Det är kul! Ordlek och finurlighet. (Jag har förresten en kompis som ser ut precis så där. Med stora steg går hon också.)
1) Här går fru Gårman. 2) Öh.
Inte lika kul! (Jag har en kompis som har gift sig med en skotte. Hon heter numera fru O’Gorman. Det är lite kul.)
Vad man om 20 år kommer att säga om 00-talet:
– De genusifierade precis allt då. – Alla rasade och var väldigt upprörda för ingenting. – Nästan alla hade tv fortfarande. Med sladd! – Det var nog textilbrist runt -02, för då hade alla för små tröjor. – Tydligen planerade man att införa en Fru Gårman. Och alla kvinnor skulle ha knälång kjol!
Jag minns (och berättar ofta om) mina första minnen som gäst. Tydligen är jag lite känslig, för ofta handlar det om rejäla trauman som sätter djupa spår i flera år framåt.
När jag bara var i femårsåldern, sov vi över på en gård som kallades [datschan] och som jag inte för mitt liv kan hitta en lämplig stavning på. Uppdatering: Man kan 1) lita på sina kommentatorer 2) slå upp det förbenade ordet i vilken jädra bok som helst, Lotten! NE, t.ex.:
dat`ja subst.~n datjor ORDLED: datj-an • ryskt lantställe HIST.: sedan 1965; av ry. datja med samma bet.
Så.
Det var hippietajm och alla hade sandaler och batikkläder sådär som de nästan bara har på filmer numera. På natten gick jag upp och kissade i en potta som verkligen var en potta som man skulle kissa i eftersom det där hemska utedasset på andra sidan gårdsplanen svalde små barn på nätterna. Men hu och hej, jag kissade ett blått skum och började gråta eftersom en hemsk farsot hade satt klorna i mig.
– Hjäälp! Jag kissar blått skum! Hjäääääälp! Mamma!!! Pappa!!! Hjääälp!
Femton hippiesar släpade sig yrvakna upp och granskade mitt verk, luktade på pottan och hummade och mumlade och funderade över njurfunktioner och giftiga svampar. Värdinnan Irina dök till slut upp och körde alla i säng med orden:
– Tsst, jag har lagt skurpulver i pottan. Och i alla andra pottor. Gå och lägg er nu och låt flickebarnet sova.
När jag var sju år, sov jag över i min klasskompis Annas sommarstuga. Jag låg vaken i flera timmar från klockan tre på natten för att jag var så exploderande kissnödig men inte kunde bestämma mig för om det var tillåtet att gå upp – och ut – mitt i natten. Till slut smög jag i gryningen upp och kissade hukande bakom huset och fick kiss på troskanten och det var ju hur förfärligt som allra helst.
Som vuxen gäst finns det mycket annat än toaletten att tänka på. Man ska ha med sig Mitbringsel (tacksåmycketpresent redan i entrén), gärna ha lakan och handduk, hjälpa till med matlagning och bortdukning samt hålla ordning på sina pryttlar. Och helst inte köra värdfolket ur sängarna. Under min senaste gästsejour hemma hos Översättarhelena misslyckades jag komplett med alla mina föresatser.
Ingen present.
Inga lakan, ingen handduk.
Ingen matlagning
Stök och bröt.
Sängstöld.
Däremot sa jag två gånger ”jag sätter in i diskmaskinen sedan” – och glömde bort det. Jag satte mig på fel plats, tog muggar med påmålade namn, tappade bort min tandborste och fick en ny av den äldsta dottern i huset, drällde en bh på fel plats, orsakade skidbacke i frukostosten, bloggade mitt i natten och stal både schampo och balsam.
En chimär: om man viker ser det ut som ordning.
Därav överslagshandlingen på bilden ovan. När avfärden närmade sig, bäddade jag bort mig och packade iordning sådär så att det ska se bra ut.
– Humdidum. Om jag viker ihop lakanen och den plaskblöta handduken sådärja, så har jag nog inte varit till så himla mycket besvär. Trarajida.
Ska vi ta och rapportera om dem jag igår hoppade på och intervjuade, kanske?
Anders & Måns, Kalle Lind, Erik Blix, Linda Skugge, Mark Levengood, Jonas Hallberg, Martina Haag, Sören Olsson & Anders Jacobsson, Lasse Åberg, Ann Westermark, Charlotta von Zweigbergk, Plura, Patrik Hadenius, Gnesta-Pelle, Glenn Hysén, IT-mamman, Tomas Ledin, Joakim Langer, Alexandra Charles och Gabriel Byström. Men Lasse Brandebys intervju försvann i ett batterihaveri.
