Ungdomsböcker 1973

Jag har förut skrivit om när min svåger inte gav mig en gammal NK-katalog från 1973.

Nu tar jag fram den igen. (Konstigt, va, jag har den fortfarande, hur kan detta ha gått till?) Häromdagen mindes Stationsvakt bokserien Kalla kårar. Nu tänkte jag att vi ska minnas några ungdomsböcker.
Eftersom jag är pälsdjursallergiker läste jag aldrig hästböckerna, men plöjde Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud och Bigglesböckerna av W E Johns. Lotta identifierade jag mig med, för hon snubblade, trillade, tappade, föll, försade sig och var allmänt störig. Biggles var så underbart manlig på alla sätt, det insåg jag redan i tioårsåldern. Att Lottas författarinna när andan föll på kallade sig Beril Björk, Kaj Ringnér, Lotta Vik och Merri Vik istället för Ester Ringnér-Lundgren brydde jag mig inte nämnvärt om.

Nu kommer vi till det hemska. Sivar Ahlrud finns inte – och har aldrig funnits. Författaren till Tvillingdeckarna var egentligen två farbröder som hette Ivar Ahlstedt (1916–67) och Sid Roland Rommerud (1915–77). Nu blir det ännu hemskare, för enligt NE skrevs Tvillingdeckarna efter 1981 ”av andra författare under samma pseudonym”.

Men nånting! (Så sa vi i Luleå 1981 när något var särskilt upprörande.)

Folk blir irriterade på att allt i alla självbiografiska böcker inte är helt sant, att politiker ljuger, att det säljs fula skor, att det är ett himla sjå att vara egenföretagare. Vad vi egentligen borde kämpa för är att ge Tvillingdeckarnas skapares upprättelse! Och – okej då – fred i världen.

Bloggtröjor

För 200 kr + frakt kan du sprätta omkring i en tröja med ett av dessa tryck.

Beställ via mejl till info@bergman.com. Ni som är blyga och eventuellt hemliga: vi jobbar på en ”butikslösning”, men det kan ta tid. Beställ hellre via en bulvan i så fall.

Tröjan är av samma sort som Julkalenderbloggtröjan – lite tajtare och coolare än vanliga tält-t-shirtar. Jag är 1,72 m och väger 65 kg och är sexig i en Small, men bekväm i en Medium. Alla är svarta

Olle (alltid sexig, tydligen) är 1,86 m och väger 86 kg. Han pendlar mellan Large och X-Large. (Vi har även XS och XXL, men kan special-ta-fram mindre eller större om det skulle behövas.)

NE-fotnot: bulvan är:
1 person som handlar i eget namn men i hemlighet företräder annan person.
2 konstgjord eller uppstoppad fågel som används som lockbete vid jakt på landfågel.

Jag bloggar, alltså är jag

Nackdelen med att ha en blogg är att man inte längre vid roliga tillställningar kan resa sig upp och hålla ett spirituellt tal som innehåller en från det verkliga livet sann historia.

– Kära brudpar. Jag ska inleda med att berätta om när jag provade in på Scenskolan i Stockholm och Tomas Pontén satt i ...
– Buuuu! Den har vi redan läst!
– Detta påminner mig om när jag som sjuåring blev såpass skrämd av en städerska att jag kissade p...
– Äh, dra en annan, den där läste vi för jättelänge sen! Schkål!
– Fyra bröllop och en begravning ...
– ... (förväntansfull tystnad) ...
– ... är en film utan Johnny Depp, som jag tr...
– Honom har du tjatat om sedan anno dazumal!

Jag får helt enkelt
a) sluta skriva sanna historier i bloggen
b) börja fabulera IRL
c) bara antyda hur intressant jag egentligen är, och aldrig berätta riktigt allt.

Sagt och gjort.

Lördag eftermiddag runt halv fyra

– Mamma, nu är det en sån där som vill prata med ”Charlotte” igen!

Elvaåringen räckte trådlösa telefonen till mig. Eftersom ingen utom Broder Jakob kallar mig Charlotte, vet vi alltid meddetsamma när det är en telefonförsäljare som har sluppit genom nix-nätet.

– Jaaa? sa jag, avmätt, ouppfostrat, slött, slappt och överdrivet likgiltigt eftersom jag visste vad som komma skulle.
– Ja, hejsan Charlotte, jag heter Mats och jag ringer från Stooora Daaaagstidniiingeeen ...

(Han sade förstås namnet på tidningen när han pratade med mig, men jag vill inte göra reklam just nu.)

– … och här ...

Iiiiiiih, de vill ha mig!

– … sitter vi och ...

Iiiiiih, de vill att jag åker till OS och rapporterar sådär som kåsörer och tecknare fick göra förr i tiden – de skrev roliga betraktelser som de ringde in precis på deadline och som alla prenumeranter uppskattade!

– … gläder …

Iiiiih, ja, jag är jätteglad, tack, tack, jag gör det gärna gratis, ni tycker att jag är en ovanligt begåvad skribent och att jag har fem barn och inte bor i Stockholm gör alls ingenting, Sverige är runt och alla får precis lika stor chans, bara de är kompetenta och lydiga!

– … er med ett extra fint erbjudande …

Ii… ih... hi… erbjudande, nä, så trevligt, jag känner mig hedr… Er …? Erbjudande?

– … på en tremånadersprenumeration till extra förmånligt pris.
– Jaha, men vi prenumererar redan på Stora Dagstidningen.
– Jaså, Charlotte, det måste stå i din mans namn då, ja. Så är det ju ibland.
– Jaa du, Mats. Så är det nog ibland.

Lite senare:

– Mamma, telefonen ligger på golvet och alla batterierna har trillat ut!

Veteran-SM i bordtennis

Det är så enkelt att vara elak och cynisk, vilket jag tycker att många skribenter är. Det är lätt att skriva att någon är pantad och ful. Hade jag varit en sådan (nej, inte pantad och ful), hade jag kunnat skriva att det är patetiskt med gamla gubbar som struttar omkring i urtvättade tröjor och kortkorta shorts. Vilket det alltså inte är.

SM-deltagarna kunde knappt gå; de stapplade uppför trapporna i Sporthallen. Åderbråck, mystiska bulingar, knotor, pigmentfläckar och rynkiga knän samsades med samtal om senaste operationen och dem som inte klarat sig till detta år. Men sätt ett pingisracket i handen på en sådan här, led honom sedan till ett bord med nät på mitten och som genom ett trollslag kan han slänga sig som Ravelli, tänja sig som Comaneci och hoppa som Grodan Boll.

