Säkerheten framför allt?

När jag har följt diskussionen om vårt hjälm- och säkerhetsförsedda liv, velar jag.

I ena sekunden cyklar jag inte ens tio meter utan cykelhjälm, frågar om det finns bälten på bussen och förser barnen med noggranna aktadejförhonom-instruktioner.

I nästa sekund får barnen klättra hur högt som helst utan dunbolster nedanför träden, och jag låter dem gå hem från skolan utan övervakning, lär dem att förlora ibland och själv går jag ibland nerför källartrappan utan att hålla i mig. Eller ledstången.

Här kvitterar Tjeckoslovakien till 5-5 mot Sverige i VM 1967. Är det Honken, det där?

Uppdatering: Studiomannen skriver att det nog är Kjell Svensson (förstemålvakten). Trots detta kom vi tvåa. (Hade Honken månne bättre skydd?)

Skydda de ack så viktiga underbenen på målvakten var de bra på, det får man erkänna. Jag undrar vad som hade hänt om en målvakt på den tiden plötsligt hade tagit på sig en hjälm. Hade han buats ut och kallats mes som stavhopparen i somras?

Toby Stevenson har lovat sin mamma att alltid ha hjälm när han hoppar.

När jag var tre år, blev jag påputtad av en kompis när jag gungade på gården på Magistratsvägen 7 i Lund. Plötsligt missade hon gungan och gav istället mig fart, så att jag flög som en vante och landade på huvudet i sandlådekanten. Ingen hjälm: hjärnskakning.

När jag var fyra år, sprang jag med en tandborste i munnen, snubblade, for in i ett köksskåp med ögonbrynet först. Ingen ansiktsmask: sju stygn.

När jag var 42 år, drattade jag omkull i källartrappan. Inga armbågsskydd: deformerade armbågar.

Peppar, peppar, usch-nu-utmanar-jag-väl-ödet – men barnen här hemma har än så länge inte trillat ner från höga träd eller tak, slagit ut tänder (som Broder Jakob) eller klämt av sig fingertoppar (som min djefla man). De har förstås fastnat med tungan på lyktstolpar, fått jack på näsan, stuckit sig på allsköns virke i hälarna och kantstött en och annan tand. Får man vara så här helt inkonsekvent och ologisk och måna om säkerheten i kubik ibland och leka laissez-faire [lässefääär] ibland?

Och – håll i er – kan man dessutom överföra dessa tankar på samhället i stort?

---
Fotnot: Jag gillar fotnötter. Laissez-faire kommer av franskans laisser faire, som betyder ungefär 'låta (folk) göra (som de vill)'.

Minns ni Porr-Per?

Luugn. Den mest oförargliga bloggen av alla är fortfarande barntillåten trots denna chockerande bild.

I förrgår blev jag intervjuad. Det är alltid lika kul, och – har jag nyss upptäckt – kan fungera som ett reningsbad eller en terapeutisk session. Den utfrågande sade:

– Hur skulle du beskriva dig själv?
– Glad, påhittig ... vänta, något negativt också ... eh, långsint! svarade jag fantasilöst.

När vi efter en stund återkom till hur långsintheten yttrar sig, försökte jag förklara att jag aldrig glömmer gamla oförrätter. Av mitt livs alla förrätter minns jag dock bara ett fåtal.

– Men kan du inte förlåta dem som gjorde något dumt för länge sedan?
– Jooodå, men jag glömmer det inte.
– Jamen är du verkligen långsint då?
– Hm. Hö. Jam... Eh. Här har jag gått omkring och trott att jag är långsint, när jag i själva verket bara har gott långtidsminne! Heureka! [hävreka]

För så är det. Jag minns ju allt från förr. Minnet är fullproppat med dåtid. Det kanske är därför som jag har så svårt att stoppa in nytt som kungalängder (förutom att Karl XII var lika lång som Peter Englund är), periodiska systemet, kortkommandon och att jag bör köpa nya skosnören?

Men nu är det ju bevisligen så att jag även lägger sådant jag inte minns, på minnet. Den 26 december 1966 klädde Per Oscarsson av sig till endast kalsonger i Hylands hörna. Det roliga var att han tog av sig kalsongerna ... men hade ett annat par kalsonger under. Och ett till par. Och ett annat par. Och ... så vidare i all evighet. Sedan kallades han Porr-Per!
Bloggen Nakenchock rotar fram nya ord i medievärlden – jag ber att få bidra med ett gammalt. Porr-Per! Porr-Per visar kalsongerna! Men inte nog med detta. Sedan var han ful i munnen också!
Tiderna förändras, och här går jag omkring och släpar på en massa minnen som jag inte har egentligen eftersom jag faktiskt inte kan minnas strippen 1966. Vad vill jag med detta? Jo, jag tycker inte om fnysningen:

– Äsch, hur ska jag kunna veta det, då var jag inte ens född!

Åh, idag ger jag självgodheten ett ansikte. (Det hade inte alls varit lika kul att ge t.ex. marmeladen ett ansikte.)

1. Jag är alls inte långsint.
2. Jag har bra minne.
3. Jag gillar allmänbildning av alla de slag.

Å nu blir det dumburken (uppdat.)

Det här är en ”teaser”. Ni blir nyfikna på vad Patrick Dempsey från förr och nu har med innehållet att göra. Och läser vidare.

Tv kallades med en fnysning på näsan för ”dumburken” första gången 1962. (Byt ut ”fnysning” mot rynkning om ni är petiga.) Men var? I vilket sammanhang? Mina böcker hemma gav inte mer än just årtalet och en hänvisning till det engelska 'idiot box', så jag mejlade både SAOB och SAOL samt NE. (Alla har svarat att de inte vet.) Nyss mejlade jag Språkrådet*. Sedan föll hela min tidsplanering ihop som ett fuskbygge från 1970-talet eftersom jag råkade åka till biblioteket och där hittade en bok av Lars Ulvenstam: TV – dumburk eller väckarklocka (1967).

Oj, vad många ord det var i den boken! Slarvläs inte nu, begrunda att kapitlen heter:

Högkultur och masskultur
Att hävda kvalitet
Att prioritera ett kulturinstrument
Tävla om publik och kvalitet
Kultur och underhållning
Frihet och ansvar
TV-s påverkan

Där ser man. Kultur och kvalitet. Underhållning och ansvar. Frihet och påverkan. Prioritering och publik. Men istället för att fundera över innehållet, snöade jag direkt in på det lilla bindestrecket före genitiv-s. Tänka sig. Ok. Men varför kallas tv:n för dumburk? Vem hittade på't?

---
*) Uppdatering! Språkrådet vet besked – i SvD på sidan 3 (nr 110/1962) står meningen:

I Sverige talar man stundom om ”dumburken”. På amerikanska heter det ”The Six Day Idiot Box”.

Nu vet vi ju inte hur länge man i Sverige då har ”talat om dumburken”, men detta är kanske första gången som det trycks i dagspressen. Nåväl. Tänk att man aldrig får vara riktigt nöjd: varifrån kommer ”The Six Day Idiot Box” då?
---

Det finns ju en blogg som heter Älskade Dumburk och det finns bloggkategorier som heter dumburken och vi är på alla sätt och vis fascinerade av denna burk. Ikväll ska vi se på fotbollslandskamp på burken och alla måste snart köpa digitala burkar och ska barnen se på burken istället för att hoppa hopprep?

Nu undrar jag: vad säger följande om mig? (Eller kanske bara om mitt tv-tittande?)

Jag vill se allt vad gäller

• Scrubs
• Vita huset (West Wing, alla andra titlar är ju på engelska)
  
• Grey's Anatomy
• House.

Tur att Vita huset inte utspelas på ett sjukhus.

Men jag kan inte förmås att sitta stilla mer än några minuter när tv visar

• Six Feet Under
• 24
  
• Desperate Housewives.

Obduktion och två flugor i en smäll.

Alla dessa serier är av s.k. hög kvalitet, eller hur? Six Feet Under är intressant endast inledningsvis när någon dör under konstiga former, sedan är det ständigt en känsla av ”nä nu barkar allt åt skogen”. Kiefer Sutherland är bra i 24, men jag gillar mest när bilden splittras i olika delar så att man ser många skeenden på en gång. Desperate Housewives är rolig när Felicity Huffman är i bild.

