Livet är som en ...

Nyss vann Plannja den andra av sju finalmatcher. Ja, det handlar om basket. Men lyssna nu, det kunde lika gärna handla om barnuppfostran eller allmänmänskligt vetande ... och dito beteende.

Efter den tredje helt bedröööövliga tiominutersperioden (av fyra) fick vi i tv-publiken höra coacherna prata med sina spelare i några sekunder. Coacherna har alltså mikrofoner på sig, så vi hör precis hur taktiska eller arga de är i alla timeouter och pauser. (”Storebror ser dig” i ett skrämmande nötskal.) Ställningen var i detta läge 60-55 i Solnas favör.

Solnas coach sa ungefär: Passa bollen bättre, vi vinner inte matchen på att spela så här stillastående. Kom igen nu!

Plannjas coach sa ungefär samma sak: Fortsätt springa, vi måste fortsätta röra oss, annars kommer felpassningarna direkt. Bra!

Visst hade Plannja även efter detta ha kunnat fortsätta att ligga under och sedan förlora – men det som hände var att Plannja gick in till fjärde perioden och gjorde åtta raka poäng ... och vann matchen. Jag vill tro att det till stor del hade att göra med Plannjas coachs positiva och konstruktiva kritik att göra.

Alltså: livet är som en basketmatch, joohodå. Att uppfostra barn är som att vara en duktig coach. Klämkäckt, säger kanske någon. Och om jag riktigt anstränger mig kan jag säkert komma med bevis för att ”att sköta ett hem på ett bra sätt är som att vara en duktig företagsledare”. Eller att det är som en ask chokladpraliner. Men just nu vill jag ju bara relatera till basket.

Nä, se det snöar!

Jag vet inte hur ni har det hos er, men här är det tammesjutton snöstorm! Flingorna är stora som små handflator och flickorna på bushållplatsen utanför vårt hus försöker skaka lite värme i sina högklacksklädda fötter genom att slå ihop hälarna mot varandra.

Det påminner om när Soldat Bom (Nils Poppe) gjorde honnör. Spjiong i klackarna! (Ni minns när soldat Bom krälade i lera? Om inte: det är en klassiker som jag rekommenderar. Tom Cruise och hans stunttrick i skenande bilar kan slänga sig i väggen.)

Killarna ute på busshållplatsen har i alla fall mössa, men deras jackor ser för små ut. Alla har händerna i fickorna och gympadojor när de egentligen borde iklädas bävernylonoveraller i storlek 170 centilong.

Det var vädret. Vill ni ha lite åsikter istället?

1) Jag tycker att det är fel att publicera en bild på ”Hagamannen” – både i tidningar och på bloggar. Att han har varit osedvanligt grym, försvarar inte publicering. Innocent until proven guilty låter tydligen inte lika coolt på svenska.
2) Det är helt förfärligt att en 17-åring med kniv utanför en skola har stuckit ner en 15-åring i ett bråk om mobiltelefoner och att 17-åringens kompisar uppmanar alla att inte prata med polisen och dessutom kan rimma ”golare får inga polare”.
3) Det håller på att bildas ett miljöfarligt mobiltelefonberg eftersom folk dumpar sina mobiler ungefär vartannat kvartal. Det var ju inte kul. Nu kan man köpa komposterbara mobiler med inbyggda solrosfrön. Det var däremot jättekul.

Åsiktsmaskinen har levererat. Jag kan verkligen sticka ut hakan. Snön smälter nog snart. Hur många kommer att luras på sina bloggar i morgon?

Larm och lapp samt lite kräk

Det var förvirrat här igår morse. Jag skulle iväg och föreläsa i Stockholm, trettonåringen hade svårt att hitta gympashorts, elvaåringen skulle praoa (hörni, var inte prya ett lättare ord att uttala?), och sex- och treåringen skulle lämnas till dagis i ottan.

Då kräktes åttaårige Oskar. Det var ingen okontrollerad katastrof- och sprutkräk som vi läser om så ofta. Nej, det här var med skål i handen och i-förvägen-varningar.

Problemen hopades:
1. Olle är fortfarande i Ryssland.
2. Man kan inte vabba eller sjukanmäla sig som föreläsare på en konferens.
3. Åttaåringar kan inte vara ensam hemma en hel dag.

Lösningen kom snabbt:
1. Bästisgrannen har en skotsk man.
2. Denne skotte jobbar skift.
3. Skotten var ledig igår och villa gärna ta hand om Oskar.

Som jag har berättat tidigare, har vi installerat larm i huset för att skydda alla våra gamla skor och trasiga femtiotalsmöbler från tjuvar. Detta larm gör oss hela tiden nervösa eftersom koder och nycklar tappas bort och försvinner. Ibland (hör upp alla tjuvar!) glömmer jag att sätta på larmet. Igår bestämde jag mig helt frankt för att strunta i det – Oskar eller skotten kanske skulle behöva hämta något i huset under dagen. (Nej, jag lovar, kära larmföretag, jag ska aldrig göra så igen.)

