Hängmappar i hypofysen? (bilduppdat.)

Kunskaperna verkar hos somliga ligga i hängmappar i hjärnan. Mappar med tydliga etiketter i färgkodade system. System som funkar även vid blodsockerdippar eller komplicerade frågeställningar.

Men jag, jag funkar nästan bara halvsovande.

Inatt väcktes jag vid halvtresnåret av en mobiltelefon som skrek på batterihjälp. Och jag kunde inte somna om. Plötsligt rusade hjärnan utan att jag tryckte på gaspedalen och jag löste både blogg- och världsproblem, formulerade bästsäljare och hanterade krångliga personer som vore de bollar som jag med lätthet jonglerade till omgivningens beundran och braskande applåder.

Så vaknade jag (utan att ha somnat om, ja) vid kvart i sex och kunde inte ens hitta ena strumpan eller beräkna rätt saltmängd till havregrynsgröten.

Nu är frågan hur jag ska hantera allt detta som jag lärde mig under dagens radiosändning:

– Salta köttet en kvart före grillningen och gooosa med det! sa Lisa Förare Winbladh till mig. Och ta en gammal chutney och ljuuuuus soja!
– Ungdomsyran i Flen är en ungdomstillställning med nyktra ungdomar och ungdomsmusik och lekar för ungdomar som inte dricker alkohol utan bara andra ungdomliga drycker.
– Nämen medeldistansloppen kräver kartläsning, sprintloppen kräver fart och långdistansarna måste vara taktiska, sa orienteraren Peter Öberg, som springer EM i Lettland. Skogen är underbar!
– Domarna i EM pratar inte om domarinsatser och gamla domarminnen och gnäller inte på varandra utan myser bara och pratar om barnen och familjen, sa domare nr 1 – Peter Fröjdfeldt. Men snart ska jag pensionera mig!

Jahaja. Jag kommer att i helgen påstå att man med 100 % säkerhet måste dricka ljus soja inför sprintlopp samt att balettdansöser och fotbollsdomare är gosiga eftersom de pensionerar sig så tidigt i livet när de är yra av ungdom.

----
Uppdatering:

Tiresias hängmappar?
(Man måste läsa i kommentarerna för att förstå.)

Nå, hur var det att äta sniglar?

För tio dagar sedan berättade jag om vår snigelsafari, och nu har jag dränkts av krav på ätrapport. (Jag måste vara ute på djupt vatten eftersom jag anser att man dränks av i runda slängar tio mejl.)

I vanliga fall äter man ju sniglar genom att dra ut vitlöks- och persiljeinkletade små sega saker ur snäckskal. Men kocken Örjan tyckte att det var trist, så han tillagade till oss i radiostudion snigelragu, snigelspett och snigelsoppa – som serverades med surdegsbröd.

Och det var mycket gott! Sniglarna var varken sega, slemmiga eller läbbiga och från alla möjliga krypin på Sveriges Radio dök provsmakare upp och yrade om GI-sniglar och veganmat. Meeeeeen ... om man tar vad som helst och tillagar med grädde, vin, ouzo, olivolja samt smaskiga kryddor och serverar gott bröd till, kan man väl nästan ha vilket skröfs som helst som bas?

– Nej! röt Örjan. Sniglarna har ju en underbar mustighet!

Jahaja. Någon vidare matnörd är jag inte. Men tidigare har jag ju undervisat barnen här hemma i konsten att äta sådant som jordärtskockor, kronärtskockor och brylépudding. När det var dags för sniglarna var motståndet kompakt.

– Jag äter hellre bajs, sa Bästisgrannen, vände på klacken och gick.
– Om jag slipper behöver jag inte lördagsgodis – jag lovar, sa Tioåringen.

Den djefla mannen pratade omkull mig:

– Precis som med spindlar tycker jag att sniglar är ett väldigt intressant fenomen och naturligtvis ska jag smaka, men precis som när det gäller spindlarna hyser jag en instinktiv motvilja som inte alls stämmer överens med min livssyn som att jag vill vara kompis med alla kryp och äta kalvhjärna och komage samt fårtestiklar. The spirit is willing but the flesh is weak, som det står i bibeln. Eller ”Anden är villig, men köttet är svagt”. Matteus tjusex nånting, vilket påminner mig om ...

Då var det jag som vände på klacken och gick. Och av alla i familjen var det bara Åttaåringen som lite försiktigt vågade doppa en brödbit i soppan.

Jag äter alltså utan problem sniglar, men kan inte riktigt känna mustigheten i de små musklerna. Till min stora förvåning visade det sig däremot häromdagen att jag lider av en helt annan mataversion: armhålevy.

Det var på ett café på Östermalm. Framför mig satt en kille i linne och åt. Varje gång han plockade fram mobilen eller sprättade salladsblad omkring sig, blottades armhålan.

Armhålan i fråga.

Min blick sögs mot linnet och armhålan blev större och större. Den närmade sig min mun som Triffider mot ett tilltänkt offer. Maten som jag stoppade i munnen kändes som växande marshmallows och jag tuggade liksom på decimeterlånga hårstrån som lindade sig som Storsjöodjuret runt mina utstående tänder. Jag försökte tänka på mindre läbbiga saker som t.ex. när någon äter rå orm i Capricorn One, men gav till slut upp.

Så hur botar man en plötsligt uppdykande armhålefobi? Kan jag ens äta glass utomhus i sommar? Eller var det bara denna armhåla – i kombination med ett linne som påminde om madrassöverdrag – som smakade illa?

De numera lite mindre hemliga rummen (uppdat.)

Nejdå. De har inte krympt. Men nu har ju halva Stockholm klampat omkring i dem, så nu är de så lagom hemliga.

(Nytillkomna läsare kan uppdatera sig här eller bara läsa denna mening:
”I lördags öppnade SFV vissa hus, kyrkor och bergrum som i vanliga fall är stängda för allmänheten.”)

