Ordning och reda, kammen i smöret!

Alla ska inte till Bokmässan. Alla har inte varit på Bokmässan. Alla är inte intresserade av Bokmässan. Här ett stämningsskapande ögonblick från Bokmässan 2005:

”Man hade förmodligen kunnat dela ut små björkkvistar till överlyckliga besökare på bokmässan. Små gråa stenar? Hårbollar? Ströbröd? Man tar emot allt. Jag har fått en folder om samer, jag har femton sushirecept, jag har ätit kycklingsnittar och seg kola, mintpastiller och chips. Jag har till och med sett en kursdeltagare som blev arg på mig en dag i januari.

Det är som Barnens Dag 1979. Det är män på styltor, det är trollkarlar och häxor, det är spågummor och tomtar. Väldigt många gråskäggiga tomtar i kavaj. The Freak Show är poesiuppläsning på en liten röd-svart scen.

– Ja, det var då på Baldakinen ... säger en man i khakibyxor, blå blazer och loafers (sko som påminner om Skogaholmslimpa).
– Jaaa, Baldakinen, säger en annan man i khakibyxor, blå blazer och loafers.
– Var det Baldakinen? säger en tredje man i khakibyxor, blå blazer och loafers.
– Om det inte var ... nej det var Baldakinen, säger en fjärde man i khakibyxor, blå blazer och loafers.

Nej, detta ägde inte rum på en scen, det är helt normal konversation mellan fyra helt normala förlagsherrar i en helt normal, fast väldigt stor, monter på Bokmässan 2005.”

----
Igår i en kommentar, frågade Bloggblad när jag skulle anlända till Bokmässan den 27 september. Jag hade ju ingen aning, så jag plockade fram biljetterna.

Tillbakablickspaus. Detta är så vansinnigt imponerande: att jag lyckas planera min tillvaro såpass att jag fyra veckor före avfärden faktiskt har biljetter! Under alla år, genom alla flyttar, i alla väder och på jobbintervjuer såväl som över sommarlov har jag tagit allt på en höft, på volley utan kontroll och av ren impuls. Några exempel:

• När jag och Bästisgrannen i åttan åkte ensamma till Stockholm med endast 50 kr att leva på och i en vecka bodde i min kusins ”tomma” lägenhet tillsammans med en uppdykande knarkare som just hade kommit ut ur fängelset. Skörbjugg, på min ära!
  
• När jag skulle bo i USA i ett år och började packa en timme före avfärd.
• När jag inför varenda tenta bara hade läst 50 % av kursmaterialet.
• När jag tio sekunder innan jag gifte mig skrev på papperen om namnbyte och då kom på att jag ju hade glömt att sy fast alla de klädda knapparna i ryggen på klänningen.
  
• När jag gick på kadettbal men var klädd för kräftfest.

När man köper tågbiljetter på nätet beställer man så här: först tur och sedan retur. Right? På mina biljetter (som Bloggblads fråga fick mig att rota fram) stod det så här: retur och tur. Till Göteborg den 30/9 och hem igen den 27/9. Fel alltså.

Jag ringde till SJ och fick slå numret fem gånger innan jag förstod att jag inte skulle trycka 5 för avbeställa och inte skulle trycka 0 för automaten med en röst som bad mig åka på Martin Stenmarcks show i Stockholm och inte skulle trycka 4 för information utan 1 för något annat. Då hamnade jag i en sjuminuterskö. Det var lugnt; jag hackade lök samtidigt.

Men i sju minuter var jag tvungen att var femtonde sekund höra en kvinna säga att jag var placerad i kö och lyssna på en helt felbetonande man som bad mig åka till Stockholm ”i sommar”. Ren och skär tortyr. Sommarn är slut, strö inte salt i såren!

Allt ordnade sig fastän SJ sa att det var jag som hade beställt fel. Men hur kunde jag göra det?

– Detta händer ofta, va? sa jag förhoppningsfullt till kundtjänsten.
– Nej, faktiskt aldrig, sa kundtjänsten.

Frågan kvarstår. Hur kan man beställa biljetter i fel riktning?

Jag får skriva vad jag vill!

Min djefla man från köket:
– Lotten! Idag är det tryckfrihetens dag!

Jag från toan:
– Det var ju på tiden! Kan de bannlysa strykjärnen när de ändå håller på?

Den djefla mannen med munnen mot toadörren:
– Tryckfrihet!

Ok, men när strykfriheten hyllas, kommer jag att stå längst fram i ledet. Jag är ju inte särskilt tryckt, bara uttryckt och betryckt.

Eftersom jag får skriva precis vad jag vill, har jag idag två skilda ämnen att ta upp.

1. Faktasökning på nätet
Damon uttryckte igår mild oro över hur fakta förvrids för att vi inte anstränger oss tillräckligt när vi söker information på nätet. Jag håller helt med. Man

• knappar snabbt in några sökord
• går in på första bästa träff
• litar på vad det står där
• sprider den informationen vidare.

(Jaja, ”man” är ett sätt att dra alla över en kam, men jag får faktiskt skriva vad jag vill idag.) Som faktasökningsexempel tog Damon: vad var det egentligen Sven Jerring sade om japaner japaner under matchen Japan-Sverige i OS i Berlin 1936? Han fann i tur och ordning:

1. Wikipedia 1: Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner.
2. Wikipedia 2: Japaner, japaner, japaner.
3. En icke namngiven bloggare: Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner.
4. Mats Olsson i Expressen: Japaner, japaner, försvarande japaner.
5. Susning.nu: Japaner, japaner, försvarande japaner.

