Hundra år av ensamh... nej, det är det ju inte alls

Jag var tills nu ganska nöjd med att inte ha satt mig ner och gjort en 100-lista. Jag tror att det var Silverfisken som inledde denna bloggfluga den 17 juli. Att jag inte själv brukar hoppa på listor och uppräkningar beror på att jag faktiskt inte orkar läsa igenom dem som andra skriver. (Förlåt, alla!) Dessutom tror jag inte att jag på en 100-lista avslöjar särskilt mycket. Integritet eller feghet, kalla det vad man vill.

Men ok, jag gör som jag blir tillsagd! (Fast det är sannerligen inte ofta.)

1. Jag har gått i tio olika skolor.
2. Förut hade jag bott där solen gick upp och ned i tv: Lund, Stockholm och Luleå.
3. Jag har jobbat som sjukvårdsbiträde och sett många människor dö.
4. Jag är pälsdjursallergisk sedan nioårsåldern.
5. Mamma tror att jag blev allergisk för att vi flyttade till Luleå, där hon inte trivdes.

(Får man på en sådan här lista alltså tala om saker även om sina släktingar som jag just gjorde?)

6. Jag har små bröst, min syster har större.

(Oj, nu berättade jag ju om min släkt igen.)

7. Jag har aldrig haft hål i tänderna.
8. Jag har inte (hittills) behövt glasögon.
9. Jag hade tandställning när jag gick i fyran.
10. Jag sög på tummen tills jag fick tandställning.
11. Jag tycker mycket om saftsmakande vin som Brown Brothers, men min bror tycker bara om svindyra sammetskällarviner.
12. Jag föddes prick nio månader efter att mina föräldrar gifte sig, medan min mamma föddes utom äktenskapet och min pappa 17 år efter sin storebror.
13. Jag har två syskon. (Orangeluvan och Broder Jakob heter de.)
14. Jag har fem barn med en och samma Olle.
15. Vi genomled missfall 1993 och 1998.
16. Min man hade blommiga lappar på sina jeans när vi träffades första gången, av vilket man kan dra slutsatsen att jag är mycket positivt inställd till unga män med lappar på sina jeans.
17. Jag spelade piano i nio år och kan idag med svårighet klinka fram ”Diana” (Paul Anka) och ”Morning Has Broken” (Cat Stevens) samt en blues utan namn.
18. Jag gick ett år på high school i Dallas.
19. Jag vantrivdes under nästan hela mitt år i Dallas.
20. Jag fick högsta betyg i alla ämnen under mitt år i Dallas.
21. Jag blev ovän med en lärare i Dallas som påstod att Frankrike fortfarande hade kung.
22. Jag hade för små skor på mig i tonåren för att jag ansåg att mina fötter var för stora.
23. Jag har självlockigt hår och är glad för det.
24. Jag har spelat basket i drygt 25 år.
25. Jag har gamla jeans i min källare. Och gamla tekannor. Och gamla skolböcker. Och gamla telefoner. Och gamla dikter. Och gamla teaterprogram. Och gamla LP-skivor.
26. Trots att min pappa har finfint bollsinne, fick jag inte ärva det.
27. Jag är väldigt lik min farmor fastän hon var kort, nätt, orolig och bystig.
28. Jag är 1,72 meter lång.
29. Jag väger 65 kilo.
30. Jag har utstående tänder eftersom tandställningen inte hjälpte och förresten är det ett släktdrag som någon i min generation måste föra vidare tillsammans med de utstående öronen.
31. Jag provade in till Scenskolan i Stockholm samtidigt som Benny Haag kom in och jag åkte ut med huvudet före.
32. Jag är ett stort fan av Johnny Depp för att han är en utomordentlig skådespelare.
33. Jag undrar ibland om jag hade varit ett stort så fan av Johnny Depp om han inte hade varit så fantastiskt charmig och snygg.
34. Jag tycker mycket om Sportspegeln, Apple-datorer utan vassa kanter, frukost och Scrubs.
35. Jag har aldrig haft långa naglar.
36. Jag äger inte en enda handväska.
37. En perfekt avocado med rödlök, salt och peppar gör mig nöjd i flera timmar.
38. När jag var liten var det mitt jobb att tvätta, hänga tvätt och sortera tvätt i familjen, men när man frågar mina syskon vad deras jobb var, säger de bara ”Vaddå JOBB?”.
39. Jag äter mer mat än de flesta jag känner.
40. Jag har haft en och samma bästis sedan jag var tolv år - Bästisgrannen heter hon.
41. När Peter LeMarc spelas på radion, byter jag kanal.
42. När Eric Gadd sjunger i falsett på radion, byter jag kanal.
43. Eftersom jag har lätt att bli en addict av vad som helst och inte har tid till det, byter jag kanal så fort det är en dokusåpa på tv.
44. Eftersom jag har lätt att bli en addict av vad som helst och inte har tid till det, har jag inte sedan Tetris spelat ett enda datorspel.
45. Jag har alltid trott att en stor förmögenhet väntar på mig runt hörnet och går därför omkring med ett förvånat leende på läpparna hela dagarna.
46. Jag har inga högklackade skor som jag kan gå i.
47. Jag har väldigt många högklackade skor som jag inte kan gå i.
48. Jag kan laga mat, men är inte särskilt road av det. Broder Jakob skulle däremot kunna jobba som gourmetkock.
49. Jag har på basketplanen vrickat fötterna säkert 25 gånger.
50. När vi ändå är inne på basketen, måste jag ju tala om att jag som mest har gjort 38 poäng i en match. (Vilket för en utan bollsinne egentligen motsvarar 266 poäng.)
51. Jag åker hemskt gärna tåg i första klass.
52. Jag har aldrig varit olyckligt kär.
53. Jag har visserligen varit obesvarat kär och dödligt förälskad i killar som jag aldrig ens talat med - men jag var aldrig särskilt olycklig pga. detta.
54. Jag vill fortfarande föda ett par barn till, men förstår mina gränser och har därför fått min man att sterilisera sig.
55. Jag bor i ett hus som har varit en affär.
56. Jag kan prata norrländska (efter nio år i Luleå).
57. Jag kan inte hur jag än försöker prata skånska (trots sammanlagt 21 år i Lund).
58. Jag har tio kusiner, men har inte träffat fyra av dem sedan 1975. (Ingen släktschism, bara oföretagsamhet.)
59. Jag äger en långklänning som var vacker 1988, men inte nu.
60. Trots att jag gillar humor, läser jag aldrig någonsin serierna i dagstidningarna.
61. Jag trivs i bikini, inte i baddräkt.
62. Trots att jag flera gånger har försökt, förstår jag mig inte på improvisationsjazz.
63. Även när det inte är moderiktigt, klär jag mig i randiga kläder.
64. Även när det inte är moderiktigt, klär jag mig i prickiga kläder.
65. Jag vet inte riktigt vad som är moderiktigt, men blir glad när jag ser axelvaddar.
66. Jag har kommit på fakta om mig själv som kommer att få denna lista att rusa iväg uppåt punkt 80!
67. Jag bodde på Björnstigen 60 i Bergshamra när jag föddes på Danderyds sjukhus.
68. Jag bodde på Björnstigen 52 i Bergshamra när Broder Jakob föddes.
69. Jag har bott på Vildanden K i Lund och gått vilse nästan varje dag bland husen.
70. Jag bodde på Magistratsvägen 7a i Lund, där Broder Jakob en gång kissade på rutschbanan.
71. Jag har bott på Mätaregränden 8 i Lund, när min lillasyster föddes i en snöstorm och där köksgolvet var knallblått och grannarna underbara.
72. Jag har bott på Havsöringsgränden 21 i Luleå eftersom vårt hus inte hade byggts färdigt för att all mannakraft i stan gick åt till att planera Stålverk 80.
73. Jag har bott på Midsommarvägen 30 i Luleå i ett hus som mina föräldrar ritade.
74. Jag har bott i ett lyhört hus på Arrendevägen 24 i Täby.
75. Jag har bott i kollektiv på Skånegatan 66 på Söder.
76. Jag har bott i ett urtrist rum på Hallands Nation i Lund.
77. Jag har bott i en tvåa med rutten toasits på Michael Hansens Kollegium i Lund.