Jag hade storslagna planer på att rusa runt på en fem–sex ställen, vilket omöjliggjordes pga. köerna, som påminde om dem på Gröna Lund eller in till en Kent-konsert. För att inte tala om köerna i Östtyskland 1974. Eller USA 1929.

Den lilla där längst bak är jag.

Gamla Posthuset på Vasagatan – som ska husera riksdagsmän Regeringskansliet vad det lider – var ... tråkigt.

– Så de ska sitta här? Jahaja.
– Varsin dator? Jaså.
– Kontorslandskap? Minsann.

Men tornrummet på bilden påminde om tornrummet på AF i Lund, så plötsligt blev jag våldsamt sugen på öl.

Oxenstiernska palatset i Gamla Stan är egentligen bara en röd flygel till ett planerat palats alldeles intill Slottet och Storkyrkan. Det sitter ihop med Beijerska huset och när man går i smala, sneda trappor och kikar ut i gårdsrum vet man inte riktigt i vilket hus man befinner sig.

Men det är helt tomt! Ingen hyr rummen, det finns inga möbler och överallt ser man spår av idiotrenoveringar och moderniseringar utan Fingerspitzengefühl. Huset byggdes alltså för snart 400 år sedan, vilket får mig att känna lite förtröstan när det gäller vårt eget hemmapalats med blommiga plastgolv och den bedrövliga källaren. Kanske bor några här om 300 år? Hoppas att de i så fall drar loss vävtapeten i hallen.

På väg ner i den medeltida källaren. Det luktade fukt och allt var precis som jag ville ha det. Jag klappade på källarväggarna och viskade hej till dem som byggde huset. Och så tänkte jag på Huset Silfvercronas gåta. Se introt hos Stationsvakt!

I vissa delar av källaren såg det ut som i dagens inredningstidningar.

Vedkällaren. Rör från anno dazumal. Här går man omkring under gatan eftersom källarna sprider ut sig som underjordiska barbapappor under byggnaderna. Men ... Där ligger ... en ... en ... en sko! Hallå! En sko! Hallå guider och upplysningspersonal i tidstypiska kläder, varför ligger det en sko i vedkällaren?

Skomysteriet förblev olöst, men mitt skarpa modeöga kunde konstatera att den var från före 1970. I ett annat källarrum hittade jag en jutesäck eller en grovstickad sjal och minsann måste jag inte genast börja skriva en medeltida deckare med mord och källare samt skor i huvudrollerna.

---
Uppdatering
I kommentatorsbåset skrivs det bidrag till deckarens inledning!

Grymtanden från verkmästaren

Stön och stånk! Man pekar CNAME på DNS:en så att IP-numret pekar åt Hotahejjti och subdomänerna står som spön i backen.

Å så funkar det inte. Hos Spray får man höra ”telefonsupport som håller vad den lovar!” medan man väntar på att kopplas in till en rar tös som blir alldeles täppt i halsen av nervositet så fort jag bara knystar ”FTP!”.

Jag begriper inte vad jag håller på med, men det är det sällan jag gör och det brukar funka ändå. Vi kör som vanligt ett tag och räknar ner för ett nytt försök.

/Verkmästaren (som passande nog fick denna film från Lovefilm i brevlådan nyss)

No guts, no glory!

Nu tryckte jag på knappen ... och ... och ... si!

Hemliga rum

Hemliga rum får ni bara inte missa. Det är i morgon och jag är så mån om er perfekta lördag att jag har satsat flera timmar av min dyrbara fredagstid (med bl.a. snigelsoppsätning för barnen) för att få ut denna lilla textsnutt. Kanske får man även inspektera ett och annat hemlighus bland de hemliga rummen.

Snigge Snigelsson i övre vänstra hörnet kände sig som ett hemlighus hela han.

Tänk om detta blir det sista blogginlägget. Tänk om internet och webbhotellen och Bloggerbludder kajkar ihop senare i eftermiddag när vi ska göra en bypassoperation på ”www.lotten.se – en golgatavandring på små, små pixlar”.

Bloggvirket svämmar över där jag sitter. Ni som har tid över kan lyssna här, när jag äter sniglar i radio.

Snigeltemat fortsätter här hemma: Sextonåringen och Femåringen illustrerar.

Ni som inte har tid över, ska inte prioritera bloggar eller tandborstskurning av handfat utan hellre öl, bio och en grillad ko.

Bloggerbludder kan fara åt pipsvängen: hjälp!

Min blogg är tydligen ohanterligt stor för lilla Blogger trots att jag bara har bloggat sedan 1 januari 2006. I snart ett år har jag kämpat i motvind med alla inlägg. Bilder kan ta två timmar att ladda upp, en text som tar 15 minuter att skapa kan ta en timme att publicera. Det känns som att baka ett känsligt bröd som kräver upprepad pensling eller att tillaga en sufflé som är allergisk mot vinddrag.

Efter att ha bytt webbhotell och gjort farkosten lättare genom att dumpa runt 400 kåserier och allt blingbling har jag hittat andra med samma problem – men ingen i Sverige. Medicinen man måste svälja är besk: byta adress, flytta hela klabbet, förstöra alla länkar, köpa ditten och datten och säga till alla att uppdatera rss-läsaren ... och naturligtvis överge Blogger.

Någon som har några tips förutom att (vilket Stellan råder mig till) med hjälp av en duktig internetpulare byta till Wordpress?

Här skulle jag egentligen ha haft en jätterolig bild på mig när jag med en stor slägga smular sönder Bloggertrollets knäskålar.

Sniglande stavgång

Bästisgrannen har i ett drygt år tjatat på mig om att hon vill gå stavgång. Med mig – inte ensam.

– Men haaa, mäh, bah och pah har jag som Pomperipossas hovmarskalk svarat henne.

Att vi två gånger i veckan tränar basket med ruscher, hopp, skutt, skott samt armhävningar och dessutom har klippkort på gym har inte på något sätt fått hennes stavningslängtan att stillas. Så igår kväll var det dags. Jag var glad som en treåring som ska få äta leverpudding.

