Bara en liten betraktelse över lifvet, kanske?
När jag blir stor ska jag bli basketproffs med jättemuskler och guldkedjor.
Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)
Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.
Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)
På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.
– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.
På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den ... eh ... Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.
Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.
– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela ...
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!
Själv ska jag som sagt bli basketproffs.
Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.
Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)
Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.
Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)
På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.
– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.
På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den ... eh ... Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.
Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.
– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela ...
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!
Själv ska jag som sagt bli basketproffs.
Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.
Kolla, en Pucko-fontän på perrongen!
19 Reflektioner:
Jag red barbacka förra veckan. Just under själva den timmen var jag övertygad om att det var benen som jobbade. Väldigt många nya muskler, eller muskler som fick jobba på tvären eller nåt.
Dagarna efter visste jag att det var filén eller nåt liknande i ryggen som jobbade. Som kompenserade för varje steg så att jag inte skulle glida av åt vare sig det ena eller andra hållet.
Förresten, får ni några kommentarer av motståndarlagen angående er ålder?
Att det är coolt att man kan hålla på med basket tills man måste greppa rollatorn, eller att "när jag är så gammal som de så ska jag då inte hålla på att flänga runt så där", eller nåt annat.
Att tanter sjunger i kör eller att de rider dressyr är ju "fullt legitimt", men hur är det i andra idrotter? (Vänder mig alltså till alla andra kommentatorer.)
Det enda som liknar organiserad sport som jag och familjen håller på med lite, lite är orientering. på O-Ringen finns alltid deltagare i både H- och D 90-klassen och kan man absolut inte krångla sig ut i skogen så kan man syssla med Pre-O, alltså precisionsorientering där du med ohyggligt god karta och kompassförmåga ska bestämma vilken skärm som är den rätta bland en hel skock skärmar på ett mycket begränsat område.
Så nej. Ingen åldersdiskriminering där inte.
Nu skäms jag jue! Skriva som jag gjort på den blygas svärdotters blogg.
Får alltså inrikta mig på en orienterande karriär sen när jag inte tar mig upp på hästen längre. Orientering är kul, men bortglömt i mitt liv.
När jag agerade funktionär på Masters i simning för snart fem år sedan (dvs veteran-EM ungefär) var den äldsta deltagaren 95 år. Han behövde lite hjälp upp på startpallen, men sen gick det finfint, om än inte fort. *s*
Som vanligt struntar jag i det aktuella inläggets rubrik och kastar mej i stället in med en fråga: Lotten, kan du gissa vem jag såg i dag?
Nej, det vore väl egendomligt om du kunde det. Jag såg - D*lph Lu*dgr*n!!! Smörgult hår - egendomlig färg får jag säja; strunt i det.
Men hur gick han? Jag vill inte vara vulgär, det vet du, men ... Så såg det faktiskt ut. Eller som om han hade fyra nummer för små skor.
Sympatisk verkade han, inte alls stroppig och trist som den där Fredda L. En hänryckt person kände igen D. och kastade sej över honom och bad att få fota sej och honom med mobilen. No problem! Schysst!
Såja. Nu haver jag föreläst för Cruella och Bokfrossaren och druckit öl med Anna och levt rövare med tolv likasinnade språkpoliser. Två rekommendationer för alla i Stockholm:
1) maten på Postmuseet (den fantastiske kockens bästa vänner är grabbarna i Kent, men det har ju inget med saken att göra)
2) den indiska maten på Shanti
Ökenråttan: Jag är nästan smörgul även jag. Inte särskilt snyggt. Men billigt.
En gång, Cecilia, trillade en av våra damer i laget omkull av en brutal knuff under en match. Då hördes en grym röst från läktaren:
- Ska vi hjälpa tant upp?
Så svaret är alltså ja, vi får kommentarer -- igår hörde jag flera gånger tjoanden som "sluta filma" när vi föll som käglor av de ungas brutalanfall.
Hihi, Båthuspernilla, Masters i simning -- ungefär veteran-EM -- är för simmare över 25 år. Det är minsann skillnad på veteraner och veteraner ...
Shanti Soft Corner på Södermalmsallén bakom skatteverket är en av de bästa indiska restaurangerna i stan. Värt åtminstone en resa från förorten.
Ja, Niklas, jag åt underbar mat på Shanti (iförd ett visst, synnerligen vackert halsband som du har tillverkat). Den djefla mannen var lika nöjd han, även om jag tyckte att hans mat smakade som dillkött. Bengt i vårt sällskap blev av personalen beordrad att äta "en markus". Den var tydligen alldeles fantaaastisk.
Tur, som sagt, att man inte bor i Stockholm.
I USA och Kanada får personer över 23 spela veteranhockey, i Sverige är den nedre åldersgränsen 35. Den skillnaden märktes den gång jag såg en match mellan ett kanadensiskt lag och Solna HC:s veteraner.
Jo, masters är ju för simmare av många åldrar, men det var ändå rätt häftigt att se 90-plussare som kommit resande för att tävla i 100m rygg tex.
Veteran borde man man väl inte vara förrän man känner sig som en, egentligen ...
Men Lotten, du är väl inte smörgul! Du är ju blond.
Postmuseum är ett fynd med sin goda mat. Inte så lätt att hitta, så good foryou.
@Lotten: "En Markus" är en rätt komponerad av kocken Markus Aujalay som är stammis på Shanti. Inte helt vanligt på indiska restauranger. Och den är väldigt god.
Om nästan alla kursdeltagare stolt räcker upp handen när Lotten frågar efter språkpoliser är det nog egentligen fel personer som går på kursen. Men det var så trevligt att bli bekräftad i sin strävan att uppfostra världen.
Det behövs eftersom till och med ordverifieringen stavar fel. Jag klarar knappt av att skriva "skica", det stavas ju med ck!
Jag drömde om dig inatt. Jag promenerade på en väg och du red, tillsammans med en grupp oidentifierade bloggare på träff, k ors och tvärs över fälten, ystert hoppande små hinder, innan ni kom fram till mig. Och du kände igen mig och jag följde med hem och beundrade era nya golv.
Typ. Det var trevligt.
Och jag drömde att min 50-åriga svägerska väntade barn och var helt obekymrad över att hon inte hade några kläder på sig.
Appropå Masters - jag var nere på Masters EM i Italien för några år sedan för att studera simhoppsdelen. Underbaras var en tant i klassen över 90. Hon gick fram till svikten med hjälp av sin rollator, sedan fick hon hjälp av hoppledaren upp på svikten för att genomföra de två hopp som ingår i serien för denna åldersklass. En gång ramlade hon ner från svikten i vattnet, men då hjälpte hoppledaren bara upp henne igen så hon fick genomföra sitt hopp - utan poängavdrag såklart. Hon vann sin klass (och var förstås enda deltagaren...). Hon fick mest publikstöd av alla.
Det är ju det jag säger, Anna-Lena: jag lovar att meddela när jag arrangerar basket-VM för oss över 90 år.
I sommar ska gamla svenska basketveteraner som Sten Feldreich och Roland Rahm vara med i basket-VM för veteraner. Jag hade kunnat ge min högra hand för att få se bara en match. (Eller kanske höger lilltå, för den är bara till besvär.)
Skicka en kommentar
<< Home