Uppdatering 21/3 2007: Stiftelsen Michael Hansens Kollegium har mejlat och bett mig ändra denna text eftersom toasitsarna numera är riktigt fräscha. Men nej, toasitsen var ju riktigt rutten 1986, det kan jag inte ta bort – och vi var tvungna att muta vaktmästaren för att få en ny sits. (Nu är ordningen säkert bättre, så ni som vill bo där har inget att frukta.)

78. Jag har bott i en jättestor trea på Skolgatan 10 i Lund.
79. Jag har bott i en minimal tvåa på Karl XII-gatan i Lund.
80. Jag har bott i en bostadsrätt på Järnåkravägen 19c i Lund.
81. Jag har bott på Harrievägen 10 i Väggarp och inte trivts alls.
82. Nu bor jag i Eskilstuna och trivs varenda millisekund.
83. Jag håller roliga föreläsningar om det svenska språket för att tjäna mitt levebröd.
84. Jag kan snickra och sy fastän jag inte är noggrann.
85. Jag tycker mycket om att skotta snö.
86. Jag läser inga dåliga böcker numera och är förfärligt petig med språket.
87. Jag har aldrig rört knark, jag har aldrig ens sett knark.
88. Jag brukar säga till folk som beter sig illa, men får alltid dåligt samvete efteråt.
89. Jag har en och samma önskan som jag alltid tar till när en stjärna faller eller när en pepparkaka i min hand går sönder i tre delar.
90. Jag kan sjunga väldigt många Melodifestivallåtar och tycker att Michelangelo med Björn Skifs nog är den bästa.
91. Trots detta lyssnar jag gärna på The Who, Sweet, Beatles, Stereophonics, Badly Drawn Boy, The Blue Nile, Soundgaden, Brainpool, The Clash, Coldplay, Oasis, Tenacious D, Creedence Clearwater Revival, David Bowie, Alanis Morisette, David Gray, Feeder, Foo Fighters, Green Day, Robbie Williams, Queen, Kent, Nirvana, Travis, Mozart, Vivaldi och Bach. (Simpel trallmusik alltihop.)
92. Jag hade barnflickor (Ulla, Astrid, Martina och Gunilla) när jag var liten och mina föräldrar var ute och jobbade som lärare.
93. Jag är för första gången nästan säker på vad jag ska rösta på och jag talar aldrig om det eftersom politik tenderar göra omgivningen aggressiv och jag inte tycker om folk som skriker på mig.
94. Jag tycker inte om att lyssna på Håkan Hellström någe vidare, men jag talar inte om det eftersom Håkan Hellström-diggarna då tenderar att bli aggressiva och jag inte tycker om folk som skriker på mig.
95. Jag överdriver ofta och tycker inte om när de som lyssnar säger ”ääääh, nu överdriver du”.
96. Jag är helt komplett tetokig och dricker vansinniga mängder. (Addict.)
97. Jag är filmtokig och skulle om tiden räckte till se alla, även de dåliga. (Addict.)
98. Jag tycker att det är underbart att se på teater och skulle vilja ha årskort på Dramaten. (Addict.)
99. Jag läser ungefär 200 bloggar. (Addict?) Fast jag är snabb med deletetangenten i min RSS-läsare, så de 200 byts ständigt ut.
100. Jag fick på ett Lugi-jubileum en bricka full med nubbar hälld i rakn ner i min rosa, bredaxlade kavaj.

Fanns det något förvånande i dessa fakta? Ja! Finns det underlag för en Hollywoodfilm här mellan raderna? Ja! Ska de följande 100 dagarna kanske vara ett utvecklande inlägg av en punkt i taget? Nej!

Jag är den enda som ...

När vi äter kvällsmat leker vi en lek. Man ska komma på något som man är helt ensam om bland dem som sitter vid bordet. Om vi har gäster, måste gästerna förstås delta. Och allt godkänns ... så länge det inte är helt fel.

- Jag är den enda som har gröna strumpor på mig mitt i sommaren!
- Jag är den enda som kan pi utantill med 23 decimaler!
- Jag är den enda som har klänning!
- Nej, pappa har ju mammas klänning som turban på huvudet.
- Javisstja. Men jag är den enda som är sexåthalvt!
- Jag är den enda som idag har dammsugit hela huset, kört ett lass med skräp till tippen, sprungit en mil och lagat maten!

(Spontan applåd uppstår.)

Ni ser, man kan ta sin chans och skryta rejält? Vid middagsbordet har vi haft gäster som för första gången någonsin har vågat berätta om hur duktiga de är egentligen.

- Jag är den ende som vann skol-SM på 100 meter för 50 år sedan!
- Jag är den ende här som har kysst Uffe Larsson som ju har blivit så förfärligt mager!
- Jag är den ende som kan rabbla deklinationer på sju språk!

Igår sade jag:
- Jag är den ende som har tappat en glass på en ordningsvakt utanför Apoteket och trampat en ordningsvakt på foten inne i Apoteket och som har krockat med en ordningsvakt inne på Nationalmuseum och som har spillt kaffe på en ordningsvakt på Gröna Lund och som har pratat med en ordningsvakt inne på Kulturhuset och som har blivit tillsagd av en ordningsvakt inne på Hallwylska palatset och som har blivit arg på en ordningsvakt inne på Pressbyrån på Norrmalmstorg idag!

