Nä, Knaust, det här duger inte (uppdat.)

Jag har ju bott på hotell Knaust tidigare. (Sa hon världsvant.) Känslan av lyx gav mersmak, så jag betalade igår glatt flera hundralappar mer än jag brukar bara för den där entrétrappan och ... vad det nu var jag gillade.

Men internet får man bara i tretimmarspass och en kopp te får man be om i receptionen och dessutom betala för.

– Jag skulle vilja ha en kopp te ... men jag har ingen vattenkokare på rummet och hittar inget här nere ..?
– Nej, då får du gå över till restaurangen dääääär borta. (Receptionisten pekar ut på gatan.)
– Så ni har inget te här?
– Ja. Men då får jag fixa det. Ute i köket.
– Jaså, jamen då vill jag ha en kopp te. Från köket.
– Vilket rumsnummer?
– Etthun... jahaja. Vad kostar teet?
– Tjufyra kronor.

Hon kunde ju ha fyllt på ända upp till brädden, tänkte jag lite snörpande här.

(Åh, vad jag är petig. Vad spelar nu 24 kronor för jädra roll när jag har lagt ut flera hundra bara för att få ligga ner? Men tänk om vi skulle kunna eliminera sömnen ur våra krav på skön tillvaro. Vad många hotell som skulle få slå igen. I alla fall de som varken har te eller minibar på rummet.)

Ett huskors och en av många dödskallar.

Numera kan man inte åka till främmande städer utan att träffa bloggare. Att ligga och slöa på hotellrummet istället för att vara social och diskutera bloggkluster går inte för sig. Jag och Huskorset satte oss därför på en pub med medaljongtapeter, roulettebord, formel 1-tv, flippermaskiner, sitcom-tv, dödadjurskallar och en vaktande polisbil utanför. Eller som en sluddrande man sa till mig:

– Nå. Bolispilen. Jå.

Sedan löste jag och Huskorset världsproblemen. Varefter jag gick hem till finhotellet och duschade samtidigt som jag såg på tv och hällde ut ohemult stora mängder schampo samt använde alla handdukarna på en gång och slösade bort all eventuell energi som vi sparade när vi satt i mörker i lördags kväll. I morgon bitti ska jag äta fruktansvärda mängder frukost – om jag vaknar. (Väckning via tv är beställd eftersom min mobil ligger hemma i vardagsrummet och piper.)

Uppdatering i gryningen
Det är ju tur att man inte betalar extra för frukosten eftersom jag drack te ur fingerborg och tog bacon bara för att kunna fotografera den. Det ska fan vara hotelldirektör.

Jag drack te som var värt 96 kronor i morse.

På väg mot Sundsvall

Här sitter jag och myser med te i pappmugg i första klass. Några dricker redan vin, andra pschhhhtar upp öl medan resten pratar i sina mobiler.

Själv har jag av misstag gett mig iväg på en tvådagarsresa utan mobiltelefonen. Det känns lika naturligt som att åka hemifrån utan näsa och lika bekvämt som att gå omkring med en potta på högerfoten. För jag ska

• träffa Huskorset på ett ölhak ikväll, men vi har ju på modernt vis inte gjort upp planerna i förväg
• se till att alla 16 i basketlaget vet om att det är träning och att de som ska träna vet hur många som inte kommer (ett himla sjå)
• peppa Bästisgrannen att det kan vara kul att träna även när få kommer
• få besked om jag ska köra Fjortonåringens basketlag till Uppsala på lördag
• svara på om jag kan skriva protokoll på dammatchen på lördag, vilket jag inte vet förrän jag vet om jag ska till Uppsala
• be alla jag känner om tips på roliga aprilskämt att utföra i radiosändning
  
• svara på barnens frågor om allt mellan palt och klänningar och hur man lär sig att springa fort.

(Många av personerna ovan är ickemejlare, men ivriga sms:are.) Som en växeltelefonist sitter nu min djefla man och sköter den kvarglömda mobilen medan jag mejlar order. Föga anade han hur det är att arbeta som sekreterare. (Fjorton bollar i luften, feltolkningar, tumtryckningar, T9-hat och primalskriket ”varför kan din mobil inte lära sig ordet mejla?”.)

Så återkommer vi till den så vilt diskuterade frågan: blir vi ”dummare” av den nya tidens teknik och finesser? Jag har ingen aning, men helt klart är att vi utan mobilerna är bedrövliga på att planera några timmar in i framtiden och sedan komma i tid.

Kvällen när jag blev spottad på

Jomensåatt.

(Så där inleder man gärna sina blogginlägg när man är av den coola sorten. Vilket jag från och med nu är. För jag har varit på vardagsrumskonsert. Och kunde därför inte se på fotbollslandskampen!)

Perfekt plockmat som jag åt av i sju timmar. (Medan jag sneglade på den där tv:n som stod död och tyst. Och så funderade jag på om man skulle kunna sätta på den en liten stund, bara för att kolla hur det gick för Mellberg.)

Jag har suttit på första bänken (parkett) på Dramaten och jag har dinglat med benen från ett tjugotal scener i både Sverige och Dallas samt Frankrike, men aldrig har jag suttit så nära artisterna som ikväll.

(Och hur går det för Henke Larsson som bara har innebandy i benen? tänkte jag också.)

Den fladdrande är Peter Barlach, den där ängeln till höger är Frans Haraldsen. (Just i detta ögonblick hade jag faktiskt inte en tanke på fotbollar.)

Det här är alltså två trubadurer (slash massa annat) som far Sverige runt och spelar i folks vardagsrum. Man hyr liksom musik fast betalar inget, utan publiken lägger pengar i en (urflådig) hatt istället. När man lägger i pengarna, gör man det fullt synligt, långsamt och stolt när man lägger en hundring. När man lägger en tia, gör man det så att ingen ser.

Hej, Skatteverket. Det här är dagslönen. Och teckningar, visitkort, tandpetare, enkronor samt en visdomstand. (Förlåt. Nu överdrev jag.)

Peter (ja, jag lägger ju bort titlarna väldigt snabbt med folk som jag tror mig känna) spelade i en lätt tillbakalutad position som signalerade ”jag förbereder mig för att dansa limbo”, medan den lätt hukande Frans såg ut att tänka ”jag är en basketspelare som spelar tajt försvar”. Dessa kontraster i klädsel, personlighet och hållning funkade perfekt, så jag busvisslade tills de andra runt omkring mig började sticka sina pekfingrar så långt in i öronen att de såg ut att kittla trumhinnorna.

(I detta läge visste jag inte att Isaksson storspelade och att både Mellberg och Majstorovic spelade bättre än någonsin. För jag var helt inne i konserten. Tyvärr spelar Sverige bättre när jag inte ser på och Zlatan inte är med.)

Nu är det ju inte så gott om plats i ett vardagsrum på Söder, men plötsligt tyckte vi om att sitta som packade sillar – revirtänkandet flög all världens kos. Översättarhelena hade tagit sig hit ända från Göteborg och satt längst fram precis som jag, men till skillnad från mig, välte hon inte omkull ett stort glas isvatten på golvet. Inte heller klev hon sedan i det kalla, blöta och blev plaskvåt. Därför satt hon heller inte och hackade tänder av fotförfrysning och en vag känsla av annalkande förkylning under hela föreställningen.

