Jag svarar så himla utförligt på alla frågor

Bloggvärldsbloggens bloggenkät 2006

Jag veeet. Det är många bokstäver.

1. Hur länge har du bloggat?
På ”riktigt” är det prick ett år sedan jag började: den 1 januari 2006. Dessförinnan hade jag en hemgjord sak utan kommentarer eftersom jag var rädd för kommentarer och det ansvar de innebar. Dessutom har jag med min djefla man bloggat bokrecensioner, interna familjerapporter och graviditetsberättelser. Barn nr 3, 4 och 5 fick även hela förlossningssajter i bloggformat eftersom jag har elefantgraviditeter och var trött på frågan ”har det hänt nåt?”. Även basketklubben har bloggdrabbats. Ja, det är en farlig farsot, detta.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Ber om ursäkt, men jag minns faktiskt inte. Vad har jag för bild av kolumnister på DN? Vet inte … de snusar kanske. Vad har jag för bild av lågstadielärarna i Eslöv? Ptjaaa, jag vet inte … de har kanske glasögon. Vad har jag för bild av tyskar med ovanligt små fötter? (Det här var roligt, vilka andra kategorier skulle man kunna hitta på? Kom igen, läsare, bidra med andra grupper som man har svårt att skapa sig en bild av!)

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Inte har jag förälskat mig i en blogg, heller! Däremot blir jag storligen stolt och nyfiken när några som jag mer eller mindre känner bloggar: Bästisgrannen, VBK, Louise, Ami , Ica och svärmor.

Förälskad? (Jag rynkar pannan och munnen och försöker känna efter igen.) Kanske Embryo. Liiite.

Men nej. Förälskelse är mer himlastormande för mig, sådär så att jag har svårt att tänka på annat. Mitt problem är snarare det motsatta. Vad det än gäller, börjar jag ideligen tänka på annat. Jag är dålig på att fokusera, kan man lugnt säga.

4. Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
Jag läser dem inte. Men ok, nu väljer jag ett på måfå: 10 januari 2006. Känsla? ”Ah. Vad roligt.” Det är precis som med mina dagböcker. Nu tar jag fram en från när jag var 13 år och läser … hihi … ah! ”Vad roligt!”

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Det är alldeles för många egentligen, runt 200. Sorry, men layout är totalt bortkastad på mig – jag läser bloggarna i min RSS-läsare där allt ser likadant ut. Jag är helt ickenostalgisk och raderar ”prenumerationer” utan problem hela tiden – och ersätter dem blixtsnabbt med andra.

6. Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?
Men var går denna gräns? Är Anne-Maj en dagboksblogg trots att hon har ett tydligt ämne (som varande dövblind)? Ok, jag ska inte ifrågasätta frågorna: 60 % av dem jag läser är mer dagbok än ämne. Av dessa 60 % är 97 % ypperligt underhållande och välskrivna. Av de 3 % som jag ändå läser är 1 % måste-bloggare som har en av mig definierad ”speciell kvalitet”. Av de 2 % som är kvar kommer jag att om två sekunder radera 98 %. Nu är det några promille här och där som ligger och skramlar på botten av bloggläsarkistan, och dem ska jag kolla in en annan dag. Bafatt.

7. Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om.
Får jag ta två? De ohyggligt produktiva Salt och Stationsvakt.

8. Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om.
Översättarhelena.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Joorå. Fast mina föräldrar läser inte så ofta. Olles bröder läser inte heller. Men mina syskon läser … Mina kusiner läser – vilket jag inte visste förrän i somras. Jag måste faktiskt fråga ”mina närmaste” vad de tycker. Olle (alltså min djefla man) tycker mycket, mycket om det.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
För att kunna svara på denna fråga (och förra, egentligen) skulle jag behöva samla folk runtom mig för att ha ett bloggrelaterat samtal. Men så umgås vi inte, vi som känner mig. Det finns i min värld två varianter av bloggprat:

1.
– Läste du vad jag bloggade om igår?
– Nä. jag läser inte bloggar, du skriver för mycket.
– Ok. Hrrrm. Lite mer sås?

2.
– Jo, hörni, jag måste berätta om en rolig sak som hände går!
– Jaha, men det läste jag väl om på bloggen? Det där om spindeln? Ja, det var roligt.
– Vad bra. Hrrm. Lite mer sås?

Men jag kan intyga att allt jag skriver är sant. (Jag intygar alltså något om mig själv. Får man det? Kan man det?)

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? I så fall: tänjs den gränsen hela tiden?
Jag har en perfekt och ickedefinierad gräns som går i sicksack.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.
Ska jag alltså nämna det här och nu? Och dessutom orsaken? Har jag då inte i samma ögonblick tänjt på gränsen?

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
Som varande a sucker for bekräftelse (måste vara något barndomstrauma som har orsakat detta) är bloggen mitt substitut för alla applåder jag inte får, stående på Dramatens stora scen varje kväll.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Nej. Nja, delvis kanske.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? Hur var det?
Jag har träffat ungefär 30 bloggare på riktigt. Jag blev möjligen förvånad över hur de såg ut, men när det gäller personligheterna hade jag nog inte funderat så mycket. De kände inte mig, jag kände inte dem. Efter allra första bloggträffen var jag däremot väldigt förvånad över hur många av bloggpersonerna som kände varandra och att de hade stenkoll på varandras bloggar. Jag var ett UFO.

Ooops! Här har vi plötsligt ett semantiskt problem:

en blogg, många bloggar, de där bloggarna
en bloggare, många bloggare, de där bloggarna

Bestämd form plural är samma! (Intresseklubben sprängs av spänningen.)

16. Kan det vara ”skadligt” att blogga?
Ja, om det funkar som ett beroende som man med vilja inte kan hantera. Eller om ”de närmaste” och bloggaren inte är överens om avslöjande- eller personlighetsnivån.

17. Har du blivit sårad av någonting som skrivits till eller om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Hur har du hanterat detta i så fall?
Jag har försökt ignorera det, men ältat det med mig själv och andra och slutligen låtit det rinna ut i sanden.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej.

19. Har ditt bloggande några nackdelar?
Jag tjänar ingenting på det och jag är i stort behov av att tjäna pengar. Annars finns det inga nackdelar.

20. Bloggar du om två år? I så fall: är ditt bloggande annorlunda då?
Jag kan faktiskt inte – hur gärna jag än vill – komma på ett vettigt svar. En annan fråga: Skriver jag varje dag även om två år? Svar: ja. Är mitt skrivande annorlunda då? Svar: ja. (Jag kanske rentav har sålt min själ?)

21. Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?
Klart att bloggfenomenet ... eh ... påverkar och inverkar! Hur vet jag inte, men överallt sitter ju folk och skriver. Skriver, skriver, skriver och skriver! Kultur, förresten? Vilken kultur? Jästkultur? Hjälp! NE!

1.
kultur, form i vilken (viss) större grupp människor ordnar sin försörjning och organiserar gemensamma angelägenheter på samhällelig nivå; särskilt i äldre tider eller i avlägsna områden.

2.
kultur, sammanfattningen av allt som skapats av människor för att ge (högre) andliga upplevelser särskilt om konst, litteratur, musik o.d. men även om vetenskap; i allmänhet eller under viss tid, inom visst område etc.

Whatever. Det som ibland lite föraktfullt kallas etablissemanget pratar om hur oviktiga bloggarna är i ”det stora sammanhanget”. Vänta ni, bara vänta! svarar jag. (Ingen lyssnar förstås.)

22. Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Lätt! Jag har blivit mer driven som skribent, helt utan skaparångest. Att blogga är en förjävla bra skrivskola! (Och jag svär inte ofta.)

23. Vad har bloggläsandet betytt för dig?
Jag har fått mer koll på nyheter som är internetrelaterade. Jag har träffat främlingar som inte längre är främlingar. Jag kan sova över i Göteborg när som helst. Jag har stämt möte med en främmande karl på stationen i Malmö. Jag har fått roliga sms från en nästan främmande karl och hans fru. Jag har föreläst om bloggning och jag har pga. bloggen föreläst om det svenska språket. Jag är inte den enda språkpolisen. Jag läser en blogg som handlar om blommor i trädgården trots att jag inte bryr mig om blommor i trädgården!

24. Bolla vidare till 15 andra bloggare!
Aequinoxia
Anna
Annika Bryn
Bloggblad
Crrly
Damon
Daniel
Emi
Erikapik
Flinn
hakke
Lisa
Matildas fikarum
Mitt aktuellt
Moderna
R Skriverier
SallyKlee
Tvillingmamman C

Nej, jag kan inte räkna. (Här har jag utelämnat 20 bloggare som jag vill ska svara bara för att listan blev så lång så jag fick skämmas.) Men har jag nu (av Anne-Maj, den skurken) tvingats svara på enkäten så vill jag se andra svara också. Basta.

Uppdat.:
Jag tror att Bloggerbludder surar för att jag inte går över till betanew-superduper. Jag kan inte göra nya inlägg och alla stackare som kommenterade igår syns inte eftersom det bara står 0, 0 och 0 hela tiden. (Man ser dock kommentarerna om man klickar på "Antal reflektioner".) Däremot kan jag alltså uppdatera detta gamla inlägg som är långt som ett ööösregn.

Uppdat. igen:
Någon med mig behagar skämta aprillo. Nu står det alls inte 0 längre.

