Läslektyr på toa

Jag är en snabbsittare. Skvätt, kläm, tork och färdigt.

Bästisgrannen sitter i evigheter på toa, den djefla mannen läser hela avhandlingar på toa och Nioåringen sitter så länge att fötterna somnar och han inte vågar hoppa ner på golvet igen.

Men igår när jag kom in på toan, såg det ut så här.

Jag hade inget med älgens död att göra.

Jag ansåg mig förorättad! Här har man städat och fejat och donat och så drälls det med toarullar och tröjor och böcker på detta vis!

– Hallååå hela familjen! Vad är det här för ordning? Vem har stökat till inne på toan?
– Jamen det är ju du, sa den förbipasserande Femtonåringen.

Ok, mattorna drog jag undan när jag skulle torka på golvet och hippietröjan hamnade där på väg någon annanstans, men böckerna! Böckern... hm. Jo, dem har jag ju läst. Och tydligen sittandes på toaletten.

”How I Overcame Shyness: 100 Celebreties Share Their Secrets”
”Quiet Places: How to Create Peaceful Havens in Your Home and Garden”
”Mera ordbruk. Lärt och lättsamt om språk”
”Ett svårskött pastorat och andra historier av Falstaff, Fakir”

Vad säger detta om mig? Jo, att boken om blygsel hade en hel sida om Michel Jordan och om jag läste om hur han slutade vara blyg, skulle jag säkert förstå hur man spelar basket som han. Någon gav mig ännu en bok om hur jag borde fixa trägården och jag läser den pliktfullt pliktskyldigt. Boken om språk och den av Fakiren ... ja, de behöver inte förklaras.

Men ... jag läser väl inte på toa? Jag är ju höjden av effektivitet! Jag springer än hit, än dit, jag sitter väl inte och läser på toa? På toa sitter jag väl dessutom väldigt sällan eftersom jag har en festblåsa?

Inte? Jaså. Är det kanske som att snarka? Man vet inte att man gör det och tror inte riktigt på det trots de tydliga bevisen. Tänk om jag inte är den jag tror att jag är. Huga.

En dag i bilder (uppdat.)

Jag har så svårt att hålla mig kort. Nu sätter jag helt frivilligt en tvångströja av fotografier på mig. De ska ju tala av sig själva, bilderna.

Skrffffnffrblllrr!

Får. Inte Skriva. Sssssccchhh.

Frukost i sängen. Lite överskattat nöje, man får sota för det med smulor i trosorna och en oläst morgontidning.

– Jag måste ha vatten i gula muggen med mig för jag blir så törstig av att cykla och om jag spiller så spiller jag ju i den vita skålen! Kan du springa bredvid mig med den?

Men hjälp. Jag har fått stränga order att nypa av vissna blommor och blad, men vad gör man om alla blad är vissna? Stackars bladen mår inte bra. (Dubbelhjälp: sedan när bryr jag mig om trädgårdsväxter? Min hjärna har nog invaderats av en alien. Eller brunnit upp.)

Jag skulle bara lyfta upp det svindyra paketet med knäckebröd. Handen slant. Plötsligt låg allt på en annan kvinnas fötter.

– Ursäkta. Förlåt. Får jag ta en bild?

Tolvåringen lagar mat till sina fyra syskon. Själv vill hon ha sushi, thai eller pesto.

Och så säger de att alla ungdomar klär sig likadant.

På bio. Jag är med i förgrunden, resten av publiken är med som osaliga andar. Det hela är mycket konstnärligt.


Skor på tork. Så väldigt opraktiskt.
Uppdatering: Pernilla har i kommentarerna en helt annan tolkning och jag står här i min tvångströja, gapande och stum inför min obildning.

Mitt välordnade liv

När jag sent igår kväll lade mig under täcket, på rygg i sängen med huvudet på kudden och datorn på magen, läste jag att min besvärliga dag hade många kompisar. Och det känns ju faktiskt mycket bättre då!

Efter lunch hade jag tre timmar på mig att

• fixa ny gasklump till grillen
• köpa ny patron till vattenpyschmaskinen
• lämna tillbaka en Ulvenstambok på biblo
• hämta en lagad symaskin
• handla toapapper och tvättmedel
• köpa rhododendronjord och täckbark
• slänga återvinning
• köpa speciella torkdukar för datorskärmar.

Inte så farligt, väl? En komplicerande faktor i sammanhanget var att jag visste att det inte fanns miljoners miljarder på lönekontot, men att det nog skulle räcka. När jag skulle åka, kom jag på att min djefla man inte var hemma och att lördagsloppisen skulle komma och hämta några möbler som vi hade ställt fram i vardagsrummet. Så jag väntade. Och väntade. (=Läste Stieg Larsson.)

När lördagsloppisen kom, ratade de en fåtölj, en stol, en pall samt en tv och pekade sedan skrockande på en 50-talsmöbel som fortfarande hade lördagsloppisens prislapp väl synlig. Och tog den med sig. Möbeln alltså.

And off I went, på väg mot ett ordnat liv med välfyllda gasbehållare och papperslager. Så här bra gick det:

Efter två minuter upptäckte jag att bensinen var tokslut och svängde in på Norsk Hydro som alltid har gett mig bensin med hjälp av Ica-kortet. Så icke denna gång. Vanliga betalkortet åkte fram. Slurrrp, 500 kr väck.

Nästa instans var en bemannad mack med gasolbehållare. Mannen bakom disken bleknade och stammade när han såg att jag hade kört omkring med en inte helt tömd gasolbubbla i baksätet ... utan lock. Tydligen hade jag kunnat sprängas i luften hur lätt som helst. Inte ”Die Hard” utan snarare Die Easy. Jag tvingades köpa ett nytt lock för 100 kr och fick bannor hela vägen ut till bilen.

Affären med kolsyrepatroner var smockfull och personalen oresonlig. Jag ville på mitt allra trevligaste sätt bara ha en förklaring till de A4-stora kvittona, men de sa bara att ”alla kunder älskar våra kvitton”.

På biblo visade det sig att Ulvenstam kostade mig 147 kr i böter trots att jag ju hade försökt att låna om boken via nätet. (Jag hade gjort fel, ja.)

Symaskinsaffären hade lunchstängt, så där sparade jag 700 kr.

Papper och jord kunde jag fixa i en och samma affär, men fy i pyton vilken tung vagn jag försökte att inte köra in i folk, hyllor och konservburkspyramider. I kassan visade det sig att det inte fanns pengar på kontot längre, så jag fick hysta fram företagskortet och det får man inte utan att betala straffavgift, skämböter och en skriven ursäkt i sju exemplar till revisorer och skattekontorister. (Jfr Toblerone- & blöjsyndromet.)

De tydligen mycket effektiva torkdukarna till datorskärmar var slut.

Återvinningen glömde jag bort, så allt ligger fortfarande och jäser i bakluckan. Med, oj, några säckar rhododendron och täckbark.

Som belöning för att ni har läst ända hit, kommer här en bild på vårt vardagsrum i detta nu. Snacka om vardag. Snacka om att blotta sitt innersta. Förstora bilden genom att klicka och njut sedan av era egna, välordnade, designade, feng shuiade och minimalistiskt vackra hem.

Tre soffor. Byggkuddar från VBK:s sons dagis. En stege. Staplade stolar sedan festen i lördags. Tre skrivbord och två soffbord. Klippdockeklipp. Blommig plastmatta. Två fåtöljer. (Det var den bruna vi ville ge bort, den gröna ägdes av min morfar som föddes 1878.)

Skyltar

Jag var jättekissnödig mitt på Drottninggatan. Närapå panikslaget kissnödig. För att distrahera mig själv, talade jag med mig.

– Måste ha toa nu. Kosta vad det kosta vill. Ah. Stoooort varuhus. Toa som kostar pengar, jäss, helt ok!

(Förmodligen trodde alla bara att jag hade en handsfree-telefon.) Jag ställde mig framför skylten och stirrade medan blåsan spändes som en spinnaker där inne i kroppen.
Ser ni? Ser ni att toaletterna faktiskt skyltas jättetydligt? Jag såg det inte. Jag var tvungen att med svetten rinnande i armhålorna hugga tag i en förbipasserande kund och med återhållen panik säga:

– Toooa? Toalett? Vet du ... iiih ... toalett? medan jag pekade på den stora, blänkande skylten.
– Me no speak. Dunno.