(Sverige klarade 0–0 mot Portugal, vilket kan liknas vid en vinst. Peter Barlach delade min glädje och var den ende i hela lägenheten som var villig att prata lite fotboll. Edit: Jag glömde att berömma Ica och Broder Jakob, som gav mig eftermatchenrapporter via telefon.)

Tulledutt.

Extremt värdefull och intressant fotnot:
Journalisten på SvD som jag länkar till där ovan hyrde 1988 ut sin lägenhet i Lund till mig och Den blifvande djefla mannen. Där spillde jag förresten en stor indisk gryta inför inbjudna gäster på en orange ryamatta.

Dialektfrossa

Ja ... inte vet jag hur det gick till. Jag skulle bara ta en bild på min kompis där som syns i högerkanten. I bakgrunden ses ... Nils Poppe?

Aha. Fredrik Lindström. (Bilden är väldigt beskuren, så här dåligt siktar jag inte.)

Jag har med drygt 300 andra personer skrattat på ”Dialektfrossa” i Språktidningens regi. Ordningsman i klassen var Patrik Hadenius, som fick börja med att plocka bort Margareta Svahns örhänge. Sedan kom Micke Parkvall upp på scenen och stal all uppmärksamhet eftersom han såg ut som ett lejon (se bilden till vänster) och inte hade fått någon mick att prata i. Sedan lyssnade vi på Lena Ekberg, ny chef för Språkrådet och så dundrade Fredrik Lindström upp på scenen och bräkte karismatiskt på gnällbältessvenska.

Tänk att språkforskning kan vara så rolig att man fnissar okontrollerat åt Kellog’s med uttalet [chellogs], hockeyliraren Jonas Bergqvists ängelholmsskånska med dalmålsbrytning, kulturiska (skånska utan skorrande r) samt Gallehushornet och det faktum att man som lingvist helt utan problem skulle kunna offra en kroppsdel för att få svaret på varför man i vissa delar av världen har skorrande r.

(Betänk då att mitt ämne – svenska skrivregler – kan vara precis lika roligt!)

Fredrik Lindström inledde med att tala om att han hade ett blädderblock (inför 300 personer!) eftersom han inte gillar PowerPoint. Bah. Det är ju som att jag inte gillade pösbrallor och var aktiv videobandspelarmotståndare 1978. PowerPoint kan vara förfärligt och tråkigt och trist i händerna på inkompetenta estradörer, men helt underbart när föreläsaren vet vad h*n gör. (Vi måste komma på ett nytt namn på fenomenet ”visa bilder på duk via dator” eftersom [pauerpåjnt] ju är ett varumärke som t.ex. Rollerblades – inlines – och t.ex. jag som är så kompetent ju alls inte använder PP utan Keynote.)

Så skrev Fredrik på blädderblocket. ”4 parametrar”. Sedan bytte han blad och ... vi i salongen fick faktiskt aldrig veta vilka de fyra parametrarna var.

Kanske kan vi hitta på parametrarna själva? Kolla, jag kan verka obegriplig helt på egen hand för jag har övat på det, senast i min C-uppsats (1990). Jag sneglar uppåt till vänster, spottar i nävarna och knattrar fram dessa djupa parametrar:

Språk och dialekter (märk väl att man faktiskt kan gräla om definitionen av dessa två ord) definieras med hjälp av de fyra parametrarna 1) Darwins tankar 2) Chomskys tankar 3) isolerade gårdar i Älvdalen 4) diftonger och triftonger.

Oj, nu blev det ju fem parametrar eftersom diftonger och triftonger på inga villkor kan dras över en kam. Men äsch.

En stund senare krympte Fredrik Lindström såpass att jag kunde stoppa ner honom i mitt vinglas och ta med honom hem.

Här på Centralens golv sitter jag min vana trogen och väntar på tåget hemåt. (Om jag hade sponsrats av nöt- eller tefabrikanten hade jag förstås visat upp varumärkena som vore de slalomskidor i en målfålla.)

Uppdatering
Förslag på nya PP-namn: ljusbilder eller bildspel. (Kom med fler!)

David kommenterar helt befogat mitt extremt dåliga omdöme när det gäller drycken eftersom Pressbyråns stora temugg kostar betydligt mer än den lilla trots att det är samma tepåse och bara lite mer halvjånket vatten. Jag kan bara hålla med och sparka lite surt med fötterna i gruset/snön samt muttra ”vi tedrickare har det inte lätt”.

Cruella berättar från sitt jobb som stenograf (heter det så?) i Riksdagen:

”I en av gårdagens debatter klämde en folkpartistisk ledamot i med ’Och för det femte ...’ just när jag tog över från min kollega. Vid närmare påseende hade det aldrig funnits något första, andra, tredje eller fjärde ... Så det var antagligen de försvunna parametrarnas dag. Helt enkelt.”

Alltså: Den 26 mars 2010 firar vi nästa gång ”De försvunna parametrarnas dag”.

En kulturfyra – skål!

En kulturfyra måste ju vara en liten drink, eller hur? Daiquiri med ett stänk absint? Eller så är det faktiskt bara svar på Kulturbloggens frågor, som alla är fria att ta, kopiera, härma och svara på:

1. Vilken bok läser du just nu?
2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

1. Jag läser just nu en fantastisk uppslagsbok från 1960-talet: om barnuppfostran. Den är trösterik för alla som har barn eftersom den faktiskt säger ”låt barn vara barn”. (Se bilden nedan.)
2. Skiva? Skiva? SKIVA? (Förlåt, jag tappade tråden.) Coldplay, Pink, Beatles och SR P4 Sörmlands blandning.
3. Ikväll ska jag lyssna på Fredrik Lindström och bita mig i tungan och inte hötta med näven när jag inte håller med.
4. De ytterst välformulerade Dick Cavett och Go Fug Yourself, för på det humöret är jag.

”Sunda och normala pojkar slåss ibland ...” Eftersom jag vid mitt bröst har närt fyra pacifister och en sund och normal pojke, är detta riktigt skön läsning. (Ur ”Lyckliga barn”, 1960.)

Minns ni killarna som slogs i skolan?
Ettan och tvåan i Lund: Ricky och Rolle slogs, men inte Martin.
Trean och fyran i Luleå: Anders och Peter slogs, men inte Stenis.

Jag gav Bästisgrannen en örfil en gång, men då slog hon tillbaka. Så då slutade vi med det.

Glenn Strömberg och jag

Nu tror ni att jag har träffat Glenn eftersom jag har varit i Göteborg idag. Men ack, nej.

Rubriken är en chimär. Det är en kvällstidningsrubrik som antyder något som inte är sant. Jag kunde lika gärna ha dragit till med

Nej! sa Glenn Strömberg
om J-O Waldner

För det är nästan inte heller sant. Men jag har i alla fall kommit honom så nära som man ju kommer människor som man talar med i telefon. Glenn, förstår ni ungdomar, var en av fyra Glennar som vann massa fina, internationella fotbollsmatcher 1982. Han hade långt hår och kortkorta shorts och filmade 1985 ett trill inne i straffområdet på ett sätt som borde avskräcka alla filmare för all framtid. För er som kanske är intresserade av fotboll och kanske dessutom vill minnas: filmningen kommer efter 58 sekunder.