Diskussionen om tv på 1960-talet är inte helt olik diskussionen om bloggar i början av 2000-talet.

1967:
– Bilden försvinner jätteofta! Bara så där!
– Vad tillför Hyland för kvalitet?
– Kan man verkligen lita på det som sägs i Aktuellt?

(Fyll gärna på.)

Fotnot:
Det första decenniet i ett århundrade kallas ”noll-noll-talet”. Konstigt: ”noll-noll” är ju egentligen inte mer än ”noll”, så det borde kallas ”noll-talet”. Sjuåringen här hemma är alltså en nolla.

Sommarjobb

Oj, vad jag har suttit barnvakt i mina dagar. I mitt cv må det stå Nationalencyklopedin och redigering och roliga föreläsningar samt en förfärlig massa universitetspoäng (samt en stor plump i form av en ännu inte avslutad kurs i engelska). Men det är barnvakt jag har varit mest.

Sommarjobben har i och för sig skiftat, men hur jag än har burit mig åt är det ändå barnvaktandet som har dominerat. Kanske beror det på att jag är så storasystrig, för efter ett tag på vilken arbetsplats som helst, börjar jag vakta barn ... även om de är 20, 37 eller 62 år.

Ni börjar förstå vilken förfärligt besvärlig människa jag är, va? Besserwissern, bossen, tjifen och ”jag har en idé!”-snackaren.

Från 12-årsåldern var jag barnvakt för riktiga barn. När jag i nian började jobba på JC (som då betydde Junior Center och alls inte Jeans & Clothes), tog jag hand om kunderna som vore de barn, vilket alls inte sålde några kläder.

– Nej, den där kommer du ju att växa ur på nolltid, dessutom blir den omodern i nästa vecka. Gå in till konkurrenten därborta, de har bra prylar.

När jag i tvåan på gymnasiet jobbade sena kvällar på Skogaholms bageri, tog jag hand om min semmelbakande kompanjon såpass bra att han (se bild) för att få höra alla mina föreläsningar om livet tog en omväg på flera mil för att köra hem mig. Han var tre år äldre än jag.

(Tankepaus. Jag gick i gymnasiet, bodde i Täby och jobbade måndagkvällar kl. 20–23 i Kristineberg, nästan ute i Bromma. När jag tog tunnelbanan och Roslagsbanan, var jag hemma långt efter midnatt. Hur kunde mina föräldrar tillåta detta? Varför hade jag ingen barnvakt?)

När jag sommarjobbade på Danderyds Sjukhus, drev jag mina kolleger till vansinne genom att ta hand om patienterna som vore de mina barn. Gamla Rut, som hade en hemsk ögonsjukdom .. gamla Linnea som kissade i sina tofflor ... gamle Torsten med sin afasi och ... oj, tystnadsplikten är jag heller inte så bra på.

Tillbaka till nutiden. Mina ungdomliga basketkompisar söker sommarjobb och plitar ner sina erfarenheter och blir kallade till intervjuer och går på vad de kallar ”vuxenmöten”. Och jag får hjälpa till!

CV
* föddes 1990
* går i ettan på gymnasiet
* ...

— Men har du aldrig jobbat? Aldrig hjälp en granne? Kan du snickra? Ok, kan du ta hand om barn? Nähe, kan du ... Har du ... Vill du ...

Nu tittar jag på mina egna barn och inser att ... de ju inte heller har jobbat. Gulp. Nu stundar hårda tider! Sommartider hejhej!

(Psst. Jag är nyfiken på era gamla galna sommarjobb.)

Frisyrchock!

Ännu en dag, ännu en trött morgon. Jag har drabbats av ett mystiskt syndrom som gör att jag inte kan bita ihop; käkarna passar inte med varandra längre! Det är som när man knäpper ihop västen med gylfen eller när blixtlåset spårar ur. När jag tuggar morot (egentligen är det förstås gräddkola, men det är inte längre accepterat att äta jue), skjuter en intressant smärta upp i vänster öra. Inte alls med detta syndrom relaterad är den nyupphittade halsflussen som river som om jag hade en whisky på ett snöre i halsen. (Egentligen har jag bara ont i halsen och har inte fått någon diagnos, men hur intressant är det?) Men det är inte det värsta.

Det värsta är att jag i morse vaknade med hockeyfrilla.

Jag har alltså ett fågelbo uppe på hjässan och små spretiga testar som slingrar sig fram från nacken. Detta stämmer inte alls med min självbild. Jag tror att jag har hår som Lucy i Dallas, ben som Marlene Dietrich och byst som Marcus Schenkenberg.


Till i morse kunde jag med mina trapptrillade armbågar ha gått med på att jag såg ut som en viss John Bauer-figur. Men han ser ju mer ut som Lucy i Dallas.

Med andra ord: helrenovering önskas. Jag vill ha nya spoilers och extralysen i munnen, kromade fälgar som accentuerar figuren och en trimning upptill samt kanske en hood ornament som på en Merca. Vänta nu, är det kanske den där röda jag redan har mitt på näsan?

Dagens sommartid och gårdagens

Nu har jag ställt om de sex sju väggklockorna vi har. Dessutom har jag satt på en liten lapp på allihop: ”Sommartid” står det på lapparna. Annars kommer ofelbart repliken:

– Men vad är klockan på riktigt?

Och den frågan går inte att besvara utan en tidsutredning. Eftersom jag har huset fullt av mina och andras barn och måste ta hand om sommartiden, ber jag om ursäkt och publicerar en bit av en gammal text här. Men den är aktuell! (Tänk om jag hade publicerat något om ”Nu är hösten här” eller ”God jul, alla!”. Det hade inte varit särskilt aktuellt.) Here we go.

-----
Natten till den 6 april 1980 var den kortaste i mitt liv. Det var då vi för första gången vred klockorna bakåt framåt för att få sommartid.

Först pratade alla i ett par år om sommartidens vara eller inte vara. Nya killar på skolan stoppades raskt in i rätt fack med hjälp av följande tre frågor:

– Är du för eller emot kärnkraft?
– Är du för eller emot sommartid?
– Är du för eller emot videobandspelare?

(Man kunde faktiskt vara emot videobandspelare. Tanken var att filmer ska ses på biografer och tv-program var det ju ingen som behövde spela in. De som strävade emot mest kallade dessutom apparaterna för tv-bandspelare.)

Just denna helg 1980 pågick en basketturnering i Luleå. Jag var – när jag inte spelade själv – engagerad som protokollskrivare och tvungen att klockan halv åtta på morgonen infinna mig i en idrottshall som låg helt åt pepparn. Jag (som är morgontröttast i världen) och Sveriges alla bönder var starkt emot införandet av sommartid.

– Korna! argumenterade en bonde. Dom kommer att mjölkas mitt i natten!
– Sömnbrist! invände jag så fort jag fick en chans. Tänk så många bilolyckor som kommer att ske just denna söndag när alla har sovit för lite!
– Djurens biorytm rubbas så de kommer att producera sur mjölk och segt kött! argumenterade en annan bonde.
– Sommartid, vaddå sommar? tjoade jag. Vi har ju fortfarande meterhöga snödrivor!
– Skörden! påpekade en tredje bonde. Man kan inte skörda innan daggen är borta, och daggen vet inte vad klockan är!
– Vaddå mer dagsljus? skrek jag i protest när sommartiden kom på tal. Vi har ju ljust hela nätterna här uppe! Jag vill ha mer nattmörker – inför det om ni kan!

Basketsöndagen med sommartidspremiär blev katastrofal. Jag kom för sent till baskethallen för att busschauffören som körde åt pepparn klivit upp ur sängen för sent. Första matchen fick ställas in för att ena laget glömt allt om sommartid och kom en timme för sent till matchstart. Det andra laget hade tänkt fel och flyttat klockan en timme bakåt, varför spelarna då kom insläntrande i hallen två timmar för sent. Ett herrlag från Solna hade i morgonvillervallan bytt byxor med Tärendös damlag, varför de fick spela i de snävaste shorts som någonsin skådats. Jag skrev dessutom fel, fel och åter fel i alla protokoll som kom i min väg och åt ingen mat på åtta timmar.

