Inte alls får i kål

Det är en underlig morgon i det stora, gula, fula huset. Alla var uppe på tok för sent igår, så det är helt tyst. Klockan är efter tio och jag är omgiven av sovande människor. Jag har kunnat jobba som aldrig förr, men glömde helt bort att jag ju har en tamagotchi blogg att sköta.

Nu gick jag en vända för att finna inspiration. Och måste inleda med att tacka den nu uppvaknande familjen, för detta är vad jag fann. OBS: inga bilder är arrangerade.

Bok på matta. Någon läser Nordisk kriminalkrönika på forskarvis med gula notisar och anteckningar i marginalen. Jag hoppas bara att det inte är Fyraåringen.

Tandborste i diskmaskin. Någon är väldigt smutsig i munnen? Jag kan inte lista ut vem det är eftersom alla utom Trettonåringen använder allas tandborstar huller om buller. (Fråga mig inte varför det har blivit så och skäll inte på mig, ni som desinficerar era. Vi petar i alla fall inte varandras näsor. Längre.)

Horn i socker lär vara en gammal fornnordisk rätt. (Finurlig uppdatering: Crrly tror att det är salt i skålen och att bilden illustrerar hjorthornssalt.)

För att inte tala om banan i stake.

Eller bi geting i lego.


Vilka drifter fick biet getingen att ta sig av daga på detta sätt? (Är det ens ett bi? Nej, det är en geting. Nu får jag skämmas.) Tänkte den ”hem ljuva hem!”, kröp in och fastnade?

(När jag försiktigt lirkade ut biet getingen, hade jag förväntat mig ett plopp! och att den liksom skulle dra häftigt efter andan som de gjorde i The Abyss. Men nej.)

Uppdatering
Ser man på, jag tyckte mig minnas att jag har hittat saker i diskmaskinen förut.

Gamla ting och nya grejjer

Nu ska jag försöka analysera mig själv. För jag undrar vad det är som får mig att om och om igen läsa artikeln om den hundra år gamla bilen som med dispens för fotogenlyktorna klarade bilbesiktningen igår.

(Jag har lärt mig att när man länkar ska man länka många ord på en gång eftersom det är tydligast så. Men visst ser det där jättekonstigt ut? Va? Lagom är bäst? Jaha.)

Jag tycker ju om gamla ting. Jag sparar på allt från min gammelgammelmormors bröllopsskor och farfars frackar till matteböcker och barbieskor. Detta gjorde jag även innan bloggessensen inträdde. Vart jag än flyttade, vilket jag gjorde ofta och långt, släpade jag kartonger med texten ”MINNEN” mellan källarkontor och vindar. Min djefla man kan lika gärna tända en bombstubin när han vrålar:

– Ska du verkligen spara på alla urklipp om Melodifestivalen 1975?
– Får jag slänga din farmors trasiga lampa?
– Är det här en f.d. klänning eller en dammtrasa?
– Din mammas gamla zebrabikini passar dig ju inte ens!

Mannen med bilen – en Orient Buckboard 1907 som 1923–1974 stod i en småländsk vedbod – månar om det som var förr. Det är det jag gillar. Att inte fnysa ”äh, det är nya tider nu” utan faktiskt lyssna, känna och uppleva allt gammalt ... som i en tidsmaskin. (Hjälp, jag låter som Ernst.)

Här är en snarlik, fast från stavningsreformsåret 1906.

De första bilmodellerna såg ju ut som den vagn som hästarna drog. Här har vi min fascination: man visste inte bättre. De första tv-apparaterna påminde om radions utseende. De första datorerna såg alls inte ut som skrivmaskiner, men gör det nu. Den första jääähääättestora i-poden påminde om en Sony Walkman från mitten av 1980-talet.

Den första cykeln såg ut som ... Törnrosas spinnrock?

Hur kommer nutidens nyheter att se ut om femtio år? Alla pratar om kombinationsfunktionalitet med telefonen, tv:n, radion, stereon och damfrisörskan i en och samma apparat. Är det det som är framtidens melodi?

Jag saknar idag bara en enda uppfinning egentligen. Teletransportören. (Ok, tidsmaskinen också.)

Omedelbar uppdatering
Men jisses. Jag upprepar mig. Jag har skrivit om denna min teletransportörslängtan tidigare:
Uppfinningar
Framtidsfantasi

Eat shit and die!

Steel Magnolias var en liten trevlig bagatellfilm på sin tid (1989). Nu har den vuxit eftersom den var en av Julia Roberts första filmer och Shirley MacLaine är så bedårande elak i den. En av hennes repliker är:

– Eat shit and die!

Japp, Steel Magnolias kan man se igen.

En helt annan film är Full Metal Jacket (1987). Den är ju känd för att den ... är just Full Metal Jacket. Och väldigt bra. Underligt är att jag inte har sett den sedan den gick på bio. Oj, Matthew Modine ser lite sliten ut idag.

I denna film är det en rekryt som skriker ... tadaaa:

– Eat shit and die!

Nu skriker jag sällan på engelska, och jag har heller inte skrikit ”Ät skit å dö” som jag hörde en ljuv tonåring skrika åt sin öldrickande lika ljuva kompis ute på busshållplatsen inatt.

(Ni undrar om jag var vaken inatt igen? Jahapp. Femtonåringen hade fyra kompisar på övernattning. Sov de? Nej. Hoppade de studsmatta klockan 03.35? Japp. Tittade de på ”Secret Window” i gryningen? Japp. Sover de nu? Jahapp.)

Men. Ni har nu läst allt detta bara för att jag ska kunna publicera dagens bild med lite oklar skärpa.
Mammasnigel:
– Nejnej, glid inte förbi! Stanna här, det är fullt av protein och fibrer!
Barnsnigel:
– Uäärk, jag vill ha ketchuuup!

Denna idyll ägde rum i lördags när det hade regnat ett bra tag. Sniglarna var överallt och jag kände mig lite som Tippi Hedren i Fåglarna eftersom Trettonåringen och Bästisgrannen flaxade omkring mig, tjutandes, skrikandes, pipandes och hoppandes. Själv gick jag med starka, stora kliv rakt fram ... tills jag hittade bajsmåltiden. Ett bra tag trodde jag att det var en kompis de käkade på, men han var i så fall i upplösningstillstånd. Jag låg på mage och svor över skärpedjup, regn på linsen och min vanligtvis lydiga kamera och bytte vinkel gång på gång tills ... klafs.

– Oj, jag krossade mamman med armbågen!

Är detta en allegori? Symboliserar mamman småföretagarna i världen? Eller är bajskorven kanske en omvänd eufemism som trivialiserar den djupare mening som ju fekalier i poesin plägar ha och som ... nej. Det är bara en naturbeskrivning med liv och död.

Eat shit and die.

Mina senaste 24 timmar

– FÖRBASKADE FULLMÅNE! skrek jag, hoppade upp ur sängen och viskade ”Somna om. Det var inget!” till min djefla man som skräckslaget och nyvaket satte sig upp med händerna som till skydd mot ett slag eller en fallande fullmåne.

Jag bytte säng. Vred mig ett par varv och fastnade i påslakanet. Bytte till en annan säng. Läste ut Frank McCourt-boken. Sneglade lite på datorn som jag bär med mig som en snuttefilt, men öppnade den ståndaktigt nog inte. Bytte säng igen. Fastnade i örngottet. Tänkte på Herkules Jonsson.

”Överliggande kramaxel och kalasvev och dubbla förknasare” säger de inte just här.

Jag ryckte ut ett näshår och tittade ut på fullmånen som såg ut som en halväten tortilla och därmed ju var spik nykter. Fick en tår i ögat eftersom näshårens utryckande har den effekten på mig.

Jag bytte till en obäddad bäddsoffa. Drack varm mjölk, åt en banan och borstade tänderna och hittade en finne i mungipan. Kliade bort en fästing i armhålan och beslutade att det var den som hade hållit mig vaken eftersom månen var oskyldig. Bytte till min egen säng. Somnade klockan fyranånting, vaknade klockan åttanånting, målade ett halvt staket, två fönster och tre barn samt tränade basket och sträckte en rumpmuskel ungefär som Per Elofsson.

Nu känns det som om rumpan sitter i ryggslutet och lite i blindtarmen. Jag tror att det bådar gott inför natten, ungefär som hokus pokus abrakadabra filiokus sim sala bim.

------
Redogör för era senaste 24 timmar! Det jag åt och gjorde på toa är utelämnat, så om man är helt sanningsenlig kan det bli hur långt som helst. (Sedan kan vi dessutom lägga alla redogörelser i en tidskapsel och se om de håller i 50 år.)

Före och efter. Då och nu. Hihi och aha.

