Att reklama eller inte reklama, det var frågan

Som ni ser har jag ingen reklam här på bloggen. Som ni vet är jag fattig som änna tesked. Som ni nu anar, ska ni nu få ta del av något lite tveeggat och komplicerat.

För två veckor sedan hamnade jag på en spelning med Electric Boys – ett gammalt band som har stadgat sig och gjort come back. Det var en så otroligt häftig upplevelse att jag skrev om det i bloggen (där händelser ju inte alls behöver vara ett dugg häftiga och ändå bli skrivna om). Musiken går rakt in i mig och jag blir hög och glad som på en basketplan.

Ett par dagar senare fick jag ett mejl:

”Vad kul att du skriver om Electric Boys. Har du lust att skriva om deras konsert på Rival nu på söndag så kan jag sätta upp dig + 1 på gästlistan?”

Avsändaren var projektledare hos en konsertarrangör. Men kan jag köpas? Vad gör jag nu om någon skriver:

”Vad kul att du har köpt en iPhone. Skriv lite mer om den så får du en extra.”

Eller om detta erbjudande dyker upp:

”Ser på din blogg att du behöver nya basketskor. Skriv om det här superdupermärket med extra reflexer på hälen och blinkande lampor fram, så får du ett par.”

Vad skulle jag ha gjort då? Inte vet jag. Jag tänkte bara på hur häftigt genommusikaliska Electric Boys är och hur alla attribut som små, snäva läderbrallor, långa sjalar och tunggung i baskaggen får mig att bli alldeles knollrig – och tackade omedelbart ja till konserten. Efter ett par dagar skrev projektledaren:

”Jag ser inte att du lagt ut något på din sida. Har du någon plan?”

Och jag blev jätteirriterad. Megairriterad. Såpass irriterad att jag dunkade iväg ett mejl nästan utan att korrläsa det:

”Ånä, så kan man inte köpa mig. Allvarligt: vill du bestämma sådär över hur jag ska bete mig och när jag ska skriva (och VAD jag ska skriva) så får det vara. Du ger mig tillgång till Electric Boys konsert på söndag – och jag skriver om min fantastiska upplevelse antingen före eller efter. Men när och hur kan du inte styra. Så funkar det. (Men det finns inte en chans att jag skriver något negativt om dem när jag väl skriver, för Electric Boys personifierar kompetens och musikalitet. Och de är fullständigt fantastiska.)”

Stackars projektledaren bad om ursäkt, medan jag bara konstaterade att jag nog tar emot mutor och presenter från vissa branscher (där det liksom ingår i konceptet) och att eftersom det nog (mitt minne sviker mig) var första gången det hände, kan jag inte säga att jag har gått på plus än. Tågbiljetterna kostade 250 kr och eftersom dumma tågen inte går senare än tio i tio, fick jag bara höra drygt halva konserten. Som var fantastisk – precis som jag anade.

Eftersom tillställningen ägde rum på Rival, satt publiken som på en bio. Sittande konserter brukar vara klassiska med t.ex. en stråkkvartett. Att sitta på rockkonsert var minsta sagt underligt.

Titta på Conny Bloom – läcker som en pirat liksom. När han pekade på trummisen och sa ”det finns bara en kung här och han är den ende som får sitta”, ställde vi oss mangrant och tacksamt upp och glömde helt bort tankar på stråkkvartetter.

Sedan gick Conny nästan upp i rök. (Har aldrig förstått poängen med att stundom och plötsligt svepa in musikerna i dimma.)

Ljuskillen var nästan lika underhållande som elpojkarna på scenen – han dansade och gungade med musiken och spelade på ljusbordet (?) som vore det ett klaviatur.

Alltså: jag tror att det i fortsättningen är ok att muta mig. Och mina basketskor är bedrövliga.

På vägen hem på det alltför tidigt avgångna tåget, klev en till synes bekant man på tåget. Kände jag honom? Hade han varit på en av mina föreläsningar? Mysko. Han hade ett emblem med ”Sveriges bouleförbund” på kavajen, så jag kastade mig över honom för att lära mig allt om boule. Vi pratade boule, boule, boule och allt hans klubb Boulsjevikerna och jag började fundera på om jag kanske hade sett honom i tv-sporten … tills han nämnde en viss skådespelare som ”kollega”.

Tänk jättestora glasögon – Varuhuset! Tänk Millenium-Birger Vanger (Sven-Bertil Taubes bror liksom): Willie Andréasson! (Den nyss nämnde kollegan ligger på bordet.)

Hm. Jag ska tydligen inte alls bli basketproffs utan istället börja spela boule och sitta här och inkassera mutor till bloggen.