En Kent-konsert senare

Nu haver jag på Kentkonsert varit. Hör ni vad det piper i mina öron?

Som jag har berättat förut är jag ingen van konsertgåare. Jag var med när Thomas Di Leva slängde av sig sin pannlock i Kungsträdgården på 80-talet och jag njöt av Robbie Williams i somras. Däremellan är konserterna få men barnafödslarna desto fler.

Jocke Berg. Eller Broder Jakob. De ser precis likadana ut.

Kent föregicks av något som skulle kallas förband och hette Familjen. Det var en kille som pipsjöngrappade singback med en polare som vred på rattar. Den djefla mannen somnade bums. Jag funderade på om jag som förband kanske skulle kunna hålla en intressant föreläsning om svenska skrivregler där på scenen.

Men. Kentarna kom och Kentarna var ... Kent. I sin hemstad. Lovely. Jocke Berg berättade att han just här i Sporthallen hade sprungit omkring med ett rött gympaband och spelat basket.

– Jahoooooooooooo! skrek jag så att ingen hörde eftersom alla andra skrek lika mycket (fast kanske inte åt just basketen).

Alla bandmedlemmar bytte gitarr med varandra eller med mystiska män som lösgjorde sig ur skuggorna, Jocke styrde våra rörelser som sutte vi fast i snören vid hans händer – vi sjöng med och dansade och vrålade och struntade helt i att ljudet ibland var både burkigt och skrälligt. I slutet fick keyboardisten, ombytt till frack, gå fram till micken och till stort jubel fria till sin flickvän:

– Vill du gifta mig med dig. Eh. Dig med mig?

Flickvännen Pernilla zoomades in med ljus (spotlightades?). Tyvärr skakandes på huvudet. Jocke Berg tog över och spelade sista låten så att vi alla skulle glömma tragedin som nyss utspelats. Jag fastnade i gammalt handbollsklister och trampade på en enbent man samt fick glitter i dekolletaget. (Vilket var synnerligen imponerande eftersom jag faktiskt hade en t-shirt på mig.)

Efter andra inklappningen exploderade en glittermaskin som tack.

När konserten var slut, satte sig drivor av ungdomar på sporthallsgolvet och recenserade varandras bilder, filmer och ljudupptagningar på mobilerna.

– Det här var preciiis när han sjöng Haaaagnestahill!
– Men kolla här, jag fick med när han gjorde hjärtat med händerna!
– Lyssna! Ljudet är skitbra!

(Sju öron trycktes samtidigt mot en liten mobil.)

Detta var såpass intressant att jag satte mig på huk för att ta bilder och sedan gå hem och blogga om det. Ja. Vi har alla våra böjelser.

Men inte förrän nu ser jag texten på tröjan. Innovativ språkbehandling?

-------
Columbus med Kent. (Vald bara för att jag har just den i huvudet nu.)

Hallå alla tidsoptimister – förklara!

Jag är ju som bekant en sann slarver och stökmaja. Jag vräker ner saker i alla proppfulla väskor och häller sedan ut allt på olämpliga platser och fyller både fickor och källare till max ... åh, nu får jag illustrera med min favoritbild!

Reprisbild av Richard Scarry. Djuren symboliserar allt som kan vara bra att ha.

Förutom att stöka till i verkligheten, stökar jag även till i datorer. Mappar har konstiga och ologiska namn (”Valborg var trasig” och ”köp bananer”), skrivbordet är fullt av foton på Johnny Depp, bilder är feldaterade och mejlens papperskorg töms aldrig.

Men: jag kan hålla tider. Jag kommer helt enkelt alltid i tid. Oftast kommer jag inte ens fem eller tre minuter före, utan verkligen prick på sekunden när det är dags.

Och nu till dagens fråga: när man inte kan hålla tider – hur tänker man då? (Förklara gärna.) Min djefla man tror att almanackan är full av små hemliga utrymmen där han kan stoppa in roliga stunder ... och han kommer alltid för sent. Senkommandet föregås dessutom alltid av

• hjärtklappning
• svettstress
• vilda ruscher upp och ner i trappan i jakt på glasögon eller plånbok eller nycklar eller jacka eller innersula till de bekvämaste skorna eller bara den där goda mackan som skulle kunna vara blodsockerhöjande och som ju skulle kunna göra att glasögonplatsen uppdagas som av ett mirakel.

– Men planera, människa! säger jag och ser ut som min bistra mormor.
– Ska du säga! säger den omkringrusande med kisande ögon och pekar på mina skräphögar.

Nu ska jag försöka hålla bättre ordning. Var sak på sin plats och kammen i smöret. Men kommer min djefla man att kunna planera tiden och respektera klockans framfart?

Sann bild ur verkligheten: min djefla man har jättejättebråttom och ingen marginal och skulle nu-nu-nu ha varit tre mil härifrån när han tappar allt viktigt i golvet och batteriet hoppar ur mobilen samtidigt som bilnyckeln har lagt sig att sova i en barnstövel.

Isvin, mjöd och en plötslig association (uppdat.)

I förmiddags fick jag i mitt radioyrke anledning att ringa till Broder Jakob, vinexeperten. Klockan var nästan halv tio, och naturligtvis låg karln och sov.

– Hrff. Hrrrrnnnff. H ... *host*... Hallå?
– Snabbt nu, jag är i direktsändning om 20 sekunder!
– Hrrf. Öh?
– Rabbla allt du vet om det här isvinet som ska börja säljas på Systemet i april!

(Ordet ”vin” fungerar som GIIIIIIIIVAAAAAAAKT!)

– Gott, men dyrt! Honung, mandel, citrus, fin balans.
– Tack, gonatt, sov vidare!
– Zzzzz.

Isvin är vin som görs på frusna druvor och alls inte vin som man dumpar massa is i, har jag nu lärt mig. I lördags öppnade jag på samma tema en flaska mjöd som jag köpte på The Globe i London i höstas. Alltså sötsliskig alkohol som ... inte är särskilt upphetsande.

Men punsch! Varför dricker jag så sällan punsch? Och varför äter jag så sällan ärtsoppa? Och bakar sju sorters kakor? Eller hoppar jenka?

Men så till den viktigaste frågan av alla: vad heter den där leken där man trär ett snöre runt båda händerna (spretande med tumme och lillfinger) och sedan genom att trixa snöret fram och tillbaka formerar t.ex. Tekoppen och Eiffeltornet?

Uppdatering
Jag fick förslag på trixa och knåpa samt ta (”ska vi ta?”) men det verkar som om det trist nog heter ”snörleken”. På engelska ”cat's cradle”. Att ”hoppa twist” var också kul, men liksom en större variant ...

Om det inte finns ett bättre namn (hjälp!) får vi tammefan hitta på ett. (Och leka leken lite flitigare.)