---
Stort och fantastistiskt – dessa har lämnat redogörelser på egna bloggar:
Ewa
VBK
Anna
Solusfemina
Trulsa
Jessika
Studiomannen
Heléne
Lady Stalker
Den djefla mannen
Ica
Flinn
Moster Mjölgumpa
Jolie Suédoise
Gitto

Man kan som bl.a. R Skriverier skriva i kommentarerna också, förstås.

Messerschmidt i kubik

Jag kan stava.
Jag kan spela basket.
Jag kan till och med köra bil.

Men jag kan en sak till. Jag kan ingjuta mod och lugn i nyblivna föräldrar.

När man får sitt första barn är man (i alla fall i de flesta fall) ett koko. En airhead. En storögd, förvånad och (i alla fall i de flesta fall) fundersam förälder som faktiskt är rätt ovan vid situationen. Man förstår inte vad plus sju grader innebär för ytterkläder, man tror att barnvagnar ska slitas ur ens grepp, man läser inte bokstäverna i tidningen och man begriper inte att folk inte talar mer om bajs.

Visserligen födde jag vårt sista barn 2002 och vårt första redan 1992, men jag minns allt tydligt. Jag vet knappt när Karl XII föddes och har svårt att skilja på Iwojima och Okinawa, men känslan av ”men vad tusan han har ju fått mat alldeles nyss” minns jag med säkerhet. Visserligen minns jag lika säkert Ingemar Stenmarks 86 världscupsegrar och Björn Borgs ömmande magmuskel, men det tror jag har att göra med min selektiva hjärnförmåga.

Dessutom har jag sedan dess ett gäng olästa dagböcker där ”NAVELSTRÄNGEN!” har lika stor betydelse som ”faan, fortfarande 72,5 kg”.

När jag läser att Crrly nyss födde barn och att Isobel hade planerat att flytta samtidigt som hon krystade på BB, vill jag springa dit och säga kloka ord och hjälpa till med disken och ta över när galna släktingar har synpunkter på bröstvårtans eller den nyblivna faderns position. Förmodligen hade de lappat till mig och vrålat oförskämdheter och istället följt sin intuition, men ... jag vill ändå vara där som en leende ängel. Eller sekreterare! Eller amma. (Har genomlidit i runda slängar 375 mjölkstockningar.) Eller städerska. Kocka? (Spaghetti med köttfärssås.)

Det finns en sak som man behöver som nybliven förstagångsförälder. Det är självförtroende och sömn. Nej, vänta det var ju två saker. Det finns två saker man behöver som nybliven förstagångsförälder, och det är lugn och ro samt glada tillrop. Nej, vänta det var ju tre saker till. Det finns framför allt en sak man inte behöver som nybliven förstagångsförälder, och det är dåligt samvete.

Dessutom måste jag än en gång berätta om vår deal. När vi bytte vår allra första mekoniumblöja den 11 mars 1992, sade min djefla man:

– I fortsättningen föder du alla våra barn medan jag byter alla blöjor, ok?

Helt ok. (Han visste då inte att det skulle bli fem.)

Mamma och pappa och jag. Visst ser de nyblivna förstagångsföräldrarna pigga och glada ut?

En förfärlig natt

När folk berättar om sina drömmar, faller jag i trans av purt ointresse.

– Och då kom någon, jag vet inte vem, och sade något, jag minns inte vad och så vaknade jag. Var inte det konstigt? VA? Sover du?

Tur då att jag inte ser era reaktioner när jag måste berätta om vilken himla jobbig natt jag har genomlidit. Jag ställer upp det i punktform så att ni orkar läsa.

• Ett grannhus var till salu.
• Jag bestämde oss för att köpa det som en investering och sedan sälja det med enorm vinst för att få råd att köpa färg till vårt eget halvmålade hus.
• Men ägarna hade inte flyttstädat ordentligt och hela natten fick jag sitta med lagfarter och idioter till mäklare som skulle ha procent på varenda krona, kan ni tänka er.
• Tyvärr hann jag inte vakna innan drömmen var slut, utan blev tvungen att sälja huset med förlust.

Jag frågar runt lite. Kommer ni ihåg en dröm ni har drömt för länge sedan?

– Ja, jag satt fast i ett jättestort spindelnät, men då kom Mumintrollet i tarzankläder och räddade mig, berättar Trettonåringen.
– Ja, jag drömde att i huset mittemot vårt stod det kor på balkongen. På femte våningen alltså, berättar min mamma.

I kommentarerna till förra inlägget, har vi enats om att midsommaraftnar kräfva stövlar och starka drycker för att orkas med. Annandag midsommar kommer jag att sova middag för att orka med. Tyvärr måste jag nog lägga mig att sova nere i källaren, för enligt Snorre Sturlasson drömde Halvdan Svarte om framtiden endast när han sov i en svinstia.

Midsommarafton (himla uppdat.)

I Luleå bodde vi på Midsommarvägen. Det var i sanning ett trevligt namn på en gata. Ett tag bodde vi även på Havsöringsgränd, men det var helt obegripligt för den nioåring jag var då. Havsöringar är fiskar, och vad har de att göra i en gränd?

Idag är det midsommarafton och jag sitter vid en sprakande kakelugn med en filt runt benen och en stor, varm tepotta på soffkanten. (Den kommer att trilla ner, jag vet. Men jag gillar att ta risker i livet.)

För två år sedan skrev jag i dagboken:

”Systembolaget är jättestängt på midsommarafton. Verkligen helt igenbommat. Jag stod där med tio lika förvånade dumskallar med näsan mot fönstret och såg alla små nubbar som jag inte skulle komma att dricka.”

År 2005 tillverkade vi nyktert en midsommarstång med en Godzilla i toppen och levde lyckliga i ett år till.

Förra året var vi på hoppagrodortillställning med jättestång, hundratals knätofsar och trehundra dragspel.

År 2006 fick den dåvarande Tolvåringen oss – hippieföräldrarna – att posera på detta utslagna vis.

Igår rev jag ett staket och skrivade skruvade fast fem (av tolv) saknade garderobsknoppar, dammsög, var med diverse barn hos tandläkare och optiker, handlade beslag som jag inte vet vad jag vill göra med (men de var så sköna att hålla i handen), spillde kaffepulver i källartrappan, lirkade loss en bh som hade fastnat på Fyraåringens huvud, bangade från en fysträning med A-laget, såg en basketfilm och borstade håret (vilket händer så sällan att folk som sedan ser mig utbrister ”men vad du ser konstig ut”) samt åt tre portioner spaghetti med köttfärssås.

Åkte jag till Systemet och köpte en nubbe? Nope. Glömde. Igen.

------
Stavningsuppdatering
Det här med ”skrivade” där uppe – det är ännu ett ord som bara blir fel när jag skruver skriver det. Hur mycket jag än koncentrerar mig. Basket, nej basker och försäkring respektive förskingring är andra felskrivningsvänliga ord.

Kläduppdatering
Jag läser i tidningarna om hur man blir sommarfin i capribrallor, romantisk vidd och svepande chiffong. Dragsko under bysten, spets över bysten, stärkt byst, stråveck över bysten och somriga frisyrer. Sedan tittar jag på ännu en bh i Fyraåringens tufsiga hår, molnen och regndropparna och termometern.

Rapportuppdatering!
Bästisgrannen säger gång på gång ”ressischööööör” och påstår att hon i alla år har sagt så och uppvisar för att få tyst på mina protester ett nakenfoto på mig från när jag var 15 år. Då kryper jag under hennes veranda och hittar där en halvt ihjälskrämd igelkott som jag i den stora förvirringen kallar igelkopp. Därför För detta får jag utstå smädelser.

Foto: Bästisgrannen.

Tandställning

Det ord som jag oftast i förbifarten nämner måste vara basket. Eller kanske spaghetti och köttfärssås. Kanske källartrappan? I tio-i-topp kommer säkerligen ”utstående” i kombination med ”tänder”.

I början av maj kom plötsligt ett brev hem till Trettonåringen. Det var en enkät från tandläkaren:

• Har du haft besvär med tänderna under en längre tid?
• Hur länge har du känt behov av tandställning?
• Är det du eller dina föräldrar som har uttryckt önskemål om tandställning?
• Om du har fler frågor om tandreglering, kan du ställa dem på ditt första tandregleringsbesök den 13/5 kl. 15.15.

Trettonåringen svarade Va? och Nej! på alla frågorna, men vi enades om att vi i alla fall borde gå på det där besöket. Där visade det sig efter två sekunders undersökning att tandläkaren vid Trettonåringens senaste kontroll hade bestämt att hon behövde tandställning. Men oj, hoppsan, han hade visst glömt att tala om det för oss.

Tandagnisslan hördes då från mitt hörn, för det måste ju vara ett effektivt sätt att få en tandläkare att förstå frustration.

