Det som inte syns, finns ändå

Nu har jag ju varit hemma en hel dag – en dag som innehöll fyra basketmatcher, en basketträning med småknoddar, en jättehandling och fem km klassisk dammsugning. Men jag måste ändå rapportera lite mer om Schweiz.

– Vad var bäst med Schweiz?
– Mina Anna Ankor.
– Var det god mat?
– Jätte!
– Saknade du något?
– Japp, det sydländska humöret, improvisationerna, hugskotten och stöket. Det var liksom som i Sverige, fast på franska.
– Men finns det något som är bättre än i Sverige?
– Javisst! Designen på sådant som är fult och stort men som faktiskt inte behöver vara fult och stort.
– Förklara!

(Nej, det är faktiskt ingen som har intervjuat mig på det här sättet. Men fråga–svar är en simpel genväg till snabböverförd information, ungefär som punktlistor.)

Så här ser återvinningscentralen i affären ut. Sex hål i väggen, inte mer.

Eluttagen i de schweiziska väggarna är platta. Alltså kan man ställa möbler kloss intill väggen just där när de inte används.

Detta är containrarna för plast, metall, kartonger och glas. Men, säger ni, är det inte fel på proportionerna? Ser de inte lite små ut? (Så här stora är de ju i Sverige.)

Jomenvisst är de små! (Här klämmer min värd in en plastgrej.) Under metallgolvet där, är containern gömd. När det är dags för tömning, kommer en lastbil och lyfter upp hela paketet!

Och här har vi ett sjuvåningsparkeringshus. Det enda som syns är hissen ner – allt annat finns under jord.

Och minsann har inte parkeringshuset fått pris för sin eleganta funktion och diskreta stil. Ni förstår väl att jag med tanke på det passade in väldigt fint? (Faktum är att jag varje dag åkte ner i parkeringshuset eftersom det var fritt fram på det fina, trådlösa nätverket där.)

Jag vill trolla bort eluttag, parkeringshus, återvinningscentraler och när vi ändå håller på kanske också

• sladdar
• smäckiga rullgardiner
• bränder
• för små skor
• isfläckar
• stenskott
• leverbiff.

(Men det enda som försvinner, verkar vara sådant som fjärrkontroller och tålamod.)

Men om priset för att få bättre containerdesign i Sverige är att vi måste dras med sådana här skyltfönster överallt, då får det kanske vara.

Vad säger ni, en sådan här dukning kanske passar in på julafton? Då har man ju veden fixad också. (Man måste nästan ta fram lupp för att kunna se var det ena kitschiga slutar och nästa tar vid. Eller klicka på bilden, bara.)

Fågel, fisk och mittemellan

Igår var det så dags att äta min andra lunch med en annan av mina Anna Ankor, som heter Anna men inte Anka. Men vi åt inte anka som i torsdags (tack PGW), utan en fisk som hette något på r.

Inte anka, men fisk. Rorisson? Rorisset? Någon som känner igen fisken – de röda flärparna som ser ut som blomblad?

Inte heller anka.

Ber om ursäkt om jag skrämde er med måsen och dess trottoardöd. Jag vet inte mer än vad man ser här ovan och jag har inte manipulerat bilden för att förstärka det röda; det såg verkligen ut så där. Har den landat i glass eller har måsar sådant vitt klegg på insidan?

Anna, som varken heter eller äter anka, jobbar på Svenska konsulatet i Genève. Själv begriper jag inte hur hon får något gjort över huvud taget med vidunderlig utsikt över vatten, berg, stadsmyller och en tavla av Carl Fredrik Hill.

Apropå tavlor, så var jag igår på konst- och historiemuseet. I entrén möttes jag av en man som hävde ur sig ett hav av information, där jag lyckades urskilja ordet fermé. Tusan till museum att först släppa in en och sedan påstå att det var stängt. Pourquoi? sa jag med så många vokaler som möjligt och bad om engelsk översättning. Min franska är verkligen inte vad den borde vara, för vakten sa med ett leende:

– I was just explaining that it’s free, you don’t have to pay. Welcome!

Under hela min inspektion av museet (lägg märke till att det inte ska vara någon fnutt över e:et där) hade jag en annan liten museiman i hasorna. Inte fick jag ha kamera med mig och inte kunde jag smuggla fram mobilen för att ta bilder, så ni får lita på mig: det fanns många tavlor, rustningar, gevär och ett piano med trätangenter istället för elfenben samt en knallorange tavla med namnet ”Misstaget” (stor som en etta på söder). Och vansinnigt många vakter överallt. Jag fastnade för en denne konstnär:

Jean-Étienne Liotard (1702-89), som målade sig själv så här 1773.

