Freeze!

Jomenvisst. En helt ofarlig immobilitet utan syfte eller mening äger i morgon rum på Centralen i Stockholm. Kanske även vid Gula Paviljongen i Luleå eller på Mårtenstorget i Lund?

Jag skrev om det redan här, men publicerar gärna filmen en gång till:


Man skulle ju kunna vara lite rädd att det hela är ett förstaaprilskämt mot alla som vill deltaga, men nu har jag gjort noggranna efterforskningar och funnit att så icke är fallet.

Bonus:
När det gäller gamla musikvideor har tiden inte stått stilla. Kolla!

Ytterst förvirrat (uppdat. x 2)

Självklar illustration på alla bloggar idag. (Salvador Dalí, 1931.)

Jag ska köra Tioåringen till en basketmatch klockan 08:15, vilket egentligen är 07:15, vilket betyder att vi skulle ha gått upp 06:16 på den gamla tiden, men Tioåringen tänkte fel och gick upp 05:15 och är redan trött.

Klockan 10:15 ska jag träffa mitt basketlag för att åka till Söderköping och spela, men klockan 09:15 tänkte jag ringa och påminna dem alla för de tror ju att klockan då bara är 08:15.

Frågan är om det är tidsomställningens fel att mitt hår är smutsigt, att det är fler smulor än vanligt på köksgolvet samt att det är helt slut på bensin i bilen och pengar på banken. För idag är allt sommartidens fel. (Ni hör att jag laddar för en förlust i Söderköping?)

Det värsta är att om Tioåringen inte hade gått upp i fel tid, hade vi fortfarande sovit. Jag hade ställt mobilen på väckning klockan 06:15. Som egentligen var 07:15. (Jag är medveten om att jag upprepar mig.) Men klockan 05:59 hoppade tiden automatiskt till 07:00. Alltså existerade plötsligt inte 06:15. Fugit irreparable tempus på er!

Uppdatering
Jag vet att ingen bryr sig, men vi vann mot Söderköping trots att vi bara var sju utan coach. (Det är som att komma till en fotbollsmatch med backen som inhoppande målis, att vara utan lagledare och dessutom ha en vänsterytter på topp så att mittfältet kommer i kläm.) Och jag har (hej dagboken) hunnit heja på två lag som är mig närstående samt vara speaker under en prisutdelning inför hundra miljoner människor. Nu måste jag städa köket under the influence of hicka.

Lilla E:s (tack!) bidrag i frågan:

Njut. Det är stort. (Klicka på bilden för ännu större storlek.)

Bildsafari från en barnfri fredag

Igår rymde jag och den djefla mannen hemifrån – utan barnvakt! De fem barnen for vind för våg med hjälp av pizza och dvd-filmer.

På tåget mot Stockholm tänkte jag på en timme hinna

• slå upp och memorera en Fakirenreplik
• uppdatera aktuell filmkunskap
• kontrollera punktens placering i komplicerade citatmeningar.

Vad man inte ser på bilden var att redan här såg jag elva killar med storstadsfrissa. (Kletigt och bakåtkammat.)

Tyvärr somnade jag två sekunder efter att bilden ovan togs.

Vårt hotellrum var så nyrenoverat att jag inte kunde ta en enda mögelbild. Förfärligt. (Ni ser väl att den djefla mannen har legat i vänstra sängen med fötterna på morgonrocken? Total dekadens.)

I tunnelbanan såg det ut som i Beneath the Planet of the Apes. Fast liksom tvärtom.

Ser ni så fint lamporna smälter in i konstverket? Not.

Note to self: ta bild innan du börjar äta, det ser läckrare ut då. (Den stora mängden pommes beror på att de som låg på tallriken inte ens var ljumma.)

Här ser ni anledningen till att det alltid är kö till damtoan: killarna får kissa i grupp. (Det var kollektivtoa även på damernas, men får man verkligen trotsa skylten bara sådär?)

Ta en bild när jag kramar Dramaten! (Har hon joggingskor? Är hon inte uppklädd? Skandal!)

Under hotellfrukosten hann jag studera rökrutans beteende. Uppåtdragna axlar, ständigt stampande med rosa stövlar, armarna i kors. Lite som pingviner.

Vad tror ni har hänt här? (Muggarna till vänster blev bara fler och fler.)

Jomen. Vi såg alltså på Hamlet med unge herr Malmsjö i titelrollen. Om man ska se den? Jo, som en intressant happening kanske. Men den enda gången det riktigt bränner till är när Barbapapa Börje Ahlstedt plötsligt drar en monolog ur ”Fanny och Alexander”. Det må låta absurt, men var jättecoolt. Fast om man nu gör om hela Hamlet till modern tid med fula kostymer och stoppade soffor samt referenser till Dramatens 100-årsjubileum, varför får aktörerna då inte prata lite ... slappare? Jag skulle ha bett om denna replik om jag hade fått bestämma:

– Ur led är tiden, och det är då själva fan att det är jag ska fixa skiten.

Var glad medan du lever – man är ju död så länge

– Döööhden! brukar jag mullra ibland för att ta udden av allvaret.

Det är inte alltid populärt. Men jag kan respektera både död och sorg med en blinkning, så det så. Om mina gener inte spelar mig ett spratt, har jag runt 50 år kvar och det räcker gott och väl för att fundera ut en lattjo begravning och en cool gravsten. Kanske kan prästen och kantorn spela upp en liten dialog? (Fuska nu inte. Läs orden.)

Döden: Jag sågar ner ditt träd eftersom din tid är ute.
Skat: Det går inte, jag har inte tid.
Döden: Har du inte tid?
Skat: Nej, jag har min föreställning.
Döden: Den är inställd, på grund av dödsfall.
Skat: Men mitt kontrakt?
Döden: Ditt kontrakt är uppsagt.

Eller:

Mr. Praline: He’s not pining! He’s passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! He’s expired and gone to meet his maker! He’s a stiff! Bereft of life, he rests in peace! If you hadn’t nailed him to the perch he’d be pushing up the daisies! His metabolic processes are now history! He’s off the twig! He’s kicked the bucket, he’s shuffled off his mortal coil, run down the curtain and joined the bleeding choir invisibile! THIS IS AN EX-PARROT!

(paus)

Owner: Well, I'd better replace it, then.

Igår svamlade Swanberg för sista gången – i sin egen dödsannons.

”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar råttor är det en bra katt”, lär Deng Xiaoping ha sagt. Bara så att ni vet.

Humor och populärkultur kan förstås vara på dödligt allvar. Den vackraste begravningsmusiken jag har hört var t.ex. Sunny Side of the Street på min farbror Stens begravning. Själv funderar jag förstås på instrumentala versioner av Knocking on Heaven’s Door eller helt tvärtom Highway to Hell samt ont-style: italic;">Another One Bites the Dust. Sådär så att mina inhyrda gråterskor ler mellan hulkningarna.

Aaaah. Nu vet jag:

Just nu.

Tillägg från kommentatorsbåset:
Från Graham Chapmans minnesstund.
Robert Klein intervjuar Pytongänget om sorgen efter Chapman.
Massa rolig läsning.
(Tack Pseudonaja, Ö-helena och Cecilia N.)