Uppdatering 2
Om ingen kommer på ett bättre namn (eller till och med ett riktigt namn), kommer vi nu att kalla snörleken för fissla! (Cred: Ö-helena.)

Mitt förslag till NE:

fiss`la verb ~de ~t
ORDLED: fissl-ar
SUBST.: fisslande, fissling
• genom att med fingrarna få ett snöre, trätt över båda händerna, att bilda olika figurer: snabbfissla; ~ en kaffekopp; ~ tillsammans med vännerna; han ~de till allas stora förvåning; ~ på pendeltåget
KONSTR.: ~ (ngt)
HIST.: sedan 2008; fr. ficelle ’snöre’

(Protester emottages motvilligt i kommentatorsbåset. De som inte har lust att t.ex. sprida sin vildhavre kan ju sprida detta ord istället! Mejla alla era fisslingskompisar. Tänk om alla barn i alla skolor lär sig att fissla de kommande veckorna ...)

En önskelista från anno dazumal

Någon gång i min barndom lekte pappa kurragömma med mig och min Broder Jakob. (Orangeluvan var nog lite för liten för att delta.) Att leka kurragömma på tre är ingen utdragen historia, och som jag minns det satt pappa bara hopkrupen i matkällaren.

(Matkällaren var alls inte en matkällare utan bara ett litet utrymme i tvättstugan. Men det hade en konstig ventilation i golvet som gjorde att det var svinkallt där inne, varför det fick vara lagringsutrymme för pappas hemgjorda åkerbärslikör och annat som inte kunde mögla – och som egentligen inte alls behövde stå kallt. Fast en gång ställde någon in en odiskad fonduegryta där så att hela huset invaderades av små mystiska fondueflugor.)

Hur som helst, så lekte pappa kurragömma med oss denna enda gång. Och ok, kanske en gång till. Men sedan aldrig mer. Minnet av pappas kurragömmalek förgylldes och förstärktes och växte till något oerhört och ofantligt. När jag häromdagen var hemma hos pappa och rotade bland gamla foton och minnen, lät det så här:

– Åh! Vem är detta?
– Vår anfader, fotot är från 1840.
– Det kan jag blogga om! Vem är det här?
– Skön-Ingeborg, vackraste släktingen.
– Det kan jag blogga om! Vem är det här?
– Akta, du har din armbåge i äppelpajen.

Plötsligt hittade jag ett gulnat dokument. Äh, inte alls gulnat egentligen, jag tror faktiskt att papperet var gult redan från början. Här nedan kan ni läsa min önskelista från julen när jag var sex år. (Klicka på den så blir den större.) 1. Pappa skal leka kurrjöma med oss. 2. Barby med veksande hår. 3. Seng till dokskåpet. 4. Bra jul med godis men det skal vara myket godis. 5. Kläder till Barbyn. 6. Färj TV. 7. Styken, stora med gliter. 8. Store bror. 9. Smyken. 10. Myket balonger. 11. Balet skor. 12. Kappa. 13. Gnuggbilder.

Oj, vad man kan analysera det här.
Språkligt: Jag använder ”skall” och inte ”ska”, särskriver och har inte upptäckt ck.
Fysiskt: Tänk att jag som är vig som en elvisp har dansat balett.
Uppfostrande: Vem var väl jag att ställa krav på godismängden?
Humoristiskt: Se där, punkt 8.
Nostalgiskt: Ingen färg-tv! Stycken är bokmärken på skånska – jag pratade skånska! Gnuggbilder!

Museibesök igen – och en uppmaning ...

När jag var liten och släpades runt Europas alla kyrkor, förbannade jag mitt akademiska öde.

• Vad brydde jag mig väl om vändkors och funtdopar samt app-cider?
• Var det egentligen någon skillnad på kapell i skepp och kapell i kyrka och skepp i kyrka?
• Fick man krypa i kryptan egentligen?
• Om man inte fick låna några slantar till att tända ett par ljus var det välan ingen mening med något kyrkligt?
• Fast trosbekännelse och ecklesiologi, jotack, de var kuliga ord.

Jag, Broder Jakob och Orangeluvan frös och gäspade, pappa hummade och mamma föreläste. En gång lyckades jag trilla och skrapa näsan på en hemsk grav inne i kyrkan för att halva sulan på mina träskor hade lossnat och flärpade loss som tungan på en flämtande hund. Jag tänkte – när jag låg där och funderade på att gråta eller inte gråta – att ”så nära en död har jag aldrig varit”.

Och nu drar jag och den djefla mannen in på museer med våra barn. Men banne mig, om vi inte lyckas lite bättre än den äldre generationen. Igår förgyllde vi ett konstmuseum som hade en tillfällig spring-, hopp-, trill-, kas- och lekutställning. Rullskridskor, bollar, konstiga ljud och allehanda skyddsutrustning (för skaderelaterad stämningseliminering) fascinerade så till den grad att vi aldrig höll på att ta oss därifrån. På bilden här ovan har Femåringen och Åttaåringen lagt sig tillrätta framför favoritbilden.

Vad man inte ser är att jag med min fantastiska simultanförmåga även talar allvar med ett intervjuobjekt i telefonen. (Telefonsladden ses med hjälp av lupp.)

Den djefla mannen och den mystiska Trettonåringen leker med perspektiv.

Kan vi inte göra denna vecka till museivecka? Alla bloggare som kan, rapporterar om minst ett museibesök! Ja! Det måste inte ha ägt rum nu, eller ens i år! Man kan berätta om’et ändå! Eller så går man verkligen på museum och rapporterar!

(Följdfråga: Kan man med hjälp av ett gäng utropstecken [se stycket ovan] förmå läsare att känna entusiasm inför något så mossigt som museer?)

---
Bengt var först att hoppa på museitrenden. I kommentarerna finns fler. Jag kan länka här om ni tutar till att ni bloggar om museer! En till: Rigg. En till: hakke ... och hakke. En till: Dieva. En till: Maria. Å en till: Miss Gillette.

(Museum i plural – museer – har inte accent. Att många tror att det ska vara det, beror på att vi har en minnesbild av ”caféer” och ”idéer”.)

Dagsutmaningsrapport, okejrå

As Good as it gets har ovetande om min utmaningsaversion bett mig rapportera om denna dag. Men varför ska jag rapportera om mitt t.ex. väder här och nu? Om det hade varit ett intressant väder eller norrsken hade det ju varit ok, men en gråmulen februarikväll ..? Nej, kan vi inte hellre filofera om hur man som man idag bör se ut för att gå hem i stugorna?

Björn Andresen, Martin Rolinski och Björn Gustafsson.

Men ok. Jag ska sluta gnälla. Hoppas nu att någon är uppe mitt i natten och läser så att jag inte har skrivit i onödan!

