Skolfoton och vad de kostar

Med fem barn blir det en hel del klassfoton, skolkataloger, storporträtt och småbilder. De kostar feerruktansvärt mycket, men man behöver ju inte köpa alla?

Så här sätter vi upp skolfotona i köket varje år.

Vi tar Svenskt Skolfoto som exempel – den firma som fotograferade bl.a. Sextonåringen. Om man köper alla bilder, får man en finfin rabatt och kommer upp i endast *host* 378 kronor. Om man väljer bort en försvarlig mängd bilder, kommer man ner i ungefär 350 eftersom man samtidigt förlorar mängdrabatten.

Klart som korvspad att man då inte orkar krångla utan köper rubbet – även om man har fem barn och en 20 år gammal bil samt halm i träskorna och ligger inrullad i en matta på motorvägen.

Men vad händer nu när man har brutit en tå, blivit bestulen på sin identitet, dator, kamera, alla betalkort och dessutom är gift med en professorstyp som kan rabbla fakta men inte hålla tider eller ha koll på förfallodatum?

Man glömmer förstås att betala i tid.

Med blixtens hastighet kommer då en betalningspåminnelse där de 378 kronorna omedelbart har förvandlats till 460 eftersom mängdrabatten försvinner när man är sen. Med diverse andra tillägg (restavgift, exepditionsavgift och påminnelseavgift) är vi nu uppe i 609 kronor.

378 = 460 = 609 = €%&#&€§!

Skulle bara berätta det. I morgon ska jag ringa till Svenskt Skolfoto, men jag har inte riktigt beslutat mig för vilken taktik jag ska ta till.

1. Hej, jag har snyyyhyft blivit bestuhuhuleeen!
2. Snälla, rara, gulliga gör ett undantag för bara oss.
3. Vi har betalat! Jahadå! Något har blivit fel!
4. Jag ber om ursäkt för min man, men han tog hand om mig som det ju är så synd om istället för att betala räkningarna och med tanke på hur många foton vi har köpt under åren och kommer att köpa i runt tio år till och vilken makt just vi har över vilken fotofirma som väljs av skolorna och jag dessutom har en mycket välläst maktblogg som varje dag avslöjar skurkar och bandite...

Mitt eget skolfoto från sjuan i repris:

Hej PUL!

Förresten.
I morgon är det den 1 december och vi ska öppna den första luckan i Julkalendern. Det blir inte vid midnatt utan någon gång på förmiddagen så att ni drar ner BNP ordentligt.

Party! Party! (uppdat.)

I abonnerad buss just nu.

Jag är på väg till SR:s årliga personalfest på Cinderella (en stor båt). Som en av 1 600 personer gäller det att inte smälta in, eller hur? Jag ska därför inte ha på mig knähöga stövlar, inte rutig bussarong och inte borsta håret och sätta på läppstift. Dessa festförberedelser är däremot gjorda:

• Jag har bytt tejp på den brutna tån. Att jag direkt därefter tog på mig en ny, svart, luddig strumpa var mindre smart – tejpen påminner nu om Billy the Kids långfillingar.
• Jag har tvättat min allra finaste språkpoliströja – den som är lite, lite tajtare så att mina kurvor syns. (Kurvorna kommer sig av en vadderad bh.)
• Jag har tvättat mina gympadojor. Som egentligen är Den djefla mannens gympadojor eftersom min tå dominerar såpass.
• Jag har tagit på mig vigselringarna. (Som egentligen inte är mina vigselringar utan 50-kronorskopior från Glitter.)

Kommer jag nu att våga kasta mig över radiomänniskorna som bestämmer över valet av 2009 års Sommarpratare? Kommer jag att bli glatt överraskad av Det Hemliga Bandet (som förra året var The Ark) eller är det – som jag har en vag känsla av – bara Lena Ph och Orup? Och kommer hela jag eller bara mina tänder att stå ut i mängden?

Uppdatering 20:15
De 1 600 är uppdelade i två matlag, och jag tillhör det gäng som får äta kl 21. Nio! Medan vi väntar skulle vi få underhållning av Sahara Hotnights. Jamen vad coolt, sa vi och installerade oss i rätt lokal med varsin mättande öl i näven.

Det är kul att vara DJ.

”Underhållning av Sahara Hotnights” var två av tjejerna i gruppen – som agerade diskjockeys. En av dem står och stirrar in i sin telefon hela tiden och vi radiopratare som bara tänker på mat ... tänker bara på mat. (Utom jag då, som har gått tillbaka till hytten och lagt mig med de stora skorna på sängen och datorn i knät. Skyllde på tån gjorde jag.)

Uppdatering 02:12

Desserten var god! (Pysseliten undrade.)

Efter maten (gravad, blek lax som följdes av rå köttbit och en utsökt dessert) började ett rykte gå. Det swishade förbi oss från tre olika håll: den hemliga gästen var Per Gessle. Kul, tänkte jag – jag känner nästan en i hans band. (Han som körar och spelar alla instrument är bror till en NE-kollega.) När vi såg kravallstaketen – kravallstaket på en båt! – tänkte vi att jodå, nu blir det Per Gessle och skrikande fruntimmer som kastar upp sina trosor på scenen.

Kravallstaketen var nyputsade och gick ton i ton med många av gästernas kläder.

– Vi kan stolt presentera den första av kvällens hemliga gäster! tjoade festkommittén. Håll i er ... (alla höll andan utom de som skrek) ... här kommer ... Veronica Maggio!!!

Swopp, så började folk gäspa och leta sig fram till baren. Men 90 minuter senare kom festkommittén igen:

– Vi kan stolt presentera den andra av kvällens hemliga gäster! Moneybrother!

Vilket jädra röj! Underbart!

Nu ligger jag till kojs ovanpå discot, som spelar så att det skallrar i sängramen. Men basgången påminner faktiskt bara om motorljudet på en finlandsfärja, så det är helt ok. Värre är det med toan, som självspolar var tredje minut.

En sak till: ni som undrar över julkalendern ... jodå. På måndag smäller det. (Länken går till allra, allra första luckan 2005.)

Jag kom, jag såg, jag bloggade ...

... står det på en av t-shirtarna som jag har tryckt upp och stolt brukar spatsera omkring i på stadens gator och torg. På en annan står det ”Din blogg eller min?”, vilket jag fnissar åt bara jag tänker på det. För att inte tala om ”Många av mina bästa vänner är bloggar”. Jättekul, ju!

Läs bara vidare så förstår ni varför han är en tönt.

Men plötsligt drar jag mig för att dra de roliga tröjorna på mig. Mitt lager är ganska stort, men jag kan inte förmå mig att dra fram dem för försäljning. De ligger kvar i garderoben bredvid collegetröjan i plysch och de utsvängda jeansen.

Häromdagen skrev Deep om hur han hade svårt att skriva privata och personliga texter på bloggen. Han nämnde mig som en av dem som verkligen använder bloggen som en dagbok, och jag tänkte en liten stund att nä nu får han allt slänga sig i vägen och be om ursäkt, för den som kallar ”blogg” för ”dagbok” får faktiskt tänka om. Men sedan tänkte jag om.

