Gamla och nya ord

Lingvistbloggens (som jag alltid fel-läser som om det är en ”Lindqvist som bloggar”) Mikael Parkvall var häromdagen i österled och rapporterade om en finlandism – ord eller uttryck som används av finlandssvenskar, men inte av svenskar. Undrar jag om han var där med den ständigt upprörde Göran Skytte, som skrev så här igår:

”I förrgår var jag på en restaurang i centrala Vasa, tilltalades ’Var önskar min herre sitta? Skulle det passa med en förrätt eller föredrar ni endast huvudrätt?’

Igår åt jag lunch i centrala Malmö. Servitrisen glodde på mig utan att hälsa, och när jag sedan genom tystnad tvingade henne att tala fick hon till slut fram: ’Vaa vill du hau?’.”

För ett par år sedan fick jag ett brev från en drygt 80-årig kvinna i USA. Hon utvandrade som femåring, men läste så mycket tidningar hon kunde på svenska – och hade förstått att jag led av disktraseinkompetens. Därför virkade hon ett gäng och skickade till mig. Men mer än disktrasorna njöt jag faktiskt av hennes omoderna språk. (Men jag erfar nästan samma känsla när jag läser vilka ord som har strukits ur SAOL: förbrytarfysionomi, hugnelig, dandyelegans. Njuter ni också? Läs mer häääär.)


Tillbaka till Mikael Parkvall i Finland och ordet han lärde sig: stegring. Att ”lida av stegring” är inte något potensrelaterat syndrom utan bara lite lätt feber. Men vilket fantastiskt ord! När man har lite lätt feber är man ju bedrövligt ynklig och känner ofta:

– Uhuuu. Det här kommer att eskalera till ännu okända sjukdomshöjder och jag kommer aldrig någonsin att bli frisk igen. Ynk.

Signaturen ”qwerty” gav sedan i kommentarerna några fler exempel – som jag vill börja använda.

råddig – rörig, virrig, stökig (Råddjuret i Mumin heter alltså ”Rådd-djuret”)
bränna propparna – bli förbannad
med långa tänder – motvilligt
så det understa ruttnar – i överflöd, i parti och minut
menföre – is som varken bär eller brister
snålsoppa – redd grönsakssoppa

– Men kolla på den där fotbollsspelaren! Han vaggtrippar som när man går på menföre!
– Droger?
– Nej, på is som varken bär eller brister, pucko.
– Mmhm, och Tommy Söderberg går som Zeb Macahan.
– Vad har det med menföre att göra?
– Öh.

 

Motsatsen till att gå som på menföre är alltså att ”zebba” eller ”tommyvanka”.

Vilket jävla väder? (uppdat.)

 

”Tågtid” är ett fint nyord som kan betyda ”tid som man inte vet något om och som slukar all annan tid”.

Ur led är tiden.


– PLINGPLONG! På grund av den rådande väderleken råder stora förseningar. Vi ber alla tågresenärer kontrollera skyltningen extra noggrant.

Jag är på väg till bloggträff i detta nu. Jag befinner mig i Mälardalen och det är –12 °C, men det har inte snöat på mer än ett dygn. Nu undrar jag:

Vilken väderlek är det som försvårar tågens framfart? Snön som föll i fjol? (=Igår.) Hala spår? Solkurvor? Motvind?

Jag kollar skyltningen extra noga för att vara en lydig medborgare. Där står det att tåget som vi klev på endast är för avstigande. Och att det skulle ha gått för fem minuter sedan. Jag hittar en tågvärd och pekar mot skylten och ska precis säga något, när hon skakar på huvudet och säger:

– Nejnej, strunta i skyltarna. De visar aldrig rätt.

I bakgrunden hörs den inspelade rösten i högtalarna:

– ... ber alla tågresenärer kontrollera skyltningen extra noggrant.

Ni undrar förstås om Micke och Lennart sitter bredvid mig idag? Nej, men nästan:

Mannen som hinkar öl ska tillaga lövbiff med lök ikväll och har nyss flyttat och ska laga lövbiff med lök ikväll och lövbiff smakar bäst med lök och nyss flyttade han och lök och lövbiff passar jättebra ihop när man nyss har flyttat.

Uppdateringsbild

Pseudonajas musslor till vänster, min metallsmakande, inte särskilt varma soppa till höger. 

Världens minsta bloggträff (jag överdriver alltid) med Pseudonaja, Mrs Li, Kista Chic och jag närvarande. Men AB var nästan där eftersom hon ringde och sa hej, medan Anna inte alls var där utan hemma och gjorde någonting med choklad, tydligen iklädd nattlinne och förkläde. Jonas Gardell pratade inne på toan (jag överdriver alltid; han talade inne på Folkoperans scen, men det var hål i väggen in till damernas toa – man kunde höra honom där man satt) och musiken vrålade i högtalarna (jag överdriver inte alltid) medan jag hela kvällen lade krokben för en av servitörerna.

Jag rapar fortfarande glutamat sedan igår. Och så glömde vi att göra bloggservett!

En natt på sjukhus

Hon kom som ett yrväder en januariafton och fick plötsligt en annans haka i sin panna.

Femtonåriga dottern var igår kväll på basketträning – och när man som 15-åring har chansen att få spela i ungdoms-SM med 18-åringar, ger man järnet. Man hoppar högre, springer fortare, passar hårdare ... Och när en annan spelare med samma inställning kommer springande, väjer man kanske i vanliga fall. Men inte igår.

Det var inte så här:

Pfjutt.

Utan mer så här:


Pang.

Tjejen med hakan började blöda ur ett djupt jack, medan Femtonåringen odlade ett enhörningshorn. Sedan genomgick hon många faser, bl.a.:

Star Trek, Stjärnornas krig, Avatar.

Jag kom ovetande till baskethallen för att själv träna precis efter att detta hade hänt. Raskt stoppades jag in i en bil med diverse inte oroade, men roade, luttrade föräldrar och den blödande hakan för att forslas till vad vi trodde var en natt i akutens väntrum. Men som de elitidrottare vi är (hrrm), åkte Femtonåringen gräddfil rakt in i undersökningsrum och röntgenapparater.

– Men ... men, sa jag när allt verkligen var sanslöst effektivt, hur går det nu med alla som kommer in med lårbensbrott och spräckta skallben?
– Nä, det är lugnt, väntrummet är tomt, ruschen kommer nog senare inatt.

Vi lades in och fick sova en hackig natt på barn- och ungdomsavdelningen i samma sal som en stackare med krupp. För varje hostning och för varje andningstuuuhuuut, kände jag precis som när mina egna barn var små treåringar och vi satt med öppna fönster och försökte andas bort krupptutet: ledsen och totalt maktlös. Jag ville gå fram till det lilla kruppbarnet och trolla. Sedan vände jag mig om och brydde mig om min egen lilla alien istället.

Nästan som Långben.

I likadana träningskläder med klubbens märke på, låg vi där i varsin höj- och sänkbar säng med klistrigt plastmadrasskydd och kunde inte annat. Utan dator och med en död mobiltelefon görs inga stordåd eller uppdateringar på Facebook och Twitter. Jag hade ju kunnat vara hur intressant som helst:

”Ligger på sjukhus.”
”Följer med dottern till skallröntgen.”
”Utan internet i tre timmar, försmäktar jag i sjukhussäng.”

”Får jag ta en bild?” sa jag till skallröntgenapparatsskötaren. 
”Vaddå, för att lägga ut på nätet som alla andra?” fräste han. 
”Näe”, svarade jag.

Om man nu bortser från det trista att Femtonåringen hade ont, var vistelsen spännande och intressant – och en mycket positiv upplevelse vad gäller den ofta så krångliga sjukvården. Och så blev jag ju så nostalgisk. När jag var 18–23 år arbetade jag nämligen som vårdbiträde på bl.a. Danderyds sjukhus. Himla makter så många gånger jag torkade av bajs, kräk, mat, snor och blod från sådana här sängbord:

Fast just denna panel måste väl vara av 1987 års modell eftersom P4 finns med?