1. Vädret utanför mitt fönster:
Grått, mörkt och några mesiga plusgrader. Den blåst som skakade södra Sverige igår har vi inte ens känt som ett vinddrag.

2. Lyssnar på just nu:
Min mamma som ber mig ta fram ett fotoalbum som jag tappade bort den 24 december. En basketkompis som diskuterar hemspråksundervisning med Bästisgrannen och Åttaåringens yl med trolldeg i munnen. Sju andra barns skratt och min djefla man som sjunger The Cure medan han hänger tvätt i källaren. Full rulle.

3. I går gick jag och lade mig:
I en säng långt ifrån den snarkande djefla mannen.

4. I dag vaknade jag:
Av en mardröm. (Alla jag kände hade fått halsen avskuren. Såg jag Sweeney Todd häromdagen? Ja.)

5. Jag har på mig:
Gympadojjor, omaka strumpor, Levi's 501, M*A*S*H-t-shirt (himla svårt ord att skriva snabbt), en hoodie, en glittrig tofs i luggen och ett plommonstop.

6. Senaste person som ringde mig:
Morgan Pålssons agent.

7. Senaste person som jag ringde upp:
Min djefla man. Ställ den frågan en gång i timmen och jag kommer att svara likadant. Jag ringer sällan upp andra personer.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
Min kollega Zoni på radion. Nej, vänta, det var ju ett meddelande från telefonsvararen. Och väl där fick jag av den höra en inspelad tant som berättade att det minsann var lugnare på radion innan ”den där kvinnan Lotten” började. Oj, vänta, nu kom ett från Studiomannen.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Basketklubbens kanslist eftersom dagens match mot Motala blev inställd. Stor bokstav, punkt, rätt ordföljd och ett semikolon gjorde att det tog ett par timmar. Nej, vänta, nu svarade jag ju Studiomannen.

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Adda? Addade? Vän?

11. Som addade dig:
Addade? Addingen är väl mutual? Simultanadding!

12. Senaste person som mejlade mig:
Anna Toss på K(C)uba.

13. Sista sajt som jag kollade på:
Sista? Tog internet slut? Hjäääääääääälp. Den senaste sajten jag kollade på var Imdb.

14. Ska göra idag:
Med fem minuter kvar till midnatt? Nada. Adda. Adda nada. Det svenska språket utvecklas i en rasande fart.

15. Bra eller dålig dag idag?
Jättebra. I morgon lika bra. I övermorgon ännu bättre. Dåliga dagar bortträngs effektivt genom primalskrik, basketspel och bloggning.

---
Dessa frågor måste förstås Ica, Crrly, Anna, Studiomannen, Atahari, Hans, Miss Gilette, Ö-helena, Heléne, Jovanna, hakke, AB, Cessi, Dieva, Lotta, Erikapik, Huskorset, R, Petra, Ingela, IT-mamman, Görel, Alvas pappa, Anne-Maj, Kristina af Knusselbo, Baloo, Marianne, Soledude, Aequinoxia, Ullah, Humlan, Lisa, Matilda, Malinka, Vajlan, Staffan, Sandra, VBK, Erik, Loppran, Bim, Stationsvakt, Sanna, Lady Stalker, Jessika, Moster Mjölgumpa och Dick Cavett samt alla onämnda (t.ex. Bengt & Rigg) men inte glömda svara på. Eller inte.

Me thinks me stinks (bilduppdat.)

I tonåren hade vi MUM hemma. En deodorant som alla delade på. Svetten forsade ur armhålorna så att jag uvecklade en återkommande, nervös rörelse (eng. tic) att underifrån stoppa in högerhanden upp i vänster armhåla och liksom torka lite grann. Vänsterhanden då? Nejdå, höger armhåla fick plaska fritt.

Numera är vi ju bättre utrustade. (Reprisbild.)

Men hur är det egentligen med tvättmedlen av idag? Varför stinker jag här när jag står och försöker vara ljuv och fräsch i en radiostudio när jag intervjuar handbollsmålvakten Tomas Svensson? Eller är det fel på antisvettmedlen? Jag är ju nyduschad och har en nypåtagen, ren tröja.

Som stinker! (Definitionsfråga. Egentligen är det ju jag som stinker. Inte tröjan.)

Jag skulle ju kunna sätta en lapp på min egen rygg med en lite ursäkt och förklaring. Men istället kniper jag åt med armarna längs sidorna som en tennsoldat och håller mig nära dem som i vanliga fall luktar lite skumt. Åh nej, det rycker lite i högerarmen!

Toalettbildsredovisning

Sedan bloggessensen växte fram, tar jag (och många andra tokar) fram kameran överallt. Eller vaddå kamera, det är väl mest mobilfotograferande numera, har jag förstått. Jag släpar dock – sedan min nya, fina kamera blev stulen – på en gigantisk systemkamera. När jag nu tittar på bilderna som håller på att spränga datorn i småbitar, är det påfallande ofta foton från mögliga hotellrum och allsköns läbbiga toaletter.

Är jag toalettfetischist? Eller bara dokumentär arkivarie? Eller opinionsmakare? (Utan opinion?) Eller bara i största allmänhet ... bloggare?

Flortunt toapapper i USA i somras. Ska det verkligen vara på det här sättet? Har papperstillverkaren verkligen riskbedömt produkten? I denna situation besudlade händer tenderar avge lukt under lång tid.

Överraskningsdusch på hotell. Nere i receptionen sa de när jag rapporterade att ”ingen annan ju hade klagat”.

Jag är, trots den basketspelare jag är, inte särskilt lång. Blott 1,72 meter. Men ibland känner jag mig som en jätte.

Här satt jag med korsryggen tätt klistrad mot den fuktkalla vattencisternen. Myyyys. När jag var färdig, hade jag även en bula i pannan.

Uppdatering
Utan kamera lyckades jag idag krångla in mig på en toa som krävde snedsittning. Sedan fick jag rivsår på ryggen av toapappershållaren! Skadestånd?

Mästerdetektiven Bergman

Om jag hade varit en karaktär (alltså rollfigur) i en dassig svensk roman hade jag sagt:

– Det är i sanning skamligt. Jag kan inte påminna mig om att jag har blivit så upprörd tidigare. Får jag bjuda på lite kaffe?

Om jag hade varit en lustigkurre i en amerikansk komediserie, hade jag tjutit:

– It's totally inappropriate. It's lewd, vesivius, salacious, outrageous!

Om jag hade varit politiskt korrekt, hade jag i detta läge konstaterat:

– Nej, vi kan inte peka ut några syndabockar. Hur skulle det se ut om all... eh.

Men shiiit!