En tangentbordsbild

Flera gånger under det gångna året har jag haft orsak att återkomma till tangentbordskunskap (att skriva med rätt fingersättning och den logiskt på den kunskapen följande förmågan att skriva fort, vilket jag inte gör).

Jag har haft flera anledningar till att fortsätta skriva med sex fingrar i konstiga ställningar. Först trillade jag nerför en trappa på blanka eftermiddagen och slog i armbågarna så de växte som Hulkens ögonbryn. (Grön blev jag först ett par dagar senare.) Sedan stukade jag några basketfingrar och skrev ännu långsammare. Slutligen skar jag bort en liten fingertoppsbit och lade den i salladen, som vips blev lite matigare. Men snabbare skrev jag inte.

Det kanske var förra årets tema? ”Att inte förbättra sin egen effektivitet”? Förra året köpte vi ju dessutom en stenografikurs ... som vi sedan glömde bort.

Detta kommande år kommer att bli året då jag inte lär mig att sätta fingrarna på rätt tangent. Jag ska köpa ett maskinskrivningsprogram – jag tror att de kallas så trots att det näppeligen handlar om maskinskrivning. Fast datorer är ju maskiner. Nåväl. Jag kommer ju ändå inte att lära mig. Fast jag är i gott sällskap.

Bästisgrannen bestämde sig för att sluta snusa den 29/12. Redan igår bröt hon ihop. Detta påminner lite om när jag skulle fasta 1989, men efter två timmars svält blev utbjuden på lunch och inte kunde tacka nej.

Tillbaka till ämnet. Bilden? Javisstja. Här är mitt tangentbord i detta nu.
Gissa vad som har hänt!

Fattar ni vad jag menar?

Nu haver jag någntg läst som jag ville jag vore trallala va fattar ni va jag menar lite hoppsahejsan!?

Nej, förmodligen förstår ni inte varför jag skriver så konstigt och förmodligen blir ni lite nyfikna. Men jag har just läst något som jag måste citera.

- Du är mycket inne på det här med skrivandet, du. Egentligen är det ju skit samma hur det är skrivet, bara mottagaren förstår vad du menar. Språklära och rättstavning har inte så mycket med kommunikation att göra, det är i viss mening mera en halvfascistisk ordningsfråga.

Innan vi fortsätter på den fascistiska vägen, kanske vi ska ta och slå upp i NE vad fascism är?

fascism, en antidemokratisk politisk lära som betonar ledarprincipen och särskilt bekämpar arbetarrörelsen.

(Läs gärna definitionen en gång till, lyft blicken och begrunda.)

Jag hittade länken till texten i citatet via Rosaercher som jag nu stavade fel med flit eftersom ni ändå fattar vad jag menar. Där berättar de att Please cropy me har intervjuat Larsae Kollin, som jag har stavat fel eftersom ni ändå fattar vad jag menar. Hon är platinumäggsvinnare och Den Som Skriver – som jag inte nämner vid namn eftersom ni ändå fattar vad jag menar – tycker att det här med hur man skriver är skit samma och en ”skön, avslappnad och cool inställning till språket” (som trots citattecknen inte alls är ett ordagrant citat, men ni fattar ju vad jag menar, right?).

Ja. o vet man hu man skfer et speklar ju inte roll, barka atlla fattar vad man menar.

– Jag fådde den av moster Fia!
– Ja, du fick den av faster Ulla.
– Fick?
– Ja, man säger så.
– Faster Ulla?
– Ja, det var inte mos...
– Uäääääääh! JAG FÅR SÄGA SOM JAG VILL! FÖR DU FATTAR VAD JAG MEEEEENAR!

Kunskap är mackt, eller hur var det nu det var?

Lotten svarar på Peters fråga

Studiomannen Peter är en synnerligen jovialisk bloggare. Trots detta utmanar han mig. Jag vet inte riktigt varför jag drar mig så för dessa listor – kanske för att jag aldrig orkar läsa dem hos andra?

Nåväl. Jag lyder och ber om ursäkt för att jag inte har svarat på alla andra listutmaningar. Och förlåt för att jag inte läser dem ni knåpar ihop heller.

Listämnet var: vilka fem saker önskar du dig av 2007?

Förutom fred på jorden, lagom stora isar på Syd- och Nordpolen, mer ozon här och där, bättre katalysatorer och färre dödliga sjukdomar samt i samma globala kategori nya gummistövlar, önskar jag mig följande banaliteter av 2007:

1. En modern tv som funkar ungefär som för tio år sedan: sekundsnabba kanalbyten och möjlighet att spela in ett program och samtidigt se ett annat.

2. En modern telefon som funkar ungefär som för 20 år sedan – som varken är el- eller batteriberoende eller behöver 37 sidors bruksanvisning på 15 språk.

3. Nya golv som inte är blommiga. (Det handlar om ca 80 m², så det är ingen sprutt i Nilen precis.)

4. OS och VM en gång i månaden. (Och minnesförlust efter varje så att jag kan roas lika kungligt varje gång.)

5. Ett eget rum. (Det har jag inte önskat mig sedan jag var sju år. Kommer jag snart att även önska mig v-jeans?)

Har jag glömt något?
Jo, jag vill fortsätta fylla på det hängande skolagret.

Jag vill faktiskt fortsätta hitta fjärren i diskmaskinen, nycklarna i kastrullskåpet, datorn i tvättstugan och tandborstarna i bilen. Jag vill att barnen ska bygga legotorn till taket och kamma äpplen ur träden och tappa sina tänder mitt i maten.

Men 2007 tycker jag att hundarna och katterna i grannskapet ska bajsa hemma hos någon annan.

Vad har jag nu glömt?

Stygn och ärr

Mitt finger – som jag karvade loss en bit från för en vecka sedan – ser jätteroligt ut.

Jag granskar mina andra ärr. Ett på vaden efter baklängesspurt in i en liggande, spretande stege. Ett blyertsstift i handflatan. Båda ögonbrynen är sydda eller ihoplimmade, som vore jag en boxare. Hjärnskakningens ärr sitter på insidan. Men sedan har jag inte fler! Inte ens några i själen.

Bästisgrannen har ett roligt ärr efter mina tänder på ena axeln (brutal brännboll när vi gick i nian). Broder Jakob har en farlig massa stygn efter fall på huvudet och möten med våldsverkare i Humlegården och har dessutom genomgått en hjärtoperation, så han klår nästan vem som helst i ärrligan. Dessutom har han fiskat min pappa i läppen, så han har orsakat ett antal stygn också. Till och med när han låg i mammas mage, för då trillade hon i nionde månaden framtungt omkull och bröt armen, som var tvungen att öppnas och sys ihop för att fixas. Lillasyster Orangeluvan har däremot inte råkat ut för något alls. Mina egna barn har inte sytt ett enda stygn! Vad tusan är det för mesig uppväxt jag har serverat dem? Är jag en bomullsförälder?

Dagens kuriosa:
Jag vet att man ska skriva styng, inte stygn så här:
”Hon kände ett litet styng av svartsjuka.” (Överförd betydelse, kommer av stinga.)

Men! Nu visar det sig att man lika korrekt kan skriva stygn! Med samma etymologi!
”Han kände ett stygn av avund.”

Aha! Snart kommer kanske denna variant?
”Han kände en sutur i hjärtat när han tänkte på henne.”

Fast då måste man nog som min bror ha opererats för aortaförträngning.

Blogger-beta-new-gamma? (uppdat.)

Alfa, beta. gamma, delta, epsilon ... jag tycker att Bloggerbludder skulle ha fortsatt på den inslagna, grekiska vägen så att jag på tionde nivån kunde ha skojat om att jag inte fattar ett jota.

Nåväl. Jag har en kusin som nyss skrev att han inte gillar uttrycket ”gott slut”. Jag håller med. Bara för att vi är inne i mellandagarna och nyårsaftonsbläckan närmar sig, behöver allt ju inte ta slut. (Jomen ÅRET, fattarunte, ÅRET tar ju slut! skriker vän av ordning och ok då. Men det låter som om livet tar slut.)

Nu ska jag och min blogg försöka släpa oss över tröskeln till beta/new-rummet. Gott slut till den gamla antika versionen, alltså. När jag kommer tillbaka ska jag visa upp mitt roliga pekfinger som har läkt så fint. (Inatt jag drömde att jag amputerade armen på en karl på samma sätt som Captain Baines nästan förlorade sitt ben – minns ni?)

Uppdatering:
Jag är inte tillåten att byta till the new deal eftersom min blogg ”är för stor”. För stor? Det är den ju inte alls, tänkte jag och surade till. Men då visade det sig att jag ”hade för många kommentarer”. Helt korrekt. Det är ert fel, och jag är hur nöjd som helst.

Då kollar vi lite mer på Onedinlinjen. Håll i er. Här nedan är en bild på Captain Onedin och Anne från i år. Som gifte sig på riktigt.
Men hur gick det här till?

Bonusbloggarfacit från Fjortonåringen!