Nu är vi hemma igen. Femtonåringen frågade nyss om hon hinner bli bra till helgens basketmatcher, vilket är ett tecken på att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Eller om det kanske är tvärtom.

På tåget med Lennart och Micke

Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte ... de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.

– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr...
– KÄFTEN!

Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.

Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.

– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.

Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors

• utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
• intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
  
• ställningar i vågrätt läge
• bristande intelligens.

Tåget var proppfullt. Publiken var knäpptyst. Tiden gick långsamt. Tänk er nu denna dialog med rosslingar, rapar och lungdjupa hostningar inskjutna efter vart tredje ord:

– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka...
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.

Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:

– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla ...  Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.

Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.

– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!

Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.

Dagen E – som i efternamn

Det som händer i gårdagens kommentatorsbås är sanslöst roligt. Vi raljerar inte, vi är inte elaka. Vi bara berättar om alla namn som får oss att skratta. Och det tar aldrig slut! Jag glömde förresten helt bort att berätta om min klasskompis Elisabet, som under första uppropet i klass 1 B på Svenshögskolan i Lund fick veta att eftersom det redan fanns en Elisabet (som kallades Lisa), så fick hon faktiskt kallas något annat.

– Vad heter du i andranamn? sa fröken.
– Tündi, sa Elisabet som hade ungerska föräldrar.
– Gott så. Då heter du Tündi från och med nu, sa fröken.

Tündi längst fram i mitten.

Jag glömde även att berätta om min klasskompis i gymnasiet, som var döpt efter kängurun i Nalle Puh: Ru. Eftersom hon hette Puide i efternamn, fick hon stava, upprepa, artikulera och förklara varje gång vi hade vikarie. Vilket vi hade ofta. (Hej PUL – jag kan radera detta om det bryter mot några lagar.)

Men sedan kommer jag inte på fler efternamn som är minnesvärda. Ex-kollegan Jonte Hansson heter Hansson eftersom hans anfader bytte från Persson, som var ett alldeles för vanligt namn, medan min släkt på pappas sida hette Harnesk och bytte till Olsson för att inte stå ut bland mängden. På mammas sida heter vi Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius – men det har jag ju skrivit om tidigare.

Hej dagbok! Nu ska jag åka till Stockholm för att äta lunch med en journalist som vill ha mig som bollplank när hon nu ska starta eget företag. Stackars  journalist, jag kommer bara att prata om mögel, basket och roliga namn – och det med mat i munnen. Sedan ska jag lyssna när Patrik Hadenius i Bild- & Ordakademins regi pratar om intressanta ting. (Ni vet den där mest irriterande eleven som sitter längst fram och ideligen räcker upp handen och knäpper med fingrarna? Hon är jag. Stackars Patrik Hadenius.)

Konst... nej ... ovanliga namn (uppdat.)

Nu måste jag lyfta upp det som under helgen skrevs i kommentatorsbåset. Bafatt det är kul och det verkar som om sordin lägger sig som en hantel i nacken över bloggvärlden på måndagar, när det mest skrivs om snor, oförrätter, ångest, vintertröttma och ilska.

(Varning nu, alla fonetikpurister: jag kommer att gödsla med inte alltid korrekta, men läsvänliga ljudbeskrivningar nedan.) 

Det började med att Cecilia N frågade om inte Chatarina borde uttalas som Charlotte. (I alla fall första stavelsen.) Och vad Claës signalerar egentligen – det känns lite som om man borde säga [kla-es]. Så fortsatte det med att Jack berättade att hans ulmerdogg också hette Jack. (Hundar som heter som människor skapar roliga situationer när det barskt ska ges order om att sitta och gå fot.) Naturligtvis måste man i sådana sammanhang nämna Cewin [kevin], Qlaez [klas] och Miqkael [mikael] – hundar eller inte hundar.

Pärlbesatt kom då på att det fanns en man som hade döpts till Clark efter Clark Gable. Men att det skulle uttalas [slark]. Snabbt kontrade då Howdy Sailor med:

– Mamma kände för övrigt Slark innan han blev överkörd av en spårvagn.

(Visst vill man få veta lite mer om detta?)

Clark Gable. Alltså [slark ga:ble]?

Howdy hade fler exempel från sitt geografiska område: Glenn-Gunnar, Doriana, Wales [vale:s] och Kent [schent]. Så ... Chatarina ska uttalas med k-ljud, men Kent med ch-ljud? Det är ju snårigare än franska, detta!

Agneta mindes att det fanns någon som hette Vivien-Leigh Pettersson, där Leigh skulle uttalas ungefär som det stavades. Jag undrar om hon var släkt med det nyfödda barnet Amadeus Pettersson som jag träffade 1992.

Vivien Leigh. 

Luna och Helena kom på varsin brödraskara som hette Markus, Matteus, Lukas och Anders respektive Matteus, Markus, Lukas och Lennart. Helena visste också att berätta att det i Värmland visst fanns två bröder som hette Steve och James - uttalat på värmländska: [steve å james].

I en artikel som Helena (jag vet inte om alla Helena:or är samma eller olika, se där nyttan av att heta Gunlög eller Bartolomeus)) tipsade om, står några av de underli... f’låt ... ovanligaste namnen jag har sett. Tydligen är det vanligt att man just i Västerbottens inland är ofantligt nyskapande vad gäller namn.

– Klosetta! Har du varit på toa?
– Pimpa-Stina, men lilla stumpan, ska du ha alla de där smyckena?
– Ja, Frank-Otto, kan du svara på vad pappan till den judiska flickan Anne som skrev dagbok hette?
– Trogott är alltid så optimistisk och glad.
– Jisses, Guttaperka hoppar verkligen omkring som en studsboll!

Jag måste säga att det här är innovativt och roligt. Ofta hör man ju att det är olämpligt med ovanliga namn med tanke på mobbningsrisken. Men hur kommer det sig då att även en och annan Henrik, en Erik, en Maria och en Malin blir mobbade?

Nej, låtom oss glädjas åt dessa roliga namn. Själv har jag lyckats med konststycket att tro att jag hittade på relativt normala men inte så vanliga namn till våra barn. Och så ligger de år efter år bland de tio första på namntopplistorna.

Jag – som heter Charlotte Lilly Elisabeth – kunde ju ha döpt mina barn till ...

Cary! Eller Grant! Eller ...

... Gary! Eller Cooper!

Eller bara helt enkelt Hildedrott Tenola Vildegard.

Uppdat.
Det är inte bara jag som skriver om namn idag.

Uppmaningsuppdatering
Ni som inte brukar läsa kommentarer och inte heller skriva några: klicka här och gå in i kommentatorsbåset bara idag. Det är helt fantastiska namnhistorier som berättas!

Idag ägnar vi oss åt frågor och svar

Vart sjunde år drabbas jag av migrän. Hur kroppen kan känna att det har gått sju år sedan senast är ett underverk, men så är det. När jag vaknade i morse, tänkte jag:

– Men hjälp. Var jag på studentskiva igår?

Huvudvärken var som för små skor på bal. Som de små plastbitarna som tandläkarna stoppar in i munnen, fast bakom ögonen. Och den gjorde sig påmind som en lårkaka så fort jag blinkade. Eftersom jag inte alls var på baluns igår utan snarare helt i balans, spelandes basket (fick jag en hjärnskakning?), släpade jag mig ur sängen och meddelade omgivningen att jag inte bara lider av pine mouth och snorklegg samt heshet utan även huvudvärk som kräver tystnad och mörker.

Meeeen så intressant var det ju inte alls. Nu, två timmar senare, mår jag som en prinskorv och tänker städa ur källaren. Och svara på frågor här i bloggen. (Jobbar människan aldrig? Jodå, men januari är ingen vidare föreläsningsmånad.)

Det är ju alltid tillåtet att ställa (språk)frågor i kommentatorsbåset, men idag är det extra tillåtet. Jag har nämligen frågor till er också. Det är jättekul – när Suvi häromdagen bad om pluralformer på diverse hundar, svarade Luna helt sjävklart:

En terrier, flera terrarier.
En dalmatiner, flera dalmatinéer.
En papillon, flera papilotter.
En pomeranian, flera pomeranelider.
En chow chow, flera chow chow chow … (beroende på hur många de är).