Har jag en barnblogg?

Borde jag plötsligt skriva långa drapor om barnen?

Kort resumé:
Den djefla mannen är en Trötter.
Jag är Prosit.
Sextonåringen är Kloker.
Trettonåringen är Blyger.
Tioåringen är Glader.
Åttaåringen är Butter.
Femåringen är Toker.

Skatteverket är den stor stygga vargen och korven den har två! Snipp, snabbt sprut!

Ett försök att kliva ur garderoben

Ibland måste man sitta på bröllopsmiddag bredvid en otrevlig filmkritiker och låtsas som om det är helt ok att sitta bredvid en otrevlig filmkritiker. Ibland måste man på bio sitta framför en fjortis med ologiska skrik och skratt och försöka ignorera knasfnitter. Ibland måste man prata med en Greenpeaceaktivist på gågatan fastän man bara inte vill.

Och idag måste jag prata om handboll i radion fastän jag bara vill skrika BASKET! mellan varje ord. För handbollsspelare och basketspelare tycker av princip inte om varandras sporter.

– Handbollsspelare har fula skor, för små shorts och måste ha klister för att orka fånga den där lilla fjöntiga bollen!
– Tsst, basketspelare orkar inte springa i sina stora skor och enorma tröjor utan ärmar och förresten är det väl inge svårt att göra mål utan målvakt!

Men ok. Jag är inte den som är den. Om jag här och nu ska göra ett försök att komma ut ur handbollsgarderoben skulle det kunna låta så här:

– Förvisso är det larvigt med deras klister, men det fysiska spelet och tjuvtricksen vid niometerslinjen imponerar. Och Per Carlén var snygg på sin tid. (Se bild.)

Wish me luck, kanske kommer jag att i radiopratet kunna vara allvarlig och analytisk i några minuter och analysera gårdagens förlustmatch mot Hammarby utan att hötta med näven och be dem sluta göra stegfel och dubbeldribblingar hela tiden och istället koncentrera sig på den stackars målvakten som i tjock collegetröja och täckbyxor håller på att få solsting redan efter två minuter.

Typisk handbollsspelare (och mitt intervjuobjekt) till vänster. Typisk basketspelare till höger.

Någon mer som vill försöka tycka om något som ni inte tycker om? Välkomna in/ut i kommentatorsgarderoben!

Kycklingfrippa

I höstas struntade jag plötsligt i klimathot och välgörenhet och blev lite halvnarcissist när jag lade pengar på håret. Jag bad alltså frissan om några lite mörkare slingor i allt det solblekta.

Vips, kom jag hem och såg ut som en zebra. (Se bilden.) Efter en hel dags frissfnissande, gick jag tillbaka till frisörskan som trollade mig lite mindre kontrastrik. Under hela proceduren var jag förvånansvärt cool och obrydd – jag lutade mig bara lugnt tillbaka och läste tidningar och överlät mig till frisyrkompetensens drottning. Och blev nöjd.

Under den gångna helgen kom jag på att min nudelsoppefrisyr var alldeles för fransig, så jag gick till frisörskan igen. (Jaja. Efter att först ha räknat mina sista slantar, övervägt nödvändigheten samt tänkt på klimathot och välgörenhet. )

– Några ljusa slingor och klippta toppar! beställde jag, och lutade mig som vanligt tillbaka för att lära mig allt om Lindsay Lohan och svenska bönder i såpor.

När det var dags att tvätta bort färg och klet ur håret, pillade frisörskan lite på mitt hår samtidigt som hon sa:

– Å herregud!!! Åh ... förlåt, jag sa inte ”herregud” till dig ...

Men det gjorde hon. För jag hade fått knallgula slingor i hela håret. Ville jag att hon kanske nu direkt skulle börja om från början och bleka dem istället? Jatack.

Efter tre timmar var jag gul- och vitrandig med gamla zebraränder här och där. Jag ser ut som en polsk *host* ... snickare.

Sådant hus, sådan husägare.

Jag matchar vårt halvmålade hus perfekt med orangefärgade, ljusgula och vita ränder med svarta konturer. Jag ser ut som:

Mina kompisar Scarecrow, Nåldyneblomman och Thore Skogman i halmperuk.

Hur jag än bär mig åt, syns det gula inte på bild. Men tro mig, jag är knallgul som en påskkyckling i en risbuske. Det enda sättet att mildra det gula är att sätta fast rosa påskfjädrar i frippan.

Ska jag gå tillbaka och be att få lite gröna, blåa och lila slingor så att alla tror att jag är gul i håret som en liten påskhappening? Eller trillar allt hår av då? Siggan, Brittan, Sinead, Demi och jag.

Där fick jag för att jag inte tänkte mer på miljö och välgörenhet.

Anakronism?

Vad skulle du helst avstå ifrån?
	vattenklosett
	internett
	vett och etikett
pollcode.com free polls

Rösta hej vilt nu – och tack Gitto och Görel i gårdagens kommentatorsbås.

Svårformulerad hjärngympisk bokutmaning

Saom ”utmanar” ... men vänta nu. Är det inte dags att byta ut det ordet? Det handlar ju näppeligen om en utmaning. Att krypa upp på Himalaya eller bo i en väldigt liten soptunna är rejäla utmaningar – alltså en kamp eller en tävling.

Men det här handlar väl mer om en stafett?
Eller ett skickavidaretema?
Ett skepp kommer lastat med inspiration?
Kanske är det rentav ett hörfel så att vi egentligen skulle ha kallat det blogguppmaning?

Följ mig i förändringens vindar och kalla utmaningarna något annat – såsom vi har lyckats etablera sekrutt och fissla! Upp till kamp! Uppdatering: BLOGGKAVLE ska det heta! (Skapare: Ö-helena. Som vanligt.)

Nu ska jag formulera uppmaningsinspirationen bloggkavlen (den är lite luddig hos de andra):

Tipsa om din favoritbok för de små grå cellerna – en bok som funkar som mental styrketräning och som spär på (det eventuellt) existerande intellektet.

Och det tänker jag inte alls göra. Däremot ska jag berätta om hur feruktansvärt intellektuell jag är.

Svenska Akademiens ordlista, upplaga 9–13.

Somliga dagar slår jag upp olika upplagor av SAOL och jämför uppslagsord. Som juice. Och tejp. Man kan från ett hörn höra mig utropa HA! och NÄHE? samt DRA PÅ TRISSOR!

Svenska Skrivregler, som (pukor och trumpeter!) kommer i ny upplaga i höst!

På kvällarna tar jag fram skrivreglerna som ligger under kudden och läser här och där på måfå för att få sucka ”Håhåjaja, jag kan ju allt” eller ”Självklart, vem visste inte det?” och sedan somna med ett leende på läpparna.

Hendes Verden (1962).