När jag igår kväll med min värdinna släntrade runt i stan, åt sniglar och sushi och drack schweizisk öl som smakade tvål, stötte vi på en eldslukare. Jag tog fram kameran, siktade lite på måfå och whoooooohffff – sprang eldslukaren fram till mig och lekte drake.

Jag hann inte ens bli rädd, men kände en svag doft av bränd lugg en stund efteråt.

Annars var dagens största äventyr när jag inte höll på att komma av bussen. Precis när jag hade plingat, märkte jag att min jacka hade fastnat mellan två säten. (Det måste ha sett ut som i tecknade filmer när någon försöker röra sig framåt och då ryck-fastnar i metspö/dragkrok/Björnbuse.)

– Nämen så lustigt, sa det bloggskadade jaget och tog en bild på hur himla tokigt det ändå kan bli i det välordnade Schweiz.

Och så stannade bussen – men jag kom inte loss. Medan folk strömmade av, slet jag av mig jackan för att få ett bättre grepp och (om så krävdes) dra sönder den. Förmodligen suckade jag lite pardon och sorry samt jävlar medan schweizarna agerade lite svenskt och låtsades som ingenting. När jag kom loss och sprang mot dörrarna, stängdes de, och inte fanns det några praktiska fotoceller för öppning. Eller så hade jag blivit osynlig, för inget hände. Svettig och till och med lite generad, följde jag med bussen en hållplats till. Och såg detta:

Snacka om akut skoknytning: han kunde inte vänta tills han var uppe på trottoaren.

Bland grisfötter och dockhusmat

När jag och Bästisgrannen var i USA, berättade jag i kilometerlånga inlägg om mataffärerna och min fascination för dem. Nu vill ni förstås veta hur det är i Schweiz? (Jag ställer förresten gärna upp för mataffärskontroller i N.Y., om någon undrar.)

Här i Genève är allt smärtsamt dyrt. Jag köpte ett paket med tepåsar och trodde vid betalningen att de var inpackade i bladguld. Jag gick in i en skoaffär som hade dammiga och omoderna skor på rea för blott 1 200 spänn. Jag köpte på Starbucks mitt livs dyraste kopp te: 50 kr.

Mataffärerna liknar till storlek och hyllsystem Sveriges. Men de har plastmat!

Färdigstekta hamburgare.

Pizzor som är nästanfärdiga.

Kött som påminner om dockhusmat i sitt blänkande, inplastade tillstånd.

Några kokta, inplastade potatisar.

Det fiffiga är att man här får välja mellan helt färdiglagad mat och fantastiska råvaror som aldrig har kommit i närheten av ett plasttråg. Tre meter från potatisarna ovan, fanns köttdisken.

Grisfötter.

Höna.

Stilton med portvin.

Diverse patéer.

Diverse påsar. Ok, de är ju av plast.

Inne i jätteaffären Globus kom en ilsken styckmästare fram till mig och väste på franska att jag inte fick fotografera sylt juiceburkarna med stickade mössor på locken eftersom Globus hade copyright på alla mina bilder. Jag fnittrade och skojade om andra löjliga sätt att ha copyright på allt eftersom jag trodde att han skojade. Det gjorde han nu inte. Så jag vände på klacken och flydde en hotande stämning, men var efter bara tio meter tvungen att tvärstanna och ta ännu en bild:

En levande människa i hår, klänning och skor.

Men igår var jag inte bara i mataffärer – jag blev av en av mina fullständigt förtjusande Anna Ankor (en som egentligen heter Anette) bjuden på lunch på ett sådant där perfekt ställe utan turister. (Moi? Turist? Mais non!) Vi pratade i munnen på varandra i tre timmar och var tysta endast när vi åt chokladpraliner.

Förrätt: pumpasoppa med tryffel. Och en platt baconremsa. Var det Långben som strök dem? (Ja. Det är vin i glaset. På lunchen. Men sedan drack jag faktiskt inte vin på flera timmar.)

Huvudrätt: anka med vinkokt päron.

Dagens underliga upptäckt är varken möglig eller dammig. Det är bara en chokladerias julpyntade skyltfönster.

