Yorrick, Merrick och en svamp på Systembolaget

Jag känner mig som en enda stor svamp, hela jag. De tre senaste dagarna har jag pratat om svamp, plockat svamp, tillagat svamp och ätit svamp. Kocken Örjan kom med en liten gåva.

The Röksvamp and the Little Deer Head.

Enligt Lisa ska man inte förvälla röksvampen utan bara njutningsfullt och långsamt hacka den i små, små bitar, steka den i massa smör på låg värme och krydda med smakkompisarna salvia, salt, peppar, vitt vin (torr marsala) samt prosciutto. (Två ingredienser i föregående mening antydde att detta inte var ett recept i min smak: ”långsamt” och ”låg värme”.)

Men först skulle svampen ut på äventyr.

– Gäsp. Jag vilar här en liten stund.

Hundtricket kan slänga sig i väggen. Gå in på Systemet och fråga personalen vad som passar till just den här svampen, och du kommer att omringas av 423 intresserade män (endast män, ja) som vill veta allt om dig och din svamp.

Svampen presenterades sedan för en avlägsen släkting. Joseph Merrick.

Svampen fick lite kärlek.

Svampen fick läsa på om kulturliv och lyssna på mina repliker.
–Alas, poor Yorick!
(Det verkar som om Yorrick stavas med två r på svenska men bara ett på engelska.)

Skådespelarna:
Mel Gibson 1990, Laurence Olivier 1948, Richard Burton 1953.
Alec Guinnes 1938, Stellan Skarsgård 1985, Sarah Bernhardt 1899.
Anders de Wahl 1914, Per Oscarsson 1953, Thomas Di Leva 1989.
(Jag har misslyckats med att hitta en bild på Peter Stormare och Yorrick från 1985.)

Kuriosa:
Bilderna ovan kommer från bl.a. Myggans Nöjeslexikon, som förresten saknar en artikel om Dustin Hoffman eftersom han helt sonika glömdes bort.

Så var det dags för dödsstöten. Schwopp!

Svampen levde ett bra liv, men under obduktionen visade det sig att särskilt höger hjärnhalva hade farit illa.

Kanske fick svampen nog, för den antog efter dessa äventyr en lätt grön ton. Och gröntonade röksvampar ska man inte äta.

Adjö.

Fotnot
William Hope Hodgsons ”Voice in the Night” är en skräckis som filmades 1958 och som många (felaktigt) minns som en Hitchcockrysare. I slutscenen kommer en svamp roende.

Svamp i vardagslivet

Det där med svampplockning kan svampplockarna ha för sig själva, har jag alltid sagt. Sedan har jag även citerat Cello (Olle Carle, 1909–98) i en text från 1946:

”Somliga är roade av att plocka svamp, andra inte. Däribland jag. Jag mår inte bra av att äta svamp och följaktligen inte heller av att plocka och ännu mindre av att rensa. Det är fult av människan att beröva skogen denna dess prydnader bara för att tillfredsställa magens krav. Man kallar svampen så vackert för ’skogens mat’, och då tycker man att skogen borde få behålla den, men nej. Att det är synd om skogen inser alla, som vet hur det känns att inte få behålla maten. Visserligen anses det vara nyttigt för folkförsörjningen att plocka svamp och så påstås det vara så billig och nyttig föda denna skogens och hagarnas mat. Vad det sista argumentet beträffar så ber jag att få ropa nej med hela min mage. Hos somliga personer väcker nämligen hagarnas mat magarnas hat, och en magpumpning som kostar 15 kronor* är ett uselt led i folkförsörjningen, så länge inte hela folket består av läkare. ”

Men så är det ju detta med att blogga. Om jag inte plockar svamp kan jag ju inte berätta om hur det var att plocka svamp. Alltså plockar jag sedan igår svamp.

Svampkännare som jag mött, verkar vara överens om att

• man bör ha svampögon (hela min kropp skriker Canesten! varje gång jag hör det)
• man bör lära sig en svamp per år, vilket betyder att snart kan man 10–15 olika sorter eftersom tiden går så fort när man har roligt
• alla svampplockare har roligt.

Bildsafari från gårdagens övningar

Jag är inte petig. Man vräker inhysingarna och borstar bort skräpet, steker och äter.

En del svampar har det inte lätt i livet.

En liten och en stor går någonstans omkring med en släng av hjärtklappning, lite illamående och spännande hallucinationer.

En älg? Här? Alldeles nyss – med tanke på färskheten?

We are not alone. En vilsen ko eller kanske bara någon som har ätit något olämpligt? Hrrrkl.

Efter resningen ute i skogen lade vi skräpet i ett dike. Svampliken påminde mig om min oskrivna, varken påhittade eller påbörjade succéroman.

Karljohanssvampsfötter en masse och bara några hattar. (På bilden syns ungefär halva skörden.)

Tips från kocken Örjan Hertzell, som hjälpte oss i skogen:

”Rensa karljohanssvamparna i skogen. Skölj hemma (ja, svamparna klarar vatten!). Skär dem i mindre bitar och lägg dem i en stor skål med lock i mikron i 10 minuter. Tag ut, rör om, sätt in igen i tio minuter. Tillaga en annan dag med t.ex. lök, squash, gröna bönor och färska örtkryddor.”