Jag är uppriktigt ledsen att jag spelar basket, som ännu inte har infört veterandivisioner.

Facit till Ojulkalendern ...

... även känd som Hemlisbloggaren X, finns på gamla Julkalendernbloggen. Ja, det är helt ologiskt och kommer att åtgärdas. Julen varar inte ända till påska. Ni som inte hann fredagsgissa kan göra det nedan ändå om ni vill. Fast priset (en hammock, eller hur?) är redan skickat till Aequinoxia.

Pssssst!

Ni som vill svänga till det lite på kaffepausen nu i eftermiddag kan säga till exempel:

– Oboestämman i tredje satsen i Mozarts oboekvartett i F dur ... jag har för mig att det är köchelnummer 370 ... den går minsann inte av för hackor! Skicka mjölken.

Gissa! Vem bloggar här?

Nu måste Julkalendern Revival få ett nytt namn. Hjälp mig att hitta på ett!

Vi tar produktbeskrivningen ännu en gång:

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och ... eller ... innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill! Någon vinner något.

”Jag var nyligen och köpte en ny ögonbrynsring i Helsingborg, eftersom någon har snott min gamla av guld, köpt i Orleans, och som jag har missbrukat en natt – reporna syns än i bordsskivan på Rydbergs restaurang.

För att pierca som jag planerar, måste jag ha kraft. När jag är trött på mitt vanliga tråkiga själv så vill jag så gärna göra det, men har inte styrka eller mod att genomföra det. Men när jag är utvilad och mätt tror jag det går. Du ska få mina tankar och intryck om allt går som planerat.

Nu funderar jag mest på var jag ska pierca mig – i underläppen är det mer estetiskt, men osäkert eftersom den kan slå i tänderna. Dessutom är ju läpparna så känsliga – jag har hört att män som blivit piercade i läppen fått infektioner för att smycket rivit hål. Att sätta en i ögonbrynet säkert -- om tatueraren håller håltagaren rakt – men snuskigt. Då kommer dessutom mina barn att klaga. De ska ju se mig piercad, inte misshandlad!

Om jag vore rik, skulle jag utbilda mig till tänkare, för det har jag anlag för. Här förstör jag ungdomen, och sedlighetsligan i Sverige är bara eunucker som vill hindra mig att upptäcka flera bedrägerier. Jag tror att tiden är inne för prygelstraffets återinförande.”

Jag har blivit ombedd att hemlisblogga enklare. Helt riktigt. Man ser det inte direkt, men denna dag är det faktiskt enklare. Facit kommer runt midnatt om jag är tillräckligt vaken då.

Det nyinstallerade larmsystemet ...

... funkar bra, kan jag meddela. Jourhavande kompis på vaktbolaget hette denna morgon Markus. Jag sade till allas förvåning helt rätt lösenord så att de stoppade utryckningen.

Det var äldste sonen som gick upp i ottan för att hämta tidningen, äta frukost och hinna se gårdagens inspelade Lost-avsnitt. Hela huset tjöt och tjoade, telefonen ringde omedelbart, jag rusade ner, snubblade i trappan och kommer att få ett blåmärke i hålfoten. Sonen stod med ögon stora som kastrullock i hallen.

– Jag bara ... jag ... jag ... dörren ... ropade han.
– Det är lugnt! ropade jag tillbaka, och tänkte för en sekund ”vad ska grannarna tro?”.

Olle? Nej, han tror ingenting, han sover.

Minnen

Mitt allra första minne är från när jag var ungefär tre år, när vi bodde på Vildanden i Lund. Minnet är enkelt: högt uppe i ett fönster satt en tjej i rött hår och tittade ner på mig. Jag vände bort blicken från henne och tittade ner på mina rutiga galonbyxor och adresslappen som mina föräldrar hade satt fast på dem. (Charlotte Stenson, Vildanden, hus K stod det eftersom jag hade tappats bort eller rymt ett par dagar tidigare.)

Från åren därefter har jag mer dramatiska minnen som när jag spräckte ögonbrynet första gången, när min bror tre gånger på fyra år slog ut en massa framtänder och när jag tappade min nyfödda lillasyster i golvet för att jag var så koncentrerad på Dora och Steve på Follyfoot (tv-program baserat på böcker som skrevs av Monica Dickens, barnbarnsbarn till Charles).

Vad mina barn kommer att minnas av sin barndom vet jag inte, men den 25 januari 2006 var en son sämst i klassen på att åka skridskor, en dotter skälld på av en hund, en annan son arg som ett bi på grund av datortrassel, en dotter förtjust över en bokhylla som föll över henne som husgaveln på Buster Keaton och den minste sonen bekymrad över bajs i den ena strumpan.

Tänk om man kunde välja sina minnen. (Finns det inte en film på det temat?)

Språkklådan

Jag får många språkfrågor. Igår kom det några om de och dem, idag har jag svarat på hur man väljer mellan citattecken och pratminus. Ibland lägger jag ut sådana texter i Språkklådan.
Tänkte bara att ni kanske ville veta.

Larmat!

Det känns lite som att ha gummiband runt en tom plånbok eller hänglås på en opackad resväska. Vi har alltså installerat tjuvlarm i huset.

Två larmande män som hette Ola och Dan klev mitt i morgonrusningen in i hallen med enormt imponerande verktygsbälten. Leverpastejmackor och varm choklad ven genom luften – pulkdag för ett barn, skridskodag för två andra barn och utflyktsdag för två av de minsta gjorde morgonen lite extra spännande. Ola och Dan bara log.

– Decken ska vara i rummet med värden, sa Ola lugnt.
– Däck? Världen? sa jag.
– Skalskyddet kan vara på fastän ni är hemma, förklarade Dan
– Skal? (Skalman?)
– Om väktarna åker på ryck ...
– Ryck vaddå?

Nu har vi rörelsedeck och IR-deck och magneter och kodbrickor. Det hela kommer att sluta med att vaktbolaget får flytta in och bo hos oss för att avhjälpa alla ”handhavandefel” (alltså falsklarm).

Hörnu alla tjuvar! Här har ni inget att hämta. Däremot är ni välkomna att komma hit och lära mig lite tjuvlingo, jag är mycket fascinerad av fackspråk.

Skryt

Aktierna i vårt företag (Bergmans Bokstäver) har på ett år gått upp 150 %. Vad synd att vi inte är börsnoterade.