Awright, jag skriver väl lite dagbokligt dårå. Jag kan faktiskt inte förmå mig att skriva om bankkriser, politikerskandaler och IPRED-lagen – även om jag gärna diskuterar ämnena muntligen, vilt gestikulerande. Bokstäverna kommer liksom ut fel när jag försöker, så därför har jag slutat försöka. Plötsligt kom så nästa insikt:

BLOGGARE = TÖNTAR!

Det är ju därför jag inte längre skryter med min blogg på samma sätt som förut! Så det skrev jag i en kommentar hos Deep – men fick genast tröst av Thomas Tvivlaren, som inte tvekade:

”Så där är det alltid innan nya saker blir mainstream. Jag minns på 70-, 80- och början av 90-talet då folk betraktade sådana som undertecknad som ’datanördar’. Nu har jag vid ett flertal tillfällen träffat på dem som slängde denna typ av epitet omkring sig och kan bara konstatera att de blivit ’nördigare’ än vad jag någonsin varit … [---]

Bloggandet är ännu ett fenomen som inom kort kommer vara mainstream så det skriker om det. Till viss del är det redan det.”

Jamen dåså. Jag har rätt i min känsla, men ska inte vara bekymrad. Moden kommer och går, brösten plattas till, placeras i strutar och skjuts upp till hakan. Skateboard var ballt, blev töntigt, är ballt igen – för att inte tala om hur töntigt det var att ha mössa trots –30 °C och hur otroligt mainstream det är att ha mössa hela tiden idag. Bloggar är idag vad tv var 1956, kanske vad höghjulingen var 1870 och vad sandal-träskor är nästa sommar. Någon som vill köpa en t-shirt?

Jättetöntigt?

Uppdatering
Nej. Sandal-träskorna här ovan är jättesuperduperinne och i kommentatorsbåset vet man besked: ska man gifta sig, så är det i sådana där skor. Eller i sådana här, som min mamma klapprade omkring i på 1970-talet:

Jätteinne?

Med bruten lilltå kanske just en sådan är det optimala? Jag – som i morgon ska på världens megafest med hela Sveriges Radio – kanske härmed har löst livets festutstyrselproblem?

Jag mötte Lassie och alla andra

Clabbe med Göran Fristorp 1973. Dina bröst är som svalor som häckar ...

I morse intervjuade vi Clabbe i radion. Om det hade hänt för ett år sedan hade jag ägnat 40 timmar till att förbereda mig, legat sömnlös i en vecka och sedan hackat tänder under själva intervjun. I morse ryckte jag på axlarna och öste frågor över karln och fnissade och tramsade och pratade om Ola & The Janglers som vore Claes af Geijerstam en kär gammal vän. (Vår producent drogs när hon var 12 år 1966 in i en filminspelning som statist – en film där även Clabbe var med. När den blivande producenten behövde ringa hem och tala om att hon var sen, stack Clabbe ner fingrarna i sin myntficka och tog fram 20 öre, som han gav henne. Detta hade han dock inget minne av idag.)

På samma sätt får jag prata med snart hela Sveriges kändisar. Jag kan berätta att Henrik Schyffert var en hedersknyffel som alls inte tog illa upp när jag klagade på att han hade för kort tröja som visade den håriga magen. Adde Malmberg hakade alls inte på när jag ville prata fonetik, Gunde Svan blev glad när jag mindes hur han tävlade om vem som kunde torka sig snabbast efter dusch och Åke Ortmark var fullständigt fantastiskt underbart trevlig och proffsig – sådär som man vill vara själv.

Ortmark, den ende som är kvar av de tre O:na.

Däremot njuter jag lika mycket som en tvååring på styltor i skärseld när det gäller intervjuer med landstingsråd, den politiska majoriteten och fackföreningen på arbetsplatsen som nyss varslade 5 % av de anställda. Jag vill inte vara med och säga ska det verkligen vara så här, vad tänker ni göra åt saken, kunde detta inte ha hanterats bättre och hur kääääänns det?

Nu ska jag sätta upp en önskelista på intervjuoffer. Inte för att jag vet vad jag skulle fråga dem, men Gösta Ekman, Martin Ljung, Birgitta Andersson, Hasse Alfre... åh. Jag verkar ha fastnat i en svunnen tid.

Någon som har telefonnumret till Johnny Depp?

Bara en rapport om gårdagen

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar:

Faktum 1: Jag tycker om språk och regler.
Faktum 2: Skrivreglernas redaktör Ola Karlsson tycker om språk och versaler samt skrivregler, men är mer uppmärksam på hur språket används på riktigt än vad jag är.
Faktum 3: Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius tycker att det är skitkul med språk, men det där med regler kan man väl ta med en nypa salt, right? Peace, love and understanding. (Och jag överdriver aldrig.)

Ni förstår hur kul det är att med dessa två föreläsa i tre timmar? Inför en yster publik som visste att skratta på rätt ställen? Och dricka vin klockan 16 en vanlig måndag? Samt gräla om petitesser i skriftspråket? Mums.

Men hör nu hur svårt det är att låtsas vara normal när man har brutit en tå. (För den ovane läsaren kan detta tyckas vara ett drastiskt hopp från den trygga, varma föreläsarmiljön till utomhusvärlden med snöstorm och människor som bara vill stjäla mina saker. Men så är det.)

Kl. 17:20 satte jag mig i en taxi. Mitt tåg gick 17:50 – lugna puckar även när det blåser snö på tvärsan. Planen var att jag skulle betala taxichauffören för att få hjälp med rullväskan in på Centralen när jag själv hoppade på kryckor, precis som jag kommer att göra när jag har rullator om 30 år. Men då hade jag inte tagit med tjyvar och banditer i beräkningen – de där som ju utövar fällebenstaktiken på distans:

Rånaren greps alltså nästan en timme innan jag dök upp.

Hela Stockholms Central (med omgivningar) var avspärrad. Taxichauffören började hyperventilera och svettas när jag bad honom om hjälp – han kunde ju inte lämna sin taxi i en snödriva när det var rånare i farten. Så jag kastade mig ut (betalade dessutom 70 kronor för den tid som gick när vi satt blickstilla och tittade på bistert viftande, frysande poliser i kuvertmössor), satte ryggsäcken på ryggen, tog rullväskan i ena handen och kryckorna i den andra och slääääpade mig som i filmen Alive mot ljuset i horisonten: tåget hemåt. Fem olika män hjälpte mig genom att ta rullväskan i trappor och över stup medan tån liksom domnade bort och inte var till besvär alls. Jag hade inte reagerat nämnvärt om någon hungrig hade bestämt sig för att bita av den. (Tån lider däremot idag av en bultande baksmälla.)

Synen som mötte min djefla man en timme senare: den frysande föreläsaren som utan vantar väntar på räddningen i rustning. (=Bil.)

Fotnot
Det är detta jag menar med kuvertmössa. (Som är mindre lämplig i snöstorm.)

Kallas den kanske egentligen ”båtmössa”? Men visst påminner den om ett kuvert?

Olycksfåglar

Jag har lilltån i snyggt tejppaket, ett par kryckor som matchar min jacka och en sprillans nylevererad dator med skum touchplatta. Så att vara bestulen på allt inklusive lilltå är kanske bara en liten extra krydda till det trista vardagslivet?