Idag var det så dags för inskrivning på tandregleringskliniken. Damen i receptionen måste ha fått direktiv om att hantera patienter med s.k. respekt, för så här lät det:

– Födelsetid för dottern?
(Kvart över sju, hurså? Jasså, personnummer!)
– Kan dottern de sista fyra själv?
– Och mamma heter?
– Och mors telefonnummer?
– Har mamma även mobil?
– Finns det nummer till far?

I väntrummet fick vi njuta av ännu en gammal tandläkarstol.

Lådan med vit översida var intressant, kanske kunde den lysa? Men vad är den där bollen?

Titta, där ser man ju mig! Men vad ääär det?

Bollen var ihopkopplad med denna grej på golvet. Hallå alla bloggläsande tandläkare, hjälp!

Det underliga mamma- och mortilltalet fortsatte i undersökningsrummet, och blev alltmer absurt.

– Kan mamma sitta där?
– Nu kan mor sitta i väntrummet.

Jag ville skrika KAN VI INTE LÄGGA BORT TITLARNA OCH DUA VARANDRA? men tänkte att jag för en gångs skull skulle tänka mer på Trettonåringens utsatta situation än min egen.

Det som ska korrigeras är en hörntand som har kört vilse och därför inte puttat bort en mjölktand. Den lilla vita mjölktanden lyser som en hollywoodtand bland de andra normalfärgade vuxentänderna och måste dras ut, samtidigt som hörntanden på rymmen ska tryckas i rätt läge genom att hela munnen sätts i en tvångströja som kallas räls.

Eftersom jag fick en (synnerligen ineffektiv) tandställning när jag var elva år, minns jag undersökningen och avgjutningsproceduren mycket väl.

Kolla, avgjutningsmassan trycks ut genom formens hål och ser ut som maskar! Hm. Jag har inte lika snygga naglar som tandläkaren.

Den där massan smakade lite mint på min tid. Efter den får man bita i en vaxmassa som är varm och mysig. Trettonåringen upplevde idag ingenting som mysigt, varmt eller gott, ska kanske tilläggas.

Ute i receptionen igen, hittade vi denna, lika mystisk som den blänkande bollen. Vad ska man göra? Jag tyckte lite i rör nr 2, och fick det inte på plats igen. Men betyget stämmer ju. Att vi hade tid att undersöka betygsapparaten berodde på att receptionisten var upptagen i telefon. Länge. Helt öppet och utan en tanke på sekretess, fick alla i kön höra detta av henne:

– Ja, han satt inne på anstalt till den 18 juni. Nu hittar vi honom inte. Finns det någon som vet var han ... Nej, han har inte dykt upp på något återbesök. Nej, dessförinnan var han på XX (namn på anstalt). Personnumret har jag, men han har inte ... Nej, han hade en tid i februari, men då dök han inte upp. Jaså på XX (annan anstalt). Kanske pastorsexp... eller Skatte... nej. Ja, det blir ju billigare för samhä... Ja. Fast på XX (namn på anstalt) är han tydligen inte längre. Nej, man vet ju inte hur det är med ... Ja. Ja, 18 juni 2007.

Ryyys.

'Schäkta en yngling, men vart har det sunda förnuftet tagit vägen?

Se på hur du äter – andra gör det

Både Saltstellan och Fast Food Lovers berättar idag om den nya produkten för oss som gillar enkel matlagning som kladdar och kletar och brinner i munnen.

Det är Old El Pasos nya tacovariant – som går på potensmedel eftersom den står av sig själv. Nu är det ju så att jag redan har testat detta. Jag som aldrig är först med något, har tydligen varit det.

Den gamla tacon har rundad bas; den ser ut som ett långsmalt U. När man biter till, lägger man huvudet på sned och om man sedan inte är snabb att vända huvudet rätt igen, har man snart sås rinnande in i örongången. Tricket är då att inte ha så rinnig köttfärs, långa grönsaker och guacamoleklister samt att klämma ihop den trasiga tacon lite så att det mesta stannar kvar. Eller i alla fall trillar ner på tallriken.

Den nya tacon har en platt bas. I och med att basen är bredare, ryms det mer i dem. Fine, bra, jag vill äta stora tuggor i stora lass, slabba och slafsa och inte alls låta vinet rulla i gommen utan bara plaska ner i magsäcken så snabbt som möjligt.

Men.

Eftersom basen är bredare, blir även avståndet mellan sidorna större. När man gapar efter mycket, måste man i detta fall svälja lite i taget. Man måste nibbla lite i tacokanterna och stoppa in tungan mellan tacoväggarna och skoooopa ut maten. Lapa som en katt. För om man biter i hela tacon – som vi ju har lärt oss att man ska göra – bryts basen omedelbart i två delar.

Det är som två sänggavlar som bara har täcken och kuddar emellan sig, ingen sängbotten. Om man redan förut hade problem med bordsskicket, kan detta i och för sig vara lösningen: alla äter lika slafsigt.

Jag äter med hela kroppen. (Bildrepris.)

Nu blev jag sugen på Barry Lyndon.

Uppdateringsfundering
Eller är det en annan film jag tänker på? Är Barry Lyndon helt fel? En man och en kvinna äter så stekfettet skvätter upp i håret på varandra i en mörk taverna.

Uppdateringslösning!
”In a celebrated scene, Tom Jones and Mrs. Waters sit opposite each other in the dining room of the Upton Inn, wordlessly consuming an enormous meal while gazing lustfully at each other.”

Lilla lillasyster

Idag åker jag och barnen hem till min lillasyster Orangeluvan som har blivit vuxen och köpt ett nybyggt radhus. Tänk att lilla, lilla lillasyster har blivit så stor. Klarar hon amorteringarna? Vet hon att man måste lägga om lånen ibland? Kan hon veckohandla? Tänk om det är ett fuskbygge! Hon är ju inte mer än ungefär fyra år gammal, hur ska det gå?

Orangeluvan var ett år, jag var åtta.

På bilden ovan bor vi på Mätaregränden 8 i Lund. Jag har på mig barnflickan Astrids dödscoola, vita skinnjacka med lurviga ärmar. När Astrid slutade jobba hos oss, blev hon fotomodell i Frankrike. Sedan hittade vi henne i charkdisken på Jätten (en mataffär).

Vilken fin telefonbänk vi sitter på. På just den där telefonbänken deppade min pappa när han fick höra att han inte fick tjänsten på Högskolan i Luleå. (Sedan fick han i alla fall tjänsten och vi flyttade 160 mil.) På just den där telefonbänken satt mamma och grälade med sin mamma i telefon. På just den där telefonbänken satt jag med min lillasyster en dag 1972.

Och den där telefonen, den där Cobran, vart tog den vägen? Nu är jag äntligen framme vid dagens egentliga ämne: telefoner. Kommer ni ihåg hur det var förr när det ringde hemma?

Ring ring!

– Jag tar det!
– Nej, jag tar det!
– Jag tar det, det är till mig!

Alla rusade samtidigt till den telefon som var närmast och eftersom det sällan fanns fler än två telefoner, krockade två telefonsuktare på vägen, en trillade och slog sig blodig på den knottriga vävtapeten – för att inte taaaala om när det var sjögrästapeter som vid friktionskontakt orsakade svårläkta brännsår. Hemma hos oss svarade vi alltid med för- och efternamn och det var riktigt spännande att få höra vem det var som ringde. (Andra familjer svarade med sitt telefonnummer. Det var underligt.) När det idag ringer hemma hos oss, blir det så här:

Ring ring!

Ingen gör något. Sju personer visslar obekymrat och fortsätter med sitt.

Ring ring!

Alla lystrar ... kanske vill någon annan svara? Inte ens Fyraåringen kan slita sig.

Ring ring!

Någon höjer volymen på radion för att inte bli störd av ringandet.

Ring ring!

– Kan nån ta det?

Ring ring!

– Svara!

Ring ring!

– Jamen det är inte till mig! Inte så här dags! Åh! ”Okänt nummer”, jag vill inte!

Ring ring!

– LOTTEN BERGMAN!
– Ja hejsan, jag söker Charlotte.
– DET ÄR JAG MEN JAG LYSTRAR INTE TILL DET NAMNET OCH JAG VILL INTE KÖPA NÅGOT!

Dessutom har vi sladdlösa telefoner så om man faktiskt offrar sig och ska svara, så tar det ofta såpass lång tid att hitta en fungerande telefon att den uppringande ger upp och ringer till mobiltelefonen istället.

– Svaaaara! Vems mobil är det som ringer?

Internet eller internet? (uppdat.)

Förra inlägget handlade om mina släktingar och det gröndaskiga släktfotot. Helt logiskt kom då Stina med följande fråga i kommentarerna:

Jag skriver på min magisteruppsats och behöver en utredning angående det här att skriva "internet" med stor bokstav eller ej.