Howdy Sailor (som har glömt hur man bloggar) går i bryderier när det gäller vissa termer som det inte finns svenska för. Ett kommunalt och ett idrottsbegrepp ska härmed med er hjälp få svenska namn:

Cultural planning är ”en metod om hur man använder kulturella resurser för en samordnad utveckling av städer, regioner och länder”. (Det är inte mina ord i definitionen.) Man kan av förklarliga skäl inte kalla det CP och kulturplanering stämmer inte ”eftersom cultural ju är ett adverb adjektiv”. (Alla som nu drabbades av grammatikaversion och termfobi kan ta det lugnt. Det blir inte fler svåra ord idag.)

Uppdatering! Översättarhelena vrålar i kommentatorsbåset:

”Vad i hela fridens namn har det med saken att göra? Det är ju ytterst vanligt att en tvåordig fras på engelska översätts med ett sammansatt ord på svenska. ”

Heja, heja! Och så föreslår hon ”kulturbaserad stads- och regionutveckling”. Som jag tycker funkar jättebra! (Slut på uppdateringen.)

Kanske kulturell planering eller samhällskulturplanering funkar bättre – men innan begreppet är etablerat fattar man ju ändå inte vad det innebär. Och förlåt, vad är egentligen en kulturell resurs? Handlar det inte bara om att städer, regioner och länder ska utvecklas, oavsett om det sker samordnat eller kulturellt? Alltså va, kommunpolitiker och deras påhitt.

Synchronized skating, som på ”svenska” kallas teamåkning och är konståkningens lagsport. (Teamåkning låter som en kick off-aktivitet eller bara samåkning till jobbet.) Skridskoförbundet har spolat (höhö) förslag som lagåkning (jättebra namn, väl?) och synkroniserad åkning – och lagkonståkning låter ju nästan som en juridisk undanmanöver.

Uppdatering: Olsson berättar att det heter ”synkronhoppning” när man teamhoppar på studsmatta.  

Kom med förslag och frågor!

The Hockettes 1956 – världens första formationskonståkningslag.

Hur betalar ni räkningar?

”Accounting office” i Knoxville år 1908. Har vi kommit så mycket längre?

 Eftersom Min djefla man tycker att det är så himla obehagligt att betala våra räkningar, så gör jag det. (Orden ”betala räkningar” kan bytas ut mot annan tråkig syssla utan att meningen för den skull blir falsk.) Obehaget beror naturligtvis på att det inte finns en skattkista att ösa ur, men kan också bero på kronofobi – rädsla för pengahantering.

Jag måste hålla med. Men jag lider inte i lika hög grad. Dessutom är jag kall, hård och cynisk och njuter av att hålla upp en räkning framför näsan på den slösaktige djefla mannen och ryta ”förtinie spänn för en dvd, har vi verkligen råd med det?”. (Nejdå, lugn. Vi grälar faktiskt aldrig om pengar. Det finns liksom inget att gräla om.)

Tillbaka till obehaget. Det är helt ok att ta en faktisk vara ur en faktisk hylla och gå till en faktisk kassa och öppna plånboken och ta fram kort eller sedlar. Men det är tortyr att

• ta fram högen med de skamligen oöppnade fönsterkuverten
• sprätta upp kuverten och skära sig på tummen
• ta fram räkningarna
• kisa med ögonen för att den där summan längst ner ska glida in i medvetandet så skonsamt som möjligt
• leta med blicken efter förfallodatumet, som aldrig står på samma plats och som aldrig ligger tillräckligt långt bort i tiden
• lösenorda sig in på banksajten, vars inloggning är så finurlig att man efter för kort tid blir utslängd och måste logga in igen
• klicka, klicka, skriva och skriva och välja betalningsdatum och dubbelkolla allt
  
• försöka skriva rätt på de ibland 25 siffrorna som bildar OCR, som onödigt ofta är nytt varje månad trots att samma firma ska ha pengarna.

Så fort det finns en chans att ordna med autogiro eller e-faktura, hoppar jag på det. Men det är ändå för många kvar! I eftermiddag ska jag knappa in 22 räkningar för vårt företags räkning och 14 för oss privat. Visst, många nummer och siffror finns lagrade och vi har en ”c-pen” som man kan dra över OCR-skiten, men det är ändå jähääättejobb... Förlåt? I-landsproblem säger ni? Javisst, men jag vill ha en uppfinning som gör detta och bokföringen lekande lätt och himla elektronisk-automatisk. Apropå bokföringen, förresten:

Fatta att vi år 2010 sitter och tejpar fast kvitton på A4-papper och skriver ut säkerhetskopior och jag vet inte allt som tar död på regnskogen fler gånger om!

Nu till det kloka kommentatorsbåset: hur kan man underlätta hanteringen med räkningarna? Eller kanske bara göra den mer lustfylld? Och kanske även bokföringen? Finns det något fiffigt sätt som jag i min lilla bubbla har missat? (Svara nu inte att jag ska använda häftapparat istället för tejp för det har jag testat och det blev alls inte roligare trots att den ju är roligare än en tejphållare.)

Dagens landskamper: fot- respektive handboll

Jag gillar landskamper, särskilt i fotboll och ishockey. (Basket? Jorå, men Sverige är liksom på Danmarks bandynivå.) Därför hade jag sett fram emot kvällens träningsmatch mot Oman.

Oman? Ah, vänta, det är ju bra väder där. Ok.

När börjar matchen, tror ni, om man läser på Svensk Fotboll?

Halv åtta? Ja, lokal tid!

När jag av en slump klockan 18:05 råkade hinna se sista kvarten, var det som att sitta i en sommarstuga under VM 1978.  Kommentatorerna sa mest ”oj, svensken faller” och ”där försöker Sverige med en glidtackling” samt ”nämen, den svenske spelaren passade fel”. De kanske sa mer, men micken måste ha varit från Putte Kocks tid; allt lät som när man pratar med en lovikkavante framför munnen. (Uppdat.: Aha, nu läste jag att stackarna refererade matchen via mobiltelefon.) Bilden påminde om när man kisar med ögonen och tittar på ett hockeyspel där alla spelare har exakt samma utseende. Dessutom låg ljudet 3 sekunder efter bilden. Det såg ut så här:

Spring, spring, dribbel, dribbel, tjohooo från publiken – och plötsligt slutar alla springa och tittar på domaren som pekar på något som inte går att se. Då hör vi avblåsningen i tv:n. (Domaren har inte ens pipan i munnen längre.)

Då laddade jag för nästa landskamp: Polen–Sverige i handbolls-EM. Men ... det var som att se Sverige tävla i konståkning. Ingenting funkade! Och domarna var dumma! Sverige tog sats och missade, snubblade och blev utvisade och ingen ville ta avslut och i halvtid när jag satt och gapade över det dassiga spelet sa kommentatorerna att ”det här går ju jättebra, de spelar suveränt”. (Men förlorade. Ju.)

Och hur tror ni förresten att en fotbollsmålvakt ser ut nuförtiden? Inte alls så här.

Utan så här. Vi får lära oss ett nytt namn nu: Daniel Örlund.

Äsch. Jag skulle ha läst en god bok, dansat jenka eller sovit middag istället för att titta på sport. (Något säger mig att stora delar av det sportointresserade kommentatorsbåset vill vråla ”vad var det vi sa”.)

Banala grubblerier (uppdat.)

När man skulle kunna göra nyttigare saker än att fundera över banaliteter, kan jag inte låta bli att göra just det: fundera i banala banor. Men, säger jag till mig själv, vi behöver alla läsa lite om banaliteter för att orka läsa om de lidande i världen.