Tänk om jag var Billy Idol, Gérard Depardieu och Peter Fonda, som gick väldigt mycket sönder när de trillade av motorcykeln ... eller om jag var Elizabeth Taylor som har och Monica Zetterlund som hade smärtknaster i ryggen.

Tänk om jag var ... usch, nu kommer jag bara på förfärligheter som har drabbat Clapton, Grace Kelly, Marilyn Monroe och Molière.

Men vänta, tänk om jag var Keith Richards. Som bröt båda lårbenen när han kördes på av en bil, fick blodförgiftning när han skar sig på en gitarrsträng, bröt tre revben och punkterade ena lungan när han skulle plocka ner en bok ur sin enorma bokhylla och som för två år sedan höll på att slå ihjäl sig när han föll av en stubbe.

I Richards fall (pun intended) är orsaken oftast relaterad till den dimhöljda hjärnans tillstånd. I många andra är det motorcyklars möten med obalans. Men hur är det med oss vanliga klantar som bara snubblar och trillar samt tror att alla tjyvar om banditer innerst inne inte vill stjäla just våra saker?

Varför är vi sådana? Är det en fråga om IQ, livserfarenhet, godtrogenhet eller bara rent och skärt slarv? Äh, strunt samma – trösta mig nu med berättelser om otur medan jag planerar morgondagens föreläsning. (Som ska genomföras med kryckor istället för pekpinne och jätteryggsäck istället för rullväska.)

Lilltån from hell!

Nog för att jag har larviga, små och nästan skrattretande lilltår. (Se upp, alla fotfetischister.) Men det här är verkligen too much lilltå.

Ja, detta är den lilla tån, som vanligtvis är minst. Nu, några timmar senare är tån dessutom ännu större – bilden togs i förmiddags. (Skröfset är liksom ett skrapsår. På baksidan har huden spruckit eftersom tån är alldeles för full av blod. Hela tiden sipprar vävnadsvätska från alla hudhål. Jag har sällan varit så intressant.)

Det som hände, hände igår när alla barn och några till var hemma. En var jättearg p.g.a. en tillsägelse, en sjöng en Monty Pythonsång, två var sena till bussen som skulle ta dem till träningen, en satt på köksgolvet och klippte korv ... när jag i slitningarna mellan barn, humör och stekpannorna på spisen stängde en dörr utan att tänka på var jag hade fötterna. Det är en dörr som alltid kärvar när det är fuktigt, så jag tog tyvärr i lite extra.

Det skulle jag inte ha gjort. Nu har jag ingen dator, ingen kamera, ingen mobil, ingen plånbok och ingen fungerande lilltå. Edit: förlåt, jag glömde den andra. ”Ingen fungerande högerlilltå”, menade jag.

Lilltån är bruten såpass att det ser ut som om jag har en extraled. Det kan man faktiskt ha utan att lida eller vara vanskapt, därav den jämförande röntgenbilden på andra foten. (Eftersom det handlar om röntgen, är världen bakvänd. Höger motsvarar alltså vänster.)

I eftermiddags skulle jag ha deltagit på min faster Ullas begravning och träffat bl.a. alla mina kusiner. But noooooo, då satt jag på akuten. Plats för svordomar: ______________

(I sex timmar var jag på akuten. Men bara i 1+1+3+2 minuter träffade jag och pratade med sjukhuspersonal. Och 7 delat med 360 blir 0,0194. Mycket intressant.)

Läkaren hette Wien men kom från Tyskland. Han pratade nästan felfri svenska trots endast sex månaders praktik i Sverige och gav mig röntgenbilden ovan, vilket var så omtänksamt att jag höll på att kasta mig om halsen på honom.

Doktor Wiens ljuvliga händer tejpar min dumma tå.

Jajamensan, foten i kläm. Till och med de utstående tänderna stämmer.

Eller som en kompis nyss mejlade:

”Krya på tån. Må fan ta tjuvarna. Och må faster vila i frid.”

Jag är bestulen

Jag – som bara gråter på begravningar och förlossningar – sitter här och är synnerligen förvånad.

På ett gym klockan 14:37 i eftermiddags fann jag mig stirrande på ett uppbrutet, men nyss låst och igenbommat värdeskåp. I värdeskåpet låg inte längre min ryggsäck. Det må ju vara hänt, men ryggsäcken hade ju ett innehåll.

Hela dagarna går man omkring och försöker uppföra sig – man petar sig ju inte i näsan, kliar sig inte i rumpan så att någon ser det, stirrar inte på folk, går inte före i köer och avbryter inte den som talar. Men när man har blivit bestulen på sin ryggsäck ropar man (trots att det finns barn i närheten) med målbrottsbruten röst :

– NEJ! MEN SATAN! HELVETES JÄVLA SKITTJUVAR!

Sedan springer man sådär som i filmer när apelsinstånd faller omkull, män med korvlåda på magen puttas in i damer med små hundar. Ja, man springer till och med så att små barn kanske tappar sina glasstrutar på marken och barnvagnar rullar nerför branta stentrappor. (Man = jag.)

Jag inte bara skrek och sprang fullständigt ovärdigt utan att visa hänsyn till mina medmänniskor, jag vevade dessutom med armarna som en väderkvarn och tänkte inte alls på vristspänsten eller att ta ut stegen med lagom högt uppdragna knän så att frånskjutet ger som mest effekt.

Ja, jag for fram som Phoebe i Vänner.

Jag sprang fram till receptionen och uppförde mig fortfarande inte ett dugg väl.

– Jag är bestulen, jag har blivit av med allt jag hade med mig, får jag en telefon, jag måste spärra, ge mig en telefon, ring till polisen, ge mig en telefon!

Personalen agerade snabbt, kvickt och smart. Medan jag inte ens kom på telefonnumret hem. Jag höll bara med darrande händer i en främmande telefon där en vänlig själ hade knappat in en nolla så att jag skulle kunna komma ut på linjen. Och så började jag storgråta. 

Jag? Gråta? Gråta för vad? Jo det var ju

• min dator (som är relativt nybackuppad)
  
• plånboken med alla betalkort och kvitton som ju revisorn ska ha och medlemskorten i basketklubben och bl.a. Jonas Hallbergs visitkort
  
• ett väldigt viktigt passerkort
  
• mobiltelefonen
  
• stora, fina, svarta systemkameran som är så bra 
  
• cykelnyckeln 
  
• modemet
  
• nätsladden
  
• kanonadaptern
  
• lite mer. 
  

Det är därför jag är förvånad. Jag gråter alltså över prylar. Jag är alls inte den sansade person som jag trodde mig vara i krissituationer. När folk ligger och blöder på gatan, jo. När barn går vilse, när man behöver rycka in och ordna upp en situation eller när åskan går – då kan man lita på mig. Men inte om jag blir av med min dator.

Försäkringsbolaget? Ptja, de säger att man bara får ersättning om man hade sina stulna saker i ett låst utrymme, men ett låst skåp räknas inte som ett låst utrymme. Jamen såklaaart!

Ryck upp sig nu, fru Bergman. (Fan i helvete, skitsatans pisstjuvar.)