Sedan förflöt dagen helt utan problem. Shortsen hittades, praon på lekis gick bra även om en elak sexåring slog och nöp min elvaåring, de två minsta barnen fick vara ovanligt länge på dagis men överlevde även detta. Den sjuke tittade på tv, åt skorpor och drack nyponsoppa med skotten. Men Oskar var tydligen bekymrad över vårt hus, som stod där olarmat och helt tömt på folk. Någon gång på förmiddagen tog han (tydligen) saken i egna händer. När jag kom hem, satt det en lapp på dörren.
Vi är en dröm för alla bovar och banditer.
(Kolla: versaler, skiljetecken, ng-ljudet och dubbeltecknad konsonant!)

Vem snodde huset?

Kära bloggläsare!

Jag läser tidningarna, jag ser på tv och jag försöker hänga med. Ofta åker jag och föreläser i Stockholm, så den staden känner jag väl.

Men vem har stulit ett helt hus på Drottninggatan? Stod det inte där nyss?

(Här har jag tagit bort en bild på Drottninggatan. Den kommer att komma tillbaka, men den måste bereda plats för annat.)

När revs senast ett hus i dessa kvarter som massakrerades på 1960-talet? Var det ett gammalt hus? Jisses, jag kan inte ens komma ihåg vilka affärer som hystes in här.

/Hälsningar från en förvirrad Lotten på Centralens kalla marmorgolv

Varifrån kommer du?

– Jomenasså jag föddes ju på Björnstigen i Solna, men när jag var två fick jag en bror så vi flyttade till Lund (Vildanden, Magistratsvägen, Mätaregränden) och när jag var nio flyttade vi med tillskottet lillasyster till Luleå men fick på i en lägenhet på Hertsön (Havsöringsgränd) eftersom huset på Björkskatan (Midsommarvägen) inte var färdigbyggt och när jag senare gick på high school i USA (Dallas, Texas) flyttade mina föräldrar till Täby (Arrendevägen) och där bodde jag tills jag flyttade hemifrån till Söder (Skånegatan), men se det varade inte länge eftersom jag hittade en Olle i Lund och flyttade dit (Hallands Nation, Michael Hansens Kollegium, Skolgatan, Karl XI-gatan, Järnåkravägen), fast vi ett kort tag irrade bort oss och bodde i Väggarp som egentligen hör till Eslöv där vi ju inte trivdes så bra så då tog vi vårt pick och pack och flyttade till Eskilstuna där vi inte kände en enda själ och detta är kungariket och här ska vi bo kvar tills vi döden dör.

De präglande, viktiga ungdomsåren 9–17 i Luleå och de sammanlagt 20 åren i Lund samt födelseorten Stockholm (städerna där solen går upp och ner i tv, ni vet, som avslutas med att solen gäspar och lägger sig att sova i ett moln) är nästan utsuddade. Jag är sörmlänning!

Ni andra 37 personer i stan som jag har fått att börja blogga, gå in här och anmäl er så att vi vinner ... öh ... eller nåt ...

Blommigt plastgolv rimmar nästan på blommig falukorv

Inspirerad av R Skriveriers tapetutredning, ska jag idag visa upp våra fula plastgolv.

Bakgrundsfakta:

• Vårt hus byggdes i funkisstil som en Konsumaffär 1932.
• När affär-epoken tog slut och stora landsvägen inte gick förbi huset längre, blev det chinchilla-farm, församlingshem, cembaloverkstad och privatbostad om vartannat.
• År 1984 ägde en förfärlig renovering rum – när kommunen för att spara pengar rustade huset à la budgetextrapris-slit-å-slängvarianten.

När vi flyttade in 1999, låg detta blommiga plastgolv i nästan hela huset.
Det måste vara ett 70-talsgolv som såldes billigt eftersom det bara fyllde någons lagerutrymme sedan flera år. Vilket man kan förstå.
Ni ser? Olika färgställningar, jättepiffigt. Till detta matchades knottriga vävtapeter övermålade i guuuuuult och miiiiintgrööönt.

Den 11 september 2001 klev jag resolut, men trött på blommor, ur sängen och slet som en hulk ut golvet i hallen. Förfärligt slitsamt. Först ett blommigt plastgolv, sedan ett lager linoleumplattor, sedan en svampig träflisskiva – och sedan ett alldeles utmärkt trägolv! Runt tretiden på eftermiddagen kom jag dock av mig, och sedan gick detta renoveringsarbete i snigelfart i ett par veckor. Månader. Halvår.

Med åren har jag kommit allt närmare ett hus med idel trägolv, men två projekt kvarstår.

1. Ett drygt 40 kvadratmeter stort rum (från början den stora affärslokalen) med idel blommor. Under plasten ligger en spånskiva, under den ligger linoleumplattor – och under dem ligger klinkers … som ligger på cement …
Här ser man allt utom klinkers-lagret i en gräns till ett annat rum. Här skulle det egentligen vara en snygg tröskel, men jag ... eh ... kom av mig.
Så här ser klinkerslagret ut (bilden är tagen i ett annat rum, som inte är drygt 40 kvadratmeter stort). Och det är kallt, iskallt, lika kallt som gårdagens kalla kladdkaka.