– Hur långa ska de vara?
– När ska man sätta ner dem?
– Ska man parera som en kamel eller en häst?
– Varför har man dem över huvud taget?
– Men varför har man inte små hantlar istället?

Vi började gå nerför gatan. Solen sken, skorna var bekväma, luften frisk och livet underbart. Men stavarna var bara i vägen – precis som mina fötter när jag i 18-årsåldern följde med Maitgudrun i min klass på jazzdans.

– Aj. Det gör lite ont i ryggen, sa jag.
– Tramsa inte. Gå nu, det här är bra för axlarna, svarade Bästisgrannen.
– Psst. Det står folk längre ner på gatan.
– Gääääääsp, gäspade Bästisgrannen demonstrativt.
– Pssssssst. Det står tonåringar med moppar där nere. Kolla!
– Va? Var? VAR?

Plötsligt gick vi inte stavgång längre. Plötsligt promenerade vi i rask takt och huvudet högt ... med stavarna i ett lätt grepp som ätpinnar på väg mot en sushi i fjärran. Plötsligt brydde vi oss (än en gång) om vad femtonåriga killar eventuellt skulle kunna anse om oss.

Sedan följde en tyst, koncentrerad stavpromenad i femton minuter. Vilket följdes av tre kvarts snicksnackande, stavviftande, fnitter, fågelspanande, rotsnubbel och gång rakt in i lyktstolpe. Himla onödigt, jag ser ut som Rudolf med min mule.

Väl hemma igen hade jag ont i ryggen som begynnande krystvärkar. (En helt ok känsla.) Beslutet är lätt att fatta. Stavarna får aldrig mer följa med varken mig eller Bästisgrannen; vi ska hålla oss till basketspel. I alla fall så länge vi är pigga och nyktra.

-----
Bonusläsning: Pomperipossa.

Det är svårt att sia – särskilt om framtiden

Häromdagen glunkades det i tidningarna om hur bensinpriset skulle bli dubbelt så dyrt. Eller, det skulle det ju inte. Men det var en hypotes från SIKA, som har insett att koldioxidutsläppen är på tok för höga. Då gick alla medier man ur huse för att fråga allmänheten vad allmänheten ansåg om detta. Vad tror ni att allmänheten sa då?

(”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren?” är en svårare fråga att besvara.)

Det roliga med framtidshittepå är att alla först delar ut brasklappar som ”man kan ju aldrig veta” och sedan med emfas uttalar sig om hur det kommer att bli. Rapportklippet om dansbandsdöden har valsat runt i en dryg vecka nu, till allas stora nöje. (Det är roligt.)

Richard Abib hittade på denna futuristiska bil av aluminium och plexiglas 1956. Blixt Gordon, anyone?

• Telefonen kallades 1878 ”en grej som har alldeles för många brister för att kunna funka som kommunikationsmedel”.
• ”Att skicka papper via telefonledningar är en på tok för dyr uppfinning som därför aldrig kommer att få betydelse”, sa man om en tidig fax 1962.
• ”Varför skulle någon vilja betala för något som riktas till vem som helst?” skrev man 1921 om en ny musikspelare som väl var en ... radio.
• Och så vet ni väl att tv:n 1946 bara var en fluga eftersom ”folk kommer att tröttna på att titta på en liten plywoodlåda varje kväll”.

Jag har förut önskat mig teletransportörer och matrör direkt från affärerna till kylskåpet, men är inte riktigt nöjd. Häromdagen kom jag på mig själv med att vara så bakåtsträvande man kan vara genom att pfffta när någon sa att tangentborden ju kommer att försvinna vad det lider. Så nu ska jag vara framåtsträvande och beordra min hjärna:

• Fly mig en skrivare som skriver ut tredimensionellt.
• Uppfinn datorn som läser mina tankar.
• Eliminera stökgenen.

Fast egentligen vill jag ju bara komma på simpla saker som nylon, fjärrkontroll och mikrofon:

Dammsugaren som är liten som en iPod och klättrar längs väggarna.
Punkteringsfria cykeldäck. (Det kanske finns?)
Frisyrfixarapparatur.

(Ja, jag somnade med blött hår igår och ser ut som plockepinn i håret.)

”We don't like their sound, and guitar music is on the way out.”
(Sa någon på Decca Records om Beatles 1962.)

Helgen i bilder

Det var som tidigare rapporterat maskeradbasketfest i fredags. Jag har inte riktigt hämtat mig än och hittade så sent som i morse en halv hamburgare i skåpet med vinglas.

Fyra av gästerna hade kommit på samma idé. Det såg verkligen mörkt ut på röda mattan.

Jag var protokoll. Observera att endast ena laget har lagfoul. På benen sitter förstås basketstjärnor.

Den djefla mannen hade planerat en finstämd film och romantisk middag för två på vit duk för att fira vår bröllopsdag. Snicksnack sa jag och drog in honom på ”Iron Man” med den fullständigt förtjusande Robert Downey Jr. Okej, det är samma gamla bovar och samma gamla intrig och samma gamla kvinnoroll som springer omkring i höga klackar. Men precis som en förutsägbar comedia dell’arte-föreställning kan vara teaterperfekt, var denna film actionperfekt.

Jag lyckades även få den djefla mannen på bättre tankar vad gäller maten: hockeymatch på stor duk. Att vi inte knep bronset lade förstås sordin på stämningen – särskilt med tanke på bordsgrannarna.

Så blev det söndag med två programpunkter:

1. Min pappa spelade pingis som vanligt. Som den materialspelare han är, funderar han nu över limförbudet som gäller från nästa säsong. (Man får limma racketarna med vattenbaserat lim, men det är inte samma sak och kommer inte att påverka skruvarna rätt. Basåattnivet.)

2. Snigelsafari med kocken Örjan som ska tillaga läckerbitarna (som egentligen är ”vinbergssnäckor”). Först ska de matas, sedan ska de svältas och sedan ska de dödas. Jag ska provsmaka på fredag, är det sagt. På bilden ses ett triangeldrama.