Det handlar om vår återvinningsstation. Jag sköljer mjölkkartonger och forslar säckar och sorterar in absurdum. Och alltid ser det ut så här när jag kommer och är en god medborgare. Själva behållarna – de gröna i bakgrunden – är alls inte fulla, nejdå.

Egentligen gör syndarna ju helt rätt. Det finns ju just här ingen återvinningscontainer för metalliclila dammsugare, porslin, små barnpallar och vinröda skinnjackor från 1989.

Men nu till det mästerdetektiviga. I säckarna och lådorna ligger även kuvert och räkningar och andra papier med namn och adress på. Jag vet var de bor! Moahahahaaaaa.

I snarkofagen (uppdat.)

Här ligger jag på en madrass i tv-rummet. Madrassen är förvisso skön och mjuk, kuddarna lagom kalla och täcket fint och fluffigt. Men det är ju inte här jag vill ligga. Jag vill sova i den äktenskapliga sängen som är 120 + 120 cm bred. Jag ber att få citera min senaste beskrivning av tillståndet (för tre år sedan):

– Men sluta snarka för böveln! röt jag till min djefla man.

Han borde som en ren sympatiyttring hålla sig vaken när jag är vaken. Men icke. Han vaknade inte, han slutade inte snarka utan ignorerade mig i sin djupa sömn.

– LÄGG DIG PÅ SIDAN! vrålade jag så att grannarna förmodligen lydde mig.

Nu är det så att min djefla man är ett under av väluppfostran och servilitet när man (=jag) väcker honom mitt i natten. Men han lyfte bara på huvudet, kisade med ögonen, rynkade näsan, harklade sig och lyfte upp boken som han somnat på. Så öppnade han boken så det knastrade lite i ryggen (bokens).

Och så lade han sig på sidan. Sidan 73.

Låt mig nu bara berätta att snarksituationen inte har utvecklats till det bättre. Jag har köpt dyra medikamenter som man sprejar ner i snarkhalsen före insomnandet, jag har tvingat på min djefla man näsklämmor och jag har bytt från stora kuddar till pyttesmå platta och sedan höjt sängens huvudände med Läckbergböcker för att bara konstatera att de inte dög till snarkmedicin heller. Öronproppar till mig själv har jag försökt med, men där måste man nog ha lång inkörningsperiod – jag kan inte somna när jag hör mina egna andetag inne i huvudet. Och inte vakna när jag inte kan höra väckarklockan.

Igår efter träningen nämnde jag detta för de andra tjejerna i laget. Och si. Fem av dem sover också i gästrum eller i tv-soffa istället för i sängen bredvid sina snarkande karlar. Någon anade att den begynnande kalaskulan var orsaken. En annan trodde på snarkgener. En tredje hade en faster som fick operera bort halsmandlarna för att sluta snarka. Men väl hemma hade min djefla man svaret på snarkgåtan:

– Förlåt. Det är för att vi är jagare, som under sömnen måste skrämma iväg rovdjuren som vill äta upp vår familj.

Aha. Ok. Nu ska jag gå och leta upp och finna inspiration i Lysistrate av Aristofanes.

Uppdatering
Intressanta följder en till hälften osoven natt för med sig:

• Jag pratade nästan konstant om snarkningar i tre timmar – i morgonradion.
• Jag blev mejlledes åthutad av en man som ansåg att snarkningar icke var att skoja om.
• Jag höll på att somna vid elvasnåret och insåg att den där bilresan till Västerås inte var att tänka på och kallade därför in min privatchaufför – den snarkande djefla mannen.
• Nu förbereder jag en föreläsning om svenska skrivregler och kan se framför mig hur jag om ett par timmar faller i dvala i passagerarsätet. Snarkandes.
  

(Svenska skrivregler? I flera timmar? Jahadå, skitkul! Och skulle åhörarna somna, är jag full av förståelse.)

När jag röt till

Jag är mycket vänligt inställd till skryt och uppmanar kreti och pleti att inte hymla och humma och skrapa med foten när man har gjort något man är stolt över. Även här i kommentatorsbåset har jag eldat på er och uppmanat till självhurra och egenberöm.

Nu är det min tur.

I lördags såg jag en basketmatch mellan min klubbs (EB:s) 15-åriga tjejer och Norrköpings 13–14-åriga tjejer. EB hade fullt lag (massa avbytare), hade hemmaplan och mötte yngre tjejer ... som till råga på allt bara var sex spelare. Alltså hade Norrköping bara en enda avbytare.

Till saken hör att Norrköpingslaget är ett av de bästa i sin årskull. Trots att spelarna i EB var fler och äldre, hade vi svårt att hålla jämna steg med motståndarna. (Jag kallar oss ”vi” fastän jag inte alls är inblandad egentligen, ungefär som att jag är ”vi” med svenska landslaget. Tjänamoss Zlatan, säger jag.) Matchen svängde fram och tillbaka och när det var åtta sekunder kvar, ledde det yngre, gästande laget med en enda futtig poäng. I sådana lägen försöker man bara att hålla bollen inom laget och få tiden att gå.

Men då snodde EB bollen av de mycket, mycket trötta motståndarna och passade tokpass fram och tillbaka, varefter en EB-tjej humpade iväg bollen på måfå mot korgen – från alldeles för stort avstånd. Alla höll andan.

Samtidigt som slutsignalen ljuder, går bollen i korgen och EB vinner matchen.

Alla i hallen blev förstås tossiga av glädje – hoppade och skrek och kramades. Utom då de sex spelarna från Norrköping som ju hade förlorat. De satt på sin spelarbänk för att (håll i er) ta emot en vedervärdig utskällning av sin coach. Högröd i ansiktet, spottande och fräsande berättade han för dem att de inte var vatten värda och att han aldrig hade varit med om något så vidrigt:

– Jag skäms över er! Skäms! Och det borde ni också göra! UT OCH TACKA FÖR MATCHEN NU!

Medan tjejerna gick ut på planen igen för att tacka (man applåderar och tar varandra i hand), gick jag fram till den där mannen som kallade sig coach och sade till honom att

• jag tyckte att han hade helt fel
• det inte är med skäll man skapar bättre spelare
• han i mina ögon helt enkelt hade betett sig illa
• med tanke på att spelarna i hans lag var yngre och väldigt få, skulle han istället ha berömt dem.

– Jaha. Det får du tycka bäst du vill.
– Bra. Får jag prata med ditt lag?
– Gör det om du vill, du.

Så då gjorde jag det. De små tjejerna grät (förstås), men sa tack och log mellan tårarna.

My deed was done. Någonstans gör man i förlängningen skillnad om man sätter ett litet, oansenligt plåster på ett svidande skrubbsår som någon har hällt ett saltkar i. Och nu fick jag skryta om’et också.

Varsågoda, kommentatorsbåset är ert! Skryt!

