mitt i natten – och jag kan inte sova. Så fort jag blundar har jag cyklop på mig och så kommer hårige Sean och sticker en harpun i mitt öga.

Snällaste, mesigaste bloggen goes crazyyy (uppdat.)

Ok, varning: alla med ”intresseklubben antecknar” i tankarna kan dra åt pepparn.

(Se inlägget nedan för förklaring. Snabbversionen kommer här: vi har anlitat riktiga målare för att måla huset färdigt. Och för att måla alla halvmålade fönster förstås.)

Målarna jobbade på utav bara helvete (hon svär!) och stänkte ner halva verandan, alla utemöbler och en linneduk. Fine. Jag är inte petig eller noggrann och kunde faktiskt ha städat undan ömtåliga saker i förväg om jag bara hade tänkt efter. Which I did not. (Som vanligt.)

Igår kväll försvann målarna med ett halvmålat fönster stående i trädgården. Men det var en varm natt och ingen fara – Den djefla mannen ålades vakttjänst i Gästrummet Utan Fönster och eftersom vi inte lever i en amerikansk halloweentonårsfilm, överlevde alla natten.

Men nu!

Det är 14 °C varmt och både gästrummet (nere) och det rum som hyser tre barn (uppe) saknar fönster.

Pil till höger VÄNSTER (!): lift som vi inte kan hantera. Pilarna från cirkeln: gissa vad som passar var!

Jamen är det inte bara att sätta in fönstren då?

Nope. De väger alla runt 25 ton styck, öppnas utåt och är halvmålade och några saknar plötsligt ruta. Sönderslagna? Jag vet inte. Vilket fönster passar i vilket fönsterhål? Vet inte. Var är målarna? JAG VET INTE! Men svarar inte målarmäster i telefon? NEJ! Någon ska dö! Och lida!

------
Paus. Andas.
------

Såja. Det här blir ju jättekul. Under mitt skrivande har

• utetemperaturen sjunkit till 12 °C (antingen skriver jag långsamt eller så är en kallfront på snabbt intågande)
• mitt humör under irish coffeens inflytande stigit
• alla fem barnen installerats i ett och samma rum med två våningssängar och en miljard madrasser
• en dator preparerats med perfekt barnfilm (Hitta Nemo)
• en annan dator preparerats med perfekt halvvuxenfilm (Run Fatboy Run)
• någon gjort en potta te till mig.

Livet är underbart.

---
Uppdatering
Vi led under spöregn hela natten, men huset har ju varit med om värre saker. Så på förmiddagen hittade vi målarmäster, som i telefonen svor eder och förbannade den av sina anställda som tydligen hade missuppfattat sitt uppdrag totalt. Trodde vi.

Men ... det visade sig att den anställde led av getingskräck. När han hittade ett getingbo fem meter från den sista gaveln som skulle målas, flydde han helt enkelt fältet utan att meddela oss eller arbetsgivaren. Fönstren förträngde han, den omålade panelen låtsades han inte se. Målarmäster skickade snabbt en annan jobbare.

Nu sitter fönstren på plats och de rutor som mystiskt nog saknar fönsterglas har fasttejpad kartong som skydd för regnet som ska skvala i dagarna tre. Nu återstår bara att se vem som kommer hit för att måla det sista. I regnet?

Ingen lyder Patron Bergman

– Gå dit! Stå där! Ta den! Spika hårdare! Måla fortare!

Så där känner jag mig just nu. Vi har (vår vana trogen) snutit ännu ett lån ur husets näsa eftersom vi inte kan fortsätta att vänta på att vinden ska vända och tuppen gala så att målningen ska passa in med allt annat.

Ungefär denna utsikt har alla stackars grannar stått ut med i snart tre år. (Den vackra busken med vita blommor är för övrigt orsaken till avloppskollapsen. Mer om det en annan dag.)

Jag – Patron Bergman – har fått smak för detta med att ha åsikter, bestämma och ge order. Vad kan då få en sådan person att tappa humöret? Jo, att på en och samma dag besöka följande inrättningar:

1. Max, där man först beställer sin mat hos en kock och sedan går tre meter till höger till kassören/fritören och rabblar samma beställning en gång till.
   
2. Lidl, där man lastar upp sin mat på ett sju kilometer långt rullband och sedan måste springa till kassören och snabbt, snabbt kasta ner sina varor i vagnen igen utan att packa i påsar eftersom ytan efter kassören är 27 cm långt.
   

(Måste kolla ... Ja. Det finns en person i Ohio som heter Max Lidl.)

Vi var två vuxna och åtta barn som rabblade och rabblade.

Patron Bergman säger nu med len röst (fastän hon vill rya och ge order):

– Om Max’ kock hade en liten papperslapp med rutor att kryssa i skulle kassören/fritören kunna ta den lappen. Och om kocken dessutom friterade, skulle kassören/fritören slippa känna sig splittrad och riskera flottfläckar på sedlarna.
– Vi tvättar händerna varannan minut!
– Ja, jag ser det. Men det hade varit effekt...

Tyst, min mun. I några minuter i alla fall.

Lidls kassa kassa.

Patron Bergman halvviskar en stund senare till kassören på Lidl:

– Hur kommer det sig att man måste humpa iväg alla sina varor så här snabbt före betalningen för att sedan gå iväg till bänken där borta för att försöka sortera och packa? Då måste man hantera allting jättemånga gånger och det hade varit med effekt...
– Det här är effektivt för oss.
– Men för kunderna är det som att gå in i väggen. Nej, som att springa på stället. Nej, som att cykla in i kaklet. Nej, jag menar ... äh.

Tyst, min mun. En liten stund till i alla fall.

Tills det skulle göras varma mackor. Patron Bergman röt:

– Dumma mackor, sluta ha hål!

– Dumma fluga, ät inte min mat!

Lite extra:
Att döma av kommentatorerna här, är vi kunder tyvärr varken påhittiga, unika eller särskilt roliga. Patron Bergman ska vakta sin tunga i fortsättningen. Tack och bock.

Vill ni lyssna på när jag klappade en katt?

(Retorisk fråga.)

Under några dagar till, kan man i SR:s arkiv lyssna på reportaget som jag på eget bevåg gjorde när jag åkte iväg till en kattuppfödare och klappade en sibirisk katt ”som man inte blir allergisk mot”.

Lyssna här och förfasas över hur fjöntig man blir i talet så fort man möter en kattunge.

Oj, glömde: Programledaren som kommer med the punchline är Zoni.

Gissa vad jag ska göra (uppdat.)

Men denna bild är den enda ledtråd som serveras.

Den som vinner får pris! En bok eller en t-shirt eller en degskrapa eller några plåster. (Egen företagare, jajamensan.) Vinner gör man kanske genom att svara rätt, kanske bara genom att vara fyndig.


The Pale Green Woman kom först med rätt svar (rensa och sortera i stora skafferiet), och Pseudonaja får hederspris för den synnerligen absurda idén om att jag skulle skriva en kokbok.

Eftersom jag sedan en dryg vecka inte har blott fem utan hela åtta barn, delegerades jobbet ut till dem. De fick alla en timmes projektanställning och anslag med arbetsorder sattes upp på tre ställen i köket.

Swisch, swosch, så slängdes oöppnade mjölpaket från 2004, hittades ett glas med fyra mjölktänder (”Oj, dem hade jag glömt”, sa Tioåringen) och bestämdes att vi kommer att äta citronfromage till efterrätt i en vecka.

Nu ska de få snickra en veranda.