Några fick följa med oss hem till trädgården och tävla i tiocentimeterslopp för snäckor med dåligt lokalsinne. Ingen har gått i mål än.

Fest ikväll!

En gång per år förvandlas vårt hus till basketavslutningsfest. Det är jobbigt för

• festkommittén som måste planera och kladda med lamineringsmaskiner och tapetklister
• gästerna som måste klä ut sig
• den djefla mannen som måste ... stå ut
• att huset måste städas både före och efter.

Förr om åren har vi haft teman som filmstjärnor, barnkalas, sällskapsresa och bröllop. I år är det lite konstigt, för trots att vi är basketspelare, är temat basket.

(Jag ska vara ett basketprotokoll. Ssscchh.)

När jag var liten och bodde på Norra Fäladen i Lund, hade hela grannskapet maskerad en eller två gånger per år. Alla vuxna klädde ut sig så det stod härliga till, medan vi barn sprang omkring och for vind för våg utan någon som helst uppfostran eller vett för att inte tala om etikett. När temat var ”Blommor & bin” var grannen Anders klädd i en gul-svart-randig pyjamas och så hade han satt fast två tesilar på glasögonen. Följande dialog utspann sig mellan mig och en vuxen:

– Vad är Anders?
– Han är ett bi.
– Men vad är farbror Kennet?
– Han är en kond... en plastpåse.
– Varför är han inte en blomma? Eller ett bi?
– Ska inte du leka med de andra barnen?
– Varför har Annikas mamma en bh på huvudet?

Det var på en sådan fest som jag en gång smakade på en äcklig saft från en stor skål med slev och sladdriga gurkskivor i.

Nej, nu får jag inte sitta här och knattra. Har ni några festtips eller oftestliga skräckexempel att dela med er av, nu när jag snart måste klippa till en orange basketduk?

Har jag närt en orm vid min barm?

Här går man omkring i gul-blå tröja och talar ena dagen om ett stundande fotbolls-EM och nästa dag om ett pågående hockey-VM och så tjoar man om både coacher och skridskoslipningar. Och vad händer? Det visar sig att Femåringen är helt rudis!

Jag satt och tittade på kvarten mot Tjeckien. En nybadad, naken Femåring kröp upp i mitt knä så att skinn gneds mot skinn. Friktionen gjorde ont.

– Aj,oj, aj ... stönade jag.
– Oj, har du ont i knäna? sa Femåringen, beredd att blåsa.
– Nej, aj, men kolla den där målvakten, han har ont i knäna.
– Jaha. Är det tennis?
– Nej, det är ishockey.
– Vilken liten boll!
– Ja, den heter puck.
– Kluck?
– Puck. Aj, oj. Vet du, din rumpa gör ont på min kind – du kan gå och ta på dig något att sova i.

(Men hjälp, hur har det blivit så här? Varför har jag inte med min yngste son tittat på hockey förut? Varför är barnen ute och leker istället för att vara inne och titta på OS och friidrotts-VM? Vad har jag gjort för fel?)

– Vad händer om man gör självmord? sa Femåringen plötsligt – fortfarande med blicken på den lilla puckbollen.

Min första reflex var här att börja yra om ”begå”, andra reflexen var att skälla ut någon som har lärt honom innebörden av ordet och den tredje reflexen var ingen reflex utan bara en stilla reflektion.

– Självm... Vad me... Självm... du menar självmål?
– Ja. När man gör mål i sig själv. Självmoool.
– Då måste man göra mål på rätt ställe nästa gång så att man inte förlorar. Aj, aj, oj, din fot gör ont på min arm. Gå nu och ta på dig något att sova i!

Femåringen skuttade iväg så där gulligt så att man tänker att man nog borde börja skutta lite mer själv, om än inte naken. Så kom han tillbaka, full i skratt och ”klädd i något att sova i”.

I en strumpa. Inget annat än en strumpa. Men den satt i alla fall på foten.

Henrik Larsson gör oss så glada

Jag råkade läsa en obegriplig recension.

Den bör ni också läsa. Klicka här nu. (Men kom tillbaka hit sedan.)

Ok? Visst var den svårt att förstå? Sampling, inspiration eller plagiat av ovan nämnda text – man kan kalla’t vad man vill. Här kommer i alla fall mitt bidrag till den obegripliga genren som heter kulturrecensioner von oben. Läs lå-hå-hångsamt som den läsvana elit ni ju är del av.

Henke Larsson river ut tungan ur munnen, ger den nya, knarriga brukssätt. Oväntan gjuts samman med förväntan. De andra spelarna i laget kapitulerar i ett slags främlingskap – hårdheten i det okvävda hos det okända – det enda främmande, som om omöjligheten att lära känna honom växer starkare istället för att övervinnas, att ge upp inför något oöverkomligt. Men där stannar inte matchklockan. Den stäms in på en överskådlig gräsplan med närmanden, snabba sprintsteg mot just det enda främmande, som en mötesplats för tanken och kroppen, en vilja att förändra den stipulerade ställningen, som är 0-0.

Nu kommer itutagande med anfallet. Skruvarna, skottens differenser och likheter. Kanande glidtacklingar, abrupta vändningar. Vi ger oss nu i kast med något helt annat – förverkligandet med början den 10 juni.

Jomenvisst.

Att lyckas eller inte lyckas är att låtsas

Sandra är en envis lurk som sparkar uppmaningar i min riktning. Jag vill egentligen sparka tillbaka en lång, skruvad luring, men jag är dålig på att ta ner och dämpa bollen. Så nu blir det en tåfjutt som kommer att studsa på domaren och sedan gå ut över sidlinjen.

En av mina mer lyckade möbleringar.

Jag har lyckats med:
Vårt eget slags Villa Villerkulla.
Nästan alla deadline:ar.
Att borsta tänderna varenda, varenda dag.
Julkalendern 2005–2007.
Baaarnen.
Den mediokra basketkarriären.
Att hitta roliga kompisar.
Att hitta den djefla mannen.
Rubriken till detta inlägg.

En av de roliga kompisarna och jag. Varandes jätteroliga.