Jag googlade på OS Berlin 1936 jerring japaner och kom till SR:s radioreferatsida där jag lätt som en plätt kunde lyssna på Sven Jerring. För att inte sprida falska japanercitat vidare och besudla Jerring med felaktiga japaner, kommer även här i min blogg eftersomjagfårskrivavadjagvill de exakta orden! (Fanfar!)

Först säger Jerring:

… å så händer ingenting ...
men att Hallman går fram nu ...
han väntar men nu går han fram ...
Japaner, japaner, japaner, se japanska försvarare di är små män, sannerligen, di är hårda!
Inkast för Sverige från vänster ...

Ganska fjuttigt. Men det kommer mer! Det riktigt klassiska, i matchens slutsekunder, lät så här:

Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slående japaner och lika vilt angripande svenskar.

Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att få segern åt Nippon ... och svenskar som kämpat redligen men som nu är slagna. Med 3-2 vann Japan över Sverige i den olympiska turneringens första rond.

Slutsats: man kan lita på www.lotten.se mer än andra källor. (Jag får skriva och dra vilka slutsatser jag vill idag.) Vid en närmare kontroll är Wikipedias artikel om just Sven Jerring nästan lika korrekt som mitt citat. Men. Ah. Pah. Äsch.

2. Knivskarp installation
När jag kom hem efter träningen igår, hittade jag tonåringar i varenda hörn och en installaton i köket.

Egentligen borde min reaktion ha varit:

– Men hur gick detta till?
– Vem?
– Varför?
– Fanns små barn närvarande vid tillverkningen?
– Tänk på skärbrädan!
– Vad ska vi göra nu?

Men nej, jag var helt tyst. Fascinerad. Den femtonårige konstnären stod bredvid mig, glad och nöjd. På sin spets. Skärbrädan är skev, gammal och sliten och faktiskt gjord för knivmärken. Alla små barn sov. Och så var vi helt överens: det här var ju såpass imponerande att man skulle kunna blogga om det.

Det var det. Om man nu googlar på japaner och knivar, hittar man hit då?

Fotboll [paw rihk-titt]

Marta, till vardags brasiliansk fotbollsspelare i Umeå.

Det känns som om jag borde berätta om när jag tränade jag fotboll. Eller har jag redan gjort det? Äsch, då må det ju vara hänt. Jag började alltså att träna fotboll för att fotbollstränaren var så snygg. Lite för gammal, men vad tusan.

Vi tränade på en grusplan utanför skolan och jag var 14 år. Snygglotränarn var 17. Vi värmde upp med Väderkvarnen, nackrullningar och jämfota breshopp. Tränaren skrek:

– Dribbla mellan konerna! Lotten först! Börja! BÖÖÖÖRJA! brölade han på fotbollsvis.

Jag gjorde som han sade. Välte inte en enda kon, trallalaaa, vissel trudilutt. Dribbla is my middle name.

– STOPP! Tror du att du är rolig? Ställ dig sist!

När de andra började dribbla förstod jag att i fotboll gör man det alltid med fötterna. Hur nu det kan kallas dribbling när bollen inte ens studsar vet jag då rakt inte.

Så blev det dags för skott. Men inte med tårna, som man ju kan tro, utan med fotknölen. Så fruktansvärt ologiskt och vansinnigt svårt att sikta, det är ju som om man i basket skulle skjuta med armbågen eller humpa iväg bowlingklot med rumpan.

– Vad är det här? Neeej. NEJ. Samling i mitten! skrek tränaren. Kom allihop! Som avslutning på träningen ska Lotten skjuta tre straffar! Titta på allihop nu! Det är så här man inte skjuter!

Jag sköt och sköt och försökte få bollen att passa in i hålfoten. Min första träning blev förstås även min sista och fotboll har jag sedan dess endast närmat mig via öl och tv-rutor.

Till igår. För då var jag på min första riktiga utomhusfotbollsmatch sedan jag 1981 såg IFK Luleå och Boden spela hatmatch i snöglopp.

Detta är stans storslagna, förmodligen med mutor tillkomna, lyxiga stadion – med bostadshus vid varje hörnflagga. Fotbollslag i elitklass? Nope, det har vi däremot inte. Men Kennet Andersson (83 landskamper, gula skor) kommer härifrån.

Eskilstuna United mot Brasiliens landslag: 0-6. Jag trodde att det skulle vara annorlunda och underligt, men allt var på det hela taget ganska likt en basketmatch – fast dyrare.

Ett inte så färgglatt sambaband spelade bättre än några av dem ute på planen.

Publiken skrek, speakern spikade på svenglish och tutade i båttuta och spelarna spelade och ena linjedomaren var en basketspelare och pausunderhållningen var en annan basketspelare och jag kände mig precis som hemma.

Basketspelare är tusenkonstnärer.

Målvakten Ica och jag blev imponerade av Marta (förstås) och Uniteds målis. Men det var alldeles för få glidtacklingar jämfört med hur det var på Glenn Hyséns tid, tycker jag. Mittfältet kom i kläm, spelarna fyllde inte upp på kanterna och spelet var så vänstervridet att hade planen inte legat stadigt, hade hela alltet tippat omkull.

En spelarkorv som man gör entré ur. Men varför?

Slutligen: vad äääär det med fotbollsspelare och smärta? De vrider sig som torterade maskar, skriker och grimaserar så att jag känner att jag nog borde gå ner på planen och lägga våtvarma omslag eller i alla fall ge order och tips till ambulanspersonalen som bara måste vara på väg. Sedan skvipp, hopp, studs, tjolahopp, haltar de två steg för att likt levande, helt oskadade hjortar spela mer boll.

Vårdpersonalen, trodde jag. Men nej, de var värdar som skulle se till att publiken inte sprang ner på planen och slogs. Så då gjorde vi inte det.