Den suddigaste i mitten är Catharina Grünbaum på Park-vimlet! Jag och Anna Toss gjorde vågen och krälade på golvet framför henne och bedyrade hennes kompetens och skicklighet.
Två av de påhoppade var rejält berusade, visade det sig när jag väl hade stuckit micken i ansiktet på dem. En av dem hanterade fyllan genom att blicka ut i fjärran och sakta upprepa ordet ”bok”.
– Booook. En booook. Javetinte. Boook? Een bok. En book.
Den andra vinglade till och högg tag i micken och vrålade sedan ett boktips så högt att mina hörlurar flög av mig. Den boktiteln måste jag nog köra genom CSI:s antiskrikfiltreringsmaskin för att kunna tolka.
Eftermiddagsbloggträffen med räkmacka var som vanligt en fascinerande tillställning där gamla bekantingar möter nya ansikten och det alltid visar sig vara snudd på omöjligt att tilltala någon med riktigt namn istället för med bloggalias.
Två besvikelser i räkmackan. Exhibit 1: En stor klump besk mittendel från salladshuvud. Exhibit 2: Grovt bröd med frön som förmodligen ska neutralisera majonnäsen.
På kvällen skulle jag dela ut priset för Årets Nättidskrift, men åkte åt fel håll med spårvagnen och sprang sedan halva Göteborg runt för att leta efter en taxi tillsammans med Anna Toss, som på ett mycket underligt (och världsvant) sätt vandrar omkring mitt i trafikerade gator hela tiden. När vi väl kom fram till prisutdelningen hörde jag speakern säga:
– ... men prisutdelaren har tyvärr inte kommit än ...
Med låtsad pondus kastade jag mig upp på scenen och med en smacktorr mun läste jag upp motiveringen och delade ut priset till Taffel.se. Vinlusen kom och tog emot bukett och diplom, varefter jag föll ihop i en liten svettig, vinsörplande hög.
Med salte Stellan och IT-mamman gjorde vi sedan stan osäker genom att gå mitt i gatan, prata göteborgska, prata med dörrvakter och besviket sucka ”det var bättre förr”. Kändisdensiteten på Park var nämligen 0,23 ‰.
French mohito mojito [frentsch mohiiito] med grönsaker som lade sig som små tandsmycken i hela munnen.
Uppdatering på lördag eftermiddag Jag är på väg hem i ett tåg som inte är X2000. Redan efter 45 sekunders resa stod vi stilla och konduktören meddelade att vi både hade signalfel och spårproblem. Men resten är jag faktiskt helt ovan vid i dessa dagar:
Det finns inga eluttag någonstans. (Jag har nu 13 minuter kvar på batteriet.)
Det finns inte internetvågor. (Gör ju inget, mitt modem är så bra så.)
Dörrarna mellan vagnarna kräver tyngdlyftarmuskler som funkar i sidled. (Check.)
Restaurangvagnen har inget nummer utan är bara ”den mellan 13 och 14”.
Restaurangvagnen stängde i en halvtimme för personalbyte.
Restaurangvagnen byggdes 1963, men är ombyggd i sekelskiftesstil.
Restaurangvagnen har roibuste, grönt te och viagrate (ginseng). Men inget svart te – vilket enligt utsago är en medveten ”miljödrive”.
På varje station meddelar konduktören att passagerarna i sista vagnen måste gå framåt i tåget för att få kliva av på en plattform. (Jag laddar redan.)
Förutom det där med teet, är allt jättespännande!
Dyrchokladen som jag köpte, var däremot gammal och trist.
Vi hittade igår ”Jan Myrdal” i en sjukhussäng som var helt instickad. Uppdatering: Bilden är tagen av Översättarhelena, som hade tänkt blogga om den – men som kom totalt av sig när bilden hamnade här först. Säg gärna till henne att hennes blogg behöver ett myrdalskt inlägg.
Årets Bibliotek finns i Gislaved. Där ser det ut såhär – men hur smakar stekta ägghalvor egentligen?
Bloggträff Igår åt vi bloggost på Gyllene Prag. Eftersom jag hade ätit ostmacka till lunch, ostmacka med extra mycket ost till lunch och sedan klämt i mitt ett ostigt mellanmål samt besökt ett författarförbundsmingel med allehanda ostar, bestämde jag mig för ett annat tema.
1. Först torkade jag av toalettringen, som någon hade bajsat på och jag inte ville lämna toan i nersölat skick eftersom jag inte ville låta någon tro att det var jag som hade haft för bråttom.