Gaaah. Bloggen har övertagits av Fjortonåringen och jag står maktlös med tappat lösenord och kan inte annat. Jo, förresten. Jag kan dricka öl och sitta vid sidan om och titta på. Julskål på er, grevar och baroner. Nu tar han över:

Hemlisbloggaren var alltså – som Anna och hennes fjortonåring listade ut – Lemony Snicket, författaren till de 13 böckerna om de föräldralösa barnen Baudelaire. Snicket inleder oftast de 13 kapitlen i varje bok med åsikter, minnen eller tankar ur sin egen synvinkel, eller så gör han som jag gjort själv: han avbryter berättelsen för att berätta något för läsaren. På baksidan av varje bok uppmanar författaren läsaren att absolut inte läsa boken, till exempel:

Dear Reader,

You are presumably looking at the back of this book, or the end of The End. The end of The End is the best place to begin the end, because if you read The End from the beginning of the beginning of The End to the end of the end of The End, you will arrive at the end of the end of your rope.

This book is the last in A Series of Unfortunate Events, and even if you braved the previous twelve volumes, you probably can't stand such unpleasantries as a fearsome storm, a suspicious beverage, a herd of wild sheep, an enormous bird cage, and a truly haunting secret about the Baudelaire parents.

It has been my solemn occupation to complete the history of the Baudelaire orphans, and at last I am finished. You likely have some other occupation, so if I were you I would drop this book at once, so The End does not finish you.

With all due respect,

Lemony Snicket

Så vem är då Lemony Snicket? Det är en pseudonym för Daniel Handller, som är född 1970 men vill vara så hemlig som möjligt. Bilder på Danel publiceras sällan, och Lemony Snicket har alltid på sina bilder ryggen mot kameran.

Jag har sedan jag fyllde 13 läst alla 13 böckerna på antingen svenska eller engelska. (Ooooh, 13, det verkar vara ett mystiskt tal …) Mamma har inte läst dem, men jag tror att det skulle vara en läsglädje för alla – trots uppmaningarna på baksidestexten.

Nu ska jag ur en stövel i storlek 45 (morfars?) dra en vinnare … nej, förresten. Farmor förtjänar ett pris: Den Blyga vinner en t-shirt för sin eminenta gissning på MIG.

(Nu kräver mamma omlottning och rycker stöveln ur min hand och drar en lapp mot min vilja. Ok, Farmor får hederspris-t-shirten och MOSTER MJÖLGUMPA vinner lottpris-t-shirten.)

/Fjortonåringen

_________________
Jag (Lotten) talar igen. Puh. Såja. Back to normal. Eller inte alls. I morgon ska jag försöka gå över till Beta-blogger, vilket kommer att gå helt åt pepparn. Är skogen samma sak som pepparn?

Bonusjulkalendern 25 december 2006

Förlåt, alla ni som vill ha vanliga blogginlägg om makaroner i strumpan och flugpapper i håret. Gårdagens vinnare – Agneta – var inte den sista vinnaren!

Fjortonåringen här hemma har nämligen övertagit hemlisbloggarrodret. Om sanningen ska fram, har han velat ha ut denna hemlisbloggare i 24 dagar. Inte nog med detta – även min djefla man har varit på mig med små textstycken som han tycker skulle kunna bli bra hemlisbloggare. Jag har varit hård och orättvis och hållit hårt i mina lösenord, samlat böckerna runt omkring mig, suttit uppe till midnatt och skrockat för mig själv på det med egocentriska vis man kan tänka sig. Men ok. Fjortonåringens alster är värd att läsas och gissas på.

Här kommer alltså den allra sista hemlisbloggaren. Vilken författare skriver på detta vis? Gissa i kommentarerna som vanligt!

Jag tar en paus i mina berättelser för att meddela detta: När jag skriver detta befinner jag mig i en väldigt liten städskrubb i en av världens största spikfabriker, medan min värsta fiende vandrar omkring i rummet ovanför mig, och jag är klart medveten om att jag inom en timme kommer befinna mig i världens största städskrubb i en väldigt liten spikfabrik, medan min värsta fiende rusar ifrån en tiger som troddes vara utdöd. Det är det som är planerat, och det är det jag tror på. Men möjligtvis lyckas han hitta mig och min skrivmaskin, och då kommer jag aldrig kunna skriva igen, vilket är bäst för dig och alla andra som läser detta.

Men det jag vill få fram är att hur säker du än är, kan det du tror är omöjligt faktiskt inträffa. Och nu är mina historier är som mörkast, men det verkar helt självklart att det snart blir bättre. Men jag är tyvärr tvungen att berätta att så blir det inte. Därför råder jag dig ännu en gång att sluta läsa detta, och försöka glömma allt jag någonsin skrivit, för att slippa dåligt humör.

Jag kan berätta att jag medan jag antecknar detta blir jagad av en tiger, medan min värsta fiende har stulit min skrivmaskin och försöker ta reda på varför den är så värdefull. Och jag är så utmattad att jag gång på gång skriver samma mening igen och skriver samma mening igen. När jag lyckas få tillbaka min skrivmaskin ska jag se till att denna text blir läslig, eftersom att jag inte skriver särskilt vackert medan jag springer, i det här fallet från en tiger. Jag ska nu säga något som jag har bett dig göra många, många gånger. Och lyder du inte kommer du få höra det många, många gånger till. Sluta läsa NU!

Gissa på! Facit kommer förmodligen lite tidigare än midnatt eftersom Fjortonåringen borde komma i säng. (Om jag fortfarande har något att säga till om, vill säga.) Om man är storväxt och verkligen kan motivera sig (mig), så är jag beredd att även dela ut några extrapriströjor.
Tillägg och förtydligande:
Det är alltså inte jag som har skrivit hemlisbloggaren idag, det är Fjortonåringen. Jag har inte ens kunnat komma med redaktionella påpekanden eller åsikter eftersom jag (tyvärr) inte har läst författaren. Än.

Julkalendern 24 december 2006

Gårdagens vinnare – En annan Petra – gissade igår att den röda tråden var familjen Bergmans bokhylla. Då hade jag även hemlisbloggat Orienteringskalendern, Kemiskt lexikon, Ugglan och Baskettidningen 3noll5.

Nu ska vi se om ni inte tar dagens med lätthet!

Det kan alltså vara – och är det oftast men faktiskt inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller ganska tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på det eventuella innehållet och ibland blott och enbart på det underliga språket och faktainnehållet – eller alltihop samtidigt. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland vet man inte ens om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

Idag försökte vi jobba igen, men jag tycker att det går trögt, han hörs inte så väl längre. Fastän det är länge sen, känns det som om det i själva verket var alldeles nyss. Nu är han alldeles tyst; jag får ta och prata själv. Vad ska jag prata om?

– Jag tänkte på en sak, sa jag till mig själv.
– Vad tänkte jag på? sa jag då.
– Att mina ben är lika många, konstaterade jag.
– Lika många? Lika många som vaddå? frågade jag mig.
– Lika många som varandra, svarade jag.

Men då hördes han plötsligt, där jag satt och pratade.

– Du pratar ju fortfarande strunt riktigt bra, sa han.
– Tack, sa jag.
– Tur att det inte är straffbart att prata smörja. De flesta går ju runt och låter mun gå lite hur som helst till husbehov. Det är bra att vi i alla fall använder orden rätt, alltså i den betydelse som vi har kommit överens om, sa han.
– Apropå ord: ska vi ta varsin punsch som förr? avbröt jag.
– En och endast en … eller ett gäng så att vi förlorar förmågan att förstå, lyssna och tänka?
– Ja, vi rimmar ju så mycket bättre då! Jag vill skriva en limerick!
– Nej, jag är inne i en kris, det blir inga storverk gjorda. Kan inte rimma. Det kan ju ha att göra med mitt nuvarande, synnerligen döda tillstånd; jag är som en gammal bil som blir obehagligt överraskad när den blir igångsatt så här på julaftonsmorgonen. Det påminner mig om när fröken Ur gick sö...

Sedan hördes han inte längre.

Näe, om man skulle ta och läsa lite, det brukar inspirera till improvisationer eller matlagning. Falukorv, jag är sugen på falukorv i punch.

– Vilken bok ska jag ta? frågade jag mig.
– En riktig, riktigt tjock bok ska det vara. Bibeln eller Das Kapital inom rekorderliga pärmar kanske? frågade jag tillbaka.

Jag (Lotten) hade velat vara med, där.
____________________
Den röda tråden: så fort någon kommer på den, säger jag till. (Den listige rabblar ord på löpande band hela dagen ...)
____________________
Stopp och belägg! Aequinoxia har löst den röda tråden! Read all about it i kommentarerna!
____________________
Facit.
____________________
Förklaringar till den röda tråden.

Vanligt blogginlägg dan för dopparedan

Nu har vi jul här i vårt hus. Min djefla man har skapat julstämning via näsan.


Nu en liten varning: längre ner i detta inlägg kommer en bild på mitt sargade finger. (Jag skar i tisdags sallad och siktade lite för långt till vänster.) Bilden (ergo fingret) visas utan bandage. Say no more.

Under middagen nu ikväll, välte den femarmade ljusstaken rätt ner i maten. Eftersom stearin och paraffin inte är skadligt, åt vi ändå. De två äldsta barnen grälade om ordet ”dopparedagen” medan de tre yngsta utredde släktskapet mellan orden döv och död. Förutom fasttejpade näs-granen och näs-vörtlimpan, har vi funnit rätt stämning genom att äntligen ha hittat julskinkan.