Är detta månne en spikklubba eller ska man vara så avancerad att man kallar den ett stridsgissel? Hur som helst är den inte av choklad. Tillägg: kanske är det en morgonstjärna?

Kanske har vapnet i skylten att göra med chokladkittlarna (en kittel, flera kittlar, hihi) av choklad alldeles intill, som är en symbol för när en 14-barnsmamma 1602 skrämde fienden på flykten genom att från stadsmuren hälla kokande grönsakssoppa över alla som närmade sig. Detta firar man (L'Escalade) fortfarande i december varje år med att äta chokladkitteln och allt godis som den är fylld med, trots att det egentligen inte alls var sådär det gick till. (Karl Emanuel I av Savoie och hans män slogs tydligen tillbaka av en till tänderna rustad ortsbefolkning, men särskilt många kittlar och soppor sågs inte till.)

Och hur har ni det?
_____________
Uppmaningsuppdatering. Miss Gillette ville se burkarna med stickade mössor som höll på att kosta mig min copyright eller nåt:

 Inte sylt, men juice ... väl?

Mina Anna Ankor har humor!

När jag häromdagen berättade att jag i Schweiz skulle föreläsa för ”ett gäng Anna Ankor”, blev några läsare oroliga för att jag kanske hade sagt något dumt. Anna Ankorna i Genève kanske inte ville bli kallade Anna Ankor? De kanske inte ville jämställas med Anna Anka i Hollywood? Tänk om de schweiziska Anna Ankorna inte har humor! Alltså var just detta det första jag frågade dem igår när jag här i Schweiz föreläste för dem om svenska skrivregler.

Och de höll på att skratta ihjäl sig. Några tjöt ”näääää” mellan skrattårarna,  andra bullerskrattade och ett par, tre stycken stirrade tomt framför sig och kände sig utanför eftersom de inte hade den blekaste aning om vem Anna Anka var. Hade jag bara haft ett piano där vi var, hade jag rivit av Paul Ankas ”Diana” på det eftersom det är en av tre låtar jag fortfarande kan spela på piano.

AB saknade mögelbilder under gårdagen. Så kan vi ju inte ha det.

Gårdagens kvällsmat. Anna Ankorna och jag länsade faten och spillde vin på varandra.

Men innan jag igår åkte in till Genéve, cyklade jag till Frankrike.

Jag bor alltså hos en kompis i Meinier och cyklade över den gråa linjen (som är gränsen) till Veigy-Foncenex. 

Medan min cykel hemma väger 300 kilo och tappar kedjan i både upp- och nerförsbackar, i vattenpölar och nerför trottoarer, var den schweiziska cykeln smidig som ett väloljat gökur. Jag for fram som en racerbil, helt enkelt. När jag kom till gränsen förväntade jag mig i alla fall lite Checkpoint Charlie-stämning – men icke. Det enda som avslöjar att man har kommit in i Frankrike är att vägarna blir sämre och dikena smutsigare samt trädgårdarna stökigare.

Beatrix Potter måste ha varit här och blivit inspirerad.

Jag hörde klart och tydligt åsnan säga till hängbuksvinet att han stod i maten medan hönorna grälade med varandra om getens gunst.

När jag en stund senare stod och väntade på bussen, var tidtabellen obegriplig. Jag stirrade på orden och siffrorna och kom inte ens på vad ”onsdag” heter på franska.

– Mittwoch och mercredi, kan de ha med varandra att göra? sa jag högt till mig själv.

När man i England ser vilsen och förvirrad ut, kommer alltid någon fram och säger ”may I help you, dear?” medan schweizarna inte tycks tala förrän de blir talade till. Undrar hur det känns att vara vilsen och förvirrad i Sverige.

Får jag lov att för transportministern i Sverige bevisa att det ( i mån av plats) funkar att tillåta cyklar på bussen?

Inne i Genéve irrade jag runt bland affärerna där ett par dammiga skor på rea kostar 1 200 kronor, innan jag bestämde mig för att vara a tourist with a mission. Så jag letade upp katedralen – Saint Pierre, byggd 1150–1225.

Titta, där bakom statyn av jultomten ser man katedralen.

 Men jultomten såg vid en närmare titt inte så glad och snäll ut.