Liten rapport om det nya livet (s.k. egoblogg)

Först pluggade jag, sedan jobbade jag på NE, sedan var jag frilans med eget företag, sedan började jag för två veckor sedan på ett tillfälligt ”någorlunda vanligt jobb” som morgonpratare i radio. Och får hela tiden frågan hur det är. Och hur är det då?

Det är ohyggligt tröttande!

Att vaka hela nätterna med basketbollsstora bröst tillsammans med skrikande, bajsande, outgrundliga spädbarn är som semester jämfört med att ... ja, vaddå?

• Jag går upp klockan 05:50, och ser till att det finns en text på bloggen. Detta är bara jobbigt om jag har somnat för sent. Vilket jag har.
• Jag äter havregrynsgröt och dricker te klockan ungefär 06:02, vilket inte alls är jobbigt eftersom jag förbereder med vatten och salt i tallriken och havregryn i decilitermåttet bredvid. Ordning och reda – helt emot min natur.
  
• Jag går till bussen klockan 06:29, vilket alls inte är jobbigt eftersom det är tre meter till hållplatsen.
• Jag kliver in i radiostudion klockan 06;58, vilket bara är kul – igår morse fick jag en egen fanfar i form av elefantmarsch i etern.
• Jag babblar och pratar och läser tidningar och lyssnar på Vasaloppsåkare, ringer upp utlandssvenskar, yrar om tobaksmosaikkristaller, öl och kiss samt intervjuar och klämmer på smörsångare till klockan 10:00. Inte jobbigt.

Ändå är jag komplett sänkt när jag slutar för dagen klockan 12:00. Då går jag hem och redigerar eller åker till föreläsningar eller skriver artiklar där bokstäverna bara hoppar omkring och dansar jenka. Men jag kommer att vänja mig och är så glad att jag inte är

• jurist
  
• bagare
  
• kolgruvearbetare
• boxare
• upptäcktsresande i Antarktis
• revisor.

Framtidsutsikter? Jo, jag har två mål: att uppleva ett OS (London 2012?) och få vara Sommarpratare. Framtidsutsikterna för framtidsutsikterna? Inte så goda. Jag är för trött för att planera.

Claes Gille hoppar ungefär 3,60 m i stav i OS 1912. Och landar i en liten grushög. Jättejobbigt.

Onödig psykiatrisk profil

Jag läste Nalle Puh för Femåringen. Och hade svårt att koncentrera mig eftersom jag plötsligt såg mönstret. Jag insåg hur A.A. Milne tänkte! Och såg att Christoffer Robins vänner ju är en levande symptomkarta på:

• generaliserat ångestsyndrom – Nasse
• melankoli – Ior
• ADHD – Tigger
• Asperger – Kaninen
• letargi – Nalle Puh.

Tyvärr har jag uppfunnit glödlampan. Eller till och med hjulet. För ... denna insikt är jag inte alls ensam eller först med – det kryllar av internetskribenter med exakt samma idé.

Nu behöver jag er hjälp: exempel på onödiga uppfinningar och senkomna uppfinnare. Här kan ni läsa om kändisars uppfinningar.

Några tidiga flygplan. (Se efter 1,30 – ett cykelflyg.)

Absurt off topic-tillägg:
I morgon ska jag tydligen intervjua Marie Picasso. Ja, jag som inte har sett en enda sekund av det där tv-programmet. (Inte alls lite von oben-fnys, jag har bara inte kommit mig för.) Något ni vill att jag ska fråga henne?

Känsliga läsare varnas för dagens ruttnande ämne

– Hur kunde de vara så dumma?

Den där repliken skulle kunna handla om mycket.

• Halva USA, som trodde att vi verkligen hade invaderats av utomjordingar när det bara var en pjäs på radio (Världarnas krig).
• Svenskar som förtvivlat trädde nylonstrumpor över tv:n för att den skulle börja sända i färg.
• Ben Johnson, Marion Jones och vår fina Ludmila.
• Skaparna av Ishtar.

Men nu handlar det om ett av mina favoritämnen: valar. Fascinationen för dem verkar orsaka komplett hjärnsläpp för människorna runt omkring. Det finns en förfärlig historia om Tay-valen, som jagades, harpunerades, smet och sedan slutligen dog och hemsläpades. När den stackarn skulle vägas, hängdes han uppochner så att den 500 kg tunga tungan lossnade och dunsade ner framför åskådarna. Efter följde valens inälvor och annat ruttnande guck.

Det finns en ännu mer absurd valhistoria – den exploderande valen. Döda valar kan visserligen självsprängas av gasbildning när de ruttnar, men i Florence, Oregon fick den strandade och så sakta bortruttnande valen hjälp på traven.

Det var 1970, och invånarna i Florence gick man ur huse för att – som de hyenor de flesta av oss är – titta, fnittra, peka, lukta och fundera över livets gång. Den amerikanska motsvarigheten till Vägverket fick ansvar för att ”ta bort valen”. Helt logiskt bestämde de sig för att med ett halvt ton dynamit spränga den i mikrobitar som vore den en Hallandsås. De små valbitarna skulle vara så pyttesmå och såpass utpridda att valen liksom ... försvann. Det som inte försvann, skulle alla delstatens måsar käka upp. Logiskt, som sagt. Några problem med att snabbt hitta ett halvt ton dynamit? Icke!

Men det funkade inte riktigt som det var tänkt. Journalisten Paul Linnman rapporterade från explosionen och det är den filmen som ni kan se här nedan. Klicka och se:

1. Vi får delta i förberedelserna.
2. Vi får se explosionen och höra åskådarnas fyrverkeriglada tjut.
3. Vi får höra åskådarnas huää och nooo samt whaaaaat.
4. Vi får höra hur valbitar dunsar omkring, stora som julskinkor, stora som pumpor, stora som en rejäl MC ... och ännu större.
5. Vi får däremot inte se några hungriga måsar.

Om filmen inte funkar kan ni kolla här.

Den åtta ton tunga valens feta, ruttnande kött spreds visserligen ut över en större yta, men försvann inte. Doften lär dock ha försvunnit efter ett par månader.

Och vad lär vi oss av detta? Kanske bara att tänka efter lite extra om en val dyker upp i vår väg. (Byt gärna ut ordet val mot valfritt alternativ.)

Allt går inte som på räls

Trettonåringen här hemma är sådär lagom glad. Eftersom en hörntand har planterats på fel plats, måste hon utstå fast tandställning (räls) i upp till två år. Igår sattes den fast.

Visst ser det lite coolt ut? (Jadå, jag fick ta en bild.)

Jag förstår att detta är ett trauma om man som hon har vuxit upp i en skyddad verkstad där allting gått som på rä... sorry.