Jag köpte skinkan igår, men i morse när den skulle tillagas, var den borta. Det är en mogen fyrakilosklump som inte är helt lätt att gömma undan. (Tänk: nyföddbebisstorlek, dock inte skrikande.) Det mystiska var att den hade rymt tillsammans med morötterna och två gurkor. Efter stor möda hittades gurkorna i grönsakslådan (gah!) och morötterna i en påse i tvättstugan. Slutligen kunde vi bära fram fyra kilo djupfryst julskinka ur frysen.

Ska den ligga framme under natten? Hinner den tina i kylen? Blir den bra om den slängs in i ugnen som en tjälknöl? Hiiilfe! (När jag skriker hjälp på tyska, minns ni att ni ska ni tänka på västtyska ambassaden 1975, right?)

Apropå icke tillagad skinka, ja. Här är fingret.
Vacker fingerblomma?

Julkalendern 23 december 2006

Gårdagens vinnare – Anna – måste plommonstopet ha valt ut på grund av den gedigna insatsen. (Läs i kommentarerna igår om den helt felaktiga men välplanerade gissningen på Georg von Trapp.)

Den näst sista Julkalenderluckan har en spännande bakgrund.

Det kan alltså vara – och är det oftast men faktiskt inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller ganska tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på den eventuella handlingen och ibland blott och enbart på det underliga språket och faktainnehållet – eller alltihop samtidigt. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland vet man inte ens om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

En mörk låda med hål i.

Smussla sylt och kleta kladd
finns det ju ingen mening med.
Leverpastej på en existentiell macka
sluka vi begärligt med funderingar på rätlinjiga foton
medan de andra tvivla på blodet
och pormaskarnas slingrande väg genom sanden.

Bryt ankarets sigill
och överkompensera för köpenickiadens
nejonöga i ångestens fjättring.
Spotta sedan gubbsnuset i rännstensraden.

Avgrundens hålfotsinlägg stödja ögonens blick
för de två männen som lurade lärdomens lemlösa lakejer.

Mysko, va?

________
Facit.

Julkalendern 22 december 2006

Gårdagens vinnare – Den Obildade Skåningen – tänkte på njutningsapostlar när svaret egentligen var precis tvärt om. Tänk så bra det kan bli ändå.

Idag blir det en enkel. Den tillägnas Salt – som inte längre ska behöva ligga utslagen utanför mattkanten, hålögt gloende – samt alla andra som diskriminerades igår.

Det kan alltså vara – och är det oftast men faktiskt inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller ganska tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på den eventuella handlingen och ibland blott och enbart på det speciella språket eller faktainnehållet. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara väldigt annorlunda. Ibland vet man inte riktigt om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

Men så gruvligt roligt att få en blogg! Här ska jag lätta mitt hjärta, allt är faktiskt inte så ruskigt roligt hela tiden. Ingen censur, inga påhitt, bara … meningar. Fast jag menar inget med dem egentligen, inte ett dugg!

Det är hemskt att de bär sig åt på det där viset, barnen. Jag tittar länge och strängt på dem, men inte må du tro att de hör. Jag blir rasande arg även om jag tycker förfärligt mycket om mina rara, små ungar. Bröderna har bara roligt, men jag kan slå mig i backen på att allrakäraste lillasyster skriker förskräckligt så fort jag närmar mig. Men hon är ju ett märkvärdigt barn. Jag skulle så innerligt gärna vilja ha sådana där snälla, väluppfostrade, lydiga, barn som går omkring i prydliga bomullsklänningar … men de kan i alla fall nästan allting som de i den här åldern borde kunna.

Glad afton på er, nu ska jag ta och släcka ljuset. Fast kanske ska jag istället sitta här och skriva och skriva, ända tills solen går upp!

Inte lätt? Läs högt om texten krånglar!


_________
Facit.

Julkalendern 21 december 2006

Gårdagens vinnare – The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman – drogs ur hatten med sin coola gissning på Charlie Chaplin. Hennes vinst har Statistikern säkert något bra ord för; jag kallar däremot sällangissningsvinnarna bara för högoddsare (och hoppas att de är stora, feta och tjocka eftersom jag har så många stora t-shirtar kvar).

Nu kommer fjärde hemlisbloggaren från slutet räknat!

Det kan alltså vara – och är det oftast men faktiskt inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller ganska tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på den eventuella handlingen och ibland blott och enbart på det underliga språket och faktainnehållet. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara väldigt annorlunda. Ibland vet man inte riktigt om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

Detta skriver jag enbart till dig. Det finns förstås många ungefär likadana beskrivningar av öldrickandets konst, men det här är den enda i sitt slag idag. I Sverige. Som blogg i alla fall.

Jag som skriver har en gedigen erfarenhet av öldrickning och faktiskt även bilreparering, dammsugning, matlagning, tvättning, strykning, shopping, bokutgivning samt biologi, kemi, fysik, teknik, gymnastik och politik. Jag vill med denna beskrivning ge dig de nödvändiga verktygen för en rejäl bläcka och de senaste forskningsresultaten om hur du tar hand om dig själv dagen efter.

I morgondagens inlägg kommer jag att berätta om dina känslor dagen efter – om din trötthet, allehanda problem efter fyllan och om huvudvärken som fyller ditt huvud och om hur känslorna svallar inom dig.

Öldrickningsprogram:
Håll glaset i handen. Lyft det till munnen. Drick. Variera gärna med andra handen. Sätt ner glaset. Oj vad det tar! Gör åtta lyft med varje hand. Puh!

Uppdaterat:
Jag har fått en fråga i kommentarerna, som jag väljer att svara på här.

Fråga: Jag känner mig personlighetsförändrad av att dricka öl. Har svårt att koncentrera mig på saker, är dålig på att räkna och minnas. Är detta vanligt? Kommer det att hålla i sig?

Svar: Ja, det är mycket vanligt. Ölen påverkar dig på just det sätt som du berättar. Det är inte farligt, även om du tycker att det känns besvärligt just nu. Om du slutar dricka öl, blir du mer dig själv igen.

Skål!

_________
Facit.

Julkalendern 20 december 2006

Gårdagens vinnare – Anne-Maj – gissar och gissar med frejdigt humör utan att ha rätt, men är storligen värd sitt pris. Ser ni att trägen vinner?

Idag får ni en överdosering av, ja vad? (Ber om ursäkt för att det är långt. Men det måste vara långt.)

Det kan alltså vara – och är det oftast men faktiskt inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller ganska tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på den eventuella handlingen och ibland blott och enbart på det underliga språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara väldigt annorlunda. Ibland vet man inte riktigt om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

Jag vet ju inte riktigt hur man gör i sådana här situationer, jag är ju inte bra på … men jag måste ju försöka. Jag tror att om jag har slips och kostym och pekpinne och några power point-bilder så går dom nog på det. Ok, så här har jag skrivit:


”I dagens nuläge är logistiken synliggjord: vi måste ut och fokusera på kärnverksamheten. Det skapande värdet är att endast koncentrera verksamheten på sådant som verkligen behövs. Visserligen är de okulära resurserna på plattformen begränsade medan målgruppen de facto sover, men vårt förändringsarbete är i pipeline: nu är det dags att agera.

Vi rör oss alla mot ljuset i tunneln, till den yrkesmässiga verksamhet som inbegriper vårt levebröd och vår fluidum. Det gäller dock att vara proaktiva och fokusera sig på att sätta ribban lagom högt.

Förhållningssättet genomsyras av win-win i det att kontrollen bibehålls under processens gång och att vi landar i det långsiktiga målet som är kaoshanteringens målsättning – att inte överdriva incitamentet.

Snart svänger detta räkenskapsår och vi måste då lägga in en ny växel. Tänket som levererar effektivast är lager-på-lager-principen, men vår viktigaste resurs är fortfarande personalens insikt om att flexibilitet är ett av honnörsorden.

Avslutningsvis är det högre vinstmarginaler som gynnar den proaktive. Om vi får accept för detta, kommer vi att styra upp aktiviteterna och lägga dem på en lägre nivå här hemma i vårt eget land. Med ett gemensamt teamwork kompletterar vi varandra för att arbetsinsatsen ändå ska minimeras.”


Jag är nervös. Men det ska nog vara så här.

Irrk.

____________
Facit.

Ojoj, hurra samt aj

Jag har förstått att Julkalendern rubbar cirklar. Inte nog med att vi inte följer Socialstyrelsens rekommendationer när det gäller sömnens inträde före midnatt – några gråter sig till sömns av utanförskapet trots att de varje dag borde gå in och gissa på

a) Hjalmar Söderberg
b) den där Fuglesang
c) Ranelid eller vad han heter.

Men nu till ett glädjande budskap.

Jag har i tre dagar talat med snögudarna. Jag har dansat min årliga snödans och offrat isglassar. Det funkade.

Nu till en tillstökande nyhet.
Det här med snön gör att Olle och jag ideligen hittar varandra, förvirrat stirrande i hallen, perplexa av överraskningen: barnen har vuxit sedan senaste snön och var tusan är vantarna?

Och slutligen till ett sorgligt besked.
Jag har totalskurit mig själv i ett pekfinger mitt i salladstillverkningen. Familjen vet inte att de är kannibaler och jag har jättedvårrrt attt skrivba meddddd dettta fodddral.