Detta är ett exempel på tillåtet skryt. Jag talar på en gång om att jag är jättesmart och superduktig samtidigt som jag säger att jag är helt tappad bakom en vagn och inte har den minsta (penga)glädje av denna duktighet.

När jag gick i högstadiet var det coolast att skryta om att man inte hade gjort läxan.

– Har du pluggat till provet?
– Men är du helt sinnes? Majjen sa inte vilka sidor det var, int' iddes jag kolla det. Skit samma.

Idrottsligt skryt är nästan alltid ok, men å andra sidan är det oftast tillåtet att lite ogint ifrågasätta bragden.

– Jag gjorde 38 poäng!
– Inget bra motstånd alltså? Men tog du några returer då?

... eller ...

– Jag kom tvåa! Jag kom tvåa!
– I direktstart, ja, inte så många som deltog, va?

Alldeles för ofta finner jag mig själv skrytandes om hur stökig och slarvig jag är, bara för att jag tror att detta skryt ska räknas till kategorin ”idrott” och därför ifrågasättas. Önskescenario:

– Jag har så stökigt hemma, jag hittar nycklarna i kylskåpet och fjärrkontrollen i diskmaskinen!
– Inte då, äh, så farligt är det inte.

Realitets-scenario:

– Jag har inte dammtorkat på tre år och kan inte hitta mina kontokort och kolla, det där är ju julgardinerna som jag hängde upp för tre år sedan!
– Mmm. Ni skulle verkligen behöva en hemhjälp.

(Märk väl: jag har i denna text fått skryta om vårt företag, om att jag en gång i tiden var en duktig elev, om att jag har gjort 38 poäng i en basketmatch, om att jag i en orienteringstävling kom tvåa och att jag är en icke-streber när det gäller ordning.)

Vad skryter andra om?

Jag, jag, jag och de andra

När jag emellanåt inser att jag har tillkortakommanden – och accepterar dem – hemfaller jag en stund senare alltid åt bortförklaringar.

Jag är till exempel inte en Anja Pärson eftersom jag fick ärva min farmors knän, och de gör ont. Jag är inte en Katherine Hepburn eftersom jag föddes i fel tid och fel land och förresten är Spencer Tracy inte min typ. Att jag inte är en Jan Guillou beror på att han har lagt rabarber på alla lyckobringande skrivmaskiner som heter Adler. Att jag inte är en Astrid Lindgren beror blott och enbart förstås på att jag inte kan stenografera.


”Den snabba skriften”, utgiven av Melinska Stenografförbundet 1962.

Ok. Ska nog ta mig i kragen och lära mig att stenografera i alla fall.

Att komma till korta utan kort som är borta

Förra söndagen tappade jag bort både Ica-kortet och Coop-kortet. Ingen större skandal; på dem finns det inga pengar insatta – men det är vansinnigt irriterande att handla utan att få fem öres medlemsrabatt på bananer.

I onsdags kom glassbilen, där jag köpte Mormors godaste och Glassbåtar. Smidigt är det att även där nuförtiden kunna betala med kort, så det gjorde jag. Glassbilskillen tog emot betalkortet, men sa att han inte behövde legitimationen eftersom vi nu har handlat av honom i fem år och han ju litar på oss. Jag lade ner korten i plånboken. Tror jag.

I torsdags anmälde jag Coopkortet försvunnet, men hittade Ica-kortet på ”ett bra ställe” (besticklådan). Fast då upptäckte jag att betalkortet och legitimationen var borta. Jag tror i alla fall att det var då jag upptäckte det.

Nu måste jag snart agera. Legitimationen och betalkortet är alltså på rymmen tillsammans. Jag har inte spärrat dem, eftersom det till 99 % säkerhet är jag själv och inte en tjuv som har dem i sin närhet. Tror jag.

Himla tur att vi inte har en massa pengar på banken!

Facit ...

Ni som vill ha facit till hemlisbloggaren här nere, får pallra er till Julkalendern.Det är för att de som inte var med idag, ska kunna gissa och inte trilla in på ett facit innan de ens fått en chans att gissa. (Om jag hade kunna blogga bokstäver uppochner, hade jag gjort det här istället, kanske.)

Blind date på Hirschenkeller

För varandra okända bloggare träffades:

Bengt
Tommy Jensen, Pappablogg
Anna Toss & Co + Stockholmsbloggen
Rosemari, Kulturbloggen
Steffanie Müller, Nästa: Bandhagen
Johnny Söderberg, Stationsvakt
Annica Tiger
Angela Müller
Annika Bryn
Gustaf Gustafsson
KA - Centrifugen
Carina
Björn, Bitis bilderbok

/Lotten via SMS & maken Olle
Uppdatering kl. 19.47: Nu förvandlas jag snart till en pumpa, så jag åker hem.

Gissa! Vem bloggar här?

Detta är alltså Julkalendern Revival. Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och ... eller ... innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill!

”Jag bryr mig inte längre om vad som händer. Jag är intill döden trött och den enda tanke jag har är att få sluta ögonen och vila.

Uppdatering.
Vaken igen. Jag har hittat ett rum längst in i lägenheten som inte är större än fem–sex kvadratmeter.

Där placerade jag min röda laptop på golvet, drog fram mobilen ur fickan och lade den ovanpå datorn. Sedan tog jag av mig klockan och stoppade den i fickan. Därefter tog jan av mig alla kläderna, öppnade fönstret och slängde ner alltihop. Sedan lade jag mig ner mitt på golvet och somnade.

Jag vet inte hur lång tid som har gått – om det är gårdagens natt eller nästa dags natt. Kanske är det inte alls natt. Det kanske bara är här i rummet som det är mörkt medan solen skiner där utanför. Ska jag gå upp och titta ut genom fönstret? Fast det har ju ingen betydelse – om det inte är natt nu, blir det ju det ändå förr eller senare. Om det är natt just nu så skiner ju solen någon annanstans. I Kiribati är det till exempel mitt på eftermiddagen nu.

Jag måste sluta oroa mig över saker som saknar betydelse.”

Kan man vinna något? Javisst, en vinnare lottas ut. Priset är hemligt, men det är inte en hammock eller en biocheck.

Filmsnabbis

Utan att först kolla i Imdb eller bläddra bland sparade biobiljetter, gör jag nu en filmlista. Har förstått att listor är poppis.