Lögn och förbannade SJ

Igår på väg mot Stockholm sa det pling plong (det knastrar inte längre) i högtalarna på tåget.

– Ja nu är det så att vi inte kommer närmare Stockholm än Södertälje Syd. Södertälje Syd. Det beror på elfel i Älvsjö. Älvsjö. Tyvärr kan jag inte ge närmare besked än så. Vi kommer alltså att på obestämd tid stanna i Södertälje Syd om ungefär en kvart. Södertälje Syd.

Runt omkring mig stönade de luttrade pendlarna – men inte särskilt mycket. När vi väl kom fram till Södertälje blev det lite mer action. Mobilerna åkte fram. Allas mobiler.

– Tjena, Ulrika här. Vi sitter fast i Södertälje Syd. Får se när jag kommer.
– Johan. Säg till Peter att jag kommer så fort jag kan, men det står helt stilla här. Mhm, S-tälje.
– Duuuu. Tycker du att jag ska sitta kvar eller gå av och ta ett tåg hemåt igen?

Efter blott tre minuters väntan kom ett nytt plingplong om att nu var elfelet fixat, men att det skulle ta ett tag innan vi kom fram till Stockholm eftersom vi satt fast i ”köbildning”. Denna ”köbildning” gjorde att sträckan Södertälje–Stockholm tog nästan 30 minuter –men vi tog oss i alla fall framåt. Under hela tiden var mobilerna igång.

Och alla ljög!

– Tjena. Ja, vi sitter fast i S-tälje. Elfel.
– Hej, vi satt fast jääääähääääättelänge i Södertälje, och nu kryper vi fram.

Just då susade vi fram i säkert 150 km/h.

– Vet inte när jag kommer att komma fram. Ingen säger något. Jävla SJ.
– Kan vi skjuta på mötet till i eftermiddag? Vi kommer nog att sitta här ett bra tag.

Just då susade vi fortfarande fram i säkert 150 km/h.

– Hej, det är jag. Jag kommer att bli sen. Nej, vi sitter fast.
– Nä, helt stilla. Folk här är jätteirriterade!

Vi susade fortfarande fram i säkert 150 km/h och ingen var särskilt irriterad.

Det här har jag varit med om tidigare. En gång var det en ung kvinna som fastän tåget for fram med ordinarie hastighet bedyrade att vi hade drabbats av ett signalfel.

– Ja, vi har stått stilla i en timme nu, sa hon.

Men detta sa hon precis när plingplonghögtalarens automatiska röst avslöjade detta:

– VI ANLÄNDER OM TVÅ MINUTER TILL STOCKHOLM, VILKET ÄR TÅGETS SLUTSTATION.

Hon slog handen snabbt över pratdelen på mobilen och var tyst. Den i andra änden sa något. Kvinnan svarade:

- Nej. Jag vet. Förlåt. Jag tänkte bara sätta mig på Centralen och läsa en stund. Sorry. Vi ses hemma.

Tre män och en näsa

Idag ser jag ut som Zeb Macahan. Det beror på att jag har sovskrynklor i ansiktet och när man är så gammal som jag, sitter skrynklorna fast som Rocky Mountains.

Zeb Macahan var en rollfigur i serien ”How the West Was Won” som gick på tv 1979, när vi bara hade två kanaler att välja mellan. Vilket idag ter sig som en absurditet men ganska skönt ändå.

På föreläsningen som jag ska hålla senare idag, kommer jag att på ett allvarligt men snubblande och fnittrande samt faktafyllt sätt förmedla de heliga skrivreglerna som jag tycker så mycket om. För att lätta upp stämningen, kommer jag att (som alltid) läsa upp följande stycke av Tage Danielsson.

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse – särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Tage Danielsson, förstår ni barn, var en lustig man som var lång till växten och ganska långsam till talet. Och han var så rolig, så rolig, så när jag läser honom högt ser jag inte bara ut som Zeb Macahan utan även som Tage.

Zeb, nej, jag menar Tage. (Teckning av Per Åhlin)

Men Tage hade ju en bästis. Här kan man dra parallellen att 1+1=3 eftersom de tu var fantastiska tillsammans ända till 1985, när Tage trillade av pinn.

Hasse Alfredson. Ni ser, barn, att han har två s i förnamnet och bara ett i efternamnet?

Idag ser min näsa ut som Hasses näsa, som ju står ut. Jag fick nämligen på träningen igår en boll på kranen så att jag ser ut som en babianrumpa i plytet. Vilket förmodligen kommer att ta udden av skrivreglerna.

Fotnot som kanske förklarar ämnet, men inte näsorna
Jag föreläste för 29 personer igår, varav blott tre hade hört talas om Hasse & Tage. Basåattnivet.

The Kulturblogg Award

Priser som Den djefla mannens förfäder har kämpat sig till.

Jag har visserligen som mål att vinna både en Oscar-statyett och ett nobelpris, men tills vidare nöjer jag mig med att kämpa väl.

(Bah, jag ljuger som en dopad sprinter. Jag vill vinna allt, inte alls bara kämpa väl. Jag tävlar ju till och med i potatisskalnings- och tvättsorteringsdueller.)

Kulturbloggen har hittat på ett pris som nog alla vill vinna. The Kulturblogg Award. Man vinner visserligen ”bara” äran – men ni kan väl se framför er hur bloggarna kryper fram ur sina bloggsängar och kommentatorsfåtöljer och i mysbrallorna smyger fram längs den imaginära men långa och röda mattan?

Nominera via mejl i kategorierna

• musik (Studiomannen?)
  
• film (Bloggywood?)
  
• litteratur (Julkalendern?)
  
• övriga (En man med ett skägg?)
  
• öppen klass (All Star Award – kanske kan man nominera flitiga och finurliga kommentatörer här?).

Jag kommer förstås att i framtiden instifta The Tramsblogg Award och vinna den grenen. På The Award Ceremony ska det då vara det fritt inträde till alla som bloggar från sina platser och själva The Award är en lista på 356 inspirerande bloggämnen och 712 lagom komprimerade bilder samt ett trådlöst modem gjort av kryptonit eller annat material som inte kan gå sönder.

Glömde ju:
Skulle ställa en fråga till er på slutet, men den försvann i prisyran.

Fjortonåringen har i sin bokhylla en pokal som är full av medaljer och bilden högst upp här är ju från Den djefla mannens barndomshem. Det närmaste jag själv har kommit priser och pokaler är när jag vann en antirökteckningskampanj i femman och en uppsatstävling (på engelska) i nian. Trots snart 30 års basketspelande har jag inga medaljer, inga pokaler ... men säkert ett par hundra diplom. Som jag borde ha dumpat för länge sedan.

Har det månne gått inflation i medaljer? Vilka har ni kvar hemma?

Schyffert, Izzard, Ekman och Bergman

Igår kväll klockan sju satt vi i godan ro (jo tjenare, med fem barn är det varken godan eller någon annan ro någonsin) och åt spaghetti med köttfärssås. Jag hade ett utsökt rött vin i glaset och kände att nämen det här är väl ändå livet.