----
Överraskning:
Målvakterna skriker för full hals så fort de ska göra en insats. Detta för att markera att de vet vad de håller på med och undanbe sig onödiga hjälteinsatser från utespelarna. Men man får inte ropa hej MIN BOLL eller JAG HAR DEN utan rätt och slätt:

– MÅLVAKTEN!

-----
Edit:
Jag står här korrigerad. Inte skriker man in bestämd form, inte. Man skriker MÅLVAKT! Eller sitt eget namn, kommenterar Ica nu. Men tänk om man heter likadant som alla andra, som igår när alla hette Olsson? Och Ravelli, hur gjorde han? Om han skrek Ravelli kanske hans tvillingbrorsa blev förvirrad? Och om han skrek Tomas lystrade väl Brolin? Ska jag dra nåt gammalt över mig nu? Ok.

Oss generationer emellan

Femtonåringen här i huset har blivit stor och börjat i gymnasiet i en annan stad. När han pratar undrar jag om vi har fått besök eftersom hans röst känns främmande. Men än så länge är han varken så himla lång eller skäggig. Han är i storlek mittemellan mig och min djefla man.

Så nu delar vi garderob, vi tre.

Kalsongerna får de har för sig själva; jag tycker de är så påsiga framtill. Men jeans, t-shirtar, strumpor, gympaskor (stl 40, 41 och 42) och hoodisar (ergo munkjackor) är vår dagliga uniform, så giv oss idag era minnen:

• Hur var era föräldrar klädda?
• Hur var era far- och morföräldrar klädda?
• Hur är ni klädda idag? (Ni får tillåtelse att skriva ”dagens outfit”.)
  

Och hur påverkar det livet om man helt obekymrat vandrar på livets stig i mammas kläder (och mamma rentav uppmuntrar det eftersom grabben klär sig hur snyggt och coolt som helst)? Bör den djefla mannen ta på sig skjortor och slacks och jag blusar och gabardinbyxor för att vi ska kunna förstärka vår föräldraroll? Ska vi ha chicken race och se vem som bangar först?

Mina föräldrar var ju även de påklädda när de var yngre.

Pappa i 20-årsåldern. (Jag letar efter en lika gammal bild på mamma.)

Broder Jakob, mamma, Orangeluvan och pappa framför tv:n 1977. ”Soffan” är en säng med ryggkuddar. (Den ömtåliga finsoffan stod i vardagsrummet utan tv så den satt vi aldrig i.)

Mamma hade inte alltid förkläde som på bilden, men har det fortfarande så fort det lagas mat. Pappa hade runt denna tid ett par skor som han faktiskt hade sytt själv efter instruktioner som liknade dem för flygplansmodeller. Ser ni? De har ju samma kostym, mina föräldrar: manchesterbrallor, skjorta med snibbarna flärpande och en stickad tröja utanpå. Jahaja.

Kuriosa:
Gråsten-filten på Orangeluvan hänger idag i Broder Jakobs fönster. Bildbevis.

Acceptera faktum (uppdat.)

Nu har jag läst flera blogginlägg som handlar om beroende, det ack så förfärliga beroendet.

Anhörigterapi
Alltid online
Ah!

Alla som känner likadant räcker upp en hand. *sträck!* Själv kan jag ställa upp det i punktform.

• När jag inte har bloggat, är det skönt med den minskade mejlanstormningen.
• När jag inte har bloggat, saknar jag kommunikationen med kända och okända läsare såpass att jag blir stingslig och håglöst vandrar ut till den riktiga brevlådan för att kolla om det hänt nåt där sen sist.
• När jag har bloggat, blir jag euforisk och nöjd.
• När jag har bloggat, stänger jag ibland av mejlen för att kunna koncentrera mig på VM, förlåt, jobbet menar jag ju.
• När jag har bloggat och måste lämna kommentatorspartyt för att befinna mig ute i ödemarken utan tillgång till internet (t.ex. på universitetsområdet i Stockholm) men med folk som pratar på riktigt ... vill jag inte vara med utan istället sätta mig i en skrubb med min dator.
  

AB (Anonyma Bloggare) kan man ju näppeligen gå med i när man inte alls vill vara anonym. Omgivningen kan man ju inte tala med för den säger ju bara pfffft. Blogga om det kan man ... ju.

Men nu: bort med ursäkter och dåligt samvete. Planera semestrar efter internettillgång, ta inte jobb bortitok, åk alltid förstaklass på tåg och lär er liksom jag att skriva utan att titta på tangenterna så kan ni sälja alla lampor hemma för att skriva i mörker och få råd med förstaklassbiljetterna:

Med dribblingsglasögon som skymmer sikten neråt går det inte alls som en dans.JF MPSTE DELETA FELA TIDEN. (Och det där skulle inte alls vara versalt.) Foto: VBK.

Intressant extraläsning på engelska: If Your Blog Disappeared, Who Would Miss It?
-----
Fotnot.
Den där stora gråa grejjen på bilden är inkopplad i en s.k. PC. Alltså togs fotografiet vid ett historiskt ögonblick.
-----
Uppdatering ...

Jag jobbar så här i detta nu.

Man har uttryckt önskemål om en sann bild av mitt jobbande. Ålrajt. På två skärmar (en lös kopplad till knädatorn) där den stora visar VM i direktsändning och den lilla hanterar mejl och spökskriverier. Med dribblingsglasögonen i pannan och nudelsoppefrisyren perfekt arrangerad. Dagens outfit: kortkort 40-årskriskjol och en Woodstock-t-shirt. Barfota.

Love, peace and koncentrationen på topp.