Måtte jag nu inte ångra detta

Härmed bjuder jag in alla jag känner ... och inte känner ... till husmålning lördagen den 12 augusti 2006. Vi börjar runt tio på förmiddagen och alla kan drälla in när de vill. (Ju senare man kommer, desto större fuskare är man festås.) Om det blir inställt på grund av regn, skriver jag det här på bloggen. (Reservdatum är i så fall lördagen den 19 augusti.)

De som vill, tar med sig penslar – de som inte vill, får låna av oss. Alla bjuds på mat och öl. De som kan måla med vin i knoppen kan få det också. De som lider av höjdskräck får stå längst ner och få färg i håret. De som har massa barn tar med dem. De som har stelopererade armbågar kan vakta de 573 barnen. Latmaskar och galningar göre sig icke besvär.
Cecilia N skickade efter en fönsterpromenad en miljard fönsterbilder till mig. Det till vänster är favoriten just nu: vitt foder, röd karm. Inte helt fel är som till höger – grön karm med vitt fönsterfoder.

Att vara trött ... nu med bild!

Vi skulle bara köra hem från Norge hela dagen idag, sådär lite på en bred höft via Oslo, via hamburgare och via 714 kiss- och kaffepauser. Bilarna tuffade på bra och jag backade bara in i en norsk bil en gång. Efter tre minuters hemresa.

– Men hva gjør dere? Dere må være forsiktig! Hva skal min man si?
– Förlåt, gick det bra? Jag nuddade väl bara …?
– Fargen er borte der! Og det er jo rødt der! Min man kommer til å, til å … hva kommer min man at si?

(Ja, ni får gärna rätta min norska, en annan har ju misslyckats med både franska och engelska de senaste dagarna.)

Jag hade lika gärna med graningekängor ha trampat lite lätt på damens nyköpta, vita Roscoe Tanner-gympadojor – så stor var den skedda skadan. På hennes mans bils gummiliknande kofångare hade jag skrynklat till lite silverfärg och minsann, kunde man inte se två små röda streck där också. Jag suddade med en spottblöt tumme, och det röda blev märkbart blekare. De röda prickarna bredvid var inte från vår bil utan f.d. myggor som mött en brutal men snabb död.
Det är egentligen bara tre centimeter mellan den röda färgen i vänster bildkant och det skrapiga skrapet i höger bildkant.

Efter endast en dryg timmes försäkringspappersskrivande och inritande av bilarnas position samt intygande om svensk skuld till alla styggligheter i världen, inledde vi för andra gången resan hem. På slutet piggade vi upp stämningen genom att ratta in de allra sämsta låtarna i radiobilen och skråla rocklåtar i bilen utan radio. Det gick finfint. Blag äwr pigg sscchohm en blärka. Ligg som en knärka … Bigg ...schah ja zzzzzzzzz.

(Olle lyfter datorn från mitt svettiga knä, klickar på Publish Post och säger gonatt.)

Äggkunskapskränkning

Jag hade precis kokat norska, bruna ägg och stillat ett slagsmål mellan barnen om vem som skulle få skära äggen med den coola äggskäraren som vi när vi vill vara lite mystiska kallar ”Fältskärn”. Då sade treåringen:

- Mammamamamamamammmaaaaa! Varför är äggen bruna?
- För att hönan som värpte dem var brun. Vita hönor ...
- Jajustdet å svaaaaarta hönor bajsar svaaarta ägg! brölade Fjortonåringen på fjortonårsvis.
- ... ssschhh ... vita hönor värper vita ägg, bruna hönor värper bruna ägg, fortsatte jag.
- Mamma is a lyer liar, trallalaaaaa, sjöng Olle på Olles vis.

Nu är det så i vår familj att Olle kan nästan allt när det gäller allmänbildning. Fjortonåringen håller på att utvecklas till något liknande, men med särskild specialistkompetens i geografi. Nu hånade de mig på ett mycket kränkande sätt som jag kanske borde anmäla till en diskrimineringsombudsmannautredning.

- Vaddå? Så är det! Varför säger ni sådär? sa jag.
- Moahhaaaaaahaaaaa! skrattade både Olle och Fjortonåringen.

Jag knöt nävarna och rynkade pannan och stampade med foten (de orden skulle man kunna sjunga till ”Viljen I veta och viljen I förstå”-melodin) och ville slå dem i huvudet med något hårt och vad om en miljon kronor. När jag var liten - innan jag blev så här löjligt allergisk - bodde jag på en bondgård på Bornholm en hel sommar. Jag såg kalvar födas i halm, griskultingar dö under hammare och bruna hönor värpa bruna ägg.

Visst har jag rätt? (Var är alla bloggande bönder?)

Anyone for tennis?

Min pappa och Broder Jakob är boll- och racketvirtuoser. Själv är jag mest envis. Spelar basket gör jag med ett sådant nöje att folk pekar på mig och säger ”vad flinar hon åt hela tiden?”.

När jag gick ett år på high school, tvingades jag att friidrotta. Förfärligt ... men jag sprang varv efter varv och blev till slut tvåa i Dallas på någon konstig distans. När jag träffade Orienterar-Olle (se nedan), tvingades jag ut i skogen i nylonkläder. Min tävlingsinstinkt (som är löjligt stark och får mig att skala fler potatisar än de andra om vi är flera som hjälps åt) hjälpte mig att komma i mål, men helt utan förkunskaper var det nästan bara stenmurar och öppna fält som ledde mig rätt. Kompassen hängde och dinglade och slog mot låret när jag sprang, vilket jag fann ytterst irriterande.

Här i Norge var det igår mulet och kvavt. Barnen gick på huppegupptäktsfärd Huppegupptäcksfärd och hittade fem meter utanför tomtgränsen en helt perfekt ... tennisbana. Sådär orangevinröd med vita linjer. Med nät på mitten. Och domartorn som en förvuxen barnstol. Precis som Björn Borg hade velat ha det. (Fast inte brukade det vara grönt grus på mitten? Det var det här i Norge. Nåväl.) Någon letade reda på bollar och racketar, och så satte vi igång att spela. Tre på ena sidan, tre på den andra och Treåringen på en parkbänk i mitten, precis vid nätet. Då kom jag på en underlig sanning:

Jag har aldrig någonsin spelat tennis.

Pingis (är mycket bra på serva och maska vilken sida av racketen som jag använder för att förvirra motståndaren som alltså inte mäktar att returnera bollen), volleyboll (slänger mig gärna på golvet i de där minimala brallorna som de har, men stukar fingrarna så fort bollen kommer i närheten), fotboll (tacklar som Glenn Hysén, men skjuter som Papphammar), konståkning (kan göra åttan baklänges), aerobics (orkar hur länge som helst men gör allt spegelvänt och för långsamt), go-cart (kör tills armarna och svanskotan går av, men skyller alla förluster på att jag inte fick körkort förrän i 25-årsåldern), höjdhopp (hoppade 1,30 meter när jag var 11 år, vilket tydligen var helt ok), bowling (jag har slagit rekord med minst poäng på fem serier en gång) och simning (var snabbast i klassen ända tills Crawl-Peter började) har jag ju testat även om allt var dödstrist jämfört med basket. Men aldrig någonsin har jag spelat tennis.