Julkalendern 19 december 2006

Gårdagens vinnare – Kristina – hade bara läst en enda bok av gårdagens hemlisbloggare. Men det räckte för ett outplånligt intryck!

Nu tar vi nästa. Ledsen om jag förvirrar er idag, för … det gör jag nog. Jag känner mig själv lite förvirrad.

Det kan alltså vara – och är det oftast men faktiskt inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller ganska tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det annorlunda språket. Eller allt samtidigt. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara väldigt annorlunda. Ibland vet man inte riktigt om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

Jag är nu en eländig gubbe på åttiotre år, som har varit skribent i nästan hela mitt lif. Hvad har tilldragit sig under dessa hårda år? Jag har åtnjutit ära och berömmelse, efter min mors död ingick jag giftermål och sedan drabbades jag av stor sorg. Dock efterlämnar jag i alla fall några barn.

Hvad många inte veta, är att jag äfven tecknar godt, att jag anser att den läckraste biten af oxen är chateaubrianden (lätt stekt och vanligen med pålagdt persiljesmör) samt att jag har bekämpat straff som består i lifvets förlust.

Min framtid låg klar och utstakad för mig, då en händelse inträffade, som med ens kullkastade alla beräkningar. Sedan han (jag nämner honom icke vid namn) hade tagit makten, emigrerade jag, hvilket främjade min skapande kraft. Hvarje århundrade har till sin uppgift att bekämpa det onda.

Nu, till åren kommen, kan man inte längre kalla mig en obotlig romantiker, jag är mer af en realist. Jag går mot döden, hvart jag än går.

Vet ni att Den Stora Stavningsreformen i tysthet firar 100 år just i år?


__________
Facit.

Julkalendern 18 december 2006

Gårdagens vinnare – Ardy – hade igår den goda smaken att på ett tidigt stadium inte avslöja det rätta svaret, utan bara antyda det. Coolt.

Ok, är det en tung måndag idag eller klarar ni detta?

Det kan alltså vara – och är det oftast men faktiskt inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller ganska tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket (som borde utsättas för stilanalys). Ibland är det underligt trots att språket verkar vara ganska normalt. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara väldigt annorlunda. Ibland vet man inte riktigt om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

Nu ska jag berätta vad som hände igår! Just när jag tittade på min klocka, ringde det på dörren. En elegant dam i fyrtioårsåldern stod där och trutade med munnen medan hennes ögon glittrade. Hon strök en blond hårslinga ur ansiktet.

– Jag har blivit lurad av en man vid namn Cassidy, sa hon. Han var lång, kraftigt byggd och hade ungdomligt utseende.
– Det låter hemskt spännande, sa jag ivrigt. Min far, som är en mager, skarpögd man med pipskägg, kanske kan hjälpa dig? tillade jag medan jag tittade på min klocka.
– Nej, men om du skulle ha tid skulle det glädja mig. Kan vi åka meddetsamma? sa damen och pekade mot sin röda lilla sportbil som stod ute på gatan som var kantad med villor.

Jag rusade genast upp till mitt rum och packade ner lite kläder och toalettgrejor. När väskan var full gick jag ner igen. Mina vänner stod i hallen med förvånade blickar så jag fick förklara för dem att jag måste uträtta ett ärende innan vi kunde ses för att dricka te. De stod som fastfrusna och tittade på mig och jag tänkte att det var ju lustigt att de var så olika fastän de är släkt: en blond och söt och lite knubbig, en slank sportig med mörkt kortklippt hår. Vi sade adjö.

– Vi kommer inte att se huset förrän vi är nästan framme, sade damen. Det är ett sådant egendomligt olustigt ställe.

Damen visade sig vara rar och trevlig. Vi åkte till en trevlig villastad med små affärer på båda sidor av vägen. Jag kastade en blick på min klocka. Plötsligt upptäckte jag en tandpetare mellan mina båda fötter. Den var avbruten! Den var avbruten på precis samma sätt som tändstickan som låg i min sko igår! Jag studerade tandpetaren noggrant.

– Vems är tandpetaren? utbrast jag till damen som körde.

Hon blev röd av förargelse och försökte rycka tandpetaren ur mina händer. Jag hade inte räknat med att hon omedelbart skulle köra i diket. Bilen snurrade flera varv innan den stannade och exploderade. Som tur var hade jag kastats ut alldeles före explosionen. En fetlagd, vänlig man i femtioårsåldern körde mig till sjukhuset i den lilla staden. När jag nu tittar på min klocka, ser jag att den har stannat på exakt det klockslag då explosionen skedde. Det är mycket besynnerligt.

Mystifikt, sa Bull.

__________
Facit.

Julkalendern 17 december 2006

Gårdagens vinnare – Statistikern – gissade mest fel av alla (Mats Sundin), och borde ju egentligen ha fått två minuter för det. Istället vann han! Vad är det för rättvisa i det?

Nä, nu tar vi en lätt!

Det kan alltså vara – och är det oftast men faktiskt inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland är det underligt trots att språket verkar vara ganska normalt. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara väldigt annorlunda. Ibland vet man inte riktigt om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

Jag är så stolt över att jag har slutat på mitt senaste jobb. Jag bara jobbade och jobbade, och nu när jag inte har jobbet längre så är jag faktiskt inte ett dugg bekymrad. Har inte ens svårt att sova. Den där färjan med sina dieselmotorer bara stånkar på. Det påminner mig lite om när jag jobbade i restaurangköket i Lund eller den inre smärtan jag kände när jag var assistent på macken i Helsingborg … men den stan visade faktiskt aldrig upp sig från sin ljusa sida förrän jag såg den på avstånd, från färjan. Jag tror faktiskt att man är lyckligare när man åker båt – jag tror att de som åker båt till och med är trevligare än andra. Det klara vattnet, dimman, ja, jag tror att jag är helt återhämtad nu. Där – på båten – behöver inte ens jag bekymra mig om pengar.

Va? Är det en skåning?


________
Facit.

Julkalendern 16 december 2006

Gårdagens vinnare – Jovanna – tycker liksom jag att Hummelhonung var i läskigaste laget, men nu kommer ni alla att läsa gårdagens hemlisbloggare och förfäras.

Nu ska ni få se på en djupingbloggare!

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland är det underligt trots att språket verkar vara ganska normalt. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara väldigt annorlunda. Ibland vet man inte riktigt om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

Mina nyårslöften
1. Visserligen kommer jag bombis att möta någon inbilsk idiot till medmänniska varenda vareviga dag, men det ska inte påverka mig – jag ska inte ens bli arg.
2. Jag ska verkligen inte klaga över hur jag har det och inte heller fundera över framtiden.
3. Jag tror faktiskt att man ska knacka på barometern, läsa av regnmätaren och lita på att gud vill och skorna håller lite oftare.
4. Nu måste jag sluta skjuta upp saker hela tiden.
5. Jag ska göra allt som om det vore det sista jag gör, det kan faktiskt inte vara så himla svårt.
6. Ibland är jag lite för snar att säga till mig själv att du, det var väldigt vilken klämmig kille du är, när jag istället borde säga att hörru, nu får du ta och skärpa dig.
7. Jag ska inte kolla newsreadern så ofta och bara tömma mejlen en gång i timman och stänga av teven när jag jobbar, för nu ska jag banne mig skriva upp en lapp varje dag där det står vad jag ska göra.
8. Om jag inte lyssnar på min inre röst oftare, kommer jag att bli olycklig.
9. Jag måste tänka mer på naturen, nej, miljön, nej, jag måste nog leva i fas med naturens kretslopp. Eller nåt.
10. Det är ok att bli vansinnig av ilska, det är inte lika ok flippa ut av t.ex. gränslös shopping.
11. Kom ihåg att både snälla och dumma människor kan dö och bli fattiga ... eller berömda och väldigt rika.
12. Konserten varar bara en och en halv timme, rätt som det är är den slut och död och sen är det bara att slänga biljetten och se till att det blir en trevlig begravning.
13. Eftersom nästan alla har svårt att skilja på rätt och fel, borde vi bry oss mer om hur vi själva gör istället för att klaga på andra.
14. Oavsett om man lever i 3 eller 27 eller 100 år till, förlorar vi alla samma sak när vi dör: nuet. Alltså borde jag leva i nuet. (Jag är så himla fyndig. Oj, nu bröt jag mot nr 6.)
15. Allt beror liksom på … allt. Typ. Så då borde jag ... nåt.
16. Jag ska inte ge efterslängar, finta eller skjuta slagskott från röda linjen i ren panik.
17. Livet är lång trappa, men snart är man vid översta avsatsen och sedan är det bara att ta hissen ner igen. Tänk på det.

Ni vill sätta upp denna lista på kylskåpet, va?

___________
Facit.

Nämen en helt vanlig fredagsrapport: kökssafari

Först fick jag en sticka i foten av vårt dyra, fina värmeslingade furugolv i köket.

Sedan upptäckte jag att istället för att bordet var dukat med nylagad mat, låg det fem snyggt vikta tomtekostymer på detsamma. Ingen i vårt hus brukar vika något över huvud taget. Mycket underligt.

Men ... Så väldigt underligt. Ljud uppifrån.

På kylskåpet satt två små barn och tjoade. Men det är faktiskt ännu underligare att jag inte har målat taket på fem år. Det är liksom kamouflagefärgat.