Ibland läser jag böcker på utrikiska. Den gutturala danskan, t.ex. Eftersom jag har bott i Skåne i 23 år av mitt liv, tror jag mig behärska språket.
Inget kunde vara mer fel. Jag kan inte uttala rätt och får aldrig fram ”det danske stød” på rätt sätt och måste nästan läsa högt för att hålla mig vaken och koncentrerad. ”Hendes verden” handlar om allt en dansk kvinde behövde veta på 1950- och 60-talen och ... den kunskapen kan man säkert få användning av någon gång.

Se bara här på bilden ur boken – danska män har skägg i hela ansiktet, röker med händerna i fickorna pipor såsom Julia Cæsar lyssnar med hjälp av örontratt och så flyger små danska burkar med T-röd omkring i luften.

Men när är man då som intellektuellast? På toa förstås.

Jag är mycket förtjust i en av mina böcker från när jag låg i Lund. Den handlar om stilfigurer och jag har som mål att innan jag dör kunna rabbla dem alla med tillhörande exempel i bokstavsordning. Boken är ”Stilistik & stilanalys” och den är nästan alltid borta från toahyllan.

Peter Cassirers ”Stilistik & stilanalys” kontra ”Soldl Mtrl”.

Den bok som jag däremot på toa alltid hittar – i tron att det är den andra – är soldatinstruktioner angående materiel för armén. Snacka om mental styrketräning.

Äntligen dog Arthur C. Clarke!

Som vi har väntat!

När vi på Nationalencyklopedins redaktion runt 1989 kämpade på som värst med dölinjerna och faktiskt hade tagit oss igenom intervallen a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru och brv-car, var vi inne på cas-cob. Men i artikeln om Arthur C. Clarke blev det under all nattlig övertid fel. Vi tog död på honom:

Nationalencyklopedin.

En granne till Arthur C. Clarke ringde till redaktionschefen och sa att han (Arthur) i alla fall på håll såg helt levande ut. Tyvärr kopierade redaktörerna på Bonniers lexikon felet utan att kolla i rättelsebladet, så dödsfallet höll nästan på att bli sanning. Inte nog med det – sedan kom även Lexikon 2000 och skrev av samma fel:

Lexikon 2000.

Jag har ju de flesta svenska uppslagverk i min ägo eftersom det är som att ha många gympaskor, handväskor eller barbiedockor – man klappar på dem då och då och viskar uppmuntrande ord. Bara så att ni inte förväxlar just dessa i fallet Clarke:

Från vänster:

• Nationalencyklopedin (1989–1996).
• Lexikon 2000 (1995–99, omarbetning av Bra Böckers gröna lexikon).
• Bonniers lexikon (1995–99, ny upplaga av 60-talsversionen).
• Bonniers lexikon (1961–67).
• NE:s famösa rättelseblad som skapade krigsstilsrubriker.

Nu ska jag läsa ett rättelseblad. (Vi felfinnare har oftast rätt kul.) Hihi:

STÅR: Lars
SKALL STÅ: hans

Att gå i skolan på lördagar

Se här, ett ämne som jag inte vet något om emedan jag är så himla ung: sexdagarsvecka för skolbarn!

Wikipedia påstår att regeringen den 19 mars 1968 (jubileum!) lade fram en proposition om övergång till femdagarsvecka i skolan. Vid en snabb faktakoll visade det sig däremot att förvirring råder:

”Från 1930-talet pågick strävandena att förlänga skolåret från 34 till 39 veckor. Detta blev nationellt giltigt från 1959. År 1968 förlängdes skolåret med ytterligare en vecka. Samtidigt bör vi hålla i minnet att femdagarsveckan infördes 1967.”

Nå, det är tydligen snurrigt i luntorna för att man på prov införde femdagarsvecka för di små under 1967, och trots demonstrationer mot påfundet lyckades klubba igenom det 1968 för att sedan genomföra det i hela Sverige under 1969.

(Förklarande parentes: under 1960- och 70-talen demonstrerade man ganska ofta. Jag – som alltid har varit för betyg – hetsades i sexan till att under en vårlig snöstorm skolka för att istället demonstrera mot betygen. Dock drabbades jag plötsligt av en besvärlig snuva och fick stanna hemma.)

Jag frågar runt lite om hur det var att (så underligt) bara vara ledig på söndagar. Tänk bara på alla basketmatcher som inte hann spelas! Min pappa berättar:

”När jag läste två betyg (40 poäng) i kemi på Stockholms Högskola, som det hette på den tiden (1957) laborerade vi till kl 20 må–fr, men på lördagar fick vi sluta redan kl 17! He ble söm mötje laborerande, he.

En uppenbar skillnad i samhället som helhet var att fredagskvällen inte var en inledning till helgen, utan precis likadan som övriga vardagskvällar. Man fick som vanligt läxor till på lördag.”

Tant Britt, som var inneboende i Sundsvall, slutade 14:50 på lördagar. Det innebar att hon fick springa till bussen som gick hemåt kl 15. Hon fick alltså vara hemma endast ett litet skruttigt dygn per vecka.

Min svärmor berättar:

”Jag minns bestämt att jag i andra ring hade undervisning till 15:25 på lördagar. Veckans sista lektion var matematik – absolut bortkastat!

Jag cyklade varje dag hem på frukostrasten och mamma hade lunchen redo. Men på lördagar hjälpte hon till i som biträde i sportaffären och då gick jag hem till moster Elsa som bjöd på pannkakor (något min mamma aldrig hade tålamod att göra).”

Ok, man lider ju inte av något man inte vet att man saknar, som t.ex. lediga lördagar. Sägs det. (Mina barn lider förmodligen av att jag inte gör pannkakor.) Men jag lider banne mig av att inte alltid ha lediga fredagar. Och torsdagar. Kanske en och annan måndag? Äh, som man säger på skånska: ”jubbet bara sinkar”.

Nej, jag har inga djupare tankar om lördagsskola, annat än att det låter uschligt. Men jag har hittat ett klipp om en skola med fyradagarsvecka. Och en bild från när jag gick i 7A! (Men alltså aldrig på lördagar, för då spelade vi basket hela bunten.)

Övre raden från vänster: Mats J, Mats P, Bittan, Anki, Karin, Sussie, Ann-Catrin, Gun, Lattjo.
Mittenraden från vänster: Kicki, Maggan, Eva Se., Lotten, Eva Su., Lena, Helen, Janne, Johan W.
Nedre raden från vänster: Lars-Erik, Roger, Johan S, Raimo, Maria, Helena, Katta.

Se, massa eftertraktansvärda, ovanliga förnamn som man kan ta istället för Chonnie, Zahndrah, och Rhobijn: Ann-Catrin, Lars-Erik, Mats, Eva och Jan!

Rapport från denna morgon

Jag tar bussen hemifrån vid halv sju på morgonen. Rutinmässigt har jag numera via mobilen på radion i öronen så att

• jag hör mina radiokolleger säga ”snart kommer Lotten Bergman inrusande i studion”
• jag hinner bilda mig en uppfattning om det som har hänt i nyheterna
• ingen på bussen ska inbilla sig att jag är pratbar.