I Saint Pierre får man klättra upp i de båda tornen – och det är så obegripligt stort och imponerande, dammigt och fantastiskt. Jag, som ju inte lider av svindel utan bara är lite rädd för telefoner, kände hur jag blev knäsvag och knep extra hårt i räcken och handtag.

 Bara halvvägs upp.

Överallt finns spännande, men låsta trädörrar med små hål i. (Stationsvakt måste komma hit!) Överallt finns små spanjorer som grälar och överallt finns spindelväv.

Dan Brown måste ha varit här och blivit inspirerad.

Bakom de tunga draperierna finns Chapelle des Maccabees (”The Chapel of the Maccabees”). En stor albino stod och spionerade i ett hörn, med blod droppande från båda benen.

Plötsligt hittade jag det finaste lilla krypinnet i hela världen.

Klo!

Jag ska berätta vad ni ser. Fotot är taget genom ett pyttelitet, smutsigt glasfönster. I mitten högst upp ser ni ett vitt fyravåningshus som är långt, långt nere på marken. (Precis som ju hus brukar vara.) Och mitt i bilden ser ni en toa. Vem behöver väl mögelost när man hittar en sådan här toalett?

Har flygplanskroppen bröstvårtor eller testiklar?

Dagen började med att jag insåg att jag skulle åka om 90 minuter, men inte

• hade packat
• hade koll på passet
• visste om jag skulle släpa med mig kanonen (förklaring till mamma: det är som en OH-apparat, fast liten och kopplad till datorn)
• hade tvättat håret på fyra dagar.

(Jag skulle kunna skriva en modern version av David Copperfield. Det är visserligen inte ont om mat, man blir inte slagen och slipper sova på golv – men man har inte tvättat håret på fyra dagar och lider alla helvetes kval av detta faktum.)

Men 89 minuter senare var allt som det skulle vara. Jag, min djefla man och Sjuttonåringen stod på perrongen och tittade på hur vi var klädda alla tre: t-shirt, hoodie, bylsig och oknäppt jacka, Levi’s-jeans och samma märke på gympaskorna. Tänk om jag i sjuttonårsåldern hade sett ut som som min pappa – vinröd manchesterkostym (med mockalappar på armbågarna) och foträta skor. Samt polisonger.

Jag längst ner (stl. 39,5 – lite för liten), den djefla mannen till vänster (futtiga stl. 42) och följaktligen Sjuttonåringen till höger (stl. 45).

Väl framme på Arlanda blev jag övertalad av personalen att inte checka in min rullväska (som jag brukar snubbla över) utan dra med mig den som handbagage eftersom den är ”så liten”. Men framme i väskröntgenavdelningen, såg de vakande ögonen min fina, fina, lilla fickkniv som jag köpte 1989 och som har penna, tandpetare, pincett, sax och skrivmejsel plus allt annat som en fickkniv ska ha. Som jag hade glömt att jag hade i väskan.

– Den måste jag ta! sa röntgenögonmannen.
– NEJ! Du får inte! nästan snyftade jag.
– Då får du gå ut igen och checka in väskan eller gå till posten där borta och skicka hem den i ett paket.
– Post? Har ni post här? Synnerligen intressant, jag trodde att ... va?
– Gå där.
– Oj, ja, förlåt, ja, jag går och checkar in väskan. Meddetsamma.

Nu är det inte helt lätt att gå baklänges ut genom röntgenkontrollen. Det var många ursäkta, förlåt, jag ska bara samt oj det var inte meningen – men till slut kom jag fram till incheckningen. Fast vad hade de där?

En jättekonstig handdukshängare där man lägger biljetterna!

– Nämen! Vad är det här för båge? Ska man göra något speciellt med den?
– Jag vet inte.
– Har det med säkerheten att göra?
– Inte en aning. Dom bara fanns där en dag. Har inte tänkt på att fråga.

Dumbom. Klart att man måste fråga. Är det bara en inredningsdetalj? Är det en detektor? Är det en distraherare?

När jag hade godkänts av röntgenpersonalen, smygtog jag denna bild på en annan resenärs väska. (Förmodligen kan någon stämma mig för tilltaget/kränkningen, men det är ju så intressant.) Kolla: whisky! Och en pistol från Stjärnornas krig!

Så blev jag slutligen insläppt i taxfree-området. Där handlade jag inte pilotglasögon för 1 000 kr styck och heller inte Risifrutti för 25 kronor portionen.