Jag är nu äntligen färdig efter flera timmars svampande. Min djefla man började i stor stil att steka sina blodriskor i smör, men brände sig ideligen på fingrarna när han försökte pilla bort barr, mossa och jord. Undrar om man kan öva upp svamptålamodet.

Sådärja. Stör det väldigt om det knastrar när man äter svampstuvning? Och vad ska jag servera till svampen, tycker ni? Kanske Taffel.se vet besked?

*Cellos 15 kronor motsvarar i dagens pengavärde 273 kronor. Så nu vet ni det. Kanske kan det ställas i relation till att en liten påse med ynka 30 g torkade karljohanssvampar kostar 40 kronor och att jag i så fall för de svampar jag idag plockade på en timme skulle kunna få loss en halv förmögenhet och hypotenusan den har två?

Telefonskräcken

Det här med min telefonskräck tar sig underliga uttryck. Å radions vägnar ska jag snoka reda på bl.a. Clabbe af Geijerstam och Bert Karlsson för en ”grej” nästa vecka. Inga problem. Jag ringer och letar och ringer och luskar och ringer och finner att det där med att Bert alltid svarar i sin telefon är helt korrekt.

Men så ska jag ringa och boka hotell. Två dagar i september. Jag letar fram en hotellista och övar på mina krav: medelbilligt rum och trådlöst internet. Och så drabbas jag av kramp. Iiiih.

Vad händer om jag ringer? Någon svarar.
Vad händer om jag ringer fel nummer? Någon annan svarar.
Vad händer när jag ska säga vad jag vill? Jag säger förmodligen precis det jag ska.
Vad händer om jag inte ringer? Jag får förmodligen sova på gatan.

Lösningen blir förstås som alltid ett mejl:

Hej XXX (hotellnamnet)

Jag undrar vad ett rum för en person i två nätter (14 och 15 sep) kostar. Och så undrar jag om ni har trådlöst internet och en tekokare på rummet.

Svaren kommer under tre dagar (varför svarar de inte inom en timme i dessa datordagar?) och ser oredigerade ut så här:

1. Hej. Vi har rum dina datum. Vill du boka?
2. vi har rum den 14/9-15/9 vi har trådlöst internet men det kostar 50:- för 8 timmmar.
3. Hej!Det finns rum ledigt. Pris per rum/ natt är 595:- inkl. frukost.Internet har vi inte.Vill ni boka?
4. Vi har lediga rum från 950:- per rum/natt inkl frukost den 14-16/9. Trådlöst internet ingår i rumspriset. Vi ordnar en vattenkokare till rummet.

Självklart val, eller vad säger ni? Det är nu jag hyllar mejlandet och fnyser att telefonerna inte behövs. Telefonälskarna vänder förstås på steken och säger att hotell nr 1 kanske var billigare, mysigare och på alla sätt trevligare – men det kommer jag aldrig att få veta. Struntar väl jag i, jag slapp ju att lyfta luren. (Man borde sluta att skriva ”lyfta luren”, va?)

Men hur blev det så här? Jag citerar mig själv i en tidigare fundering: ”Mina syskon är likadana. Kanske tvingade våra föräldrar oss att prata i telefon för mycket när vi var små? Blev vi uppringda av Mårran, Scooby-Doo-spökena eller Storpotäten? Mamma och pappa kanske slog oss med telefonlurar?”

Nä, nu ska jag ringa Clabbe, rakt över hårddisk.

Jag vill tro att Prince blev inspirerad.

”Säg nu förlåt till varandra”

– Håll i honom! väser Nicolas Cage till Harrison Ford.
– Så här? säger Harrison Ford och tar ett grepp om Will Smiths armar.
– Bra, säger Nicholas Cage och slår Will Smith i magen upprepade gånger, för att sedan bulta på honom i ansiktet.

När Nicolas Cage är färdig, puttar Harrison Ford omkull Will Smith, som börjar gråta. Han reser sig upp och springer därifrån.

Fast egentligen är det ju inte Hollywoodstjärnor det handlar om. Will Smith är Femåringen här hemma medan Nicolas och Harrison är två av hans klasskompisar. Femåringens grymma brott var att han hade svingat ett hopprep så att det klatschade till Nicolas.

Och ja, de har sagt förlåt till varandra.

Än en gång upplever vi detta.

Fy fan.

Yearbook – årsbok alltså (uppdat.)

Kolla hur jag hade sett ut om jag hade varit 18 år 1962:


Nu har jag ju dåligt tålamod, varför jag bara valde en rätt kass bild och dessutom en som var på sniskan och dessutom gjorde jag den lite för liten. Men, stämpla en diagnos på mig då: jag är egentligen noggrann endast när det gäller stavning, tekokning och uppfostran.

Rusa dit och fixa själva era årsboksfoton på ”Yearbook yourself”. (Jag tog egentligen bara första bästa – man kan välja hur länge som helst.) Fast nu är det ju så att jag de facto gick i high school i ett år och finns med i Hillcrest High Schools årsbok från 1982. Återkommer om jag lyckas hitta den.

Via.

Uppdatering
Här är jag, 18 år 1982:

Alla andra hade välformade frisyrer med tydliga konturer.

Den där ”klänningen” som alla tjejer har på sig på bilderna är egentligen bara två bitar sammetstyg som fotografens assistent knöt på oss. Jag hade ingen bh, vilket fick assistenttjejen att hoppa två meter bakåt och hålla för både munnen och ögonen av pur skräck.