Natten till idag var det alltså dags igen. Vred ni klockan en timme framåt? Kom ihåg att idag ska ni inte åka buss, inte komma i närheten av basketprotokoll ... men kolla shortsen och framför allt: ta med matsäck.

Drottning eller proffs i en enda röra (uppdat.)

Bloggerqueen blev jag kallad igår. Jag blev även kallad proffs. Tyvärr hade det inte med idrott att göra; jag hade ju gärna varit basketproffs. Eller golfproffs som Annika Sörenstam. Kanske vill jag allra helst vara proffs med Foppa i Nashville Predators. Fast han haaar ju så ont i fötterna. Men ok, då är jag väl ett bloggproffs.

Men goddamn, show me the money i så fall!

När Ingemar Stenmark skulle delta i OS 1984, fick han inte det emedan han inte längre var amatör. Stackars Gunder Hägg som slog världsrekord på världsrekord, blev 1946 diskvalificerad på livstid eftersom han hade tagit emot pengar av tävlingsarrangörerna. Men nu stundar nya tider. Jag ger upp mitt amatörskap omedelbart om någon vill det!

(Ropet ekar tomt i fjärran. Ah well.)

Uppdatering: Måste bara klargöra – jag raljerar här. Jag vill inte få betalt för min blogg. Då hade jag inte skrivit om det som jag skriver om. Jag vill föreläsa, det är mitt yrke. Basta.

Om jag då inte är ett proffs, kan jag nöja mig med att vara drottning. När Elton John blev ”Sir” 1997, sade han till drottning Elizabeth II:

– From one queen to another ...

När jag adlas och träffar drottning Silvia kommer jag förmodligen att spilla champagne i hennes dekolletage ([dekålltaaasch], inte [dekålletaaasch], konstigt va?) och råka tala om att jag 1976 ansåg att hennes bröllopsklänning var trist utan spets och puffärmar.
Hon skulle ha sett ut som Gunilla Pontén gjorde i sin dubelbubbla 1955, tyckte jag. (Jaegers hovfoto, taget ur ”Tyg och otyg” av G. Pontén, 1993.) Lutar hon sig bakåt mot något? Har hon på sig slalompjäxor? Eller lade jag bilden snett i skannern?

Den mest drottninglika jag kan tänka mig är nog ändå Greta Garbo. Drottninglik blev Kristina däremot inte ens när hon dog 1689 eftersom hon abdikerade redan 1654. (Man skulle nästan kunna tro att jag är göteborgare idag.)

Nej, nu är jag trött på att vara majestätisk. Jag vill hellre slå världsrekord på 1 500 meter.

Gunder Hägg leder här före Arne Andersson.

Komplex

Gissa var jag har varit!

När jag var tonåren var mina fötter fem kilometer långa. Det är ju underligt eftersom jag idag har 39,5 – 40 på sin höjd – i skostorlek. Ibland gick jag omkring i för små skor för att inte dra blickarna till mig och mina clownfötter. I för små skor har man dels svårt att hålla humöret uppe, dels svårt att gå normalt. Snacka om att dra blickarna till sig.

– Jag går inte en meter till!
– Men ... vi ska ju bara in i hus...
– Inte en meter till!

– Jag viiiiill iiiiiiiiiinte!
– Men varför inte, trivs du inte i skolan?
– Näääääääää. Buhuuuuu. *pang i dörren*

Men jag trivdes ju bra i skolan. Visserligen somnade jag när fröken Astrid hade svensklektion (vaknade med dregel på kinden och bänken) och visserligen gillade jag inte fysiken med fröken Kerstin, men på det hela taget var högstadiet inte så farligt.

(Jag förtränger så bra, trallala.)

Men fötterna! En gång sade min vuxna kusin (nästan 20 år äldre än jag) glatt:

– Men kolla Lotten, du och jag har ju nästan lika stora fötter!

Denna dag färglade jag en hel sida i dagboken med svart tuschpenna. Mina tonårssorger handlade alltså inte om olycklig kärlek, orättvisor, dumma vuxna, mobbing, framtiden eller allmän oro utan bara en sak: de stora fötterna.
Men kolla, om man vänder på kameran och inte tar bild på tandläkarlampan utan på sig själv – vad ser man då? (Jag försitter icke ett tillfälle att få visa upp mina än så länge inte lagade tänder.) Näsborrar! En i stl M och en i stl XL! En okänd anledning till komplex!

Puh. Vilken tur att jag i tonåren inte hade en aning om att mina näsborrar var så olika stora.

Var ska jag sova inatt?

Ibland rapporterar jag om sömnsvårigheter. Vilket oftast inte är vad det låter som. Sova kan jag nästan alltid, men sömnen är svår att njuta av i längre sjok. Men nu har jag härdats.

För drygt ett år sedan, gjorde lokaltidningens fredagsbilaga ett hemma-hos-reportage hos oss.

På bilden syns min djefla man och ungefär tvåkommasju av de fem barnen. På förstasidan står det till exempel att det luktar hembakat när journalisten kliver i genom dörren. Nu ska jag avslöja varför (och citerar alltså mig själv) här:

”Jag sorterade tvätt, bar ner onödiga möbler till källaren, dammsög, plockade kläder, ställde i ordning böcker och satt upp ett par tavlor. Då började det lukta. Att känna denna doft var som att dricka ett 229-kronorsvin där mörka bär möts av gräs, en smak som snabbt ersätts av plommon i kombination med annalkande, löddrig häst. Men från köket luktade det först kalops, sedan dillkött, ersatt av magsjuka och så ett annalkande lik.

För i köket kokade Olle en rådjursskalle. Det var ett kranium som 13-åringen hittat i skogen, och som Olle just denna dag beslöt sig för att koka rent från ... från ... ja, från sådant som sitter fast på ett rådjurskranium.

Trots tidsbristen, paniken och det allmänna kaoset, satte jag då igång att baka ciabatta. Det har jag lärt mig av en fastighetsmäklare. Men det hjälpte inte. Nu luktar hela familjen lik. Lik i ciabattabageri. Nu kommer journalisten!”

Men att jag bakade väckte inte intresset hos någon. Det gjorde däremot den lilla passusen längst ner till vänster om att barnen glider runt och sover där de för tillfället har lust. I vilken säng som helst. När jag hälsar på nybekantingar säger de ”åååå, det är ju du som har barn som byter sängar med varandra!”.

Jag trodde att det här skulle gå över. Men icke. Av de numera tolv sängplatserna i huset (sofforna oräknade) sover ingen på samma plats mer än tre–fyra nätter i sträck. Detta nomadbeteende har spritt sig till oss vuxna, så när jag vaknar på morgonen vet jag inte om jag är i Borås, New York eller i tv-rummet med de häckande fåglarna.

Fast om jag riktigt känner efter, är jag nog i Stockholm just nu. (Ska föreläsa om underbara skrivregler.) Sömnsvårigheter? Nähej, en annan kan ju numera sova var som helst.

Medvetna och ... eller omedvetna val

Jag hade ett val: ville jag spela basket eller åka till Göteborg för att gå på bloggöl med Studiomannen, Trulsa, Översättarhelena och Solusfemina? Innan jag ens hann tänka efter eller väga för- och nackdelar (motion kontra dyr tretimmarsresa med tåg), hade jag ju bestämt mig. Klokt och vuxet bestämde jag mig för att stanna hemma.

Dessutom, skulle det visa sig, var jag på båda ställena samtidigt! Redan 19:20 kom ett sms från Studiomannen om vilka faecesämnen de diskuterade, och bortåt tiosnåret kom en bild på ett ytterst fashionabelt handfat. (Vad är det gjort av?)