2. Trappan är det andra sorgebarnet (se bild längre upp). En alldeles utmärkt trätrappa kläddes alltså 1984 in i plast efter att trappstegens nos (kant) nogsamt sågats av och ersatts av en chic bruuuun plastlist.
Apropå brunt, så kan vi även stoltsera med detta bruna plastgolv i ett inte på några villkor fuktspärrat duschutrymme.
Men så här skulle det alltså kunna se ut. Vackert, slipat, lackat, gammalt trägolv. (”Städade människan inte innan hon tog bilden?”)

Den kalla kladdkakan

Elvaåringen här hemma är en jäkel på att baka kladdkakor. Swoooosch bara, snabbt som ögat vispar hon till något – och så står där plötsligt en ångande chokladbomb som vi sju ganska kvickt sätter i oss.

Recept?

Näpp. Det var alls inte det jag ville dela med mig av, utan vad som hände efter det senaste baket. Vissa matregler har jag fått med mig hemifrån, och dem har jag svårt att släppa. De är bl.a.

• inte godis före maten
• en sallad till varje måltid
• tedrickning runt nio på kvällen
• bakverk måste svalna innan man äter dem, annars drabbas man av akut magont
• bara läsk på nyårsafton.

(Nejnejnej, den sista har jag inte hållit fast vid.)

Alltså skulle kladdkakan svalna. Och det kvickt – vi skulle ju smörja kråset så snabbt som möjligt, var tanken. Jag ställde ut kakan på altanen. Hm. Farligt, där spatserar ju skatorna omkring och stjäl vad de kommer åt. Jag satte skor och jacka på treåringen med baktanken att om han rumsterar om, leker, sjunger och stökar till på altanen så vågar skatorna inte komma. Jättebra! Ut och lek! Jahoo!

En liten stund senare ropade treåringen att ”kakan hade blivit kall”.
Joorå. Väldigt kall.

Å nu blir det liiiiite sport

Även om ni aldrig har gillat Sportspegeln, kan ni läsa dessa rader.

En liten snabblektion först, bara för allmänbildningens skull. I basket kan man göra poäng på tre olika sätt:

• genom vanligt mål relativt nära korgen – kräver koncentration och att ingen hänger en i armarna (= 2 poäng)
• genom ett skott långt utifrån, lika svårt som att på ålderns höst trä i en tråd i ett nålsöga (= 3 poäng)
• genom straff – man får helt ensam stå och skjuta från en rätt trevlig punkt på inte alltför stort avstånd från korgen (= 1 poäng).

Detta, samt sprinter, ruscher, snubbel, hopp och skutt samt väldigt mycket skrikande var vad jag sysselsatte mig med under hela dagen igår. (Vi vann en match och förlorade efter förlängning den andra med ett poäng.) Detta basketspelande har jag hållit på med sedan jag var 14–15 år. Jag har ont i knäna, hälsenor som spröda sidenband och fingrar som ser ut som bokstaven S och kan inte på långa vägar släppa den där uddapoängsförlusten som var så orättvis. Och ändå är jag glad!

Mitt basketlag 1980. Bästisgrannen står som trea från vänster på nedre raden. Var är jag?

Berätta nu om era passioner. Jag är uppriktigt nyfiken! Ni som har bloggar, skriv på era bloggar och gör reklam här i kommentarerna (reflektionerna). Ni som inte har bloggar: skriv här!

I tvättkorgen

Man kan vara yr i mössan, man kan vara rund under fötterna, tappad bakom en vagn, lätt på foten, ute på djupt vatten och man kan dessutom vara lite bakom flötet. Men ett uttryck som jag tycker saknas är:

”Jag är i tvättkorgen”

Som bilden visar, betyder det att man nästan slår knut på sig själv, men trots den obekväma sitsen ändå behåller fattningen och ser till att livet levs på ett symmetriskt sätt, gärna med spretande lillfingrar och rättvinklade anklar, nästan balettspetsiga tår.

Att ”vara i tvättkorgen” betyder dock inte att man sorterar tvätt, vilket skulle ha kunnat ligga nära till hands. Fler uttryck som saknas? Lämna dem här så ger jag sedan ut en bok med titeln ”Nya ordstäv som inte har någon verklighetsbakgrund eller etymologi” och så blir vi alla miljonärer på kuppen.

Japp, det krånglar

Blogger eller Internet eller något vill inte samarbeta. Man har svårt att reflektera och kommentera, tydligen. (Min mejl är full av trevliga meddelanden, däremot.) Kanske slog klockan samtidigt som tuppen gol eller vinden vände medan jag spottade i motvind – men det gör inget.
I morgon är en annan dag.

Å nu blir det geografi

Jag är gräsänka i tio dagar eftersom Olle har åkt till ... hrrrm. Ja. Nyss påstod jag att han var i Kiev i Ryssland.

Skam. Röda kinder. Kiev är huvudstad i Ukraina, som dock till 1991 hörde till Sovjetunionen, som var himla bra i hockey. Och Vasiljev har jag badat bastu med. (Ni ser, jag försöker bara kollra bort er och få er okoncentrerade.)