För er som är intresserade av rumpor: håll andan, för här finns det osannolika nakenbilder från landslagets dusch. För er som är intresserade av snus: kolla Glenns överläpp efter 3:15. För er som är intresserade av röster: lyssna på Bosse Hansson Tommy Engstrand vid 3:40.

Det handlar alltså om en inte direktsänd P4-intervju. Det är en förfärlig synd att prata mer än ett visst antal minuter i taget i radio, men om man klipper bort sina frågor blir det mer plats för den utfrågade.

Så vad sa då Glenn Strömberg? På de minuter jag fick på mig hade jag egentligen bara ett uppdrag: att klämma ur honom vad ”livets goda” innebär – när jag ju egentligen bara ville prata om fotboll. Men då likställer man ju listigt nog ”livets goda” med passioner ... och får prata om fotboll. Ha!

Enligt Glenn Strömberg är det på detta vis:

1. Livets goda är att få bestämma över sin egen tid.
2. Livets goda är att få bo i Italien och äta och dricka på italienskt manér.
3. Livets goda är även att få arbeta med fotboll eller en annan passion.
4. Livets goda var i 11-årsåldern just det – en helt annan passion. Bordtennis. (Glenn blev Sveriges då yngste klass I-spelare i bordtennis. Det rekordet slogs sedan av Jan-Ove Waldner. Förstås.)
5. Livets goda är nog trots allt inte att leda ett fotbollslag med allt vad det innebär och det har han heller aldrig drömt om.
6. Livets goda är att i slutet av mars åka till Västindien med 13 kompisar.

Förutom nr 4 och 6 och att jag inte bor i Italien samt att jag finner stort nöje i att coacha och att jag inte ens i fantasin har varit i Västindien, är vi inte alls olika varandra – Glenn Strömberg och jag.

_______________
Förklarande fotnot (tautologi, på min ära)
När det gällde pingiskvaliteterna, sa Glenn att det inte är så konstigt att man som 11-åring kan slå en 35-åring just i bordtennis, och att det inte var mycket att yvas över. Därav ”nej” i rubriken som även innehåller Waldners namn.

Robinson – the SJ version

Första programmet av Robinson 2009 sändes i lördags. Där överraskades alla när de inte hamnade i himmelriket utan på gyttjestränder med småkryp, fukt och oväntade, uppdykande tävlingsdeltagare. Alla agerade upprörda framför kamerorna och kvällstidningarna som inte kommer ut på kvällarna skriver om allas lidanden. Pah, ligga på hårt underlag är väl ingenting, säger jag som har sovit i gympasalar sedan 15-årsåldern.

Filma istället när tågresenärer, som tror sig sitta på ett tåg som ska ta dem till Göteborg, plötsligt upptäcker att tåget utan besked från någon inte har kommit iväg en halvtimme efter utsatt tid.

– Tågurspårning i Kvicksund! konstaterar vi som har internettillgång.

Fortsätt sedan att filma när dessa redan sena resenärer får veta att de ska byta tåg två gånger och alls inte få äta mat i första klass utan sitta i evigheter på gamla – i och för sig charmiga – skumptåg utan eluttag. Men alla är inte sura.

– Nämen tjeeeeenare, *dunk-i-ryggen* vare du som såg till att tåget i Kvicksund spårade ur?
– Höhöhö, ja, man vill ju vara borta så länge som möjligt från frugan, vettu.
– Du det var ett jääävla tjat om bussar och tåg och byten. Vaffan skarom till Göteborg å göra?
– Mmm. Tyckerom får skylla sej själva.
– Höhöhöhööö.

(Här bildas första pakten för utröstning av alla höhöande män.)

– Näe. Nej. Neeej. Näe! Nähe? NEJ! artikulerar en kvinna så högt i sin mobil att alla med mystiska anslutningståg som har åkt för länge sedan inte hör vad som sägs i högtalarna.

(Här bildas första pakten för utröstning av alla nejande kvinnor.)

Min utsikt från tågluffarposen på golvet i Hallsberg.

Till saken hör att jag tror att det är mitt fel eftersom de högre makterna läste när jag i eftermiddags twittrade lite syrligt om hur min tretimmarsresa – som skulle bli så himla lugn, ombonad, mysig och vilsam – som vanligt nog skulle förstöras av snöfall och förlängas i all evighet.

(Här bildas även en pakt mot bloggare som skriver onödigt långa och invecklade meningar.)

Tillfälligt avbrott ... my ass!

Jag hade ju kunnat skriva ”jo tjenare” istället för ”my ass” där i rubriken. Men i frustrerade ögonblick låter man så mycket coolare som Bruce Willis än som Åsa-Nisse.

Minns ni?

Först hade jag ett obskyrt, litet webbhotell, men där krympte rummen tills de helt enkelt tog slut förra våren. Då bytte jag till ett annat webbhotell – där allt funkade så bra att jag inte ens behövde slå nian ner till receptionen en enda gång. Då, plötsligt, stängde det välfungerande, välstädade plejset – men ledningen hjälpte hotellgästerna så att de skulle kunna sova gott ändå någon annanstans. Så här:

• Spray (det gamla) sa att flytten till Ballou (det nya) skulle ske ”på lördag kväll”, men stängde av strömmen redan på torsdagen.
• De ersatte hotellet med en kuliss – gick man in genom entrén, trillade man ner i en varggrop och spetsades på pålar.
• De satte tvångströja på alla gäster och klippte av deras tunga.
• De sa lugnt precis som SJ att allt nog aaaaaalldeles strax skulle ordna sig.
• De hänvisade alla gästerna till nya rum utan säng, tv, dusch eller minibar och förresten fick vi ingen nyckel till rummen heller.

Jag var frustrerad, men klagade inte. De hade det ju nog inte så lätt. Men på tredje dagen skrev jag ett vänligt mejl. På frågan ”vofför” fick jag detta svar:

”Meningen var inte att det skulle bli något driftavbrott men av någon anledning har din sida blivit ompekad mot våra namnservrar för tidigt.”

Grrrr. Det där ”av någon anledning” är som när det är snöstorm i april. Man kan bara hötta med näven eller knyta den lite lamt i fickan.

Jag kunde visserligen mikroblogga och skriva saker på Facebook, men att blogga är som att borsta tänderna och då duger det inte att bara gnissla lite med en liten fjölig tandtråd. (Tack till Deeped, Studiomannen, Mymlan och Pseudonaja som till och med bloggade tröstande om min banala misär. Och alla roliga Facebookhälsningar! Samt AB, som liknade mig vid ett trafikljus mitt i korsningen Sveavägen/Kungsgatan.)

Tala gärna om att ni kunde läsa detta, för då vet jag att det inte sitter spenat mellan framtänderna. Liknelserna och metaforerna som står som semaforer i hela texten får ni på köpet – det är så det blir när man är bloggbe[d]rövad.

SAOL på nätet?

Ja.

Kors i taket.

Strumpor, skålar och kakel samt lättja

Aldrig att någon annan än jag fick städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig att någon annan ville städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig i livet att jag skulle få för mig att städa mina tonåringars rum.