– So ... you never wear a bra?
– No. In Sweden we don’t even shave our legs, sa jag stolt och inte så lite bonnigt.
– Yuk! Can I see your legs? Yuk! But doesn’t it hurt to walk without a bra?
– Hurt? No.

Årsboken är precis som alla har sett i (underbara) filmer som Grease full av utnämningar som ”most likely to succeed”, ”most athletic”, ”most spirited”, ”most photogenic” och ”class clown”. Jag? Jag var med basketlaget, i friidrottslaget, i teatergruppen, tyskklubben och ... och ... i ”The Honor Society” för dem med ... straight A:s. Jättecoolt.

Här kommer (förstås) några kändisar i 18-årsåldern. En är fullständigt självklar, de andra får ni chansa på.

Ööööken och motivation

Näe. Nä. Nope. Suck. Stön. Niente. Nein.

Snacka om backlash.

Skriva blogginlägg om något annat än OS? Nej. Sitta och titta på tv utan kamera i handen? Nej. Gnissla tänder, hoppa jämfota, läsa tabeller och tjoa? Jatack.

I vanliga fall hade Svensktoppentävlingen i lördags varit en megagrej som jag hade livebloggat från, som jag hade förhandstipsat om, som jag hade fotograferat före, under och efter. Istället var jag mest irriterad över att jag var tvungen att sända radio istället för att se på Jörgen Perssons match om tredjepris.

Klädd i Lasse Berghagen-blått sprang jag omkring bland artister och deras släktingar samt åskådare och lördagsshoppare som mest tyckte att vi var i vägen.

Vi programledare skulle vara färgglada – jag är stora blå medan lilla gul (Jonas Carnesten) syns i bakgrunden.

I ett band – Hosting Ambience – hade basisten häromdagen i en hiss klämt av sig två fingertoppar, varför han lirade med ett jättebandage.

– Men hur går det här då? sa jag förbluffat och körde micken upp i näsan på honom.
– Alldeles utmärkt. Musiken sitter inte i fingrarna, svarade basisten lugnt och spelade sedan så att strängarna glödde.

Inspirerad av den mumlande filosofen Kutte i SVT:s OS-program kommer här mitt eget avsnitt i ”Filosofrutan”.

(Fanfar och signaturmelodi. Kameran zoomar in mig och programledaren.)

– Välkommen, filosof Bergman.
– Tack. Tänk att i vissa lägen kan smärta, otrivsel, trånga skor eller dåligt väder ignoreras totalt. I andra lägen måste man ha rätt känsla, följa sitt hjärta, ha millimetrarna på sin sida (och muta domarna).
– Hur menar du nu?
– Jo, men det här att Carolina Klüft inte vill sjukampa eftersom hon saknar motivation – påminner inte det om när Christian Olsson 2004 plötsligt skulle börja tävla i höjdhopp för att han … saknade motivation? Jag ska säga att jag gör en himla massa helt utan motivation bara för att jag förstår att det i längden är bra. För mig eller någon annan.
– Är Klüft och Olsson ena mesar?
– Öh. Nu ska vi se hur jag ska knyta ihop motivationssäcken. Vad jag menar är att … orsaken till att vi som land inte är mer framstående vad gäller både idrott och andra yrken (ja, även jag inser att idrott kan vara ett yrke) är kanske att allt ska gå så himla lätt? När det tar emot, kanske det bästa inte är att ge upp utan att fortsätta?
– Är alla svenskar bortskämda?
– Lägg inte ord i munnen på mig, din slyngel. Nej, men kanske är vi alltför vana vid att bli omhändertagna och dulliduttade med. Kanske behöver alla vänja sig vid motgångar för att … klara motgångar. Om man som basist klämmer av sig fi...
– Sammanfattningsvis menar alltså filosof Bergman att vi ska slänga ner barnen i kolgruvor och göra livet svårare för ”de svaga i samhället”. Vi har tyvärr slut på programtid nu.
– Nej, stopp! Det var inte så j... hall... ååå...

(Filosof Bergmans protester dränks av signaturmelodin.)

Harry Porter (!) vinner på 1,90 m i OS i London 1908. Och landar liksom i en kolgruva. Aj.

OS: Handboll och basket – vad är skillnaden?

Basket- och handbollsspelare brukar som bekant fnysa åt varandras sporter. Vi basketlirare anser att handbollsspelarna har fula skor, konstiga tröjor, fusk i form av klister på hela bollen, hela händerna och naturligtvis som följd även golvet. (Som vi ju sedan ska klafsa in på när det är vår tur att ha planen.) Handbollspelare (ja, jag drar som vanligt alla över en kam och alla på Hawaii har bastkjol) anser att basketspelare har för stora shorts, klumpiga skor, för många regler och för lite brutalitet på planen.

(Ha detta resonemang i åtanke nu när jag visar upp atleterna.)

Typisk basketspelare.

Typisk handbollsspelare. (Sigurdsson, isländsk försvarsbjässe.)

Öh. Typisk spansk basketspelare.

Sorry. I det spanska basketlaget ser alla ut som uteliggare och Bergen-Belsenfångar.