Filmer som jag med behållning ser om och om igen

The Big Chill
All the President's Men
Benny & Joon
Groundhog Day
Die Hard
Singin' in the Rain
High Fidelity
Capricorn One
The Big Lebowski
Hair

Sedan finns det ju filmer som är bra en gång, men som jag inte orkar se med för täta mellanrum, till exempel Gökboet och Memento. Tyvärr finns det även måste-se-filmer som jag inte ens kommit i närheten av. Braveheart är bara en i raden. Skäms på mig!

Trendiga tv-trion

Jag ser aldrig på morgon-tv, men nu när det analoga nätet ska släckas ner har jag satt en tv ovanpå kylskåpet. Den kommer att funka i drygt en månad till. Strunt samma.

I Gomorron Sverige i morse pratade Nöjespanelen med varandra. Fredrik Strage (som Ingela Agardh presenterade som ”Peter”) och Susanne Ljung tyckte inte att idrottsfolket passar på galor eftersom man inte känner igen dem med kläder på. Precis som på porrfilmsgalor, sa de. ”Idrottare är för mycket renlevnadsmänniskor”, det krävs mer sprit för att det ska bli lika intressant som när Moodysson fick Guldbaggar för ”Fucking Åmål” 1999. Sade de.

Den tredje i panelen – Frida Boisen – berättade hur det verkligen är superkul att få köpa superdyra designerjeans till sin ettåring eftersom det väl är naturligt att man lägger pengar på det man älskar. (Inte ordagrant citat.) Det verkar för panelen också helt naturligt att köpa dvd-boxar och ”bränna ett par avsnitt varje kväll”. (”Bränna” i betydelsen titta på, alltså.) Ingela Agardh kommenterade deras diskussion med en fråga om hur de hinner med sitt nöjesliv, att vara ute och dessutom ha tid att titta på tv.

– Jomen, vi har ju inga egentliga jobb att tala om, hihi.

Stillsamt får jag ännu en gång bekräftelse på min vanliga insikt att jag är fasligt fascinerad av kompetens och talang och att det på sina ställen behövs mer av den varan. Kolla själv.

Frisyrerna anfaller!

Allt går igen, utom möjligtvis polisongerna på bilden här nere.

Det senaste som kommer tillbaka är jättefrisyrerna. Hur ska tjejerna ha tid? De ska ansa allt hår nedanför hårfästet, medan skulten ska se ut som ... som ... som en turnyr. (Turnyr = tagelstoppad kudde eller stålställning som kvinnfolk i slutet av 1800-talet hade under kjolen. Rumpförstorare skulle man fåvitskt så här i en annan tid kunna kalla dem.)

En del tjejer har sedan ett par dagar (kanske tidigare i storstaden) antingen en megavåg till lugg eller en magnumtuperad tjorv på bakhuvudet. Jag smygtog just en bild på en tjej på busshållplatsen. Lägger ut den här om jag lyckas anonymisera den tillräckligt.

Uppdaterat: nej, men här kommer en annan bild.


Ur Damernas Värld, nr 39 från 1963. Ulla längst till höger ser ut som tjejen på busshållplatsen.

Kommer folk även i detta tidevarv att stoppa in småfrallor i håret? Kommer ozonlagret att palla sprayattackerna? Måste även jag börja använda kam och borste?

Finn fel?

Hittade på tv4 en läcker bild. Men ... vad står det? Är det en tävling i faktafel? Källa: susning.nu står det visst.



Jaha. Vad säger ni?

Dum blondin turns criminal

Idag är dagen när jag berättar om mina kriminella handlingar. Tyvärr är jag en mespropp och min bästa kompis var i min ungdom dotter till polischefen i Luleå. Det är inte mycket man ostraffat kan hitta på då, inte. På sin höjd ljög jag lite då och då.

Nuförtiden ljuger jag hela tiden, men oftast får jag betalt för det. (Apropå det – jag vill ha fler uppdrag, fler jobb, fler föreläsningar, släng hit några beställningar, tack.)

Nåväl. Det var sommaren 1983, och jag hade sommarjobbat i fem veckor på Skogaholms. Mitt jobb: jag tog en limpa från ett rullande band med höger hand, flyttade limpan till vänster hand och lade den på ett annat löpande band. Så här drygt två decennier senare verkar det hela vara dålig planering – taskig logistik. Fast det kanske bara var löpande band av olika generationer som inte gick att koppla ihop? Med mina av limplyft vältränade armar och intjänade kronor åkte jag sedan på en restresa till Rivieran, och hamnade italienska Alassio.

Alltså: ensam, blond, blåögd svenska på 19 år solar topless på stranden. Heureka. Det första som hände var att två helt främmande italienska, svartmuskiga män bjöd mig på en bilresa upp i bergen för att ”kolla in en konstutställning på ett intressant galleri”. Visst, jättekul sade jag och satte mig i deras bil utan att först ringa hem till Sverige och höra med mamma om det var ok.

Bilden här till höger är ett bevis. Den togs just denna dag av en av de svartmuskiga. Ja, det är jag, och ja, jag är självlockig. I dag minns jag inte var jag var och blir förbryllad, det ser ut som en sänggavel i bakgrunden. Men det var det inte. Vad de två svartmuskiga gjorde? De körde mig till galleriet uppe i bergen, visade mig italiensk konst, körde hem mig till hotellet igen och sedan såg jag dem aldrig mer. På det hela taget var det en väldigt trevlig eftermiddag.

Den kriminella handlingen utfördes nästa dag på grund av tillfällig sinnesförvirring. Jag var nämligen omtöcknad av akut kissnödighet och när den charmige Franco (som jag träffade i en butik för korkskruvar) bad mig följa med och åka på en stulen motorcykel, sade jag bara ja. Jag satt på bönpallen och tänkte:

– Jag kommer att kissa på mig, herredumilde vad jag är kissnödig, vad heter kissa på italienska, vad gör jag här, jag måste ju kissa, vad heter stopp på italienska, har han månne stulit många motorcyklar den här charmknutten, hur ska jag få stopp på denna irrfärd, jag måste kissa, på franska kan man visst säga pi-pii och kaa-kaa eller vänta, var det han i Pomperipossa som sa så?

Och vad hände? Ingenting. Jag klev vid något skede av den stulna motorcykeln, satte mig i en skog och kissade, klev på igen, blev skjutsad till hotellet och såg aldrig Franco igen.

En annan dag ska jag berätta om polischefens dotter, det blir saftigare historier, det.

Skrivkramp

Jag lider inte av skrivkramp, för jag vet vad man gör åt den. I värsta fall kan man ju skriva om hur det är att ha skrivkramp. Lösningen:

Man stretchar, det gör man. Liksom.