2. Sedan åt jag bajskorvsliknande mat: çevapçiçi. (Fast på svenska kanske man kan nöja sig med att skriva cevapcici?)
Cevapcici! (Prosit.)
Hemväg På väg hemåt, fick vi på Järntorget se en person slås sönder och samman och ett gäng på fyra. Innan vi hann fatta ens vad det var som hände, stod en företagsam kille alldeles bredvid oss och pratade med 112. Jag tog till det enda vapen jag har: de urstarka busvisslingarna. Det hjälpte förstås inte ett dugg.
Jag och killen med telefonen gick fram till den sönderslagne, som stod och grät och hulkade och blödde och hade en gigantisk bula i pannan. Han hade ingen aning om vilka de var eller varför det hade hänt, men ville gå hem. Den företagsamme följde med, medan jag och Översättarhelena stod och försökte förstå. Ingen polis kom.
Natt Jag drömde att jag klippte sönder små örsnibbar.
Morgon
Jag placerade en lös gatsten i ett därför anpassat utrymme i flyttblock.
Hurra, jag har idag attackerat och intervjuat bl.a. Peter Stormare, Benny Haag, Alexandra Zazzi, Olle Josephson, Fredrik Belfrage, Jan Guillou, Sören Holmberg och Bert Karlsson. Men det roligaste hittills på årets bokmässa var detta:
Jag, Översättarhelena och Studiomannen står framför Lettlands monter och beundrar deras design. Hela montern är nämligen byggd av kartong. Och är en kopia av det framtida nationalbiblioteket i Lettland! Kartonkonstruktionen går upp i taket och är helt fantastisk.
Man kan sitta i kartongfåtöljer, ta skydd under kartongtak och plocka böcker ur kartonghyllor medan man blir upplyst av kartonglampor.
Ser ni NE-tatueringen? Encyklopedidefinitioner is da shit. (Konceptet är däremot bara snott direkt av min Hemlisbloggartröja från 2006.)
Kalsongkillarna roar sig hos ett förlag som heter Kraft & Kultur. Jag drog bara upp brallorna lite, lite.
K & K ovan lockar sina bokköpare med trumset, biljard, jukebox, flipperspel och en bil från 1971. När jag frågade en av de anställda hur de tänkte nu, sa han bara att det funkade jättebra ... ”du är ju här”.
Så sitter jag nu.
Den djefla mannens senaste bokserie och den glada redaktören.
Benny Haag (Xerxes!) och jag provade in på scenskolan samtidigt 1984. Han kom in.
Alexandra Zazzi till höger. Hon var banne mig 1,90 m lång! (Helt i onödan. Så dumt. Hon spelar ju inte basket.) Foto: Översättarhelena.
Här kommer Peter Stormares livvakt och drar honom bort från mig. Vi hann bara vara överens om Bröderna Karamazov och Rasmus Nalle.Foto: Översättarhelena.
Jag sitter på X2000 på väg mot Göteborg, och vi är än så länge bara en timme försenade. Nu är vi lyckligtvis i samma situation allihop här, eftersom alla tåg är sena.
I början av resan hördes en konduktör med både tång och rolig dialekt i högtalarna. (Oj, vilken rolig syftning. Den måste jag ha kvar.)
– Ja, vi har ett meddelande. Det är svart i hela Mälardalen, så vi kommer att stå stilla ... ett bra tag.
Jag och Ica (som inte alls hade planerat att resa ihop) kastade oss mot fönstret för att kolla på jordens undergång i Mälardalen, men såg inget annorlunda. Tydligen var det bara alla monitorer i Stockholm som hade svartnat – som om John Cusack skulle stirra på en tom skärm när han leder alla flygplan rätt.
Vi hade installerat oss på ett för benen väldigt snålt tilltaget säte. Det kändes instängt som på minimala toaletter, där man sitter med näsan i dörrhandtaget. Så på ungdomars vis slängde vi upp benen mot närmsta stöd. Som var en vägg.
Ica vill äga en sådan där röd hammare som man kan slå sönder vad som helst med. Vi enades om att det inte var lämpligt att stjäla en.
Nu ska jag snart ut på spårvagnsäventyr och köpa sms-biljett och installera på mig på ett hallgolv sova i ett hemligt rum hemma hos Översättarhelena. Om hennes man snarkar inatt, kommer jag att blogga om det. (Jag har ju med mig SR-mikrofoner, så jag kan ju spela in allt och lägga ut ljudklipp!)