Jag har misslyckats med:
Sommarprats-projektet.
Skådespelerske-projektet.
Att borsta håret i alla fall en gång i kvartalet.
Lagaknäna-projektet.
Förmögenhets-projektet.
Åkautomlandsofta-projektet.

Fast jag får ju ändå prata i radio. Mina två programledarkolleger syns på bilden – en ligger, en står. Det är helt normalt.

Jag låtsas
bl.a. att oordningen i hallen bara är tillfällig.

Oj och hoppsan, så häääär brukar det junte se ut.

-------
Javisstja. Jag måste ju skicka vidare. Jag uppmanar därför alla med slutsiffra 0 (noll) eller 5 att göra det!

Kroppskultur?

Kroppskultur associerar man väl mest till en handbollsklubb i Uddevalla? (Jag associerade bara till handboll – var tvungen att kolla upp om det verkligen var Uddevalla, Åmål eller kanske Karlskoga. Lägg på minnet: min okunskap skryter jag endast om i samband med handboll.)

Enligt min livsledsagare (Husmorslexikon från 1957) finns det två aspekter på kroppskultur:

• den hygieniska och medicinska
• den estetiska.

Nu kan ju aspekterna slå sina kloka huvuden ihop och totalkrocka som t.ex. när människor väljer att deformera sin kropp för att den ska bli ”estetiskt tilltalande”.

Det som ligger närmast tillhands att fundera på idag är förstås befängda bröstexplosioner och läckande läppar samt slutligen den horribla hårborttagningen – ett sisyfosarbete som jag med ålderns rätt har börjat dra ner på. Nu ska jag istället börja snöra mina fötter emedan de äro stora som kartböcker.

(Om ni inte orkar läsa hela fotartikeln som jag länkar till, får ni ett litet smakprov här:

”Fotsnörningen gick till så att tårna tvingades växa in mot fotsulan så att hela foten blev ”som ett lotusblad”. Detta gjordes med remsor av mjukt tyg, ibland av siden, ibland till och broderade, som drogs åt mer och mer. Men eftersom fötterna delvis ruttnade av behandlingen luktade bindorna illa.”

Mumsfilibabba.)

Kroppskultur? (Borde jag ha lagt till en bild på Fredrik Ljungbergs magmuskler?)

Men nu tillbaka till Husmorslexikonet. För det är ju så vackert! (Ok, det är roligt och allmänbildande och fascinerande och fantasieggande och allt annat också.)

”Pubertetsflickans kutiga hållning kan bero på trötthet eller blyghet men kan också vara en medveten efterapning av en ful, affekterad mannekänghållning.”
(Hjälp, vad jag här i soffhörnet sitter olämpligt med datorn på sniskan och tekoppen mellan knäna.)

”En harmoniskt utvecklad kropp i smidig rörelsefunktion.”
(Hm. Jag tänker plötsligt på volleybolltjejers tajta matchdräkt. Hm.)

Kroppskultur i all ära, men jag är lite trött. Har lite träningsvärk. Ska koncentrera mig på Husmoderns lexikala bokkultur istället. Trarajdida. Titta, blöjeksem. Oj, akromegali. Aaaaah, en hel artikel om kylskåp! Humdidum ...

Reflektion sent på fredagkvällen

Först föds man.
Sedan jobbar man.
Och så dör man.

Jomen. Fast däremellan har man en himla massa fredagar att hantera som biljardbollar eller flipperkulor. De dyker ju bara upp och måste göras något av. Lördagarna är alltid mycket mer planerade – som tulpaner i en rabatt.

Här kommer därför en typisk fredagsrapport. Hipp som happ och huller om buller och lite misshandel.

Den enda öl jag hade, spillde jag ut redan vid femtiden.

Den djefla mannen satte sig att spela gitarr så det sjöng i buskarna och grannarna samlades i busskuren utanför huset för att applådera och viska beklagande. (Huset och verandan är Bästisgrannens. Dansen är improviserad.)


En dessert som alls inte motsvarade den banala huvudrätten (hamburgare) svängdes ihop på en pulverhöft av barnen. Man ska ha efterrätt på fredagarna. Och alla andra dagar.

Men nu blir det premiär!

Här kommer nämligen min första ihopknypplade video. Filmaren är Bästisgrannen, det vilda barnet som jag inte kan styra och knappt orkar domptera är hennes – och hon ville bli omkringslängd. (Jag bara lydde, jag lovar.) Trubaduren är Den djefla mannen. Tillsammans har vi inmundigat ungefär 2 dl öl denna nästan torrlagda kväll, men det förklarar ändå inte att jag inte kan vända filmen på rätt håll. Lägg antingen huvudet eller datorn på sniskan! (Och sänk volymen.)



----
Förresten:
Om ni inte kan se filmen: mejla eller skriv det i kommentarerna så att jag ... så att jag ... öh. Så att jag kan bli lite irriterad? (Har inte den blekaste aning om vad jag gör om det visar sig att filmen inte visar sig.)

Tillf.. avbr...?

Det här är som när man läser på tv att ”sändningarna i Herrljunga fungerar inte för tillfället” och man undrar lite över hur de i Herrljunga ska få reda på det.

Tydligen har min blogg varit kapad då och då under dagen. När jag pratade i radio om mjölktörstiga kossor, kom några sms om att bloggen var död. När jag redigerade en trailer kom ett par mejl. Jag, som ju nyss har bytt webbhotell, tar det hela med ro. Det ordnar sig säkert.

Till dess, kan alla utom de i Herrljunga få titta på gammal tv. Det är ”Tur i kärlek” (1991) med Agneta och Adam, ni vet. Jag hade inte TV4 på den tiden, utan tittade istället på ”Vem tar vem”. Nu är frågan – vad kommer vi att år 2025 säga om 2008 års populärkultur?


Lägg särskilt märke till det naturliga luftgitarrspelet, vad Agneta säger jämfört med vad Adam säger och ... och ... och ... ptja, allt annat.