Jag svarade:

Internet skrevs förr alltid med versal eftersom det var ett namn – och var därför inte med i SAOL, eftersom SAOL inte har med namn. Annars hade ju Lotten varit ett givet uppslagsord.

Men nu är ju inte Internet längre endast ett namn på det internationella datanätet utan en företeelse som diskmaskin eller bananpaj: internet. I SAOL (2006) finns alltså både Internet och internet med. Så: skriv som ni vill – men var konsekventa!

Cruella lade till:

Den s.k. branschen skriver än så länge Internet med stor bokstav, så håll er till det är min insiderrekommendation. Däremot behövs inte längre bindestreck vid ord som Internetanslutning.

Men minns ni när ni stötte på internet för första gången? Minns ni när ni skickade ert livs första mejl? Det gör jag. Jag höll föreläsningar om ARPA och DARPA redan innan Google fanns och grälade några år senare med kursdeltagare som påstod att Altavista var bättre än Google. Jag skrev till Ikea och talade om att de nog behövde en sajt och att jag skulle ju kunna göra den åt dem.*) I mitten av 90-talet ringde jag till DN för att mejla in ett kåseri som de inte ville ha.

- Hej, jag skulle vilja ha mejladressen till DN.
- Mej? Adress? Adressen till mej?
- Nej, elektronisk post!
- Internt? Sådana bruna kuvert med hål i?
- Nej, määäjl, brev som skickas via datorer.
- Vänta ett tag. Jag kopplar.

Och så hamnade jag på avdelningen för utrikesnyheter, som inte heller hade någon mejladress utan hänvisade till ett faxnummer. (Naturligtvis skrev jag sedan ett kåseri om detta och skickade det till SvD. Som inte ville ha det.)

Under åren på Nationalencyklopedin hade vi datormeddelanden som vi kallade ”plong”. Det sade nämligen plong när de gröna bokstäverna dök upp på den svarta skärmen. Det gällde att läsa och svara omedelbart – att återvända till ”plonget” senare var mycket komplicerat. Tänk er att jag sitter och redigerar artikeln om t.ex. akvedukt.

... bro som har till uppgift att föra en vattenledning med fri vattenyta eller en trafikkanal över en dalgång, en väg, en järnväg eller ett vattendrag. I vidare mening ...

PLONG!
Vem har bestämt att vi ska ha uppslagsordet ”ficklock”? Glöm inte att det är du som ansvarar för matlaget imorrn. Har du sett Maggans strumpor idag? Är du färdig med ”autoklav”?

De var inte bra för koncentrationen, de där plongen. Nä, nu ska jag skriva några roliga mejl.

-----
*)
hybris, starkt överdriven uppskattning av det egna jaget och den egna förmågan.

------

Sju trasiga laptoppar, kassdisketter en masse, diskettläsare och en rullbandspelare tog tid att hitta eftersom de var placerade på ett ovanligt bra ställe i källaren.

Ett släktfoto

I mina digra samlingar av sådant som kan vara bra att ha, finns förstås även sådant som inte någonsin kommer att behövas. Kanske kan jag idag förmå mig att slänga

• min allra första morgonrock (rosa, Broder Jakob hade en likadan fast ljusblå)
• min tandställning (en sådan som sitter fast i gommen, men som med tanke på mitt utseende faktiskt inte funkade så himla bra)
• Hej matematik (matteböckerna i lågstadiet)
• örhängen från 80-talet (stora som julgransprydnader)
• alla gamla svartvita foton som ingen tittar på längre.

Nej, jag bara skojar. Inte ska jag slänga några foton heller. Förmodligen inte örhängen heller.

Produktidé: kan man skriva ut gamla foton, laminera dem och tillverka örhängen av?

Bilden här ovan togs förmodligen när mina farföräldrar firade guldbröllop 1970. Ni ser min farmor som var pytteliten och min farfar som på sin tid var längst på kompaniet och de tre barnen. Min pappa är sladdisen den med de diskreta glasögonen (storasyster Ulla är 13 år äldre, storebror Sten 17 år äldre).

Jag försjunker i bilden och Faster Ullas klänning. (Tio år tidigare såg hon ut så här.) Farbror Sten (som var ursnabb på 100 meter) har slips men inte pappa. Hm. Revolterade pappa eller slapp han eftersom han var lillebror? Hm. Hoppas att jag ser ut som farmor när jag blir gammal. Hm. Tänk att farfar överlevde spanska sjukan. Hm. Farbror Sten ser ju ut som en filmstjärna.

Men hur kunde ateljéfotografen ställa upp familjen så här? Vad var tanken? Varför är männen allvarliga medan kvinnorna fnissar? Varför är inte farmor och farfar i bildens centrum? Jag vill ha en speakerröst som förklarar. Tidsmaskin hitåt! (=Jag ringer pappa.)


Uppdatering
Pappa berättar:
”Farbror Sten sprang 100 m på 11,1 sekunder och förstörde sina fötter i dåliga spikskor. Men han var bra i kula också! Nålen på min kavaj är en LUGI-nål (pingis).”

Mamma berättar:
”Faster Ulla hade nypermanentat hår och farfar var ledsen för sina ögon (starr). Farmor ohlala, så bedårande. Men hon var inte pytteliten utan normallång för sin generation (född 1895). Jag undrar om inte de som står längst bak är upphöjda på någon pall. Faster Ulla var rolig så in i vassen när hon pratade!”

Åtgärdspaket

För prick ett år sedan pyntade vi huset gult och blått och hängde fast flaggor på bilen och sparkade i kakelugnen så att Sverige vann den första VM-matchen. Jag mindes Fimpen och var helt tokig av spänning och förväntan.

Idag ... gör jag inget. Men det kan man faktiskt också skriva om!

Eftersom jag måste ta tag i sovproblematiken har vi tillsatt en sömnutredning och beslutat att jag ska avlägsnas från den snarkande djefla mannen i ett par nätter. Jag har även broderat en tavla med mitt eget berömda citat:

Sömn ska njutas i stora sjok,
inte i kryddmått.

(Nej, egentligen broderade jag inte. Jag skrev ut den på skrivaren och tryckte fast den på väggen med kluddklet.)

Därför var det med ironisk träffsäkerhet som jag kl 01:03 inatt blev väckt av Femtonåringen.

– Mamma? Sover du? MAMMA?
– Va? Va? Vad har hänt? Vem är det?
– Hör du mig?
– Ja, det är klart, vad har hänt?
– Jo, jag tänkte bara säga att jag ju inte ska passa någon tid imorrn, så kan du be alla andra att inte väcka mig?

Så ikväll ska jag instruera barnen att på lappar i köket tala om vem som ska väckas och inte väckas och de som de facto äger väckarklockor ska få batterier till dem.

Nu känner jag mig jättepigg. Jag tror att jag ska bygga en pergola, det gjorde alltid pappa när jag var liten. Sedan ska jag köpa hot pants, för igår såg jag en dam tant tjej kvinna mamma i min ålder ha på sig sådana. Hon såg så himla utvilad ut. Handla fil, mjölk och en bandsåg måste jag också. Slutligen ska jag städa hela Parken Zoo åt orienteringsklubben.

Nämen! Sover 15-åringen fortfarande? Honom måste jag ju väcka! ZZ Top passar bra som revelj.

-----
Militär allmänbildning:
Tvärtomrevelj heter tapto. Kan det vara något? Någon tutelituhuuutar när det är läggningsdags för mig?

Intill döden trött

Fåglarna i skorstenen har äntligen flyttat hemifrån. Vi vet inte riktigt om det är ett sammanträffande eller ej, men i samma veva upptäcktes en stel, liten blöt stackare till ungfågel ... död i den uppblåsbara poolen.

Skatan är död. Men vi tror att det var kajor i skorstenen.

I skorstenen är det alltså tyst. Solen lyser och regnet regnar och barnen är inte uppe och går på nätterna längre. Men varför är jag då så trött? Jag vaknar varje morgon med den omedelbara tanken ”åh, vad jag är bakis” trots att gårdagen ju var en spiknykter dag.

Nu är det ju så att jag får vara trött. Som egenföretagare kan man utan besvär toffla omkring med skorstensfrisyr och svullna ögon samt en finne på hakan. Jag kan redigera som ett proffs även om jag tar tre middagslurar och inte ens kliver upp ur sängen förrän det är dags att hämta Fyraåringen på dagis.