Nu vände jag blicken strax till höger, där jag har en hänga-i-taket-grej som är full med slevar och andra verktyg.
Men vaaad hänger väl där? Inte en, inte två, men massor av studsmattefjädrar. Nu tillsätter vi en underlighetsutredning:

• hur länge har de hängt där?
• vem hängde dit dem? (humorapplåder till denne/a)
• ska de hänga kvar?
• i så fall: hur länge?

Jaha. Nu har tolvåringen och min djefla man raptävling. Tolvåringen leder både vad gäller volym och längd. Hjälp, vi har uppfostrat ett monster. Ett rapmonster. Underligt. Hon skulle kunna uppträda på cirkus. (Vänta, hallå, kan man tjäna pengar på rapande barn?)

Nu måste jag kolla om det hänger en pincett där uppe bland slevarna.

Julkalendern 15 december 2006

Gårdagens vinnare – Ica – har i 98 % av gissningarna varit helt off – men vansinnigt flitig! Igår var hon däremot en av de smartaste när det gäller sifferklureri. Bravo!

Idag möter ni två bekanta figurer som inte alls är sig lika.

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland är det underligt trots att språket verkar vara ganska normalt. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara väldigt annorlunda. Ibland vet man inte riktigt om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

’Jag drömde att jag var i Japan.’
’Mhm. Vad gjorde du där?’
’Vet inte. Är du färdig nu, kan vi börja?’
’Mämta, schka bara …’. Hon tuggade färdigt och svalde, fortfarande med blicken på honom. ’Är det samma som förra gången?’ Hon tog en tugga till och kände hur det sved till i magen. ’Jag borde inte äta så fort, det är inte bra.’
’Du behöver inte äta fort, jag kan börja medan du ...’, sa Olle och pekade på luntan som låg på bordet framför dem.
’Nej!’ Lotten sköt tallriken ifrån sig, torkade munnen med handens baksida och lutade sig tillbaka. ’Ok, kör.’

Han tog ett djupt andetag och började läsa. Hans röst var svag, han läste långsamt och lite stötigt, som om han inte var van vid det.

’Den gula kroppen var död. Hon hade blött ihjäl. Det fanns inget liv kvar i ögonen.’ Han lyfte blicken för att få hennes godkännande, men mötte något helt annat.
’Stopp! Du måste ha mer äckel! Du måste ha mer blod, maskar, slem och brutalitet! Det är ju inte ens spännande! Har du tänkt på kapitelindelningen? Hon slog ut med armarna och pratade med hög röst. ’Du är ju jättetråkig!’
’Kapitlen har jag tänkt skulle vara ungefär 5 000 tecken långa.’
’Va? Hör nu här. Vartannat kapitel handlar om person A, vartannat om person B. Varje kapitel avslutas med en cliff hanger.’
’Rödöga?’ sade han förvånat.
’Nej, nej. Nej. Hur såg hon ut, hon som dog?’
’Vet inte.’
’Hjälp. Lyssna på mig.’ Lotten tittade uppåt, lite snett till vänster och sade med entonig stämma:

Han såg den gulbleka kroppen på britsen framför sig. Snittet hade lagts i nacken, och någon hade med brutal kraft sedan dragit skalpen av henne och fortsatt tills skinnet hade gått sönder över näsryggen. För att lätta upp stämningen ville han säga att hon ’hade tappat ansiktet’, men han visste att sådana skämt inte skulle gå hem. Lukten var sötaktig, inte riktigt lik den vanliga desinfektionslukten. Han gick fram till liket – han gick fram till det som nyss var en 16-åring med planer för framtiden. Hon luktade som av honung.

’Kan man skoja till det genom att skämta om att hon hade en ansiktsmask som påminde om Halloween då?’ sa han med en blinkning. Olle förstod att han hade mött sin överman när det gällde skrivande.
’Nej. Nej. Men du kan fortsätta med att berätta att hon var spetsad på pålar och upphängd i en gungställning eller ett träd och att man under obduktionen upptäckte att hon hade femton benbrott som hade läkt ihop fel och att ena ögat var infesterat av maskar. Samt att högt upp på insidan av hennes högra lår hade någon med tusch ritat en clown.’
’En clown?’
’Eller en fågel, något som har med mördaren att göra.’
’Men hur kommer man åt att rit... aha.’
’Just det, det allra mest uppenbara ska läsaren se framför sig på egen hand, det ska du inte skriva i klarspråk.’
’Å fan.’

Jättelätt! (Not!)

_________
Facit.

Julkalendern 14 december 2006

Gårdagens vinnare – Salt – envisas med att snicksnacka om obildning när det gäller sin egen person. Trams! Ta på dig tröjan och invänta publikens kulturella jubel!

Jaha, vad kan det handla om idag då?

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på foooormen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland är det dock underligt trots att språket till synes är ganska normalt. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara väldigt annorlunda.

ANMÄLAN

Polismyndigheten i
vårt län

Arkivexemplar
2006-12-14

---------------------------------------
Anmälningsdatum: 2006-12-14
Anmälningssätt: skrivelse
Upptagen av: Hemlisbloggaren
Inskriven av: Hemlisbloggaren
------------------

BROTTSPLATS
Ute i fria naturen
------------------
BROTTSTID
Ständigt och hela tiden
---------------
BROTT/HÄNDELSE
Förargelseväckande beteende (BrB 16 kap. 16 §)
--------------
SAMMANDRAG AV
MÅLSÄGANDE
Hemlisbloggaren
(anmälan är alltså inskriven av den målsägande själv)
-----------------
FRITEXT
Det var snöfritt; livet kände inte någon vinter och jorden som vi strax skall förenas med låg öde framför mig. Jag erkänner att jag kissade ute på backen, men det skadade ingen. Vi män kan stå upp och avspänt och lugnt låta vårt vatten – och till och med hinna tänka både högt och lågt. Den strilande strålen förenar mig med jorden. Kvinnorna har det mer besvärligt eftersom de måste sitta ner och dessutom göra det så väldigt obekvämt och frysa om rumpan. Vi står upp, försjunker i en speciell tankfullhet och betraktar himlen. Aldrig att något sådant skulle kunna ske i ett WC!

Jag erkänner mig skyldig.
------------------

Jahaja.
(Ni ska veta att detta skrev jag innan den stora sitt-kiss-debatten satte igång igår.)


________
Facit.

Till alla som inte gillar hemlisbloggarjulkalendern

Man kan läsa antingen om
Lucia
eller kanske lite om
Saffran
eller om
Julgranen
eller hur man får
Jullugn
eller om
Mitt liv som julbord
samt om
Ostlandet.

Julkalendern 13 december 2006

Gårdagens vinnare – Robert – hade enorm tur eftersom han gissade för allra första gången igår ... om han inte som vissa Statistikeröverdängarekungsmagnuspersoner har förstått hur man får större chans i lotteriet. (Jag vet allt! Nästan.)

Nu ska vi se. Mellan alla torra saffransbullar och klistrig glögg kanske ni får tid att gissa på dagens?

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på foooormen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland är det dock underligt trots att språket till synes är ganska normalt. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara jättekonstigt.

Varsågoda, här får ni läsa min blogghjälpsblogg. Jag hoppas att ni, mina läsare, kommer att ha roligt – och enbart roligt – när ni läser och följer mina råd och anvisningar.

Jag har skrivit allt på lediga timmar, och det var alls inte min mening att det skulle bli en allmän bloggencyklopedi grundad på vetenskap, eftersom jag inte trodde att jag skulle kunna bli läst och omtyckt av allmänheten, men som många sagt till mig ett flertal gånger: allt kommer att gå vägen även om jag inte har blivit övertygad än, utan bara lytt order eftersom jag kanske skulle kunna vara till hjälp för ovana bloggare.

Ni kommer att inse att det här med bloggandet är vår skyldighet, vårt arv och det är upp till oss att förvalta arvet väl, och är inte den lycklig, som av detta gör det hela till en trevlig plikt?

En smart bloggare är enligt mig flitig och noggrann och skriver om både det ena och det andra och vet vad man kan göra med bara lite stoff; en ovan bloggare måste däremot lita på assistans av hjälpredor och sila allt genom dem.

Jag hoppas att mitt verk är läsligt trots att jag har skrivit allt själv utan onödiga utsmyckningar; tydlighet och fakta är det enda som ju kryddar mina texter. Förresten inser jag nu att bloggen kan bli ännu bättre av era råd och åsikter; all denna information har jag ju hittat på själv, men jag hoppas att jag i alla fall på något sätt kan hjälpa er med denna ständigt förbättrade och uppdaterade bruksanvisning.

God lucia med eld i hår! (Ni har väl förstått att dessa småkommentarer på slutet inte ingår i själva texten?)


_________
Facit.

Julkalendern 12 december 2006

Gårdagens vinnare – Charlotte - the Goblin Girl – är en av de envisaste gissarna. Av vad jag har förstått, kommer det nu att bli bråk mellan Statistikern och Statistikerns överdängare eftersom de ju är lika envisa gissare ... och t-shirtfantaster.

Nu är vi inne på sista delen av första halvan av hela kalendern!

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara jättekonstigt och ibland är det inte alls vad det ser ut att vara.