Jag vill ha många av allt (uppdat. konstigt nog)

Mutter, mutter. Spara, spara, spara, spara, inte slänga, inte slänga. Måste ha kvar alla skor jag någonsin haft på fötterna. Mutter, mutter. Vill helst inte slänga en enda mattebok sedan 1971. Måste samla på skärp till mitt skärpmuseum.

– Nej! Rör inte kokböckerna från förr i tiden! De har så bruna bilder!

Jag kommer att på Hemmet om 40 år sitta och krampaktigt hålla fast i gamla syltburkar och sortera säkerhetsnålar. Personalen kommer att slita glasspinnar och hålfotsinlägg ur händerna på mig och mina barn undersöka mina smyckeskrin, där jag då förvarar snigelhus och vaxproppar.

Hu, hemska framtid.

Efter denna tanke tog jag mig själv i den krage jag inte ens har, och grävde i eftermiddags upp två- och enhjuliga lik ur trädgårdens skrymslen och hörn. Att sedan trots utstickande trampor och elaka, spretande ekrar samt vattendrypande, spruckna sadlar lyckas få upp dem på den lilla släpkärran var en så stor bedrift att jag av någon förbipasserande borde ha belönats med applåder och öl. (”Av hjärnarbetares kroppsarbete följer obligatorisk öl.” Nytt ordspråk, skaldat av L. Bergman.)

Före. Plockepinncykelleken kommer inom kort att roa en av cykelreparatörerna i staden.

---
Förresten:
Jag kräver att ni som läsare ber om en rapport om detta eftersom jag har en känsla av att cyklarna kommer att stå kvar där de står i flera veckor. År.

----
Uppdatering!

Jag pekade med hela handen mot cyklarna och sade till Den djefla mannen att nä nu fick han vara karl i sin hatt och visa vart cyklarna ska fara, om inte åt fanders. Och si:
Efter. För att förvirra er och ge er lite mer att titta på, tog jag denna bild från andra hållet.

– Men, säg mig, min djefla man, hur gick det till?
– Vi åkte först till LG Cykel på Västeråsvägen. Sju hojar säkrade med ett blått rep guppade dystert på flaket och betraktade det vårliga landskapet som om det var deras sista resa. Som en hop franska adelsmän på väg till Place de la Revolution.
– Men giljo...
– Sscchh. På LG cykel blev cyklarna bortmotade som ett 14-hjuligt tattarfölje.
– Adelsmänstattare är ju ett intress...
– Ssscch. Mot Cykelkällaren på Stenkvistavägen. Trevlige Torbjörn, alltid jäktad, alltid trevlig. Bruna ögon och solbränd, oljesvärtade fingrar. I hans affär finns det smala cyklar och tjocka cyklar och långa cyklar och korta cyklar, lagade cyklar och trasiga cyklar, sneda cyklar och raka cyklar, gamla cyklar och ... inga nya cyklar.
– Låter som my kind of place. Tog han även de små som var oåterkalleligen döda?
– Han tog emot alltsammans och bannade sig själv i samma andetag. Trevlige Torbjörn har alltid bråttom. Så här i våryran har väl allmänheten drabbats av cykelklåda. Allt med två hjul ska trampas på. Hur man utrustar sig beror på hur tjock plånboken är.
– Cykelklåda! Vilket ro...
– Sscchh. Men ungdomscyklar går knappt att sälja. När antikaffärsinnehavaren i lokalen intill – som Trevlige Torbjörn hyr ut till – kommer i morgon kommer han att få sig en rejäl överraskning: sju cykelkrymplingar utan armar och ben som står och håller sig i teakbord, bufféer och speglar.

Nu tror ni att jag har fått blodad tand och kommer att fortsätta på denna få-rumpan-ur-vagnen-väg? Nej, förmodligen inte. Om jag inte ... hm. Källaren är ju intressant. Hm.

Om tankar kunde begå brott

Bilden symboliserar min hjärna.

Igår åkte jag till ”posten” för att fixa frimärken till sju olika stora kuvert och dessutom hämta två paket samt köpa 50 extra frimärken. Damen i luckan i soprumsväggen var precis lika förvirrad som jag och kunde inte för sitt liv få rätt på antal frimärken på de olika försändelserna.

– Vänta, ge mig dem, jag klistrar!
– Va, ojoj, ja, det är nog lika bra. Två, nej tre, nej vad säger jag? Fyra. Åtta. Ojoj. Nej, nu börjar vi om.

Jag klistrade, fnissade, tog mina uthämtade paket och gick ut igen. Bakom mig hörde jag ett tjoho.

– Tjohooo. Hallåååå! Du glömde ju! Du glömde ju dina frimärken!

Där kom post/affärstanten trippande med ett knippe frimärken. Jag joggade tillbaka till henne, log och sa något om att det var ju snabbt av henne, hade hon månne svängt sina lurviga över postdisken och hoppat ut genom luckan? Hon log lite osäkert mot mig.

Sedan åkte jag till dagis för att kvittera ut en Femåring. Då slog det mig att jag ju inte hade betalat! Jag hade ju hämtat massa, massa frimärken utan att betala ... men varken jag, damen i luckan eller någon i kön bakom mig hade reagerat för det. Och nu till det intressantaste – den första tanke som sedan klampade in i min hjärna och besudlade den risiga skog som är min personlighet var denna:

– Vad coolt! Jag måste ha tjänat över 300 kronor!

Några sekunder senare hade jag örfilat upp tanken, malt sönder den i en köttkvarn och givit mig själv på moppo. För säkerhets skull berättade jag om mitt brott för alla i personalen på dagis och alla föräldrar som jag mötte på väg in och ut samt för den klarsynta Femåringen.

– Men mamma. Du kan ju inte bli en tjuv också.

(Det där också:et beror på att jag under den gångna veckan även har lurats, dödat en geting och cyklat utan hjälm.)

Fem minuter senare var jag på ”posten” igen. Damen höll nästan på att falla mig om halsen, vilket är svårt genom en lucka i väggen.

– Tack. Tack. Tack. Jag ... tack.