– Plioooinokniong! sa det samtidigt i både min och Den djefla mannens mobiler.
– Shit! Henrik Schyffert! sa min djefla man och stirrade sin mobildisplay.
– Va? Känner du Henrik Schyffert? sa Sextonåringen.
– Nämen vad kul – Henrik Schyffert! sa jag och tittade på min display.
– Va? Känner du också Henrik Schyffert? sa Sextonåringen.

Numera är det svårt att imponera på Sextonåringen, så jag hade god lust att mumla jahadå och bara ta en till bit mat.

– Nej, sa min djefla man, det var bara en påminnelse. Vi ska gå på Henrik Schyfferts föreställning om en timme.
– De där påminnelserna som synkar med datorns almanacka funkar bra, det är bara synd när man blir väckt mitt i natten av ”Plioooinokniong! Tandläkarn kl 15”, sa jag och svepte vinet för att hinna leta reda på människokläder eftersom man sällan går på teater iklädd träningsoverall från 1982.

Sanningen var att vi komplett, fullständigt och totalt hade ”glömt” att vi skulle gå. (Vadan dessa citattecken? undrar ni. Jo – det är Schyffertsk ironi det där. Man vet inte riktigt vad som ironiseras och man vet inte om det är allvar eller ”skoj”. Se, där dök de upp igen! Tänk om jag håller på att förvandlas ironatör!)

Sådär otydlig var han inte i verkligheten. Observera och ge poäng för boken där i vänstra hörnet: SAOL.

Jag kan alltså varmt rekommendera föreställningen ”The 90’s – ett försvarstal”. Gillar man Eddie Izzard (vilket man gör och hör sen), har man roligt med Henrik Schyffert. Särskilt gillar jag när han gång på gång återkommer till ämnen och knyter ihop säckar på löpande band. I mörkret antecknade jag en massa som jag idag inte kan få ihop till mer än ”kraff ... Ovve T. ... pappradio ... cigfläkt ... mage ... bra kontakt m. publiken”.

Vi höll inte på att ta oss ut ur teatern efter föreställningen eftersom jag var tvungen att lusläsa alla gamla affischer på vägen nerför de plastmattekontaminerade marmortrapporna.

Vi blev som nästan de allra sista ut ur foajén mingelintervjuade av en journalist som ville veta vad vi mindes av 1990-talet. Förutom en farlig massa graviditeter, rabblade jag brons i fotbolls-VM, friidrotts-VM i Göteborg, Jonathan Edwards världsrekord, Ludmilas framgångar, Pernilla Wibergs bragder, hockey-VM-guld 1991, -92 och -98 medan Den djefla mannen med en tår i ögonvrån suckade:

– Åh. Modem ... 28.8 ... U.S. Robotics ... suck.

Ah, vi tar väl en ljuvlig liten Izzard nu?

”... because it's a fucking h in it!”

Schmuppmaning: Första gången nånting

Jag vidhåller: dessa utmaningar är alls inte utmaningar utan bara uppmaningar. Som jag inte vill lyda eftersom jag är motvalls. Ibland är de hur trista som helst och lever ett underligt liv utan att leva upp till något alls. Ibland är de så intressanta att man egentligen borde ägna ett helt blogginlägg åt punkterna – en och en.

Nu har Lady Stalker (fint och kufiskt namn, eller hur?) givit mig order. Igen.

Första gången jag ...

Vääänta. Åh. Så fint. Den som har skapat ordern vet att man ska ha mellanslag före de tre punkterna. Ok, då kör vi.

1. ... åt tacos måste ha varit ett trist tillfälle emedan jag inte minns ett dyft av det. Men första gången jag åt wok minns jag, för då sa pappa att han skulle gifta sig.

2. ... körde bil körde jag omkull familjens garagedörr. Det finns bildbevis någonstans – där jag stolt poserar vid en hög med brädor som vore den en skjuten tiotaggare.

3. ... sov i tält var i tvåan i gymnasiet när jag fick sova mellan Erik Söderberg och Perre Norén utan sovsäck eftersom den var blöt av uthälld, varm choklad. Fast egentligen ville jag sova utomhus med Erik Nygren. Inne i hans sovsäck. (Egentligen ljuger jag som vanligt. Första gången jag sov i tält var ju helt ointressant.)

4. ... drack alkohol försökte jag måla ögon, näsa och mun på ett synnerligen fult proppskåp i en okänd människas lägenhet.

5. ... fick ett jobb satt jag utan att riktigt förstå det barnvakt hos en ökänd knarklangare och hans tjej. Två dagar senare smällde lokalblaskan med braskande rubriker upp nyheten att

XXX HAFFADES I HEMMET!

Ja ... där jag och Bästisgrannen 48 timmar tidigare hade suttit barnvakt. (Jag tror att ”haffades” är fel ord i tidningsrubrikbranschen, men kan inte hitta originalet just nu.)

6. ... stod på en scen kände jag förmodligen enorm lycka och framgång och fick en kick av guds nåde, varför jag där och då bestämde mig för att bli skådespelerska. Vilket jag alls inte blev.

Uppdatering – jag glömde tydligen sjuan.

7. ... svimmade: Jag må ha fejkat mycket i mitt liv, men en rejäl svimning har jag kvar på upplevelsekontot. Jag vill med andra ord innan jag dör resa jorden runt, se ett OS på plats och bestiga Mount Everest samt svimma. Vilket ju är lätt i den tunna luften på Mount Everest. (A.k.a. två flugor i en smäll.)

8. ... svarade på en fånig enkät var jag nog rätt nöjd eftersom fåniga enkäter med kryssrutor, MENSA-test och SIFU-undersökningar väcker tävlingslusten och speldjävulen i mig. Jag ska svara bäst!

Helt mot min vana tänker jag i novembermörkret go totally crazy och schmuppmana dessa, som måste schmuppmana någon i sin tur, moahahaha: Ö-helena, Studiomannen, Ulrika, Annika Bryn, Skriv med skruv, Antinomi, Den Blyga, Josh, Zoni, Ataharis, Britta, Bondhustrun, Ceveat Lector, Cessi (som dock bara stickar), Bengt, Anna, Min djefla man, Deep, David, Skägget, hakke, Flinn, R Skriverier (som skriver sällanest av alla), Salte Stellan, Huskorset, PGW, Miss Gillette, Aequinoxia, Mjölgumpa, TBFKAEM (som inte heter så, nej), Ingela, Sandra, Stationsvakt, Suvi (som kan få lägga till ”första gången jag skaffade hund”), Howdy Sailor och Mymlan. Att jag inte schmuppmanar de andra 173 på min läslista beror bara på att ni ju i så fall bara får modebloggare kvar att schmuppmana.

Fatta hur lång tid det tog att göra länkarna. De står inte ens i bokstavsordning jue.

Äcklig mat

Lever och njure.

– NEJ! Man får icke, inte och aldrig kalla någon mat som helst för äcklig!
– Exakt! Var glad för det som serveras. Tugga, svälj och var tyst!

Nu skulle man ju kunna tro att det där är jag som talar till mina barn, men så var det inte. Det där var reaktionerna jag fick när jag med fullt vuxna personer försökte dela med mig av gårdagens radiosändning, där vi pratade om ”mat man minns, fast inte med glädje”.