Vad ni nu ska veta om dagens aktiviteter – hittills – är att USA förstås vann basketfinalen mot Spanien och att kommentatorn Dennis Aulander där jämförde en spelares agerande med en pormask – och att man ju måste ”säkra safety”. I handbollsfinalen vann Frankrike, men det fantastiska var att Island tog silver. Island, som har en folkmängd som Malmö. Wow, liksom.

OS: Vaken mitt i natten

Det känns som om jag ska ut på fågelskådning. Klockan är 03:50.

Man är inte riktigt klar i bollen när man går upp mitt i natten för att titta på pingis. Och när man går upp mitt i natten för att titta på pingis är man verkligen inte riktigt klar i bollen – jag satte nyss på tv:n och blev själaglad när jag såg Persson vinna. Vinna gårdagens match i en repris.

Nu måste jag ju ladda om. Matchen börjar om tio minuter.

Uppdatering 04:44
Jag undrar om Jörgen Persson är lika trött som jag. Visserligen förlorade han mot världsettan Wang Hao, men jag har ju suttit uppe och halvdött av spänning. Pfuh.

Senare idag: bronsmatch med temat Kör över en kines.

Uppdatering sent på eftermiddagen
Nu väntar vi alla på tidningarnas lista över fjärdeplatser som vi lyckades ”knipa” i detta OS. Men den mest fantastiska fjärdeplatsen måste Jörgen Perssons vara, så det så. (Han förlorade bronsmatchen men är min hjälpte hjälte ändå.) Snart måste vi väl även göra en lista på alla fjärdeplatser som orsakades av skador eftersom Karolina Kedzierska från Malmö nyss bröt tre tår och därmed förlorade sin bronsmatch i taekwondo.

Taekwondo är en tuff sparkidrott kampsport där man lätt som en plätt med undersidan av foten mosar motståndarens näsa. Idag blev en kuban galen av ilska och gav sig på domaren och sparkade till honom på munnen.

Det här fick kubanen inga poäng för.

Aftonbladet skrev om det, och ökade i ett slag antalet människor på jorden med drygt 994 miljarder.

Tsst, Ara Abrahamians beteende i förra veckan var ju en västanfläkt.

Nä, nu ska jag kolla på damernas basketfinal, för Australiens tjejer spelar ju i baddräkter.

Så här brukar basketspelare se ut. (USA)

Men Australiens lag har en body med ben. Och knäppning endast på ena axeln. ”Har alla kissat?” skriker coachen när matchdräkterna plockas fram.

USA leder, Australien spelar lite för mesigt.

– Det måste kosta blodiga knän och spräckta ögonbryn! tjoade kommentatorn Dennis Aulander nyss.

Snacka om att han hade gillat att se mig spela – jag har sytt båda ögonbrynen och har Sveriges trasigaste knän.

Uppdatering
Ara Abrahamian har fått rätt – han skulle ha fått lämna in en protest efter matchen som han plötsligt förlorade. Men bronsmedaljen som han i rena rama vredesutbrottet regelrätt vann, är för evigt förlorad. Jag upprepar: han slängde inte ifrån sig medaljen under prisutdelningen. Han lade den lugnt och värdigt ifrån sig i mitten på brottningsmattan.

OS: Boxning och pingis är nästan samma sak (uppdat.)

Tänk er hur en boxare trippar på tå – den där dansliknande rörelsen som de ju övar upp genom att hoppa hopprep. Sedan kryper de ihop och fokuserar.

Se nu framför er hur en pingisspelare mellan bollarna trippar lätt på tå och sedan kryper ihop och fokuserar.

Lika som bär!

(”Mellan bollarna” är idrottsfackspråk och betyder alltså inte att någon står klämd mellan en massa bollar utan bara ”den tid som bollen inte är i spel”.)

Visserligen blev det inte någon medalj i kanot, men vi kan glädja oss ända till kl. 04 inatt över att Jörgen Persson har tagit sig till semin i pingis. Primorac [priimorats] spelade alls inte dåligt – Jörgen var helt enkelt bättre. Han har en specialbackhand som kommer oväntat som skjuten ur en kanon och fantastisk koncentrationsförmåga. Ni som inte har tittat och som kanske tror att pingis är en fjes- och messport som t.ex. basket, ska titta på denna snutt:

Jörgen Persson och J-O Waldner. Kanske är de inte jätteoffensiva, kanske drar de ut på det lite extra eftersom de tycker att det är så kul. Men det tackar vi för.

Tillbaka till boxning. Precis som i pingis är det ett himla torkande och vattnande i alla pauser. Pingisspelarna får sköta’t själva eftersom de ju har användbara händer och sällan hjärnskador, medan boxarna har assistenter. Nyss upptäckte jag en produkt som jag inte visste fanns:

Spill- och drällbrickan! Varför har inte alla småbarnsfamiljer en sådan under barnstolen?

Uppdatering
Carolina Klüft tappade farten i längdhopp, fick bara till 6,49 m och var inte bland de åtta som får hoppa vidare. (De åtta bästa efter tre hopp får hoppa tre gånger till.) Kommentatorerna i tv försöker analysera klokt samtidigt som de är lite förvånade. Jag och Anders Gärderud är inte ett dugg förvånade.

Däremot är jag lite arg å Robert Kronbergs vägnar, häcklöparen som inte fick åka till OS för att han ”sprang för långsamt och inte skulle kunna ta sig till final”. (Oj, kolla den här bilden!) Ska vi räkna upp alla andra som inte var i närheten av final? Jag anar en gravad hund.