Nu ska jag lägga ”brottsling” till listan på mina misslyckade karriärsteg.

Underliga saker hända i bloggvärlden

Sisådärja, nu har jag fått mig en välbehövlig teateröverdos. Igår såg jag en föreställning kl. 16 och en kl. 19. Men hur kommer det sig? Är jag plötsligt teaterbesatt eller bara lite allmänt från vettet?

Jo, jag skrev ju för ett knappt år sedan om ett förfärligt fult släktfoto. Jämtlands läns teater hittade det på bloggen och bad om att få använda det i fonden i föreställningen ”Historien om en Grävling” – med versalt G där, ja.

Pappa (vid pilen) och jag satt och fnissade längst fram. Pjäsen var bra och skådespelarna fick (trots att jag är ogin och kritisk mot nästan alla som har mitt drömyrke) med beröm godkänt.

En annan teater bad att få låna en av mina telefoner som jag har gömt i källaren (för att kunna pryda ... livet med). Denna agerar sedan två månader med *ryyys* Staffan Westerberg i ”Bländ verk” – med mellanslag där, ja. Nu är ju Staffan Westerberg från Luleå och gick nästan i samma klass som min pappa, så det kanske är dags att förlåta honom för Vilse i pannkakan och Syster Yster? Fast bara kanske.

Telefonen såg misstänkt smutsig och kladdig ut. Undrar jag om den mådde bra bland dessa neurotiska rollfigurer.

Mellan pjäserna hann jag och pappa äta på en restaurang som tydligen har varit hans stamlokus sedan 1957. (Han går dit en gång vart tionde år.) Då åt han entrecôte för 4 kronor och 75 öre, igår kostade den 192 kronor men var sig tydligen lik. Själv åt jag fisk eftersom jag aldrig äter fisk.

Om ni hade varit som Sherlock Holmes, hade ni ur bilden kunnat utläsa massvis. De elementära ledtrådarna är kartor, gammal mobil, målad duk, menyer, utepågatanservering, askkopp och en liten öl.

Jag var lite kriminell häromdagen

För en dryg vecka sedan kajkade mitt webbhotell ihop av tyngden som min blogg tydligen lider av. Jag skulle precis berätta om min senaste kriminella handling, men av det blev intet.

Så vi tar det nu istället.

Sedan jag föddes har jag bara brutit mot lagen en gång – när jag som nittonåring var med när en kille i Alassio stal en motorcykel. Till mitt försvar kan jag bara säga att det hela skedde i god tro och att jag vid tidpunkten för brottet var extremt kissnödig.

Nu ska jag citera mig själv från förra veckan:

Idag skrev lokaltidningen om Buketten-skaparen Bengt Nygren som blev miljonär, kallades samhällsfarlig av den 28-årige SSU-ordföranden Bo Ringholm, byggde lyxvilla och sedan sålde sitt imperium och flydde landet. (Läs Gits text från 1971.)

Och tänka sig – lyxvillan ligger fem minuters bilväg från mitt hus. Istället för att i eftermiddags vila/städa/jobba/handla åkte jag till det numera fallfärdiga, igenvuxna och vandaliserade huset.

Tillbaka till idag. Detta kommer jag att minnas resten av livet – känslan av att resa i tiden. Huset är igenbommat, men många av fönstren är så trasiga att man inte ens riskerar att göra sig illa när man klättrar eller kliver in. När jag gick runt det gargantuastiskt stora huset, hittade jag först två bilar.

Visst kröp jag in i bilarna och luktade på 1970-talet, pillade på växelspaken och öppnade handskfacken.

Jag fortsatte vandringen runt (och tappade då min mobiltelefon), kände på alla dörrar och kikade in i rum med blommiga tapeter och heltäckningsmattor. Längst bort hittade jag ett hål i staketet som omgärdade en tujaträdgård.

Det är så många som har smugit in i huset att det till hålet i staketet leder en stig.

Väl inne i huset pirrade det i magen som när man ska stå på scen. Jag var helt ensam, men såg spår av säkert hundratals människor på jakt efter dåtiden. Det finns inget lösöre kvar – inte ens en lös kakelplatta eller en bortglömd strumpa.

Det finns många kök i huset, men detta var det blommigaste.

Inuti kylarna och frysarna finns förstås ingenting, inte ens en unken lukt – de var förvånansvärt rena ... och jag blev besviken. Jag ville hitta gamla Flora-askar, läskflaskor med riv-av-lock och ärtsoppekonserver.

Någon ville ta med sig diskbänken hem som en baguette under armen?

Det vita på golvet är förresten inte snödrivor, utan frigolit. Söndersmulad frigolit. Förmodligen är det isoleringen – alla innertak är borta. Förmodligen är huset bortom all räddning eftersom det är så fuktskadat.

I en plastig garderob anades ett glöggparty.

I alla garderober och köksskåp sitter dymolappar med sorteringsinstruktioner som undertröjor, byxor, långärmade tröjor, soppor, konserver och mjöl.

O’boy från 2000-talet. Fnys. Sådär lagom spännande.

Språkpolisens syster Orangeluvan har en frände i dymotryckarpersonen; båda vill de stava pyamas så här snålt.

I en garderob låg fula gardiner och lite några rullar med sjögrästapeter.

I en tiondels sekund tänkte jag vid åsynen av tyg och tapet att ”jahooo, här hittar jag äntligen något som jag kan ta med mig hem som minne!”. Sedan kom jag på att jag ju i så fall bara inte hade begått hemfridsbrott utan även blivit tjuv. Så jag lät allt vara. (Jag antar att ni är storligen imponerade över min ståndaktighet.)

Sällskapsrummen är stora som balsalar medan de förmodade sovrummen är normalsmå. De många badrummen och toaletterna är förutom att de har fint kakel och klinker samt mosaik helt vanliga – inga excesser som bubbelbadkar eller ens bidé anar man. Och allt, precis allt porslin är sönderslaget. Förmodligen stängdes elen och vattnet av redan för en evighet sedan, vilket irriterade någon.