Förrän idag.

Om man tar i för kung och fosterland och stönar som Connors, hamnar bollarna i Sävast (utanför staketet). Om man försöker sikta norrut, kan bolluschlingen likväl hamna österut eller västerut. Eller söderut. Om man står vid baslinjen och studsar bollen upp och ner innan man ska serva, ser man proffsig ut i ett par sekunder. När man sedan slår hål i luften och får bollen i huvudet, ser man strax fem barn och en make rulla runt av skratt och bli röda av grusplanen.

Ceci n'est pas une tennisspelare.
Ceci n'est pas un tennisspelare iheller. Däremot kan vi väl ställa ut honom på cirkus med små barn som viker ryggraden dubbel? (Kolla fotarbetet!)

Blodet droppar

Olle (orienteraren) har fått mindervärdeskomplex i de norska skogarna. Höjdkurvorna på kartan går ihop i varandra och är lika många som hårstråna på en gorillakostym. Som spaghettistråna i ett kilopaket. Som tangenterna på ett piano. Men han är inte den som är den. Han kastar sig upp och nerför branterna och kommer hem i samma goda skick som soldaterna i slaget vid Gallipoli.

– Jag skulle avbryta den här banan (pekar på kartan med handritade kontroller), och då var jag tvungen att klättra uppför tre berg och de vassa stenarna smulades sönder under mina spikskor. Halvvägs upp stod jag och kramade en tall …
– Du och Rödöga! sa jag, men Olle hörde mig inte.
– … och tänkte att jag har ju fem barn och detta är ju löjligt. Och när jag krälade de sista metrarna mot en sluttning med i alla fall rimlig lutning rev jag upp det här … Det är nån konstig kalksten som man skulle kunna använda som kockkniv eller annat dödligt vapen.

Sa Olle och pekade på sitt lår som såg ut som om Treåringen med spritpenna hade ritat höjdkurvor på det. Jag desinficerade och tejpade ihop skadan med vit idrottstejp och funderade på vad läkarna i den närmsta kretsen hade sagt om handlaget. Men en gång i tiden när jag jobbade som vårdbiträde tömde jag faktiskt abscesser och rensade fistlar med samma vana som som jag idag pillar snorkråkor ur diverse näsor. (Helt emot reglerna, jag hade ju ingen utbildning: förlåt alla patienter på Danderyds Sjukhus.)

Nu är det inte bara orienterare i Norge som det är synd om. Treåringen har blivit biten av något mystiskt, kanske en alien med huggtänder.
Tolvåringen har blivit huggen i armen av Vedklyven Clas. Hon är mycket stolt och hoppas på ett rejält ärr som hon kan skryta med inför kommande friare. (Klyven Clas fungerar ypperligt, hon hade bara otur. Vi kommer inte att stämma någon.)

Det är inte var dag jag klär av mig så här naket. Vågar ni visa upp era fula, badskrynkliga tår i bloggarna? Skadan uppstod när min pappa (storlek 46) skulle krama om mig. Ni kan tänka er:
Jag är barfota.
Han är skodd.
Han kommer emot mig, men glömmer att lyfta på foten när hans skos undersida möter min stortå.
Han fortsätter framåt och skon lyyyyfter upp min nagel tills den ... Krack! Knäcks!
Jag vrålar.

Sju personligheter i 30 °C

Jag vill ligga stilla på stranden, läsa, bada korta stunder och gärna äta svettiga ostmackor och dricka avslaget bubbelvatten. Hemma vill jag inte ligga stilla någonsin, inte ens på nätterna.

Olle vill inte vara på stranden alls. Ska det varas på stranden ska det badas hela tiden. Eller möjligtvis ätas hela tiden. Strandsejourer på över en timme är ett djävulens påfund. Hemma kan man sova, ligga och vila, fundera, kontemplera och undersöka navelludd utan paus. Och dricka läsk när inte barnen ser det.

Fjortonåringen är precis som far sin, fast han kan bada i fyra timmar i sträck. Och funderandet hemma måste ske vid en dator.

Tolvåringen är precis som mor sin. Väldigt praktiskt.

Åttaåringen är en kameleont. Anything goes med ett glatt humör.

Sexåringen trivs överallt och är aldrig någonsin stilla – på stranden, i vattnet, hemma – men har därför en vidunderligt god nattsömn. Som far sin.

Treåringen är en sådan där aracua – Kalle Ankas ara-pappapapa-parrrio-irriterare på julafton. Aldrig tyst, aldrig stilla. (I detta nu dammsuger – han spritt näck – huset som vi bor i samtidigt som han sjunger Crazy Frog.)

Undrar vad som hade hänt om vi hade infört representativ demokrati (efter att ha störtat mig som diktator, förstås).

Åh, så vackert! säger vi hela tiden

Igår körde vi bil i tolv timmar. (Jag hör suset, ni säger ååååååh och blir verkligen imponerade.) Men när jag nu berättar att vi trots att vi körde som illrar inte kom längre bort än 55 mil, är det inte lika imponerande. Vi är nämligen i Norge. (Se bilden nedan: typisk norsk grönska).
Här går vägarna som krusade örngottsband över, mellan, under och genom naturen. I Sverige går vägarna mer som nystrukna sidenband – de där breda banden som är svåra att göra snygga rosetter av. Överallt låg Jätten Jorm och vakade. Olle körde den gamla bilen (f. 1987) med två barn, jag körde den nya bilen (f. 1988) med tre barn – och ingen kissade på sig, kräktes eller tappade humöret. Fast jag – som skryter om hur lite musarm jag har – drabbades av rattaxel efter tre timmars korkskruvsväg utan paus.

Vi är i Skien, två mil biltimmar (backe upp och ned) söder om Oslo. Vägkrogarna serverar hamburgare för nätta 100 spänn styck, tomaterna kostar 45 kr/kg och allt är så vansinnigt vackert. Huset vi bor i har fem meters takhöjd här och där, allt går i naturfärger och trä och trädäcket utomhus följer som en våg trädgårdens kupering. (Och här kommer vi och stökar till.)
Plötslig insikt: det ser väldigt välstädat ut om man spikar fast golvlisterna, sätter fast fönsterfoder, inte staplar böckerna på varandra i dubbla rader och dessutom har dörrar till garderoberna! Tänk ändå.

Dear Mr Jobs. I don’t like my computer!