Ni förstår principen? Det handlar om dels uppfostran, dels integritet.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.
– Men hur står du uuuuut? kanske någon annan undrar.
– Bah, det där med att curla sina barn är en överdrift, protesterar nog någon.

Ptja, alla får väl göra som de vill. Dessutom är ju de fem barnen här hemma så rörliga vad gäller sovplatserna, så man vet ju liksom inte vem som har stökat till var. Och förresten är det inte så himla stökigt. (Ok, det beror på vad man jämför med.)

Men ... plötsligt var Sjuttonåringens/Den djefla mannens strumpor väldigt få. (Japp, de delar strumplåda.) Strumpor äts ju inte upp av tvättmaskiner vad alla än säger. De kan tappas på väg till eller från träningen och glömmas i ett av alla omklädningsrum eller till och med glida av under en orienteringstävling, men tvättmaskinens matsmältning är än så länge lite för primitiv. Sedan kan strumpor förstås gå vilse och hamna i Nioåringens pysselskåp och där förvandlas till en Socktant, en snögubbenäsa eller en barbiestrumpklänning. Men där var de inte.

Jag tog på mig skyddsutrustning och gav mig in i Sjuttonåringens rum ... som såg perfekt ut! På ytan ...

Strumporna som låg ihopkorvade under sängen.

När strumporna ovan var ordentligt dokumenterade och slängda i smutstvätten, slog det mig att även filskålarna i köket hade blivit få till antalet. Kunde det vara så att ... kanske ... jo.

Skålarnas innehåll var mumifierat och luktade inte ett dugg.

Fotnot:
Om ni undrar över de kaklade väggarna, så är det inte alls konstigt. Rummet var kök när vi flyttade in, och jag fick inte bort plattorna hur jag än bankade och slog. Jamen kunde inte panelen fått gå upp till hyllan istället? Jo, men de där panelbrädorna var ju så fint målade och färdigsågade och på extrapris och ... jag oooorkade inte.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.

Japp, se där slöts en cirkel.

Bildsafari från SVT och undertextarnas vardag

Kan en korridor vara intressant? Jodå, när man gapar och tjoar och häpnar och aha:ar åt allt som är nytt.

En grå korridor, byggd under tidigt 1970-tal. Men det är inte vilken korridor som helst. Det är ju en SVT-korridor med soptunna! Fly mig ett par rullskridskor!

Undertextarna (se förra inlägget) som visade mig runt fick hyssja och dra mig i skjortärmen och peka mig åt rätt håll och säga ”ska vi kanske gå vidare nu?” när jag som en treåring betedde mig olämpligt.

– WOW! Trådkorgar för inkommande papperspost! Så fantastiskt musealt! (Och så ekande tomt på både post och namnlappar.)

Undertextredaktionen på SVT består av runt 50 personer, men var nästan 100 en gång i tiden. Jag hann träffa 25 av dem, och ska hälsa:

– Skriv, ring (08-784 20 00), mejla – hör av er till oss med kritik och beröm! Ställ frågor! Eller svara bara på detta: är det viktigt med rim och rätt antal stavelser när vi översätter musiktexter?

De hade en fin referensavdelning i dessa internettider – bl.a. NE, Ugglan, Britannican, Nöjeslexikonet, speciallexikon för tekniktermer och alla språk som tänkas kan.

Sohlmans musiklexikon var som på många andra ställen sönderläst. (Det beror inte på dålig kvalitet på bindningen, det beror på den goda kvaliteten på innehållet.) Ser ni dammet på hyllan? Ack.

En och annan lampa hänger i den näst största studion.

– Men! Va? Det är ju Let’s Dance-studion! Hyr tv4 alltså SVT:s lokaler? Kolla, det är ju både kristallkronor och discobollar, det har jag inte sett i tv:n! Kan jag gå uppför den här trappan och ko...
– *host* Jag tror att vi ska gå vidare till föreläsningslokalen nu. *host*

När deltagarna började drälla in, visade det sig att den inringade var Benedicte Stervander. (Hon som fick beröm av Marianne i förra inläggets kommentatorsbås.)

Mannen i den vita tröjan här ovan heter Olle, och han hade ett delikat problem med svensktextningen som han höll på med. (Alltså inte översättning.)

– En skateboardåkare misslyckades med ett trick, och säger då att han [fejlade]. Hur skriver jag det?

(Jag hade inget bra svar. Fejlade i analogi med mejlade är väl ok, men betyder det att han gjorde fel eller att han misslyckades? Och de som ser på programmet: vet de vad [fejlade] betyder? Eller ska man inte ta hänsyn till det utan bara skriva det som sägs?)

Här sitter en annan undertextare och översätter tyska till nyheterna. På en handskriven lapp stod med blyerts vilka lokalredaktioner som ville ha vilket material.

På denna skärm syns det allra modernaste undertextningsprogrammet, som är ett underverk eftersom allt finns i ett och de som översätter kan välja exakt bildruta och slipper sitta med tidur i handen och klocka alla repliker. (Men programmet är ändå 4–5 år gammalt, så jag misstänker att det finns ännu modernare.)

Så finns det ju en hel avdelning som direkttextar – snabbt ska det gå. Då hinns det inte med funderingar och klurerier och redigering och det som skrivs, skrivs på stavelsetangentbord.

Stavelsemaskinen ”Velotype”. Alla konsonanter finns både till vänster och höger, medan vokalerna bor i mitten.

När direkttextarna skriver, trycker de på ”ackord” – alltså en massa knappar på en gång. Om man ska skriva ordet ”människor”, gör man tre nedslag: männ + isk + or. (Konsonanterna till vänster om vokalen trycks alltså med vänsterhanden.)

–Men ... ser ni hur den ser uuut, apparaten? Sådär beigemurrig som förr i tiden! Vabaha? Hur kommer det sig? De påminner ju om gamla räknemaskiner med pappersremsa!
– Ja ... hm. Vi fick de här apparaterna 1988. Varje arbetsdag inleds med att vi måste laga dem, det är knappar som trillar av och spricker och sådär.
– Men! Ni måste ju få nya! De här är ju inte ens digitala! Ta mig genast till er chef!
– *host* Jag tror att vi ska gå vidare nu. *host*

– Åh! En skrivbordsstolskyrkogård mitt bland alla nyhetsankare! Jag känner mig som hemma!

Sådär liten känner jag mig i SVT-huset.

Pssst. I det här inlägget finns ingen undertext. (Tror jag.)

Undertexter

Jag försörjer mig på att föreläsa om svenska skrivregler. Allt annat som radioprat, textredigering och artikelskriv ger bara fickpengar. Gamla och nya skrivregler är ett ämne som må låta trist och tråkigt, men det är faktiskt alldeles underbart roligt.


Vad vill jag nu ha sagt med detta? I morgon ska jag till SVT och prata med undertextavdelningen om dessa roliga regler, och det måste jag ju få skryta om här. Men hur funkar en undertextare? Skäll får de om det blir fel (som när ”me too” blev "jag två”), beröm får de sällan. Allt på remsorna är ju inte översättningar – mycket är textning av svenska, av sångtexter (med eller utan rim och rytm?), av oöversättliga skämt och jag vet inte allt. Dessutom ska ju textremsan inte krocka med viktiga saker på tv-bilden och tittarna ska både hinna läsa och förstå ... utan att bli ett dugg irriterade. Enligt Jan-Åke Sääf, som har anlitat mig, är svenskarnas läs- och tittsimultanförmåga fantastisk – och den blir bara bättre och bättre. (Har ni förresten ha en favorit bland textremseskribenterna? Eller tvärtom en som ni undviker?)