Jag tittade på skylten igen. ETT VARUHUS UTAN TOALETTER? Jag läste skylten igen. Jewellery. Sport. Café. Greta Garbo jobbade här, hon måste ju ha kissat någonstans! Kan ingen hjääää... aha. Längst ner. Bildspråk. Där ser man.

Pfuuuh. Toaletten var självspolande, styrd av toasitstyngd. Mycket förvirrande.

En liten stund senare hittade jag ännu en skylt att föreviga.
– Ursäkta, sa jag till en expedit. Men kostar brallorna allt möjligt FRÅN 149 kr ... oavsett vad de kostade tidigare?
– Japp.
– Är inte det en underlig deal? Eller i alla fall en ointressant uppgift? Då kunde det ha stått ”brallor som kostar olika, och kanske inte vad de kostade nyss, men de billigaste kostar 149”. Eller hur? sa jag utan att vara otrevlig eller gnällig.
– Oj. Ja, det har du rätt i.
– Dessutom hänger det ju inte en enda byxa här, det är bara en massa tröjor.
– Nej, jag vet de är slut, sa expediten med litet, diskret fniss.

Här kommer från skrivihop.nu min favoritskylt:

Hårdrockstanten

Med Solusfemina, Ica och Alice intogs först bloggöl och bloggpizza på ett av innehaken i stan. Än en gång var jag en alien som storstirrar på krogar som har två hulkar till dörrvakter … men inga kunder. Jag fascineras av alla tjejer som har tights leggings och två killar blev jag faktiskt tvungen att dra upp byxorna på eftersom de höll på att tappa dem och kalsongerna de visade upp inte var det minsta snygga.

Plötsligt befann jag mig med Ica och högskolestudenter i en takvåning med dito ölbalkong. Inte särskilt imponerade blev de av att jag på rak arm visste att Tommy Nilsson vann med ”En dag” 1989 och att Yvonne Ryding då i direktsändning meddelade att hon var gravid.

– Ja, du var i alla fall född på den tiden! sa någon.

En stund senare befann jag mig på rockkonsert med tema ”läder och nitar” på Kåren. I publiken stod tre tjejer och en kille iklädda hudfärgade kroppsstrumpor med påsydda svansar samt en tjej i sköterskeuniform. Och jag. Eftersom bandet var bra och säkert hade gått i kommunala musikskolan, ville jag gå fram till dem och säga det och moderligt trösta dem för den skrala publiktillströmningen. Men se, det fick jag inte.

– Nänänä, sa någon som nog var arrangemangets boss. Du kan inte, stopp, jag kan inte släppa fram dig, tänk om alla skulle, nejnej, hur länge har du varit här, du kanske ska dra dig undan lite …

Därefter klev ett annat band fram på den lilla scenen: Blowsight.
Karismatisk sångare, cool trummis, mystisk basist och mullrande gitarrist – the whole shebang. När sista tonen hade brummat ut, tänkte jag på Streaplers och Hep Stars, som har berättat hur de i karriärens första, stapplande steg blev så vansinnigt glada av beröm. Nu skulle här berömmas!

Men ... då kom samme boss som förut och grep mig i armen för att dra mig ut ur lokalen. Om det hade varit en amerikansk film, hade jag tittat på hans hand och väääst ”Don’t you touch me”.

– Kom nu med här, ut, du ska ut, vi stänger och låser nu. Ut, sa jag, ut! Vi stänger och låser dom här dörrarna nu! Kom nu! Ut!
– Aj, sa jag och pekade lite lamt mot de andra i den lilla publiken som inte blev tagna i armen.

Jag lydde och gick ut, men tänkte ”Nobody puts Lotten in a corner” och gjorde en snygg basketfint, vände och rusade in igen. Jag vinkade ”kom hit” med pekfingret mot sångaren, som stod och drog ut sladdar. Sedan gav jag honom det beröm han förtjänade.

– Jag heter Niklas. Tack. Tack. Bara man vet att någon har tyckt om ... jag ... ja. Tack! sa han och tackade än en gång med ett fast handslag.

My deed is done. Jag är språkpolis, maskingräsklipparmotståndare, fembarnsmamma och numera även för all framtid ”tanten som gav beröm”.

På krigsstigen är jag

Håll med om att motorgräsklippare är till för fjantar!

Solen lyser, det är en ledig lördag (tror jag i alla fall, det gnager fortfarande lite i ”vavadejaskullegöra-tarmen”) och jag tar på mig en minikjol som har krympt till en dito mikro. Sedan öppnar jag ytterdörren och

WRAOOOOOOOOM!
WWWRRRRRRAAAAAAAAAAOOOOOM!
BRRRRRRRRUHUUUUM!

Om jag hade varit en tecknad figur, hade jag sett ut som om jag stod i en vindtunnel. Fem grannar klipper samtidigt och plötsligt verkar (de fortfarande orörda) fåglarna i skorstenen inte så himla störiga längre.

Min djefla man är lika irriterad som jag, men försöker göra det bästa av situationen: han pluggar in och spelar på en elgitarr så högt han kan, för det kan han ju inte göra när det är tyst utomhus. Fyraåringen tar på sig hörselkåpor.

Gräsmattemanifest

Den som köper bostad med tillhörande gräsmatta på mindre än 2 000 kvadratmeter måste genomgå muskeltest. Antingen medelst biopsi eller kraftmätning.

De som i testet inte blir godkända för att de har förtvinade muskler och endast en halv lunga, måste söka dispens i

• fem instanser
• sju dagar
• Kiruna
• januari
• förväg.

De med träben är alls inte undantagna.

De som trots allt envisas med motorgräsklippare måste installera en slang från klipparens avgasrör. Slangen skall leda till en renande skogaholmslimpa och vidare in i munnen på den som klipper gräsmattan. Invanda rökare har här stort försprång.

De som har motorgräsklippare och medlemskort på gym måste bära en dumstrut under dygnets alla vakna timmar.


----------
Jag är allergisk mot nyklippt gräs. Praktiskt, va?

En torsdag mitt i livet

Som tidigare berättat är jag förtjust i spaghetti och köttfärssås. Och basket. Samt barn.

Och så förstås bloggträffar.

Igår var det matbloggsträff på den smakfulla restaurangen Esperanto. Jag är i matbloggarsammanhang kusinen från landet som snubblar i trappan, går på toa mitt i efterrätten och redigerar menyn på plats.

Jag gillade mest en sås (som inte syns på menyn) och allt som knastrade.

Jag vände mig till Lisa:
– Vad är lameller? sa jag, som tänkte på tryckluftsmotorer och svampar och undrade var torskarna hade sina.
– Tunna skivor, sufflerade Lisa.
– Aha. Och vad kan du rekommendera? sa jag och pekade på menyn.
– Allt ... alltså, du får allt! sa Lisa.
– Whaaaooooowww! AAALLT? sa jag på mitt allra mest diskreta sätt.

Kukturbloggen (förlåt) Kulturbloggen har en massa bilder på människor och mat. De andra ännu inte nämnda var: Betraktelser från Baren, Kärlek, mat och folköl, Dinner, darling, Anne's food, The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman, Patrik blandar ihop, Hemliga kockan och Mathimlen.
-------

Snabba kast: tåg hem, cykling till dagis, ”välkommen in på kaffe och muffins, vi har ju föräldradag idag”, hem igen, samling av alla barn för leverans till Bästisgrannen, jakt efter Den Djefla Mannen Utan Mobiltelefon, snabb forsling med Tolvåringen till Johnny Depp på bio.

Lycklig suck.

Förra årets premiär begicks ju mitt i sommarlovet – i år fick vi gå i efterskott. Surmagade recensenter får säga vad de vill: jag kan se Pirates of the Caribbean nästan hur många gånger som helst. Sekruttkultur? Nähedå!

Han var inte särskilt lik Keith Richards 1988.

Johnny and I go way back.

Tvärt kast med liten fågel ska jag roa mig med nu. Fåglarna i skorstenen väcker hela huset i ottan och just i ottan vill jag inte vara vaken. Anticimex vill inte uppfostra dem, så då får jag göra't.

Den stora bilbloggardagen

I förrgår blev det bildiskussion i kommentatorsbåset. Minnen från förr skvalpade till ingen nytta alls omkring i allas hjärnor.

Därav detta inlägg. Stjälp av er bilminnen! Berätta som Stellan och IT-mamman om bilen som tutade i takt med blinkrarna och dessutom rykte som Cecilia N:s bil! Häv ur er ilskan på bilarna som liksom Helénes tvärdör i uppförsbackar och bilar som ... är alldeles underbara.