Men inte idag. Idag ska jag nämligen åka till Stockholm för att fotograferas för en tidning som kommer ut i slutet av augusti. Jag ska se seriös och kontrollerad ut och samtidigt vara jätteläcker, har jag planerat. Hade jag varit med i utseendesvängen hade jag nu tagit till alla knep som finns, t.ex. att

• lägga gurkor på ögonen
• lägga tepåsar under ögonen
• damma mumiepulver på kindkotorna
• smörja händerna med fetaost
• doppa kluvna hårtoppar i bröstmjölk
• hälla citronsaft i hårbotten
• gå på hackad mandel för att stimulera blodflödet
• pensla motorolja på skrattrynkorna
• tatuera Ingmar Bergman på armen (blickfång!)
• tugga på trolldeg som bleker tänderna.

Nej, jag har verkligen ingen aning. Nu ska jag tvätta mig under armarna i alla fall.

Skönhetstrick nr 1: hårgardin.

Lynchstämning

Långt före ”Twin Peaks” (1990) fanns det två män som hette Lynch, och som brukade utdöma straff utan rättegång. En hette Charles och en hette William och bägge sprang de omkring och gav order om piskrapp runt 1782. Dessutom finns det en plats som heter Lynchs Creek i South Carolina, där man inte heller var så pigg på rättegångar. Lynch hit, Lynch dit.

Etymologin till ordet ”lynchning” är alltså oklar, även om man kan ana att det är en eponym. (Alltså något som har fått sitt namn av ett personnamn, t.ex. bantning och becquerel.)

Det om detta. Vi följde ”Twin Peaks” slaviskt och jag äger fortfarande en t-shirt med texten ”I killed Laura Palmer” och alla inspelade videoband finns i källaren. Regissören David Lynch brukar i sina filmer ställa gott mot ont: den ljuva Laura Palmers mörka hemligheter, vackra, röda draperier med förfärliga mördare bakom, vackert hår på skallar som krossas ... ja, ni förstår.

Jag har hittat en egen lynchstämning på Coop.

Ljuva blommor, förtal och ond, bråd död.

Lite splittrad (uppdat.)

Jag – som har internet overallt – sitter just nu i Sporthallen och väntar på en skolavslutning. Känner mig hemma, för det är här vi kollar på elitbasket i vanliga fall.Sjuåringen och Nioåringen går idag ut ettan och trean på en skola medan Trettonåringen och Femtonåringen går ut sjuan och nian på en annan. Det är helt ok, för Fyraåringen är på dagis och det var en hel timme (nu!) mellan den ena och den andra avslutningen.

Men nästa år blir det lite tuffare.

Då har vi ett barn på dagis, ett på lågstadiet, ett på mellanstadiet, ett på högstadiet och ett på gymnasiet.

Uppdatering
Och så här såg det ut. Jättecoolt.

Uppdatering
Trettonåringen satt långt bort på en annan läktare och berättade att när de släckte i lokalen och sprutade rök i dörröppningen där niorna skulle komma in, var det en människa som syntes tydligt i mörkret.

Det var jag som lystes upp av datorskärmen.

Efter avslutningen mötte vi en trevlig man som var orolig för att mitt bloggande skulle göra att jag glömmer att upptäcka världen, att jag borde leva i nuet och därför se det som händer i verkligheten.

Men det är ju det jag gör: jag upplever allt intensivare och med större koncentration med malande ordformuleringar och kameraögon. Jag är en mycket nöjd och glad bloggare som mer än gärna upplever världen dels i verkligheten, dels i bokstäver på en dator.

Uppdatering
Bilderna här ovan är förresten tagna med datorn! (Photo Booth.) Skärmen riktades mot spektaklet och så klickade jag på den röda knappen, bara.

Den glada Femtonåringen i ”cap and gown” hade på sig finskor idag: 100 år gamla kängor som hans farfars morbror bar i ur och skur. Finns det någon bland läsarna som är skoantikvarie? Nu när jag skådar given sko i sömmen, tvivlar jag plötsligt på dateringen.

Kan de vara 100 år gamla?

Eftersom skosnörena inte var uppdaterade på ett sekel, fick de krisersättas av den djefla mannens skosnören.

Dagens visdomsord:
Man bör gå med knipande tår när man inte har några skosnören.

Den snyggaste bilden på mig

När jag var utbytesstudent i USA, blev jag plötsligt anmodad att som fotomodell åka till Mexiko för en plåtning.

Ha! Se där – en mening ni aldrig trodde att ni skulle få läsa just här!

Det konstiga är att det faktiskt är sant.

En av de andra utbytesstudenterna bodde nämligen i en miljonärsfamilj där familjefadern var fotograf med nyinköpt Hasselbladare. Han bestämde sig för att ta med sig oss och en tredje svensk (en blond viking) på en fotograferingsresa där vi poserade i sanddyner, på båtdäck, i grottor med gigantiska spindlar samt i dörröppningar med fula valv.

– Titta snett uppåt, nej, andra hållet, sätt axeln mot grottväggen, le, nej skratta, oj, nej, stäng munnen, skjut fram höften, titta beundrande på honom!

Senare i livet träffade jag ännu en fotograf som ville använda ”normala människor” som modeller, så jag finns med på en mängd konstnärliga bilder. Hela tiden hade jag en baktanke: ”nu kommer Ingmar Bergman att upptäcka mig”.

Pah.

Men nu ska jag visa er den allra snyggaste bilden. Jag har aldrig varit så mystisk, så beslöjad, så spöklik, så vacker som på bilden som togs i samband med utredningen om varför mina käkar sedan en basketmatch i november inte går ihop som de ska. Jag kan inte bita ihop, utan sväljer numera hela kameler under måltiderna.

Inga lagningar utom plastbiten som lappar ihop ena framtanden som jag slog av i basketsammanhang*. Ni ser – rötter som balettdansöser, asymmetri och bara helt underbart vackert!

Jag kan visserligen fortfarande inte bita ihop – men det finns numera bevis på att jag är vacker på insidan.

*) Jag slog av ena framtiden framtanden när jag nervöst snurrade ett halsband framför mig, talandes med Plannjas två amerikaner: Ray Tarnowski och Charles Barton. Den lilla glasberlocken for in i min tandrad som en wrecking ball som man river hus med.

För jag har också tagit studenten

När jag gick ut gymnasiet (Tibbleskolan i Täby), hämtades folk med hästar, lastbilar, motorcyklar, hästar (aaahkntschooo!) och jänkiebilar. Jag hade ont i knäna och var arg på lärarinnan i tyska som trots att jag skrev en dikt till henne (på tyska) inte hade gett mig en femma i betyg.

Alla tjoade och sprang om varandra, medan jag och mina kompisar Maite, Sanna, Ru, Perre och Erik var lite off, lite anti, lite ”nämen hörni, sansa er, vi har egentligen bara gått ut skolan”. Alla föräldrar var finklädda och bar på stora plakat med barnbilder och alla fick blommor att hänga runt halsen och eftersom detta var för länge sedan, var det ingen som brydde sig om att de vita kläderna fick blomfläckar.

Plötsligt stod Broder Jakob framför mig, vilt gestikulerande.

– VAR HAR DU VARIT?
– ... öh, vaaarit ..?
– VI HAR JU STÅTT HÄR OCH VÄNTAT! OCH LETAT!

Så kom mamma, pappa och lillasyster Orangeluvan springande med blombukett och ett förstorat foto.

– VAR HAR DU VARIT?
– ... jamen ... jag har ba...
– VI HAR JU STÅTT HÄR OCH VÄNTAT! OCH LETAT! ÖVERALLT!

Jag var så fullständigt övertygad om att mina föräldrar inte skulle komma, att jag inte ens hade haft en tanke på att spana efter dem. Idag förstår jag inte riktigt varför, de var ju på intet sätt emot varken skolgång eller festliga tillfällen.

– VAR HAR DU VAAAAARIT?
– ... jag bara ... gick omkring ... felåt ...

Ett år senare gick den anarkistiske Broder Jakob ut samma gymnasium, och blev hämtad av mig. På två hjul. Han talar fortfarande varmt om hur stolt han blev när han bland helikoptrar, fyrspann, lastbilar och veteranbilar äntrade det säte som jag hade förberett åt honom: min pakethållare.

Tolvåringen blir 13

Varje dag finns en anledning till kalas! Är det inte möhippor eller fotbollsmatcher (se inlägget nedan) så är det examen och konfirmation. Samt födelsedagar. (Och 511 utflykter.)

Pust.

Den nyblivna Trettonåringen fick i morse av sin farfar en hatt som han själv har använt i 40 år. Den är tillverkad av hovleverantören Gélot, som hade en affär vid Place Vendôme i Paris och levererades idag i en påse från Fortnum & Mason, eftersom farfar en dag år 2000 glömde hatten där. På teavdelningen. En anställd, klädd i jackett, hjälpte honom under hela hattjakten.
Sådant tycker jag om – ting och prylar med historia. Ge bort gamla grejer, skriv lappar om historien bakom och se till att spara på endast sådant som har betydelse.