Jag säger hej till busschauffören (säg alltid hej till dem, rätt som det är kan du behöva vara kompis med en chaffis – och så kör de bättre med snälla passagerare) och sätter mig snabbt med imaginära skygglappar så att jag inte ska råka se någon som jag de facto vill prata med. Sedan hystar jag upp datorn, kopplar in modemet och mejlar i expressfart i en kvart.

Igår började busschauffören tuta hej vilt redan efter två minuter. Det var en liten bil som i hundra knyck kom över på fel sida i en kurva. Brööööööööööl! Sedan var det ett barn som gick över gatan. Bröööööööl! Lite senare var det en bil som vid ett rödljus inte startade med Anja Pärson-reflexer. Brhöööhööööööööööl! Maledizione inferno, svor jag på hemgjord italienska som sutte jag på en skoter.

Idag hann vi bara en knapp kilometer innan bussen bara sa skraaap, skriiiiitsch, huff, stånk och suck. Och inte kunde starta igen. Jag fattade ett sekundsnabbt beslut, hoppade av bussen, sprang hem samtidigt som jag ringde till radiostudion och flåsade:

– H-h-h... huff ... huff ... Lotten här. Bussen huff är trasig, huff. Kommer så fort jag hinner. Huff.

Sedan ringde jag hem och väckte den djefla mannen:

– H-h... huff, vakna ... huff, jag behöver skjuts till radion, bussen gick sönder. Huff.

När jag en liten stund senare sprang in i hallen, förväntade jag mig en god make som i startgroparna stod med isskrapa och ett älskligt leende. Men jag fann bara en nyvaken, sovskrynklig, lågsockrig flåbuse som noggrant granskade busstidtabellen.

– Ööööööh. Kandunte ta nästa buss?

I radiolurarna hörde jag samtidigt min kollega, som till hela Sörmland fnös:

– Jahaja, nu får vi se om Lotten Bergman kommer hit idag. Hon ringde nyss och påstod att bussen hade gått sönder.

Karlar, alltså!

Jag vill aldrig bliva stur ... chef

Ett chefsämne? Eller bara en självklar illustration?

Idag i radion ska vi prata om chefer. Men min erfarenhet av chefer är ytterst begränsad.

1. En chef var gammal och lite grå, lyssnade inte och envisades med att inte höja min lön. När chefen slutade, förstod jag att h*n verkligen hade jobbat precis som en chef ska.
2. En chef hade förvriden känsla för personliga revir. Vi viftade vilt med pennor och papper, men h*n stod ändå under vilda diskussioner på mina fötter med sin näsa inne i min mun.
3. En mellanchef klagade på allt från korrekt stavning till vintips till helgen på anslagstavlan. (”Du ska inte prata om sådant som andra kan bättre!” fick jag höra på utvecklingssamtalet.)
   

Min nuvarande chef är ett totalförvirrat geni som ideligen vill ha pussar. Ergo den djefla mannen. Hans chef är i sin tur jag, jag som tar jobb som inbringar för lite pengar och som jobbar mer än någonsin.

Lillasyster Orangeluvan, hon är chef och gillar det – bara hon får vara chef, spelar det ingen roll var hon jobbar. Broder Jakob är som jag, och vill inte för sitt liv ta ett chefsjobb. Jag skulle tacka nej till ett riktigt chefsjobb även om det skulle ge mig guld och gröna fingrar. Jag kan helt enkelt inte peka med hela handen, ge order och ta ekonomiskt ansvar. Fast nu hör jag kloka ord från sängplatsen intill mig:

– En bra chef säger inte ”gå dit” utan ”följ mig”.

Nåmen, hörni, särskilt ni som är chefer: varför vill man vara chef?

• Som chef tar man ju ett steg ut ur gemenskapen, för man kan väl inte vara kompis med alla som kallas underlydande även om de inte lyder?
• Man kan ju inte vara alla till lags, så varför vill man ta på sig ett yrke som gör människor missnöjda – för hur man vänder sig, kan man väl inte älskas av alla?
• Är det utmaningen som kittlar och sporrar?
• Är det hierarki-instinkten som driver?
• Eller ger chefsskapet högre livskvalitet?
  

Fotnot
Alla sammansättningar med förledet chef- har enligt SAOL ett foge-s utom två ord: chefdirektör (finlandssvenska) och chefredaktör.

Enligt Falstaff, fakir, är ett av de enklaste orden (med foge-s) riksdagsmannautskottsbostadstäderskevikariebarnbarnsbyxor. ”Ett svårare ord är däremot lejon. Detta ord är nämligen afrikanskt, och sådana ord äro alltid svåra.”

För åtta år sedan ...

... såg det ut så här:

Melodifestivalen 2000

Lägg särskilt märke till

• de komplett onödiga dansarna (speciellt trappövningarna till ”Gomorron”)
• Arjas ”sång”
• Lena Ph:s bröst som fortfarande var små som svalor som häckar
• Carola som ännu inte hade börjat skrika.

Jag, som ju faktiskt har följt festivalspektaklet sedan Eldkvarn brann, är ledsen för att jag inte längre är lika engagerad. Jag har i mina gömmor alla kvällstidningar med vinnare sedan jag-vet-inte-när och spelade till runt 2000 in alla tävlingar på video. Men nu? Äh.

Hoppas att det händer något riktigt, riktigt lattjo ikväll. Men vinner Christer Sjögren ska jag äta upp min blogg.

Jag (som alltid har fel) tippar: (med hur mycket fel inom parentes)

1. Pirelli Perelli Perrelli med den lilla, lilla klänningen och de höga, höga klackarna. (rätt)
2. BWO med den vackre, lille sångfågeln och skäggtrollet samt anonyma kuttersmycket. (3:a)
3. Nordman med trallalalala-refrängen. (6:a)
4. Sanna som väl egentligen sjunger bäst av alla? (2:a)
5. Frida M som ... jag inte minns. (10:a)
6. Sibel med mest fladdertyg. (7:a)
7. Rongedal som jag verkligen gillade eftersom min musiksmak tydligen suuuger. (4:a)
8. Linda Bengtzing som var väldigt snygg i det skotskrutiga. (5:a)
9. Amy Diamond som ju borde ha fått en mycket bättre låt. (8:a)
10. Christer Sjögren som ... oj, jag måste gå på toa. (9:a)

OBS – Tippandet speglar alltså inte min musiksmak utan är bara ännu ett försök till framtidsseende. Smaken finns i kommentatorsbåset och är av allt att döma frapperande dålig.

Platsen med sämst täckning i Sverige

Lyft blicken nu, koncentrera er och gissa vilken plats jag menar i rubriken. Ok, läs nu vidare.
Jag är på väg hem efter en tillställning i ett av de mer märkbara och kända landmärkena i Sverige. Det var för att fira ett avslutat redigeringsjobb som handlar om något som under de senaste tre åren har påverkat nästan varenda svensk.

I entrén möts jag av vackra ting.

Älgarna demonstrerar inte.

Lite längre in i byggnaden tryckte jag på knapp 28. Nästan som i N.Y. va?