Precis som när man idrottar och drabbas av kramp, avbryter man aktiviteten och stönar högt så att omgivningen hör att man lider. Då kommer förhoppningsvis någon fram och undrar hur det står till, och så pratar och tänjer man ett tag tills krampen har släppt. Då kan man skriva igen, eftersom man till exempel kan skriva något om den där vänliga människan som kom och undrade hur det stod till eftersom det är en synnerligen spännande människa som bara har tre fingrar på höger hand efter en hemlig resa till Inre Mongoliet.

Och skulle det inte vara fallet, får man helt enkelt bara hitta på. Så här kanske:

”Hon saknar sedan sju år sin högra stortå. Detta har gett henne en ovanlig gångstil som ingen vågar kommentera. Följaktligen vet ingen vart tån tog vägen, den där dagen för sju år sedan.”

Häpp! Man behöver inte ens avslöja hemligheten eftersom man inte känner till den och dessutom inte ens kan känna till den eftersom den är påhittad.

Idrottskramp orsakas alltså av syrebrist i musklerna. Skrivkramp likaså, eller ... mäh ... ungefär i alla fall. Skriv ut, laminera, sätt upp och memorera denna lista:

Jaså, du kan inte skriva?

• Gör fem armhävningar.
• Sätt på dig fingervantar.
• Gå till en människa du aldrig förut tilltalat och be om en kopp socker.
• Sätt dig fullt påklädd i badkaret och skriv för hand (nej, fyll det inte med vatten).

Såja. Redan på armhävningarna kom du på vad du skulle skriva om. Eller så hoppade du över den punkten och blev så varm och gosig av att leta efter fingervantar (utan grus som kryper in under naglarna), att blodcirkulationen satte igång ända upp i fantasiförrådet. Koppen socker fungerar på två sätt: den är numera en orsak till onyttighetsdiskussion och dessutom en sugarfix om den intages. Badkaret? Äh, man skriver himla bra när man är självironisk, vilket är lätt när man fullt påklädd ligger i ett iskallt badkar.

Inne på toa

Inspirerad av denna bokhylla tänkte jag visa min toahylla.

På väggen till vänster ses en allmänbildande tavla med sädesslag, kastrulltoapappershållaren och en fortfarande fungerande larmanordningspryl (huset var församlingshem förr).

Men det var inte alls inspirerande att berätta om min nostalgiska relation till Svensk Teknisk Uppslagsbok, Tidens kalender 1972, Soldl Mtrl, Årets kalender 1992, Lek med Hyland, Kalender för Mosebacke Monarki och ett antal BLM.

Men vad ligger på golvet? Är det inte det allra första numret av Amelia från 1995? Johodå. Med kiss- och/eller kaffefläckar. Inne i tidningen ägnas tre hela uppslag till frågan ”Vad ska hända med prinsessan Diana, världens mest jagade kvinna?”. Fast det vet vi ju idag.

Jag tar fram en gammal Vecko-Revyn. Där står Glenn Hysén i rosa kostym och grön skjorta. Han är jättesnygg. Blädder, blädder.


I Vecko-Revyn nr 8/1988 sitter Lena Ph i ett badkar med charmigt håriga ben. Förlåt syftningen, det är alltså inte badkaret som är orakat.

Det var banne mig enklare förr, då kunde till och med Sophia Loren vara läcker med håriga armhålor. Om detta skrev jag redan år 2000. Ska vi inte ha en förstoring på benet också för tydlighetens skull? Jo.
Eller hade ni hellre velat se Glenn Hysén?

Min passion

Igår körde jag 40 mil. Till Motala – spela basketmatch – hem igen med en vinst i bagaget. Helt normalt.

I Motala visade det sig dock att jag hade fått motståndarna att starta sitt lag i våras. Detta är helt onormalt, jag startar sällan basketlag 20 mil hemifrån.

Förklaringen är att jag i våras skrev ett mejl till alla basketklubbar jag kom på. Av dem gick säkert 98 % vilse i sajbern – men i Motala kom det till rätt person. Jag skrev ungefär så här:

”Man kan trots trasiga knän, söndervrickade fötter, påsar under ögonen ha vansinnigt roligt tillsammans. Vad vinner man då på att ha ett sådant här div 3-lag? Jo, chans till fler ledare. Alla föreningar har problem med ledarrekryteringen, men med ett motionslag samlar man ihop de avdankade som trots alla smärtor fortfarande älskar sporten. Vips, vill de förutom att spela själva även ta hand om ett litet flick- eller pojklag. Vips, har man fått in gamlingarnas barn i nystartade lag. Vips, har man fått en kontinuitet och slipper besvärliga generationsväxlingar. Dessutom: all denna kunskap ifråga om domare, sekretariat och ledare slösas bort om de som en gång lagt av inte kan slussas in i sporten igen.”

Nu sprider jag denna erfarenhet vidare till alla andra: ni måste inte sluta med er passion – om ni har någon – för att tiden går, det gör ont i knäna eller ögonen blir sämre. Starta gubbvolleyboll, kärringhandboll, stofilmountainbike och rollatorbasket. Pingisen och orienteringen föregår med gott exempel; där dör man knall och fall med en kompass eller ett racket i handen. Men man dör rätt glad.

Fotnot: i mitt lag är vi födda 1960–1985. Alla är alltså inte skumögda och rynkiga eller nära döden.

På åttan ...

... går just nu repriser av en ny talk show som heter Studio Virtanen. Det känns nästan som att se på de allra första Aktuellt från 1958.

Alla pratar i munnen på varandra och snabbare än Piff och Puff på julafton. De skrattar nervöst. Det är riktigt kul att höra programledaren snubbla ihop orden så här:

• hypokndi
• efsom de e måånda
• filmrecent
• sfolska viljatittap-ren
• knstateeera.

När han förväxlar Shakespeare med Jane Austen, säger övergrepp när han menar övertramp och påstår att en gäst är 36 år när han är 33 tänker jag ”åh, detta måste jag blogga om”. Men så slår jag mig själv på fingrarna. Vem är väl jag att klaga? Hade jag gjorde det bättre själv? Jo, tammetusan. Nu säger programledaren:

– Jag råkar veta att travvärlden är väldigt dekadent. Eller, jag har i alla fall hört det.

Hiiih. Det är jättesvårt att bloggskriva samtidigt som man slår sig själv på fingrarna och håller på att spricka av motvilja. Man ska inte vara negativ, man ska vara positiv. Men jag sitter så säkert här på mina höga hästar.