Som jag har berättat förut, är jag en ekorre som samlar på bra-att-ha-saker, som jag fyller källaren med. Det är telefoner (Dialog), det är min farmors malätna päls, det är pumps som verkar ha krympt och det är tyger från mitt syende 80-tal. Därför är jag full av förståelse när jag ser andra som har många av något. Någon samlar på bilar, andra köper handväskor på löpande band och åter andra lägger tomma toalettrullar på hög för att göra smällkarameller till nästa jul.

Men ... här är en mystisk telefonkioskssamling som jag inte förstår alls. Bra att ha?

Inte en ... men två!

När de flesta nu har egna mobiltelefoner och telefonkioskerna nästan är ett minne blott och man blir upprörd över bortforslade telefonkiosker fastän de ju väldigt sällan används, dyker det plötsligt upp två bredvid varandra här i stan. Handlar det om konkurrerande bolag som i Stockholm förr i tiden?

Förr i tiden: konkurrens. (Skrev jag om här.)

Nej. Även om de moderna på färgbilden ovan ser lite olika ut, är de av samma märke. Jomen, tänker jag, vilka evinnerliga köer det var när det bara stod en på platsen. Ringlade sig bort runt hörnet där borta gjorde de hela dagarna. Upplopp blev det ofta i kampen om den enda luren. Eh.

Uppdatering
I kommentatorsbåset halkar vi idag in på hundar och ekivoka kakor, men jag känner att det här med telefonerna måste utredas. Är det månne så att Telia – som Malinka föreslog – inte kan skapa en kombinerad mynt- och korttelefon utan måste ha två separata bås för två olika telefoner?

Som Abby i NCIS har jag gjort förstoringar från bilden högst upp. Till vänster den som kallas ”TELEFON”. Till höger den som kallas ”Mynttelefon”.

Tydligen har man inte kunnat ringa med mynt på ett tag i Sverige, men i de allra nyaste automaterna kan man pluppa i både kronor och euro. Men inte i dessa, väl?

Nä, nu måste jag mejla Telia. (Eller har någon av er telefonkontakter som kan veta?)

Tre gratisråd om vad som helst

Att göra reklam utan att få något för det bygger på frivillighet och uppriktig önskan om sina människors välgång, eller hur? (Förlåt. Tappade koncentrationen lite. Måste få veta, varifrån kommer uttrycket ”välgång och ve”, ni som inte har magasinerade uppslagsverk? Det låter som en oxymoron med ironisk touch. Nu tillbaka till ämnet.)

Som bloggare får man tusen och åter tusen förfrågningar om reklamtjänster. Nej, inte tjänster där jag tjänar något, utan bara ”snälla du, gör reklam åt mig”.

Pfah! säger jag bara. Ni ska bara veta hur motvalls jag blir då. (Detta kanske är en av anledningarna till min oförmåga att tjäna tillräckligt mycket pengar. Jag ser inte ett bra tillfälle om det så är en helstekt, kryddad sparv som flyger rakt in i munnen på mig. Jag bara spottar ut den, hur välsmakande den än är. ”Mig lurar ni inte” säger jag sedan … och lurar ingen annan än mig själv.)

Strax före jul skrev en tjej på Spotlight PR till mig och bad mig att på bloggen nämna ”raggarrutan” som hör till de gula snabbtågen som går till Arlanda. Eftersom jag ju har gjort det förut. Det tyckte jag var kul eftersom jag gillade att bli uppraggad, men så höll jag ju på med Julkalendern och det brunna huset dagarna i ända, så tre dagar senare hörde den här tjejen av sig igen för att fråga om det blev någe tips eller? Nähedu! tänkte jag och beslutade mig för att inte alls lyda. (Raggarrutan togs bort den 10 januari.) Men ack. Jag är bra dum. Kanske hade de öst pengar, gratisresor och intressanta uppdrag över mig om jag hade gjort det?

(Nej. Det hade de inte.)

Fast nu ska jag göra helt frivillig reklam som jag inte har ett enda dugg att tjäna på!

1.
Gå och se Sherlock Holmes på bio.

Stackars Robert har en fotoshoppad alien-hand.

Man kan möjligtvis se filmen på datorn med hörlurar om skärmen är riktigt stor, men bioformatet är nog bäst. Fast inte på en fredag, för då är alla påsprasslare och målbrottsskrattare där. Robert Downey Jr. och Jude Law är magnifika och 1800-tals-London alldeles underbart.

”Beneath this pillow lies the key to my release.”

Eftersom det är Robert Downey Jr. som spelar Holmes, är det skönt att drogproblemen är nedtonade till nästan ett minimum. Handen på hjärtat – visst är det väl trevligare att se en halvnaken Sherlock i fin form än en sluddrande, blekfisig och rödögd en som bara deppar mellan klurigheterna? Regissören Guy Ritchies kreativitet är på topp nu när han slipper Madonnalivet, eller hur?

2.
Ät havreknäcke. Det har inget med havregrynsgröt att göra – det är mer åt havreflarnshållet, detta.

Dyrt? Ja. Gott? Jaaaaa. Nyttigt? Vet inte, vill inte veta, bara äta.

3.
Gå inte med i Facebookgrupper om Haiti – gör något konkret istället. (Och läs Lisas utbrott.) Betala kanske in en fast summa till Röda Korset varje månad och inte bara när det krisar i världen. Av naturen vill vi människor tala om när vi gör något fint och behjärtansvärt (därför funkar rosa bandet och gula rosetter och majblommor). Men gör det då; skryt om vad du gör, men gör något vettigt.

Själv vill jag åka till Haiti och hjälpa till och gärna utbilda mig till läkare när jag ändå håller på, men gissa om jag hade varit i vägen och gissa hur svårt det är att hinna blogga om mögel och basket när man måste rädda folks liv hela dagarna. (Ja. Jag raljerar.)

________________
Kan det här kanske vara något för alla som har bloggtorka? ”Tre gratisråd om vad som helst” kan era inlägg heta, ni som hänger på.

Dessutom är fjärrkontrollen borta

Men maken till sur tillvaro har jag då inte varit med om på länge. Precis allt är fel.

För det första är jag förkyldast och sjukast i precis hela världen. Sedan i tisdags. Det är inte så att jag har gjort som vanligt och jobbat arslet av mig och föreläst med vikande stämma samt hållit elva deadlinear – nej, jag har verkligen lagt mig platt och sovit bort både dagar och nätter. ”Ta hand om dig” och ”tänk på dig själv för en gångs skull” är råd som jag har lytt fastän jag bara vill kräkas på dem trots att jag inte kan kräkas. Jag har vilat upphöjt till tio.

Och vad får jag för det? Ingenting: jag är fortfarande lika förbannat förkyld.

För det andra lider jag ju av ”pine mouth”. Jag är sedan den 7 januari förgiftad av kinesiska pinjenötter som gör att allt utom mandelmassa smakar metall. Fredagsöl? Lördagsvin? Söndagsgodis? Varjedagste? Eller jättesmofsig banana split med kokos, chokladsås, maränger och strössel? Nej, allt smakar metall. (Mandelmassan smakar dock endast mandelmassa. Jag går alltså på mandelmassediet, vilket inte är särskilt flygvärdinneigt eller GI-mässigt om ni tänkte det.)

För det tredje saknar jag umgänge. Jag läser om hur folk träffas på stan och gråter en skvätt. Jag ser på Sporten hur människor spelar basket och skrattar, så då slänger jag hårda saker mot tv:n förstås. (Men missar.) Jag hör på radio hur folk pratar om vad de såg på stan häromdagen och då vrålar jag haddockska svordomar så högt jag någonsin kan.

Så nu har jag tappat inte bara livsgnistan utan även rösten. Krax.

(Eller så beror röstförlusten på att jag släpade mig ur sängen och coachade basketflickor födda 2000 till förlust nu i eftermiddags.)

Familjen? Jodå, de finns här, men jag är så lagom kul att umgås med. Jag inleder alla meningar med ”glöm inte” och ”tänk på att” samt ”ni måste”. Hej, vad rolig jag är.