1. Jag sitter under varje ledig minut (ha ha) och redigerar försäkringsspråk. Jag eliminerar ordet premie (= pris, det kostar) och jag kör find & replace på
skall
ej
försäkringstagaren
kunden
delkasko
pro rata.
Det är jättekul! Kolla vad jag hittar på: ”Skadehändelsen är inte ersättningsbar inom ansvarsmomentet.” Som betyder: Din försäkring gäller inte för [fyll i det som hände].
En till: ”Bevisbördan för styrkande av skadeståndsskyldighet bärs av den som kräver ersättning.” Som betyder: Du måste bevisa att du har rätt till ersättning.
2. Jag försöker få ihop ett basketmatchprogram i fyrfärgstryck, med intervjuer och snajdiga fotografier.
Ett amerikanskt basketlag utan matchprogram runt 1915.
Spelarna ska presenteras med svar på frågor som i mångt och mycket liknar blogguppmaningar:
Längd
Moderklubb
Favoritmat
Skryt om mig
Jag behöver nästan alltid hjälp med att
Detta är min frukost
Personlig förebild
Favoritklädsel
Nämn fem saker du har i frysen
Favoritmusik
Favoritfilm
Jag önskar att
Detta ska det stå på min gravsten
Detta har jag alltid med mig
Vad är din styrka på basketplanen?
Som ni ser är det dags att hitta på finurligare, roligare och mer fantasieggande frågor. Hjälp!
3. Jag planerar min resa till Göteborg och bokmässan som egentligen heter Bok & Bibliotek. Eller det gör jag ju inte. Jag funderar på om jag kanske skulle börja planera för min resa till ... eller det gör jag ju inte heller. Egentligen går jag bara och tänker ”det var nåt jag tänkte på, va vare, va vare?”
Sådan där avspärrning med tjockt rep vill jag äga. Coolt att ha liksom. (Uppdat.: Enligt Bengt i kommentatorsbåset är det denna bild som symboliserar de tusen trådarna.)
På torsdags- och fredagsmorgonen ska jag gå omkring på mässgolvet och leta intervjuobjekt som vill bli intervjuade i direktsändning. Jag har bokat tid med chefredaktören för Språktidningen och med chefredaktören för Nationalnyckeln. Finns det fler chefredaktörer som vill bli intervjuade kanske? Jag ska fråga vad de tycker att ordet ”skada” ska bytas ut till inom försäkringsvärlden, det ska jag.
Ni som inte har varit på bokmässan – så här är det ungefär:
I en monter sitter en för allmänheten känd författare och akademiker. Han blir intervjuad och har så stor publik att folk sitter på golvet, står lutade mot själva montern, nästan ligger vid hans fötter. Även alla som bara är på väg förbi lyssnar. Ingen ler, ingen rynkar pannan. Ingen lyfter på ögonbrynen eller ens kliar sig i örat. De ser ut som statyer. Men det gör inte författaren. Han viftar och skriker och mumlar om vartannat. Jag hör:
– Ja, på fyrahundratalet mummel mummel mummel och då! Mummel mummel ... Men varför? VARFÖR? Mummel mummel *yviga gester* mummel. Men varför? För att hans FRUmummel mummel ... På fyrahundratalet! FYRAHUNDRATALET! Mummel mummel.
Åhörarna fortsätter att slött titta på honom. Ingen lyfter ett finger för att hjälpa honom med mikrofonens finesser. Det är därför han skriker så. Han försöker helt enkelt väcka sin publik.
(Detta var min beskrivning från år 2005. Vem tror ni författaren var?)
Känsliga fysiker varnas. Nivån på detta inlägg är inte som fysiknivån som ni är vana vid.
Kommer världen att gå under för att tokiga vetenskapsmän bedriver mystiska experiment som vi vanliga människor inte begriper oss på? Kan man verkligen åka bil fortare än 50 km/h och vem bestämmer om man kan flytta partiklar fortare än ljuset eller bakåt i tiden? Och hur kan egentligen flygplan flyga och båtar flyta och hjärttransplantationer äga rum?
Typisk forskare och vetenskapsman: professor Kalkyl.
Fakta 1 LHC är inte bara Linköpings hockeyklubb utan även Large Hadron Collider. Nu behöver ni inte lägga det namnet på minnet, särskilt inte om huvudet redan är fullt av hockey.
Apollo 13 då, LHC nu.
Men läs gärna vidare här. Ni kommer kanske att lära er något.