Under de dryga 20 år som jag bodde hemma med mina föräldrar, hade de bara två bilar.

Stenåldern? Nej, bara 1966. Pappa fixar, jag tittar, mamma fotograferar, Broder Jakob bor i hennes mage och Bubblan går på tomgång.

Mammas och pappas första bil var en blå WV. Jag minns inget annat än att det på bakrutan satt en fastklistrad, röd fjäder, vilket var en del av kampanjen för bättre cancervård. Hylands hörna hade tydligen den första Röda-fjädern-kampanjen 1969, så här på bilden hade vi inte kunnat se någon om vi hade försökt. Däremot tittar jag med lupp på alla andra detaljer i bilden. Är vi ute i skogen med packning och en ... salladsskål?

Nästa bil blev en gul Volkswagen Variant 411. Den kördes Lund–Luleå, Luleå–Frankrike, runt hela Europa och ett par extravarv runt Sverige tills jag övningsbackade den in i en stängd garagedörr 1984. Eter det körde den ett par år till, fast den fick motorstopp om man inte gasade hela tiden – även när kopplingen var nertryckt.

I några år hade vi en stuga i Hylta (dit Gulan, sedermera av naturliga skäl kallad ”Kexet” naturligtvis kördes oräkneliga gånger). En sommarmorgon 1977, var bakrutan borta. Bara så där.

– Kom allihop! Fotografering! Klättra in och på bilen! Ställ en Ica-kasse framför, det ser naturtroget ut!

Bästisgrannen i nypermanentad lugg sitter på bilden i det tomma ruthålet och lillasyster Orangeluvan i plyschoverall är på väg upp på taket. De andra är kusiner och ingifta släktingar. (Huset i Hylta måste ha varit smockfullt just denna natt.)

Själv då? Joorå, vi ärver bilar. En bil (Volvo Kombi) har vi köpt – av en gammal bankdirektör som bara körde den på söndagar. En Toyota sålde vi för en krona. En annan Toyota körde jag in i en stolpe. De stackars bilarna som hamnar hos oss får ingen vidare omvårdnad – förlåt. Båda våra nuvarande bilar är myndiga, men vi hoppas att de inte tänker flytta hemifrån än på ett tag.

-------
Andra som hoppade på bilbloggartrenden:
Översättarhelena
Ozzy
Stellan 1 och 2
IT-mamman med bil till salu
Ingela
hakke och hakke igen
Heléne
Gravallvar
Ica
Solusfemina (fast det kan vara ett eget påhitt och alls inte bilbloggardagsrelaterat)
Den blyga
Den gamle vid havet
Sandra och Sandra igen (men hon har med all säkerhet ingen aning om att hon bilbloggardagsdebuterar)


Fler? Säg till!

Jag är en veckotidning (jormuppdat.)

Kan man skriva om vad som helst på sin egen blogg?

Nej, det kan man ju inte. Somligt är faktiskt helt ointressant. Som att jag till festen i fredags kletade brun-utan-sol på hela mig och inte hann bli brun till festen utan till morgonen efter och att jag just nu är väldigt brun mellan fingrarna och på tånaglarna.

Att hyllorna som nyss bar upp 25 panelbrädor i källaren har rasat (hålbetongsväggar, tack så mycket) och att alla brädorna ligger som okokt spaghetti i en skokartong är heller inte särskilt intressant.

För att inte tala om det ointressanta i att jag gör sit ups situps två gånger i veckan. Men eftersom Iggy Pop i nästan varje artikel får berätta om de 400 sit ups situps han gör varje dag, kan jag ju dela med mig av mina, eller hur?

Alla dessa ska göras i ett sträck. Man börjar med fem i taget och ökar gradvis. I basketlaget klarar vi just nu 15 av varje och vi är väldigt imponerade av oss. (Ja, 15 x 10 = 150.)

(Jooodå, ni orkar visst läsa alla tio. Det är inte på långa vägar lika jobbigt som att göra övningarna. Eller: skriv ut och lägg er under skrivbordet på jobbet, bakom katedern, vid sidan av receptionen och testa!)

1. Fällkniven. Ligg platt på marken och gå upp med både över- och underkropp så att rumpan blir spetsen på bokstaven V. (Fast denna är jag så dålig på att jag bara omväxlande ser ut som ett L och ett J. )

2. Ligg platt med benen stela och raka rätt upp i luften och lyft överkroppen så att händerna når till fötterna. Som tur är, har jag efter min far väldigt långa armar och kan dessutom skylla på knäont så att benen får vara lite böjda i knävecken. Man är liksom ett L som blir ett U. LULULULU.

3. Rulla runt till mage och tänk ”jag är en säl”. Passa på att vila om det behövs – ingen annan tittar på dig eftersom alla är koncentrerade på sig själva, där de gör ”upp med överkroppen, upp med benen från golvet samtidigt”. Man ser ut som en gammal bläcktorkare.

4. Rulla tillbaka till rygg och ligg platt som ett tankstreck. Böj benen så att de bildar Jätten Jorm medan fötterna fortfarande vilar på marken. Upp med överkroppen så att händerna nuddar knäna (dvs. Jätten Jorms huvud). Fantisera om Beppe, det hjälper inför den hemskaste situppen som kommer strax.
5. Ligg kvar i Jätten Jorm-ställning, men böj upp överkroppen och se till att dina både händers fingertoppar möts vid din egen rumpa. (Vilket – ve och fasa – måste betyda att du nästan är inne i Jätten Jorm!) Tänk på Beppe. (Liten rumpa och långa armar räknas som fusk.)

6. Ligg kvar som nyss, men förstör Jätten Jorm genom att lägga ena benet över det andra som om du var en karl som satt på en stol. Ena benets yttre fotknöl vilar alltså mot det andra benets lår. (Kvinnor tenderar – sägs det – sitta med ena benets knäveck mot det andra benets lår. Det är fel i denna övning, men är alls inte ett sätt att förtrycka det täcka könet.) Om du har vikt det högra benet, för du nu upp den vänstra armbågen mot det högra knät, vilket ju påminner om regeringen och oppositionen.

7. Precis som förra, fast tvärtom. Då är knät oppositionen och armen alliansen. Man tvingar ihop dem, men orkar inte hålla emot krafterna som slänger en tillbaka i ryggläge.

8. Hopplös sit up situp som jag skulle vilja förbjuda. Man är i detta läge röd i fejan, man stånkar och pffffftar (helst med munnen) och ska nu krypa ihop nästan som ett ägg på rygg. OCH NÄSAN SKA STRÄVA MOT KNÄNA! FEMTON GÅNGER! Knip dig i örsnibbarna så är inte armarna i vägen. Hata hata hata.

9. Samma som nr 2. Fast ingen orkar ha benen raka. (Här brukar jag mumla ”raka ben” och alla tror att jag har ett mantra om mina orakade ben.)

10. Helt vanliga armhävningar. Det är bara det att magmusklerna ju är lite trötta, och då funkar inte armhävningarna som de brukar. Om man i detta läge har ett urringat linne på sig, kan man se sin mage inne i tröjan. (Tydligen gör jag helt fel, för om man håller huvudet rätt, ska man inte kunna se sin mage om man inte har ögon i hakan.)

Se där! Nu borde jag dela med mig av ett smofsigt recept!

(Fritt efter Vår kokbok)

Smuldeg:
150 g smör (visst är margarin läbbigt?)
4 msk socker (sacketter duger inte)
2 dl vetemjöl (GI-gift, jag vet)
2 dl havregryn (neutraliserar alla gifter)

Klegg:
ca 500 gram (ca 1 liter) skivade rabarber
ca 250 gram jordgubbar som man kan skära i bitar
1 dl socker (igen!)
1,5 msk potatismjöl (som för övrigt är ett utmärkt pulver att strö i nerkissade sängar)

Ordning och reda:

1. Sätt ugnen på 225 °C (ser ni att gradertecknet hänger på C:et och inte på siffran?).
2. Smält smöret. Rör ner socker och vetemjöl och havregryn.
3. Bred ut allt i en pajform.
4. Smula smuldegen över klegget.
5. Grädda i mitten av ugnen i 15–20 minuter tills smulorna är lite bruna och klegget är mjukt.

Servera med glass, vaniljsås eller chutney. Fast det är dumt att välja chutney eftersom det inte blir särskilt gott.

------------------

Glöm inte att det i morgon är Den Stora Bilbloggardagen.

Men far och flyg, oktober!