Pssst. Jag var med i tv i julas.
Klicka på ”Om julen” och spola fram till 3,45 minuter – strax efter att Tomten har fått frågan om det ”inte är varmt med alla kläderna på sig?” är jag med bland andra f.d. Rikspolischef Björn Eriksson runt en sprakande brasa som senare i programmet dränker allt ljud.

Hoppsan. Där trillade jag av mina höga hästar.

Larmtjänst

När jag nyss kom ner i köket, satt Olle där med en helt främmande kvinna i långt, mörkt hår, svarta kläder. I hallen stod ett par brutala, svarta kängor. Morticia i familjen Addams på besök? Vabaha?

– Det här är Lisa från Securitas. Hon vill att vi installerar larm, sa Olle.

Men inte bara det – Securitas tycker även att vi har behov av en larmtjänst. När som helst kan de rycka ut och kolla vem det är som bryter sig in i vårt hem.

– När tycker du, Lotten, att du skulle ha störst användning av en sådan tjänst? sa Morticia.
– Öööööh, sa jag som Torbjörn Fälldin ungefär.

Tänk efter själva. Du som läser här och nu – lyft blicken från datorn och formulera ett svar: när skulle du ha störst användning av en larmfunktion med utryckning?

– Ja, så klart när jag går ute i mörka parker och det lurar främmande farbröder i buskarna! svarade jag och var rätt nöjd.
– Mjae, vi sysslar ju bara med hembevakning. Fundera igen. Olle har svarat, jag vet vad han tycker, vad tycker du?

Ok. Jag funderade. När i hela friden behöver jag Securitasvakter? (Har du som läser formulerat ett svar?)

– Ja, ok, möjligtvis kanske när jag sover, annars är jag ju vaken och hemma och kan dänga stekpannan i huvudet på eventuella våldsverkare. Ok, larm på natten!

Då visar det sig att jag är kvinna. Olle är däremot en man. Föga förvånande för er, måhända, men jag brukar alltid säga att det är jag som är mannen i huset medan Olle är känslomänniskan – den som vill prata i telefon och dryfta känsloliv när jag är synnerligen upptagen med att borra, spika och såga.

För alla män svarar att de behöver en larmtjänst när de är borta och ingen vaktar det tomma huset som är fullt av dyrbara ting. Alla kvinnor svarar att de behöver larmtjänst på natten, när familjen sover oskyddad.

Leendet

Det är som förgjort. Det kommer att gå rykten om mig. Ena dagen joggar jag skrikande runt i ett shoppingcentrum, idag störde jag gästerna inne på McDonald's.

Jag hade inte ens ätit där – skulle bara passera rakt igenom, rapandes mycket nyttig sushi. Efter tre steg på det alltid kladdiga golvet, tog jag en sväng lite för snävt och fick in ena foten i barnstolsstapeln. Krasch, bang, bom. Stök och trassel, alla barnstolar har ju ben som spretar, nästan i spagat.

För att visa hur obrydd jag var över detta, städade jag bland de fallna stolarna och satte sedan leende (signalerande självironi, visst då, eller hur?) stegen mot dörren ... när nyckelbandet runt halsen plötsligt utlöstes och föll som vorde det en alltför känslig skidbindning. Fortfarande leende, böjde jag mig ner för att plocka upp knippan – och slog på nervägen huvudet rakt i ett bordshörn.

– Aaaahaaaaaj! sa munnen på tok för högt innan självbehärskningsmekanismen slog till.

Leende sträckte jag på mig, leende gick jag ut, inte lika leende satte jag mig i bilen och inte alls leende gnuggade jag ynkligt min bula.

Fast nu ler jag igen, jag gillar när det syns hur ont jag har.

Skönhetsbloggen

– Välkommen, Lotten Bergman, vi har några frågor till dig.
– Tack. Shoot.
– Vad använder du för att ta bort sminket?
– Schampo.
– Så annorlunda.
– Inte alls, jag duschar efter basketträningen och tvättar mig då även under armarna med schampo.
– Och balsam?
– Mja, jo, fast hudkräm funkar också bra.
– I håret?
– Visst. Skall sköljas ur.
– Såpass ... Och underlagskräm?
– I håret?
– Nej, vi undrar om du använder underlagskräm.
– Nej, jag tycker bara att det samlar sig i de näsporer som inte är fyllda av maskar.
– Ja, hm. Ja. Plockar du ögonbrynen?
– Nej, de är så ljusa så de syns ändå inte.

Är det bara jag som fantiserar och hittar på sådana här låtsasintervjuer med sig själv?

Den viktiga boken (uppdat.)

Det handlar mycket om gemensamma referensramar, det här med att skriva.

Om jag säger ”spring tre idioten” tror ni nog att jag förolämpat er på något sätt. Men en basketspelare med mina referensramar förstår att man ska utföra en viss övning på planen. Om jag säger ”gå in i litet huvud med kommando tre” kommer alla mina numera gamla kolleger på NE att skratta och få något vått i blicken medan ni andra tycker att jag är rätt fånig.

Nu till mitt problem. Varje gång jag vill berätta om hur trångt eller för litet eller sprängfyllt något är, vill jag associera till en viss bild i en bok av Richard Scarry. Det är ett flygplan som liksom spricker i sömmarna för att det är fullproppat.

Men ingen förstår vad jag menar! Ingen minns bilden! Jag umgås i fel kretsar! Sedan i förrgår har jag jagat land och rike runt efter denna bild, och inte funnit den. På biblioteket är alla Scarryböcker magasinerade eftersom de är sönderlästa och personalen väntar på en ny upplaga. (En snäll bibliotekarie hämtade upp de trasor hon hittade i källaren, men nej.) De hundra miljarder trasiga Scarryböckerna som vi har här hemma saknar alla denna viktiga bild. Och efter gårdagens äventyr (se nedan) har jag för en stund fått ge upp Jakten på den Viktiga Boken med Bilden med versalt B.

Är den månne för alltid censurerad för att den får människor att tänka på flygplanskrascher?

------------------
Uppdatering!
Ser ni den lilla myran? Hon kliver på planet och då poooooff ... Planet spricker! Men vad gör ormen Noak då? Han slingrar sig runt flygplanet så att sprickan går ihop och alla kan flyga till karnevalen i Rio i alla fall!

(Köpte jag hela boken för 179 kr bara för att kunna lägga ut bilden på bloggen? Ja.)