Nu är det ju så att jag med mitt förnuft kan räkna ut att människor med kroniska sjukdomar och alla i jordbävningsdrabbade Haiti faktiskt har det värre än jag. Jag jobbar inte i en gruva i Storbritannien för 100 år sedan och jag är inte Per Elofsson som åker mot en dopad Mühlegg (två olika sorters helvete). Jag är bara en bortskämd i-landsmänniska som lider. Kanske utsätts jag bara för prövningar på lagom nivå för att jag ska inse hur bra jag har det?

Men den som utsätter mig för detta hade väl inte behövt sno fjärrkontrollen till tv:n också?

 Fel fjärrkontroller. (Ingen av dem tar bort fel kanal och knappen på tv:n kraschade redan för sju år sedan.)

Och varför vill jag byta kanal? Jo, för i mitt kritiska tristesstillstånd är allt dåligt och dumt. Luuk inleder På spåret såhär ”fyndigt”:

– Det har ju varit en sån där komma-tillbaka-till-plugget-och-jobbet-vecka den här veckan så att vi tycker såhär att ni är extra mycket värda På spåret här på fredagskvällen så ni kan softa.

Ok. Jag är bara ogin. Men. Jag vill inte ligga här och hosta! Jag vill vara programledare på tv, basketspelare, sybarit och jätterolig! Mot mandelmassan!

Det är ju så vackert ute

Just nu, mitt i natten, utomhus.

Det sägs att det ska bli varmare och att snön kanske ska smälta bort så att februari blir så mörk och trist som det någonsin är möjligt. Och eftersom jag har varit så sjuk, så sjuk, har jag sovit bort två dagar och ligger nu mitt i natten klarvaken och frustrerad. Visserligen visar tv inte bara mord i ficklampsljus (CSI) utan även Ebbe Carlsson och Åsa-Nisse, men det är ju sova man ska så här dags.

Så jag gick ut och gick en vända. Och det var helt sagolikt vackert överallt. Nu är jag ju inte den typen som formulerar målande beskrivningar om hur träden har klätt sig till bröllop och hur snöhögarna slumrar i skymningen. Nej, jag kom att tänka på när jag och mina fyra kompisar sov över hos någon av oss och vi alla gick upp mitt i mörka vinternatten för att i –30 °C kasta snöbollar på klasskompisen Mats Pekkaris hus.

Men hur kunde vi komma på något så dumt? Jag har ju varken förr eller senare busat eller sökt spänning via hemfridsbrott. Detta var vad som hände:

Vi tjejer drog på oss täckbyxor och näbbstövlar, sprang några gator bort och lade oss bakom en snödriva med ett gäng nygjorda snöbollar. Dem kastade vi på Mats’ fönster i en halv evighet utan att något hände. Vad vi inte visste, var att han vaknade, blev livrädd, sprang in till sina föräldrar och väckte dem. Hans pappa Börje var en driftig karl, som öppnade fönstret och skrek till oss att han visste vilka vi var och att han skulle ringa till polisen meddetsamma. Vi var däremot bara fem livrädda, frusna tjejer som började pipskrika och i gatlyktornas sken sprang hem till sängarna och madrasserna. Jag skrev ner allt i min dagbok och både tejpade och sydde ihop sidorna.

Nu har jag bara tre problem, nämligen att

• jag inte kan hitta just den där dagboken just nu i natt
• det faktiskt är jättesvårt att göra snöbollar i 30-gradig kyla
• jag brinner av längtan efter att få göra en faktakontroll.
  

Och när begick ni senast ett brott?

JAAAG (och alla andra som är lika ouppfostrade) (uppdat.)

Fru Decibel undrade vad jag tyckte om detta, som hon skrev häromdagen. Jag citerar henne:

”Jag har nämligen lagt märke till, att de flesta nuförtiden säger och skriver Jag och Lotta, Jag och mamma etc., etc. Alltså, man sätter sig själv på första platsen. När jag gick i skolan var detta en dödssynd. Man skulle alltid sätta sig själv på andra plats. Detta sitter i märgen. Jag tycker alltså att det är ytterligt barnsligt att börja med jag. När en 5-åring berättar om vad den och kompisarna har gjort är det naturligt, men när modern gör samma sak, blir det pinsamt. Det är inte bara oartigt att sätta sig själv i första rummet utan också obildat, tycker jag.” 

I kommentarerna får Fru Decibel sedan både mothugg och medhåll. Är det en generationsfråga? Är det en bildningsfråga? Är det en egofråga eftersom den yngsta för tillfället levande generationen alltid är ohyfsad/långhårig/felklädd/jagcentrerad?

Bara ett exempel på långhåriga slynglar.

Själv kliar jag mig i huvudet och känner mig som på en segelbåt. (Ni vet, alla på båten vet vilka snören – förlåt, tampar – man ska dra i och skriker order som skulle kunna vara på grekiska eftersom de inte på några villkor går att förstå eftersom när man inte har gått i båttermsskola.)

Jag har nämligen aldrig någonsin stött på denna regel. Om det nu är en regel. Är det en Språkrådetregel eller en Magdalena Ribbing-regel – eller är det bara allmänt känt? (Alla våra regelböcker är fortfarande magasinerade, så jag har inget att slå upp i.)

Visserligen gick jag i flumskolans flummigaste skola (i Luleå på 1970-talet, utan schema men med myshörna) där ”årtal” och ”regel” var kapitalistiska påfund i klass med Mors dag. Men jag hade kanske kunnat lära mig det av mina hippieföräldrar, de som läste högt ur SAOL vid middagsbordet?

Däremot kan jag känna att det blir fel med språkrytmen. ”Johnny å ja” ramlar på bättre ur munnen än ”ja å Johnny”. (Johnny Depp handlar det om då, förstås.) Jag, som gärna sätter mig på första plats och i ständigt centrum, måste faktiskt ha varit både ohyfsad, obildad och barnslig jättemånga gånger utan att veta om det!

Nu kan man ju välja hur man vill reagera: 

• Skitnere, jag pratar och skriver som jag vill.
• Nämen så intressant, det ska jag tänka på i fortsättningen. 

Jag väljer alltid det senare. Tack för kunskapen! (Nu ska jag mejla till Språkrådet.)

Uppdatering
Jag har fått svar:

Det handlar bara om den gamla inställningen om att man inte ska framhäva sig själv. Men framhäver sig själv gör man som bekant snarare på andra sätt (t.ex. genom att hela tiden prata om sig själv), så detta gamla råd får anses vara rejält missriktat. Det är självfallet ingen ”regel”, mer en tokig etikettskonvention från förr.

Vänlig hälsning
Ola Karlsson, språkvårdare

Det var ju det jag tänkte.

7k

Jag ser att många i dagarna publicerar BBC:s klassikerboklista ”The Big Read” med statistik över vilka de har läst och inte. (Oj, kolla, det finns två listor som cirkulerar!)

Men hur många av de här har ni läst då?

Fem söker en skatt
Fem på nya äventyr
Fem på rymmarstråt
Fem på smugglarjakt
Fem på tjuvjakt
Fem räddar en hemlighet
Fem stoppar spöktåget
Fem i knipa
Fem går i fällan
Fem på fotvandring
Fem befriar en fånge
Fem följer ett spår
Fem reser till havet
Fem och kidnapparna
Fem befriar flygarna
Fem på mystiska heden
Fem i fara
Fem gör ett fynd
Fem och sjörövarskatten
Fem löser en gåta
Fem tillsammans igen
Fem på spionbal
Fem och slottsmysteriet

Vuxenböcker av god kvalitet i all ära, men jag tror nog att jag var som allra mest lässugen när jag läste Enid Blytons faktiskt inte alls särskilt goda böcker. Och anledningen till att jag slösar massa bloggutrymme på att lista dessa här, är att jag plötsligt blev sjuk och inte kan komma på något annat att skriva om.

Nu är det ju lika intressant att läsa om andras förkylningar som någonsin

• försäkringstermer (delkasko och pro rata på er, grevar och baroner!)
• knopar för landkrabbor (se där – en oskriven bok!)
• tankar kring det stora steget att i fotboll byta från 4-4-2-system till 4-1-3-2 (vilket är jättefånigt eftersom man i basket har intelligenta spelare som kan byta anfallssystem 20 gånger i en enda match).