Se, här har vi en längdhoppare som har specialstrumpor med lufthål eftersom hon är allergisk mot sand. (Jag hittar inte på. )

OS: Pumpa läns och en flaska med rom! Brons! (pingisuppdat.) Och silver!

Fredrik Lööf och Anders Ekström har en båt ihop. De har en dröm, ett hopp, ett race ... och en medalj tillsammans. Enligt alla förhandstips skulle vi ta guld idag, men jag är så nöjd så med ett brons. Bronsch.
Uppdat.: Tydligen pågår diskussioner som kan göra att bronset förvandlas till ett silver. Uppdat.: Nope det gick inte, hur skulle det se ut om millimetrarna plötsligt var på vår sida. Nä, ja e int' bitter. (Vad bra: seglarna såg faktiskt glada ut över sin bronspeng på prisutdelningen!)

Grabbarna Lööf/Ekström seglar alltså en starbåt, en sådan där liten plutte som man hänger ut över kanten på. I somras tvingades jag ut på en laserbåt, som är mindre och plattare – men precis lika blöt. Jag har i mitt liv seglat lika mycket som jag har knarkat, dvs. inte alls. Därför förolämpar jag seglarna genom att prata om snören, styrpinnar och höger samt vänster.

De som vann, cheerio.

När jag för två veckor sedan var inne i en megajättebautasegelbåt (trettinånting fot), fastnade jag framför skepparns fusklapp och kunde inte sluta ta bilder på allt som var segligt. Det kändes liksom som om det var once in a life time och sådant jag skulle berätta om för barnbarnen.

Jomenvisst, 12 är ju 40 i paritet med 30 som i bspdown är 9,03. Ruff, bog och buk på er!

Segeltoan. (Jag sitter alltså nerhasad på toastolen för att få med så mycket som möjligt, men är av upphetsningen darrig på kamerahanden.)

Lite mer bekant är jag som bekant med pingis, eftersom pappa är gammal storspelare och jag ju har suttit i knät på både Stellan Bengtsson och Kjell Johansson. J-O Waldner har pensionerat sig, så nu har vi allt ljus på Jörgen Persson som är 42 år men som ändå nu i morse slog Cheung Yuk – och därmed har tagit sig till åttondelsfinal. Det är som om Stefan Edberg (42 år) idag skulle slå t.ex. Lleyton Hewitt.

Att se på pingis är som att se en skicklig pianist trolla med tangenterna. Kraft och finess på en gång. Nu kommer Jörgen visserligen inte att ta sig vidare eftersom han kl. 14 idag möter vitryssen Vladimir Samsonov, som är snudd på hopplöst bra.
Uppdat.: Jävlar i min lilla racket! Han vann! Jörgen slog Samsonov!

(Själv är jag väldigt bra på pingisservar eftersom jag har en fantastisk koordination och kan stampa med foten samtidigt som jag slår till bollen med racketen så att ingen hör vilken sida jag använder.)

Uppdatering
Vad kul! Det kommer pingisfrågor i kommentatorsbåset! Översättarhelena skriver:

”Menar du på fullt allvar att pingisspelare annars hör vilken sida av racketen motspelaren använder? Samt att det spelar roll vilken sida man servar med? ”

Jahadå. År 1970 kom antiloop-gummit som min pappa omedelbart fattade tycke för och klistrade på sina racketar. När hans motståndare skruvade bollen, gjorde antiloopen att exakt samma skruv levererades tillbaka! Om motståndaren däremot inte skruvade bollen, kom inte någon skruv i pappas retur. Det tog tre månader innan någon i Sverige tog ett set på pappa eftersom de inte begrep hur han gjorde.

Ett år senare (1971/72) kom pappa på att han kunde ha olika sidor på racketen: den magiska antiloopen på ena sidan, ett vanligt gummi på andra. Eftersom gummina hade olika färg, målade han dem med spritpenna så att de såg likadana ut. Här kommer alltså stampningen in: man vill dölja ljudet som bollen gör mot racketen för att inte avslöja med vilken sida man servar. Numera måste man ha en röd sida och en svart sida oavsett vad gummina har för kvalitet eller funktion. Och när jag stampservar stannar världen eftersom det idag är helt ute. (Jag får det att låta som om jag spelar pingis ofta, va? Well, senast var nog ett parti rundpingis 1981.)

Pappa snurrar racketen hela tiden när han spelar och behöver aldrig tänka på vilken sida som är vilken. Det är däremot mycket vanligare att materialspelare inte snurrar utan använder ena sidan till forehand, den andra till backhand.

Nu i höst är det nästan slutlimmat i pingishallarna eftersom limmet med organiskt lösningsmedel är förbjudet. De spelare som är vana vid att byta gummi mellan varje match kommer att få massa tid över eftersom de numera kan spela med samma gummi i upp till en hel månad. ”Limma Gummi” låter som namnet på en långdistanslöpare.

Fotnot:
MateriAl är något man gör något Av.
MateriEl är något man gör något mEd.
Coolt va?