Hoppas att Musse är pigg nu

Ibland gillar jag vissa idrottare mer än andra. Frank Andersson och Patrik Sjöberg satte jag visserligen inte upp hemma på väggen (där satt Glenn Berry), men jag följde noggrant allt de hittade på under karriären. (På samma sätt följde jag Björn Skifs och Rob Lowes inte lika frekventa påhitt, men det är inget jag brukar berätta om.) Numera följer jag nästan enbart mina egna förehavanden, men denne göteborgare ljungskilebo fascinerar mig:

Mustafa Muhamed.

Nu är klockan snart 03:00 natten mot söndag. Sssscchhh! Mustafa ”Musse” Mohamed springer försöksheat på 5 000 3 000 meter hinder och Anders Gärderud (vars svenska rekord Musse nyss slog) kommenterar.

– Kemboi och Kiprop Kipruto och Kiplaga och Kipkemboi och ... den här Kipstammen går utanför gränserna.

Musse har försökt övertala sina springkolleger att hetsa upp tempot för att loppet ska gå så snabbt som möjligt eftersom han inte har en chans i en spurtstrid. Spurtexperterna vill underligt nog inte vara med och leka. Om han kommer i mål som en av de tre första, går han vidare. Om det är ett snabbt lopp kan han gå vidare även om han kommer fyra eller femma. Jag håller tummarna hårt, vilket är svårt när man skriver.

– ... bronschmedalj ... säger Gärderud.

Nå, när kommer sådana här tävlingsmoment till Sveriges skribenter? Min taktik hade i ett sådant lopp helt klart gått ut på att slå knock genom faktabaserade konstifikord som kryddas med snabbhet och knorr. Ett strategiskt litteraturlopp med inledning, temposänkning och slutklimax hade jag inte haft en chans i.

– Oj, Henrik Skoog faller! Och Weidinger slår huvudet i hindret och ligger kvar och blöder!

Skoog? Oj. Jag tittar tydligen på ett heat med en helt annan svensk. Men snart kommer väl Musse?


----
Jag håller på att somna under andra försöksheatet. Kommentatorerna hetsar.

– Han faller som en sten genom fältet!
– Och där faller en annan precis som östtysken i Montreal, Anders!
– Nittonhundrasjuttiosex, åttanollåtta! ropar jag till tv:n.


---
Tredje heatet! Nu springer Musse! Och då ... får vi se damernas kulstötning. Ja! Musse leder och jag har hjärtklappning klockan halv fyra på morgonen! Ja! Han klarade det! Han kom trea och sprang avstannande i mål!

Pfuhh. Hur ska jag nu kunna somna om?


---
– Något är skumt med den kvinnliga kulstötningen! säger kommentatorn.

Jag kan ju inte somna nu. Klockan är bitti (04:15) och plötsligt bryr jag mig väldigt mycket mer om herrarnas diskuskval än det faktum att jag ska spökskriva om ett par timmar.

Prata med tänderna!

Det lär ju vara så att man kan tala med hästar. Inte via talat språk utan med tankeöverföring förstås, hästarna har ju så svårt med artikuleringen. Stora tänder å så. Jomenvisst, jag kan ju tala med mina barn utan ord.

– Jag ser på din glasartade blick att du har som mål att sätta dig ned vid datorn och msn:a till midnatt?
– Uhum.
– Då vill jag bara på mitt stillsamma sätt påminna dig om att du är en femtonåring som växer och att nattsömnen är för dig ett nödvändigt ont och eftersom du ju har berövats på förmiddagssömnen nu när skolan har börjat kanske ska tänka på refrängen lite tidigare.
– Ugh.

I dagens gratisbilaga till vår lokaltidning (finns inte på nätet än) läser jag om den vittberesta kvinnan som har en namne här, och som talar med hår.

Hår. Inte prata om hår utan med hår. Snacka om artikuleringstrubbel. Fläfffläff pbbr.

Det kallas hårbalansering. Hårbalanseraren är alltid ensam med kunden och behandlingen (helt utan spegel, kemikalier eller permanent) inleds med ett samtal för att kunden ska få berätta om sitt förhållande till håret. För – kan ni tänka er – det sitter ju så mycket känslor i håret!

– Många har ett stelt och orörligt hår som kan behöva befrias. Jag berör håret, ”pratar” med håret och försöker känna hårets naturliga fall. Vi skapar tillsammans en ny form.

Naturligtvis kan man sedan genom värmefotografering även se att energifältet efter en balanserande klippning har ökat runt kunden. Värmewhat? Energiwhere?

Nu måste jag leta upp dessa specialbegåvade personer:

• En tandbalanserare som kan ta ett snack med min dotters tänder och läxa upp dem lite. Varför sitter en hörntand och surar på fel ställe så att den numera väldigt trötta mjölktanden inte kan få ro i sin själ och släppa greppet?
• En fotbalanserare som lär mina fötter vad balans är så att de ack så slitna ledbanden äntligen kan få kliva upp från sträckbänken.
• En bilbalanserare som talar om hur olämpligt det är med rost och betonar nyttan med den personliga bilhygienen.

Har ni några andra balanserare som ni önskar er? Sätt upp en önskelista i kommentatorsbåset, jag ska bli en bloggbalanserare som kan tala med andra balanserare via tankeöverföring.

Sådant man kan köpa i USA

När man om skruttifjutton år ska sammanfatta mitt liv och bedöma vad det var som gjorde mig den jag var, kommer man felaktigt att tro att jag var olycklig för materiella ting jag saknade – med tanke på hur ofta jag skriver om prylar som jag inte har.

För nu ska jag visa upp saker som jag hittade i USA men inte köpte. (Ni som inte har varit med: i slutet av juli flög jag och Bästisgrannen till the Midwest och klev i majsfält, bodde hos en borgmästare, diskuterade kyrka och politik, åt ölrumpskyckling, träffade grisar och gick på apotek, dreglade i mataffärer och sköt med pickadollor. Och lite annat.)