Joggingrunda i shoppingcenter (lååång text)

Jag tror att det började med att jag tog på mig ett par byxor som var för små. Byxor ska inte plötsligt bli för små, nämligen. Det finns ingen anledning i världen att fullständigt korrekta byxor plötsligt krymper. Ett dåligt omen alltså.

Det fortsatte med att födelsedagsbarnet kom ner i köket precis när vi förberedde presentutdelning och skönsång. Hon hade blivit väckt av en vilsen väckarklocka som sedan den inköptes alltid har ringt en halvtimme senare än den ställts in att ringa. Och nej, vi har inte vant oss.

På förmiddagen skulle jag bara snabbt in och köpa en viktig bok (återkommer till den senare) och byta batteri i en klocka, och svängde med treåringen och den nyblivna sexåringen in på Tuna Park, ett ovanligt trevligt shoppingcenter, som det heter på ren svenska.

När jag betalade batteriet, sprang treåringen helt utan förvarning ut ur butiken. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju inomhus. Tre sekunder senare kom jag på att en treåring springer rätt fort, och sade till sexåringen att springa efter honom och bara vara med honom, inte slita och dra och få tillbaka honom utan bara liksom vakta lite. Hon sprang. Ytterligare fem sekunder senare lämnade jag min plånbok och betalkort och nyckelknippa på affärsdisken och sa ”vänta, jag måste bara kolla så att de inte springer för långt”.

Borta. Puts väck. Snabb action: i vinterkängor, tjockejacka och för små brallor lufsade jag runt hela affärskomplexet ett varv, stack in näsan i alla roliga affärer och ropade ”jag har tappat en sexåring och en treåring, håll kvar dem här om de dyker upp”.

På andra varvet reste sig en småbarnsmamma på ett café och sa att hon skulle springa ett varv åt andra hållet.

På tredje varvet började affärspersonalen ställa sig i dörröppningarna och se bekymrade ut.

På fjärde varvet bad någon på Stadium om mitt mobilnummer om han skulle hitta något barn.

På femte varvet kom tre uniformerade poliser emot mig. Jag delade snabbt och säkert helt olämpligt ut order:

-- Jag har tappat mina barn! En på sex, en på tre! Flickan i prinsessklänning, killen med blåa kläder och rufsig frisyr. Kolla utomhus är ni snälla!

På sjätte varvet började jag få ont i hälsenorna. Det var bara jag som rörde mig. Alla andra människor hade slutat handla. Mammor hade slutat amma. Personal hade slutat personala sig. Jag hade själv tappat känslan för vad som såg lämpligt ut eller lät rätt och vrålade barnens namn och hörde hur rösten gång på gång vek sig och tänkte på alla filmer om försvunna barn som jag har sett. Halva Lotten ville sätta sig ner och bara gråta, andra halvan ville vara käck och rolig och säga ”ah, ett visst svinn får man räkna med”.

Hur kunde de försvinna på bara ett fåtal sekunder? Hur kunde jag prioritera batteribetalningen framför treåringens rymning? Hur ...? Långt borta såg jag plötsligt en prinsessklänning med ryggen mot mig. Ja! Hurra!

(I en amerikansk film hade jag när jag vände barnet mot mig fått en chock och sett ett helt främmande barn i en identisk klänning. Men denna historia slutar lyckligt.)

Sexåringen hade gjort precis som jag sagt: bara följt med treåringen, som hade valt att springa in på tråkiga Lindex, där vi aldrig ens tittat in förut. Där hade han satt sig tillrätta vid ett legobord och byggt ett högt torn. När sexåringen tröttnade på detta, hade hon klokt nog ställt sig alldeles utanför affären som en signal för att visa var de var. De hade inte saknat mig alls. Jag presenterade barnen för ena polisen, som ropade i walkie talkien att barnen var funna. De skulle bara patrullera lite, och hade nästan fått göra en riktig utryckning och var nog nöjda.

Svettig tog jag och barnen sedan ett ärevarv, hämtade plånboken och tackade publiken. Segermiddagen (pannkakslunch med extra grädde) intogs på ”Basilica”, som hade följt racet och gratulerade mig genom att bjuda mig på en cappuccino.

På väg hem mötte jag en bil som utan anledning körde rakt mot mig på fel sida av vägen. Jag körde ut på vägrenen och stannade där i ett par minuter. Andades. Svetten rann i armhålorna. Håll humöret uppe för barnens skull! "En sån tokig bil, den körde ju fel!".

Nu håller jag oss inne resten av dagen. Omen hit, omen dit, inte vet jag. Nu slänger jag byxorna i soptunnan.

Janelings kondis

Det damp ner en födelsedagspeng från farmor och farfar eftersom femåringen i morgon förvandlas tilll en sexåring. Jag visste omedelbart vad vi skulle göra: från och med denna dag ska jag och de fem barnen gå på konditori en gång per år. (Olle gillar inte grädde och ville hellre vara hemma och sova.)

Mina barn kan koppla ihop en dvd-spelare med tv och parabol, men vet inte vad ett "konditori" vill säga. Är det inte skamligt att de inte kan uttala "Napoleonbakelse" och inte vet att man på kondis kan sitta hur länge som helst och läsa gamla veckotidningar?

Nä, nu blir det alltså bullar av. De fem barnen valde allt från de där runda, bruna chokladbollarna som ska kallas "havrebollar" till gigantiska prinsesstårtebitar. Det hela gick på 232 kronor, men när jag satte mig att sippa på min cappuccino blev jag förvånad. För den var, ja, det var underligt -- men den var alltså inte varm. Jag provade igen. Nej, inte alls varm. Ljummen, på sin höjd.

-- Ska jag klaga? viskade jag till barnen.
-- Neeeej, sa elvaåringen som är känslig för pinsamheter.
-- Ja! sa trettonåringen som tycker att det är lattjo med liv och rörelse.

Ok.

-- Ursäkta, jag skulle vilja ha min cappuccino varm, sa jag till tårt-tjejen bakom disken.
-- Va, jaha, då får du väl ta den i mikron där då, svarade hon med en axelryckning och pekade med hela huvudet mot barnmatsugnen som stod bland borden.

Ställde jag till en scen och påtalade de 232 kronornas värde och vikten av att ha oss som nöjda kunder eftersom vi skulle komma tillbaka en gång per år var det tänkt? Nope. Jag värmde kaffet i mikron. Mjölkbubblorna försvann och det liknade inte längre en italiensk kaffekopp. Men hämnden är ljuv. Vi går inte till Janelings Konditori igen.