Komage.

Jag delar gärna med mig av mina egna äckelupplevelser med

• lever runt 1969 (som bara resulterade i allmän leveraversion)
• trippa 1988 (komage, som gav mig erfarenheten av hur det känns att äta bajs)
• chokladbollar 1971 (som orsakade sprutfontänskräk).

Radiolyssnarna fick igår bidra med egna exempel – det blev sylta av grisknorrar, svartsoppa, stuvade möss och kebab med hårbollar. En man med stark, dansk brytning berättade:

– Det var 1947 när jag som liten dräng kom till Sverige. Vi serverades en jättegryta med gule ärter ... ärtsoppe. Men i den låg ett halvt gristryne och flöt bland fläskbitar med hår och bitar av grisöron. Jag tyckte inte om Sverige då.

Såkallade chokladbollar.

Jag frågar Sextonåringen här hemma om hemska matminnen:
– Ja! Du har tvingat mig att smaka på en oliv! Och en svamp! Och räkor! En sill med senap! Trådig tonfisk!

Terrormamman som hade hoppats på ett helt annat svar laddar om: jag ska servera honom surströmming, ostron, surhaj och kanske en liten lutfisk eller två.

Jag misstänker att jag har utsatt två (f.d.) kompisar för ett traumatiskt matminne. Det var när jag och Den djefla mannen i ungdomen skulle bjuda ett par på middag. Parmiddag kallas det kanske – då tyckte vi nog bara att vi var två tjejer och två killar, trallala. Vi lagade asiatisk gryta med 724 ingredienser och ris till. Matbordet stod i vardagsrummet på en ärvd, orange ryamatta och vi hade dukat så fint med vikta servietter och allt. När jag kom mot gästerna med den stora, ångande traktörpannan i famnen, snubblade jag på mina egna fötter och for framåt som en curlingsten på parkettgolvet. Innehållet i pannan spilldes ut på ryamattan. Förstås.

Vad gör man då – beställer pizza? Tar fram fil och flingor och mackor? Går in till grannen och ber att få äta med dem?

Nej. Man slevar upp den goda, asiatiska grytan och lägger tillbaka allt i pannan och serverar med ett ”oj hoppsan så tokigt det kan bli, hörni” och plockar små orangefärgade trådar ur munnen och tar fram tandpetare när samma trådar fastnar mellan tänderna.

Men det allra värsta jag har ätit någonsin var faktiskt ... en morotskaka. Det låter inte så farligt, men när jag satte tänderna i kakan och tog en jättejättetugga visade det sig den vita glasyren ovanpå var härsken. Rutten. Gone to meet its maker. Och den sociala situationen jag befann mig i tillät inga ulkanden eller utspottanden. Jag tuggade, svalde och var tyst.

Och ni?

Uppdatering
Jag vet inte riktigt vad det här är, men det kanske skulle se godare ut på en tallrik med lite grönsaker till?

Mat med tänder?

Det hårda arbetarlivet

Som egenföretagare pratar man gärna om hur det är att vara just egenföretagare. Vi låter lite bittra och jämför oss gärna med arbetarna på 1860-talet utan reglerad arbetstid, utan semester och utan pengar.

– Vem för vår talan i dagens alltmer jämlika samhälle? Va? Va? Va?
– Visserligen bröt jag benet i förrgår, men om jag inte står på scen om en timme får jag inga pengar och vem ska då köpa fil till mina barn?
– Ingen fara, jag ska ändå sitta uppe och jobba i natt, ring du från N.Y. klockan 03.
– Ojojojoj, stackars liten, har ni inte varit i Thailand! Någonsin? JAG HAR INTE VARIT UTOMLANDS SEDAN 1988, OCH DÅ FANNS INTE THAILAND!

Efter sådant här gnöl drar vi alla kollektivt efter andan och säger snabbt och tyst samt med en suck:

– Menjaja, jagvill ju bara jobbasåhär, jagvillintevaraanställd, vettu. Friheten ... ja, det är det värt.

Igår på Ordfrosseföreläsningen lutade jag mig tungt mot SAOL.

Efter att ha jobbat utan paus för rast och vila 28 dagar i sträck, är jag idag ledig. Visserligen har jag jobb att utföra, men är så sömnig att bara blogginlägg låter sig göras utan kramp.

Istället har jag – fortfarande klädd i det jag sov i, vilket inte är Chanel No. 5 – sett på en film och sovit förmiddag.

Lunch.

Nyss åt jag lunchen som ses på bilden här ovan, inspirerad av filmen jag såg. Vilken film var det, tror ni? (Svaret finns i kommentatorsbåset.)

Uppdatering i kvällningen
Ni som är egenföretagare kan väl blogga om det hårda livet i gruvan från ert sätt att se det? Liten summering:
As Good as it Gets kommenterar att hon uppskattar arbetskamrater nu när hon inte är egen längre, medan Caveat lector (inte Ceveat) nöjer sig med bloggarbetskamrater. PGW skrattar och säger att vi är konstiga, Howdy Sailor har kul en gång i månaden (jag läser lite som jag vill, jag) medan Bondhustrun slår fast att f-skattsedel minsann är det nya svarta. Nej, enligt denna undersökning finns det inga egenföretagande karlar.

Ni som inte läser kommentarer ser vad ni missar, va?

Mot Ordfrossa i Stockholm

Den döende dandyelegansen.

Att dricka vin klockan fyra en måndagseftermiddag hör ju inte till vanligheterna. Men det ska jag göra idag eftersom Ordfrosserier kräfva sådana drycker.

Vi ska prata om nyord, gammelord, älsklingsord, sekruttord, fisselord, mejlord, chockord, felstavningsord och ord som vi kanske saknar. Kanske. Men med en ny kurs och helt okända deltagare vet man nämligen aldrig vartåt pratet far iväg. Min senaste, högst vetenskapliga undersökning om kurshållande, har nämligen gett vid handen att

• längst fram till höger sitter ofta en som egentligen inte vill gå på kurs, men som är tvingad
• det finns kvinnor som även i 50–60-årsåldern har bästisar som de måste sitta bredvid
• en argsint, grälsjuk man i 50-årsåldern kan vara den som efteråt kommer fram och säger att allt var underbart och förtjusande
• en leende deltagare i mitten gör föreläsaren glad och självsäker
• en omkullfallen blädderblocksställning väcker även den djupt sovande åhöraren.

Nu tänkte jag att ni i kommentatorsbåset skulle få hjälpa mig med ord som ni saknar. Både sådana som har försvunnit och sådana som aldrig har funnits. Att dandyelegans och herrbekant inte längre finns i SAOL är kanske ett tecken i tiden – men jag ska banne mig skaffa mig både och bara för att orden är så trevliga.

Typisk herrbekant: Cary Grant.

Farstahallen och gympasalen i Tärendö (uppdat.)

Just nu sitter jag på golvet i Farstahallen i Stockholm. Om fem timmar kommer jag att sitta på golvet i Västertorpshallen i Stockholm. För snart 30 år sedan satt jag på precis samma sätt på golvet i Tärendö. I Överkalix. I Boden. Någon enstaka gång i Piteå.