Ett händigt påskfat som jag inte köpte. Uppdatering: Av Ewas fick jag tips om användningsområde: ”deviled eggs”.

En vinbag i gummityg. Jag skulle ha köpt den och lekt Woodstock.

Droppstoppare för vinflaskor. Det finns en försvarlig mängd prylar för läckande vinhalsar – men var är alla vinspillande människor? De flesta jag känner häller vin i glas utan att drälla på vinflaskans hals. Sedan spiller de visserligen på slipsar och i dekolletage, men det handlar ju mer om människoläckage. En haklapp som sätts på den vindrickande hade alltså inte varit helt fel.

I det majstäta Iowa finns många majsrelaterade prylar. En majskornsavskalare till exempel. Detta skulle jag inte få för mig att använda – om man nu har majskolvar till hands, ska de gnagas av som ekorrar gör med kottar. (Man kan lägga en smörklutt på ett smörpapper och sedan omsluta majskolven med smörpapperet i sin hand. Då kommer det så mycket smör som möjligt överallt, lärde jag mig.)

Denna bautapipett tror jag faktiskt finns hemmavid. Man behöver den när man ska ösa sky över sin tiokiloskalkon till Thanksgiving som tydligen är den stora ångesthelgen när man
1) måste åka hem till sina föräldrar
2) äter som om världens ände är nära.

Men vad skär man med detta? Väldigt smala pizzastrimlor? Degsnören till äppelpaj? Flygplanskapare?

Potatisstöt á la basketspelare. (Ni ser att Bästisgrannen måste spänna musklerna?)

Men här är i alla fall en pizzaskärare! (Som man kan kapa plan med.)

En hamburgerpressformare. I femton storlekar!

Donutpanna. Degnötterna äts ju till frukost med massa underbart klet och kladd ovanpå. Om man är huslig, friterar man alltså sina egenbakade. Om inte, tar man bilen first thing in the morning och åker till närmaste mack och köper en låda.

Och här har vi handlingssystemet: man tar sin korg med prylar och ställer den på kassörens rullande band. Hela korgen åker till kassören, som plockar upp varorna och registrerar dem och sedan placerar dem i påskarusellen. (Spidermanväskan hör inte till karusellen.) Kassören tar sedan korgen och sätter den på golvet bredvid sig tills en annan anställd en minut senare kommer och plockar undan den. För säkerhets skull möts man i utgången av ännu en anställd som frågar om man lyckades hitta allt man sökte i affären.

– Nej, inget vin! sa jag en sen kväll i bibelbältet.
– Iiiiih, andades den anställde och tittade förskräckt på mig.

Det var ju söndag.

Fotbollsmatch på sportbar

Hur klarar man av en dag när basketträning krockar med landskamp? Man tar på sig både hängslen och livrem och tränar i 60 minuter och ruuuuusar sedan med svett i armhålor och på överläpp ner till baren.

Men varför är alla öldrickare så arga?

– Zlatan kan junte någe!
– Mellberg är bara snygg.
– Kim Källströms lår ser ut som Daniel Anderssons pappas.
– Ser han ut som ett lår?
– Chippen bara springer!
– Mäh! Det där var en halvnelson!

Där tappade jag totalt fattningen och vände mig mot den halvnelsonkunnige. Hur kan man känna till halvnelson om man

1) inte är brottare
2) inte var född 1977?

– Vaddå, ja ba’ kolla lite på tv.

Oj, nu måste jag analysera Sveriges spel. USA verkar mycket mer disciplinerat än Sverige. Det måste bero på tröjorna. Vi ska inte spela i blått!

Arbetsmiljön är skadad

Pang! Tadada dada tata dada tatattat. Tadadada tata tatatadatatadatat. Pang! Tatadatt!

– Lotten! Synonym till fördelaktig?
– Förträffl...? Äh – www.synonymer.se!

Tatata pang tadadatadadatatata pang tada!

Den djefla mannen utövar ljudterror på sin ljuva, väna, snälla och tystlåtna hustru. Han snarkar på nätterna, snackar under frukosten och skriver på skrivmaskin hela dagarna.

En installation i vår källare.

Tangenterna slår mot valsen som vore han en ilsken insändarskribent som klagade på ungdomars förfall och hundars överalltbajsande eller på illaluktande pantställen.

För en tid sedan läste han nämligen en artikel om att det faktiskt finns människor som störs av att dagens tangentbord är så tysta.

Ack, den så förfärliga tystnaden.

Ja, kanske det även finns folk som längtar tillbaka till bilar utan ljuddämpare eller dammsugare som köps med tillhörande hörselkåpor. Tydligen saknar många arbetare av idag tydliga tangentljud som hjälper dem att hålla fokus på texten. Skrivmaskinens knatter var ett stöd till koncentrationen; artiklar skrevs mer effektivt med tydliga tangentnedslag eller höga blupp- och klickljud. Hur som helst, finns det ju hjälp mot nästan alla lidanden numera.

För att kunna ”sjunka in i rollen som råkoncentrerad skriftställare” har min djefla man alltså installerat Keyclick – ett program som ger ljud. Plupp- eller bloppljud eller de AK 4-smällar som härmar skrivmaskiner från 1923 hörs vid varje tangenttryckning. Under den glada OS 9-tiden installerade han ett systemtillägg som gav alla olika tangenttryckningar en rad olika hysteriska ljud som ”skrik på hjälp”, ”fallande man”, ”jagad kvinna” och ”glaskross”. När han inte skriver, står han i duschen och sjunger ironiska sånger om Alva Myrdal och spänner elgitarrsträngar som liksom knoppar brista. Fast med mer volym. Ibland övar han magstödsmuskeln genom att skratta som ett monster.