Mot min vana älgade jag inte in i festlokalen i jeans och hoodie utan var klädd som en normal människa. Och normala människor presenterar ju normalt sett sin normala klädsel som en s.k. dagens outfit. Ok, jag är inte den som är den.

Utanför toan tog jag tio helt misslyckade bilder till alla andra kissande damers förtjusning. När de erbjöd sin hjälp, var jag ju tvungen att tacka nej eftersom fotograferingsassistenter inte ingår i outfitkonceptet.

Empireskuren klänning från Cubus, dödskalleamulett som Trettonåringen har lånat ut, ribbstickade kalasbyxor och rea på rea-stövlar från ... öh, har jag glömt.

Under middagen lärde jag mig att alla gotlänningar (och inte vi i gnällbältet) är gnälliga av naturen, att XX-partiet är orsaken till all ondska i världen men att XX-partiet är orsaken till allt gott i världen.

– Men hörni, vad tycker ni om hockeyslutspelet? försökte jag.
– Men skulle inte Paggan komma ikväll? sa någon annan.

Och nu till mobiltäckningen. Under middagen var vi alla som vanligt beroende av våra mobiltelefoner – men all täckning var som bortblåst. Vi jämförde antal pinnar och några operatörer verkade ha effektivare vågor än andra. Men att få kontakt med yttervärlden var som att försöka ringa instängd i en blylåda i en tunnel i Petiknäs.

Var var jag?

I Kaknästornet.

Hyfs och tjafs

Ring ring!

Det ringde i den vanliga telefonen hemma. Då är det 1) en säljare av något slag 2) någon som vill tala med de minsta tre barnen. Det spelar ingen roll – jag svarar motvilligt vem det än vara månde.

– Lotten Bergman.
– Öh ... hej, det är Robin. Jo att vahettere ...

Det blev tyst och jag hörde musik i bakgrunden. Jag känner ju ingen Robin, men tänkte att det nog är någon som är lite blyg och tänkte att jag skulle kunna hjälpa honom:

– Hej Robin, vem söker du?
– Jo alltså sommarjobb, har du ... ni ... ni ... menar jag ... sånt?
– Nej, tyvärr, vårt företag är så litet och vi bru...
– Jomen alltså jag letar efter sommarjobb. Jobb på sommaren.
– Jo, jag förstår, men vi jobbar nästan inte alls på sommaren eftersom förelä...
– Men kan jante ... alltså, vad skulle jag kunna göra?

Sedan följde en absurd ordväxling där Robin hela tiden avbröt mig och jag tålmodigt förklarade att vi varken hade råd med eller behov av sommarjobbare.

– Du, Robin, hur gammal är du?
– Nästan 17.
– Ok, du vill inte ha lite ströjobb med gräsklippning och ...
– Nä, fan heller! Jag ska bara jobba med data.

Nu är Robin inte den ende som ringer till oss. Men hej och hå allihop: presentera er med för- och efternamn, berätta tydligt om era kunskaper och acceptera ett nej!

Vi får mejl också:

kan ja ringa dig ?
är du bra på att skriva CVn?
jag skulle jätte gärna vilja göra ett och tralalala.
har tänkt på nåt inom data kanske?

Jag ska banne mig skriva en vett- och etikettbok. ”Det var annorlunda förr ..?”

Blandade småhopp på morgonkvisten

Jag sitter här och klockan är före sex. Med gröten och teet och morgontidningen och så lilla radion med den dåliga antennen ... Och plötsligt spelas ”Sailing” och jag blir 11 år igen.

Se en ung Rod i ögonskugga och puffärmar, vilt flaxande (1975). Han säger numera att nääää, av det där 70-talet minns han faktiskt inte ett jota. Man anar det.

Precis så här i ottan och ensam satt jag ju när jag var liten! I trean, fyran och femman gick jag nämligen i en skola som innebar promenad och buss eller låååång cykeltur medan resten av familjen hade närmare till jobb, skola och dagis. (Och ja, jag hade förstås halm i skorna fastän det varje dag var snöstorm.)

Men nu ska jag ju inte till skolan utan få åka till mitt morgonradiojobb och prata strunt.

Halå, hörni. Musik på radio. Vad vill man inte höra? Jag blir nämligen alldeles matt när i mina öron helt fel musik spelas där jag står i studion. För att inte färga era åsikter, ska jag inte berätta vilken musik jag menar.

1. Vilken musik vill man inte höra?
2. Byter man kanal om ”den där jävla dunkadunka” eller den där mesproppslåten återkommer för tredje gången samma vecka?
3. Struntar ni helt i radiomusik kan ni väl berätta om ny, bra musik istället!

Ser man på, nu kom den djefla mannen upp ur sänghalmen (samma halm som när jag var liten förstås).

– Morrn. Vad du är tidig!
– Mhm. Jag vaknade av att jag hade en cd-skiva innanför tröjan.

Runstil behärskar jag heller inte längre

Jodå, när jag var utbytesstudent i USA imponerade jag på omgivningen genom att skriva runstil. Jag minns idag inte varför jag lärde mig konsten eller när jag glömde bort den eller varför jag inte istället satsade på ett utdött språk som latin. Naturligtvis trodde alla i Dallas att vi i ”Schweiz” hade ett alldeles eget alfabet och efter någon månad slutade jag att säga emot.

Nu har jag trillat över en sajt som listar sådant som man kan eller kunde men som man nuförtiden faktiskt kan glömma. Obsolete skills. (Fast först med idén var Scobleizer.)

Utan att tjuvkika på sajten ovan för mycket kommer jag på ett par exempel:

• Jag minns hur det var att sätta in en ny film i en kamera och dra den precis lagom långt så att den inte flärpade loss och stod och stampade på ett och samma ställe. Vi väntade i eoner av tid på att den löstagbara blixten med ett högt pip skulle orka ladda om för ett nytt ”fotografi”.
• Att ringa med en nummerskiva trodde jag var busenkelt. I lördags lärde jag mina tre yngsta barn denna färdighet, vilket kostade en och annan peng till Melodifestivalen. Jag försökte få dem att förena nytta med nöje och ringa till gamla släktingar, men ”nej, vi vill inte prata i telefon”.
• Tänk er att med darrande händer sätta på en LP-skiva eller stoppa in en hålförminskare i en EP. Vår skivspelare gick sönder för tio år sedan och alla plattor ligger i två stora flyttkartonger i källaren. Förmodligen har de möglat i nederkanten ... och ingen bryr sig.
  
• Vem har inte layoutat en tidning med sprejklister och gnuggbokstäver?
• Att hantera en rullbandspelare var enkelt – men minns ni spaken som man spolade fram och tillbaka med?
  
• Det är en bedrift att snyggt pensla tip-ex ur en flaska som har fått stå lite för länge så att färgen är lite klumpig och torr. För att inte tala om att sätta in ett nytt raderingsband i skrivmaskinen!
• Mangla lakan har jag inte gjort många gånger, men jag vet att det är viktigt att vika rätt från början. (När jag var tio år manglade jag pappas skjortor i tvättstugan på Hertsön, vilket var mindre lyckat.)
• Att poppa popcorn i kastrull var kul. Fastbränningsrisken var hela tiden stor och så fort man lyfte på locket för att kolla, hoppade några popcorn ut.
• Varje kväll skulle man vrida upp armbandsklockan, men inte för långt för då gick fjädern sönder.
• Träskokunskap! Alltså att obehindrat gå med en till hälften lossnad sula, att inte halka med träskor utan sula baktill, att springa ifatt bussen utan att tollorna föll av. Allt kunde vi!
  