Måste man följa skrivreglerna där på textremsan eller får man som ovan stoppa in felaktiga mellanslag? Men vad i hela friden ska man då skriva på textremsan när skådespelaren sluddrar eller har ett för handligen viktigt talfel? (Aha, om jag nu har hittat på ett problem som inte finns, kanske min lycka är gjord. Ha, då kan jag göra en film där huvudpersonens läspning är orsaken till ödesdigra missförstånd.) Eller blir man irriterad om det mitt i textningen dyker upp en förklaring från undertextaren?

”Låter som en drucken.”
”Andas astmatiskt”.
”Sluddrar mystiskt.”
”Öhömmar mellan alla ord.”
”Nyser i slutet av varje mening.”
”Dreglet gör alla r till l.”
”Afatiskt tal.”

Nej, undertextaren ska väl egentligen ska funka som en fotbollsdomare: om man inte lägger märke till domaren, har denne ju gjort ett bra jobb.

Så. Led mig rätt i mina undringar! (Utan kommentatorsbåsen stannar världen.) Tror ni förresten att det finns någon undertext i detta blogginlägg?

Melodifestivalen 2009

Lördag kväll, 19:58.
Jaaa. Det är melodifestivalfinal om två minuter. Den andra – ESC-finalen – går i Ryssland i maj.

Sedan 1972 (vinnare: Family Four) har jag följt denna tävling. Jag kan tralla alla vinnare och berätta anektdoter från nästan alla år utom 1982 (vinnare: Chips). Underligt nog minns jag inte alls 1976 som ett sorgeår, trots att Sverige p.g.a. musikpolitiska protester inte deltog. Vi tog ju nya tag med Forbes 1977, so what the heck.

Hur som helst – det är inte ESC (alltså den europeiska finalen) som är huvudsaken. Det är den svenska uttagningen som är allt. År 1975 (vinnare: Lasse Berghagen) var ett ypperligt år (Michelangelo vann inte!!!) och 1986 (vinnare: Lasse Holm & Monica Törnell) var ett fantastiskt år (Lena Ph vann inte!!!) och 2009 är ett skitbra år.

Jag hoppas att Opera-Malena vinner, och sedan placerar sig bland topp fem i ESC. Men jag tror tyvärr att Alcazar vinner, och kommer på den ack så bekväma tjunåntingde platsen i finalfinalen.

Tycker allra bäst om gör jag E.M.D. Men de har inte lika stor vinstchans i ESC som Malena eller Caroline af Ugglas. (Ugglan vinner inte. Men om hon vinner, slår hon hela Europa med häpnad och vinner rubbet och så går 2010 års final i Sverige, tjolahopp.)

Nej, melodifestivalen är inte allt. Därför tar vi en titt på something completely different.

Beatlesgrabbarna i "A Hard Day’s Night”, som är fullständigt underbar och som alla borde se i alla fall en gång i livet.

Uppdatering kl 21:47
Med sju i familjen och alla grannar som gäster nu ikväll kan man lätt räkna ut att alla vill rösta på alla elva låtarna. Men hur vi än försöker, möter vi endast av upptaget-tut eller brusig tystnad. Ett samtal togs emot till slut: det till E.M.D. Well, ok.

Uppdatering 22:05
Shiiiit! Så himla kul! Vi åker till Ryssland med ett unikt, extremt musikaliskt och superkarismatiskt nummer. Opera-Malena blir säkert i rubrikerna ”röst-chocken” (dubbelbottnat skämt, jag är så himla rolig). Fast E.M.D. och Ugglan hejade jag mer på ändå.

Det blir kul i maj!

Resultatet:
1. Malena Ernman - La Voix (182 poäng)

2. Caroline af Ugglas - Snälla, snälla (171 poäng)

3. E.M.D. - Baby Goodbye (145 poäng)

4. Måns Zelmerlöw - Hope & Glory (144 poäng)

5. Alcazar - Stay the Night (139 poäng)

6. Sarah Dawn Finer - Moving On (87 poäng)

7. H.E.A.T. - 1000 Miles (82 poäng)

8. Agnes - Love, Love, Love (40 poäng)

9. Emilia - You're My World (28 poäng)

10. Sofia - Alla (12 poäng)

11. Molly Sandén - Så vill stjärnorna (2 poäng)

Namnrabbel

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

Denna fråga ställde Pseudonaja i kommentatorsbåset igår:

”Jag har ’bara’ två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn? Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?”

Jawohl, det skulle man ju kunna tänka sig om mina barn t.ex. hade deltagit i tyska juniormästerskapen i badminton runt 1952.

Men ja, jo, visst och alltid: barnen som jag (med viss hjälp) har satt till världen och känner utan och innan, kan jag tydligen inte alls namnen på. Deras namn är tvåstaviga och enkla och (vilket jag tackar mig själv och min namnfantasi för varje dag) låter olika när man ropar på dem samtidigt som t.ex. en mistlur ljuder. Vokalerna i namnen här i familjen låter nämligen så här olika:

Den djefla mannen: oo-e! (Olle)
Jag: åå-e! (Lotten)
Sjuttonåringen: ee-i!
Fjortonåringen: ii-a!
Elvaåringen: åå-a!
Nioåringen: oo-a!
Sexåringen: ii-e!

(Tyvärr heter släktens alla kvinnliga kusiner och min syster också ii-a!, men det är smällar man får ta i dimman.) Enkla, praktiska och – skulle man kunna tro – lätta namn att minnas? Icke då. Så här kan det låta när jag ska ropa ner Elvaåringen från ett träd:

– Ee-i, nej, Ii-a, öh, Ii-e, nämen vah ... Oo-a, öh, Åå-a! Puh.

Eftersom förvirringen är total och vi behöver bena upp detta, listar jag här några olika sätt att irra sig bort i namndjungeln.

1.
Om jag tänker på Sexåringens mössa och samtidigt pratar med Fjortonåringen, kommer förstås Sexåringens namn ur munnen även om jag egentligen vill säga min farmors namn. Inte så svårt att förstå p.g.a. de dominerande associationsbanorna.

2.
Däremot är det svårt att förstå hur jag kan tappa bort Nioåringens namn när jag

• pratar med Nioåringen
• är totalt fokuserad på Nioåringen och hennes borttappade glasögon (en inte helt ovanlig situation)
• bara ska säga Nioåringens namn och ingen annans.

Jag måste rabbla upp halva släkten inklusive faster Ulla innan jag träffar rätt.

3.
Då är det mer praktiskt i den djefla mannens familj: där heter nästan alla utom han Karl eller Johan eller helt crazy både Karl och Johan. Man behöver inte tänka utan kan prata relativt avslappnat, för förr eller senare blir det ju namnbingo.