Jag? Hur jag jobbar? Tackar som frågar. Så långt bort som möjligt.

Språktidningen har landat (uppdat.)

På Södra Teaterns balkong sitter jag i solskenet och försöker att se väldigt avslappnad och cool ut. Sanningen är ju att mingel ger mig hackitänder och i bästa fall ett glas att hålla i foten.

Där sitter en man och monterar sin filmkamera som när de övade på att sätta ihop sina vapen i Full Metal Jacket. Där kommer folk och tar varandra i hand. Där sitter en kille som ser lika svårmodig ut som jag. Fem killar har Lilla My-frisyr, det var länge sedan jag såg det senast.

Releasepartyt för Språktidningen börjar strax. Det blåser styv kuling i Stockholm ... vilken himla tur att det är varmt ute och att jag inte har någon frisyr värd att nämnas.

Uppdatering
Jag häpnade. Jag tappade hakan. Tänk att dagens språkintresserade människor och svensknördar är så coola. Förutom Lilla My-frisyrerna (långt hår i hästsvans uppe på huvudet, men hästsvansen är inte helt igenomdragen utan går i en ögla) såg jag djuuhuuupa urringningar och höga klackar samt två elgitarrer.

– Men för fan, tarej en tallrik, du hajunte ätit! sa en halvklädd kille med tatueringar till mig.

Jomen. Jag hade ju gått vilse och befann mig på en felaktig releasebalkong. Tre trappor upp hittade jag rätt och omedelbart en f.d. NE-kollega.

Känner ni er också hemma i sådana här skomiljöer?

Drinkpinnarna. (Äggulan i bakgrunden är ett värmeljus.)

Jag har inte särskilt stor erfarenhet av drinkpinnar, så vem är väl jag att recensera? Men champagnen bleknade när jag hittade dessa ... trekantiga, vassa med glaskänsla ... de var så ... stilrena. (Se där, ett ord som jag mycket sällan använder mig av.) Jag rekommenderade alla att ta ett par drinkpinnar med sig hem, pratade till höger och vänster och diskuterade stavningen av ”smileys” (smilis? smajlis?) och busvisslade några balkongmänniskor till lomhördhet.

Alla berömmer både innehåll och utseende. På tidningen alltså. Säkerligen tar det ett tag innan f.d. Språkrådsprenumeranter vänjer sig vid blanka, färgfyllda sidor och artikelförfattarnas ansikten överallt. (Vad ska man annars illustrera? Dubbel supinum?) Hur som helst rekommenderar jag en provprenumeration.

----
Kort intervju med Patrik Hadenius, den ytterst trevlige chefredaktörn som har tusen bollar i luften:

– Har ni fått mycket beröm idag?
– Ja, det är inte kl... Jag ... Hej, ja hej, var var jag? Jo, vi trodde ju att ... Hej, ja, just det, hejdå ... Vi todde att vi sku ... Hej då! Nej men välkommen! Vad sa jag?
– Beröm? Har ni få...
– Vi trodde att ... HEEEEEEEEJ! Nej, inga njugga kommentarer, alla bara ... F’låt, oj, hej. Nej, javisst, tag den bara. Hejdå. Va?

Jag är Humpty Dumpty

Humpty Dumpty satt ju högt uppe på en mur och så trillade han ner och gick sönder och tyvärr kunde varken förbipasserande män eller hästar sätta ihop honom.

Humpty Dumpty sat on a wall.

Humpty Dumpty had a great fall.

All the king’s horses and all the king’s men

Couldn'’t put Humpty together again.

Själv hoppas jag inte på händiga hästar emedan jag då hade drabbats av astma. Men jag är en Humpty Dumpty (som sitter på mina höga hästar) och jag nu ska berätta om hur jag kommer att trilla ner och gå i tusen bitar eftersom jag är splittrad redan före fallet. Se så viktig jag är:

• Snar deadline för tre roliga texter som kommer att publiceras i obskyra publikationer som ingen läser.
• Inläsning på Sveriges Radio av kåserier som ännu inte är skrivna.
• Idag releaseparty för Språktidningen (som ni ju måste prenumerera på eftersom jag skriver i den). Hjälp, en ny deadline där också!
  
• Föreläsning för förstakluttare på Mälardalens Högskola. (Jag ska läsa högt ur dåliga böcker som jag själv får välja ut! Gissa vilka jag väljer ...)
• Genomläsning av Sveriges alla nättidningar eftersom jag ingår i juryn som ska besluta om den allra, allra bästa. (Jag är väldigt omutbar för tillfället men tar gärna emot tips.)
• Förberedelser inför skrivregelsföreläsning som INGEN har anmält sig till.
• Förberedelser inför skrivregelsföreläsning på stort företag ... som för många har anmält sig till.
• Spökskriverier för en spökskrivare som inte spökskrev som det var tänkt.
  
• Planering av Bokmässebesök, där mitt juryuppdrag ovan kolliderar med bloggträffen.

Varför håller jag på att trilla ner och gå sönder? Det här var välan inte så farligt? Jo för att jag vill egentligen spela basket och samtidigt se på fotbollslandskamp i morgon.

----------
Lille Trille låg på hyllan,
Lille Trille trilla ner.
Ingen man i detta land
Lille Trille rädda kan.

Apropå ”all the king’s men”, så är All the President’s Men en film man kan se om och om igen.

– Jävlar. Du stavade fel där uppe.
– Mäh. Den som ändå hade en dator.

Skostart eller skolstart

Idag började det där vanliga livet när väckarklockan ringer och duschen är upptagen av femtonåringen när sjuåringen ska borsta tänderna och trettonåringen inte hittar sin hjälm för att den har hamnat på tioåringens plats och fyraåringen sjunger sin frukostsång.