Se där, numera kan man alltså både ha kakan och kränga den. Å andra sidan har jag gjort detta flera gånger tidigare. Jag har gjort ett medvetet val, och sedan kombinerat detta val med de icke valda valet. Några exempel:

• När Herreys med Diggi-loo diggi-ley vann Eurovision Song Contest var jag på studentfest. Med tv:n på.
• När handbollslandslaget (silver) och Kajsa Bergqvist (brons) samtidigt spelade och hoppade avgörande i OS 2000, var jag publik på en brutal rugbymatch där Bästisgrannens make slog sig fördärvad. Men jag hade en liten radio i öronen.
• När jag på en friluftsdag hade fattat fel, åkte jag slalom med längdskidor. Det gick jättebra.
• När jag i gymnasiet var olyckligt kär, var jag samtidigt sprittande lyckligt glad. (Det blev aldrig något.)

I lördags kunde man i SvD läsa en understreckare om fria val. (Choices, inte elections eller whales.) Det är Fredrik Svenaeus som berättar om hur filosofen John Searle ställer till det genom att säga att vi kanske inte har en fri vilja trots allt. Istället avgörs allt av elektriska impulser i hjärnan – innan vi har hunnit tänka efter!

(Artikeln nämner både Tractatus av Wittgenstein samt ord som språkfilosofisk, kunskapsfilosofisk, emb­lematisk samt neurobiologi och ställer frågor som ”kanske är den fria viljan bara ett slags evolutionär bluff”. Ja, så himla intellektäll är jag.)

Men vaddå, det låter ju rätt trevligt ... tycker jag. Nervcellerna i hjärnan tänker färdigt åt oss innan vi medvetet hinner be hjärnan att tänka. (Oj, nu blir jag yr.) Då har jag ju faktiskt impulserna att skylla på när det gäller de inte så himla smarta valen ”jag” har gjort.

Tankepaus. (Tankarna styr jag väl fortfarande över?)

Hm. Jag kommer bara på ett enda dumt val: tentor som jag struntade i till förmån för Lundakarneval och basketmatcher.

Uppdatering: Jag skulle ju ha valt att gå på naturvetenskaplig linje och inte humanistisk! Fast det gick ju bra det också. (Det var då tusan så svårt det är att hitta felaktiga val.)

Jag hade behövt lustgas

Av rubriken ville jag få er att tro att jag än en gång har drattat på armbågarna i trappan eller jättestukat foten eller knäckt näsbenet på en basketplan. Men nej, jag har bara kollat på Stina Lundberg Dabrowskis nya pratprogram. Show? Intervjuschåvv?

Jag stod framför tv:n och höll andan. Jag satte händerna framför ögonen. Jag stängde av ljudet. Jag led. (Jamen stäng av tv:n, då, dummer!)

Nej, jag stänger inte av, jag tänker ”ah, detta kan jag ju blogga om”. För er som inte såg programmet ska jag bara rekapitulera mötet de måste ha haft på SVT när de planerade:

– Asså hon Stina är ju så himla bra, alla-alla-alla vill komma. För att få plats med alla, måste vi stoppa in uppåt tio personer per program. Och ett husdjur! Hurra!

– Ok, vi tar en författare som pratar hysteriskt och jättesnabbt först, sedan måste vi ha en tonårsidol, sedan någon lite äldre idol och så en vanlig människa, en vanlig människa som är intressant, som knarkar, som kan berä...

– Men hon avbryter ju alla, hur ska vi hinna få något vettigt ur dem på så ko...

– Och så två förinspelade intervjuer! Ja! Och alla måste sitta kvar och lyssna – vi kan ju ha dem sittande i en jättejättelång rad! På en liksom scen! Och så zoomar vi in dem som inte pratar när de minst anar det så får vi jättekonstiga miner som man kan toooooolka!

– Jag gillar Stellan Skarsgård. Kan inte han vara med i varje program?

– Studiopublik! Studiopublik som skriker måste vi ha! Iiiiiiih, liksom.

Nu gillar jag också Stellan, men jag hade verkligen behövt lustgas i lördags. Så här rolig ser jag nämligen ut då:

Förlossningen 2002.

Nu är frågan: vad gör ett tv-program värt att se på? Studiopublik? Ett tjog gäster? En hund? Ett stoooort husband? Eller ... ehum ... kompetens?

Dagens armhålor

Tydligen är det en liten storm i Ola Salos armhåla. Tydligen kan man på riktigt vara upprörd över att karln har hår växande där. Tydligen kan man söka och finna tusentals bloggare som inte gillar Olas orakade armhåla. Eller om det kanske bara är irriterande att han de facto visar upp håret när han står på scen med The Ark. Uppdatering: Stationsvakt skrev också om detta häromdagen!

Här har jag en mycket bestämd uppfattning: låt männen slippa raka sig, de har tillräckliga bekymmer med haka och överläpp och hinner dessutom dammsuga åt mig mycket oftare om de slipper oroa sig över hår som tar över kroppar som när inlandsisen invaderade jorden.

Jag känner ingen som inte har hår som gror i armhålan. Men jag känner många som tar bort de små ekorrarna. Och sedan 1983 gör jag det också. (Fick skäll och en rakhyvel när jag gick i high school i USA.)

Julia Roberts för ett par år sedan.

Den mest berömda kvinnliga armhålan sitter kanske på Sophia Loren. På otaliga foton från 1950-talet poserar hon i den ena vackra klänningen efter den andra. Uppvisandes håriga armhålor. Då var det inte särskilt konstigt – modet föreskrev inte noppning, plockning, ryckning och ansning. På 50-talet var de ju mer irriterade över bröstens rundade former och försökte struta till dem.

Numera är hår-bilderna på den undersköna Sophia Loren så många att jag misstänker att de har photoshopbehårats fram – tidigare har jag bara sett en enda hårig bild av henne.

På friidrotts-VM i Helsingfors 1983, vann tjeckiskan Jarmila Kratochvilova 400-metersloppet för kvinnor.
Det här med rakning och bikinimode inom idrott hade inte helt slagit igenom än, och vi som tittade var inte nämnvärt bekymrade över armhålorna. I ”Aktuellt 1983” (varifrån jag har tagit bilden) står det inte ett ord om dopningsmisstankar utan bara att Kratochvilova slog världsrekord (47,99 s) och var outstanding. (Sven Nylander kom fyra i häck. Tänka sig. )

Men tänk om modet om tio år har bestämt att vi ska ha så lång hals som möjligt och man i Hollywood

• opererar in titanpinnar i nacken
• tar bort nyckelben för att få flaskhals
• sover med halsställning.

Då kommer vi att säga att det var bättre förr, när vi bara behövde raka oss överallt för att passa in. Barnen kommer att säga ”vaddå raka?” och jag kommer att blogga om lena ben och liljevita armhålor.

Å nu blir det reklam

Produkten ifråga är blond, blåögd och 172 cm, men passar lätt in i alla sammanhang ändå. Med ett enkelt handgrepp kan du få produkten att rabbla intressanta fakta, sprängfyllda med roligheter som genererar kunskap. Snubbel, trill, spill och andra hoppsan-moment fås helt utan extra avgift. Med en enkel kopp te i därför Med lite te stjälpt i därför avsedd hålighet skapas turboeffekt.

Operativsystemet är stabilt och kraschsäkert och produkten behöver endast startas om efter fyra glas vin. (Ja, 3,5 går däremot bra.) Produktens intellekt är intakt, crispigt och crunchigt på ett innovativt sätt. I pipeline ligger ständigt nya tankar som lätt kan implementeras för önskad effekt.

Produkt: Lotten-paketet.
Innehåll: Sex timmars föreläsning var som helst i Sverige.
Tema: Moderna skrivregler, dråpliga exempel, svar på frågor, tips på skrivteknik. Och skratt.
Kontakt: Mejla.

_______________
Upp till bevis, det är så många som säger att jag bloggar ”i onödan” och att jag istället borde skriva någonstans där jag får betalt för’t. Om jag nu får några föreläsningsjobb av er, kan jag fnysa, sätta näsan i vädret och redovisa bloggrelaterade inkomster.
_______________
Förresten: kom gärna med fler exempel på modeord och floskler! Pipeline och implementering börja kännas lite omoderna, eller hur?
_______________
Uppdatering: En ny föreläsning bokad! (Men oj, vad uppdragsgivaren inte visste att jag hade en blogg. Alltså har denna annons inte gett något resultat än. Vad är egentligen detta för skruttigt medium?)