Poängen med maj är faktiskt att det är varmt och skönt väder så att man kan gifta sig, döpas, ha grillkvällar och på det hela taget njuta av ljumma vindar. Poängen med maj är att fastän almanackan spricker i sömmarna, så kan man ändå vända näsan uppåt (utan att för den skull vara högfärdig) och lapa solstrålar. Poängen med maj är att det är en skön månad.

Så vad gör oktober här? Crashing the party, liksom!

Utegympa med mössa till de fyra skolbarnen och extra sittunderlag till dagisbarnet som ska på tusen och en utflykter. Klassresor med långkalsonger. Barnkalas i spöregn flyttas inomhus trots att inomhuskalas ju är en styggelse (för föräldrarna, vill säga).

Nåväl. Då får man glädjas åt det lilla.

1) Jag kommer hem och möts av en chipsväg som leder till guld och gröna skogar – en kuddkoja att mysa i!

Jag skulle haft röda skor med klackar att slå ihop.

2) Inget djur har bajsat i vår sandlåda på flera dagar!

3) Jag kom äntligen iväg för att slänga återvinningsprylar och kom ihåg att ta fingervantar på mig!

När bilden togs hade jag redan slängt fem påsar.

Ni ser bilen, väl? Det är en snart 20 år gammal Toyota som i stänkskärmstrakten påminner om ruttnande, medeltida tänder. Sent igår kväll ringde en man och vill köpa den av oss!

– Köpa den gamla? Men det är ju en skruttbil! sa jag.
– Sekrutt?
– Alltså, den är ju gammal och inte särski...
– Inte sekrutt, Toyota!
– Trust me, johodå, skruttbil. Men vad vill du ge för den?
– Nej, jag undrar om den är till salu.
– Ja, men vad ... äh, strunt samma, jag vill inte sälja min bil. Den funkar bra och jag gillar den!
– Ja, därför vill jag köpa den.

Jaja. Nu ska jag ta på mig raggsockor och göra en åkarbrasa. Sköna maj, välkommen!

Gäster med mat – bäva, alla vegetarianer!

– Ett skepp kommer lastat!

Många som brukar sova över hemma hos oss, kommer med mat. Vissa har kylväskor med

• torkade räkor
• fisksås
• lövtunna köttbitar
• grönsaker med fruktnamn.

Andra kommer med plastpåsar med

• öppnade filpaket
• mögliga citronhalvor
• gårdagens stekta kassler
• ett par svettiga mackor.

Vi har visserligen två kylskåp (ett extra i källaren för fil- och mjölklagret), men det brukar ändå bli svårt att klämma in gästernas håvor. Plötsligt vinglar en tallrik med överbliven paella på en ketchupflaska så att öppnandet av kylskåpsdörren är med stor risk förenat. Plötsligt hamnar jästen i frysen för att bereda plats för gästernas salami. Plötsligt är jag inte herre i mitt eget kylskåp.

Lovely. Proppa gärna mitt kylskåp fullt!

I lördags dök lillasyster Orangeluvan upp med sitt följe, bestående av sambo, två små barn och en jättestor kyckling. Kycklingen var tydligen en ung tupp som hade fått växa fyra veckor längre än vanliga 1,2-kiloskycklingar. Hans syrror hade blivit ägghönor, medan brorsorna med honom hade döden dött i fyrakilosåldern.

Let me tell you: fyra kilo kyckling är en jättefågel! Jag döpte honom förstås till Archaeopteryx. Sedan åt vi (tolv personer) upp den delikate, unge mannen med rotsakslåda och tzatziki samt Farnese Montepulciano d'Abruzzo Coline Teramane (89 kr).

Nu är frågan för en icke-matnörd, för en icke-kockutbildad, för en sybarit med banal smak men gott hjärta:

Varför får inte alla delikata kycklinggrabbar växa en månad till – så att de har lite mer kött på benen än en grabbhalva på drygt ett kilo?


---------
Psssst. Jag har läst att matbloggarna har bloggträff på torsdag.

Lämplig när man ska dubbla receptet?

Nä! Jo! Nä! Jo!

Ledsen att jag upprepar mig (det här har jag berättat om tidigare).

Mina syskon, en svåger, en svägerska och min djefla man sitter i köket och vrålar frågor till varandra. Det hade ju varit helt ok så här:

– Vad ska vi köpa?
– Vem lagar till den jättestora kycklingen?
– Tycker ni om takfärgen?
– Vem anser ni är världens bästa brottare?
– Hur ofta tvättar ni bilen?
– Minns ni sommarn 1998?

Men det är inte alls så det låter. Släkten skriker frågor till varandra om terrorister, om Foucault, om politik, om regeringars oförrätter, om hämnd och dödsstraff. Egentligen är de relativt överens om att alla ska vara humana och snälla och att ingen ska döda någon annan. Men så här låter det:

– Så då menar du att alla som kör för fort ska skjutas?
– Nej, men du tycker väl att alla som är amerikaner ska skjutas?
– Precis som du, som säger att alla museer ska stängas?
– Har jag aldrig sagt, men du tycker väl att alla ska få kriga bäst de vill i världen?
– Ja just det, det gick ju så bra i Vietnam, eller hur?
– Men är du helt från vettet, vem tycker det?
– Men vad vet ni egentligen om den portugisiska örlogsmannen?

Det där sista var jag som försökte byta samtalsämne.

Festfixarn

En mig närstående basketkompis (VBK) är en festfixare av klass. Eftersom jag har ett (stort, halvmålat, stökigt) hus (med blommiga plastmattor, knottriga mintgröna väggar men nästan inga lister), har vi den årliga lagfesten hos mig. Och idag är dagen B som i basketfest.

Vi övriga i festkommittén lyder tjifen blint. Årets tema är ”Sällskapsresan”, och VBK har tillverkat inbjudningar som ser ut som flygbiljetter och Sun Trip-skyltar, vi har fixat diplom och presenter till alla, en sångtävling, bordsplacering ... och en hel del annat som ju är hemligt än så länge.

Jag säger bara en sak: papjemaché. (Som otroligt nog kan stavas just så.)

Röda mattan som vi lägger ut ända till busshållplatsen.

Jag ska laga Sällskapsresemat till 18 personer idag och dessutom (iiiih!) hitta kläder att klä ut mig i. När vi häromåret hade tema ”bröllop” tog jag bara på mig klänningen jag gifte mig i. När vi hade tema ”moviestar” hittade jag perfekta Charlie Chaplinkläder i källaren och förra året var jag utklädd till en bok.

Det står Ö på rumpan, ja.

Men jag har ju aldrig varit på charterresa. Därför var det tur att VBK redan i februari tvingade oss alla att se alla Sällskapsresefilmerna.

Harrkl. Kvalitet? Betyg? Say no more. (Men det är roligt när Stig-Helmer tror att juice kommer ur flygplanstaket och Staffan Lings ”Hedlund” är en trevlig filur.)

Så. På med munskyddet, hårnätet och plasthandskarna! Här ska lagas bacillfri mat! Snyyyyyt.

Sanningen om mig idag

Det är i mellansverige bedrövligt regn och kalla moln samt gråa ansikten idag. En annan har drabbats av rivjärn i halsen och slemfabrik i näsregionen. Eftersom det är synd om mig, haltar jag även lite grann för att förstärka omgivningens beskyddarinstinkter. Men inte hjälper det. Jag säger som Homer Simpson:Helt utan en smidig övergång, måste jag nu få visa upp hur vacker jag är. Ni ser väl framför er hur jag värdigt skrider fram mellan mina rum i mina ylleklänningar och nätta hattar? Jag är färgmatchad och stilren, snyggt mejkad (ett sedan 1998 svenskt ord) och allmänt behaglig.
Bevis:

Gammalt klipp från lokaltidningen.

Allvarligt talat: åh, så skönt att det regnar småspik. Jag sitter här i sängen iklädd morgonrock och Birkenstocktofflor (förlåt mig, sängen, jag ska snart ta av dem) och fickorna fulla av snorpapper. Maskrosorna lyser så vackert på gräsmattan.

Klädkris

Jag måste vara inne i en kris. En hoodiekostymskris. Huvtröjskris.

Där står jag och stirrar in i garderoben på morgonen. Kläder, kläder. Massor att ta på mig. Femtonårige sonen kommer springande.

– Mamma, jag är sen! Har du något jag kan ha på mig?
– Javisst! Blå, svart, röd, grön eller vit? säger jag och håller upp några huvtröjor.
– Blå! Tack! säger han, och rusar vidare i livet med mammas kläder på kroppen.