Ryska federationen är en stat i både Europa och Asien. När det gäller hockey, så kallar vi oftast detta land för ”Ryssland” – Ankan och Hegerfors brukade kalla de sovjetiska spelarna för ”ryssar”.

Men det fanns faktiskt ett land som hette Ryssland från ca år 800 till 1917, så det så.

Tillbaka till Ukraina, som brukar förvirra oss svenskar eftersom deras idrottare har gul-blåa kläder precis som vi. Man hejar och hejar och sedan kommer segerintervjun på ukrainska, ryska, polska, vitryska, bulgariska, rumänska eller grekiska! Ukraina är den näst största nationen i Europa (bara Ryska federationen är större). År 1984 åkte jag på klassresa till Leningrad, där alla trallade på Carola och serverade oss blekgröna ärtor i brun sås. Leningrad heter numera Sankt Petersburg och har hetat Petrograd. (Själv tyckte jag att det var ångestfyllt att bara byta efternamn.)

Är jag förlåten nu? (Måtte det inte finnas faktafel i denna text!)

Nämen. Vad skulle det här vara bra för?

I trädgården den 22 mars klockan 17:31.
Nästan snöstorm! (Som alls inte syns på bilden.)
När man ska ha regn i filmer, häller man tydligen mjölk på skådespelarna. Detta får mig att tro att snöflingor borde synas mer än så här.

Ni ser att jag är glad, va? Jag gillar när det blir oljeransonering och snöstorm och undantagstillstånd och allmän kraftsamling mot ... något. Och paniksnö i slutet av mars, ger mig livsandarna åter. Om jag nu skulle ha tappat dem någonstans på vägen.

Nu vrålar Bästisgrannen från köket att pyttipannan är färdig! (Nej, de har inte flyttat in, vi bara över lite inför vad som komma skall.)

Kunskapspriset

Oj, vad många inlägg jag skriver idag. Kan det ha att göra med att jag har en obehaglig deadline att hålla och hellre frostar av frysen, putsar fönstren, klipper tånaglarna och bloggar?

Jo, i mitt förra liv (1988–1998) jobbade jag ju på Nationalencyklopedin. De ger varje år bort 250 000 kr var till fem olika mottagare för

”(---) strålande insatser på kunskapsspridningens alla områden (---) för att de har inspirerat andra att ta till sig kunskap”.

Men har detta tidigare nämnts i bloggvärlden? Jag citerar igen:

” (---) pristagarna är en mix av kända och okända personer, grupper och organisationer (---) [och] vi hoppas att på så sätt sprida positiva motbilder mot allt det negativa som vi normalt matas med från medierna.”

Nämen jahoo! Det är ju det jag har sagt hela tiden: bort med negativismen!

Och det coolaste av allt: alla – alla – ALLA får nominera någon! Gör det nu på momangen meddetsamma bums omedelbart ... och vill du läsa mer om priset gör du det här: www.kunskapspriset.se.

(Jag ska banne mig nominera min dotters lärarinna!)

Peter Jackson tackar

Bloggywood har ett fantastiskt filmklipp: Peter Jackson tackar Empire för ett pris, och visar även hur det gick till när King Kong togs till New York. Äntligen förstod jag!

Vad får man skriva?

Jag skulle vilja rekommendera Sentensers funderingar om vad man får och inte får skriva om. (Kommentera gärna på hennes blogg!) Hon har tre exempel på situationer, som jag listar här nedan. (Nu måste ni alla tänka er att ni är i en situation där ni lätt som en plätt kan bli publicerade utan besvärliga refuseringar – ni är kanske redan etablerade, kända och lästa sedan tidigare. Trevlig fantasi, eller hur?)

1. Du får reda på en fascinerande, men hemlig berättelse, och utan att fråga om lov publicerar du den. Du döper förstås om karaktärer och platser så att ingen ska kunna räkna ut vem det handlar om. Huvudpersonen känner dock (förstås) igen allt, och blir ledsen.

2. Du får reda på en fascinerande, men hemlig berättelse, och får tillåtelse att skriva om den så länge ingen kan räkna ut vem det handlar om. Detta låter sig inte göras eftersom alla – när de ser att det är du som är författare – förstår vem huvudpersonen är. Vad göra?

3. En annan skribent berättar en osannolikt fascinerande historia. Du vill publicera den, men vet inte om berättaren redan har gjort det eller planerar att göra det.

Jag har en fjärde variant:

4. Du är arg på din barndom; din farmors faster var galen och elak. Mycket spännande och fascinerande samt osannolikt hände, och nu vill du skriva om det. Men farmors fasters närmaste släktingar som är i livet skulle bli ledsna om du gjorde det – även om du ändrade fakta och maskerade platser och personer. Är detta dilemma ännu känsligare när det handlar om släktingar?

Kom gärna med fler exempel på kniviga situationer!

Käka en bok!

– Men! Äter du ... äter du boken?

Treåringen sitter och tittar på tv samtidigt som han har denna bok i munnen:
(Granska övre kanten.) Utan att släppa blicken från tv:n, säger han nästan automatiskt:

– Jaaa. Jag älskar böcker.