Dammsugare i Lund

Jag är i staden jag i olika omgångar har bott i ... i *räkna räkna* sammanlagt 20 år.

Det är Lund. När jag nu kommer hit och Hemtex bor i Folk & Rocks lokaler och Domus inte ens har ingången kvar, blir jag lite vilsen. Men trivs. Jag trivs i Lund. I Lund sitter inte bara uteliggare på gatorna utan även soldyrkande studenter. Här finns ugglor i träden och statyer i marknivå och öl i trapporna samt spyor på toan inne på Akademiska Föreningen. (Ber om ursäkt, men den har jag förstås fotograferat.)

Här träffar jag folk jag trivs med. Men de pratar om Adam Smith. (=Jag måste läsa på.) Sedan dricker vi vin och äter kladdkaka och talar om fyraåringar. (=Jag buddar mig med livserfarenheter.) Så diskuterar vi bloggar medan jag försöker hålla sms-kontakt med Studiomannen, som i exakt samma sekund befinner sig i Lund. (=Jag känner mig splittrad.)

Men så kommer vi in på ett samtalsämne som engagerar alla. Och jag menar alla. Det är inte Melodifestivalen och det är sannerligen inte bloggfenomenet eller pi eller byxorna instoppade i höga stövlar och verkligen inte elitserien i hockey utan bara ... dammsugare.

Dammsugare.

Sug på den, va! Eller sjung lite som Linda Bengtzing eller ... associera helt enkelt som jag till alla livets dammsugare. Maken till känsligt ämne får man leta efter. Man vill ha en som funkar, men man haaataaaar den. Alternativt den som dammsuger.

– Min pojkvän bara ställde ut alla dammsugarpåsar på balkongen för att kunna kolla vad som låg i dem en annan dag!
– Min systerdotter snodde vår nya supersugande, extremtysta hyperdammsugare och ersatte den med en gammal Volta som nästan påminde om fika!
– Jag dammsuger alltid med en nylonstrumpa trädd över dammsugarmunstycket.
– Jag och min polare Steffen köpte en ny dammsugare på Tradera varje gång påsen blev full.

Tre saker var vi alla till slut överens om:

• Dyra dammsugare är bättre än billiga.
• Den som dammsuger ska lära sig att rum sällan är runda.
• Dammsugarpåsens innehåll är ibland av intresse.

(Ordet dammsugare kan bytas ut mot annat, valfritt begrepp.)

Synder och laster

Om vi nu ska tro på att summan av lasterna är konstant, har Hemingway förmodligen rätt när han säger:

”Jag har alltid hyst djupt misstroende mot folk som varken röker eller dricker. De har förmodligen ett par fruktansvärda, dolda laster.”

Därför är det synd att jag inte röker, eftersom det ju är en sådan enorm synd. Som rökare har man inte plats över till särskilt många andra synder. Nu kan jag ljuga, äta chips, skälla på elaka busschaufförer, strunta i cykelhjälm, roffa åt mig den skönaste kudden och ändå ha plats över till att skamlöst och bittert gå med håven samt vältra mig i tv-soffan trots att jag borde ... knyppla?

När det gäller rökningen, har jag i Rowells-katalogen från 1968/69 hittat ”mode för män”. (Se även förklädesmodet.)

Det här motsvarar enligt bildtexten alla modekrav. ”Se bara på kragen! Mjuk, välskuren och snitsig. Och vilka färger! Toppen alltså!” Men jag undrar vad fotografen sa till dem.

– Håll upp ciggen, Allan! Koncentrera dig! Akta askan, du får inte tappa askan! Du Nisse, kan du titta snett diiitåt, tänk att du är rädd för ciggen eller nåt.

Här har vi en ”underbart mjuk och behaglig herrskjorta i bomullsflanell och manchetter med mellanlägg samt bröstficka med asymmetrisk knäppning”. (Ja, texten påminner om salig Ingrid Schrewelius. Hon bodde i Lund. Dit är jag på väg i detta nu.)

Uppdatering: Översättarhelena berättar i kommentarerna: ”Boussac var tydligen en fransk textilmagnat som bland annat finansierade starten av huset Dior.” Wow.

Men vad sade fotografen till pipmannen då?

– Pipan, Allan! Pipan! The selling point! Titta åt vänster båda två, nej höger, nej vänster, nej, jag menar hög... vänst...

Själv har jag bara tjuvrökt ett fåtal gånger. Sista gången som 12-åring i en snögrotta med Bästisgrannen och tre klasskompisar. (Man ska inte tjuvröka i snögrottor. Eller så ska man det för att bli avskräckt för all framtid.) Nästan allt kan avslutas och knytas ihop med ett citat. Så får det bli. Hjalmar Bergman:

”Man må säga vad man vill om ett syndigt leverne – men det är allmänbildande.”

Om jag var snuskigt rik (uppdat.)

... och nu snackar vi alltså inte en fjuttig miljon eller två, utan miljarder. Om jag var så snuskigt rik skulle jag ju förstås vara tvungen att inreda ett kontor där jag skulle sitta och ta hand om alla mina pengar. Förmodligen är det ett heltidsjobb att ta hand om ohemult stora mängder pengar. Någon som vet? Har vi några miljardärer bland läsarna? I så fall skulle jag vilja passa på att önska mig ...

(Censur. Jag har jättetrista önskningar.)

Jag läste senaste Berglin, som handlar om just detta, och började fantisera om mitt miljardärkontor. Jag skulle ... jag skulle ... jag sku... Heltäckningsmatta! Hm.

Patetiskt. Jag har miljarder kronor och det enda jag kommer på, är att jag vill ha en heltäckningsmatta. Efter en timmes funderande, kom jag på att jag inte ville ha

• glasprydnader i glada färger
• intressanta oljemålningar
• rökfärgat glasbord
• färgmatchade pärmar
• snabbtelefon
• panoramafönster
• lamellgardiner
• besöksstol.

Däremot vill jag ha en säng! Och ett fullt kylskåp. Ah, ett kontor som är ett sovrumskök! Ett matbord, vitlökar i taket, en tv och en motionscykel samt några hantlar vill jag också ha. Detta innebär att om jag hade en miljard kronor, skulle jag ha det ... nästan som jag har det idag.

Uppdatering:
Här sitter Selma Lagerlöf och skriver. Ergonomin ... musarmen ... ryggskottet ... arbetsljuset ... Tekoppen, var är tekoppen?

Tänk om man skulle ta alla bloggare och författare och tvinga dem att sitta på stora osnurriga stolar och för höga arbetsbord och sedan få dem att skriva sina alster för hand. Vilken workshop!

Eller en annan happening: ”Blogg på kommando”. I ett kontorslandskap. (Förlåt, nu kommer jag helt bort från miljardärämnet här.)

Så här sätter vi 100 bloggare under, säg, fyra timmar. Det är inte en tävling, det är en happening. Idén är min! Jag vill ha provision på ... öh. Eh. Hm. Nähe, ”Blogg på kommando” genererar ju inte heller några pengar. Liksom alla mina andra briljanta idéer.

Detta är livet

Jag läste nyss Icas text om grannar. Hu. Jag tänkte att jag sku...

Då kommer Sjuåringen och berättar att hon hade arton strumpor på sig – nio på vardera foten. Fyraåringen tillverkar snabbt ett Bugsy Malone-vapen av en toarulle och ber om grädde. Jag försöker läsa tidningen, där det också står om grannar. ”Spritfest” är i sådana nyheter ett vanligt ord. När blivande (den i morgon fyllande) Femtonåringen plötsligt får fram jättestora studsmattan i trädgården, sätter jag mig att läsa sportsidorna. Mhm, hockeyall...

– Lyssna Lotten, om 27-åringen som mördade en 8-åring: ”bakgrunden till hans psykiska besvär startade redan i tidig ålder då 27-åringen påverkades negativt av en del händelser” läser min djefla man.

Hu. Jag tänker på Icas grannar igen. De grannar som jag minns mest är i tur och ordning en folkilsken, rullstolsburen kvinna på bottenvåningen på Magistratsvägen, en promiskuös och högljudd kvinna på Skånegatan, en blomvattnartoka med balkong ovanför vår på Järnåkravägen och en pedant i Väggarp. Och en blottare som ...