En liten stund senare kommer tolvåriga dottern insläntrande (hon är aldrig sen).

– Mamma, kan du hjää.... åååh, den där vill jag ha, kan jag inte få den? säger hon och pekar på den vita huvtröjan som har lite chict glitter vid muddarna.
– Visst, ta du den bara, den är lite stäckig i armhålorna.

Men vänta nu. Barn ska vara barn och vuxna vuxna. Vi vuxna ska vara föredömen och sätta gränser och inte vara bara kompisföräldrar, det tycker jag verkligen.

När jag gick i mellanstadiet hade jag en klasskompis som hette Ingela. Hennes pappa såg ut som Clintan. Hennes mamma var det absolut coolaste som fanns; Ingela behövde inte ens köpa cigaretterna hon ville ha. Det gjorde coola mamman till henne. Coola mamman hade tuperat, blonderat hår och ljusrosa läppstift och högklackade skor. Jag tänkte förvirrat att en sådan mamma, en sådan mamma skulle man ha. Och vara. Jag skulle ha läppstift. Och röka!

Hm. (Jag kliar mig vuxet på hakan.) Jag äger inget läppstift och har inte rökt sedan den där gången när vi blev rökförgiftade i en snögrotta i sexan.

Dagens kris tvingar mig till bokhyllorna.

Klicka på bilden för att läsa: ” ... problemet med klädval för skilda tillfällen”, håhå jaja.

Svenskt Husmoderslexikon från 1957 har massor att lära när man plötsligt tror att man inte kan gå se likadan ut som barnen i hoodiekostym (jeans, gympaskor och huvtröja) resten av livet. Små nätta basklänningar som med de rätta accessoarerna kan bli ”teatereleganta”. Strikt ylleklänning för liten lunch, finare ylleklänning för större lunch. Herrarna ska tydligen alltid ha mörk kostym – utom när de har smoking utan ordnar.

Ur ”Modets historia” (2000). Tre moderiktiga herrar vid en hästkapplöpning i England 1926. Jag tycker att de två på kanterna är klädda som Anderssonskans Kalle.

Tillbaka till Clintan, den gamle mannen. Reagerar någon med rynkad näsa om han dyker upp i jeans och vit t-shirt (det snyggaste en karl kan ha på sig)? Måste han ha bruna gabardinbyxor och en rutig slipover eftersom han föddes redan 1930. Nej.

Mor och dotter stirrade förvånat på varandra i morse.

Det är dags att göra något drastiskt. Så här kan det inte fortsätta.

– Kära tolvåring. Du blir tretton om ett par dagar. Nu ska vi ut och handla. Du ska få en strikt ylleklänning, en visitklänning i organza, en hatt, handskar, en eftermiddagsklänning samt en elegant kappa.

Inspiration

Stationsvakt har inget att skriva om, skriver han. Alla skribenter (och numera även bloggare) skriver förr eller senare om hur det är att inte ha något att skriva om.

För en evighet sedan skrev jag hur man avhjälper detta kramptillstånd som vi kan kalla fantasiöken eller påhittsransonering. Nu kommer jag med nya tips! Välj ett förhållningssätt av följande:

• Jag tror att man behöver dessa stunder. Se på dem som sömn – ett nödvändigt ont. När man inte har något att skriva om kan man alltid skriva om strumpor, för det engagerar alla läsare (se gårdagens kommentarer).
• Jag tror att man behöver sova på saken när inspirationen tryter.
• Jag tror att man behöver äta choklad, för choklad innehåller ett viktigt ämne som kallas ”varbalinspiratio multum”.
• Jag tror att mina andar inte har fått tillräckligt mycket magisk strålning från turkosa stenar som hämmar slaggprodukter i kroppen, varför jag tänker hålla i några turkosa stenar en stund.
• Jag tror att man behöver springa en mil innan man kan skriva en bokstav.

Har ni valt nu då?

Ok, i så fall fick jag er att göra något komplett onödigt, för det spelar ju ingen roll. Skrivämnena dyker ju inte upp bara för att man väljer i en dum lista!

Däremot kan jag rabbla saker som man kan skriva om. (Klipp ut och spara.)

• Det allra första minnet. (Men då måste man oftast hitta på och ljuga lite eftersom det första minnet brukar vara både ointressant och konstigt ... lika intressant som det är att höra om andras drömmar.)
• En elak människa. (Gräv i barndomen. Ledtrådar: busschaufför, gympalärare, mormor, granne, lekplats.)
• Obekväma skon. (Stort ämne. Skon kan ersättas av vad som helst, t.ex. ”åsikten”.)
• Ett oralt erkännande. (”Jag äter gärna snorkråkor, jag äter sårskorpor, jag gillar att suga på topsen när jag har petat öronen, jag använder begagnad tandtråd som påsförslutare.”)
• Ett analt erkännande. (Beskriv toalettbestyren ingående.)
• Ett kriminellt erkännande. (Se till att det är preskriberat eller himlarns oskyldigt.)
• Idrottsliga bedrifter. (Egna eller andras – gärna med Busterfeeling eller den-fula-ankungen-syndromet närvarande.)
  

Hjälpte det inte? Då är det bara att slänga in handduken och ta en whisky. Hm ... Ah! Jag har det!

• Alkotest. Skriv under the influence of och deklarera tydligt att det är ett försök och ett bevis för att ... (fyll i själv).

Tyvärr kan vi inte fullborda din begäran

Vad jag än ber Blogger om, svarar Bludder bara som i rubriken. Jag kan inte ändra i inlägget här nere och kommentarer kan man varken skriva eller se. Synd, för Sandra, Emi och C berättar om strumpor och sand. Och jag berättar om ett misslyckat kursupplägg.

Aha! Jag återskapar kommentarerna här!

Bristande knoppar

Vissa viktiga val i livet har jag gjort med en axelryckning:

• När jag träffade min blivande Djefla man flyttade jag utan att tveka från en fyra på Söder till en studentlägenhet i Lund.
• Vi skaffade fem barn utan att fundera på hur man sedan står ut med strumpsorteringen.
• Vi hittade ett helgalet hus i Sörmland och ryckte upp alla våra skånska barn med rötterna trots att vi sedan dess måste stå ut med blommigt plastgolv.
• Jag sade hux flux upp mig från det fasta jobbet på Nationalencyklopedin och startade egen firma istället.

Liksom bara häpp! Andra viktiga val har gjorts med vånda, ångest, tvivel och hysteriska utbrott:

• Jag valde att stanna kvar ett helt high school-år i USA trots att jag grät mig till sömns eftersom jag vantrivdes från första till sista dagen.
• Jag sade ok till att flytta från en underbar trea till en bedrövlig tvåa (eftersom vi blev vräkta).
• Jag bytte när vi gifte oss från mitt ovanliga flicknamn – Stenson – till det tusen gånger vanligare Bergman.

Nu gör det ju ont när knoppar brister. I morgon tisdag brister det igen, för då ska jag hålla mitt livs första kursdag i egen regi. I vanliga fall anlitas jag av företag – nu ska jag hyra en lokal, fylla den med folk och dessutom lära ut något vettigt. Det är svårt att våga ta risker när man är en liten fegis. Aj, det gör ont fastän det inte har brustit än. Vem tusan övertalade mig att göra detta? Spöstraff! Ångervecka för föreläsarn, tack! Minsann har jag inte lite ont i halsen? Stånk.

---------

Varför jag vantrivdes i USA? Jo, så här såg jag ut när jag åkte. (Har visat bilden förut.)

Och så här (det är jag till höger) såg jag ut efter en månad i Dallas, på väg till kyrkan i nyuppsydd klänning. Flickan till vänster är dottern i familjen, 11 år. Hon stal min mascara.

-------
Nu är det sådär mysko igen: nytillkomna kommentarer syns bara om man klickar på ANTAL REFLEKTIONER här nere och antalet ändras inte från 2, vofför blir det så?

Annorlunda? Vem? Jag?

Igår hände något i kommentatorsbåset. Man behagade krafsa på Lottenskalet!

Man undrade vem jag skriver för. Jag skriver bara. Jag ser vad jag har skrivit och finner att det är gott, njuter av eventuella kommentarer och inväntar inspiration för nästa dags bloggande. För ... för vem tar man på sig mascara? För vem fixar man blommor i trädgården? För vem ordnar man barnkalas? För vem ger man ut en roman? För vem diktade Ekelund? För vem ... ?