– Den är wjättefuwl, sa hon och försökte stänga munnen.
– Men kanske behöver man en och annan motgång eller svårighet för att vä... försökte jag.
– Jahg wischte inte att den schkulle bli schå fuwl.
– Men folk kommer inte att se p...
– Så när du scher nån med tandställning schå scher du den inte?
– Jo, men jag brukar tänka på James Bond då!

Hon höll då med om att det kunde vara värre. Och så log hon så att det gnistrade i solens sken.

Trettonåringen. Not.

Mitt eget trauma just nu är att morgonradiojobbet inkräktar alldeles förfärligt på nattsömnen – den som jag brukar klämma in mellan 00:15 och 06:50 ungefär.

Igår rabblade jag i direktsändning Sanna och Jenny Kallur i helt fel ordning och påstod att Gunnar Larsson vann i OS 1972 med tre hundradelar när det var två tusendelar men fick i alla fall rätt när jag drog in Thomas Wassberg (1980) i resonemanget om knappa idrottsvinster. (Kan alltså inte längre lita till mitt minne eftersom det av sömnbrist har blivit segt och stelt. Måste faktakontrollera. Måste faktakontrollera. Mhm, så spontant allt kommer att bli.)

Jag är dessutom så trött att jag inte riktigt inser vidden av tandställningens fulhet och höll på att glömma att min djefla man idag fyller år. Innan jag köpte födelsedagspresenterna fanns det 98 kronor kvar på kontor. (Det gick bra. Heja Clas Ohlson.)

Ännu ett bevis på min trötthet (som jag för övrigt tjatar sönder omgivningen med) är tidsuppfattningen. Igår var jag på lokal och köpte hämtmat eftersom jag inte skulle hinna hem till kvällsmaten (och faktiskt tyckte att jag var värd tolv bitar sushi). När jag stod och väntade på maten, tänkte jag att det var då vääääldigt vad klockan gick sakta. Den borde vara bortåt sjusnåret, men var tydligen bara tio i fem. Mycket underligt.

Ceci n'est pas une horloge.

Passioner i ung ålder

Jag hade en dinosaurieperiod när jag var liten.

– VAD ÄR VÄL DET, DITT SPÅN, DET HAR VÄL ALLA HAFT? vrålar alla bloggläsare i kör.

Jahaja. Men jag hade även en Pompejiperiod, hade ni det? Pizzavulkanen Vesuvius dränkte Pompeji i aska år 79 e.Kr. och invånarna hade inte en chans. När man på 1860-talet grävde fram staden, sprutade man in gips i hålrummen efter kropparna, och skapade därför ... ptja, statyer av de döda.

Som värsta CSI.

Surtsey var en spännande vulkanö som dök upp 1963. Min farfar gav mig en bok om den när vulkanen Helgafell på den isländska ön Hemön 1973 fick ett utbrott. Då led jag alls inte med dem som bodde där. Nej, jag tyckte bara att vulkanen skulle ta i från tårna och explodera mera.

Pang, tjoff, spruuut! (Mitt vuxna jag är mer sansat och gläds åt att Hemönborna klarade krisen väl och har tagit sig ur askan.)

Mina fem barn har också specialpassioner som komma och gå. Med tanke på min egen inte alls geologiska karriär, har jag förmodligen inte närt en kemist eller en geograf vid min barm ... men detta var vad som hördes vid frukostbordet igår morse:

– Vad är b-u-u-u-t-a-a-a-a-n? läste Femåringen.
– C₄H₁₀ svarade den kemigalna Tioåringen.
– ... och huvudstaden heter Thimphu, svarade den geografigalna Femtonåringen.

Höll någon av er fast vid barnpassionen eller är ni som jag? (Jag kan inget om vulkaner idag.)

Stopp, stopp, stanna!

Jag kan inte sluta tänka på denna lilla filmsnutt. I grund och botten hade jag nog mest velat vara med.

Stillastående happening.

Fler bilder och mer information finns häääär.

Nu ska jag alls inte stå still utan sätta mig i en bil för att åka till en basketmatch i Motala, två timmar bort. Jag ska packa in mina onda hälsenor i stora skor, tejpa eltejp runt mina onda knän, med idrottstejp stabilisera två stukade fingrar och sedan spela mot ett lag som vi brukar slå – men som har lockat till sig två nya superguarder. Vi planerar att satsa på snabba uppspel och med vår rutin lura dem att spela stressat. En komplicerande faktor i hallen som vi ska till, är att den är på tok för kort, att golvet är snorhalt och att korgarna sitter ungefär fyra centimeter för högt upp.

Hurra!

---
Uppdatering
Måste ju berätta hur det gick. Vi stod nästan inte stilla alls, utan spelade bra och jämnt med motståndarna. När det var 0,8 sekunder kvar av matchen var det lika: 59–59. (Bara kort förklaring: 0,8 sekunder är alltså inte ens en hel sekund. Ni hajar?)

Vi hade bollen vid sidlinjen för inkast. Suck, 0,8 sekunder. Då screenade jag bort (=stängde vägen för) vår poängdrottnings försvarare, så att vi kunde få passningen och poängdrottningen snabbt kunde hysta iväg ett skott – som gick rakt i korgen! Vi vann! Vem tusan behöver knark när det finns basket?

Tillsägelser och hörselkunskap

Här är några bevis för att jag är en finfin representant för den omogna gruppen Generation Jag Vill Inte Bliva Stur. Mina barn har idag sagt till mig:

– Mamma! Dansa inte på bussen!
– Mamma! Du har för hög volym i lurarna!
– Mamma! Det där är min tröja!
– Mamma! Sitt ordentligt!
– Mamma! Har inte du redan ätit en glass?

Men nu ska jag vara vuxen och dela med mig av något som Femtonåringen nyss lärde mig.

För att undvika hörselskador ska man inte ha mer än ca 45 % av volymenheterna på när man har hörlurar.

Detta betyder i klarspråk att eftersom jag på min Ipod kan höja ljudet 40 klick, bör jag ha volymen på ca 17. (Sänk volymen helt och försök att utan att bli döv höra hur många gånger du kan höja ljudet innan du har nått max på den lilla apparaten.)

Hrmpf. Nu när jag ska dammsuga hela huset, kommer jag inte att kunna höra musiken alls. Och i förlängningen betyder det att jag inte kommer att vilja dammsuga. Moooget.

Kromosombananen anfaller

Igår vid fyrasnåret satt jag på tåget från Stockholm, djupt koncentrerad och nersjunken i ytterst viktiga ... äh, förresten, jag satt och läste bloggar. (Har kommit ner i 765 olästa inlägg nu.) Det var fullt på tåget, men ganska mysigt.