4.
För att inte tala om det praktiska i att min pappa och svärfar har samma förnamn! Eller kanske inte, förresten – det är väldigt sällan jag kallar min pappa annat än just pappa. Äsch.

5.
Släkten är full av barn som har uppkallats efter en trevlig moster/faster och morbror/farbror. Utan undantag får dessa barn prefixet ”Lill-” som de sedan som tvåmeterskarlar och hundrakiloskvinnor får leva med. Själv höll jag på att bli en Lill-Lilly innan någon sansade sig och gav mig Charlotte som förstanamn. Ett namn som jag för övrigt inte har lystrat till sedan 1972.

Detta namnrabbelbabbel kallas på engelska name chain och ibland på svenska för namn-kedja. Eller metonymiska namnfel. Jag undrar nu om felnamnade personer ingår i denna kedja. Jag känner nämligen

• en Inger som borde heta Kerstin
• en Kerstin som borde heta Inger
• en Stefan som borde heta Gunnar
• en Gunnar som borde heta Stefan.

Dessa fyra personer lystrar inte alls till Keringer och Gusten, har min undersökning gett vid handen.

Metonymi i NE.

Ok. Berätta nu om när ni liksom jag har ropat på er lärare eller chef så här:

- Paaaappa! Nej maaamm... nej ... *ryyys* ... äh, det var inget.


___________
Uppdatering:
Kolla vad Stationsvakt har hittat: en namnblandare!

Klarinett-tut och annat

Den nyblivne Sjuttonåringen bjöds igår på sitt livs första födelsedag utan föräldrasång och tända ljus. Jag och den djefla mannen var på respektive i-ottan-jobb i olika städer och överlät gympapåsar, overaller och tandborstar samt klagosånger över finnar till barnen att själva hantera. För att lindra saknaden efter oss, ringde jag vid halv åtta på morgonen:

– Hur ... går ... det ..?
– Men mamma! Vi klarar oss! sa Fjortonåringen och sjöng en trudelutt och borstade tänderna på Sexåringen medan jag i bakgrunden hörde Elvaåringen diskutera busstider med Nioåringen.

Buss ..? Va? Nioåringen? Som ju inte alls åker buss till skolan!

– Va? Hallå, hallå? Varför pratar Nioåringen om buss? Hon ska ju gå med Sexåringen till sko...
– Men mamma! Hon ska bara åka buss till simskolan senare idag. Calm down.

På eftermiddagen hann jag vara hemma i några minuter för att (helt i onödan) ge instruktioner till barnen som hade utökats med en 17-årig kusin. En basketträning krockade med en klarinettkonsert som krockade med en försvunnen mattebok som krockade med min egen basketmatch som krockade med matlagningen. När jag kollade läget klockan 17:05 hade de sex klämt ihop sig på ungefär tio kvadratmeter där alla pratade i munnen på varandra – utom klarinettisten som övningstutade och kusinen som sov tungt med tuhut-skriiiitsch-tuhuuten en meter från örat.

Sedan åkte jag hemifrån för att spela basket. Försummar mina barn som en i sanning dålig mor gör jag. Prioriterar idrott och flyr hemmet gör jag som vore jag ett välbetalt proffs och inte en gammal division III-spelare. Men någon följde med Elvaåringen på klarinettkonsert, någon lade de minsta med godnattsaga och någon städade köket. Sjuttonåringen som fyllde år fick slita och jobba från morgon till kväll och kommer förmodligen att för sina egna barn någon gång i framtiden berätta om hur han hade det när han var liten:

– Med halm i skorna fick jag ta hand om mina arton syskon året runt när det var –30 °C och piskan ven och vi hade inte ens råd till nässelsoppa. Födelsedagar, nä, dem firade vi inte.

Själv är jag bara överlycklig. Alla överlevde, somnade mätta och fick till och med tänderna borstade. (Ja, det var ju en annan sak också. Vi vann matchen!)

Favoritbild.

Konst(igt)

Vad är konst? (Och hur trötta är vi inte på denna fråga efter tunnelbaneklotter- och psykutbrottskonstdiskussionerna? Se där, ett ord jag aldrig har skrivit förut.)

Förra veckan hade vi i radion temat ”konst” och passade på att låta lyssnarna bidra med budskap som illustreras med hjälp av vägmärken av och med konstpedagogen Elin Pantzare. Svårt att förstå? Krystat? Konstigt? Obegripligt? Inte då, kolla:

Konst.

Vi frågade under veckan bl.a. Lars Vilks vem som egentligen får kalla sig konstnär. (Förstås.)

– Vem som helst, det kan man kalla sig efter bara tre timmars skapande.
– Och vad är konst?
– Det som konstnären anser är konst.
– Men vad är syft...
– Syftet spelar ingen roll, det är helt oviktigt.

Lars Vilks började redan på 1970-talet att placera ut små konstiga saker på nordsidan av Håkull – alltså innan han byggde Nimis på Kullaberg. Min djefla man hittade i tonåren burkar med namnlappar och saker upphängda i träden och blev irriterad på dem. På honom – konstnären. Det var ju den unge, blifvande djefla mannens orienteringsmarker, inte en konsthall! Men si, orienteraren både vande och ändrade sig.

Dagen efter vårt bröllop 1991 klättrade vi med några kompisar upp på en del av Nimis, som vi då uppskattade till fullo både som klätterställning och konstverk.

Är då modern konst – precis som nystavningar som tejp, mejl och jos – alltså något som man måste vänja sig vid för att kunna tycka om?

I januari 1949 spelade den ungerske, helt okände pianisten Tomas Blod inför imponerade åskådare i Wigmore Hall, London. I en hel timme pågick konserten på ett ljudlöst piano medan en synnerligen allvarlig kvinna vände notblad efter notblad.

På noternas titelblad stod Chopinpreludier, transmagnifikationer op. 37 av Joseph Sandal, ”Parfita in Silences” av Kuppenheimer samt ”Fyra pauser” och ”Silenzio Geographico” av Luigi Bergamo.

Publiken applåderade artigt ... och deltog väl i konstverket? Fast dagen efter blev de utskrattade av tidningarnas recensenter ... som inte deltog i konstverket? Och var det stackars pianot egentligen med på noterna?

Många frågor blire. Då återstår väl bara en sista:
Vad kan vi kalla den här konstformen som vi håller på med – bloggande, bloggläsning och bloggkommenterande? Särskilt kommentatörerna deltar väl i ett ständigt pågående konstverk?

Att se lite sliten ut är väl ... coolt?

Lykke Li (dotter till en Tant Strul och en Dag Vag) trallade på i slutet av Skavlan häromdagen. Skavlan är en norrman som är så bra på att intervjua att han fick komma till oss i Sverige och intervjua, men han fyller studion till bristningsgränsen så att det känns som ”hur många scouter kan man få in i en Folka-bubbla utan att den spricker?”. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lykke Li i sönderrivna strumpor och en plötslig, naken axel. (Bilder från SVT Play.)

Men det där med trasiga nylonstrumpor och med flit avhalkande tröja körde jag med redan 1979. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lotten, 15 år. Foto: Lottens mamma – helt utan protester eller frågor om syfte.