Nu tar vi en historia som jag först hörde i The Crying Game (1992):

”The scorpion, wishing to cross a stream, asked the frog to let him ride his back over the stream. When the frog asked the scorpion how he could be sure that the scorpion would not sting him, the scorpion replied that if he did sting him, it would mean death by drowning for both of them. The frog complies, carrying the scorpion on its back across the stream. Before they reach the other side, however, the frog feels pain and realizes that the scorpion has stung him. He protests, "Why did you sting me, Mr. Scorpion? For now we both will drown!" The scorpion replies, "I can't help it, it's in my nature.”

Man påtalade också att jag visserligen kåserade (tack), men att det ju inte var särskilt varierat. Nä nu!

Därför ska jag idag skriva om musik. Analysera, tolka eller ta ett glas vin och var som en människa eller två. Följ med barnen på bio medan ni funderar – hälsa på en gammal mamma eller ägna dagen åt meditation. Vi är inte hemma (hej igen alla tjuvar) utan borta.

Tio låtar som jag kommer att tänka på just nu, trallala!

1. Icko-icko, tjicketikaa ko-ko-ko-ko (Vem?)
2. Ballroom Blitz (Sweet)
3. Tinseltown is in the Rain (Blue Nile)
4. '74 - '75 (Connells)
5. Hotel California (Eagles)
6. Sofia dansar go-go
7. Jag ska va som en toalett för dig (Nisses stuga)
8. Wake up (Boo Radleys)
9. Tribute (Tenacious D)
10. I Am the Walrus (Beatles)

Ska vi inte ta lite poesi också?

Kalkeringspoesi anno 2007!

Jag diktar för ingen-
för att källarn gömmer,
för att barnen gråter,
för att sängen ju är arbetsplatsen,

som knarrar och gnyr
i skärmens sken
jag talar med läsarn
och ingen och alla.

(Fritt efter Vilhelm Ekelunds ”Jag diktar för ingen” 1904)

Det finaste man har ska man sätta på bordet

Vad händer om alla oceaner av digitala foton som tas idag bara – schlåpp – försvinner? Som när biblioteket i Sarajevo brann upp. Som biblioteken i Linköping och Alexandria ... som hela Dresden som jämnades med marken och Karthago som smulades sönder ...

Ja, jo, vi skulle väl överleva förlusten av alla foton också. Som den extremnostalgiker jag nu är, tar jag tillfället i akt och berättar om en av alla dessa bilder som ingen kommer att minnas i framtiden.
Detta är i köket på Magistratsvägen 7 A i Lund, år 1969. Jag har helplisserad kjol med hängslen och har nog klätt mig själv eftersom hängslena sitter på bakfram. Tofsar i håret har jag förstås, för det hade jag alltid – ofta med sidenrosetter.

Kopparna är Arabia, sockerskålen Blå Eld och smörasken Picknick. Stolarna heter Lilla Åland. Broder Jakob kletar smör på en träliknande macka med fasliga mängder fibrer.

Men ... Broder Jakob sitter ju naken på bordet? Brukade han göra det? Min pappa syns där i högerkanten så det borde vara mamma som tar bilden. Eller barnflickan? Togs bilden för att dokumentera vardagen eller det tokiga faktum att Broder Jakob sitter naken på köksbordet och brer en macka?

Nämen, vad hör jag? Ni tycker att jag låter som Hans Villius? Hm. Men nu är det slut på frågetecknen. Jag ringer mamma:

– Nejnejnej, det är inte Lilla Åland, de var så dyra, dem köpte vi inte förrän vi flyttade till Mätaregränden. Och plisserade kjolar har vecken kvar fastän man tvättar kjolen – den där kjolen som du har på dig hade sydda veck som jag sedan pressade efter varje tvätt. Jag har flera bilder från det här tillfället, vääänta.

(Stök och bröt och vild jakt i tio minuter.)

– Jo, här, titta, Jakob står på bordet på mina bilder. Det var ju så tokigt, det var därför jag tog bilderna ... naken på bordet, tänka sig. Vadå hängslena bakfram? Nej sådär skulle de sitta – och så gick de i kors i ryggen. Tänk att allt det där porslinet är sönderslaget.

Ja tänk. Apropå saker som går sönder ... Genom den där balkongdörren i bakgrunden föll Broder Jakob en dag baklänges från barnstolen och fick sy 16 stygn i bakhuvudet. Under köksbordet låg jag en dag med sprucket ögonbryn (sju stygn) och en halv tandborste i munnen.

Måtte nu inte hela internet brinna upp.

------
Birgitta Andersson är lysande i en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Hon svarar genom att skrika:

– Dansa? Naken? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Va? Hedström, Bäckström, Ersberg & Backlund?

Igår hällde jag vatten i vattenkokaren och placerade den i mikrovågsugnen.

– Nämen! sa jag högt till ingen, tog ut kokarn och placerade den på rätt plats.

Resolut satte jag sedan på den tomma mikrovågsugnen på en minuts uppvärmning av ... luft. Och blev förvånad när vattnet i vattenkokaren inte blev varmt.

En liten stund senare hittade jag mina nycklar i diskstället. När jag skulle handla tvättmedel, bröd och ost kom jag hem med kaviar, tvål och en grillad kyckling.

Därför tycker jag att Bengt-Åke Gustafsson tar ut fel personer till Tre Kronor.

Vaddå Hedström, Bäckström, Ersberg & Backlund? Och vem är Tony Mårtensson? Kör inte han speedway? Vad är det för fel på Högosta, Salming, Eldebrink och Loob – inarbetade och lättuttalade namn? Jag har inte plats för nykomlingar i huvudet!

Jag bryr mig alltså väldigt mycket om VM och OS. Landskamper i hockey och fotboll är rödmarkerade i almanackan och de gånger som matcherna krockar med fester, dop, jobb eller – bevare mig väl – tågförseningar, blir jag tvärsur. Men under detta VM måste jag banne mig plugga namn. Och termer: vad är ”slottet” på en hockeyplan och varifrån kom det?

Älskade, ärrade gamla gubbar.

När vi nu är inne på sporten, måste jag ju dra fram två av dagens majlardismer:

”Och segerns sötma från guldmatchen mot Elfsborg 2004 tömdes tio månader senare ner i nederlagets bittra kalk efter avklädningen mot schweiziska Thun i kvalet till Champions League.”

”[---] även om saknaden av brassen Junior hängde som en blöt filt över Malmö Stadion ju längre andra halvlek led.”

Vad jag tycker om detta kan man läsa i hemlisbloggarjulkalendern.

Nu ska jag försöka göra te i vattenkokaren och gröt i mikron och inte tvärtom, ta mig till stationen för att åka tåg till Stockholm och sedan lite tunnelbana utan att glömma plånbok och nycklar, utan att tappa datorn och samtidigt försöka hålla skrivreglerna i rätt ordning så att de på ett finurligt sätt förmedlas till åhörare som inte gillar skrivregler utan som förmodligen bara sitter och tänker som jag:

– Hm. Hedström, Bäckström, Ersberg och Backlund. Steen. Inte Thomas Steen. Alexander. Hedström, Bäckström, Ersberg och Backlund. Backlund borde heta Målislund. Hihi.

Stora besvikelser (uppdat.)

Idag klockan 09:00 kommer Sommarredaktionen här att berätta vilka tio okända amatörer som får chansen att kaaaaaaaaanske bli Sommarpratare i juli.

Uppdatering: Nope. Jag var inte en av de utvalda.

Apropå det, minns jag en Lundakarneval när jag hade sökt in till att få deltaga i Revyn, Cabarén, Filmen och allt annat som hade med scener att göra. När beskedet kom, trodde jag att jag skulle dö på stört.

Jag var uttagen som ”funktionär i Idrottssektionen”.

Besvikelsen visste inga gränser. Jag skrek ut min förtvivlan genom fönstret på Hallands nation, jag låg på mage på sängen och grät, jag ringde till min blifvande djefla man och bad om tröhöhööööst. Jag kände starkt att livet just hade tagit slut. (Proportioner, lilla unga Lotten, proportioner!)

Nu ordnade allt sig till det bästa. Jag hamnade med ett musikgäng som hette ”Nisses stuga” och fick stå på scen konstant i tre dagar. Fortfarande har jag kvar en ogjord tenta sedan dagarna runt karnevalen 1986. Stora besvikelser hanterar jag numera med ett ointressant jämnmod och lugn.

Men just nu är jag lite nervös.