Igår: en vanlig eftermiddag

Förutsättningarna:

1. Min man fick ett ryck och samlade ihop lite julskröfs som halkat mellan stolarna. En tomteluva, några sedan femton år oskickade julkort, en pumla (vad kallas de annars, julkulorna?) och en ohyggligt ful liten tomtetant som sitter på en stol med en grötslev i handen.

2. Elvaåringen fick besök av sina kompisar.

3. Åttaåringen hittade en fungerande studslera utan grus, gräs, matrester och hårstrån i.

Resultaten:

1. Treåringen satte på sig tomteluvan och gick omkring och delade ut julkort till alla i huset. Särskilt elvaåringens kompisar var tacksamma för berättelsen om hur tomten sitter på ett moln och slänger ner snö. Sedan tog det slut:

– Pschhaaoooo! Sen dör vi! Pschiooong! Uääähh! (donk)

2. Jag – den goda modern – var jättepinsam eftersom jag tog bilder på elvaåringens kompisars stövlar. Har man inte foträta graningekängor när man är elva år längre?

3. Åttaåringen fick polisongerna avklippta.

Fuskblogg

Nej, inte fusk. Men lite crashing the party? Kulturbloggen utmanar (eller peppar) några andra bloggare att skriva om något av fyra i förväg bestämda ämnen. Jag är inte med på listan, men … eh, hrm. Äsch, jag svarar kort på alla fyra ändå!

1. Den bästa bok jag läst
De är nog fyra: Äventyrens ö, Jättehemligt, Hundra år av ensamhet och Birdman. Jag läser och läser och egentligen är fortfarande ingen läsupplevelse större än Äventyrens ö. Tag lärdom, vuxna Lotten: låten barnen läsa vad helst de vill. (Jag försöker prångla på dem Lisa Tetzner-serien och Tordyveln flyger i skymningen samt Det blåser på månen, men de vill bara läsa kusinerna Olsson och Kamratposten.)

2. Om man tog bort ordet ”men” i det svenska språket …
… skulle användningen av ”fast”, ”däremot”, ”emellertid ” och ”dock” öka markant. Samt ”skador”.

3. Finns det någon musikstil idag som du anser dominerar och om den på något sätt anses påverka den generationen som är ung idag, likt de stora banden på 70-80-talen anses påverkat den generationen som växte upp då?
Rapandet (som jag anser ska stavas rappandet på svenska) dominerar inte idag, men är förvånansvärt stort. Rapp-livsstilen påverkar förstås lyssnarna. Men rapp-lyssnarna kommer även de att växa upp och ingå i företagsstyrelser och ha fallskärm och skaffa barnvagnar med lufttryck i däcken och vilja flytta till radhus.

Anses 70- och 80-talens musikstil verkligen ha påverkat generationen? undrar jag nu. Oavsett vilken musikstil man fastnar för i ungdomen, sitter den som ett kletigt vällingpulver under strumpan resten av livet och man rycker till när man hör den bekanta melodin, släpper blicken från tv-spelet (90-talet) eller datorn (00-talet) eller teletransportören (10-talet) … Man njuter och tänker på den första kyssen, första stage-dajvandet, första borren som kan borra ett fyrkantigt hål. Och minns. Känner. Får lite ångest. Men är jag verkligen påverkad av en musikstil? Nej, men vem är väl jag … jag som anser att Äventyrens ö är den bästa bok jag har läst … och som gärna nynnar på ”Michelangelo” (Björn Skifs 1975).

4. Om jag var Gud för en dag ...
Det är så lätt att raljera. Om jag var Gud för en dag skulle jag bli förvånad. Haha. Om jag var Gud för en dag skulle jag se till att jobba hårdare. Hihi. Om jag var Gud för en dag skulle jag göra dygnen längre. Hoho. Men på riktigt, om jag var Gud för en dag, skulle jag faktiskt precis som Sven Melander vill att jag ska säga, ha sett till att det blev fred på jorden. Jag förstår mig inte på nödvändigheten av lidandet. Jag vill bara att alla ska må bra.

Om ni också vill svara på en eller flera av frågorna på er blogg: tala gärna om det i kommentarerna. Ni som inte har en blogg kan ju reflektera här!

Treåringen tittar än en gång på Melodifestivalen

1. Andreas Johnson
– Han! Killen! Cool kille!

2. Björn Kjellman
–Han är grön! Pelle Svanslös! (*) Fåglar! Han kastade pinnen och fångade! Han kastade hatten! Var är den? Fjärilen tog den!

3. Linda Bengtzing
– Swoarrt! (= svart) Hon grååååter. Nu har hon shorts! Precis som jag!

4. The Poodles
– Bomber! Wow! Det här! Hon är den coolaste! Wow! Yeah! Det brinner överallt, jag såg det!

5. Magnus Carlsson
– Det är en kille. Jag har en ostbåge.

6. Rednex
– Mamma? Tokig musik! (dansar och headbangar och skrattar)

7. Carola
– Superman! Som Superman! En Superman!

8. Magnus Bäcklund
– Nej, det brinner. Oj, förlåt att jag rapade.

9. Kikki Danielsson
– Moa har en sån pyjamas.

10. BWO
– Den där lilla farbrorn var där förut.

(*) Barnen har tittat på Pelle Svanslös-julkalendern en miljard gånger – med Björn Kjellman i huvudrollen. Fantastisk iakttagelseförmåga.