• Men det svåraste av allt var att äta Eterna utan att sätta damm i halsen.

Rullbandspelare. Those where the days.

Nå. Vad hette apparaten som var stor som en trea på Söder och som man lade en bok i så att whoooff, syntes den uppslagna sidan i jätteformat på en filmduk? (Här är det alltså inte kunskapen att sköta apparaten som har gått förlorad utan mitt minne som har kajkat ihop.)

Uppdatering: Episkop! Eller balloptikonapparat! (Tack Örjan!)

Jag har också en skruv lös, så det så

Ända sedan hakke förra veckan berättade att han har en skruv lös som tycker att jordnötssmör passar bra med kaffe, har jag funderat. Jag måste ju ha en skruv lös jag också. Om inte annat så vill jag ha en skruv lös bara för att få berätta om vad den tycker om. Ok:

Jag gillar verkligen inte nötglass och verkligen inte kolasås. Men tycker att det är helt ok med regnväder.

Fast hur vrickat är det? Inte särskilt. Så jag funderade en stund till.

Så kom jag på det – jag skulle trots att jag har fem barn ändå vilja ha fler. Den djefla mannen är på min order steriliserad, så det är alls inte aktuellt. (Det var ungefär som när någon som är begiven på vin säger ”Åh, öppna inte en till, då kan jag inte låta bli att dricka” eller som när folk inte tar ut pengar för att de då måste göra av med dem.)

Jag sneglar på små barn i barnvagn och tänker att jag nog skulle kunna sno hem dem utan att skämmas. Jag går omkring och hoppas att jag ska möta ett en liten flicka med svavelstickor som behöver räddas av mig och jag njuter som mest när grannbarnen kommer hem till oss så där så att alla toaletterna är upptagna samtidigt, alla bananerna tar slut och joller blandas med målbrottsröster. Häromdagen, när jag fick en ovanligt oansenlig hicka, kändes det lite grann som när jag var höggravid och barnet där inne hickade. Plötsligt tänkte jag helt seriöst att jaaaaa, jag är nog gravid igen, vad kul, redan i nionde månaden. Ett marsbarn!

Pfuh. Jag har en skruv lös.

Föräldrauppror som rebellrevoltör?

Jag attackerar min Femtonåring med frågor om hur man idag revolterar mot sina föräldrar. Han berättar om emo (med vederstyggligt plural: emos) som färgar håret svart, svärtar ögonen och har svarta kläder (tajta brallor) med röda detaljer och helst converseskor. Tydligen vill emosarna inte själva kallas emo utan bara ”alternativa”.

– Om du skulle vilja revoltera mot oss, hur skulle du göra då? frågar jag honom.
– Va? Varför skulle jag vilja det? svarar han och pekar på först sina jeans och sin hoodie och sedan på mina exakt likadana jeans och identiska hoodie.
– Alltså, du vill ju inte vara som vi töntiga vuxna – hur skulle du kunna markera det?
– Ok ... öh, propellermössa och alldeles för små kläder?

Hopplösa unge. Swingpjattar och nalensnajdare gled ju runt i stora kavajer och hattar på 1930-talet – ska jag kanske tipsa honom?

Mods år 1964.

Raggare, skinnknuttar, mods, punkare, hårdrockare, syntare, hipphoppare och den mystiska grupp som nu har jeansen på halva rumpan har följt – alla för att (väl?) irritera den äldre generationen. Långt hår, yviga polisonger som går vilse i mustaschen och borttappade bh:ar har förstås följts av rakade skallar och en och annan strut- eller balkong-bh.

Nyss lärde jag mig att det i början av 1900-talet fanns en ungdomsgrupp som hette Wandervögel (ja, plural med umlaut). De levde sunt och enkelt och idkade friluftsliv och sjöng trevliga sånger i protest mot den äldre generationens konstlade, tillgjorda liv. Nämen så trevligt!

– Nä nu jävlar ska jag irritera mina föräldrar!
– Ja! Låtom oss tillsammans sjunga en sång och gå en promenad!

Så, ack bloggläsare, hur har ni revolterat?

Jag själv och mina barn är dåliga revoltexempel. Jag skolkade visserligen under tre månader den första terminen i gymnasiet, och visst hade jag supersnäva jeans ... men annars är det ont om rebellerfarenheter. Den djefla mannen revolterade genom att tvinga sina föräldrar att inte titta på tv. Det värsta jag kunde ha gjort mot mina föräldrar hade nog varit att konsekvent stava fel eller strunta i regeln om dubbelt supinum.

Om detta hade varit mina föräldrar hade jag bara behövt kamma mig och stryka en knytblus.

Fotnot:
Ordet ”hiphopare” (se ovan) stavas inte med fyra s fyra p. Men det tycker jag att det ska.
Tillägg:
Man lär sig massor om emosar i kommentatorsbåset.

Igår kom jag på en sak

Igår på väg till radion satt jag som vanligt och mejlade och surfade. Resan tar bara en kvart, men jag hinner fantastiskt mycket samtidigt som jag har radion i öronen och skygglappar så att jag inte ser någon som känner mig och som vill tala om livet och vädret. Jag är alltså helt komplett asocial 06:31–16 06:46. Då tä...

Nej, det var ju inte det jag skulle berätta om.

I radion yrade vi om hur vi älskade våra Macdatorer och hur konstigt det är att materiella ting kan generera så starka känslor och att det känns som om vi numera inte kan leva utan datorn, när en av de andra på redaktionen rusade in och sa att vi ju var på tok för sakfixerade för hon kunde i alla fall inte leva utan sin Leffe. Helt korrekt, sa vi och försö...

Men det var ju alls inte det jag skulle berätta.

Efter radiojobbet kastade jag mig på tåget för att åka till Stockholm och föreläsa. Jag åt en utsökt macka med brie och salami, men fick en chock när allra sista tuggan bestod av en oliv i en jättestor smörklump. Mannen bredvid mig vi...

Fast nu kom jag bort från ämnet.

I föreläsningslokalen var stora vita tavlan ovanligt kletig och svår att sudda ut när jag kom dit, så jag bad om en sådan där sprutflaska som sprejar bort gamla anteckningar – och som får mig att verka noggrann och renlig. ”En som bryr sig om att the white board ser fräsch ut måste vara synnerligen kompetent” ska deltagarna tänka. Det första som hände var att när kurssekreterarna strömmade in, lyfte en av dem på huvudet och drog ett djupt andetag.

– Åååh! Här luktar det ju ... sprit! sa hon med ett förväntansfullt leende.

Men inte var det sprit jag skulle berätta om. Utan om en av kursdeltagarna.