Jag har varit på en ultrakort föreläsning med David Milstead, som bor i Sverige men som ändå är en av forskarna som är med om det där mystiska experimentet som ”ska få jorden att gå under”.
Not.
(Alltså, han är med. Men jorden kommer inte att gå under.)
Expressen är minsann en tidning att lita på.
I Geneve blev han mitt i forskandet uppringd av sina gamla studenter som berättade att i Sverige fanns det människor som var panikslagna och att många pga. tidningarnas artiklar hade blivit tokiga av rädsla. David hörde med sina forskarkolleger, som visste att berätta att den där rädslan var i särklass störst i Sverige – ingen annan befolkning i världen erfor samma känsla.
Så är svenskar skrajare än andra?
Är vi mindre upplysta än andra?
Tror vi på överheter som domedagsprofeter hellre än forskare, som ju bara går omkring i foträta skor och hummar (när de inte har strumpor i sandalerna)?
Typisk domedagsprofet: Pythagoras.
Fakta 2 Fysik är lite svårt. Johodå. Orsaken till att pennvässaren är blå är att pennvässaren suger åt sig komplementfärgen till blått (gult), så att den enda färg vi ser är den som reflekteras: blå. Hade den sugit åt sig blått, hade pennvässaren varit komplementfärgen gul. Det är väl svårt att förstå?
Inom fysiken har man (med viss hjälp av Einstein) kommit på en massa. (Höhöh – massa, fysikerskämt.) Till exempel att atomer – som man förut trodde var odelbara eftersom de är så pyttesmå – är uppbyggda av protoner, elektroner och neutroner.
Men! Vad består protoner, elektroner och neutroner av? Jo, kvarkar och leptoner – som ju låter som keso och rosa läppstift. Alla fysiker håller andan av spänning eftersom man nu med hjälp av världens största apparat (har inte faktakontrollerat detta med Guinness Book of Records) kanske ska få veta vad det finns inne i kvarkarna.
Men precis som när en grottmänniska slår en sten mot en annan sten för att få veta vad som finns inne i stenen (sten, duh), måste forskarna slå sönder kvarkar för att få veta vad som finns inne i dem.
– Tänk att man måste ha något så jättestort för att få mäta något så pyttelitet, sa David.
Fakta 3 Man måste ha en ohygglig massa (hihi igen) energi för att få till denna krock, som ska ske i närapå ljusets hastighet. (Ljusets hastighet är förresten en baggis att uppnå så länge inte materia är inblandat. Skugga på väldigt stort avstånd kan t.ex. röra sig snabbare än ljuset.)
Oj. Jättestort. (En vetenskapligt korrekt karta hade haft skalan tydligt någonstans.)
Apparaten ligger under jord i Schweiz och Frankrike och är lika stor som hela Stockholms tunnelbanenät (2,7 mil lång). Forskare från hela världen samarbetar otroligt nog alltså mot ett gemensamt mål. (Förutom några fransmän, som har ett annat projekt som heter ungefär ”eater”. Hjälp mig med namnet, ni som vet!) Tyvärr kan man då jämföra när hela världens fysiker fick order om att hitta på atombomben. Vilket de gjorde. Men nu glömmer vi det.
Fakta 4 Det forskarna vill upptäcka är mörk materia.
Simulering och pop art.
Så hur kan man upptäcka något som inte syns? Jo, precis som med Den osynlige mannen, så ser man hur andra saker rör sig i relation till den mörka materien. Lägger den osynlige sig på huvudkudden, så ser vi ju det även om vi inte ser honom. Och kan den mörka materien äta upp jorden som en blob eller triffid? Nej, det kan den (nog) inte – sådana där kollisioner sker naturligt varje dag här och där ute i rymden, och den mörka materien verkar försvinna lika snabbt som den uppstår. Som chokladkakor.
Typisk osynlig man längst till vänster.
Är fysikernas (särskilt då partikelfysikernas) forskning verkligen nödvändig för nutiden och framtiden? (Eller ooooooh, dåtiden om de nu lyckas förflytta materia i tiden, oooooh.) Ja, här skapar de kanske kunskapsbasen för framtidens farkoster och energikällor – osynlighetsdräkter och teleportrar. Har de gjort någon nytta hittills då?
Ptja, det var ju pga. fysikernas forskning som cancerbehandlingen blev mer effektiv. Och så var det den där uppfinningen som de kom på. Vahettere ... vahettere ... www, det börjar på www ...
”Back-up dancers prefer anonymity.”