(Säger hon som har källaren full av ... skräp.)

Av mina egna födelsedagspresenter minns jag allra mest den älskade tioårspresenten: ett extremt fult, hudfärgat, sladdrigt pennfodral med en grön linjal i. Förmodligen finns det i källaren. Men den lilla ryamattan som jag fick på min elvaårsdag av min moster och som en klasskompis kräktes på när vi gick ut gymnasiet, den har jag slängt. Tror jag.

Uppdatering
En planerat lugn torsdag med datorarbete förvandlades pga. SJ i ett huj till till en bilfärd i sekruttbilen för leverans av min djefla man, som skulle föreläsa i Stockholm.

Sedan satt jag i bilköer. Och i bilköer. Samt i en och annan bilkö. Plötsligt råkade jag köra vilse in på Ikea. Sedan satt jag i bilköer igen. Efter 20 minuters svärande tog jag av mig min coola, svarta t-shirt och körde hem i bh medan svetten rann mellan bröna.

Nu ska jag laga trerättersmidddag till 14 personer och svänga ihop en tårta!

(Not. Jag ska hämta pizza och be Bästisgrannen köpa frysta tårtor på Coop medan jag dricker en dubbel whisky. Se där, vad bilköer gör med den annars så sansade och välplanerade husfrun.)

Uppdateringsbloggen om fotboll

Här kommer jag att skriva om fotbollsmatchen. Jag laddar så att jag håller på att spricka av överladdning. Tydligen är de redan så ömtåliga fotbollsspelarna med sina spruckna ljumskar väldigt svåromladdade efter antiklimaxet i lördags.

Jag är på G. På grusgång, faktiskt – jag har ju internet överallt.

Nu ska vi analysera lite i förväg. Ni som inte gillar Zlatans spelstil och ens finner att han har något berättigande i landslaget (Ica!), behöver inte hetsa upp er. Jag ska bara fundera över presskonferenstaktiken.

1.
Före matchen mot Danmark i lördags sa alla att Zlatan var återställd och att det inte var någon fara för hans medverkan och att han hade gått för fullt på träningarna och att flera veckor utan matcher inte alls skulle påverka hans insats.

Och så var han inte med.

2.
Inför denna match mot Island har man däremot hela tiden sagt att Zlatan nog bara klarar max 20 minuters spel och att han är rädd att skadan ska slås upp och att allt på det hela taget är rätt ämligt.

Jag tror därför att han visst kommer att spela ikväll – och dessutom i mer än 20 minuter.

Dessutom tror jag att Olof Mellberg kommer att vara snyggast på plan.

Första uppdateringen

För att ära Povel Ramel på fotbollsmanér, gör jag snabbt så här:

Lingonboll

Bluff och Spark och Chipp och Mark(us)
var elva fotbollsgrabbar
En var ful och en var glad
och en var dum i huvudet
Hej, sa Mark till lille Chipp
Känner du bossen Lasse,
Han som har var på Parken?
Ja, det gjorde Isak
Vet du hans lilla runda bror
som rusa’ ut på planen:
Hopp och spring och knyta
lilla näven på domarn

Hejdå, Povel.

Uppdatering efter 10 minuters spel:
En i Islands lag heter Steinsson och måste ju vara släkt med mig (Stenson). Allbäck har spelat 66 landskamper medan Alexanderson på något mysko sätt har snikat till sig 100. En liten grabb mot en stor grabb – kan man tänka sig.

Vi har väldigt suddig bild fastän jag har inte druckit för mycket öl.

Oj, jag glömde: vi leder med 1–0. Heja Allbäck!

Uppdatering efter 40 minuters spel:
Lilla, gulliga Anders Svensson med födelsemärke mitt fram på näsan skjuter oss till 2–0 precis när jag börjar hojta om roligare spel och mindre gnöl.

Men huj, vad Ljungberg blir kapad. Hela tiden och ideligen gräver han ner hakan i gräset. Sanna mina ord, snart byter Zlatan ut barndomskompisen Rosenberg.

Men! Uppdatering efter 43 minuter!
Vad gjorde Degerforsarn Mellberg där? Utan offside, utan något fel alls, gör backen Olof Mellberg med fötterna, på volley mål! 3–0!

Usch, nu gör nog Island 3-1 snart och sedan står det 3–3 och då springer en full islänning ut på planen och lappar till domaren.

Uppdatering efter 48 minuter:
Rosenberg får göra mål! Alla tjoar ”Roland Sandberg-mål”, men då händer något konstigt:

Uppdatering efter 49 minuter:
Rosenberg vill ha straff och islänningarna tycker tydligen att det är helt rätt, för de stannar av helt och börjar diskutera uppställningar, men domarn tycker att Rosenberg bara larvar sig och skakar på huvudet och alla islänningar börjar fundera på vad de ska laga för mat imorrn eller om den där rosa slipsen passar till den ljusblåa skjortan, så Rosenberg passar bollen lite lamt till Allbäck (my darling) som tycker att bollen ju faktiskt skulle kunna sparkas i mål eftersom domarn ju inte tycker att det ska blåsas över huvud taget, så han ... öh ... gör mål! Vi leder med 5–0 och snar blir det ju basketresultat!

Uppdatering efter 57 minuter:
Oh, dear, ”vi” tar ut Micke Nilsson och slänger in en tysk! Han heter von Schlebrügge, vilket måste vara det coolaste namnet idag. Före 2000 hette han Max Holmström, men han bytte till sin farmors namn och oj, jisses, han är kusinbarn till min djefla mans favoritskådespelerska Uma Thurman. Jag vill heta Schlebrügge när jag blir stor.

Tjoho, Sverige har fattat hur man gör mål!

Uppdatering efter 62 minuters spel:
Nämen Linderoth som springer och springer byts ut mot Daniel Andersson, som är son till lårens konung, Roy Andersson, men som inte alls har sådana långfärdsskridskolår.

Uppdatering efter 73 minuter:
Nähe, Allbäck byts ut och Zlatan byts in. Då hade jag ju fel, han får inte spela mer än 20 minuter. Snarare 19. Nämen titta så söt Rami Shaaban är på bänken. Det står 5–0 och jag börjar tycka att Ljungberg är värd ett mål, jisses vad han trillar, faller, springer och snubblar. Me like.

Uppdatering efter slutsignal och 92 minuters spel:
Vi har vunnit med 5–0 och Islands förbundskapten heter Eygolfur Sverrisson. [sverjesson]

Say no more.

Igår: magnetröntgen

(Neeej, jag ska inte skriva om Allbäcks skada.)

Som jag har berättat förut, är Fyraåringen lite sjuk. Men bara lite. Ett par, tre gånger per dag ”stannar” hans hjärna. Han blir helt stilla, tittar lite snett uppåt och säger ingenting. Det är barnepilepsi.

Det kan utvecklas till vuxenepilepsi (den liggande, skakande varianten som man ser i amerikanska filmer, men som även används för att illustrera akut behov av insulin -- t.ex. Jodie Fosters dotter i ”Panic Room”) … och det kan växa bort. Man vet helt enkelt inte vad som kommer att hända.

Men Fyraåringen har fått medicin och blivit bättre -- han kan till och med bli besvärsfri om det vill sig väl. Vägen dit innebär ett trixande med mediciner och en farlig massa blodprov, som han kallar ”stickor”.

Igår var det dags för magnetröntgen av hjärnan. Med en knapp veckas varsel gjorde jag mig beredd, för jag visste att det skulle bli obehagligt. För mig, vill säga. Så länge Fyraåringen skulle få slippa stickor, var han nöjd. Och att få åka in i en jättestor apparat som fotograferar hjärnan är ju bara hellattjo.

Utanför receptionen väntade vi i nästan en kvart. All personal var på möte.

Hela dagen talade sjukpersonalen så här med varandra när de möttes eller pratade i snabbtelefon:

– Var var du? De har väntat här i en kvart?
– Jag var på möte. Är du ensam?
– Ja, tre sjuka och ingen vikarie.
– Hallå, kommer ni aldrig?
– Nej, jag är ensam, vi kommer!
– Vilken tid det tog!
– Ja, hon där är ensam, jag fick hoppa in i receptionen och de där tre är borta.
– Skynda er, skynda er, vi har ont om folk! Hon där har inte fått lunch än!

När Fyraåringen skulle få en kanyl i armen, var det hela så stressigt att de inte riktigt hann förklara utan försökte ta det på kommando med våld och nedtryckande på rygg i en säng. Naturligtvis höll han för höger armveck (med de fina, decinficerade artärerna) med sin vänstra, ickerengjorda hand med gulliga bakterier överallt.