Ingemar Stenmark och jag

Japp, idag fyller han 50, Stenmark.
Fyller år gör även till exempel Mats Pekkari, som gick i min klass i grundskolan. Min hjärna är fullproppad av sådana här onödiga kunskaper. Häromdagen såg jag i Scrubs hur Dr Cox blev arg för att han var tvungen att stoppa in ny, larvig information, varpå minnet av när USA vann hockeyn i OS 1980 swoooosch, försvann ut genom ena örat.

När jag gick i högstadiet samlade jag tidningsurklipp i pärmar. Jag begriper mig inte på mig själv som tonåring! Pärmarna är fulla av:

”Snart är det dags – det svenska fotbollslandslaget spelar i morgon mot Brasilien. Ronnie Hellström sliter hårt för att kunna hålla nollan.”
”Den 192 cm långe värmlänningen Ralf Edström vet inte om han ska spela i kedjan.”
”Ronnie Peterson skrev nytt kontrakt!”
”Annette Tånnander deppar inte trots att hon var chanslös på 1,83 cm.”
”Tommy Sandlin är nöjd med 2-2 mot Finland.”
”McEnroe är den nye tenniskungen.”

Borg, Stenmark och Frank Andersson i all ära – men varför har jag klippt ut hockeytabeller och en lista på skadeläget i det argentiska fotbollslandslaget? Och detta?
Här tänkte de att man skulle fylla i ... och nej, det gjorde jag inte. Oftast var vi ju i skolan – ni vet det där som alla numera berättar om, när alla lektioner avbröts och en tv rullades in. Men det var verkligen så. Min bästis hade likadana kläder som Ingemar och hennes mamma stickade en Stenmarksmössa.
Lill-Babs pussar Stenmark, Stenmark som ju verkligen gillar sådana här jippon.
Men det här var kul – Tecknar-Anders ritade och skrev. Jag klippte ut allt han gjorde. Ibland fick kåsören Gits åka med till OS och skriva. Det var roligare på sportsidorna förr, det fanns faktiskt artiklar att läsa även för dem som inte brydde sig om själva tävlingsmomenten. Kanske var det det som gjorde att jag blev en idrottsnörd; jag läste, skrattade och lärde mig – och blev fast i sportträsket. Och måste därför göra plats i huvudet och slänga ut till exempel allt lokalsinne genom ena örat.
(Alla urklipp är från NorrbottensKuriren, DN och SvD 1979 och 1980.)

Annons för NK

Detta är annonsen från 17 mars.

Detta är annonsen från 18 mars.

(Och detta är ett känt bloggtrick: man lägger utan särskilt många ord ut några bilder och låter reflekterarna få fritt spel[rum] i kommentatorsfälten. Men senare idag ska jag skriva något om Ingemar Stenmark.)

Facit till Ojulkalendern 17 mars 2006

För att få läsa den spännande upplösningen till dagens hemlisbloggare, måste man bege sig till det gamla dammiga Julkalenderplejset.

Ojulkalendern den 17 mars 2006

Hemlisbloggaren kan inte hålla sig undan!

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och ... eller ... innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna.

Alltså: vem i hela friden är detta?

— Jag vill vara självständig, hade hon sagt. Jag har fått nog av att vara beroende av en karls godtycke. Här, läs!
– Ett brev, utbrast han och drog häftigt efter andan.

Hon lyssnade med återhållen andedräkt då han började läsa upp brevet. En signal från telefonen avbröt honom. Ett par starka billyktor dök upp ur mörkret i fönstret. De väntade i tysthet. Lyktorna återvände efter vad som kändes som en evighet.Hon såg dem inte. Hon hade redan överväldigats av sömnen.

– Hör du, du, sa han efter läsningen, och hans blå ögon flammade av beslutsamhet. När jag har föresatt mig någonting så genomför jag det.

I samma ögonblick ringde det på dörren. Hon satte sig yrvaket upp.

— Ett ögonblick, sa hon lågt och vacklade till där hon satt. Sedan satt hon orörlig och bara stirrade på fotografiet av den lilla flickan. Hon flåsade en aning, men det älskvärda leendet lämnade inte hennes läppar. Plötsligt visste hon vad som måste göras! Hon rusade upp i sitt sovrum och började hastigt klä om sig. Då hon såg sin bild i spegeln blev hon rädd. Det var en främling hon såg. Plötsligt kom hon att tänka på att hon kunde stöta på barnet någonstans i staden, och ångesten slog sina klor i henne. Telefonen ringde. Åh! Gud! Hon drog häftigt efter andan. Hon såg skräckslagen på sin spegelbild när han kom in i rummet.

– Vad är det egentligen med dig i dag? frågade han. Men då han såg hennes skälvande läppar drog han henne intill sig. Du måste försöka pigga upp dig, sa han.