Brasklapp: Ni som nu har orkat läsa ända hit och ser att jag har fel någonstans, får gärna påpeka det.
Kl. 06:46 Iklädd cykelhjälm är jag på väg till radioredaktionen på min djefla mans 51 år gamla cykel. Jag försöker hålla lagom fart så att jag inte är dyblöt av svett när jag är framme utan bara lite lagom fuktig under armarna.
Det är lätt uppförsbacke och jag cyklar på en cykelbana som är målad på en trottoar. I öronen har jag ”min” radiokanal, där jag hör programledaren säga att ”om några minuter kommer Lotten Bergman in i studion”, vilket är lika absurt varje gång.
Kl. 06:47 Precis när jag ska köra fram bakom ett hushörn, kommer en främmande man från höger i susande fart på en modern cykel med spoilers och extralysen. Swoooosch.
Jag ställer mig på den 51 år gamla bromsen.
Jag är röd pil. Den främmande mannen är gul pil.
Kl. 06:48 Jag ser hur mitt framhjul nuddar den främmande mannens vänstertrampa och hur hans cykel tvärstannar och mannen – precis som när små barn som cyklar omkull – dråsar i marken. Han har ingen hjälm, och jag tänker ”faaaan” och sedan snabbt ”högerregel?”. Den okände mannen tänker förmodligen ”aaaaaj”. Kl. 06:49 Följande s.k. dialog utspelas:
– Ojojojjojojoj, hur gick det med dig? säger jag, stillastående på fötterna, helt i balans. – Mmm, säger den på alla fyra stående, okände mannen. – Är du ok? – Ja, säger mannen och reser dig upp medan han blänger otroligt argt åt mitt håll. – Men ... har du ont? – Nej, säger mannen och tittar på sina handflator, som liksom naglar och nagelband är fasligt svarta, smutsiga och inoljade. – Är det säkert? – Ja. – Har du en tid att passa? (Jag har just bestämt mig för att han är bilmekaniker på ett ställe där de börjar jobba 07:00.) – Ja. – Men oj, titta på ditt hjul! – ... Kl. 06:50 Den okände mannen och jag stirrar på hans bakhjul, som ser ut som en lam åtta.
– Vill du att jag ringer efter en taxi? – Nej. – Har du mobiltelefon? – Ja. (Han visar mig den med ännu en ilsken blick.)
Kl. 07:15 I radiostudion berättar jag direkt ut i etern att jag har krockat och att jag har lite ont i vänster tumme samt att den okände mannen har smutsiga händer och antingen är bilmek eller nyss bytte kedja på sin cykel och att om någon lyssnande bilverkstad saknar en av sina anställda, så är det jag som har kört omkull honom.
Kl. 07:20 En arg man ringer till radion och säger:
– Hej Lotten. Hur vågar du svärta ner en hel yrkeskår! Tror du att bilmekaniker är smutsigare i största allmänhet?Va?
Kl. 08:15 Jag och programledaren påstår glatt i radiostudion att bilmekaniker har svarta händer, att alla sotare är smutsiga och att tyskar är rödfnasiga och dricker öl samt att alla på Hawaii har bastkjol.
(Ingen sotare, tysk, öldrickare eller hawaiian ringer.)
Kl. 08:20 Ännu en kränkt man ringer in till radion och säger:
– Så det är ok att prata skit i radion men inte att ha skitiga händer? Va??? Va??? Va???
Jomen så här är det ju, att
alla finnar har lusekofta
alla amerikaner räknar matematik på kulram
alla bilmekaniker älskar inredning
alla gamla tanter har brallorna nedhasade och visar halva trosan
alla fransmän är fotbollshuliganer
alla orienterare är hjulbenta
alla allergiker är roliga
alla radiolyssnare har potatisnäsa.
Oj hoppsan! Kränkningsklubben är nästan fylld! (Men fyll gärna på mer fler kränkningar.)
Känsliga läsare varnas. Igen. Allvarligt talat. Det blir blod. Läs inte om du är känslig. Läser du trots att du är känslig, får du inte bli arg på mig utan på någon annan. Jag lovar att skriva om ofarliga saker imorrn.
Det var en gång en liten mus som hade byggt sig ett bo i ett gult hus i mellersta Sverige. I ett hörnskåp fanns det nötter, under diskbänken fanns ett utrymme som varje dag fylldes på med slarvigt ursköljda mjölkkartonger och i skafferiet fanns guld och gröna skogar samt stora mängder pasta.