Det handlar alltså om bortamatcher.

När jag var liten och spelade basket i Luleå, hade klubben ett gäng minibussar som coachen körde mil etter mil. Vi var borta hela helgerna, sov på liggunderlag och aldrig, aldrig, aaaaaaldrig var det någon förälder med på färden. Hade jag velat ha mina föräldrar med? Nope. Mamma hade hejat på laget med de snyggaste dräkterna och pappa hade hejat för mycket.

Idag kör vi våra barn enligt ett sedan länge uppgjort schema och är med och kollar på alla hemmamatcher. Kanske hade jag knorrat om barnen hade valt fotboll eller hockey istället för basket i varma, illaluktande, dammiga hallar – nu njuter jag bara.

Men vart man än kommer för en bortamatch är reaktionerna alltid likadana:

– Uäääh! Vilket golv!
– Nej, kolla korgarna! Alldeles snea!
– Men har dom inga linjer på sidorna?
– Taket trillar ner!
– Bara hälften av lamporna funkar!
– Det här kommer inte att gåååå!

Sedan ordnar det sig alltid. Hala golv är inte något problem om man först kliver i en pöl med läsk, sneda korgar vänjer man sig vid – och om det är mörkt, är det ju mörkt för båda lagen.

Här i Farstahallen är takhöjden i klass med ett härbre från 1700-talet, så vi får akta oss för höga långpass och skott med snygg båge.

Fjortonåringarna som ska spela flätar varandras hår, tittar på P98 som spelar före, stretchar lite och fnittrar.

Det finns bara ett fel, egentligen. Jag är inte 14 år och får inte vara med och spela!

Uppdaterat
Tragedi i baskethallen! Ett kortläsarår motsvarar tydligen tjugo människoår.

Den hastiga bortgången var brutal och oväntad, såsom hastiga bortgångar plägar vara.

Läxor på modernt vis

Det här med läxor är jag osäker på. Alltså varandet eller inte varandet.

Dels tycker jag att det är utmärkt att barnen lär sig att ta ansvar för dem, dels tycker jag att det är ett himla tjat när jag måste ta ansvar för dem. Det underliga är jag helt och komplett har förträngt mina egna läxor före sjuan. (Den korrekta termen för förträngning är egentligen bortträngning. Men jag är en gammal hund.)

Från högstadiet minns jag en farlig massa nätter när jag skrev uppsatser, pluggade ädelgaser och nötte in tyska dativ. Men bara till prov – hade vi alltså inga läxor? Minns ni?

Sextonåringen här hemma pluggar som jag: i sista sekunden och liggandes kors och tvärs på sängen med alla papper i skrynkliga ickehögar. Den djefla mannens studiegener har alla hamnat hos Fjortonåringen som skriver på räta rader med stiftpennor i vackra anteckningsböcker.

På väg hem från skolan igår upptäckte Sextonåringen att han hade glömt läxan i skåpet i skolan. Raskt tog han tag i en av de mer ordningsamma klasskompisarnas papper, höll upp det framför den ständigt uppslagna datorn och tog en bild.

Exakt denna bild pluggade han in. Plötsligt känns det helt ok med läxor igen.

– Hörru. Du känner dig inte övervakad ... av dina egna ögon?
– Salve. Non.

Blommor och bin

Blommor bryr jag mig inte särskilt mycket om. Men liljor är ju vackra – så banal är jag. Det är precis som att jag föredrar Vivaldis Årstiderna framför Brahms eller Beatles framför The real Group. Vem bryr sig, liksom?

Min mamma, min bästa kompis, min svärmor och alla andra jag känner är precis tvärt om. De pysslar, de planterar, de prenumererar på jord- och mulltidningar med knäskydd och blommiga (vad annars?) handskar. Jag brukar på min höjd vattna de sju krukväxterna som vi med nöd och näppe har hållit vid liv sedan 1999.

Bin är tyska för ”är”, men bara i jag-form. De tyska verben böjs svagt eller starkt och förvånansvärt många är oregelbundna. Eftersom man måste könsbestämma alla substantiv på tyska undrar jag hur de egentligen har det med jämlikheten i Tyskland.

(Ja just det. Jag har blivit ombedd att skriva om blommor och bin i ett helt annat sammanhang, men den texten blev alls inte så här.)

Uppdatering i kvällningen:
Vips, uppstod ett minigräl i kommentatorsbåset – om genusteori. Studiomannen – som är en man – föreslog istället en debatt om kasusteori, varför jag här måste dela med mig av kasusgrälens fyra delar:

Grupp 1:
– Svenskan har tre kasus. Basta.

Grupp 2:
– Nej, svenskan har två kasus! (De personliga pronomina ska inte räknas eftersom de är så få och larviga.)

Grupp 3:
– Fnyyys, svenskan har blott ett kasus eftersom s-formerna är genitiv, medan de s-lösa formerna blott kasuslösa former är.

Grupp 4:
– Trams. S-formerna inte är genitiver. Och om vi bara har en kategori kvar, kan den ju inte kallas kasus. Ett är lika med noll, liksom.

Jag skojar inte. Den akademiska världen är så här intressant.

Rockad är svårt

I schack får man bara utföra en rockad en gång. Det tycker jag låter som en bra regel. Rockader är nämligen inte bara svåra att stava (rokad? rockard?) utan även att genomföra mer än en gång i verkligheten.

Om man säger att de två tonåringarna är kungen och de tre andra barnen här hemma är tornet, har vi gjort en rockad där kungen dessutom har huggits i två delar.

Rummen ligger inte och flyter i tomma intet som på den schematiska bilden, utan är förbundna med tarmliknande korridorer och konstiga trappavsatser som i dessa dagar är fullproppade av bokhyllor, gosedjur, kläder i fel storlekar, leksaker för fel ålder och böcker på längden och tvären.

Högar, plastsäckar, stök, bråte och skräp. Mitt hem.

Eftersom sängar har bytt plats med varandra och placerats på för madrasserna okända ställen och jag sedan tidigare har gardindraperier som gör sängplatserna till mysiga kojor, sitter nu alla tygsjok på fel ledd medan några sängar har hamnat direkt på golvet eftersom deras ben bröts av eller försvann på vägen.

Men ungefär till nästa sommar planerar jag att ha ommöbleringen färdig. Om jag inte bestämmer mig för att riva hela huset och därmed slippa fylla i blanketten för fastighetstaxering förstås.

Ja. Jag har knölat ihop blanketterna med flit. Och ja, de skulle ha skickats in i förrgår.

- Är mer än halva fasadbeklädnaden utbytt sedan 2003?
- Ja! Men inte hela! Huset ser ut som ett halvmålat sekrutthus!
- Finns ett allrum i källaren?
- Nej! (Pfhuhf!)
- Har köket normal standard?
- Ja, men allt är skevt och vint och vattenskadat och rent ut sagt skitfult!

Hej Skatteverket. Jag vill ha avdrag för avsaknad av jacuzzi, garage, köksfläkt, parkettgolv, raka väggar och ordning.

McCain Defeats Obama!

Eller kanske inte.