– Nej nu smutsade du ju ner armen! fräste en sjuksköterska då.
– Men … näe? sa Fyraåringen och tittade på sin till synes helt rena arm.

När jag då bröt in och förklarade att det var sorts osynlig smuts, fanns det knappt tålamod till den lilla pedagogiken.

När Fyraåringen sedan skulle sövas och åka in i magnetkameran, som ser ut som en tunnel, ville jag ha Dr. Ross (George Clooney) i närheten. Eller kanske James Bond som kunde slå ner all personal.

Först blev jag förstås kroppsvisiterad eftersom man inte får komma nära magnetkameran med någon metall över huvud taget. Helt ok. Det värsta var att jag under hooden (munkjackan) med den maffiga dragkedjan bara hade ett brottarlinne och en massa påklistrade hejasverigetatueringar sedan i lördags.

– Oj, sa jag och visade upp mig i all min coolness. Men jag är egentligen en tönt, jag … öh, jag … läser böcker och är en mespropp ... försökte jag förklara medan jag knäppte av mig nitbältet.

Sedan gick vi in till Den Stora Maskinen.

En Snäll En försöker förklara.

Min lilla, lilla son blev i sövningsögonblicket (insomningsstadiet) jätterädd och tog sig åt halsen och sa att han inte kunde andas. Sedan försökte han sömndrucket sätta sig upp och ta bort alla händer som höll honom nere medan jag kom med tröstande ord som han tydligen inte kunde höra.

Men. Detta är ett av de fyra narkosstadierna och kallas excitationsstadiet, fast det visste ju inte jag. Inte heller visste jag att man just då är extra känslig för stimuli – och där for jag och klappade och hyssjade och rabblade lugnande ord som en vettvilling.

– Han kommer att sjunka ner i en djupare sömn, sa någon till mig och tog bort mina händer som strök det lilla huvudet. Seså, hur tar mamma det här egentligen?
– Inte alls bra, det här är ju hemskt! sa jag och kände tårarna bränna i näsan.

(Ja, i romanerna bränner tårarna bakom ögonlocken, men mina tårar sitter nog inte där, jag tror att de bor i snorkanalen.)

Personalen körde ut mig till ett annat rum. Jag skickade ett snabbt sms till min djefla man (som är på skolresa i Kolmården), till lillasyster Orangeluvan och till Bästisgrannen.

”Han är inne i magnetkameran NU. Fruktansvärt att se honom somna in, han kämpade ångestfullt emot sömnen. De puttade bort mig utan att förklara vad som hände. Måste stänga av mobilen.”

Först då kom jag på att det ju inte var ett särskilt sansat och lugnande meddelande. För dem. (Jag mådde bättre, det gör man ju när man så hänsynsfullt lastar på andra människor sin egen oro.)

Runt 35 minuter senare rullades en högljutt snarkande liten Fyraåring ut. Jag fick lära mig allt om excitationsstadiet, men det var så dags. På ”uppvaket” fick jag underligt nog genom en i personalen höra allt om de omkringvaknande människornas besvär och sjukdomar. En ung, ensam tjej som ville ha socker i kaffet, fick sig också en skrapa för att hon ju då skulle få hål i tänderna. Av vad jag hörde, var inte hål i tänderna hennes främsta anledning till oro.

Jag är en superhjälte! Tarzan!

Allt gick bra och vi avvaktar nu resultatet. Sjukvården med de fantastiska apparaterna är otroligt effektiv och överallt går det omkring små änglar till sjukvårdspersonal. Men det hade faktiskt kunnat vara lite bättre.

------
Allmänbildningsdags

Narkosstadierna

1. Inledningsstadiet som sträcker sig till ögonblicket när man förlorar medvetandet.
2. Excitationsstadiet, när man alltså är mycket känslig för stimuli och kan drabbas av bradykardi (väldigt långsam puls – brukar de inte säga det i E.R.?), ofrivilliga rörelser och laryngospasm (att man inte kan andas). Tror fan att jag blev orolig.
3. Kirurgisk anestesi, när andningen är regelbunden och ögonen är fixerade centralt (man himlar alltså inte med ögonen).
4. Överdosering – cirkulationskollaps och andningsstillestånd. Oh, så förtjusande.

Produktinformation

Bäva månde OLW. Jag är en dansk skalle som liksom en noshörning rusar in i butiker och med rynkad näsa köper nya produkter. Jag är alltid fientligt inställd och betalar alltid mina varor plus moms med dubbelbeskattade pengar. Jag testar och är kritisk, men har inget forum där jag kan ösa ur mig provresultat. Men en blogg!

(Arla kan gott bäva de också, för särskilt nya mejeriprodukter testar jag. Utan fallskärm, skärp och hängslen har jag suttit och smackat i gommen som vore produkten ett rödvin och inte en besk grapefrukt- och nyponyoghurt.)

Nu vill jag tro att jag inte har gått på reklamen alls. När jag såg den lilla gula påsen (bredvid kassan, precis när jag skulle betala 30 liter fil och mjölk), tänkte jag bara ”nämen vad snygg den var, vad kan den innehålla, äh, skitsamma, måste testa”. Nu när jag skriver detta, hittar jag följande uttalande av den pr-ansvariga på OLW:

– Syftet med utomhuskampanjen är att vara närvarande vid konsumtionstillfället.

Attans. Ingen från OLW var närvarande när jag plockade upp detta för konsumtion.

Eftersom påsen sägs innehålla 70 gram, kan jag ju inte klaga. Men är det värt 14,50 kr? Och hur räknas procenten? På paketet står det att 50 % ska vara jordnötter, 30 % cashewnötter och 20 % frukt. Och nej, jag har inte lagt cashewnötter bland jordnötterna.

Marknadschefen på OLW är även han en robot:

– Att äta OLW Minimellan kan också vara en bra ursäkt för att få en skön paus i vardagen då ett tillfälle att njuta ett par ögonblick dyker upp.

Grrr. Jag hade varit en bedrövlig reklammakare. Jag hade klagat på stolpigt språk och tittat på reklambilderna med grottfolk som den unge reklamspolingen föreslog och rynkat på näsan som av grapefruktsnypon. Jag hade fnyst:

– Vaddå grottfolk? Anakronismer i all ära, men det här är väl att ta i? Och vad är det för klåpare som har fotoshoppat hennes armar? Gör om! Förklara varför salt och sött är gott ihop! Fast ... den lilla skylten där, den var jättekul!

Ayla
Uppfinnaren av hjulet
800 123 f Kr

Hur smakade det? Jo, eftersom jag inte vill blanda sött och salt, åt jag frukten för sig och nötterna för sig. Och de smakade precis som frukt. Och nötter.

-----------
Dagens dikt
En salt kille som heter Stellan
har även han testat Minimellan

Dagens möhippa

I drygt två månader har jag och basketkompisarna planerat en möhippa för en tjej i laget. I drygt två månader har jag slagit handen för munnen 176 gånger eftersom det visade sig vara snudd på omöjligt att inför den blivande bruden låta bli att försäga sig.

Hon tror att hon idag ska åka på outletförsäljning, gå på knattefotbollsmatch och stadsvandring som hon själv håller i, för det har hon planerat. Men icke.

Klockan 08.33 ringde en främmande kvinna på hennes dörr och lämnade fram en videokamera och ett brev med denna text:

Gooodmoooooorgon, blivande frun!

Andas.

Ser du filmkameran? Den ska du från och med nu använda. Sätt gärna på den bums innan du fortsätter att läsa. Filma inte tråk, för det är ju trist.

Nu tar du på dig skor och jacka och pussar den blivande maken hejdå. Nej förresten, ta på dig din flytoverall också. Om du inte har flytoverallen på dig, kommer du att frysa ihjäl eftersom du ska till ett ferrruktansvääärt kallt ställe.

Ge blivande maken din mobil, för du ska in i en mobilförbjuden zon.

Ge honom förresten alla dina pengar också. Ingen plånbok, inga pengar gäller i Landetingenstans.

Om du behöver näsdroppar eller andra sanitetsprodukter kan du få dispens för dem. Handväska passar sig dock icke, fyll dina jackfickor med vad du behöver.

Tag nu tabletten som ligger i kuvertet – den ska du lösa upp i 2 dl vatten. Och dricka. Nej, inte senare. NU. Det är ett synnerligen viktigt potensmedel som du inte klarar dig utan. (Arne Ljungqvist i dopingkommissionen har godkänt detta naturmedel.)

Gå NU ner till gatan utanför din port, så kommer ett flygande tefat eller liknande och hämtar dig! Kommer du ner senare än 08.54 kommer du att förvandlas till en pumpa, och sådana gifter sig sällan.

När du är framme vid den blåa sand-lådan, finner du i den mer information!