Uppdatering: De utvalda berättade bl.a. om cancerbesked, att vara rökare, trottoarsame och pärlfiskare, att vara 133 cm lång, om att skiljas, att vara bröllopssångare eller bulimiker samt om drömmar och passioner.

Uppdatering igen: Vet ni, jag hann klockan 08:57 fantisera ihop en fantastisk historia om mig själv där braskande rubriker som ”Den nye Ehrenmark” och ”Succé” ingick. Nu ska jag dra något gammalt över mig. Kanske rostbiffen från förra torsdagen.

Ibland

Ibland tar jag cykeln fastän jag vill köra bil. Jag slår mig för brösten och ser till att alla vet att jag är en miljövän. Sedan kommer jag på att rally faktiskt är en ganska stor ”idrott”. Jag borde dra mina strån till stackarna oftare, tänker jag då och så tar jag bilen igen.

Ibland läser jag med stort nöje skvallertidningar. Jag skäms och blir röd om öronen och tänker lite på några välformulerade Nobelpristagare och så läser jag vidare om nobla skådespelerskor istället.

Vänta. ”Äntligen hemma från BB”? Nä nu. Blev de kvarhållna mot sin vilja? BB är väl ett utmärkt ställe att vara på, varför skulle man vilja åka hem därifrån?

Ibland är min plånbok så full att den nästan inte går att stänga. Coop-kuponger som ger 5 % rabatt, 25 rabattkronor på Ica, tre-för-två, två till priset av en, handla för 10 000 och få en tusenlapp i rabatt. Jag skulle förmodigen tjäna på att skippa alla rabatter och ta hand om äppelträden i trädgården istället.

Ibland får jag brev. (Klicka.)
Tack, Alcro.

Ibland undrar jag om Annika Hagström utövar voodoo på mig. Jag borde vara kåsör i lokaltidningen i stan, eller hur? Men vem anlitar de? Jo, Annika Hagström. Jag var kåsör i Hemmets Veckotidning tills de kom på ett nytt koncept – att anlita Annika Hagström.

Ibland önskar jag mig prassliga, trassliga, skramliga draperier i alla dörröppningar här hemma. Så enkelt, så billigt, så mysigt, så himla 1973.

Ibland ...

(Ja, det här är ett trick: nu ska ni i kommentarerna fylla på egna ”ibland” och eftersom mina egna spretar värre än Edward Scissorhands fingrar, kan ni ju spreta ni också.)

----
Man ska fylla sin hjärna med så mycket kunskap som möjligt. Nu lärde jag mig att en nobel från 1344 (under Edvard III) till slutet av 1500-talet (under Elisabet I) var ett engelskt guldmynt.

Med ansiktet på halv stång

Den 28 februari 1986 drog jag ut en visdomstand. Det är den enda gången som jag har fått bedövning i ansiktsregionen.

Till idag, vill säga.

Eftersom jag har mystiska bitproblem och har varit hos tandspecialist (som påminner om Stationsvakt) och dessutom röntgat mig, var det idag dags för medicinering. Jag har nyss fått kortison insprutat i vänster käkled. Jag kan blinka med höger öga, men inte med vänster. Jag ler som Elvis Presely och har fått order om att äta skonkost för att inte tugga. Käken ska vara stilla.

– Ok, inte äta, inte prata, bara vila. Men det är ok att spela basket ikväll, va? sa jag.
– Va? sa tandläkaren.
– Kan jag spela basket ikväll?
– Den där frågan hörde jag inte.
– KAN JAG SPE... oj, jaha. Ok. Hm. Men du, när du sprutade in kortisonet kände jag ingenting, det blev bara ett litet stick och kanske lite varmt och då tänkte jag att jag skulle andas lugnt för jag är himla dålig på att slappna av och det är ju en himla underlig känsla det här när man förväntar sig smärta, alltså när man veeeet att ”snart kommer jag att ha ont” fast å andra sidan kan man ju föda barn och det gör ju mer ont än ett litet stick och himl...
– Hm.
– Jag ska vara tyst, va?
– Mmm.

Nu är frågan: är man mindre rynkig och len som en barnrumpa i den ansiktshalvan som är bedövad?

----
Uppdatering!
Iiiiih. Nu släpper bedövningen. Jag kan blinka med båda ögonen, fast bara nästan samtidigt. Vänsterögat hänger efter precis som när pratet på tv:n inte är synkat med läpprörelserna. Om jag inte koncentrerar mig, dreglar jag lite i vänster mungipa. Jag känner mig så här. (Tack, C.)

Den perfekta dagen

Jag minns en dag i gymnasiet när vi satte upp ”Sandlådan” (av Kent Andersson) och jag fick tre blackouter och teckningsmajjen ändå kom fram till mig efter föreställningen och gav beröm för min s.k. närvaro på scen.

– Jag känner inte igen dig, är du ny på skolan? sa han.
– Nej. Du har haft mig i teckning i snart två år ... svarade jag, som ju inte tecknar någe vidare.

”Närvaro på scen” kan visserligen betyda precis vad som helst. Kanske lade han bara märke till mig när sufflösen fick rycka in och hjälpa mig, och trodde i sin konstnärliga själ att jag då var synnerligen närvarande. Hur som helst, så nästan dooog jag av stolthet och lycka över att få beröm, och sprang hem och skrev om det stora undret i dagboken. ”Den bästa dagen i mitt liv” skrev jag med stora bokstäver.

En annan lyckad dag var när jag gick på high school i Dallas och förstod att jag skulle få gå på bal i en syntetklänning med skolans maskot – och samma dag blev invald i skolans ”honor society” (=plugghästeklubben). Lyckan gick över snabbt och dagen beskrevs inte med ett ord i dagboken.

Och så är vi då framme vid den allra senaste alldeles perfekta dagen. Igår.

1.
Jag hittade min djefla man alldeles lycklig på detta vis. Hans närvaro på scen är total och bilden är inte ens arrangerad.

Finn sju skärmar.

Ja, alla datorer är rättvända enligt fläng shåi så att hans inre lugn inte stör hjärnans harmoni.

2.
Tolvåringens basketlag spelade match mot sina föräldrar.

Finn fem föräldrar.

Japp, det är jag under korgen. (Kolla, jag springer så snabbt att kameran inte hänger med!) Av fjorton föräldrar kunde tre spela basket och vi ... vi ... vi ... förnedrade oss och skäms över det ... men vi spelade zonförsvar och vann med tolv poäng. Vår närvaro på planen var påtaglig. Förlåt, alla barn. (Vi sjöng ”We Are the Champions” i duschen också.)

3.
Jag hamnade med Bästisgrannen och VBK-Kicki i den förstes garage, pulandes med ett hemligt papier-machéprojekt. Vår närvaro grumlades endast av att jag fastnade under en boxningssäck.

Finn ett vinställ.

Att klunka vin i garage är ju ett synnerligen underskattat nöje. Tapetklistret som hamnade på vinglasen gav en robust känsla till dryckens bouquet och vår sensoriska bedömning av det hela blev: tummen upp!

Sådana här perfekta dagar kan allt hända. Till exempel detta.

Finn fem fel.

När jag nu funderar över livets perfekta dagar, är det inte alls dagarna när jag får ligga ensam i en säng med te och en bok som dyker upp i minnet. Underligt, för det är ju en sådan dag jag hela tiden längtar efter.

Sopor

Jag tror att hela tunnelbanan och Centralen i Stockholm har en ny drive. Jag tror att den vill säga ”känn dig som hemma”. Jag tror även att jordens undergång är nära mitt hem.

Känn dig som hemma!

Jag har tidigare berört det här med sopjävlasorteringen som inte funkar. Vi har ju huset fullt av kalvar som hinkar mjölk och fil i floder. Jag har kontaktat Arla och andra bönder och bett om att få köpa storpack – t.ex. 20-litersdunkar med mejeriprodukter – men de säljs inte till privatpersoner. Jamen jag har ju företag! (Det är förvisso inte företaget som ska äta fil och flingor tre gånger per dag.)

Hallen, där de 375 skorna har fått sällskap av kartonger.

Ni ser? Påsarna i hallen har bott in sig sedan så många dagar att de till och med har slutat lukta havarti. Nu har jag inte kollat, men jag tror att det bor kartonger även i bilen. De är nästan rumsrena de också.

Vardag och fest i en härlig blandning.

Vi kör på försök sopsorteringen under diskbänken sedan en tid. (Själva slaskpåsen bor i en fiffig soptunna med fotpedal, omkringglidande på köksgolvet.) Behållare för kartongerna, säger ni? Mhm, vilken bra idé, det ska jag fixa. Imorrn.