Här går jag och bara väntar. Jag älskar dig fortfarande, men hur känner du? Du mejlar ju aldrig, hur ska jag då kunna veta? Ja, det låter kanske konstigt, men även om det har gått 15 år sedan du flyttade till USA, är det först nu som jag förstår att jag har börjat vänta. Börjat vänta på dig.

Förlåt om jag upprepar mig, men jag kan inte annat än att vänta.
Du pratade med mig om dina planer på att starta en fabrik för att tillverka något slags pålägg där borta. Hur gick det med de planerna? Att jag undrar beror förstås på pengarna som du lånade av mig – räckte de till fabriken? Du sa – då – att du älskade mig och det var ju därför jag vågade ge dig mina besparingar. Älskar du mig fortfarande?

Den egentliga orsaken till att jag skriver är att jag behöver få tillbaka madrassen som du fick låna. Med innehåll, tack. Jag begriper verkligen inte (förlåt att jag upprepar mig igen) varför alla mina mejl till dig under åren bara har studsat tillbaka. Är ryktena om att du aldrig åkte iväg sanna? Om du fortfarande älskar mig kan du väl höra av dig och svara på min eviga fråga?

Nå? Älskar du mig?

Villkorslös kärlek? Huga.



___________
Facit.

Julkalendern 11 december 2006

Gårdagens vinnare – Ninnibeth – gissade allra först och nästan allra mest fel. Alla stackare som visste besked står ännu en gång utan pris. På't igen bara! (Tyvärr snubblade jag på mållinjen och fick inte iväg t-shirtarna idag. Men i morgon!)

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara jättekonstigt och ibland är det inte alls vad det ser ut att vara.

Lear

Mina tjänare vecklade ut kartan på bordet
och med ett stelnat pekfinger
delade jag mitt rike i tre,
men när ni steg fram, mina döttrar,
sade jag min mening utan att tänka.
Jag grät när ni föddes, jag grät när vi dog,
jag gråter för er, ni narrar.
Jag älskade er men jag tror inte att ni vet
att jag älskade rabarberpaj allra mest.

-------sidbrytning-----

Goneril

Jag tyckte att jag hade rätt och se på fan,
visst hade jag det.
Pappa delade upp sina ägodelar i tre
men förväntade sig att jag skulle vara nöjd.
Nöjd.
Nöjd?
Varför skulle jag vara nöjd med endast en tredjedel?

-------sidbrytning-----

Regan

Om jag bara hade sluppit dö, om jag bara hade sluppit.
Här är det både trist och mörkt,
här är det kallt och fuktigt och riktigt kletigt.
Jag ville se min pappa glad
jag ville se min pappa lycklig,
jag ville se mina systrar tillfreds med livet.
I alla fall den yngre.
Tror jag.

-------sidbrytning-----

Cordelia

Burgundy, som jag trodde bara var en färg, han friade
men varför skulle jag gifta mig
när livet erbjöd så mycket mer än uttalad kärlek?
Det är illa nog att ingen säger vad de egentligen tycker och tänker.
Du ska veta pappa, att ditt rike bara var ett land.
Att ditt land var ett grönsaksland
och att i ett grönsaksland växer inte rabarber.

Kan det verkligen vara så enkelt?


____________
Det förvånande facit.

Julkalendern 10 december 2006

Gårdagens vinnare – hakke – vann det utlottade fintröjspriset. Det är nästan som om plommonstopet valde ut honom efter lång och trogen gissningstjänst. Med tanke på att Charlotte (Goblin) går på lördagskalas iklädd förra årets priströja, väntar jag nu på rapporter om när hakke går på nästa års Nobelmiddag i sin.

Och nu till söndagens hemlisbloggare!

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara jättekonstigt.

Jag reser mig upp och tittar på väggen. Den gungar. Men vems vägg är det? Är det min vägg? Hur kom den dit i så fall?
Jag blundar och spyr.
Jag har inte druckit. Jo, det har jag. Jag känner mig naken och känner efter. Jag har kläder, men inget hår. Jag har inget hår kvar. Jag är helt skallig, när blev jag helt skallig? Jag luktar ladugård, jag luktar pissränna, jag luktar rutten lök och gamla ägg. Jag känner att jag fryser och slår upp ögonen. Jag pallar inte längre.
Äh, nu överdriver du!
Jag ignorerar honom.
Du överdriver bara, det vet jag.
Jag ignorerar henne också.
Jag tror inte på något du säger längre.
Jag ignorerar henne fortfarande.
Varför har du den där fula jackan på dig?
Jag ignorerar honom fortfarande.
Du har inte förtjänat pengarna som du köpte jackan för.
Jag skrattar.
Båda stirrar på mig. Men världen kommer att tro på mig. Mamma och pappa. Mina små vänner. Jag har ju många vänner som fortfarande lever. Men nu måste jag spy.
Det river i halsen, det river i magen, det sliter i magen och det är fullt med blod i toaletten. Bruna bitar flyter mitt i det röda. Vems bruna bitar är det?

Ja, vems?


____________
Facit.

Julkalendern 9 december 2006

Gårdagens vinnare – En Malin till – vann det utlottade priset ... trots att hon gissade fel och blev lite ekivok. Men det var ju min mening med ordet ”skjut”, förstås. Min ledtråd i och med den spillda glassen kom sig av att jag faktiskt spillde glass på sagda sätt på riktigt. (Ni vill inte se mitt tangentbord.) Ska vi ta en ny nu då, mitt i natten?

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara jättekonstigt eller till och med en konstig bild. (Om ni har svårt att läsa orden – Anne-Maj? – och vill ha lappen utskriven med tangentbordsbokstäver: mejla mig!)

Klart som dimman i Lützen, va?


_____
Facit.

Vinsttröjan

Se där, äntligen fick jag upp en bild på tröjan!
Nu går det att klicka på bilden (men den ska vara svår att läsa!).

Eftersom jag som synnerligen kulturell och teatralisk person månar om mina barns bildning (blaj blaj blaj) kommer jag nu att föra dem in i ett Skärholmskt Momomörker som varar ända till bortåt elvasnåret ikväll. Jag litar blint på era förmågor och ska kanske tillägga att i kommentarerna finns det rätta svaret redan. Men hur ska ni göra för att komma överens?

Facit kommer strax före ett! kanske lite senare än vanligt ... eller kanske inte förrän i morgon bitti. Detsamma gäller morgondagens hemlisbloggare, som har fastnat i ett datorrelaterat trubbel.

Julkalendern 8 december 2006

Idag blev det en gomorronlucka istället för en nattsuddarlucka. (Förlåt, alla hemvändande julkalasare som kastade sig över datorn för att få vara först med gissningar!)

Gårdagens vinnare – Skrivkramp – vann det utlottade priset ... men igår var jag nödd och tvungen att även belöna Crrly, som var synnerligen flitig med sina konsekvent totalt felaktiga gissningar. Men hon fyllde en mycket viktig funktion som idéspruta och associatör – även om hon ju fick alla andra att gissa helt uppåt väggarna de också. För att spä på med lite grädde på moset vann Översättarhelena också ett specialpris eftersom hon var den som till slut knäckte't.

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara jättekonstigt.

Jag har nu läst stenografens protokoll efter vårt möte. Kriget måste helt enkelt få ett slut. (Usch, mulköttet mullrar i magen. Kan man dö av magknip? Jag behöver en uppryckare efter denna dag med ständigt närvarande irländsk sång.) Så här sade jag när vi träffades:

- Alla de stora ledarna i västvärlden – Blair, d’Estaing, Adenauer, Gorbatjov, håller sig lugna... Varför vägrar Clinton att göra som dom?

Översten blev knallröd i ansiktet, spottade och fräste, tappade nästan hatten och spillde ut maten när han slog näven i bordet som skilde oss åt. Han skrek:

- Man kan inte underhandla med amerikanarna! Den enda goda amerikanen är en död amerikan! Vi måste förinta dom! Och börja med Clinton!

Jag förstår honom inte, han gör mig både arg och förvånad gång på gång. Tyvärr blev vi då avbrutna av den förbannade, irländska sången. Vi borde skicka ett sändebud och förhandla med Clinton. Eller är det jag som är medlaren? Kan man inleda med ”Jag kommer för att prata fred med...”? Äh. Han kommer som vanligt att kalla mig blek och lögnare. Kanske smörja in mig i honung som förra gången. Jaja, det är bättre än rullad i tjära och doppad i fjädrar.

Jag måste ha mig en cigg. Eller ett skjut.

Nu måste ni tänka helt annorlunda.


_________
Facit.

Julkalendern 7 december 2006

Gårdagens vinnare – Olstorpe – bor i Amsterdam (usch, utlandsporto och krångel på Posten) och har mycket passande med tanke på gårdagen kört en Ford Prefect av årgång 1950. Då återstår att se om någon av er har en koppling till dagens hemlisbloggare.

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga.

Kära dagbok

När jag jag nu med hårdnackad beslutsamhet och stor tillförsikt har beslutat mig för att skriva dagbok, står jag på gränsen till mina drömmars mål. Man skulle kunna tro att jag ingick i detta underbara skede i det korta jordelivet redan i mars 2005, men ”ansvar är storhetens pris”, som den ärrade nobelpristagaren Winston Churchill sade.