Vi har i år

• ett barn på dagis
• ett barn på lågstadiet
• ett barn i på mellanstadiet
• ett barn i på högstadiet
• ett barn på gymnasiet.

De fem är utspridda på fem platser. Ett kilo informationspapper. Underskrifter och fylleriövningar. Bekymmer?

Nej, inte än. (Denna bild visar det enda ställe i huset som vi har fått ordning på. Nycklar på krok, upphängd brandsläckare och brandfilt, pärmsnäppen på vägg.) Jag kan därför i lugn och ro koncentrera mig på skomodet den 20 augusti 2007.

Att stoppa in jeansen i strumporna och sedan stoppa fötterna i foppatollan tycker jag andas 1981. Fast dojjan hette ”cykelsko” och påminde om en banan.

Vart jag mig i världen vänder ... Kommer mina barn att känna sig utanför i sina sandaler med karborrknäppning?

Vår hall. Än så länge har ingen av de fem saknat crocs, själv är jag alltid så sist med det senaste att det senaste har hunnit bli ute.

En sak är säker: dagens scheman är snyggare än de var på min tid. (Schema, schemat, scheman ... men bestämd form plural då? Schematarna? Schemisarna?)

Detta är mitt schema från slutet av sexan, när vi de facto inte hade något schema. Vi fick bestämma själva vilket ämne vi ville ha. Hullerombullerundervisning. (Rekommenderas inte.)

------
Nämen. Nu kom den lillgamle Tioåringen, som absolut inte någonsin har sett Apocalypse Now. Men han har fått den djefla mannens leksaksgevär från anno dazumal.

– Åh. Jag älskar doften av knallpulver på blanka förmiddagen! Ljuvligt!

Wikipedia och NE i kökets mörker

Lyft blicken, titta ut genom fönstret eller in i närmsta vägg och gissa vad rubriken anspelar på.

Ok?

Läs nu vidare.

Det surrar om censur i Wikipedia. DN berättar att till och med artikeln om Oprah är petad i. SvD skriver att folk är upprörda för att CIA, FBI och Vatikanen ändrat ofördelaktiga uppgifter och ”många” ställer sig tydligen frågan om huruvida det faktiskt går att lita på Wikipedia.

(Liten förklarande parentes. Jag kan räkna upp åtminstone en av mina läsare som inte någonsin har stött på Wikipedia. Snabbförklaring: det är ett uppslagsverk som skrivs på nätet av ... vem som helst. Nu tillbaka till den upprörda massan.)

Va? Kan man inte lita på Wikipedia? Vem ska man då lita på?

Jag har en liknelse. Man kan lita på Wikipedia på samma sätt som Dr. House litar på sina svettiga, prickiga, yrande patienter: de kanske talar sanning men de kanske ljuger eftersom alla förr eller senare ljuger och därför ska jag nog gå och höra med mina dumma kolleger vad de än tycker.

Om vi bortser från tramsputtar och löjlpottor som med flit går in i Wikipedia-artiklar och stoppar in felaktigheter på samma sätt som när de nästa dag skapar ett datorvirus eller sätter fram ett fälleben för den gamla tanten på Ica, lovar jag att det alltid blir fel i stora textmassor. Hur man än bär sig åt, uppstår faktafel. (Nu talar jag alltså inte om tillrättalagda fakta och PK-putsade fakta, vilket det också kryllar av överallt – jag menar rena faktafel.)

I tio år jobbade jag på Nationalencyklopedin. Pressade under ett tryckschema skapat av hin håle, kollade vi allt trippla gånger, fjuppla och ibland till och med fem gånger. Tio gånger vred och vände jag på ett gäng kanotister från 1800-talet, bara för att sedan stryka hela artikeln. Sju gånger talade jag med en regissörs f.d. hustru för att få ihop alla årtal på barnen hon födde. Ändå rinner floder åt fel håll i NE, folk både föds och dödförklaras fel år i NE och Tjörn och Orust sitter ihop på kartan i NE. (Vi på redaktionen skämdes, men döpte om platsen till Tjorust.)

Detta handlar förstås om den eminenta, tryckta versionen av Nationalencyklopedin [nathtscho naaahl änsyklo pehdiin]. Vi var tjugonånting redaktörer, nästan lika många assistenter, tusentalet experter och tusentals skribenter för att inte tala om alla granskare. Ändå blev det fel.

Ett av de bästa felen är professor dittendatten som inte alls heter ”Lars” – men som plötsligt kallas just Lars i sin artikel. Det var en av inskrivarna som hade tolkat en redaktörs handstil fel. Det skulle ha stått ”hans”.

Det allra bästa felet (förlåt, men fel kan vara både bra, roliga och nyttiga) är enligt min mening ändå boktiteln i Ebba Witt-Brattströms artikel. Hon är enligt texten i NE ”sedan 2000 professor i litteraturvetenskap med genusinriktning” och författare till essäsamlingen Ur kökets mörker.

Logiskt, va? Kvinnan som står vid spisen i kökets mörker och föder barn? Men det heter den ju inte, essäsamlingen. Den heter Ur könets mörker.

---
Intressant läsning i NY Times om hur Wikipedia faktiskt är helt fantastiskt.
Projekt Runeberg är en svensk (som har en wiki) slår mig med häpnad nästan dagligen. (Korrekturläsningen kan vem som helst göra, det är det som är wikipedialikt.)

(Verken här i kanten är i tur och ordning Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok, Bonniers Lexikon och NE. Alla fulla av fel förstås.)

Bilduppdatering
Skannern sparkade bakut, knäckte nacken och gav upp sin sista suck när den betungande NE lades att uppfläkt förevisas med alla fel och brister. Jag fick till slut fotografera Tjorust.