Vad tänker ni nu då? Just det: vissa av er blir nu alldeles till er och upphetsade och vill visst läsa om försäkringstermer, knopar och system. Det finns alltid någon som är intresserad av det mest obskyra. Därför ger jag er nu ... tadaaa ...

Den stora förkylningsrapporten! 

Igår på basketträningen halkade vi alla omkring på det halaste av parkettgolv (det är ostädat, vi funderar på att kleta handbollsklister under sulorna eller ta med oss moppar till nästa träning), men när jag i vanliga fall blir superirriterad av att inte kunna stoppa tvärt och starta snabbt, märkte jag igår att det var rätt skönt med den där vilan som påtvingades mig medan fötterna försökte hitta fäste. Sedan nös jag i någons armhåla, torkade av snor på vattenflaskan, satte mig på avbytarbänken fastän det inte var min tur och fuskade slutligen med armhävningarna.

Tydliga tecken? Nej, inte alls – jag bara tränade vidare. Hemma, några timmar senare, började det krafsa i halsen och kännas dimmigt i huvudet – ungefär som när man dricker whisky. Vilket jag de facto gjorde.

Men när jag vaknade i morse satt någon och vred tusen nålar i halsen på mig och någon hade dessutom hällt äppelkräm i båda näsborrarna. Därför vet jag inte vad jag ska blogga om.

Amerikansk förkylningsreklam från juli 1863. Källa. Via Stationsvakt.

Nu tänkte jag bara illustrera lite med den där reklamen här ovan. (Klicka på den om ni vill se den större.) Men fastnade på vad som står där. Beauregard var en amerikansk general, känd för att ha gett ordern som satte igång amerikanska inbördeskriget och annonsen är utformad som en ... Meeeeen så intressant: de skrev inte ”etc” utan ”&c”! Visste ni det? Inte jag! Det är ju rena rama sms-lingot! Och nä...

Stopp. Jag är ju sjuk. Ska ju inte slösa mina krafter på tangentbordet. G’natt!

Vad gör någon till pedagog?

Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar:

– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så ...

Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:

”Dribblar fortfarande bättre med vänster hand trots att jag är högerhänt. Du drillade oss hårt i bollkontroll och att använda båda händerna. Och vissa saker fastnar i skallen.”

Jag är med andra ord en helt fantastisk människa. Jag har nämligen utan lön, utan sportsliga framgångar och utan vidare tränat en kille så att han fortfarande dribblar bättre med vänstran. Hybris! Tänk på alla andra lag som jag har tränat! Oj, så många numera vuxna som går omkring och tänker på mig! Kan man bli stoltare över sig själv? undrar jag och slår mig för brösten. (Och tänker sedan att Daniel nog minns fel, jag är faktiskt inte så bra på bollbehandling.)

Adde, Niklas, Nicke, Micke, Tedros 1982.

Matte, Marco, Adde, Frisco, Mats 1982.

Men hur blir man en sådan som lär barn och ungdomar saker för livet? Vad gör en människa till pedagogisk lärare och en annan till ett rytande coachmonster? Hur gör man för att fånga tonåringarnas flyktiga uppmärksamhet och få de där ögonen att glittra? Jag vet inte, men jag brukar använda mig av humor och glädje och vahettere ... kunskap. (Men det där med humor och glädje funkar inte på alla, tyvärr.)

• Den värsta tränare som jag har haft hette Arne. Han kunde till exempel skicka ut oss mitt i träningen för att köpa snus (och vägrade man, blev man bänkad). 
• Den bästa lärare som jag har haft hette Frau Webb. Hon lärde mig tyska på high school i Dallas och hade förhör på varje lektion. Dessutom gav hon oss hela tiden beröm och fnissade konstant.

Er tur: fyll kommentatorsbåset med de lärare, mentorer eller tränare som ni minns! Vad gjorde de rätt? (Eller fel.)

Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.

Idag för 25 år sedan

Jag vaknade i överbibliotekarie Kari Marklunds lånade lägenhet på Södra Esplanaden i Lund. (Kari är pappas bästis och jag hade alltså bott i hans lägenhet när han var bortrest.) Gäspande bestämde jag mig för att åka hem till Stockholm dagen efter, men kände mig tvungen att ringa till den där killen på 12 39 44, en Olle som Hasse Montelius hade tipsat mig om.

”Pffft, killar! tänkte jag. Dumma, barnsliga, illaluktande och egoistiska är vad de är, hela bunten. Men han kan ju faktiskt vara söt. Äh, jag ringer.”

– Det är Olle.
– Hej, jag heter Lotten Stenson och vår gemensamma kompis Hass...
– Jag vet! Vi ska ta tåget till Malmö om en kvart! Ses på stationen! Jag har jeans med röda lappar!
– Eh, ok. Jag har raggsockor i gympaskorna och en röd anorak.

Tre timmar senare hade vi köpt operabiljetter till denne Olle och hans flickvän (som han delade med en annan kille), ätit pizza (med mjölk till – jag som verkligen inte hade druckit mjölk till maten sedan treårsåldern) och besökt ett museum (som hade en lekplats med en gigantisk schweizerost i trä, som vi kröp omkring i till alla barns förtjusning).
__________________

Ett halvår senare flyttade jag till Lund, två år senare förlovade vi oss. Efter sex år gifte vi oss. Efter sju, nio, tolv, femton och sjutton år föddes barnen – och idag anordnade just dessa fem barn ett kartongkyrkobröllop.

Nioåringens egendesignade bröllopstårta.

Den nybyggda kyrkan i vardagsrummet.

Själva vigseln, styrd av den femtonåriga prästen som hade datorn som bibel och en gammal polisrock som prästdito.

För 25 år sedan kostade bensinen 4,50 kr litern, 5- och 25-öringarna slopades och riksdagen bestämde att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010. Titanic hittades och vi pratade om ubåtskränkningar och Thomas Bodströms pappa samt lärde oss att uttala Michail Gorbatjovs namn. Vilket får mig att minnas Spitting Image och en scen som jag inte har lyckats hitta på Youtube, och som egentligen inte alls har med vårt jubileum att göra:

Reagan har problem med att hålla fokus. (Vi trodde väl alla till mans att han var lite bakom flötet eller  lite gaggig, när han förmodligen redan hade diagnostiserats med Alzheimers.) För att han skulle komma ihåg hur man uttalar Gorbatjovs namn, har han fått tre komihåg-lappar av sina medarbetare.

• En bild på en mun med mun-associationen tydligt skriven: ’GOB’
• En bild på ett lamm med bä-associationen: ’BAAH’
• En bild på en kock, som olyckligtvis räckte ut tungan. (Nödlösning, antar jag.) Här skulle Reagan associera till ordet ’CHEF’.

Och uttalar man gob-baah-chef så blir det ”Gorbatjov” med en rejäl amerikansk brytning.

Hänger ni fortfarande med? För nu kommer Gorbatjov-dockan in i rummet. Reagan-dockan tittar på sina fuskkort och ska hälsa honom välkommen. Det blir dock inte gob-baah-chef  utan mouth-sheep-tongue ... ergo ... ”Mao Tse-tung”. (Nu ska ni fnissa och inte fundera på om man ska skriva så eller Mao Zedong istället.)

Nä, nu ska vi riva vardagsrumskyrkan! (Närmare sådana coola saker som att trasha hotellrum kommer jag nog aldrig.)

Kära dagbok

Vad har vi gjort i dag då?

Medan andra människor får kickar av att flyga helikopter, hoppa fallskärm och klättra i berg, höll jag idag nästan på att köra i diket av storglädje när jag idag såg denna bil:

Say after me: a car.

Nioåringen försvann ner i källaren för att leta efter vår enorma samling raggsockar, pälsmössor och tjockvantar. De måste ha magasinerats efter branden, har vi nu efter sammanlagt tre timmars letande och sorterande konstanterat. (Hej försäkringsbolaget, får vi köpa nya?)