I mina fotopärmar finns det bilder på mina syskon som spelar kazoo och på mina föräldrar som pratar i gråa dialogtelefoner och en hel del gäster på midsommarkalas eftersom pappas midsommartårta var värd ett foto – särskilt eftersom vi bodde på Midsommarvägen. Och så finns det många foton på människor som sitter i en soffa och tittar på tv. (Tänk om jag hade tagit bilderna så att tv-programmet syntes. Det hade varit så mycket roligare att se Macahan i bakgrunden istället för en trist tapet.)

Men så finns det förstås även bilder på mig. Där jag är utklädd. Jag var tydligen alltid utklädd. Jag har på mig skiddräkt från 40-talet, jag har på mig clownkläder, pappersmössor, farmors balklänning från 20-talet, trollkostym, trashankskostym, barnkläder ... ja nästan allt utom mina vanliga Dallas-jeans och collegetröja med skjorta under. På bilden ovan föreställer jag enligt en handskriven lapp ”en trasig servitris”. Jag minns att den uppslagna tidningen och det skrynkliga papperet ingick i min servitrisinstallation, men kan tyvärr inte se vad det är.

Ganska läckert tycker nog i alla fall Lykke Li – och de där skorna har jag ju kvar. Man kanske skulle bjuda in till maskerad med nylonstrumpetema?

Uppdatering
Suvi har hittat alternativ servitrisklädsel.

Fakta är det nya svarta

Jag tror att vi håller på att laga en mediegryta.

Men när vissa vill blanda i spännande kokosmjölk för att ge den gamla potatisen extra piff, knorrar dillköttet. Eller om det är gammelgäddan (som – jag vet! – inte hade fått bättre konsistens hur man än hade bankat på den).

(Skärmdumpen här gjorde jag 2006. Jag är så förutseende.)

Förra veckan (jaja, jag är alltid sist med det senaste) träffades i tv-programmet Babel tre skrivande människor: Mymlan, PM Nilsson och Jan Guillou. (Klicka här, skrolla till ungefär minut 13.) Min älskade Nationalencyklopedi fick närapå en huvudroll när programledaren Daniel Sjölin sa:

– Jag slog upp ”gammelmedia” i Nationalencyklopedin och fick till svar ”menade du gammelgädda?”. Jan Guillou – känner du dig som en gammelgädda i medievärlden?

Här skrattade alla. Alla utom jag, som satte näsan i vädret och tssst-ade. Eftersom jag vet hur NE funkar, eftersom jag vet hur det går till när ett ord blir uppslagsord och eftersom även jag har fnissat åt menade du-frågorna (som oftast är helt åt pepparn) och eftersom jag numera vet hur journalister konstruerar övergångar och famlar efter annorlunda frågor, muttrade jag bara:

– Tsst, fnittra ni, varför skulle gammelmedia vara ett uppslagsord i NE, tsst, det tar faktiskt ett bra tag och några redaktionsmöten, man hoppar inte på modeord sådär hux flux och förresten så måste du ha fått några andra förslag också, pfft.

Just det.

– Jan Guillou, är du inte lite gammalmodig?

Man bör kanske inte vara nedsättande och kalla de traditionella medierna för gammalmedia, ok. Men att kalla bloggarna för pladder, snatter, skvaller med hat och avundsjuka där det vettiga dränks i ogräset är tydligen en annan femma. (Citatet är bara ungefärligt.) Jag och alla andra vet att nätet är fullt av idiotiska (oj, tog jag i nu?) bloggare som pladdrar, snattrar, skvallrar och hatar ... men de gör ju inte mig till en snattrare. På samma sätt som jag kan läsa Guillous krönikor i Aftonbladets brus så borde han kunna läsa min blogg trots snattrarna. (”Filtrera i flödet” sa Mymlan.)

Jan Guillou sa (i mun på de andra):

”I riktiga medier publiceras det som är sant och relevant och det som är kontrollerat och i överensstämmelse med förtalslagar och sådant där. Vi måste få nissarna att förstå.”

(Nissarna är tydligen en synonym till pladdrarna och skvallrarna.)

Sant och relevant just idag?

Mediegrytan som kokas kommer om den ska smaka gott att innehålla mer vitlök än glutamat. Men den allra viktigaste ingrediensen heter fakta. (Jadå, lugn, mina metaforer haltar alltid.)

Utebliven faktakontroll är inte ok, att utelämna fakta som ”stör” är inte ok. Exempel från min egen lilla värld: Kommunen stängde anrika Nyforsskolan pga. vikande elevunderlag (det föddes för få barn under 90-talet). I den tomma, urstädade, 100 år gamla skolan flyttade då Engelska skolan in. I tidningen kommer nu historieförfalskningen helt oemotsagd:

Faktafel och versaluteblivning enligt formulär 1:1.

Att korrigera sina fel är däremot ok – vilket görs frekvent i bloggvärlden. Där det ju är så himla lätt rätt att rätta sig.

_______
Glömde:

”Facts are meaningless. You could use facts to prove anything that's even remotely true.”

Homer Simpson

The Goodies är lördagsgodis

Det känns som om vi skulle behöva lite mer av The Goodies. Eller lite mer som är som The Goodies. Eller en miljö som välkomnar sådant som The Goodies. (Ni ungdomar som inte vet vad jag yrar om, borde veta hut, men ska få veta allt.)

Det var en gång tre unga män som pluggade och tänkte satsa på riktiga, respektabla yrken. Men Tim Brooke-Taylor (advokat), Graeme Garden (läkare) Bill Oddie (lärare) råkade hamna på samma universitet som John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle, vilket ju måste ha varit ganska distraherande. När Monty Python-gänget några år senare gjorde sina tv-program, gjorde Tim, Graeme och Bill ”The Goodies” (1970–82). (Här i Sverige skrattade vi samtidigt åt Albert & Herbert eller Pappas pojkar. Inget ont i det.)

Goodies-handlingen är lika komplicerad som Seinfelds: tre unga män startar en egen firma som ”gör vad som helst, när som helst”. (Det är förstås en bra idé när man har fått sig ett tv-program och inte vet riktigt vad man ska göra.) Man skulle kunna tro att Godisarna är ett barnprogram eftersom de tre faller, sjunger, snubblar, tramsar sig och trillar av sin tresitsiga tandemcykel (trandemcykel) – men det är fel. Eller så är jag bara barnslig.

Se i alla fall inledningen (och nu avslöjar jag ett skämt här) när den av Godisarna som ska göra en gammal svart-vit film förstår att man har gått över till färgfilm eftersom det är ett himla sjå med att måla allt antingen svart eller vitt. Men det bästa kommer i slutet ...

Ni som minns, kanske längtar efter den gigantiska katten som förstör London: Kitten Kong. Det är oskuldsfull humor utan cynism, arrogans och ironi. And I really like it. (Just den meningen låter så hemskt mycket trevligare på engelska än på t.ex. tyska, franska eller finska. Und ich mag es. Et je l'aime. Ja olen todella sitä.)

Det allra första programmet. Kolla in datorn efter 1,30!

The Goodies presenteras här av barbröstade Bay City Rollers.

Så. Försök nu att vara på dåligt humör om ni kan.