Apropå sopor. Jag var på ett hamburgerplejs i förra veckan. Killarna (i 23-årsåldern) som satt bakom mig pratade politik, och då särskilt ”pigavdrag” och ”rika som inte orkar städa sin egen skit” samt ”respekt för de svaga i samhället”.

Någon annans skit?

När de gick, råkade de glömma något. Tur att jag hade munnen full av mat och kände mig asocial och ickepedagogisk och framför mig såg tidningsrubriken:

Medelålders kvinna
attackerade ynglingar
med hugg och slag.
–Hon var helt galen!

Ur Svenskt Husmoderslexikon, 1957.

Men i den allrakäraste dåtiden var det inte bättre. Ser ni den ”bekväma och hygieniska avfallsuppsamlingen”?

-----------
Sopor är en film jag inte minns. Har jag ens sett den?

Dagen då datorn dog

Nämenvisst. Amputera gärna min högra hand. Hugg av den vänstra foten också. Och stäng av alla mina sinnen. Visst, gör det bara.

Men snälla. Om jag lovar att aldrig mer svära och ljuga, kan väl min dator börja fungera igen?

Så här var det:

Idag hade jag bara ett par deadline:ar (intressant plural, ja) och ett matintag att fixa före klockan tolv. Sedan följde en halvtimme med ”jag ska bara” och ”oj, titta, den där hinner jag ju” samt ”bara två till” med datorn vinglande i knät på en snygg, blå bänk i köket. Klockan 12:32 reste jag mig upp, smällde ihop datorn, tappade greppet, tappade datorn, tappade hakan, undslapp mig ett HUJH! innan datorn från ungefär 15 cm höjd for i golvet med ett hörn först.

(Nu har jag ju tidigare hällt te, kaffe, mjölk, läsk, knäckebröd och sågspån i datorerna genom åren, så denna lilla duns oroade mig inte nämnvärt.)

– Hallå, min djefla man, datorn for i golvet!
– Jamen det är den mest hållbara på marknaden, så det är lugnt!
– Ok, hejdå, jag åker till Tingsrätten med Kompisen nu! (Long story, tar den en annan dag.)

Intressant nog går många blivande rättegångar numera inte längre än till ett slags medlingssituation. Käranden och svaranden och deras advokater träffar en fiskal och en notarie. Alla försöker vara kompisar och fiskalen leker expresident Carter och alla går ut och in genom olika rum som i en fars för att konferera i hemlighet. Vi blev av misstag plötsligt inlåsta i ett förhandlingsrum.

Advokatens hand visar att nyckeln inte funkar från insidan.

Advokaten ropade på träskodom, poliser kom springande, Kompisen tog sig åt hjärtat och jag fotograferade paniken. Vi bankade på dörrar och väggar tills två mycket misstänksamma vakter öppnade cellen och krävde förklaringar till oredan. Allt löste sig till slut.

Utom min dator. Jag vred loss batteriet, jag startade om och höll ned R,P, alt och äpple och jag sade hokuspokus och jag dansade en stilla regndans.

– Skriftmål ... hördes någon säga i fjärran.
– Ämrans, muttrade jag, tryckandes på tangenter.
– Det görs inte gällande ... sade någon annan.
– Förbajade schii... fortsatte jag, kikandes in i hemliga datorprång.
– Köparen har försummat sin undersökningsplikt, sa en tredje.
– Det var då själva ... väste jag och grävde efter shiftaltcontroltrollerier i minnet.

Men nej. Livet för datorn är slut. Mitt liv är slut. Min hjärna är tom. Strax ska jag föreläsa om svenska skrivregler i sex timmar för ett försäkringsbolag. Drulleförsäkring, ett kungarike för en drulleförsäkring!

(Jag har inte sedan igår klockan 12:32 kunnat ta emot eller läsa mejl. Panikmejl skickas därför lämpligen till olle@bergman.com ... där de kommer att drunkna som häftstift i en mosse ...)

------
Dagens allmänbildning:
Tredskodom döms när man inte kan genomföra en rättegång för att någon som borde vara där inte dyker upp. Eller kommer, men vägrar svara. Eller svarar helt uppåt väggarna. Jag är inte säker på etymologin (och kan inte slå upp det i min döda dator), men anar att ”tredsko” betyder ungefär ”trilska”.

Upp till kramp emot samvetskvalen

Det var ju första maj igår, en dag då man som ”arbetare” ska demonstrera för ... ehum. Jag arbetar och arbetar, men vet inte riktigt om jag vill demonstrera annat än hur man bygger en snygg mening med semikolon.

Förstamajdemonstrationerna uppfanns i USA, där arbetarna i mitten av 1880-talet krävde åtta timmars arbetsdag. I Sverige har man bl.a. demonstrerat för rösträtt och mot hungersnöd (1917). Här har intresset för demonstrationerna fluktuerat; det var svalt efter andra världskriget men hottades upp markant under 1960-talet.

Åttatimmarsdag, oh the glory. Nu talar man ofta om sextimmarsdag. Jag skulle vilja gå ner till tolvtimmarsdag, är det ok? (Ssschhhh, jag är egenföretagare och får faktiskt skylla mig själv.)

Men vad är det jag hör? Är det ett muller baki leden? Är det bisonoxar? Är det en elefanthjord? Nej, nu avtar det igen. Det var ju bara lärarna.

Lärare har 45 timmars arbetsvecka. Japp, ni läste rätt. Det är liksom ett straff för att de är så himla lediga på sommaren. Kampen för tillvaron är enligt Darwin drivkraften i naturen. Finns det några som kämpar såsom lärarna idag? Hur jag än funderar, så tycker jag att de flesta som arbetar i Sverige har en relativt dräglig tillvaro på fabriksgolv och i kontorslandskap. (Nej, jag drar inte alla över en kam). Men lärarna?

Lärarna har inte eget skrivbord, de släpar jobbet till och från hemmet varenda dag, de tillbringar helger (och första maj) med att rätta prov i den äktenskapliga sängen och de förbereder lektioner på släktkalas. De knaprar syrehämmare och vandrar ständigt in i väggar i den labyrint som heter tillvaron.

Kan någon säga emot mig när jag idag spikar upp detta på min blogg?

• Lärarna bör ha lika långt sommarlov som skolbarnen.
• Läraryrket bör vara åtråvärt med allt vad gäller lön och förmåner.
• Lärarna bör mullra mer. (Inte strejka, det är ett förlegat sätt att mullra.)
  

----------
Nej. Jag är inte lärare. Men åh, så jag känner för dem. Kan ni rabbla alla era klassföreståndare sedan ettan? Jag kan: Malin, Ulla, Selfrid, Sonja, Ulrik, Ivar, Richard, Gunnar. Båda mina föräldrar var lärare. Bloggblad, Bästisgrannen, VBK-Kicki, Kritan, IT-mamman, Clown-Ozzy, Magistern, Mirre och nästan alla som jag känner i verkligheten är lärare.

Bildsafari från Valborg 2007

Med svåger och sju barn åkte jag till Danmark.
Efter ungefär sju minuters resa behövde vi vila.

– Kultuuuuur! ropade jag mot ett måndagsstängt Kronborg.
– Nej, Kulturen ligger i Lund, svarade de skånska kusinerna.

– Munkarna byggde klostret till nunnorna, men först var de tvungna att bygga en tegelfabrik och ... sa svågern och pekade mot Sankta Maria.
– Varför vill munkar och nunnor ha så tråkigt?
– Jag vill äta munkar!
– Danskarna stavar verkligen alla ord fel.

– Jag måste ju fotografera korven. Så här. Så. Och en till. Snygg vinkel där. En till. Vänta. Var är mina barn?

Sjuåringen var försvunnen, matandes korvälskande duvor på en tvärgata. Sensmoral: korvar äro lättare att ta hand om än barn.

– Titta, så vacker solnedgången är! sa ett barn.
– Ja! Ställ er framför så tar jag en bild! sa jag.

– Vad var roligast i Danmark? sa jag när vi kom hem.
– Hundar i snor! sa alla barn utom ett.

Det enda barnet som inte höll med, var Sjuåringen.

– Den döda fågelungen var inte roligast, sa hon. Men spännandest. Den dog innan den började leva. Jag är jättehungrig.

På väg hem från elden på stranden gick vi in på en becksvart kyrkogård och klappade på de döda.

Nu norrut!