Samma sorts glädje som min egen över en rostig registreringsskylt, uppvisade Nioåringen nyss: hon hade i källaren hittat mitt smyckeskrin från tioårsåldern. 

– Kolla mamma, jag ser ut som en rappare! Får jag sortera allt?

Nioåringen satte med de funna smyckena igång en vulkan och ett snöskred samt ett fyrverkeri av minnen och forna drömmar. Jag satte mig ner och berättade allt om ringarna.

– Först två simpla billighetsringar som gick i stil med sådana där skramlande armband, ja, dem har du där ja. Jag och Bästisgrannen skramlade som fångvaktare där vi gick omkring. Ormringen fick jag av min kusin Håkan som var säljare i sin ungdom och gav bort sådana där som givöwej, varför vet jag inte riktigt. Den gröna gjorde jag till mig själv i åttaårspresent och den där med hjärtat i trä gjorde jag på slöjden i sexan. Oj, vad jag sandpapprade.

– Men mamma. Vad är säljare och givöwej och vem vill egentligen ha en orm på fingret?
– Jag!
– Och jag!  

Ringen med trähjärtat gjorde jag med baktanken att jag skulle ge den till mitt livs kärlek – som för tillfället var någon av tre särskilt intressanta killar i klassen. Jag avvaktade eftersom jag inte riktigt kunde bestämma mig för vilken av de tre som var värd min kärlek. (Tsssst. Ingen av dem ville ha mig, jag var ju 172 cm lång och hade täckbyxor.)

 – Jasså, jaha, här har vi fler av givöwej-ringarna. Den där på tummen med en skramlande tärning gillade jag eftersom jag alltid har gillat smycken som låter. Åh, till peace-ringen hade jag ett halsba... ja, titta det har du där ja. På den där står det ”LOVE”, ja, fast jag förstår inte riktigt vad man vill säga med en ring som det står kärlek på, kanske bara att man tycker om kärlek?

– Det är väl klart att man tycker om kärlek, mamma. Vilken ring heter piss?
– Peace. Det betyder fred.
– Så klart. Man tycker ju om fred. Precis som kärlek. Jättebra ringar tycker jag. Men vilka tjocka fingrar du måste ha haft när du var liten, mamma. Nu ska jag sortera!

Plötsligt sa det dingdong och pang och så öppnades alla husets dörrar på vid gavel och två frustande killar bar in några lådor till det numera iordningställda vardagsrummet.

Vad man inte ser på bilden är temperaturen; det är svinkallt. Men utvädrat!

Vad innehåller lådorna?

• små porslinsfiguriner
• basketbollar
• den djefla mannens gitarrsträngar
• barn
• skor
• tyllkjolar
• böcker
• framtiden

View Results
Create a Blog Poll

Nä, nu ska jag göra hemmagjorda pizzor som kommer att smaka järnfilspån. (Men enligt gårdagens kommentatorsbås har jag förmodligen bara bränt tungan, fått visdomständer och druckit på tok för lite vin.)

Intressant diagnos? (uppdat. x 2) Pine mouth!

Det smakar lyktstolpe i min mun!

1. Jag dricker te – och det smakar mässing.
2. Jag tar en kaviarmacka med ägg – och det smakar golvbrunn.
3. Jag envisas, och dricker te igen – och det smakar gångjärn.
4. Jag dricker ett glas vatten, som bevisligen inte smakar annat än vatten – och den där metallsmaken försvinner i några sekunder. Och återkommer.

– Hallå min djefla man, luktar jag illa i munnen?
– *sniff* Nej, bara rosor och smultron.
– Allt smakar illa!
– Har du ont, använder du tandtråd, får jag se?
– Nej, nja och javisst.

Det syntes inget och mina fortfarande ickelagade tänder (de må sträva framåt och se vingliga  ut, men karies göre sig icke besvär) har inte drabbats av parodontit.

Det har däremot barnen här hemma. Sjuåringen har tappat två tänder på tre dagar, Nioåringen två tänder på fyra dagar och Tolvåringen en tand för en vecka sedan. Häromdagen slog Femtonåringen en av framtänderna i badhuskakel, så den trillar väl ut den också vad det lider.

Vi går alltså omkring och gräver i munnar och gapar mot lampor mest hela tiden. Kanske vill min mun bara vara en i gänget?

Uppdatering
Nu kom jag på något. Kan det vara bitterhetens beska blähet som smakar? Rösta på bloggpristagare här!
_____________
LÖSNINGEN!
Lo har hittat orsaken! Det är pinjenötter!
_____________
Shine
Daily Mail
Roger Hyams blogg
Emergency Medicine
Pinch My Salt
Ur Wikipedia: ”A small minority of pine nuts can cause taste disturbances, developing 1–3 days after consumption and lasting for days or weeks. A bitter, metallic taste is described. Though very unpleasant, there are no lasting effects. This phenomenon was first described in a scientific paper in 2001. Some publications have made reference to this phenomenon as ’pine mouth’.”

Att klafsa omkring i sirap och tänka kulturellt

Vi har –23 °C (lägg märke till att minustecknet är långt och att det är ett mellanslag före gradertecknet men inte före Celsius-C:et) här i Mälardalen och då kan man blåsa såpbubblor på ett jätteroligt sätt.

Men visst blir man lite långsammare i kylan? I alla fall om man är rätt klädd och inte behöver trippa omkring och göra åkarbrasor. Jag tycker att jag rör mig långsammare och att jag tänker långsammare, att bilen och tiden går långsammare och att mitt internet går långsammare än någonsin. Allt går i sirap.

Men Kulturfyran, kan jag svara på ändå – hur ointressanta mina svar än är.

1. Vilken är den första boken du läser i år, 2010?
Veeet inte.

Jag har insett att jag inte längre kan läsa böcker utan glasögon eftersom armarna inte räcker till och att man inte kan ligga på sidan och läsa med glasögon på sig. Därför måste jag antingen ha fjutton par elastiska, liggvänliga glasögon i alla lådor och fickor eller en läsplatta med justerbara bokstäver. Jag hoppas att den första boken jag läser i år är välskriven, rolig och spännande, men den hög som finns på hyllan bredvid sängen innehåller bara böcker som är antingen eller – ingen uppfyller alla tre önskemålen. (Tipsa mig gärna!)

2. Första konserten du går på?
Veeet inte.

Jag har ingen inplanerad och är inte ett superfan av någon speciell artist eller grupp. Men jag vill i alla fall inte gå på Ulf Lundell, Håkan Hellström och Darin. Men gärna på Pink, Metallica, Kent och The Cure.

3. Första teaterföreställningen eller filmen du ser i år?
Veeet inte.

Men om jag får ändan ur, kommer jag att se Sherlock Holmes i helgen. Den 2 april ska jag gå med lillasyster Orangeluvan på Stadsteatern, men det är ju väldigt långt till dess. (Däremot ska jag se filmer hemma på tv:n eller i datorn fem till sju gånger i veckan, så det så.)

Plötsligt tillägg: Min djefla man har köpt biljetter till Sherlock Holmes! Nu! Till ikväll!

4. Hur känner du personligt/privat inför 2010, vad ser du fram emot mest, eller vad fruktar du mest?
Inför varenda nytt år, tror jag att allt kommer att gå på räls. Jag kan inte föreställa mig dödsfall, brutna tår, rån, pengabrist eller husbränder. Jag ser bara blommor, stjärnor, myshelger, vackra kläder, gott vin, massa mat och stående ovationer framför mig.

Alltså fruktar jag inget och ser mest fram emot sommaren. Och alla stående ovationer.

Nu lägger jag till en punkt eftersom jag anser att sportevenemang kan liknas vid konserter:

5. Första stora sporttillställning som du går på?
Veeet inte.

Fast min högsta önskan är ju att få vara på plats under ett OS. Och så skulle jag vilja se en landskamp i hockey och en landskamp i fotboll och friidrotts-EM i juli. Eller ... åka till Barcelona och se Zlatan göra hat-trick. (Men vad det förmodligen blir, är ett par hundra basketmatcher av skiftande nivå och kvalitet.)