And trust me, I’m not picky. I’ve loved them all since 1986. Thirteen Macs … and still counting. There’s nothing wrong with the software – it’s the hardware that’s really hard to like. You know the sharp edges? Has anybody told you? I’m slicing my wrists on MacBooks sharp edges, Mr Jobs.

Jag är jättearg på min nya dator. Den förbaskade knölen till designer har gjort rakbladsvassa kanter som skär in i händerna och vristerna handlederna och hjärtat. I used to löööööv min dator jue.

Those gloves will never work properly again. It got really uncomfortable and hot. I wanted to shoot my darling Mac.

Den där pistolen råkade bara ligga där. Måste ha varit en av Olles forntida, de säljs väl inte längre i leksaksaffärerna? Jag klippte förresten inte av vanttummarna eftersom jag räknade med att man skulle klara av mellanslagstangenten ändå. Tumsvett blev raskt ett helt nytt begrepp.

Toiletpaper won’t do as protection, I tell you. It’s really slippery and way too thin.

Fotografen vid detta tillfälle var åttaåringen. Han tyckte att det hela var en mycket konstig idé, men underligare saker har ju hänt än att mamma poserar på toa.

Kind of like Bjorn Borg, I tried to use wristbands, but without a headband to match. Now, will people really find me reliable and competent in this outfit?

Den vänstra är faktiskt ett pärlarmband, som funkade rätt bra som kantskydd. Skärmarna i bakgrunden? Japp, datornördar har det så.

This is how I plan to fix my problem. But, it really isn’t my problem ... right, Mr. Jobs?

Sågen råkade i detta fotoläge drössla lite sågspån ner i tangentbordet. Bra, det kommer att suga upp framtida tespill jättefint.

This is how I flaunt my computer these days. Of course “The Others” attacks me with rude comments like “You don’t have to scotch-tape Windows computers nowadays”.

Ja. Så här ser min dator ut. Smutsäcklig tejp på vassa kanten. Jag kan inte lämna tillbaka datorn eftersom det de facto inte finns ett enda fel på den – den går som en atomklocka i ur och skur och tangenterna är så sköna att jag stundom formulerar mig nästan lika vackert som historiska storheter:

It provokes the desire but it takes away the performance.
(William Shakespeare)

Jag, Carl Larsson och garderoben

Jag vurmar som bekant för Carl och Karin Larsson.
Det här är en vanlig bild av Carl, med Brita på axlarna. När man går museirundan på Sundborn, får man veta att Carl Larsson gärna jobbade med barnen runt sig eftersom de inspirerade honom. Olle beslutade sig för att inte vara sämre och försökte skriva, redigera, prata affärssamtal och förhandla arvode med:

– Pappa! Kiss!
– Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!
– Kolla världens största hundbajs!

Inte ens en kvinna hade klarat detta. (Många bollar i luften, simultanförmåga, yada yada, ni vet.) Med mig funkar det så här: jag kan göra en miljard olika saker på en gång. Jag kan borsta tänderna och vika tvätt samtidigt som jag pratar telefon och sätter upp en tavla. Jag kan stryka en skjorta samtidigt som jag kryddar kalops och letar efter min iPod. Jag kan peta näsan samtidigt som jag knyter skorna och kliar mig på ryggen. (Åh, vad jag ljuger. Jag stryker aldrig, lagar aldrig kalops och tycker inte om att prata telefon.)

Men så fort det är barn inblandade, blir allt som inte har med barnen att göra ... helt misslyckat. Om jag torkar en näsa och svarar på frågor om varför månen är full, bränner jag garanterat kalop... köttfärssåsen. Om jag sätter på ett plåster samtidigt som jag svarar på varför mörka moln är kalla, hör jag inte ens att telefonen ringer. Hjärnan hårdprioriterar barnen. Men till saken nu!

Jag förstår att ni alla sitter och hoppar av otålig längtan efter mitt garderobsbygge. Det går inte snabbare, det går allt långsammare. Slow motion är rena rama racerfarten jämfört med mina dagliga framsteg.

Men jag jobbar i alla fall med barnen runt omkring mig.

Husmålningsparty på G

Jag började igår i kommentarerna mumla om husmålningsprojekt. Och det är ett rent förfäääärligt jobb som väntar. Drygt 400 kvadratmeter panel uppåt väggarna.

Snabb resumé
Vi flyttade in i vårt halvruttna hus med blommigt plastgolv och kyrkkaffedimensionerat kök på ovanvåningen 1999. Sedan har jag fäpplat och rivit och flyttat kök, fött barn, geringssågat och hittat på halvdörrar men struntat totalt i det yttre. På huset, vill säga.

Förra sommaren inleddes med bankens pengar byte av hela utsidans träpanel, som hade målats med plastfärg med gladpacksfunktion 1984. Träet under färgen hade under två decennier åldrats som en leverpastej i sommarsol. Den gamla panelen revs ner i september, huset packades in som i papiljotthuckle, och i oktober började den nya förimpregnerade panelen att sättas upp. Tyvärr var den orange. Tyvärr kan man inte måla hus i november. Tyvärr har huset alltså varit orange sedan förvintern.

Nu är huset ju inte bara orange, utan på sina ställen gult, eftersom vi hysterimålade en varm helg i oktober. Och detta innan lockpanelen (orange) sattes upp. På sina ställen räckte inte denna lockpanel, så snickarna använde vit lockpanel. Alltså är huset inte bara orange, utan även gult. Och vitt.

Och randigt.

Våra planer
Under någon helg i augusti ska schabraket målas med alla som vill hjälpa till. Alla. Jag är beredd att lura hit Rotary, Hells Angels, scouterna, Försäkringskassan och all världens folk som kan gå på styltor. (För vi har inga stegar.) Öl och mat. Sång och dans. Färg och klydd och kladd och klet.

Men …?
Och nu till ett roligt problem. Vårt hus får inte ha annat än funkisfärg, vilket är ljusa, blekmesiga utspädda mjölkiga nyanser. Vi har valt samma färg som förut: gult. Blekfisgult.

Men. Funkishusen får ha färger runt fönstren! Antingen på fönsterfodret eller på själva fönsterkarmen. Var ska vi måla? Och ska det vara buteljgrönt eller engelskt rött? Eller … tadaaaa … både och? Vartannat fönster? Grön-röd-randiga fönster?
Rött foder, vit karm? Grönt foder, vit karm?
Vitt foder, röd karm? Vitt foder, grön karm?

Bio mittinatten

Klockan 23.59 var jag och fem ungdomar på tjuvpremiär av Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest.

Var det kul?
Ja. Jaa.
Var Johnny Depp sådär flirpig i den här också?
Jahadå.
Var det fler specialeffekter i del två?
Ja.
Spelade Keira Kneightley en fjompig, rädd kvinna i höga klackar?
Nej, verkligen inte.
Var Stellan Skarsgård ond som vanligt?
Nej. Men läskig.
Kysste de varandra?
Ja. Och, faktiskt ... ja.