Oj-uppdatering!
Vi tog silver i hästhoppning i eftermiddags. Rolf-Göran Bengtsson delade förstaplatsen med en himla kanadick som i omhoppningen (liksom en förlängning) lyckades vara felfri medan Rolf-Görans häst rrrrrev på sista hindrrrrrret. Den enda relation jag har till hästhoppning är att jag ibland smörjer benhinnorna med hästliniment.

OS: Poäng i ändalykten!

Usain Bolt. Måtte han inte vara dopad. Måtte alla guldmedaljörer från Jamaica vara rena. Måtte svenska friidrottslandslaget nu åka till Jamaica lite oftare.

.

Å nu blire basket. (Även om 22-årige Usain Bolt i motvind nyss sprang 200 m på ny världsrekordtid: 19,30 s. Kom ihåg det genom att tänka på att planeten Pluto upptäcktes 1930.)

USA:s basketlag spöade Australien på samma sätt som de har spöat alla andra motståndare. För mig (som basketspelare) är det som att titta på balett med Michail Barysjnikov, Rudolf Nurejev och Gene Kelly samtidigt. En extra krydda är att de som kommenterar basketbaletten är pekoralister av sällan skådat slag. Björn Becksmo och Dennis Aulander må ha basketkunskaper, men särskilt begripliga är de inte för de icke insatta. (Jag har kommenterat Aulander förut.)

– I basket har alla spelare en cylinder omkring sig.
– Han måste gå framåt och våga spela som en riktig kaaaarl.
– Han bör inte springa från utan spela mot fem gröntröjor i försvar.
– Man vill inte reta upp spelare som Kobe Bryant för då är det gonatt.
– Konstigt anfallssystem, man måste förlita sig på en tuff, tuff trea.
– Hade det inte varit för den förkrossande returtagningsstatistiken, hade detta varit en jämnare match.

Somliga kommentarer är inte ens begripliga för mig:

– Detta är vad som händer när en spelare hittar förtroendet – och tar förtroendet.
– In med näsan, näsan i potten! Inga vackra gossar som får kyssa vackra pokaler här!
– Australien har verkligen gått till jobbet när det gäller matchen mot USA.

– Det känns som om tåget har lämnat perrongen.
– Ja, vad är det till Stockholm, 929 mil?

Visst är det orättvist av mig att sitta och anteckna sådant som de ju hasplar ur sig i brännande direktsändning. Förmodligen är jag bara avundsjuk. Men:

– Jag gillar Worthington.
– Och jag gillar James.
– Ja det är kärlek båda vägarna.

– Poäng i ändalykten!
– Det är lite fläskläpp över den där stukningen.
– Född -88, det är ju en fantastisk biljett in i framtiden för australisk basket.

Kolla, jag sitter fortfarande framför tv:n och tar bilder. Spärra in mig.

Så en fråga: hur många av er säger ”bronsch” som Anders Gärderud? Är det en dialektal avvikelse eller är det fler än jag tror som säger så? Eller betyder det något annat än brons och bör jag i så fall dra något gammalt över mig?

OS: Höjdhoppsfinalen

De knotiga höjdhopparna tar av sig överdragskläderna – som de har på sig i 35-gradig värme. Så koncentrerar de sig i en dryg minut, skuttar högt, landar mjukt ... och tassar iväg för att ta på sig överdragskläderna igen. Sade jag att det är 35 °C? Jag sitter här framför tv:n och väntar på att få se åkarbrasor.

Dagens hittills största bedrift stod britten Martyn Bernard för. När han på 2,20 m hoppade upp, skrapade han rumpan så tajt mot ribban (ja, höjdhoppsspråket är av naturen ekivokt) att den böjde sig som en banan, sprättade till och lade sig ovanpå höjdhoppsställningen. Ribban ligger bevisligen inte kvar på 2,20 m, men hoppet blev godkänt ändå.
– Va? Va? Va? NEJ! Nej, jag vill inte vara höjdhoppsdomare längre! (Ribban ligger alltså på toppen av den lodräta pinne som har små konsoler som man lägger ribban på. Kan jag kanske uttrycka mig ännu krångligare?)

Stefan Holm? Ja, än så länge kan jag sitta ner och låta bli att skrika. Han har klarat 2,20 2,25 2,29 2,32 m. Men kommentatorerna säger hela tiden att alla andra ser ut att vara i storform.

Uppdatering
Nu går det inte bra. Han har rivit på 2,34 en gång, sparat sina två sistahopp där till 2,36, där han har missat första. Bara en chans kvar att ta medalj.

Uppdatering, tyvärr.
Stefan Holm blev fyra. Hans pappa på läktaren gråter. Men spik i foten och putäll, då kan Stefan ju inte avsluta sin karriär här och nu, trallala. (Mycket återhållen glädje.)

OS: ”Helt plötsligt stod jag på huvudet” (uppdat.)

Stackars, stackars Sanna, full med skrubbsår och huvudvärk.

Jag har några besvikelser i livet som jag ibland drar upp och berättar om när barnen gnölar över skavsår eller dåligt skolschema. Det kommer förmodligen Sanna Kallur också att göra vad det lider.

– Jo, förstår ni barn, jag var med i OS 2008, men i semifinalen tog jag mig inte ens över första häcken. Jag stod på huvudet och jag bara grät och grät. Journalisten Peter Jonsson frågade ”Hur kommer det nu att bli att uppleva finalen från sidan?” och jag lyckades faktiskt svara utan att kalla honom idiot.
– Ååååh, säger Sannas barn i korus.
– Men jag slet ju i fyra år till och fick mitt guld i London 2012!