Jag höll mig även från att köpa skinnet här. (Som jag trodde kallades rug eller hide eller något fluffigare än just ”hud”.)

För att inte tala om hur väl jag lyckades med att låta bli att köpa denna räkmacka. (Endast en dyr räkmacka per år unnar jag mig.)

Själva resan gick i två steg: först till Amsterdam och sedan till Genève. Men det underliga var att jag hamnade absolut längst bak båda gångerna trots att planen knappt var halvfulla.

Här satt jag på första etappen och fladdrade och pekade och pladdrade och frågade. (Märk väl hur bra hon tar regi, den nederländska flygvärdinnan.)

Här satt jag på andra etappen och konverserade i lugn samtalston med en helt avslappnad flygvärdinna. (Inte alls sant, faktiskt. Jag frågade för mycket. Och hon var sådär måttligt road av ett gäng grabbar som förmodligen var flygrädda och därför hade druckit åtta öl var innan de klev ombord.)

Men nu till rubriken. När vi hade blivit bästa vänner, jag och flygvärdinnan på övre bilden, sa hon:

– I have something to show you. The plane has nipples! Come, bring your camera!

De röda plastplopparna som vi inte vet vad vi ska kalla. (Och flygvärdinnans coola armband.)

Det visade sig att ungefär där lampknappen sitter – i nivå med flygplansvingen på rad 14 – finns två ploppar som är till för att flygvärdinnorna, när planet är rökfyllt, ska kunna känna var i flygplanskroppen de befinner sig.

– They can also come in handy when you are blind, but then you of course have to know that we have these testicles, fortsatte flygvärdinnan och smekte förstrött knopparna.
– Testicles? But you just called them nipples ..? sa jag.
– Well, I don’t know their real name. Testicles or nipples? Same-same.

Självklart. Nu skulle jag kunna fortsätta med att berätta om galna kaffetanter, konstig flygplansmat, snubbelsladdar och förfärlig turbulens. Men då hinner ni ju inte läsa till slutet.

Tangenterna lever ett eget liv

Jag tänkte låta bli att skriva om branden och hur vi samsas i Bästisgrannens hus. Jag tänkte heller inte skriva mer om mögelduschar och fotbollsspelare. Brutna tår? Trill i trappor? Tågresor? Sladdar och rullgardiner? Nope, här har ni en som tänkte förnya sig. Jag ska skriva om blommor och sex!

Fast jag börjar med att ta en basketbild från den gångna helgen när jag skrev protokoll på fem matcher, men inte spelade en enda själv.

Det är min rutiga skjortärm där. Jag vänder på pilen som anger vilket lag som ska ha bollen vid ”uppkastsituation”. Den lilla vita figuren långt borta i fjärran, strax till höger om domarens höft, är Femtonåringen.

Men det var ju sådär lagom kul att berätta om. Då fortsätter jag med att ta en bild från måndagens förmiddag, när jag och den djefla mannen flydde från rivningsarbetet och tvättmaskinen i det brunna huset för att istället roa oss på möte med revisorerna.

Hurra! Ekonomi som är så roligt! Alla sitter med datorer eller anteckningspapper utom jag; på min plats ses en kaffemugg och en mobil. Mitt hus har nämligen brunnit, så jag kan inte koncentrera mig. (Den ursäkten har jag som ni förstår använt till leda redan.)

Revisorerna sa som vanligt att vi måste ta bättre betalt, hålla ordning på kvittona, planera framåt och inte leva i dåtiden samt tänka mer lukrativt. Snicksnack, det går ju inte – mitt hus har brunnit.

Nä vet ni vad, tangenterna lyder mig inte. När jag försöker knacka fram ”lilja” och ”smeka” blir det bara ”brinna” och ”basket”. Jag ger upp. Här kommer branddokumentaton och mögel!

I det brunna huset drar hantverkarna bort lister och reglar som har gömt gamla tapeter. Den där övre ser snygg ut på nära håll, men är bara grå-grå-grå på avstånd.

Kolla så flott! När vi flyttade in var väggarna vita och jag satte upp de gula en väldigt jobbig helg för tio år sedan. När kan de gröna vara från?

Och här har vi det mest chockerande av allt: sedan brandmännen dränkte vinden för åtta dagar sedan, har det varit blött i isoleringen. Och det har börjat mögla. Redan!

(Tur att jag ska flyga till Genève i morgon så att ni slipper alla dessa mögelinlägg.)