Häromkvällen bestämde sig musen för att nu, nu var det minsann dags att visa vem som var boss i huset. Trots att männschorna satt och fnittrade vid köksbordet, var det läge för en uppvisningspromenad.
– Humdidum. Trarajdiraaa. Se där. Jaha. Vissel, vissel. Pfuh, ska bara vila en stund. Såja, nu går jag in dääär och sover.
Sedan mindes musen inte mycket mer. För vad som hände (nu byter vi alltså tvärt point of view, vad tusan heter det på svenska – berättarjaget?) var att jag och Åttaåringen satt vid köksbordet och fick se en ovanligt välgödd mus stillsamt vandra på sitt livs sista promenad alldeles bredvid oss. Uppdat! Ulla förstod vad jag menade: ”det narrativa perspektivet”.
Den stannade till, tittade på oss, gick ett par steg, vände sig ett varv runt, promenerade framåt igen, tog ett par steg åt sidan och gick sedan vidare mot hallen. Vid tröskeln tvekade den – som Burt Reynolds eller Rödöga gör när de närmar sig ett vattenfall eller stup – och skuttade sedan vidare in i en vedlårsliknande sittbänk som vi har skarvsladdar i. Jag och Åttaåringen ropade:
– Kom! Kom! – Kom! En mus! – Stor som ett hus! – Den är inte rädd! – Kolla! – Kom!
Alla kom – men lite för sent. Efter fem minuter var alla övertygade om att musen var stor som en liten ponny och att den nog var väldigt gammal.
Den djefla mannen gillrade sedan snabbt vår snällfälla som garanterat knäcker offrets nacke på det allra humanaste sättet.
(Djurvänsparentes: Det funkar inte att fånga dem och släppa ut dem långt bort. Fångafällorna är inte humana eftersom musen ju är rädd och skrämd och instängd under obestämd tid, vilket kan vara flera timmar. Och sedan är den ju helt vilse när den blir fri igen! Dessutom kan vi pälsdjursallergiker inte hantera mössen utan att drabbas av snor, snörvel, kli och andnöd. Var finns alla människovänsaktivister när man behöver dem?)
Fällan placerades alldeles utanför vedlårens musingång. Under tiden skrev Åttaåringen i sin dagbok:
Ja, dagböcker är hemliga. Men just denna sida har jag fått tillåtelse att visa upp. (Klicka gärna.)
Men det var inte slut där. Snällfällan fallerade under natten. De till frukosten nerdansande barnen möttes av en mus i kläm. En levande mus i kläm. Tjo och tjim och ropanden och den djefla mannens snabba agerande med sprint ut i trädgården och splatt och tjoff och pang med ett vedträ ... så var musens saga all.
När den djefla mannen var forskare och skulle disputera på muskelfibrer, lärde han sig att man genom att klämma med två fingrar över musens nacke och ett snabbt ryck i musens svans kunde vara både effektiv och djurvän samt mördare. Men det var då det.
Åttaåringen och den ... ehum ... JÄTTESTORA musen ...
Apropå bilden: i vilken film är det ett öga som inte riktigt sitter där det ska?
Alla mina dagböcker är upp till nian fyllda av hemliga bokstäver. Tyvärr har jag inte kvar chiffernyckeln, men det står förmodligen bara ”Anki är dum” eller ”Micke är söt” eller ”Jag pluggade till biologiprovet men i skolan sa att jag inte hade gjort det”. Så här ser det ut på nästan alla sidor:
Naturligtvis kan man dechiffrera detta om man klurar ett tag. Men varför? Det får helt enkelt vara hemligt.
När jag ser de hemliga bokstäverna idag, tycker jag att schwungen i pennan påminner om mina nästan dagliga korrekturtecken. Och att jag kom att tänka på mina krumelurer, beror på att jag igår kom att tänka på några andra, korrekturteckensliknande streck:
Att jag kom att tänka på dem, beror på att jag på väg hem från Sundsvall igår inspekterade konduktörernas tänger. Många har dem, medan andra har övergått till trista pennor som de har för att krafsa ner en kråka på biljetten med.
Booooring.
Tängerna tillverkas inte längre och om man är tångälskande tåganställd, ser man till att kvittera ut en innan de tar slut och de elektroniska biljetterna tar över. Jag gillar tängerna. Ibland säger de iiiiiiiiiioiiiiiii som om de kände till sitt öde – att utrotas. Ibland kärvar de som om de har en egen vilja och bara inte har lust att knipa hål i sju biljetter på en gång. Ibland tar jag foto på dem.