Idag upplevde även Femåringen här hemma en liten besvikelse. Han började i sexårsverksamheten (”nollan”) och var beredd på att man om man vill prata måste räcka upp handen och sitta stilla. Men han hade inte förstått att man inte är garanterad att få svara bara för att man räcker upp handen. Helt korrekt reste han sig indignerad upp efter ivrigt handviftande medan de andra barnen ropade gissningar rakt ut.

– Men varför får inte jag svara? Jag har ju rätt svar. Sjutton!

(Jag dog förstås av stolthet.)

– Kom nu, alla sexåringar! sa lärarna efter en stund. Femåringen satt förstås kvar.

Nu ska jag lida med Sanna ett tag och strax efter tre kolla på Mustafa Mohamed som med fjärde bästa tiden i år springer 3 000 m hinder. Om Baumgartl faller på sista hindret blir allt bra, eller hur?

Uppdatering, tyvärr
Mustafa Mohamed, som jag tycker så mycket om, stumnade heeeelt på sista varvet och höll inte på att ta sig ur sista vattengraven efter att ha satsat totalt på att dra ut fältet eftersom han har en dålig spurt. Han kom tia.

– Vad ska du göra nu då?
– Äh – flås – det är – flås – bara att – flås – komma igen.

OS: Dagens outfit

Men jisses, OS-deltagarna borde ju bara behöva koncentrera sig på att hoppa högt och långt, röra sig framåt i balans väldigt snabbt och ... jättesnabbt ... samt fokusera. Men de har inte bara kondition och kolhydratintag att tänka på, de stackarna. De måste trä på sig attiraljer som får en fäktares utrustning att blekna i sin komplexitet.

Gilda med sina handskar, vad hade hon väl att komma med när man kollar på trestegshopparn nedan?

Gilda.

Trestegsballerina.

Twiggy och alla andra runt 1968 – släng er i väggen med era minikjolar. Här har ni en trestegshoppares trosexponering som följs av brutal sandinskyffling!

Sedan finns det de som blir irriterade över lite grus i dojan.

Och så har vi knästrumpor. Det fanns en tid när knästrumpor bara var accessoarer som vilka sockor som helst. Men visa mig den människa som idag med hedern i behåll går omkring med knästrumpor och visar hela låren.

Ännu en trestegshoppare.

Och vad har Sverige gjort idag, förutom att

• skicka hem ölpimplande simmare
• sörja en höjdhoppare som missade i kvalet
• se Anna Lindberg simhoppa till sig en sjätteplats
• gråta bittra tårar över en seglare som inte hade flyt?

Jo, vi har fnissat med Sanna Kallur (Sssanna är tvillingen som ssssspringer, Jjjenny är tvillingen som jjjjooggar) och glatts med handbollstjejerna som är i kvartsfinal. Och så har Nadal förstås vunnit all tennis som går att vinna.

Men jag har mest häpnat över ett axelparti.

Jag återkommer i axelrapporteringen när jag har listat ut vem karln är och hur han blev ihopskruvad. Uppdat: Michel Bieniek heter han.

OS: Allt spricker idag – fast vi knep ett silver

Igår hade kräftor i badkaret. Men mer om det senare.

Spricka nr 1: Gamla rekordet på 100 meter.
Min gamle farbror sprang 100 meter på 11,1 s någon gång på 1930-talet. Det var sååååå snabbt på kolstybb, i obekväma skor och för stora shorts. Nyss joggade Usain Bolt från Jamaica in på nytt världsrekord: 9,69 s. (När jag ska komma ihåg världsrekordtider översätter jag dem till något som jag kan minnas. Kreuger dog 1932 och Michael Johnson sprang 200 meter på 19,32 s. Vad Kreuger har med den bakåtlutande Johnson att göra har jag inte riktigt bestämt ännu. Nu ska jag memorera 1969 och associera till första månlandningen, eftersom Bolt agerar som en alien. Hm.)

Här stannar han nästan, snart slår han sig för bröstet och sedan går han i mål.

Spricka nr 2: Svenskarnas spel i tennisfinalen.
Men äh, vi fick ett silver och Federer är ju hopplös, så det så.

Snopna silvermedaljörer sörjer sitt spel.

Spricka nr 3: Roddarns lungkapacitet
Lassi Karonen blev sjuk och febrig och hur kommentatorn än påstod att han snart skulle rycka, så rodde han i sirap. Stackarn. (Norske vinnaren Töftes tid i finalen var alltså sämre än Karonens tid i försöken. Suck.)

Spricka nr 4: Tjejbrottarna
Det är urhäftigt att se dem, de är som ... gummisnoddar med ståltråd i. Men medalj blev det inte.

Spricka nr 5: Therese Alshammars jävla badkostym
Grodmansdräkterna som de numera simmar i är tajta som jeansen 1977, men sköra som tyllkjolar som stöter ihop med kardborrband. Alshammar fastnade i omklädningsrummet med fem påklädningsassistenter som assisterade medan 41-åriga supersimmartanten Torres från USA hjälpte till genom att ute vid bassängen springa fram till funktionärerna och be dem hålla starten för Sveriges skull. (Ja, man vill nästan gråta.) Simmarbasen sprang omkring han också, och var på väg att råka snubbla i vattnet för att ställa till en scen och därmed fördröja starten.