Hon stirrade mållös på honom. Nu verkade hon alldeles lugn igen; endast en skälvning i rösten förrådde att hon fortfarande var starkt upprörd. Telefonen ringde åter. Han strök henne ömt över pannan. Skälvande av nervositet tog hon sin väska och kappa och sprang ned till vardagsrummet. Hon kände strax att hans händer tog om henne. Hans mun kom närmare. Hennes armar gled upp om hans axlar. Hon fick en känsla av att hon sögs in i en malström — en vild, berusande malström! Och hon lät sig blint föras med.

De kysser varandra, rusigt lidelsefulla. Då de äntligen skiljs, står månen lågt på sommarnattshimlen. De ser in i varandras ögon och lyssnar andäktigt till spovens klagande skri på andra sidan mossen. Och allt försvinner omkring dem.

Ungefär samtidigt satt ett litet barn och lekte i en vacker, idyllisk trakt. Det var hon – en levnadsglad nioåring med långt, blont hår, som fladdrade för vinden.

I detsamma ringde telefonen. Han slet till sig luren.

Facit kommer runt midnatt, natten till lördag som vanligt!

Jag är Stålmannen

kryptonit, (av grek. krypto´s ’dold’), icke-terrestiellt och sällsynt mineral, bildat i lågtemperatur–hydrotermala oxidationszoner i koldioxidatmosfär. Mineralet förekommer i tre kända modifikationer, vilka okulärt lätt kan särskiljas. Kryptonit kan i sällsynta fall ge muskelförsvagningar, synrubbningar och mental osäkerhet och kan leda till stora tragedier om den inte i tid tas bort från Lottens närhet.

Ibland stöter jag på mänsklig kryptonit. Jag tappar kraft och tankeförmåga, jag kan inte prestera eller skapa och faller ihop i en ömklig liten hög utan självförtroende. De dyker inte upp ofta, men om jag ser tillbaka finns det tre–fyra kryptonitpersoner i mitt liv. En av dem var en klasskompis, en annan var en universitetslärare. Man skulle lika gärna kunna kalla det personkemi – men jag föredrar kryptonittanken. Det är som att vara allergisk, förutom att medicin inte lindrar.

Det enda som hjälper är avstånd, har jag insett. Jag kapar förtöjningar, fryser in mig själv i ett blyomslutet isblock eller kastar ut Lex Luthor och hans gröna stenar långt ut i rymden. Plötsligt återkommer kraft och intellekt, fantasi och fnitter. Det underliga är att kryptoniten inte märker något; Lex Luthor bara rycker på axlarna och saknar mig inte det minsta!

Snögrottor

Plötsligt censurerade någon min blogg. Allt blev bara snövitt. Detta tema kan man ju spinna på, tänkte jag, och presenterar därför: Snögrottan anno 2006.



När jag var liten bygggde vi snögrottor i varenda vägkrök, men här i Sörmland brukar snön ju inte ligga längre än att man glatt kan halka på isfläcken där snön nyss låg. I Luleå sov vi till och med över inne i grottorna på renskinn och i dunsovsäck. Mina första och förklarligtvis enda cigaretter (Minden) provades i en snögrotta. Om man häller vatten ovanpå, fryser hela grottans utsida till ett stenhårt skal som plogbilarna inte rår på.



När vi i sommar svettas och klagar på den ihållande värmen, eller när vi nästa vinter stönar och stånkar på grund av snömodden som fräter hål i bilar och själar, kan tanken på årets snögrottor vara en tröst. Snögrottor is the real thing.

Pengar

Jag satt en gång ganska nära en trasig missbrukarkille på Sergels Torg i Stockholm. Han var ihopkrupen på den där trappan med långa trappsteg och stack sin såriga, smutsiga hand i jackans innerficka. ”Huuu, nu tar han fram en pistol”, tänkte jag, men satt kvar och stirrade istället för att slänga mig i en skyttegrav. Han tog inte fram något, utan krafsade istället på något som hade fastnat i tumvecket.

Och så stack han ner sin hand igen – och plockade fram en rejäl bunte hundralappar. De var så många att han hade problem att greppa om dem med handen. Och så började han bläddra, sortera och vända på sedlarna.

Vad hade hänt om jag hade gått fram och helt sonika tagit alla pengarna? Och sedan slängt mig i en skyttegrav förstås. Den här killens pengar tänker jag på ibland när de pengar som vi inte har saknas mer än vanligt. Bästisgrannen har precis fått sin första offert på saneringen av husmöglet och de farliga ångornas utsugning: 460 000 kr. Olle och jag måste måla vårt än så länge randiga hus för åtskilliga tusenlappar. Vad göra?

Lösningen är förstås att jag omedelbart måste köpa nya basketskor. Med smärtande hälsenor kan inga nya pengar förtjänas och inga problem lösas. Den där hundralappsbunten måste jag sluta sukta efter; med nya skor kommer mina hälsenor att börja funka igen och hälsenorna har ju nervtrådar som leder rakt upp i hjärnbarken, där pengacentrum sitter.