När jag ser vackra filmer som ”A Room with a View”, kan jag möjligtvis kolla in kläderna och ... och ... men, nej. Kläderna bara. Action, blod, humor och snygga karlar, here I come. Keira har skitigt, ofriserat hår och smutsigt släp på klänningen, allt är här precis som jag vill ha det. (Nej, jag har aldrig sagt att jag är en djuping.)

Nu har det ju precis i dagarna konstaterats att Keith Richards har tillfrisknat såpass från sitt koksträdstrillande att han kommer att dyka upp i del tre av Pirates of the Caribbean. Hur i hela friden ska filmmakarna möta mina förväntningar?

Jag vill ha en scen där Keith och Johnnys karaktärer dricker sig fulla på rom tillsammans, en scen där de sneglar på varandra och tycker att den andre beter sig underligt, jag vill ha en scen där de råkar hålla i något gitarrartat båda två samtidigt fastän det verkligen inte är en gitarr utan kanske en ... öh, en pilbåge?

Ni som ska se filmen: var med i början, det är en mycket vacker första filmruta med ett gäng koppar. Och förresten, mannen som har en bläckfisks hy, spelas av Bill Nighy, som spelade stjärnan i bandet Strange Fruit i filmen med det löjliga titeln ”Still Crazy”, som ändå är en mycket bra film.

Hett tips: Efter eftertexterna kommer det en liten extra filmsnutt.

Uppvaknanden

Om jag vaknar före alla andra och inte kan somna om, tassar jag upp med indiansteg och aktar mig för knarrande golvplank och stänger av mikrovågsugnen innan den säger pling eftersom det är underbart att få sitta ensam med tidning och frukost.

Sedan finns det sådana som gör tvärtom. I min barndom väcktes jag ”när det minsann var dags att vakna” med träskor inomhus i den skallrande sjuttiotalstrappan i ekoalstrande furu, med klingklong när diskmaskinen tömdes med ett stänk av bitterhet och med ett högt ”Oj förlåt, att jag tände, soooov du, jag ska bara ha den där lådan med grejjer, oj, har du inte den, nävisstja ...”.

Och så har vi sådana som jobbar med decibelmaskiner redan klockan sju. Någonstans i grannskapet hällde någon idag klockan 07:04 ut ett ton bullerstenar kryddade med städ och plåttak och lät det hela sedan puttra under omrörning med en nätt liten motorsåg. Tyvärr är det ett långkok.

VM-brallor och strumpor

Om inte Zinedane hade skallat en italienare fjöntigt i bröstet (en fransk skalle är alltså lägre än en dansk) hade jag säkert skrivit om honom här.

Men någon måtta får det vara. Nu måste vi istället kolla in brallorna för att glömma .
Under detta VM har de fortfarande långa shorts. Så långa att Barthez och de andra målvakterna drar upp dem upp i grenen strax innan de ska göra kraftiga utsparkar. (För övrigt anser jag att friidrottarna ska få lite tyg av fotbollslirarna.) Men strumporna! Har strumporna varit så här långa förut, som av sjukhusmodell? Snart behöver de strumpeband.

Så här korta fjollstrumpor hade Gary Lineker i VM 1986. Kurre Hamrin spelade väl också i nedhasade, korviga saker utan benskydd? Jag tänker nu på Madicken, hade inte hon tjorviga strumpor? Sedan tänker jag på dobbar mot smalben. Ahaaj. (Återigen talar jag över huvudet på mig själv – jag har ju aldrig spelat fotbollsmatch och aldrig känt på en glidtackling.)

Maradonas shorts var närapå tajta som en gördel under VM 1982. Den belgiske motståndaren var tydligen mer bekymrad över hans strumplängd än bollinnehav. Men om ni trodde att detta var tajt ...

... minns ni inte svenskarna under VM 1978. Kolla nummer nio där, Lie Larsson. Bosse Larsson till vänster är på väg till kramkalaset. (Thomas Sjöberg har nyss gjort 1-0 mot Brasilien.) Visst ser dessa landslagsdräkter ut lite som pyjamasar?

Och här har vi då shortsmodet under VM 1974. Ralf Edström har nästan en ballongkjol, vilket passar till hans coola målgest. (Han har just gjort 1-1 mot Jugoslavien och var så dålig i magen att han inte vågade rusa och skutta som sig annars bör.) Rättelse: en kommentatör påpekar att min källa har fel och att det var efter 1-0 mot Västtyskland i VM 1974 som Edström var så kass i magen.

VM 2006 är slut. Zinedane är slut. Portugal-Ronaldo är rädd för Rooney, SVT har bättre kommentatorer än tv4, coacher med grått hår och tuffa glasögon klarar sig bättre än andra, de som filmar fram straffar eller fjäskar för domaren kan dra åt pepparn ... och snart är det EM-kval! Ska vi hoppas att strumporna har vuxit ihop med shortsen till dess?

Kompetens hit och dit

Jag brukar hjälpa till när mina kompisar söker jobb och stipendier. Jag pekar med hela handen och säger skriv så, flytta det där, ändra, stryk, ta bort och stava rätt. Mycket beskäftigt.

Hemlis: Jag har aldrig sökt jobb till mig själv, så jag vet faktiskt inte riktigt vad jag håller på med.

Det tog lång tid innan jag fick klart för mig vad ”han stämplar” betyder. Jag såg framför mig hur den arbetslöse för att få de där åtråvärda slantarna var tvungen att stämpla brev eller trycksaker eller bara vad som helst.

Hemlis: Jag har aldrig varit arbetslös. Ja, jag vet, jag borde skämmas. Komma här och komma på mina höga hästar.

Nu har ännu en kompis fått jobb och ännu en kompis tilldelats stipendium. Därför vill mamma av mig (”jobbsökarproffset” ... hrrrm ... harrrrklll) få hjälp för att hon vill jobba fastän hon är en gammal pensionär.

Vi etablerar situation: Mamma är 69 år, akademiker ut i fingerspetsarna, pigg och frisk med hela lårbenshalsar och gedigna språkkunskaper i tyska, franska, italienska och svenska för invandrare.
Nu börjar det hända saker: Vid fyra olika besök hos Arbetsförmedlingen har hon försökt att registrera sig som arbetssökande. (Mamma är inte en hejare på datorer.)
Och så kommer vi snabbt till klimax: När hon äntligen trodde att hon hade lyckats med registreringen, kom ett pappersbrev från AF med orden: ”Du är ej längre aktuell som aktiv arbetssökande hos oss”.

Tänk om någon utan förvarning hade placerat mig på en gata i 1800-talets Paris och gett mig order att till exempel redogöra för naturalismen och den dåtida problemdramatikens habila realism. Eller bara bett mig att ta på mig korsetten och mjölka min ko.