Puh. Här står Tessan strax före start med sprucken baddräkt, alienbrillor och spruckna drömmar. Inom kort ska hon simma jättejättedåligt. Nämligen flera tusendelar sämre än de andra.

Dessutom blev Ara Abrahamian faktiskt fråntagen den bronsmedalj som han rättmätigt brottade sig till. Men som han demonstrativt och värdigt lade ifrån sig i bull’s eye under prisutdelningen. För honom betydde medaljen inget, men jag måste nu stryka hans brons från listan över medaljer som Sverige har tagit. Morr. Fast inatt ska handbollstjejerna slå Brasilien och sedan kliver ju Stefan Holm över ribban och min favvo Mustafa Mohamed kanske ... ptja. Gör nåt. Kanske.

---
Tillbaka till kräftfesten hemma hos Bästisgrannen igår. Plötsligt hördes nämligen ett tjut ifrån Elvaåringen.

– Hallå! Det är kräftor i badkaret! Kräftor i badkaret! Vem har satt kräftor i badkaret? Hallå!

Nu ser ni väl liksom jag framför er hur badkaret är fullt med vatten och hur kräftorna kravlar omkring och över varandra? Kanske spiller några över kanten? Det låter klappklapp när kräftorna slår sina klor mot badkarskanten. De anar inte att de snart ska döden dö när de kastas levande i kokande vatten, eller hur?

Ja, det var ju inte riktigt så. Titta:

Ack. Så ynkligt.

Tillägg sent på lördagskvällen:
Jag såg nyss en intervju med Stefan Nystrand, som liksom alla andra simmare har missat medaljer och kvalheat med centimetrar. Journalisterna vädrar blod och vill ha en och annan hårlös simmarskalp på sitt samvete och ställer därför s.k. provokativa frågor.

Journalist till Nystrand, som har kommit åtta i två finaler:
– Skaru lägga av nu, orkar du verkligen fortsätta?
Stefan Nystrand (27 år) med ett stort leende:
– Lägga av? Nähedu, det här är alldeles för roligt!

Så underbart! Vi talar alltså om simning: meter efter meter, konstiga badkläder, rakning och badmössor, hopplöst duktiga motståndare samt tidiga morgondopp. Nystrand står från och med nu högt uppe på min positivismlista.

Uppdatering på söndag morgon:
Jahapp, där sprack Nystrands leende också. Han är tydligen hemskickad för att ha druckit öl.

OS: Jag måste älta lite om Ara (och basket) (lite uppdat.)

I vanliga fall brukar jag när ett ämne är färdigbloggat lämna det åt sitt kommentatorsöde. Inlägget får leva vidare i skymundan, liksom.

Men jag måste bara förklara lite, jag tror ju att det är min uppgift här på jorden – att förklara. (Därför kan jag ibland stå och förklara saker som verkligen inte behöver förklaras. Som att för en redan frälst lingvist berätta om SAOL:s fördelar.)

Ara Abrahamian brottades igår mot en italienare och en domare. Det är viktigt att man håller sig på mattan, vilket han i alla fall gjorde fram till medaljnedsläppet i mittcirkeln under prisceremonin. Men kolla här hur orättvist det var:

När italienaren ligger med halva kroppen utanför mattan, händer inget. När Ara har halva armen utanför, bestraffas han med diskvalificering.

Ser ni domaren? Han tyckte att Aras svallande känslor efter diskningen var hysteriskt roliga:

Naturligtvis berättar Ara inte roliga historier här.
(Klicka på bilden.)

I kommentatorsbåset ställer man sig frågande till att jag inte drösslar inlägg om basket här. Anledningen kan vara att vår tv är allergisk mot just basket. Eller om det är ett så snabbt spel att det digitala underverket inte hinner med.

Basketallergin yttrar sig i blåa skyltar med vita prickar och mystiska budskap med kortnummer.

Apropå orättvist. Kolla den muskeln och reflektera över att jag med mina spagettiarmar har korgen på samma höjd och straffkastlinjen på samma avstånd. Javisstja, dambollen väger ju runt 50 gram mindre. Tänkte inte på det.

För övrigt har handbollsdamerna vunnit en jämn match mot Tyskland medan fotbollsdamerna ska ta sig an ett enligt alla kännare överlägset Tyskland kl. 15. Lassi Med Lungorna har feber inför roddfinalen imorrn medan Stefan Nystrand är i final på 50 meter och Anna Lindberg (Ulrika Knapes dotter) är i semifinal. (Stefan Nystrands mamma heter Smiljana Nystrand, men om henne vet jag inget.)

Och i eftermiddag åker nog Carolina Klüft ut i trestegskvalet. (Hennes personliga rekord är 14,29 m, kvalgränsen 14,45 m.) Måtte jag ha fel.

Uppdatering 16:23
Vi är i final i dubbel med Aspelin och Johansson, som spelade som i Borgstora dar!

Uppdatering i kvällningen
Fotbollsdamerna åkte ut trots i kvarten trots förlängning eftersom världsmästarna Tyskland dundrade in 2–0. Och Klüftan trestegshoppade blott 13,97 m. Vad synd att jag hade rätt.

Glenn Strömberg har förresten fått väldigt buskiga ögonbryn.