Tabletten är en en C-vitamin. Nere på gatan står en främmande karl med en MC. Han kör henne till baskethallen. I sandlådan ligger detta brev:

Välkommen till Bollhuset!

Vi förstår ju att du längtar efter att få spela en mot en mot din blivande make och att du helst vill göra det lite på lyran. Med 100 personer i publiken. Ja!

Så därför får du inte göra det.

Le mot världen och äntra ditt fordon igen!

Off we go! (Har du filmat bevis på att du har varit vid den blåa sandlådan?)

Nu kör MC:n henne till ett hotell nere i stan. Där får hon order om att gå till receptionen, där vi har lämnat en grisrosa resväska med livets nödvändigheter (whisky, öl, Mulle-godis, napp, reservkamera, bestick, mugg och annat).

Välkommen till hotellet!

Vi tänkte att du och din blivande make skulle få ta in på största sviten här och spendera dagen och natten tillsammans. I läderkläder. Kedjor. Piskor. Säkerhetsnålar genom skinkorna och knivar i stortårna.

Men nej. Hur skulle det ha sett ut? Huga. Nu tänker vi inte mer på det.

Ta emot din packning här. Du har en väska med innehåll och det ska du vara himla glad över. Gå på toa om du så behöver, för nu ska du ut i vildmarken.

Styr kosan mot stationen och kliv på tåget. Biljett finns i väskan, men du får inte öppna väskan förrän tåget börjar rulla. Så fort tåget har börjat rulla MÅSTE du öppna väskan!

Rädd? Skrajsen? Rentav förfärad? Va, vill du inte åka till norrut?

Skrrrrnnnf! Trams. Skynda dig nu! Och glöm inte att filma!

På tåget öppnar hon väskan och hittar en tågbiljett och en lapp med detta:

Välkommen på tåget!

Här har du nu biljetten. Filma gärna konduktören. Detta går ju snabbt som vinden, så ta inte av dig skorna, redan om ett par minuter är du ju framme!

Ser du ölen i väskan? Den får du öppna om du vill.

Leta upp rastplatsborden (gå uppåt liksom) och titta ut över kanalen. Filma ordet ”Landskrona”. Öppna nästa kuvert. Men var är det? Jo, någonstans vid rastplatsborden. Det syns inte, du måste leeeeeeeeeeeeta.

När hon har hittat nästa brev, får hon dessa instruktioner:

Drick öl och var som en människa!

Ta ett djupt andetag. Om du är hungrig kan du äta något ur väskan, allt är kvalitetskontrollerat av giftexperter. Sätt dig ner och njut av vädret eller leta upp närmsta båt. (Vi rekommenderar båtletandet, det blir roligare så.)

När du har hittat en lämplig båt, säger du högt och tydligt till kaptenen:

- Hej, jag heter VBK, får jag plats i din båt fastän jag spelar basket?

Om du får ett jakande svar ska du fråga om han kan köra dig till Transsylvanien.

OBS: Han är en hetlevrad och skum kapten som kräver att du lyder honom blint vad gäller hopp-i-land-instruktioner och öskar. Var på din vakt så att han inte slänger av dig!

Muta honom om han krånglar. Om inte förr, så när du möter din regent.

Den där mutan, det är whiskyn. Regenten är en ledtråd till vad som komma skall. Kaptenen är en helt främmande karl i en motorbåt. Han kommer att köra henne i den till en strand, där hon (av honom, tänk vad mejl har underlättat möhipporna i världen) får ett brev:

Detta är en vätskekontroll!

Har du tillräckligt med vätska? Bra.

Samla nu ihop fem olika blommor och lägg i din väska. (Du får bonuspoäng hos Sankte Per när den dagen kommer om du kan namnge blommorna.) Kaptenen väntar vid båten. Ge honom gärna en komplimang eller två.

Glöm inte att filma!

Åk sedan vidare i båten till din regent! (Men kanske kan Kapten behöva en viss muta för att köra vidare.)

Nu körs hon i båten till en helt annan strand, där det står en cykel (av märket Regent) och väntar. På den finns en handritad karta och följande text:

Välkommen till cykeln!

Cykla nu enligt kartan i 600 meter. Leta efter ledtrådar och följ dem. Filma allt som verkar intressant.

Hav tillförsikt! Cykla försiktigt! Allt du behöver finns i väskan! Om du kommer in på en asfaltväg har du cyklat bortitok!

Nu kommer hon fram till en liten stuga. Hon har aldrig varit i dessa trakter. Kartan leder henne till ett utedass, där denna lapp finns:

Hemlighuset välkomnar dig!

Ptja, så himla hemligt är det inte. Snyggt och fint möjligtvis, men inte särskilt hemligt nu när du har hittat hit.

Äh. Kissa om du vill. Gå sedan till boninghusets ytterdörr! Mycket, mycket intressantare. Akta dig för mördare och banditer ute i skogen. Dyker de upp, så måste du ju filma dem.

På ytterdörren sitter detta:

Välkommen till det ensamma huset

Kom inte in!

Eller gå in.

Eller cykla ner till båten.

Eller cykla hem.

Eller lägg dig ner och vila.

Fast mest spännande är det ju förstås med hemfridsbrott. Och om det inte är låst är det ju knappast ett brott. Våga!

Och där inne sitter 15 tjejer och fnissar. Sedan går vi tipsrunda med frågor som ingen kan svara på, äter, grillar, och har oss hela dagen tills vi på kvällen invaderar en pub där vi iklädda gul-blått ska heja fram Sverige till en fotbollsseger mot Danmark.

I morgon är förhoppningsvis en annan dag ...

Kycklingföräldrar

Ja, vi är kacklande hönor och galna tuppar hela bunten!

Jag minns – efter att ha läst om IT-mammans känslor idag – när vår äldste son var fyra år och skulle gå hem till en kompis.

Ensam.

Tre hus bort.

Med andra ord till en helt annan del av världen.

Jag stod på ovanvåningen och spionerade med den ena handen på det klappande hjärtat och den andra över min egen mun för att stoppa skriket som ville ut: ”KOM TILLBAKAAAAAA”. När han hade svängt runt hörnet ringde jag till grannen för att höra att han hade kommit in i huset. Det hade han. Pfuuuh.

När samme grabb (idag 15 år) åker iväg på ett läger i tre dagar, är jag kall och luttrad. ”Redan hemma?” säger jag slappt när han dundrar in och slänger sig på köksgolvet och med målbrottsröst exploderar ”Jag har inte sovit sedan i torsdags!”.

Jag vet att vi idag kanske måste vara mer beskyddande än vad våra föräldrar var när vi var små. Vi måste skydda barnen mot bilar som kör i 90 på 30-vägar, EU-moppar i 70 på gångvägar, mördare och banditer i buskar samt knivbärande mobbare i skolan. Att jag överlevde till vuxen ålder är ett mysterium, trots att jag ju var en mespropp som varken knarkade eller rymde hemifrån.

Jag cyklade utan hjälm tills jag var 33.
Jag hade inte säkerhetsbälte i baksätet förrän jag var 20.
Jag hade jeans som var så snäva att hovtång behövdes till gylfen.
Jag sattes på tåget i Luleå kl 17 för att i liggvagn med fem andra helt främmande karlar och kvinnor sova mig till moster Kickan i Stockholm och vara framme 15 timmar senare när jag var 11 år.
Jag sov sittande i torkskåpet de nätter som jag hade astma eftersom jag inte hade någon bra medicin.
Jag jobbade varje måndag i gymnasiet kvällsskift på ett bageri som låg så långt borta att jag inte var hemma med buss och tåg förrän efter midnatt (och därför var väldigt trött i skolan på tisdagar, men det dör man ju inte av).
Jag åt bröd utan fibrer.

Om utvecklingen fortsätter, hur kommer då våra barn att minnas sin oskyddade, livsfarliga barndom? Kommer de att blogga om att de

• inte hade hjälm och knäskydd i bilen
• var tvungna att dricka läsk med konstgjort socker utan reningsfiltrering
• helt ohämmat serverades mat som hade grillats på öppen eld
• tilläts se på bio utan öronproppar
• fick ha datorn i knät utan plastgiftsisoleringsskydd för låren
• tvingades till genustänkande i alla situationer
• fick ta körkort redan i 18-årsåldern
• bara behövde borsta tänderna två gånger om dagen
• faktiskt fick äta mat med bestick av livsfarlig metall som skapade slaggprodukter i kroppen som sedan blev magnetisk och därför började stråla i kombination med s.k. mobiltelefoner som man bar med sig överallt?

Tänk om anledningen till att jag idag har så ont i knäna är att jag som liten hade så väldigt korta, inte alls värmande klänningar. Att de inte tänkte på det, mamma och pappa.

En 18 månader gammal Lotten.