Tacka vet jag Håkanssons Konditori på Klostergatan i Lund, där jag efter balettlektionerna fick (= mutades med) bakverk 1970--72.

Ett snabbt förlåt

Ursäkta. Sorry, pardon och excuse me för att jag inte har svarat på mail sedan Hedenhös. Alla obesvarade är markerade med knallrött, så jag ser era namn i eldskrift varje dag. Här kan ni tills vidare välja bland några av mina vanligaste svar:

ja
nej
ojojoj, vad kul
kanske nästa höst
hur mycket då?
helt naken?
hur många poäng?
ooo ja
kanske med selleri
ok, jag ska först bara
nu får du skärpa dig
jag tror att ordning är det nya svarta
ta det med en nypa sallad bara

Sömnen

Ibland kan jag bara inte sova. Som med alla andra människor går det i perioder, jag är helt enkelt en sovperiodare. Under tiden på Nationalencyklopedin sov jag nästan bara i bilen på väg dit, vilket var opraktiskt när det var jag som körde. Sedan en månad tillbaka sover jag inte. Om jag nu var nära en konkurs eller hade råkat ut för något annorlunda som att föda ett barn för prick en månad sedan, hade jag ju kunnat skylla den magra sömnen på det. Men inte hände det något i början av december?

När jag väl har somnat under denna månad (vid tresnåret på natten), har jag sedan drömt trista drömmar om hur jag sjunker med Titanic, brinner inne med Kurt Russell, trillar av tåg med Buster Keaton och vrickar fötterna på hantlar samt klipper av tårna på en giljotin. (Jag var felvänd alltså.)

Men nu stundar nya tider! Igår somnade jag strax efter midnatt genom att räkna baklänges från 100 och så sov jag och vaknade av mig själv sju timmar senare! Visserligen hade jag denna natt lagt mig utom hörhåll från det äktenskapliga sovrummet, där Olle kämpade med en treåring och sin egen snarkning. Men i alla fall.

King Kong-rapport (spoiler-varning!)

Nu har jag sett den, King Kong i Peter Jacksons jätteregi. Blev kissnödig förstås. Trots att asiaten och den svarte mannen dog så där onödigt som de alltid gör, är jag mycket positiv. Det coolaste var förstås när alla karlarna sprang mellan benen på Brontosaurierna (Apatosaurierna). Huvudrollsinnehavarna och monstren hade till 100 % rejäla näsor och ojämna tänder. Jag säger då det, en utseenderevolution är på gång i Hollywood.

Det hela äger rum 1933 och miljöerna är så långt min expertis kan se imponerande. (Vid en snabbkoll visade det sig nu att nästan allt så klart är datoranimerat, håhåjaja vad jag är lättlurad trallala.) Trettiotalsmodet är som alltid snyggt, även om männen är tvungna att dra upp brallorna till armhålorna. Damskorna äro alla ljuvliga. Nästan alla skådespelare har fått isblåa ögonlinser och aktörerna ser på min lokala biograf tårögda ut hela tiden eftersom skärpan är konstant felinställd. Den vilt skrikande Anns frisyrer liknar mina: rufs medelst lock.

Kuriosa: Driscoll spelade mot den tyske fartygskaptenen redan i Pianisten och King Kong är Gollum. Alla cirklar sluts. (Förutom min -- när ska jag få en megaroll i en Hollywoodfilm? Jag bara går här och väntar på att bli upptäckt hela dagarna ju!)

Roligaste repliken kom inte på vita duken utan i foajén på väg ut, då en fullvuxen människa på fullt allvar sade:

-- Aaaeeh. Jag tyckte det var overkligt.

Samma!

Femåringen springer mot mig. Hon är strålande glad.

-- Samma! Kolla samma! Dom är samma! Likadana! Mamma dom är ju likadana!

Nu skulle man ju kunna tro att detta handlar om en sommargylling som plötsligt upptäckts i två identiska specimen inne i vårt hus eller kanske två i köket vandrande jättepinnar som enligt utsago bara finns i ett exemplar i Australien. Men nej. Femåringen spretar stolt med sina båda fötter och säger:

-- Jag har aldrig haft två strumpor som är likadana på mig förut!

Att jobba

Väldigt konstigt, detta minns jag inte riktigt hur det var att ha: tid över!

På grund av "omständigheter utanför min kontroll" har jag fått 17 av vårterminens föreläsningar inställda. Ergo: jag söker jobb!

Någon som vill ha en rolig föreläsare eller en finurlig skribent lite då och då?

Under tiden sitter jag här och fantiserar om orsaken till Det Stora Företagets plötsliga nedskärning. Tänk om jag kan läcka till pressen och antyda konkurs eller annat hiskeligt! Ssschhh, min mun.

Fast egentligen egentligen egentligen vill jag bara åka till OS och VM och skriva hem roliga rapporter som alla sitter och skrattar åt och pratar om på kafferasterna. Det hade jag kunnat göra helt gratis. Nej, vad säger jag, klart att jag ska ha hutlöst betalt. Förstås.

Leksakskatalog från 1973

Min svåger överraskade mig med en NK-katalog från 1973.

Tyvärr hör jag bara vad jag vill höra -- efter en stunds oooooande och aaaahaande insåg jag att jag inte alls hade fått den utan att han bara ville visa upp katalogen efterom den var så fin. Förutom långhåriga barn som med kärlek i blicken spelar schack med lurviga nallar, finns bland annat denna kompaktkamera som kostar 85 kronor.

Kommer ni ihåg hur det kändes att knäppa fast blixten?

Basket, turkey dinner och kilten

Joodå, det gick bra i den hyrda gympsalen. Vi spelade basket, alla 24. De som var 2–11 år sprang sig blå. En och annan tonåring knorrade. Thirty-somethingmänniskorna och mormodern slängde sig helt utan betänkligheter in i dragkampen och det var helt ok för det gula laget att göra mål på fel korg eftersom den var min. Olle blev såld på ”Mike” eller ”Bump out” som övningen kallas i andra delar av landet. Min syster satte nio av tio straffar. Jag lyckades missa nio av tio straffar och kommer att få höra detta till nästa nyårsafton.

Kalkonmiddagen avlöpte smärtfritt och den galne skotten stod precis som vanligt efter tolvslaget och sjöng – men i år strippade han inte. När småbarnen kröp under middagsbordet utbrast en av dem plötsligt:

– Vad är det där för en korv?

Då svepte skotten sin kilt lite tajtare runt benen.