Stora bokbytardagen 5 mars 2009

Jag minns en dag när jag var nio år och i –30 °C stod och väntade på en buss som aldrig kom. Eftersom jag hade upplevt både dinosauriepassionen och andravärldskrigspassionen, visste jag hur det här med ihjälfrysning funkade och såg ut. Oj, vad jag frös. Fötterna gjorde ont, händerna gjorde ont, kinderna gjorde ont. Jag grät en skvätt (vilket först värmde men sedan kylde ner kinderna) och trampade upp mitt hemtelefonnummer tydligt i snön – 470 44 – så att de som hittade mig död skulle kunna ringa hem till mina föräldrar och berätta den förfärliga nyheten. Jag såg även framför mig tidningsartiklarna om mitt sorgliga, allt för tidiga frånfälle.

Men så kom bussen och jag överlevde och det blev vår och telefonnumret smälte bort precis som mitt minne av hur det känns att frysa ihjäl.

Idag kom minnet dock tillbaka. Att iklädd gympaskor den 5 mars stå i ett nollgradigt blåshål i en timme smärtar. Men det var ju för Bokbytardagen!

Mikael Åkerlund till vänster får en jättestor bok av Den djefla mannen till höger. Den lycklige djefla mannen har nu en liten Wahlströmsbok i sin ägo.

Det var inte någon rusning trots annonser i tidningarna och prat i radio. Bokbloggaren Ivana bytte, bytte och bytte med alla som kom, medan en äldre dam stod och krampaktigt höll i en förstaupplaga av Maria Gripe.

– Jag är samlare. Jag vill bara byta den här mot en särskild bok som jag saknar i min samling. Är ni också samlare? Jag har 6 000 böcker hemma. Jag samlar på böcker. Maria Gripe-böcker mest.

Jag gav bort min gamla (2001) kåserisamling till alla som ville ha den (och skickar den gärna mot portokostnad till alla som mejlar mig idag). Uppdatering: Ni har mejlat mig så flitigt att jag för mitt eget höga nöjes skull utsträcker min bokgåvedag till att gälla även fredagen den 6 mars. Tack, tack, tack för att ni vill ha boken.

– Laterna Magica! Laterna Magica! tjoade en dam och höll upp sagda bok.
– Åååååh, det står om mig i den! ropade jag och slog upp stycket som handlar om Ingmars helt förfärliga faster Lotten Bergman.
– Va? sa damen, ignorerade mig och faster Lotten och återvände sedan till tjoandet.

Nu ska jag bara tina upp och återfå färgen i tårna, koka mina rödfnasiga fingrar i olja (ja, det är det där med vantar) och köpa blomkålsöron med blodcirkulation.

Inne i skrivbordet bor flera liv

Som jag har lidit! Som jag har stånkat, stönat och svettats och haft separationsångest! Kan ni begripa hur svårt det är att slänga saker som man hittar i ett gammalt skrivbord?

Nej, förmodligen inte. Ingen förstår mig. Ni skulle väl utan att blinka ha slängt rubbet, kan jag tänka. (Nu fnyser jag så kraftigt att jag nog måste gå och snyta mig för att se respektabel ut igen.)

Om ni är som jag, klickar ni på bilden och tittar noga och struntar i BNP. Vad ska jag inte blogga om av allt detta?

Tur att man kan häva ur sig och be om råd här. Nå, vad kan jag slänga?

Gamla mynt har jag bloggat om förut – men då hittades de i min ryggsäck tillsammans med sina ratade öringskompisar.

Ettöringen ovan hittades i en liten ask tillsammans med ett anakronistiskt SIM-kort och ett underligt tidningsurklipp. Jag känner inte den arga kvinnan i Karlskoga och heller inte hennes numera döde man och minns inte hur länge sedan det hela skedde. Men tillräckligt intressant verkar det ha varit en gång i tiden.

Hår. Men vems hår?

Det där lite lockiga håret ligger i en gammal, gammal ask med konstigt knäppe. Det skulle kunna vara Sexåringens för färg och lockighet stämmer. Men tänk om det är min farmors? Min morfars? Hur hamnade det i skrivbordet och när? Varför etiketterar man inte allt? (Man = jag.)

Till saken hör att det alltså är mitt skrivbord som jag har tömt. Jag har haft det i tio år, men bara använt det som stoppaundanplats eftersom det man inte ser inte finns. Men. Det är inte bara jag som har haft skrivbordet – även min farfar och min pappa har haft det. Alltså kan de mystiska sakerna komma från vem som helst. Farmor och farfars gemensamma pass, t.ex. – varför har jag det? Sticknålsmätaren? Och tre brevsprättar?

Nu till det som gjorde mig allra mest nostalgisk.

Det var tider det. (Ni som inte förstår kan säkert få svaret i kommentarerna.)

Konstiga byggen

Triumfbågen – pampigt va? Har alltid tyckt att det påminner lite om duplo.

Vad man kanske inte vet om Triumfbågens plats är vad som kunde ha stått där om en viss Charles Ribart hade fått sin vilja igenom.

Elefanthuset ritades 1758 och skulle – om det hade byggts – ha stått på Champs Elysées. De beslutande organen underkände förslaget.

Charles Ribart var förstås inte helt allvarlig (sägs det), men hans idéer var inte alls dumma. Han planerade nämligen att installera

• luftkonditionering
• möbler som fälldes in i väggarna
• avlopp genom snabeln
• inomhusträdgård (på låtsas, matsalen skulle se ut som ett picknickställe)
• balsal.

Hm. Alldeles för få byggnader som uppförs i dessa dagar har balsal.

I Bangkok finns det faktiskt ett elefanthus. (Klicka om du vill se bilden till vänster i större format för att konstatera att det inte är en anka.)

Själv bor jag i en tokig gammal affär med få, men enorma rum (balsalar!) och med fula plastmattor och vackra trägolv och brun 70-talsklinker samt knottriga vävtapeter varvade med trompe l’œil-tapeter.

Usch.

Men vi får göra vårt bästa för att mysa till det. (Även om det går i snigelfart.)

Här har vi ett sorgebarn: farfars bokskåp, inköpt 1920. (Ja, det blommiga plastgolvet är kvar.)

När min farmor och farfar var nygifta, brann hela deras hem upp. Sakerna som köptes efter branden behöll de resten av livet och vi barnbarn har sparat några av dem. Tyvärr blev farmors alla smycken stulna på ”ålderdomshemmet” (vi sa så) Sundsgården i Luleå, så möblerna är det enda som finns kvar av denna generation.

Bokskåpet har jag släpat med mig sedan jag flyttade hemifrån (sju flyttar) och det har gått sönder flera gånger. Varje gång har jag lappat det, varje gång har jag svurit, varje gång har jag sedan tagit ett steg tillbaka och sagt ”nämen så bra det blev”. Inte är det snyggt, inte är det praktiskt och inte är det omistligt. Men ... ptja, farfar tyckte ju om det.

Och nu har vi hittat lösningen!

Sedan igår bor farfars bokskåp så här fint. Framför min morfars gröna fåtölj. (De lysande hyllplanen i hörnet lyser inte egentligen, det är bara lampor.)

Det är inte som Charles Ribart planerade ”möbler infällda i väggarna” – men i alla fall ”möbler infällda i varandra”. Nu ska jag gå vidare på temat och installera en snabel någonstans.