På pärmens bakre insida i band 1–5 ser kommunindelningen i Göteborgs och Bohus län ut så här. Nummer 82 är Orust, 88 Tjörn. Ergo: Tjorust.

Inte förrän i band 6 upptäcktes felet. Med lupp, kan man förmoda. Tjorust is no more.

(I Nationalencyklopedin på nätet är allt, allt, allt rättat förstås.)

Total förvirring

1. Jag ska bara sätta upp den där brandspr... nej, skumsläck... Man sprutar ju inte eld och man släcker inte skum. Men den är röd. Då passar den bra dääär, jag ska bara hämta skruvdr...

2. Kolla, där ligger ju boken om Dave Allen, den ska jag läsa. Men först måste jag köpa ett dammsugarmunstycke ity det gamla har tatt slut. Materialtrötthet tror jag att det heter. Jag känner mig som ett dammsugarmunstycke.

3. Alla fem barnen har plötsligt växtvärk. Båda mina cykelnycklar har rymt hemifrån. Tur att det inte är tvärtom.

4. Ingen vet var allting ligger och äpplena drösslar hela gräsmattan full.

5. Jag har fått ett nytt uppdrag: jag ska vara spökskrivare åt en spökskrivare. Vänta, jag måste ju köpa en ny skolväska åt någon, men vem?

6. Se här hur man kan ställa upp ett innehåll i punktform för att ge en falsk känsla av ordning och reda samt trygghet. Inget hänger ihop med något och allt är en röd tråd som snirklar sig fram. Nu måste jag bara fästa tråden i någon ände så att jag kan dra till och räta ut. Annars kommer jag att falla som när jag står på en lång matta som någon drar i. Se, inte ens den bilden håller: en icke fastsatt matta är i alla fall inte snirklig.

Sängar, handtag, bilder och annat

Jag skulle vilja överklaga sommarns beslut att kliva av. Jag är inte färdig med bad och sol och hösten skulle nog egentligen vilja ge förlängt vikariat för herr augusti. Bara ett par månader till.

Inte det?

Då gör jag som jag brukar. Nedsänker mig själv i ett bad av minnen – från USA-resan. Bästisgrannen gör likadant – vi säger ”kommer du ihåg när vi ...” mest hela dagarna.

Vi var ju tvungna att under två veckor sova i samma säng. Vart vi än kom, fanns det alltid ett färdigbäddat gästrum med en 120 cm-säng. Ibland lite bredare – men eftersom vi har olika sovteknik funkade det bra för åtminstone hälften av oss.

Så här somnar jag i de få fall när jag somnar först.

Raklång på rygg med datorn så nära som möjligt.

Bästisgrannen stökar och bökar och flänger och far, grumsar med fötterna och slåss med armarna.
OBS! Bilden är arrangerad. Det är jag som låtsas vara Bästisgrannen och bilden är tagen med kameran uppställd på en tv ovanpå ett par sladdriga böcker. Hon kommer att skrika FÖRTAL, men jag är ett sanningsvittne.

En natt vaknade jag av att Bästisgrannen gick omkring i sömnen och muttrade. Och åt jordnötter. Och tände lampor. Och snusade. (Detta är ingen överraskning, hon brukar äta på nätterna.) Då tutade tåget som varje natt åkte genom Sioux Falls. Tio tuuuhuuuut på varandra eftersom alla järnvägsövergångar var öppna och obevakade. Tuuuhuuuut. Tutututhuuuuut. TUUUUUUTBRÖÖÖÖÖÖÖÖLTUUUUUT. Bästisgrannen vaknade och sade sömnigt med jordnötter i hela munnen:

– Bah. Du är ju precis som min man.

En annan skillnad oss emellan är hur vi fotograferar.

När Bästisgrannen tar sådana här vackra foton som skulle kunna vinna tävlingar ...

... står jag inne på toa och fascineras över de olika toalettlåsen och tillhörande handtag och kan inte ens få fokus på rätt ställe. Det här var ett bra handtag – man bara tryckte in knappen så var dörren låst. Värre var det med en rund knopp till handtag. För att öppna dörren vred man handtaget medsols. För att låsa ett knopphandtag tryckte man in hela handtaget hårt och vred motsols. Vad var det jag sade: fascinerande!

Kommer ni ihåg att vi hamnade på en skjutbana? Well, vi fnittrade så våldsamt åt det absurda i situationen att våra värdar hämtade fram vapen så ofta de någonsin kunde. Här kommer en stilstudie från lerduveskyttet:

Lotten:
– Jag lutar mig bakåt lite och blundar och skjuter lite på måfå rakt fram. HJÄLP! Oj, vänta, det kliar bakom vänster öra. Ska jag ropa ”release”? Usch.
Bästisgrannen:
– Jag tar stöd mot muren här, står stadigt och rakt och följer lerduvan med siktet. Release! Yes. Träff. Det här måste vi göra fler gånger.

Häften av alla mina bilder från resan är ... från mataffärerna. Varför tog jag denna bild, tror ni?

Oreoprovsmakarpojke.

--------
Uppdatering
Javisst var det slipsen. Man anade inte denna vurm bakom den pojkiga ytan. Men det finns mer!
Ja! Handskarna och gesten! Man undrar ju: får han inte ta av sig dem ens när han inte rör kakor? Inte ens när han poserar för en bild? (Men det finns mer!)

Ja! Frisyren! Tänk vilket arbete! Mattfrans-lugg. Nej, jag utövar inte lyteskomik och jag är inte elak. Jag är fascinerad och skarpögd. Detta var inte av en slump placerade hårstrån. Detta krävde koncentration och klister.