Dagens lunch

Nästan hela kostcirkeln, huh?

Annars är det väl mest bio man längtar efter? En sådan där kall bio som man måste ta på sig collegetröja och jeans för att inte få lunginflammation av?

Jag trivs som en mask i en soptunna i denna värme. Svetten rinner mellan bröna, fötterna halkar omkring i sandalerna, håret klibbar i pannan och jag blir full av energi och livslust. Med Olle är det en helt annan sak.

Han får skavsår. Han får solsting. Han svär och domderar och pekar med hela handen på vad som helst och säger:
– Ska den ligga där?
– Får jag slänga den här?
– Hur hamnade den där?
– Vem har ställt den här här?

Vi andra hummar och svarar så gott vi kan.

Så här såg mitt garderobsbygge ut i en hel vecka.

Så här ser det ut sedan i förrgår. Men nu har garderobsbygget lagts på is.

Jag ska istället inreda ett arbetsrum i matkällaren. Konservburkarna och pastalagret får flytta till andra jaktmarker för att Olle ska få svalka sin överhettade hjärna.

Åhå, ser man på, jag sitter visst på ett par vilsekomna kalsonger. Hihi. Ska jag fråga hur de hamnade där och vem som har lagt dem där?

Nej.

Äckelpäckel

Läs inte detta om ni är äckelmagade och rädd för ... eh ... hrrrm. Småkryp.

Bästisgrannen åt räkor häromdagen. Nu ligger de stackare som blev över och deras kläder i hennes soptunna och guckar till sig lite. Det stinker. Det luktar verkligen riktigt illa. Soptunnan är flyttad från solen, men eftersom intaget av räkorna inte planerades och matchades med soptömningen, kommer de att få ligga där i 13 dagar. Tretton dagars stank.
Herr Fluga och hans gröna kompisar surar runt soptunnan. De är arga för att de inte får komma in till godiset där inne. När man närmar sig soptunnan, reser de ragg och skäller ut oss efter noter ... men är ändå lite försiktiga. Herr Flugas närmaste släktingar ville inte vara med på bild trots att jag väntade ut dem som en orangeklädd man i ett torn under älgjakten.

– Höhö, skrockade jag och pekade på Bästisgrannens tunna.
– Jag veeeeet, svarade hon och pekade in mot köket, dit några tydligen hade förvirrat sig.

Men. Man ska inte höhöa innan man har hoppat i sin egen galna soptunna.

Se där, tänkte jag. Riskorn. Någon har drällt riskorn på kanten av vår soptunna. Så tokigt, det lockar ju hit fåglar och det brukar grannarna inte gilla.

Jag ska bara hämta vattenslangen, tror jag. Med den kan man spola bort det andra kletet, det som ser ut som filmjölk. Ska bara slänga den här soppååååå... Uuuäääääh.

Svälj.

Eller kanske inte svälja. Kanske vill jag spotta. Kanske kommer jag inte att kunna svälja något på flera timmar. Varför tänker jag plötsligt på Max von Sydow och Monica Zetterlund?

Vad i hela friden har vi slängt? Ett kilo rutten biff? Femton öppnade burkar med fiskbullar? Den där mopedisten som sparkade omkull en kvinna här på gatan häromdagen? Eller kan gammal pasta och skrynkliga potatisar generera detta?


Är detta månne maskarnas gathörn dit de samlas för att snacka lite om väder och vind? Är det tonårslarver som står utanför tjorren och jämför kysserfarenheter och flirtar lite med det motsatta kö... Nejvisstja.

Nu är det bara åtta dagar till tömning. Ska vi sätta de små liven på fastekur eller ska vi tvärtom fylla soptunnan med laxerande vatten?

Om jag hade varit en popstjärna som jagades av paparazzifotografer och sensationsjournalister hade rubriken i morgondagens tidning varit:

Lotten i stor sanitärskandal: maskkränkning!
”De var överallt!”

Hur var det då i Göteborg?

1. Jag gillar lyx.
2. Jag upplever så gott som aldrig det som anses vara lyx.
3. Men ibland åker jag tåg i första klass.

Att åka tåg ensam i första klass med en internetdator och tyssssssssstnad är den härligaste lyx jag kan tänka mig. Visserligen måste jag först ta mig med mjölkpallståg till Katrineholm, där man byter till X2000 med air condition, men det är kul i tredje klass också, det såg vi ju i Titanic.

Planen var alltså: Eskilstuna–Katrineholm, sedan Katrineholm-Göteborg. Men ack och ve. Första tåget hade ersatts av en buss, som ”kanske-kanske-kanske kommer om en halvtimme, men den kan tyvärr dröja längre, vi vet inte”. Hade det nu varit en film, detta, så hade min vision av förstaklass-sittningen blivit suddig, vinglig och sedan försvunnit med ett poff och ett litet rökmoln.

– Men jag har ju ett tåg att passa i Katr...
– Ja, tyvärr hinner du inte med det. Du får ta nästa.
– Men kan jag boka plats på det?
– Nej, det är tyvärr fullt, du och alla andra får ta de platser ni hittar när ni kliver på.
– Men om det är fullbokat finns det ju de facto inga platser att ”ta” och jag har längtat efter internet i första kla...
– Nej, det kan du tyvärr glömma.

Hon var bra, den stackarn i SJ:s kassa. Runt om henne satt kollegerna och fick ta emot skäll så det dånade. Den allra argaste SJ-kunden (en s.k. parant dam) högg i med det värsta hon kunde komma på:

– Det här är ju .... det här är ju ... Jag blir så förolä... det här är ju kränkande!

Då fattade jag ett för mig väldigt ovanligt snabbt beslut. Jag var nämligen tvungen att vara i Göteborg klockan fyra. Så jag (håll i er) ... tog en taxi. Jag åkte taxi för tusen kronor till Katrineholm, hann med mitt tåg och fick sitta på min plats i X2000 och kom därför i tid till mitt möte i Göteborg.

Sedan bodde jag i en ryggsäck och kunde inte handla något eftersom alla pengar var slut och jag hade glömt min tandborste hemma och luktade som en tågluffare och var hes som en whiskytant efter Robbie Williams-konserten och upplevde ingen som helst lyx men sov sammanlagt fyra timmar vilket ju är ganska normalt.

Konserten då, hur var den?

– Jooo.