– Mamma, jag har nackspärr, säger Tolvåringen med fyra halsdukar virade runt sig från midjan upp till öronen.

Vi pysslar lite och tar fram en värmedyna. Jag masserar och sneglar på tidningen igen, Chippen ska spela mo...

– Våldsvågen i Irak! säger min djefla man och drar efter andan för att läsa högt igen.
– Jag älskar solen, jag älskar våren, jag älskar vädret och livet! avbryter den nyvakne, filosofiske Nioåringen.

Vi tittar upp och ler mot honom. Så tittar jag min djefla man i ögonen, och vi ler sådär så att ögonen tåras. Så vänder jag blicken mot tidningen igen. ”Mittbacken Charlotte Rohlin avgjo..”.

Att kommentera bloggar

Det mäts och stöts och blöts i bloggvärlden. De som inte ens visste att de var statistiker sitter plötsligt och jämför unika besökare, antal länkar och ser man på – är inte några störst! Alltid är det någon som vinner.

Jag hinner uppriktigt sagt inte riktigt med. Man ska mäta, räkna, analysera och vinna ... och tävlingsmänniskan i mig håller på att spricka, för jag vill ju vinna jag med!

Fast då slog det mig: varför är det ingen som mäter kommentarerna? Eller kommentatorerna? Vem har de längsta kommentatorerna fredagen den 9 mars 2007? Jag är 172 cm, hur långa är ni? Va? Är det inte intressant? Äsch då.

Några kommentatorer: Plex (f. 1926), Grive (1921–2003), Hyland (1919–93).

Men här då: vem har de klokaste kommentatorerna? De mest välformulerade? Vi kan väl börja mäta (det plötsligt så populära men stenåldersmässigt trubbiga verktyget) LIX på kommentatorernas kommentarer och finna att jag vinner? Kolla bara, under gårdagen nämnde jag lite slött att ”kull” ibland kallas ”pjätt”. Vips, rasslade det från kommentatörerna in fakta värdigt en 60-poängsuppsats! Läs bara:

Ica: Det heter pjätt i Småland också.
Petra: I Norrköping sa vi datten!
Tvillingmamma C: Vad heter den som är kullare? Vi sa alltid; du är haan på äkta Tyresömål.
Översättarhelena: Datten lekte man i Småland också.
Studiomannen: Fler synonymer: dunk och pajs.
Lotten: Den småländska Dattenfejden mellan Ica och Översättarhelena, kan vi inte utropa den nu?
Den blyga: Den som var fasttagare stod. ”Nu får du stå” - och sedan var man den som tog.
Alice: Uppfödd i Malmö har jag alltid sagt pjätt. Däremot säger min sambo, uppvuxen i en håla utanför Kristianstad, plätt.
Orangeluvan: I Luleå sa vi ”ska vi va?” (=vara med varandra och göra något kul idag), medan tioåringarna i Täby sa ”ska vi leka?”.
Moster Mjölgumpa: Jag bor i Skåne och jag säger inte pjätt utan istället plött.
Emi: Och hemma hos oss lekte vi tagen. Sambon som är uppväxt i Älta (några fjuttiga hundra metrar från Haan-tyresön dårå) säger däremot kull.
Bert: Men som inbiten Lulebo har jag ett minne av att vi kallade den där leken för sur.
– Skall vi leka sur?, sade vi.
Och till den man fick tag i, sade man: ”Du är!”
Översättarhelena: Äsch, Ica är ju från Kronoberg (södra Småland). Det är en helt annan sorts småländska än min, fast i sällskap med mellansvenskar och galna gotlänningar och såna kan vi ändå känna en viss samhörighet.
Cecilia N: Ordet tafatt [ta fatt] har inte använts i lekdiskussionen. Men det kanske bara är nån sorts byråkratisk term för att slippa krångla med lokala ord? Och den som jagade var den som had'en.
– Vem ä det som har'n?
Agneta: I Jönköping, lekte man inte kull eller pjätt, man lekte gubbe och till den som blev tagen sa man »du e'«.
Petra: Den som kullade i Norrköping var ”ät” (= du är det).
- Du ät, skrek man när man kullade.
- Vem ät? Vem ät?
- Robban ät! Spring!!!
Orangeluvan: Jag har egentligen inte förstått vad "haan" betydde förrän nu. För vi sa inte "vem är det som ha'an?" utan "vem ÄR ha'an".
R Skriverier: I västra Stockholm (Mälaröarna) lekte alla kull, och inget annat. Den som "hade den" var haan.
– Vem ere som har'en?
– Ve'n'te. Jo're e Micke som e haan fö'resten, passarej så han inte kullarej.

Ser ni? Nu råkar jag veta att man i dessa stressade RSS-tider visslar förbi kommentarerna utan att läsa. (Förra meningen innehöll fyra ord i rad med dubbelstavat s. Bara det borde ge mig förstaplatsen på någon lista.) Rusa inte förbi. Läs kommentarerna. I alla fall här är kommentarerna dubbla nöjet. (Ordet här i förra meningen skulle jag ju kunna länka till min egen blogg och då lura er att nyfiket klicka samtidigt som jag då hamnar på förstaplatsen som ”väldigt länkad till” på någon lista ... eller?)

Allmänbildande fotnot: RSS är ett sätt att liksom via ett tillägg i datorn prenumerera på favoritbloggar. Tjong, får man en signal så fort bloggar uppdateras.
Allmänbildande fråga: Räknas RSS-prenumerationerna in i de där listorna över ”unika besökare”? Svar: Nej. Om man har många RSS-are som läser ens blogg, syns det inte i statistiken.
Tävlingsinriktad undring: Vinner jag ”Den som länkar mest till andra bloggar” idag?
Uppriktig uppmaning: Skriv kommentarer. I alla fall idag. Överallt där ni känner för det. Tveka inte. Tala – om inte annat – om hur långa ni är.

Underliga konstigheter

Nu blir man ”kullad” (1 och 2) att berätta underliga saker om sig. Kull heter ”pjätt” på skånska. Det är underligt. I Luleå heter kull ”du är”. Konstigt. Det är konstigt att man uppmanas att inleda de sex konstigheterna med en instruktion som om det vore ett spel. Nope. Men underligare saker har ju hänt.

1.
Jag kan busvissla så att det slår lock för öronen på alla runtomkring. (Mamma lärde mig detta när jag var liten.) Underligt då att jag inte har fört denna kunskap vidare till mina egna barn.

2.
Jag har självlockigt hår, vilket är konstigt eftersom jag såg ut så här när jag var sex år:

Tröjan var rosa och extremt stickig.

3.
Jag minns mycket precist. Alltså exakta datum när oviktiga saker hände, födelsedagar som jag borde ha glömt för länge sedan, onödiga årtal och basketspelares längd. Konstigt, eftersom jag inte kan mina fem barns personnummer.

4.
Min näsa är väldigt mjuk; man kan gnugga den åt alla håll och kanter utan att det händer något. Konstigt då att jag faktiskt bröt näsbenet på basketplanen en gång.

5.
Jag kan säga ”To be or not to be – that’s the question” på många olika språk, men finska är roligast eftersom ’fråga’ heter kysymys. Underligt nog kan jag inte säga det på danska.

6.
Jag är lik min pappa. Underligt, för han såg ut så här när han var 16 år:

Pappa ungefär 1953.

Så! Själv tycker jag nu att fler ska svara på ”de sju” . (Kolla här vilka som svarade förra gången.) Kopiera och fyll i:

1. Min mamma …
2. Min mormor …
3. Min morfar …
4. Min pappa …
5. Min farmor …
6. Min farfar …
7. Jag ...

Inte åksjuka denna gång

På sportlovet åkte min djefla man och de tre yngsta barnen X2000 till Skåne och kräktes ner hela tåget. Mäkta populärt förstås. Men det var åksjuka, vilket liksom är tillåtet att ha.

Kräkhistorier är ju så roliga!