_______________
Apropå ingenting. Tänk ändå om vi kunde ta oss i kragen och komma iväg på en blogg-tågcharter som vi ju har yrat lite om.
Uppdatering: Dieva har gjort en intresseanmälningsgrej!

Nymatsrapport 1: limekyckling

(Det här är första delen i en 2010-års-drive för att få min hemmameny att utökas.)

Den tinade kycklingen hade inte rullats i fjädrar, men heller inte plockats riktigt färdigt.

Jessika skrev i kommentatorsbåset på nyårsdagens begäran:

”Fryst kyckling, problemet är att man måste komma ihåg att ta ut den ur frysen (!). Ta den tinade pippin, pensla den med mix av sojasås och smör. Stoppa en halv citron i den. Stek i 60 min per timme kilo kyckling plus tio minuter. Kanske inte var man gör i vardagslag men kycklingdelar funkar lika bra.”

Jag tror att det som lockade mig var 

1. ”komma ihåg att ta den ur frysen” (tävlingsmoment) 
2. citronen (eftersom jag hade en farlig massa lime som låg och drällde i köket)
3. jag hade för tusan hakar två frysta kycklingar i ena frysen!
   

Jessika har förresten ett gigantiskt receptregister här.

Gyllenbruna, döda små djur med termometer.

Jag gjorde en kladdig potatisgratäng och en ännu kladdigare rotsaksgratäng till, men det var bara jag som åt av rotsakerna. Skyn i långpannan hällde jag helt sonika i 2 dl matlagningsgrädde och värmde upp.

Kommentarer runt bordet:
– Tummen upp!
– Jättegott! Särskilt såsen!
– Vasst, morsan! (Sjuåringen har sett på för många gamla långfilmer.)
– Men himmel vilken skillnad på köpekylling och detta!
– Mmmmmmm.
– Jag fick en hård potatisbit.

 

I den vita ringen syns hörnet på potatisgratängen. Salladen var som vanligt en av grekisk typ.

Kycklingbetyg!

Lättja: 5

Smakhet: 5

Omtycknad: 5

Vem är Grutt-Bin von Knorr? (bilduppdat.)

På den tiden som man hade rosa plastörhängen och jättestora skärp, åkte jag och min blifvande djefla man på tågluff och hamnade i Heidelberg. Det var alls inte meningen egentligen, men vi stannade, inspekterade staden, funderade på vad det var som luktade och kom på att det ju var korven som vi hade haft med oss i matsäcken från Sverige.

Här får korven hoppa i plurret.

Hedelberg, Heidelberg, Heidelberg. Ett slott. Många militärer. Drottning Silvias hemstad. Men det var något mer med Heidelberg, kom jag på.

– Grutt-Bin bor ju här! ropade jag.
– Vem? sa den blifvande djefla mannen.
– Grutt-Bin!
– Det låter som en dålig barnbok. Vad heter hon mer?
– Grutt-Bin von Knorr! sa jag och började irra runt för att hitta en telefonkiosk.

Men så heter hon ju inte egentligen. Hon är en av min pappas 33 kusiner, och när han var liten kunde han inte säga ”Britt-Gun” – som alltså blev Grutt-Bin. Och det har hon sedan dess kallats av alla i hela släkten. von Knorr är däremot ett namn som hon gifte sig till – maken var Ernst-Lothar von Knorr (1896–1973).

Operasångerskan Grutt-Bin och kompositören Ernst-Lothar 1958.

Tillbaka till Heidelberg 1988: vi letade upp en telefonkiosk och slog upp Grutt-Bin i katalogen, skramlade fram några Pfennig och ringde.

Men fick inget svar.

Efter en stund ringde vi igen. Och fick inget svar. Så då bestämde jag oss för att vi skulle ta spårvägen hem till Grutt-Bin och överraska henne. Att jag inte hade träffat henne mer än en gång och att denna gång låg såpass långt bak i tiden som 1974, när jag var en tioåring med flätor, tänkte jag inte alls på. Vi krånglade oss genom spårvägsbyten och frågor på knagglig tyska fram till hennes hus och ringde på.

– Hej!
– Eh ... sa Grutt-Bin och funderade på varför två okända, unga svenskar stod utanför hennes hus.
– Hej! Jag är Lotten Stenson!
– Eh? sa Grutt-Bin och gjorde sig beredd att stänga dörren.
– Dotter till Per! Vi var här för 14 år sedan!
– Eh ... jaha, sa Grutt-Bin och visste varken ut eller in.

Här följde några långa, långa, väldigt tysta sekunder. Grutt-Bin ville säga hejdå och stänga dörren, medan vi ville komma in och få tak över huvudet och äta gratis mat. Vi log och tittade förväntansfullt på henne. Hon flackade med blicken, fokuserade sedan på en färgflaga och sneglade slutligen bakåt, in i huset. Mycket motvilligt släppte hon sedan in oss och satte fram två glas saft i ett vardagsrum som jag inte minns över huvud taget eftersom hela jag var proppfull av tankar på att vi inte var välkomna, att vi hade gjort fel, att jag var dum i huvudet och en blond, blåögd snärta som hade trampat i klaveret. Men så tog den av klassisk musik så intresserade, blifvande djefla mannen till orda, och bad Grutt-Bin att berätta lite om sin make.

 [Nu blir det sudd på linsen och ljuv musik i bakgrunden. Vi får i svart-vitt se hur en fattig kompositör gömmer och till och med gräver ner notblad och anteckningar på olika ställen i det krigsskadade Berlin och hur precis allt trots hans kämpande förstörs i olika bombraider 1944.]

Tre dagar senare åkte vi gråtande vidare och sa att vi minsann skulle ses varje år i Heidelberg och att släkten är bäst och att det var då för väl att vi inte hade gett upp när Grutt-Bin först inte svarade i telefon. I det galleri som hon förestod i centrala Heidelberg, hittade jag en tavla av Elsie Ilse Fischer (nästan namne med en av Ingmar Bergmans hustrur). Den ville jag ha, men eftersom vi tågluffade och inte hade pengar ens till mat, klappade jag tavlan adjö och åkte vidare i livet.

Tre år senare när vi gifte oss och den blifvande djefla mannen blev min djefla man, visade det sig att pappa hade köpt tavlan och sparat den utifall att jag någon gång skulle komma att gifta mig.

Bröllopspresent. Som heter ”Jazz”.

Och i morgon ska vi allihop träffa den numera snart åttioåriga kusin Grutt-Bin, som är på ett av numera mycket sällsynta besök i Sverige. Om vi har setts sedan 1988? Nope.

Uppdatering!

Jomenvisst, jag hittade ett foto från när vi var på slottet. Meeen sickna magra skrakar vi var. De där gympaskorna har jag förresten kvar. Foto: Grutt-Bin.

Jag tittade nyss på Stjärnorna på slottet

Jag kom att tänka på Le Pétomane nu ikväll. Bara sådär liksom.

Le Pétomane (1857–1945) var nämligen en professionell fisare. Fjärtare. Pruttare. Han beskrevs som mannen med ett extraordinärt musikaliskt anus. (Jag skojar inte. Han kunde spela Au clair de la lune med rumpan. Vilket han kanske gör på bilden här.)

Men det underliga var att han var en stor sensation i Paris. Publiken kom långväga för att se honom, älska honom och berömma honom.

Ja, det var bara det jag hade att säga.

Källa: Wikipedia.

Liten pausfågel över helgen bara

Första dagen på det nya året är snart slut. Jag har inte kommit på några nyårslöften eftersom jag på det hela taget faktiskt är perfekt.

Typisk nyårsaftonsaktivitet.

Jo förresten, en sak ska jag försöka förändra år 2010. Jag ska utöka de 10–15 standardrätterna som jag hela tiden lagar med åtminstone 15 nya. Det innebär att jag ska testa kanske 50 nya rätter under året. Och rapportera resultatet här förstås.

Och var tror ni att jag ska hitta nya, lättlagade maträtter? I kommentatorsbåset förstås!
(Tack i förskott.)