Fast då tog mannen bredvid mig fram en banan som till storleken hade passat Gargantua. Den påminde om en bazooka. Den måste ha rest i en egen bananlåda och rekvirerat skalet från specialtillverkare och var dessutom på väg att förmultna eftersom den hade alldeles för många svarta prickar. Nåja, tänkte jag, det var ju inte jag som skulle äta.

Mannen hade portfölj och såg ut som en Harrison Ford, kontaminerad av lite Gene Hackman. Långsamt drog han ner skalet ... som om han klädde av en barbiedocka ... samtidigt som han slickade sig på överläppen. Jag drog ner luggen framför ögonen. Dels för att slippa se, dels för att kunna titta utan att blåstirra helt öppet.

Lite som Ally Sheedy i mitten såg jag ut.

Första tuggan han tog var en minitugga. Nästa tugga var en mikrotugga. Den tredje tuggan var överraskande nog en suuuug-tugga. Alla tuggorna rullade i tur och ordning runt i munnen som vore det ett vin och inte en bananbit.

Jag knöt näven. Sedan gnisslade jag tänder. Det pep i öronen och jag fick ont i käkarna. Kunde jag dränka ljudet och lukten med ”We Will Rock You” i hörlurarna? Nej. Kunde jag blunda och nynna ”Karl Nilsson”? Nej. Kunde jag, skulle jag ha bytt plats med någon i ett skruvstäd.

Bananmarodören fortsatte med detta smackande, sugande, vändande uppi gommen och sugande luft och bananklegg mellan tänderna i 34 minuter. Liiiten bit, suuug, smack, suuug, smack, slafs, smack, svälj. Liiiten bit, suuug, smack, suuug, smack, slafs, smack, svälj.

Det perfekta slutet på denna lilla iakttagelse hade ju varit att jag gav honom en rak höger eller att han satte bananen i halsen och jag därefter räddade livet på honom – men så var det inte. Inget hände. Men jag har inte hämtat mig. Suppressed aggression kan inte vara bra, nu ska jag leta efter en köttyxa.

Telefontrubbel

Under flera dagar har jag gått omkring med en mobiltelefon som vägrar ställa in sig på ljudlöst läge och som inte heller vill stängas av. Volymen vägrade också att rucka på sig, precis som på min gamla faster. Jag har tryckt och tryckt och letat nya genvägar och svurit över mina stukade basketfingrar. Under radiosändningarna på morgnarna har telefonen fått ligga på en specialhylla utanför studion och på biblioteket packade jag in den i tre lovikkavantar.

(Stavningspaus. Jag kan inte vänja mig vid att lovikka stavas lovikka och inte lovika. Ah well.)

Häromdagen satt jag som bevakande inspektör på ett underligt möte och såg alla andra viktiga människor nogsamt stänga av sina kära nallar. Själv lindade jag in min i jackan och lade den på golvet strax utanför dörren. Tre gånger knackade tre olika personer på och undrade vem som hade tappat sin jacka.

Så fick jag av VBK höra att man ibland måste ”starta om” sin mobil. Jag borde bett om ett tecken som ”låtom varningsklockorna klinga om detta är ett felaktigt steg” eller bara kanske tänkt lite logiskt:

– Om avstängningsknappen inte funkar och den är samma knapp som påsättningsknappen (oj vad det lät fel då), så finns det en viss risk att du inte kan sparka igång mobilen igen efter en brutalavstängning.

För nu är den inte mer. Inte ens med en choke hade jag kunnat få igång den. Mobilen is no more, it has ceased to be – den har expired and gone to meet its maker. Bereft of life, it rests in peace.

Inte en ficktelefon.

Men vad gör man inte med ett hem fullt av oanvändbara ting ”för säkerhets skull”? Man gräver förstås fram ett gammalt ånglok till telefon som inte är av det märke som man är van vid och konstaterar att det idag tydligen är den 1 januari 1970 och att jag under sju mobilfria timmar har missat ett (1) samtal.

Kuriosa:
Den 1 januari 1970 förbjöds proffsboxning i Sverige. Detta beslut har verkligen inte påverkat mig ett dugg.

Tillägg:
Om ett antal timmar är det enligt mobilen förmodligen den 2 januari 1970. Då gjorde Beatles sin sista studioinspelning tillsammans. Detta har nog påverkat mig lite.

Gårdagens kvällsmat

Igår kväll åt vi hamburgare. Jag insåg plötsligt att huvudrätten och efterrätten var kusiner eller i alla fall bryllingar. Klart att man då tänder ljus och häller upp en öl och tar en bild.

Den skarpögde ser här ett fatalt misstag.

Om semlor kan man skriva mycket, vilket jag genom åren har gjort. Vad jag bara lite lätt har berört är min karriär som semmelbullebagare – varje måndagkväll kl. 20–23 flyttade jag släta bullar från ugn till plåtställ. Som 17-åring! (Men skolan då? Varför skickade mina föräldrar mig på detta sätt ut i kolgruvan? Läxorna till tisdagen måste ju ha blivit lidande. Nejvisstja, vi hade ju nästan inga läxor på den tiden.)

Det fatala misstaget var att jag när bilden arrangerades glömde att stoppa i proteinet. GI uppåner liksom. Sedan åt jag utan att märka det upp hamburgaren utan hamburgare! Jag måste börja sova middag.

Tage Danielsson, 80 år idag

... om han bara inte hade dött, förstås.

När Hasse & Tage var igång som mest, gick vi omkring och ryckte på axlarna och tyckte att det var helt normalt. Javisst, serru, en revy här, en film där och ser man på där kom en ny bok. Min favorit – ”Grallimatik – struntpratets fysiologi och teknik” – kom 1966, och den har jag citerat förut. Så nu gör jag det igen. I ämnet ”varför ska man ha gemensamma skrivregler” skriver han:

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Nostalgi. Och allmänbildning. (Ibland möter jag människor som inte vet vem Tage är.)

Fotnot
Jag står i radiostudion och bloggar. Och knäppte nyss upp bh:n i direktsändning. Jahoo!

Dagens ord: melodramatisk (uppdat. m. hår)

När man är melodramatisk är man ”överdrivet patetisk och känslosam”. När man är patetisk är man ”starkt känslosam”, på gränsen till löjeväckande. När man är löjev... ok, jag ska sluta nu.

Men stöter vi inte lite väl ofta på melodramatiska reaktioner på petitesser idag? Någon är kränkt för att hon inte ”som alla andra” har råd att åka på semester till Thailand, en annan är vansinnig för att han inte får komma senare till jobbet än alla andra eftersom hans dygnsrytm är ... som min.