Jag sitter och sneglar på morgon-tv. Två politiker intervjuas – en från regeringen, en ur oppositionen. Den senare får två frågor och jag skrattar högt. Ur minnet:
– Är det skillnad på att sitta i opposition? – Ja, vi säger ju egentligen bara nej till alla förslag. – Är det lättare att säga nej än ja? – Både ja och nej.
Jag ber att få citera Beatles:
You say yes I say no You say stop and I say go, go, go Oh, no
Kliong, det var dagens dikt. Hade detta varit en annan och mer mystisk blogg, hade jag inte skrivit mer utan låtit er analysera undermeningar och hemliga budskap. Istället presenterar jag:
Dagens hotellfrukost
Med denna bild vill jag visa att jag äter mycket, att jag inte tycker om att dricka te ur fingerborg, att jag glömde att ta en bild innan jag började äta och att tesilsklämman passar jättebra inne i äggskalet.Tolka det, ni!
I våras hamnade jag på ett skumt patientmotellhotell i Göteborg – med möbler som hade rödmålade naglar och antika muskelmaskiner med damm överallt. Igår installerade jag mig helt tvärtom i ett gammalt, fantastiskt hotell i Sundsvall.
Jag provsprang här tyst som en indian Usain Bolt och höll på att få en öppnande dörr i ansiktet som vore jag Chaplin.
Här borde jag väl gå i en frasande krinolin och ropa på Clark Gable.
Här borde jag väl träna mina förtvinande muskler.
Min säng, min dator, mina hundra miljarder sladdar och temuggen. Samt ett meterlångt ... pomadaskydd?
Och mitt i allt som är fantastiskt, har någon länsat minibaren inför min ankomst. Magnus Uggla hade förstås omedelbart ringt och bett om ett nytt rum. Jag stängde bara försiktigt så att inget skulle rubbas och satte sedan på lite tevatten.
Och nu: stadsplaneringsakuten!
Huset där borta är Sundsvalls Stadshus 1899. Det byggdes i två omgångar med en brand emellan av arkitekten Birger Oppman 1865 och arkitekten Andreas Bugge 1891. (De gamla bilderna här kommer från Sundsvallsminnen.)
De tre som inte är gulnade är från 1800-talet, det sista är från 1915.
När jag nu läser på om huset och dess storslagna arkitektur, famlar jag bland ord och uttryck som
konstrikt utformade smideskonsoler över dubbeldörrarna
kraftiga risaliter som ytterligare förstärker den centrala betydelsen för att skapa den pampiga inramningen
putsarkitektur
lisener
mittpartiets betoning och lanternin
takfotens konsolfris
fönsteromfattningarnas listverk
fönster med avgjord renässanskaraktär
slätputsad attikavåning och en takfot utan en gavelfronton
platt konstruktion med överljus av säteritaksmodell
skulpturgrupper som kröner de bägge mittrisaliterna.
De gjorde minsann ingenting slumpmässigt, de där grabbarna. Men hur är det numera? Hur har alla arkitekter det i dessa dagar? Frågan är hur man beskriver dagens pendanger:
Sundsvalls Stadshus idag. De små friggebodiska ciborierna kontrasterar kraftfullt mot huvudbyggnadens fialer, samtidigt som fristående mezzaniner accentuerar torgets kvaderstenar ... kanske?
Låt höra nu – är jag ett gammalt surkart som inte tycker att detta är estetiskt tilltalande? Eller är jag bara avundsjuk för att jag också vill ha en korvmoj i trädgården?
Uppdatering Kolla!
Man kan tappa en skruv, tappa förståndet, tappa kilon, tappa håret och tappa ledningen. Och i Sundsvall tydligen sitt vänstra öga snett nedåt.Foto: Lena, North of Sweden
Detta var priset i 2009 års Hemlisbloggar-julkalender.
Kåserier
Jag var under många år kåsör, ett yrke idag lika dött som någonsin typograf, bödel och kolare. Här länkade jag förr till kåserierna. Men nu ska de flytta hemifrån. Nya länkar kommer kanske.
1) Herr Gårman. 2) Här går man.
1) Här går fru Gårman. 2) Öh.
Här går man. Där går en Ann.
Män som går med barn? Så synnerligen obehagligt. 
Det enda riktiga. Övergångsställe för Den osynlige mannen.
Not a Bed-In.
1) Här går fru Gårman. 2) Öh.
Här går man. Där går en Ann.
Män som går med barn? Så synnerligen obehagligt. 
Det enda riktiga. Övergångsställe för Den osynlige mannen.
Not a Bed-In.