Ibland står jag inför en grå massa och talar utan att någon utmärker sig förrän efter kanske tio minuter. Ibland är det en arg karl med armarna i kors längst fram till höger som sätter stämningen tills jag börjar berätta om citattecken, för då blir alla på bra humör. Men igår behövde jag inte titta på någon annan än Bodil, som satt någonstans i mitten. Här är mitt kärleksbrev till henne:

Bästa Bodil!
Du är den i särklass bästa åhörare jag någonsin har haft. Visserligen sa du inte ett ljud under föreläsningens tre timmar, men du såg från första sekund helt salig ut. Du log, du lade huvudet på sned och rynkade pannan, du gapade av förvåning, du ruskade på huvudet och jag tänkte att snart skriker du Halleluja! och ställer dig upp med armarna uppåt sträck som jag när vi gör mål i VM.

Tack!

Och detta är vad jag kom på: jag älskar Bodiltyper.

Inte Bodil, men ett liggande halleluja.

Nostalgitripp en bit down memory lane

Peter noster Studioman pekar med hela handen och säger åt mig att minnas vad jag gjorde för 5 respektive 10, 15 och 20 år sedan. Men orka.

Primaaaalskriiik! (Fast okejrå.)

Katarina Witt vann i OS 1988. Jag är inge vidare på att åka skridskor.

1988

Jag och den djefla pojkvännen bodde i en ljuvlig vindsvåning i centrala Lund och jag fick plötsligt jobb på Nationalencyklopedin. Jag hade enorma axelvaddar i 317 festutstyrslar och kunde nästan gå i högklackat.

”Måndag hela veckan” hade premiär 1993. Jag fyller år på Groundhog day. Varje år!

1993

Jag och den djefla mannen bodde i en bostadsrätt men längtade efter hus eftersom den förstfödde var ett år och den andrefödde var på väg. Jag var redaktör på NE och njöt av yrkeslivet som dock krävde 30 timmars övertid varje vecka. Drabbades av magsår för andra gången. (Första magsåret kan jag inte berätta om för det hände ett år som inte ingår i denna uppgift.)

Frank Sinatra dog 1998, men jag sörjde inte särskilt mycket.

1998

Jag och den djefla mannen bodde i en skånsk villa som vi inte trivdes i och anade inte att vi snart skulle komma att köpa ett hus i en mellansvensk stad som vi tidigare aldrig hade satt våra fötter i. Jag var fortfarande redaktör på NE, men vårt lilla företag var redan två år gammalt. Den tredjefödde var däremot bara ett år. När han föddes lappade jag förresten ti... oj, nu gick jag händelserna i efterskott.

Arnold blev guvernör och klenare 2003.

2003

Jag och den djefla mannen bodde i den stökiga Villa Villekulla där vi bor idag. Vi försörjde oss på föreläsningar och den fjärde- och femtefödde var fortfarande små. Jag ammade och spelade basket, vilket är en skumpig kombination.

---
Om tio år då? Ptja, 2018 är jag bara tio år äldre. Förmodligen gör knäna fortfarande ont och förmodligen är jag fortfarande trött och går aldrig i högklackat. Men säkerligen bor jag kvar där jag bor nu, i ett till hälften målat hus med blommiga plastgolv. Ben Affleck är president i USA och Alla Pugatjova är president i Ryssland och i Sverige regerar bloggarna.

Jajajajaaaa: mitt jobb

Abbes pappa formar händerna till en tratt och ger oss alla order att berätta om vad vi till mans har för yrke. Jag drar som vanligt vid ordergivning något gammalt över mig, ynkar en liten stund och gör sedan som jag ska.

Så här hade jag velat skriva:

”Jag är som ni alla vet en världsberömd skådespelerska. Sedan fem år jobbar jag endast med Johnny Depp. Kalla mig petig, men så är det när man faktiskt inte längre måste jobba för brödfödan.”

But no. Jag jobbar helt enkelt häcken av mig.

1. Radioprat februari–juni. Det innebär att jag kl. 07–10 står i en radiostudio och lattjar med lyssnarna och spelar inte särskilt upphetsande musik. Som jag inte själv får välja.

Min roliga kollega Zoni vid spakarna.

Att hitta på pratämnen och formulera sig är bara roligt och intressant samt okomplicerat. Att inte somna stående kl. 10:15 är däremot nästintill hopplöst – detta jobb sliter på hjärnfunktionen som en rejäl fylla, vilket komplicerar planeringstiden fram till 12:00 när jag får gå hem. (Jag hoppas att tröttheten bara beror på att jag är ovan.) Betalningen är kass om man som jag bara jobbar fem timmar per dag och är frilans med eget företag som kostar pengar.

2. Skriverier för t.ex. Språktidningen. Det är hur lätt som helst och en dans på rosor. Och ger yttepyttiga kaksmulor när det gäller betalning. Om jag fick välja, skulle jag skriva en artikel per dag och sälja dem för 100 000 kr styck. Realist har jag aldrig varit.

3. Redigering av text – jag arbetar som en redaktör och tvättar bokstäver som besudlats med språkfel i allt från offentliga utredningar till kokböcker.

Del av älskade SIS 03 62 01.

Det sker numera oftast rakt in i datorn, men jag tycker mest om att skriva röda korrekturtecken på papper. Det får mig nämligen att se kompetent ut, vilket jag alltid är men inte ser ut att vara. Betalningen är ok eftersom jag njuter så vansinnigt av att inte behöva resa mig ur sängen för att börja tjäna pengar. (Pun not intended.)

4. Föreläsningar om moderna skrivregler – om hur man skriver roligt, om hur man skriver i största allmänhet och hur man gör för att i skrift göra sig förstådd på ett informativt sätt. Och mina föreläsningar äro de roligaste. Därför tjänar jag relativt bra på dem. Problemet är bara att nu när jag jobbar i radio så mycket, måste jag tacka nej till föreläsningar. Nä, jag kommer aldrig att bli rik på pengar.

5. Bloggand... eller nej, det räknas kanske inte som jobb? Eller kan man ta upp sådant som tar tid och som man har nytta av men som inte genererar någon inkomst? Ok, nej.

Ni som nu svarar på denna s.k. utmaning, kan väl lägga till vad ni skulle vilja ha för yrke? Jag gör så här:

6. Basketproffs i USA hade jag velat vara.

Pling plong, en låttext, trallalaaa

Jag har hittat en blogg som jag önskar att jag hade hittat på själv: Rimbloggen, som analyserar låttexter. (Se hääär bara – jag var ju på G.) I årets melodifestival har vi hört månget nyskapande rim. Och ett bra: ’ursäkta’ som rimmade på ’perfekta’ (Fronda).

Men kanske är detta tidens tecken bara en liten revival för ljudrimmen with a twist, där Stenmarck med bror är herrar på täppan? För om man sluddrar lite på dentaler, frikativer och assimilationer så rimmar ju hårt på gråt, bakut på sjukt och straff på haft.

Mitt bidrag i den nya vurmen låttextnostalgibloggning® är Agnetha Fältskogs ”Doktorn”. (Bosse Carlgren skrev texten.) Nu kan ni inte – som man plägar göra när man läser romaner med insprängda dikter eller recept – bara hoppa över sången. Ni måste läsa.