– ... och då bara SPLATT så låg middagen rakt på biologiboken, som var uppslagen på Kroppens inälvor!
– ... rakt i ansiktet på sin pojkvän!
– ... men han missade toan!
– ... som en fontäään!
– ... i fem dagar! Hurra! Jag har aldrig varit så sjuk! Prisa gud: fem kilo gick jag ner!

Nu har vi en släng av något här hemma. Jag vet inte riktigt hur mycket jag vågar berätta, eftersom jag när jag förra gången (för ungefär två år sedan) fick skäll.

1) Jag berättade då – på bloggen – att ett barn hade blivit magsjukt när vi var ute bland folk på stan.
2) Jag fick fick sedan mejl från en organisation (med sajt och allt) som med en namnlista protesterade mot människor (mig) som inte har vett att hålla sig hemma med sina basilusker. Jag som aldrig hade blivit protesterad mot förut!

Igår hade vi hemma barn nr
1 (kräk)
3 (huvudvärk)
4 (kräk).

Idag har vi hemma barn nr
1 (konvalescent)
2 (huvudvärk och lätt illamående)
4 (konvalescent).

Barn nr 3 är fritt från huvudvärk och i skolan, medan nr 5 fortfarande är friskt som en nötkärna ... och ... och ... och ... (nu kommer det) ... på dagis.

Nu är då frågan: skulle jag ha följt basiluskhatarorganisationens anvisningar och hållit alla hemma för säkerhets skull? För att inte tala om mig själv, skulle jag ha låtit bli att handla mat för 1 873 kronor igår? Jag rörde mig ju bland oinpackad frukt och rörde nästan vid kassörskan när jag fick kvittot! För att inte tala om min djefla man, som i måndags åt ute på restaurang!

Ja, jag raljerar, förlåt. Men man kan faktiskt inte undvika allt – förr eller senare trillar man dit. De allra värsta är de som bara måste utreda exakt varifrån smittan kom och när det skedde. För det visar sig alltid att det är vårt fel ... Q.E.D.

___
Allmänbildande fotnot: Q.E.D. betyder ”vilket skulle bevisas” och var namnet på en vansinnigt rolig tidning som bl.a. jag och min djefla man var med och gjorde under pluggtiden i Lund.

Det nya sättet att kommunicera

Jag lever och andas med min mejl. Jag är naturligtvis fast i mejlträsket och borde läggas in på avvänjning. Jag blir glad av mejl och alla som får mejl av mig blir glada. Varje gång alla 17 tjejerna i basketlaget behöver få reda på att träningen är flyttad, skickar jag ett mejl istället för att sätta igång en telefonkedja som i fornstora dar. Klick, redo!

(Och ni som blir irriterade av stavningen mejl kanske ska sluta läsa här, eller kopiera hela texten och klistra in i ett ordbehandlingsprogram för att sedan köra find and replace så att det istället för mejl står e-post, e-brev eller mail.)

Jag bytte mejlprogram i september, och nådde igår upp till den vackra siffran 4 500 skickade och inkomna brev på ett halvår. (Åhå, nu blev tydligen även jag trött på m-ordet och skrev brev istället!) Jag vet inte om detta är extremt mycket eller normalt eller om det bara är dumt att avslöja att jag sparar på allt utom spam och massutskick. Sedan 1996.

Det finns dock två problem med detta ypperliga sätt att kommunicera. (Se där, nu försöker jag stilistiskt sett variera mig med en omskrivning istället för m-ordet.)

1. Det finns de som har fått för sig att jag sitter med fiktiv rödpenna och rättar felaktigt språk i inkomna mejl. Därför vågar de inte skriva till mig.
2. Det finns de som skriver så bedrövligt illa att jag sätter sitter på höga hästar med fiktiv rödpenna och rättar felaktigt språk.

Nu har jag några exempel här. De är avpersonifierade och censurerade och omgjorda så att inte ens avsändaren (förlåt) ska kunna känna igen sin text. OBS! Detta är hela mejl – det finns varken Hej eller Hej då (vilket faktiskt inte alltid behövs, tycker jag).

ja kunde inte spela fö min farmor va 7k fö hon mår bättre nu

Det här var sorgligt: jag trodde att det bara var ett meddelande (aha, undvek m-ordet ännu en gång) från en basketspelare som ville tala om att farmodern mådde bättre. Jag svarade något i stil med ”Toppen, vad jättebra!” Men det var i själva verket ett hurrarop, texten betydde: ”Ändrade planer! Min farmor mår bättre! Jag kan hänga med och spela i morgon! Plockar ni upp mig klockan halv åtta som vanligt?”. Tyvärr förstod jag inte det, och vi åkte till Katrineholm utan den i gathörnet väntande, stackars spelaren.

företgt har 2 nya utländksa anställda sedan vi gjorde planderna

Detta krävde omtryckning och krångel med blåkopia och många bortrinnande kronor för företaget eftersom ingen förstod att ”planderna” betydde ”planscherna”, vilket var en omskrivning för ”broschyrerna”. Som ju skulle göras om.

någon hatb tips om jobb för hns fliockvän hörde av er till meg

Nu blir det sorgligt igen: det här var en uppmaning till alla i vänkretsen att försöka hitta ett jobb till någons flickvän. Jag tolkade det som att det var klappat och klart, och gjorde inget åt saken. Inga jobb hittades, och de tu fick flytta till en annan stad.

nej

Ehrm. Ja? Kommer ni ihåg uppmaningen från mattemagistern före proven? ”Skriv alltid fullständiga svar!”

Så har vi då sms. Min mamma (lärare, språkpolis och lingvistekvilibrist) åkte till Italien och höll kontakt med oss med hjälp av en stavningskontrollerande telefon. (Jag har sparat allt i ett särskilt dokument i datorn, ja.)

Fått ditt nummer av sitter på det underbara torget i stadendet blir verona i röven

Stall frågor jag svarar många vackra sport manniskor långa mörka stora öron knall åka

Bådat i havet vackert frågetecken skickat neil jakob trodde var han namnlös

Kan inte andra bokstäver svåra snälla blommorna sparar på meny härifrån ska låga mat av dig

Tänk om en språkhistorisk institution hittar mammas mobil om 2 000 år. De analyserar språket och funderar över om orden uttalades som de skrev. Var det en avlägsen svensk-italiensk avart till dialekt? undrar de. Någon skriver en avhandling. Alla förundras.

Skyltar

Ibland vill jag sätta upp skylten med STÄNGT på ytterdörren. Det vore i och för sig rätt fånigt eftersom vi inte har någon skylt med ÖPPET och vår firma ju sällan tar emot hembesök.

Men i alla fall.

Jag skulle vilja stänga av mejlen och dra ner rullgardinen, sätta på mig hörlurar och bara göra en sak i taget, nämligen. Nu kommer arbetsdagen istället att präglas av splittr... äsch, jag behöver inte förklara. Alla har det så här. Fast nog skulle det vara skönt med en tydlig skylt i pannan? En skylt som anger tonläget?

TYST, JAG ÄR LÅGSOCKRIG!

UPPTAGET

JAG HAR INTE SOVIT INATT – HA TÅLAMOD

VARNING FÖR FLUNSAN

EI SAA PEITTÄÄ

Jag undrar förresten hur vägarbetarna har det. Deras jobb är ju kallt, blött och splittrat.

Hela vårt villaområde har de grävt upp (för fjärrvärme och internetsladdar) så att det ser ut som en gammal stol, angripen av mask. Man skulle ju i sin enfald kunna tänka sig att det mest praktiska borde vara att gräva upp en bit, lägga ner fjärrvärmen, fylla igen och lappa med asfalt för att sedan gräva mer lite längre bort. Har vi någon väg- och vatteningenjör bland läsarna som kan förklara? Tycker man i branschen att det är praktiskt med fem kilometer öppna sår i vägarna , eller måste man göra så för att fjärrvärmen behöver bo in sig innan man begraver den? Dessutom måste de ideligen stänga av sina maskiner, sluta jobba och ta av sig hörselskydden för oss boende som saknar information (skyltar!) om hur länge vi ska bo i en maskäten stol.