På en stol – nästan den enda möbeln som finns kvar – ligger en synnerligen lam och inte särskilt effektiv lapp från ägaren. Om den inte är fuskfabricerad, förstås.

”Huset skall renoveras. Sluta skada huset – det har redan kostat 10 000-tals kronor. Jag är förbannad och Ni kommer att tas! och det blir ej roligt för Er!!! eller era föräldrar som får betala. /Husägaren”

Så kom jag äntligen fram till det underligaste, mest imponerande och läskigaste rummet. Poolrummet.

Fylldes poolen en gång på 1980-talet med just detta vatten?

I det oljiga, svarta vattnet ligger skräp och en död katt. Det luktar inte något annat än fukt – ventilationen är ju liksom god. Fönstren och väggarna är fulla med graffiti, de enorma blomlådorna är fyllda med trasigt fönsterglas ... och hur man än försöker, är det svårt att förstå hur man umgicks här.

Jag blundade och tänkte efter. Poolrummet låg ju alldeles intill det största köket och en gigantisk eldstad. Eventuella barn måste man ha haft i koppel. Var det som i gamla Bondfilmer att man ständigt gick omkring i bikini och högklackat (Britt Ekland i ”Mannen med den gyllene pistolen”) eller pågick orgier på bassängkanten (”Boogie Nights” med Mark Wahlberg) eller var poolen bara en prydnad som en tavla på en vägg?

I poolrummet finns en illa tilltygad panel med amatörmässigt fastsatta kontakter och knappar. Fly mig ett facit! Vad gjorde man här?

När det gäller husets ägare, är det tydligen en skumraskperson som använder fallfärdiga hus lite här och där i Sverige som penningplacering för vidaretransport till skatteparadis. Han må vara en omoralisk skurk som borde skämmas – men jag tackar ändå för upplevelsen.

Foot-in-mouth disease?

Bästisgrannen brukar säga att jag inte är särskilt smidig. Och nu handlar det inte om tänjbara ligament utan mer om ord och grodor. Jag kallar det mer ”härlig spontanitet” och ”råg i ryggen” och så klappar jag mig stolt på huvudet och tycker om mig själv. Men nu börjar jag tvivla.

Jag känner en tjej som klär sig coolt. Nästan allt är svart, men hon piffar till med små färgglada asse... acce ...soarer ...? Vad är det för ord att stava egentligen? Måste kolla i NE:

accessoarer [-ks-], tillbehör, bisaker; särskilt om dräkttillbehör, t.ex. bälte, handskar, scarf, paraply, väska, käpp eller smycken, vilka tillsammans med ett plagg eller en dräkt skapar en enhetlig modeform.

Nähe, jag vill inte alls uttala det med x, jag vill säga s! (Ännu ett exempel på osmidighet. Nu ska jag köpa mig en matchande käpp att slå mig själv med.) Nåväl. En dag kom den här tjejen gående emot mig, klädd i en underbar, randig tunika. Ränder tycker jag mycket om, jag kommer absolut att klä mig i en randig balklänning när jag tilldelas nobelpriset i ekonomi.

Den där från 1993, ni vet.

Den randiga tunikan gjorde mig så glad – såpass glad att den ju måste kommenteras. Jag utbrast:

– Nej, så fiiin du är, du ser ju ut som ett cirkustält!

Snyggt, va?

Jag är snäll och vänlig, jag menar väl och ändå beter jag mig tydligen som en förvirrad elefant. Tjejen ville på inga villkor jämföras med ett cirkustält trots att de ju är både snygga och innehåller allsköns trevligheter. Hon sa:

– Nä vet du vad! Pfah! Pfft! Tsst! Och vet du vad du sa häromveckan? Då sa du att du brukade klä ut dig i orange på halloween!

Jahaaa. Jo, då hade hon haft på sig en ursnygg orange tunika, som verkligen bröt av mot allt det svarta och som också gjorde mig glad. Nämnde jag i sammanhanget utklädning? Hm. Hon kommer aldrig att förlåta mig. Jag tror att jag ska hålla inne med klädkomplimanger i fortsättningen.

Kan man bli annat än glad av detta?

Rapport om tingens beskaffelse

En stilla reflekt... äh.

*paus*

Reflektionen är inte alls stilla, jag far omkring och dammsuger och torkar golv och skurar toaletter och bryter av mina obefintliga naglar på fastkletade russin.

VEM I HELA FRIDEN LÄT OSS MÅLA KÖKSGOLVET VITT?

Say no more.

När vi ändå är i köket, ska jag berätta vad jag nästan inte kunde köpa i vår stoooora stoooohoora mataffär igår:

Hyllorna för bröd, morötter, rädisor och bananer hade sett bättre dagar.

Salladspåsar, tomater och ännu mer (mindre) sallad.

Affären måste ha hamnat i en tidsmaskin och placerats i Östtyskland 1979. Eller Leningrad 1984. Precis så här såg det ut där. Då.

Likadant var det faktiskt i söndags på en av våra större hamburgerrestauranger, där man kunde stå i omständlig kö som vanligt – men inte få pommes frites, lökringar, extra sallad, minimorötter, stark sås eller bacon. ”Problem med leveransen” sa tjejen i kassan och log för att en liten stund senare inför alla kunder skälla ut en ung hantlangare som tydligen var skuld till världens ondska.

Nej, då är det roligare att skåda Sextonåringen och Trettonåringen här hemma. När jag var i den åldern lockade jag hela dagarna håret med locktång (som om det behövdes) och sydde in brallor så att de blev snävare än snävast och skulle inte ens död kunna tänka mig att bli sedd tillsammans med mina föräldrar.

De två tonåringarna på väg till Valborgsfirande tillsammans med alla oss andra igår.

Denna traditionella happening som avslutar allt siste-april-firande kallar jag ”Eldvin”.

(Om ni nu kan läsa detta, betyder det nog att överflyttningen till nytt webbhotell har lyckats. Puh, då hinner jag nog inte städa mer.)