Hade jag fortfarande varit norrlänning hade det räckt med ett långt ”jooo” för att alla skulle förstå att det var fantastiskt. Men nu är jag ju inte norrlänning utan bokstäver på en skärm ... och då säger jag så här:

– Det var stort och underbart och fantastiskt och mäktigt att höra den nätta publiken på 57 000 sjunga samtidigt. Robbie Williams var otroligt rolig. Javisst, snygg och duktig också – men för mig framför allt rolig. Fast när det var slut, var det bara slut. Jag vill visserligen i framtiden gärna ta en öl med honom, snacka karriärval och sådant, men megakonserten är inte på något sätt mitt livs mest omvälvande kulturupplevelse. Detta var större:

När jag såg ”Stjärnornas krig” första gången 1977.
När jag såg ”Kung Lear” på Dramaten åtta gånger 1984.
När jag upplevde Povel Ramel live 1989.
När jag framförde en dassig pantomim inför jättepublik i en fransk teaterfestival 1991.
När jag var på Sundborn första gången 2003.
När jag var i Globen på Melodifes... nej förresten.

När det är friidrotts-EM i Göteborg om en månad, då ska jag säga till alla att där, där nere på de röda löparbanorna, där har jag stått. (Jag tog faktiskt ett par sprintsteg också för att kunna säga att ”där har jag sprungit”.)

Här är en rebus: Friidrott + cigarettfimp blir vem då?

Oj, vilken tur att jag inte är affektinkontinent

Varning. Detta är ett av mycket få personpåhopp av undertecknad bloggare.


Hahahhhhahahahahahahahaaaaaaaaa!


Liten andningspaus.



(Egentligen hade det väl räckt med ovanstående för att ni skulle förstå. Men vet ni vad jag sa innan jag fick barn? Jo:

– När jag får barn, då ska det inte ligga leksaker överallt på golvet.

Jag måste nog upprepa. Jag sade: ”barnen ska inte ha leksaker på golvet”.

Tankepaus.

Var i hela friden skulle mina blivande barn ha sina leksaker då? På hatthyllan? I blöjhinken? Under diskbänken?

Claes de Faire, journalist, ett hett namn inom journalistkretsar, en sådan där som kallas ”darling” av sina kolleger, han ska bli pappa den 23 november. Ja, inte den 17 november, inte den 1 december, utan prick den 23 november. Och då ska han kaaaaaaaaaanske låta sig bli överbevisad. För till dess är han övertygad om att det visst går att jobba ordentligt när man får barn.

Har ni hört det förr?

– Jomen, nä, jag ska inte bli en mesig myspysförälder.
– Nä, fan, jag tänker gå på krogen precis som vanligt.
– Och vaddå, blir ungen sjuk, då får man väl kalla in en barnvakt.
– Dessutom kan jag sova var som helst och när som helst, så mig gör det inget med lite vakentimmar mitt i natten.
– Höhöhö, skulle det kanske vara jobbigare med en liten unge än en rejäl baksmälla?

Det är som om jag skulle säga:

– Tsst, skyddsdräkt när man kör rally, vad är det för trams? Som om inte bilen skulle hålla för en smäll?
– Vaddå svårt att åka slalom? Det är väl bara att svänga när det kommer en ... vahettere ... pinne!
– Man skulle ta och bli politiker. Sitta där och bara tycka hela dagarna, lättförtjänta pengar, trallala.

Vet ni att i så fall hade ni banne mig sagt att den där, den där Lotten, hon har en konstig inställning, lite naiv ... hon ska kanske inte vara rallyförare/slalomåkare/politiker?

Claes de Faire ”tänker inte tillåta ett liv där man inte kan ge allt på jobbet” när han väl har fått ett välskapt barn utan krupp, utan ont i magen, med fantastisk dygnsrytm och där barnets moder inte har mjölkstockning.

Själv tänkte jag innan jag fick barn:

– Dagen efter förlossningen, ja dåååå, då ska jag ha linning och skärp igen.

Och så ska jag bli världens mest berömda och hyllade skådepelerska. Sen. Jag ska bara ta hand om mina fem välsnutna barn först.)

Rumpnissar

Det finns rumpor. Och så finns det rumpor. Eftersom jag om fyra minuter ska iväg till Göteborg för att kolla in Robbie Williams, tänkte jag kolla om det finns någon läcker bild på honom. Och så hittar jag denna bild. Uäääärk!

Jag tycker visserligen om Mel Gibson, men hans rumpa i ”Bird on a Wire” ... mjaeh. I ”Vänner” skulle Joey en gång vara stand-in-rumpa för Al Pacinos håriga (men fick inte jobbet för att han spelade över). Rumpor är roliga.

Från dagens rump(hum)or till dåtidens. Rabelais var 1500-talets mästare på pruttar, kiss och bajs. Jag gillar jätten Gargantuas toapapperstest: halsdukar, öronlappar, rosor, spenatblad, gardiner och kapuschonger är ok, men allra bäst funkar enligt honom en dunig gåsunge. Jag nöjer mig med vad som helst, så länge det inte är sådana där smala ekonomipack som tar slut efter fem meter.

Jag är inte jättesjuk

För två veckor sedan kravlade en liten fästing upp längs mitt ben, bet lite grann i min högra vad, spottade in lite borreliabakterier och bestämde sig för att bygga bo. Eftersom han inte hade ansökt om tillstånd, blev jag purken och krafsade bort den lille.

– Men vad haaaaaar du på benet? sade sedan alla till mig nästan varje dag.
– Tsst, det var en fästing. Vi får se vad det blir av det, sade jag lugnt.

För här har vi haft det mesta. Fästingar, loppor, löss, mask och parasiter så till den milda grad att Olle skrev en jätterolig och nyttig bok om erfarenheterna.

Men igår var det dags för läkarbesök. Vaden var inte vacker, borreliosen låg på lut, alla var oroliga och Bästisgrannen till och med rynkade pannan. Jag ryckte på axlarna, och drabbades av denna ovanliga rörelse av nackspärr.

Panik.

För när man har borrelios, kan den slå sig på nervsystemet (neuroborrelios) och leda till hjärnhinneinflammation. Ett säkert tecken på hjärnhinneinflammation är nackstelhet. Svårighet att böja huvudet framåt.

– Nej, jag har bara nackspärr, det är lugnt. Jag lovar att gå till doktorn, men lugna er, jag har – aj! – bara nackspärr och fästingen hade nog bara glömt att tvätta munnen när han bet i mig.

Sa jag och blev slängd i en bil som Bästisgrannen prompt skulle köra eftersom man med hjärnhinneinflammation inte är vid sina sinnens fulla bruk.

Allt gick bra. Läkaren tittade på mig och mitt fästingbettsmärke och min stela nacke och mitt jääääääääättestora blåmärke på överarmen efter onsdagens basketträning och så sa han:

– Jahadu, det blir lumbalpunktion akut.

Läkare som omedelbart ser att de ska skoja med mig får en guldstjärna och en kram (vilket ju inte är särskilt lämpligt med tanke på bakterieöverföringar). Jag har nu fått finfint penicillin och går omkring här hemma i bikini och halsduk.

I morgon ska jag, borreliosen, blåmärket och nackspärren åka till Göteborg och där ska jag gå på mitt livs första megakonsert: Robbie Williams.