Den Åmål-ättade chefen har gett den norrländska huldran på jobbet sparken – med utfästelser om guld och gröna skogar. Det kan man kalla en knuten näve rakt i solar plexus eftersom denna form av hävdelsebegär är svårare att förstå än det som får en skåning att äta ål enkom för att kunna visa styrka och hårdhet. Faktum är att den begåvade luletösen inte missar någon chans att gnugga salt i såren på dalslänningen.

Mer om jobbet. Den orubbliga målnäsan som gav ytterligare syre i fikarummet satt på R:et. Med eklöv krusade den lurige smålänningen – briljant som en vigseldiamant – rummets hårda hörnor. Vi trivdes ju.

Den nyanställda, kompakta finskan påminner om en flaxande kalkon på friarstråt, där hon vandrar mellan våra bord på jakt efter sin farfars fårade ansikte. Hon har inte tid att stanna upp för en sekund och käka taggtråd eller ens kontemplera över Aksel Sandemoses visdomsord ”Allra mest ensam kan du vara när du aldrig är ensam”. Den danske norrmannen anade inte hur rätt han hade: jyllänningen dog ju ensam, men med stövlarna på.

Nej. Ja. Jag måste resa frågan om löneökning. Min energiska skrivstil är värd ett odysseuskt påslag som accentuerar min epitetiska segerhuva.

Tadaa! Ni har inte en chans idag, moahahaaa!

__________
Liiiite tidigare än vanligt: Facit.

Julkalendern 6 december 2006

Gårdagens vinnare – Studiomannen – får vänta på sin priströja liksom ni andra. Jag tror att de kommer att skickas nu på fredag ... (och så blir det söndag, men det vet ju inte ni). Och så ska jag försöka visa en bild på hur den ser ut, ja. Glömde! Nu kör vi igen!

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga.

Under oerhörda applåder steg han ut och visade upp sig.
- Tjänare, sa han till journalisterna som bara väntade på att han skulle sluta säja Tjänare och istället komma med något användbart citat.

Globen verkade i samma ögonblick lyftas upp i luften, det kändes som om marken under började bubbla, det mullrade och skakade. Skulle man kanske kunna använda den som transportmedel? Eller se till att den hamnade i omlopp i ett annat stjärnsystem? Nej. Det färdigskrivna talet vilade i hans hand, sidorna tre till sju skulle han ju kunna börja med.

- Tjänare, sa han igen, för han visste att det skulle reta journalisterna. Mitt namn är Folka Ordnung. *) Jag tycker inte om snyltare eller bråkiga matvrak. Men handdukar.

Så ska det säjas. Inte som de andra, som gång på gång säjer fullständigt uppenbara saker som Vad du har vuxit eller Det är väldigt var det regnar ute eller Kära vän, har du en finne på näsan? Folka Ordnung förklarade cyniskt dessa underliga uttalanden med att de var tvungna att säja så för att inte deras hjärnor skulle börja arbeta och uträtta något förnuftigare.

*) Folka Ordnungs riktiga namn kunde endast uttalas av hans föräldrar, som helt ensamma genom oförklarliga tillfälligheter överlevde den stora jordbävningskatastrofen samma år som Paul McCartney föddes. Det hela är en mycket underlig historia som kanske hade kunnat få ett tillfredsställande, lyckligt slut om inte Folkas far av namnkomplikationen dog i ett plötsligt anfall av ruelse och ånger, vilket fortfarande är en vanlig dödsorsak i vissa delar av världen.

Nå? Lätt? Gissa och förvirra!

_________
Facit.

Julkalendern 5 december 2006

Gårdagens vinnare – Belgarion – kanske ska ta och köpa en lott eller två i dessa dagar: vinnare efter en enda gissning! Procentuellt sett borde ju de andra högfrekventa ha större chans, men jag är inte en sådan som tar hänsyn till ”pocenten”. Däremot måste Ingrid nämnas som hederspristagare efter ett synnerligen välfunnet stickspår. Men nu mot nya vidder!

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det vackra språket.

Jag dåsade i en panelklädd förstaklasskupé
I min stol där fanns en doft som jag känt förut
bland naturaliesamlingarna på ett museum.

däggdjur europeiska asiatiska mot ett målat landskap

Men det är inte stela avbildningar nu de är vid liv

som vadar i land på stranden av sömnen
för att vädra i luften, för att se sig omkring.
Jag kan inte somna och hör dem gny
och dyka och kravla upp genom vågskummet.

Några smälter ihop med varandra, bildar nya arter
i den dunkla grönskan som fyller mig
där sanning och klarhet kretsar i ett evigt parningsspel.

De rusar ut på de oskrivna sidornas vidder.
väggens dammiga landskap
de lyser till och slocknar.

Här står ett budskap på ett ordlöst språk.

Fyll din plats i de systematiskt inordnade montrarna.
Fyll din plats i de systematiskt inordnade montörerna.
Ett systematiskt inordnat mantra.

På vandring mot bokstaven B.

Kom ihåg att även en ogissning räknas som en gissning! (Exempelvis ”Men är du helt körd i kolan, vem känner igen sånt härnt, vahettere, poesiii?”)

_____
Facit.

Julkalendern 4 december 2006

Gårdagens vinnare – Stina – hade inte ens hört talas om Claude Simon. Men vann ändå! Hon var med och vann redan förra året, och om jag inte minns helt fel är hon nog en av dem som kommer att lista ut dagens hemlisbloggare. Efter en stund. När alla trevliga virrpannor och luringar har stickspårat färdigt.

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på språket.

Tur att ingen hör vad (eller att) jag tänker. Folk skulle inte tro sina öron om mina tankar plötsligt hördes ut över nejden eftersom jag i verkligheten är så mycket mer verserad och välformulerad än vad alla tror. Men det beror väl på min ringa ålder. Eller på att jag är så liten.

Det är ju det här med mina föräldrar. Far är ju så ... så ... stor. Mor läser visserligen när hon inte räknar, men annars ser jag inte så mycket av dem. Ja, jag får helt enkelt roa mig bäst jag kan. Mormor dyker visserligen också upp – på sin för evigt gröna stol – men det är mer action när katten, elefanten och björnen är med. Eller när jag blir riktigt arg ... när jag faktiskt kan gå så långt att jag (ni kanske inte tror mig?) till och med lägger armarna i kors för att visa min ilska.

Oj, min flickvän – henne höll jag ju på att glömma! När vi klär ut oss med de omoderna kläderna som ligger i den där lådan (som jag verkligen borde måla om), känner jag att livet nog inte blir bättre än just sådär … när man är utklädd. När jag inte är jag. Var det inte Hitler som sa ”Vill man ha de breda massornas sympati måste man berätta de dummaste och mest naiva saker för dem” … eller var det Oscar Wilde? Jag känner att jag för evigt har gett naiviteten ett ansikte. Äh, förresten, det är väl inget fel på det?

Nej, jag ska nog inte fördjupa mig mer i detta eftersom jag nu måste klä på mig. Nu ska vi se, mössan, str... Förstår inte varför jag inte som alla andra normala killar kan ha långkalsonger. Tja, min protest får väl bli den vanliga: jag tar på mig allt i fel ordning.

Guess away! Facit kommer på den gamla Julkalenderbloggen antingen runt midnatt eller när jag vaknar på tisdag morgon. (Börjar se lite ut lite grand som köttfärs i ögonen av allt nattsuddande.)

_________
Facit.

Julkalendern 3 december 2006

Gårdagens vinnare – Lisa – undrade om det liksom förra året finns en röd tråd. Alltså ett tema som går genom hela Julkalendern. Svaret är ja. Men jag är så svår och så djup så att (och nu skrattar alla som känner mig i verkligheten) jag har inte hunnit formulera mig klokt i detta ämne ännu. Vi tar därför Hemlisbloggare nummer 3 direkt:

Det kan alltså vara – och är det oftast – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och gissa i kommentatorsbåset. Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på språket.

Och Gulliver: ”Du …” och han skådar in i hennes ögon, och Virginia: ”Ja …?” och Gulliver: ”Kan du inte …”, och Virginia: ”… kan jag inte vad?”, och Gulliver: ”Hålla bättre ordning. Säg mig Virginia ...”, och Virginia: ”Ja”, och Gulliver: ”Jag … det var ingenting”, och Virginia: ”Det ... du sade visst att det handlade om huvudlösa duvor och att det var symboliskt … jag minns det bara ...” och Gulliver: ”… som fragment … man har i alla fall sagt mig att det är så, men den splittring jag känner i medvetandet är ...”, och Virginia: ”… men snart skall du dö”, och Gulliver: ”Jag vet.” Deras blickar korsas för andra gången, de griper fatt i varandra och står alldeles stilla ett ögonblick och därefter ser hon Gullivers blick som vänds bort, den nakna ryggen som vänds mot henne och som försvinner ur hennes synfält tillsammans med den bastanta dörren, nattens mörka andedräkt och det svarta, det klistriga, det som rinner in i rummet trots den elektriska lampans motstånd som ekot av de skrikande fåglarna och den kvalmiga stanken av ruttnande äpplen på marken och hennes röst som säger: ”När är det dags att klippa gräset tycker du?”

Ja. Helt hopplöst. Alla villospår välkomnas. Ingen har en enda chans att lösa detta. Söndagen kommer att bli en enda lång kamp mot tiden och tristessens utbredning. Gäsp. (Oj, vad jag har gödslat med ledtrådar. Men säg inget.)

_____________
Facit.