– Hej, förlåt att jag stör, men har ni någon tidspl...
– VI JOBBAR SÅ SNABBT VI KAN!
– Jo, ja, förlåt, jag förstår, men före jul sa ni att det skulle gå på ett par, tre veckor och ...
– Va?

(Vägarbetaren har tagit på sig hörselkåporna igen, så det är inte underligt att han inte hör.)

Broder Jakob har fotograferat en alternativ skylt som skulle kunna inspirera oss skyltuppsättarönskare.

Fast den kanske är i deppigaste laget?

Pratsjuka

Redan den gamle greken Theophrastos levde före Kristus. Lite mer exakt fast ändå inte, var det ca 371–287 f.Kr. Han var Aristoteles lärjunge och grundlade den systematiska botaniken, även om han tydligen hade fel i mycket.

(Och redan här har jag tappat några läsare eftersom grekiska namn och baklängesårtal har den effekten på oss stressade läsare. Men håll ut! Tänk er att detta är ett Vasalopp – inte vill ni väl ge upp redan vid Mångsbodarna?)

Theophrastos var dessutom rolig. Ja, det var ju även andra greker, men i Världens bästa essayer i urval (1961) hittar jag (i översättning av Ivar Harrie) ett Theophrastoskt stycke om pratsjuka:

Pratsjuka är att utbreda sig i ord olägligt eller långrandigt och tanklöst. Pratsjuk är den som exempelvis råkar sitta invid någon han inte känner och då först håller ett lovtal över sin hustru, sen utbreder sig om vilka drömmar han haft den natten, och sen räknar upp, rätt för rätt, vad han har ätit till middag.

Åhå, det påminner mig om ... om ... om ... min djefla man? Nej. Hm. Intressant att det står ”sen” och inte ”sedan”. Ja. Hm. Texten kommer från Theophrastos lilla verk ”Karaktärer”, där han beskriver olika människotyper på ett generaliserande och mycket roande sätt. I allra första upplagan av Nordisk Familjebok (som jag brukar kalla Ugglan fastän den inte började kallas Ugglan förrän andra upplagan kom ut), står det mer om honom:

Dessutom skrev han apropå främlingsfientlighet något i stil med att ”Om dem som äro födda av samma föräldrar säga vi, att de äro släkt. Släkt äro också de som ha samma förfäder. Alltså äro alla släkt.”

Nu ska vi se, vad var det nu pratsjukan påminde om? Jag läser vidare (och hoppas att ni gör detsamma):

Och när pratkvarnen kommit igång, upplyser han om att folk inte alls är så bra nu som på den gamla tiden, och vad marknadspriset just nu är på spannmål, och att invasionen av utlänningar är en farsot, och att havet blir segelbart efter Dionysosspelen nu till våren, och att om Zeus gav mera nederbörd skulle jordbruket ha det bättre, och vad han kommer att odla på sin gård nästa år, och vad svårt det är att få levebröd, och att Damippos vann pris i fackeltåget vid mysterierna i höstas, och att det finns så många kolonner i Konserthuset, och: ”Igår hade jag ont i magen”, och ”Vad är det för datum idag?”.

Fortfarande är det intressant att analysera hur man skrev 1961, t.ex. den ymniga kommateringen. Hm. Men vilka är då dagens pratkvarnar? Det påminner om ... ?

Skilda världar?

Bästisgrannen och jag träffades när vi var 12 år. Vi bodde under flera år på 160 mils avstånd från varandra. Jag pluggade lydigt medan hon fladdrade runt som bartender. Men nu bor vi sedan sju år grannar i en mellansvensk stad. Jag bloggar hysteriskt medan hon bara är hysterisk när snuset håller på att ta slut.

Vi är som natt och dag – fast vi gillar ju basket. Och varandra.

Igår började jag prata om bloggandet och det faktum att Carl Bildt har gjort Bertil Torekull irriterad efter att även Bertils kompisgranne PM Nilsson hade blivit irriterad och att hela svenska bloggvärlden samt SvD:s ledarskribent nu är irriterade. Bästisgrannen sa:

– Bildt, han är ... utrikesm... eller ...?
– Just det, och han bloggar, är det inte coolt?
– Den där PM Torekull, vem är det då?

Vår ankdamm intressanta tillvaro som heter blogg, får i alla fall mig att hela tiden tro att jag lever i världens centrum. Men det gäller ju inte bara min bloggvärld – jag tror alltid att jag befinner mig i en smältdegel av intresse. När jag bodde i Lund och Lugi lade ner sitt basketdamlag för att någon hade satsat hela föreningens pengar på att bygga en tennishall, trodde jag att hela Sverige skulle rasa av ilska. But no. När Plannjas amerikanske spelare Joel Copeland flyttade hem igen, trodde jag att hela Sverige sörjde. But no. Jag drömmer till och med om detta scenario:

– Hej, jag heter Lotten Bergman.
– Åh, heeej, vilken äääära, det är ju du! Du som bloggar! Hallå, allihopa, Lotten Bergman står här! Låt oss alla utbringa en skål och ett fyrfaldigt leve ...

But no.

– Hej, jag heter Lotten Bergman.
– Hej ... Lotta?

Jag pratar med en kompis och raljerar fnissande om ”dagens outfit”. Hon förstår absolut ingenting eftersom hon aldrig har hört talas om det uttrycket. När jag förklarar och säger ”modeblogg” tror hon att jag pratar om ”modekatalog”.

För er allmänbildning: dagens outfit i min ankdamm bubbla.

Brutalbloggen (uppdat.)

En liten varning ... Känsliga läsare ombedes skrolla försiktigt idag.

Kapitel 1
Som jag berättade igår, har jag varit på husvisning med VBK som går i köpetankar. Det äldre paret som skulle sälja hade inte gjort mycket med de mycket charmiga huset på några år. Spår av familjens numera vuxna barn fanns överallt, men mest i källaren med guldväggar, klotter, pyssel och ett mycket ömtåligt skyddsrum. Den intressantaste gardinupphängningen sedan 80-talets storblommiga volangfluff fann vi också.

Cykelkedjornas brutala framtoning accentueras av den tuktade tyllgardinens skörhet.

Kapitel 2
Vita små möss lär vara söta och sällskapliga. Bisamråttor kan man tillverka ytterkläder av. Min mamma har klappat ihjäl en liten en med träsko och min farfar vaknade en gång liggandes på en nydöd, ganska stor – men så var farfar längst på kompaniet också. Hemma hos oss har vi inga problem med möss, så länge de håller sig i väggarna eller leker tomtar på loftet. Men när den senaste gästen under den gångna veckan hade börjat äta på vår potatis i skafferiet, klättra upp och äta på nötterna och dessutom bygga bo av kartongåtervinningen under diskbänken, rotade vi fram en fälla. Han var ju inte ens rumsren.

I fyra dagar matade vi honom med leverpastej, skinka och ost.

– Mums. Titta, jättegott, sa musen. De är inte så bra på att gillra den här fällan, jag kan ju sitta här och till och med peta tänderna utan att fällan slår igen! Mums. Rap.

Men nu. Ända upp till ovanvåningen hörde jag förtvivlade pip-pip-pip på hjälp och dunk-dunk-dunk när fällan i dödskampen slogs mot bänkskåpets dörr.

Möss lär bli 10 cm långa, men med en näringsrik diet kan de bli riktigt stora.

Jag tänker ... på en dödsscen i en film ... men vilken? Öppna ögon. Stillhet. Inte som Kevin Spacey i American Beauty, nej L.A. Confidential ... och inte som John Hurt i Alien. Någon annan som minns? Finns det en beskrivande lista över dödsscener? (Kolla i kommentarerna, Anna har hittat en massa andra listor!)

Uppdatering:
Glömde ju det viktigaste: gick jag ner och av barmhärtighet hjälpte honom på livets sista färd? Jag, som snabbt byter bajsblöjor och däck på bilen, lätt spolar ur variga sår, gullar med ormar och på det stora hela inte är ärskilt brydd?

Nej.

Jag väckte min djefla man. Som den glade vetenskapman han är, sprang han ner meddetsamma för att på CSI-vis undersöka den döde. Som var jättedöd. Tydligen hade det gått snabbt.