Doktorn, jag är fast i en vana
Ja, ingen kan ana
vad jag har det svårt
Ni hypnotiserar folk mot laster
Det sa min faster
som pimplade port
Nu måste jag få en tid.

Åh snälla doktorn, mmm doktorn
Hjärtat slår, kan inte gå i trappor en gång
Doktorn, mmm doktorn
Kanske det har gått för långt
Åh doktorn!

Har försökt dra ner konsumtionen
Men situationen har blivit prekär
Förr i världen räckte ett i veckan
Nu blir det minst två om dan ungefär
Jag är nog ett hopplöst fall.

Men snälla doktorn, mmm doktorn
Har försökt med snask men jag blev tjock som en gris
Doktorn, mmm doktorn,
Snälla hjälp mig på nåt vis
Åh doktorn!

Ständigt så vaknar begäret igen
Och då måste jag bara ha
Men när jag darrande tänt ännu en
Känns det bra, mmm.

Hundratals har slutat att röka
Som fått försöka på doktorns klinik
Mitt begär är inte cigaretter
Och inte tabletter, jag är nog unik
Men gör ett försök ändå.

Jag ber er, doktorn, mmm doktorn
Ta er an mitt fall så jag kan hoppas igen
Doktorn, mmm doktorn
Snälla vänj mig av med män
Åh doktorn!

Snälla doktorn, åh doktorn!

Eh. Ni ser ”ett” där uppe som jag har rödmarkerat? Hon tänder (på) män, darrar och knarkar dem och ... jahaja. Tänk att det förstod jag inte alls när jag var liten. Jag var mest koncentrerad på den där fastern som pimplade port, för en sådan hade även jag.

Lyssna, vetja.

Uppdatering
I kommentatorsbåset har AB skapat kommentaikun.
Uppdatering igen
AB är på hugget – läs i även om gökungekommentar. (Nej, ingen bryr sig ett dugg om ”Doktorn”.)

Äckelpäckel och ideellt arbete

– Äntligen fredag! tjoar man.

Sedan blinkar man till och så är det måndag morgon.

Denna helg (liksom alla andra) är det basket och basket och basket. Ungdomsmatcher, damligamatcher, herrmatcher och kioskförsäljning samt golvsopning. Ideellt arbete is my middle name. När basketen tar slut, är det orienteringssäsong. Då städar vi djurparken.

Här sitter jag i sekretariat med en tidtagningsdil... pinne. Men det gäller att inte titta på den, för då blir logiken helt fel. Sedan när är rött färgen för start?

I pausen mellan två matcher hittade jag och en tvåmetersman (vars fötter inte fick plats på bilden) en soffa med perfekt utsikt mot planen och uppvärmningen. Klart att man tar fram datorn då.

Snart ska vi gå in här och hämta vatten till kaffekokning åt sponsorerna. (Nu kommer den egentliga anledningen till att jag bloggar direkt från basketläktaren.)

Stans sporthall är inte ny. Den byggdes 1956 och borde liksom Borg & Stenmark ha pensionerats för ett tag sedan. Speakern måste artikulera som en talpedagog för att publiken ska höra. Man ser extraväggar som är uppbyggda av omålad plywood, damm och smuts i många hörn samt handbollsklister överallt ... men man ser inte många tekniska finesser. (Det är alltså samma hall som jag var i på Kentkonserten i torsdags.)

Här är vasken där vi hämtar vattnet till kaffet ... (klicka gärna för förstoring).

Månne får jag nu skäll för att jag har offentliggjort detta. Men det är faktiskt för läskigt för att inte berättas om. Hur noggranna vi än är, hur mycket vi än sköljer och putsar, är risken stor att en och annan kemikaliebasilusk smyger sig ner i kaffet. Fast det kanske bara rensar tarmarna?

Troglodytrepris

För drygt två år sedan blev jag skitförbannad, och igår fick jag anledning att i morgonradion berätta om hur det gick till eftersom jag blev ... ehrrrm ... påmind om den inte särskilt muntra höstdagen 2005. Så här var det:

Jag skulle ta ett förmiddagståg till Stockholm, och var tvungen att ta bilen till stationen. Redan här är förutsättningarna dåliga: parkeringen är alltid full och inte ens om man som jag är i god tid, är det riskfritt. Men denna dag hade jag tur – en tjej med dåligt bilsinne höll i en liten pyttebil på att backa ut för att lämna en plats till mig. Förmodligen svettades och svor hon, för det tog en halv evighet och hon betedde sig som om den lilla bilen var ett truckmonster med tre släp. Skriiiitsch sa det i växellådan. Men jag satt lugnt och väntade, med bilen i rätt svängposition och med blinkern blinkande.

Precis när tjejen lyckades backa ut, kom en idiotkarl och snodde parkeringsplatsen rakt framför mina ögon.
Och det var då jag blev arg. Jag klev ur min bil och knackade på karlns fönsterruta.

– Flytta dig härifrån! Du smet ju förbi mig och tog min plats! sa jag.
– Hur skulle jag kunna veta att du ville ha den?
– Jag stod ju och väntade med blink...
– Jaja, men det kan inte jag ta hänsyn till! Jag måste med tåget, sa han.
– Men jag måste med samma tåg! Jag har 100 personer att föreläsa för!
– Det kan jag inte ta hänsyn till! sa han, klev ur sin bil och låste den.
– Skitstövel! Förbannade skitstövel! sa jag, men gav upp eftersom jag ju hade bråttom till tåget.

Men. Jag hann inte med tåget och kom försent till min egen föreläsning, vilket är ytterst olämpligt när man är egen företagare och mån om sitt rykte. Min hämnd blev att jag

• lade ut en arg text liknande denna på min dåvarande blogg
• genomgående kallade idioten för troglodyt
• kollade upp troglodytens registreringsnummer
• mejlade hans företag för att berätta hur en viss anställd betedde sig med tjänstebilen.

Sedan väntade jag. Det tog inte lång tid innan troglodyten mejlade mig och berättade att han

• ju hade haft feber och mådde dåligt och därför inte visste vad han gjorde
• var på väg till ett läkarbesök
• hade ljugit och alls inte skulle med tåget
• hade barn på samma dagis som jag.

Nämen så trevligt. Slutet gott, allting gott? Jag förlät honom. Och tänkte inte mer på det. Men igår när jag i arla morgonstund satt på bussen och mejlade och läste bloggar, kom en i mina ögon helt främmande man fram till mig, tog mig hårt i handen och frågade om jag visste vem han var.

– Ööööh, neeej. (Men det är bombis en radiolyssnare som ska ge mig beröm, hann jag tänka.)
– Det är jag som är troglodyten.
– Ojoj, ojoj. Nämen. Haha! Men hoppa nu av bussen så att du inte missar tåget! sa jag uppriktigt.

Fast visst hade det varit coolare om jag hade sagt det med en röst som dröp av ironi?

Uppdatering
Ha! Jag är förföljd! Kolla i kommentarerna!