Och de melodramatiska badhusbadarna! Någon blir skogstokig om hon inte får bada i badhus utan bikiniöverdel, ytterligare en badare kräver synliga kalsonger under badbrallan. Om vi känner efter är vi säkerligen kränkta om någon går före i kön, trampar på en ond tå eller får oss att köpa de där balla skorna fastän rean låg runt hörnet och lurade. Nä, skärpning. Jämför med elitidrotten:

• Fick du en skivstång i näsan stod du förmodligen på fel plats.
• Blev du omkullsprungen hade du kanske inte tränat tillräckligt.
• Kom du allra sist kanske du hade motvind.
• Gjorde du en riktigt ful tackling och fick gult kort så var det nog trots allt ditt eget fel.

(Nu ska ni inte tolka mig bokstavligt. Livet är inte en idrott, jag vet.)

Ett melodrama var i den antika teatern som en tragedi – fast med lyckligt slut. (Ni vet när en amerikansk film har ett lyckligt slut och är jättemesig och alla tycker att den skulle ha slutat sorgligt istället eftersom det ju är bättre? Jahapp, samma sak: det är bättre att vara tragisk än melodramatisk. Va? Stämmer inte min logik? Äh.)

Mitt favvo-melodrama.

Att jag kom att tänka på detta är för att jag idag i radion ska intervjua Brolle Jr – han som har en Elvis-röst, men konstig frilla och kanske rentav dåliga rådgivare. Jag anser att han sjunger såpass väl att han inte behöver vara så melodramatisk. Eller ha konstig frisyr, för den delen. Kommer jag att våga säga det? Vet inte.

Uppdatering
Jahapp. Jag hann inte prata om melodramatisk sångstil. Han sjöng ”In the Ghetto” för bara mig och tittade djupt in i mina glittrande ögon och inte ens särskilt ful i håret var Brolle Jr. Om han förut såg ut så här, liksom:

%:-o

Så såg han idag mer ut så här, liksom:

§:-D

(Mamma: det där här ovan är ”smileysar”. Man lägger huvudet åt vänster och ser då ett stiliserat ansikte.)

Ja just det. Apropå hår.

Jag har petat på de där mycket vita kalsongerna och nästan klämt på den där mycket magra magen. Kan jag månne få alla gäster att klä av sig och visa tatueringar?

Reflektion över radioprat och gåstavar

Efter en hysterisk vecka när jag enligt min djefla man betedde mig som en kung på stråtrövarresa i fyra olika städer, åkte jag hem till ett nytt jobb och en födelsedag. Detta kräver förstås några reflektioner.

1. Knäövningarna som ska göra mina fötter brukbara igen, var svårast att utföra i båthytten på väg till Åbo. Det var lite som att spela plockepinn i en tändsticksask.
2. Gåstavarna som jag fick istället för en cykel igår, har visserligen pulsmätare, mellantid och andra tävlingsfinesser, men kommer ändå att gå tillbaka till affären. Ska här promeneras, ska det göras snabbt, kvickt och motvilligt – utan pinnar. Om jag vill motionera spelar jag basket.
   
3. Radiojobbet innebär väldigt lite prat och väldigt mycket musiklyssning och detta på alldeles för mycket musik som jag inte gillar.

– Nämen alla kan inte gilla just dina favoritlåtar, Lotten!
– Nämen ingen kan gilla den här och den här och d...
– Målgruppen tyc...
– Men målgruppen har fel!

(Här lägger jag mig ner på studiogolvet och sparkar och skriker tills någon ger mig en napp.)

En sak som jag har lärt mig är att ”lyssnarna” (citattecknen beror på att det är en oformlig grå massa med okänt innehåll och man ju omöjligtvis kan dra dem över en kam) inte gillar att få information om låtarna. I fredags skulle vi ha spelat den ständigt snuviga Kim Wilde med ”Kids in America”:

Inte ett leende. Kläder som hade passat bra idag. Inte mycket till koreografi. Men många persienner.

Då tänkte jag snabbt efter låten berätta att den är från 1981 och att det var Kim Wildes brorsa (Ricky, som syns på keyboard i videon) som 1972 fick en brottarhit med ”I am an Astronaut” och titta här finns en intervju med den då 11-årige Ricky. Men låten var tvungen att strykas för att något annat tog för lång tid. (Att jag pratade pitemål, kanske. Eller att vi utredde skillnaden på kyssar och pussar.) Därför var jag nu tvungen att pysa ut informationen här.

Men hörni, stämmer det – att man inte vill ha information som årtal och kuriosa om låtar som spelas på radio? Varför tacka nej till kunskap?

Idag fyller jag år

Ja, den andre i andre är min och ingen annans dag.*)

Därför åkte min djefla man igår klockan 19:03 som vanligt (lätt överraskad av tidens snabba gång) till stadens enda ännu öppna köpcentrum. Jag har önskat mig

• en cykel
• ett par 501:or till
• granatsmycken
• en Pippi Långstrumphandväska (ni förstår när ni ser den)
• nya knän.

Nu kom jag på att jag även vill ha en webbkamera att placera i köket, how exhibitionistic of me. Inför den ska jag laga mat, dricka vin, dansa en lustiger dans och servera en miljard måltider i veckan för att sedan inhysta lådvis med applåder.

Men förutom den dag som komma skall (med basketmatcher och pizzamiddag), vilken var min bästa födelsedag någonsin? Den där häromåret när VBK ordnade med överraskningsparty med allehanda barndomskompisar, släkt och gamla kolleger och de klädde mig i en 80-talsklänning? Eller den där när vi hade finmiddag och alla blev förfärligt berusade på stulen whisky och Bästisgrannen förförde en högst motvillig skotte? Eller nioårskalaset när jag fick ett hudfärgat pennskrin? (Kameralinsen blir suddig, jag kliar mig på hakan och tittar snett uppåt – som jag alltid gör när nostalgin attackerar.)

Hur som helst är det faktiskt himla kul att fylla år. Jag ska nu tillverka en jagfyllerår-skylt att klistra fast på min egen rygg och sedan se jätteförvånad och glad ut när alla gratulerar mig.
Uppdatering: Detta är väskan som jag ska köpa. Passar fantastiskt väl ihop med plommonstopet.

-------
*) Ok. Även hakke fyller år idag, men ingen annan, ok?

Ööööörli in the måååårning

Klockan är nu 05:45 och jag ska upp och morgonprata i radio. Inte ett dugg nervös är jag, men jag har

• sovit som en sekrutt
• vaknat fem gånger alldeles för tidigt
• drömt mardrömmar om att jag kom för sent och att alla skrek på mig som i amerikanska militärfilmer
• slagit huvudet i ett bord.

Det där sista beror på att jag för att inte störa alla andra och bli väckt av den djefla snarkande mannen (ha, väckte gjorde jag ju effektivt mig själv) låg i ett chambre separet séparée på en madrass.

Nu mot havregrynsgröt, tepotta, tidningsläsning och påklädning, marsch!

Jag är helt lugn.