Finns det något som jag gillar, så är det att faktakontrollera. Sicken tur då att jag fick jobba på Nationalencyklopedin i tio år – före internet, före Wikipedia och före mejlrevolutionen. Och före Nationalencyklopedin. Jädrar vad jag har dubbelkollat fakta i böcker, fax och telefon i mina dagar.

(Hur gammal är jag egentligen?)

Rubriken ovan kommer sig av den kanske största blundern i tidningshistorien – den från 1948, om president Dewey. Ni minns honom inte? Nämen kolla då:

Fast president Truman på bilden ser väl rätt nöjd ut ändå?

Att fel vinnare utsågs i en jätterubrik berodde på att

• alla mätningar före valet visade att Dewey skulle vinna stort, trots att han var en tråkmåns
• den mest erfarna av journalister spådde för blott andra gången på 20 år fel
  
• de som skötte tryckmaskinen på tidningarna strejkade
• de som trots allt skrev texten gjorde det på vanliga skrivmaskiner
• utan tryckmaskinen var pressläggningen mycket längre än vanligt.

Journalisterna som tog rövaren, satt alltså och skrev med sina pekfingrar på tröga tangenter och fyllde i bokstäver så nära deadline de kunde. Om något blev fel, XXXX-ade de bara över det. Eller skrev över den gamla texten med sådan emfas och så många gånger att den rätta versionen syntes bättre och svartare än den ursprungliga som var fel.

Chicago Daily Tribune publicerade förstås senare en rättelse och bad om ursäkt. Det gjorde NE också i sina rättelseblad, för hur man än bär sig åt, så blir det alltid fle. Fel. (Vilket jag berättade om här. Tjorust, anyone?) Nu tycker jag att fler ska göra som SvD, som varje dag listar (några av) den gångna dagens tryckta fel.

Nu måste jag ange källa – annars blir jag ju en texttjuv och plagiator, vilket minsann inte något att skryta med. Besök källan för mina Dewey-kunskaper: Regret the Error. Njut sedan av korrigeringar som dessa:

”Det råder inte en salmonellaepidemi, vi publicerade felaktiga siffror från 2007.”

”Vi ber om ursäkt. David Hasselhoff blev inte full i en bar och irriterade inte några gäster.”

”Paudhima Shari är inte Nilanjans far. Hon är hennes mor.”

”Jason Cundy är inte död. Men blommorna som ni skickade är vackra.”

(Trots citattecknen har jag tagit mig friheter och översatt lite som det passar mig. So sue me.)

Det finns även en bok om sådana här misstag – en bok som jag härmed skriver upp på önskelistan till i jul. En bok som jag kommer att lägga ovanpå de andra 23 dammiga stackarna som jag sneglar mot varje kväll.

Fotnot
På svenska skriver man president med gemen, på engelska med versal. Och än så länge har vi ”vacklande bruk” när det gäller Internet, som väl inte längre kan sägas vara ett namn, utan ett begrepp – internet.

Den gångna natten klockan 02:22 ...

... satte jag mig upp och tänkte ”oj så många tvåor som lyser där borta vid klockradiohörnet”.

Men orsaken till det plötsliga uppvaknandet var inte tvåorna utan att jag hade drömt att jag var åskådare till hur en obeskrivligt ilsken kvinna kröp under ett fint dukat middagsbord och skar sönder hälsenorna på dem som åt.

Fast hur intressant är det att lyssna på vad andra människor har drömt? Inte ett dugg, faktiskt. Jag somnade om, och sedan var det inte mer med det.

Förutom att jag nu måste berätta att jag vaknade igen – kl. 04:44 – av en ny mardröm där jag ljög mig blå i ett samtal med Robert Downey Jr. Som inte trodde på mig. (Det var det som var det hemska, inte att jag ljög.)

Men nu till mardrömmar på riktigt och dagens livsvisdom. Det är mardrömslikt

• när man glömmer att närvara på viktiga möten (i torsdags)
• när man nyser och råkar prutta samtidigt (1975)
• när man bakifrån kramar sin man och upptäcker att den man kramar är en helt främmande karl (1995)
• när man går omkring med en jättelik, gul, sprickfärdig finne en hel dag och alla man talar med flackar med blicken och kliar sig på näsan (i onsdags)
  
• när man kissar på sig bara för att man har ringt på fel dörr och en arg tant öppnar och man faktiskt har fyllt sex år och alls inte är i kissapåsejåldern (1970).

Allt detta hände när jag minst anade det. Jag hade liksom inte vett att vara rädd i förväg. När jag häromåret iklädd blommig pyjamas talade inför 400 personer, var jag däremot hemskt nervös. Med detta vill jag bara säga: kasta er alla in i okända situationer och nervositetsskapande happeningar eftersom det ändå inte kommer att hända något hemskt.

(Talar jag till mig själv? undrar ni. Japp. Jag vill blott och enbart resten av livet ligga i sängen och äta praliner med avskurna hälsenor och alls inte uppträda, jobba, skapa eller ens tänka.)

Läsrunda och en efterlysning

Jag läser ju 314 miljoner blogginlägg per dag. Om ni känner att jag nog har missat något ytterst välformulerat som jag borde ha läst, så säger ni till, awright? (Jag läser dock på tok för få böcker i dessa bråda dagar, så där behöver jag verkligen hjälp.)

I DN har en prosapolis dykt upp. (Måtte det nu bara inte bli bokstavsmobbing som på många andra ställen.) Och eftersom jag redan för länge sedan tyckte såhär, måste jag rekommendera detta.

Ö-helenas man har på egen hand och utan hjälm slagit sig sönder och samman och ser numera ut som en After Dark-artist.

Foto: Ö-helena.

Det intressanta är att det i Ö-helenas kommentatorsbås dyker upp folk som hyser aversion mot hjälmar. Visserligen tycker även jag att David Eberhart har en poäng när han säger att vi idag curlar hej vilt och har för mycket fjantigt säkerhetstänkande. Men jag känner en tjej som leker, spelar basket, klättrar i träd och går i skolan som vem som helst – men som hade varit död och begraven sedan två år om hon inte hade haft hjälm när hon en dag stod och väntade vid ett övergångsställe och söööögs in i en förbipasserande lastbils hjulhus. Ja, jag har alltid hjälm numera. (När jag cyklar.)

Stationsvakt har liksom flera andra lagt märke till att word verificationarna (”captcha”) har vuxit upp och blivit lättare att förstå. Jag sparar ju på dem för en framtida, konstnärlig installation och har under de senaste dagarna förärats ljuvliga exempel.

Man känner sig rent
och visst är det lite och när jag ropar ”pukor och trumpeter” och WV verkar kunna läsa mina tankar och pyser ut lite
samtidigt som jag nyser AAAAAAAAAAKNTSCHOOO! och WV kontrar med

Tack. Ingen nämnd, ingen glömd. (Fortsätt att skicka, snälla ni.)

Till slut en efterlysning: på onsdag morgon vill jag i direktsändning i radio ringa upp två svenskar i USA och fråga om presidentvalet och hur resultatet upplevs. (Jag har mejlat ett tiotal bloggare, men inte fått ett enda svar. Edit: nu har jag mejlat ännu fler och fått två nekande svar. Kom igen!)