Telefonkatalogen, ju

Ni vet ”jag-fick-gå-i-flera-timmar-per-dag-till-skolan-med-halm-i-skorna”? Ni vet artonhundrafrösihjäl ungefär? På detta finns två reaktioner:

1) Det var synd om mig, så ska mina egna barn minsann inte ha det!
2) Klarade jag det, så klarar ni det. Fortsätt gå!

Jag har några sådana här idéer som stökar till livet för di små. Det mest irriterande med min egen uppväxt är den bedrövliga skolan och de enorma allmänbildningshål jag sedan dess har försökt fylla igen. Därför är jag riktigt besvärlig när det gäller kunskap. ”Gå och slå upp i NE!” tjoar jag ständigt. I morse kom åttaåringen med telefonkatalogen under armen.

– Vad är detta, mamma?
– Menar du telefonkatalogen?
– Ja ... Är det en katalog med telefoner?
– Det är en katalog med telefonnu... hm, har du aldrig sett den förut?
– Näe! Vad kul! Är vi med? ”Teletjänster” – är det vi?
– Nej, privatpersone... har du aldrig sett när vi slå...
– Kolla! Bergman, Magnus! Är det vi?
– Näe ... där, kolla. Där är vi: Lotten & Olle. Och där: Olle & Lotten.
– Coolt. Två gånger. Dom har tagit Eniro och satt allt i en katalog. Det ska jag berätta i skolan.

Allmänbildningshål, någon?

Att sätta bo

(Stressa inte. Läs i lugn och ro. Det är sådär många bokstäver idag igen.)

Jag har här hemma en liten nätt bok på 120 sidor. Den heter ”Sätta bo” (skriven av Kerstin Henrikson-Abelin 1962) . Den köpte min mamma och pappa tio månader innan jag föddes, alltså strax innan de gifte sig. (Ja, så funkade det förr i tiden, de gifte sig 3 maj och jag föddes året efter den 2 februari.) Baksidestexten lyder:

”Sätta bo behandlar praktiskt taget allt om bosättningen: olika sparformer och lånevägar, varukunskap grundad på konsumentundersökningar, möblering och heminredning, kvalitet och funktion hos möbler, mattor, gardiner, armatur, linne, porslin, köksredskap. Den lär också ut en del om olika färgsättningar och om inte alltid så lätta detaljer, som att skruva i vägg.”

På 120 sidor! Idag kvävs det ju 120 sidor bara för att beskriva hur brunt passar med lila eller 120 sidor enbart för att lista olika sätt att låna fem miljoner till en möglig låda i utkanten av Stockholm! På 120 sidor kan man lätt fylla ämnet ”så döljer du sladdhärvorna” idag.

Nej, jag kommer inte att skriva att ”det var bättre förr” – för allt var inte bättre förr. Internet var ju till exempel väldigt sopigt förr. Slalomskidorna var inget vidare heller. Men ibland kan jag längta till att få vara vuxen då istället för nu. Då behövde man ju karotter och smörbyttor.

I bildtexten till bilden med porslinet står ”tallrikar, koppar, glas och bestick kostar ca 30 kronor per person”. Hupp, det kan man lätt få för 30 kronor även idag.



”Till en enrumslägenhet kan det vara frestande att köpa en dubbelbäddsoffa, men på lång sikt är det avgjort klokast att undvika den nödlösningen och från början köpa rejäla sängar. Det blir också billigare.”

Ni ser här på sängbilden de ”rejäla sängarna”, va? Hästens har tänkt helt fel.

Jag har inrett ett gästrum med dubbelsäng och egna morgonrockar (de är hiskeliga i aprikos och turkos med jätteaxelvaddar från 80-talet för att gästerna ska fnissas åt vid frukosten), men läser i den lilla boken att ”uppblåsbara gummimadrasser är ett annat sätt att ordna för tillfälliga nattgäster”. Jojo, mina tillfälliga nattgäster hade hurrat av glädje inför en natt på uppblåsbar gummimadrass. Vi har helt enkelt höjt våra komfortkrav, det har vi.

Av denna köksbild tog mamma och pappa helt klart intryck. Vi hade Lilla Ålandstolar, vi hade kökssoffa, vi hade teakbord, smörbytta, smörkniv av trä (var de av en?) samt tygtabletter och bröd som man skar själv med en s.k. brödkniv.

Inför den stora invasionen av bästisgrannen med familj (som alltså ska bo hos oss i tre månader när deras hus byggs om), funderar jag på att anamma denna stil. Fast pelargoner vägrar jag att ha i fönstren, de luktar illa. Och gummimadrasser behövs ju inte, gästerna kan väl få ligga på liggunderlag. Vad tror ni?

Jag lovar att baka hembakt bröd och att laga samla mina ting till en skön enhet och att enbart snyta mig i tygnäsdukar med monogram på och ha överkasten i svala milda färger som ger en lugn och rofylld stämning.

Ting? Näsdukar? Överkast? Ischiannamej, I've got a long way to go.

En treåring kollar på Melodifestivalen

Det gick ju så bra förra veckan. Jag låter treåringen recensera igen!

1. Roger Pontare
– Ji jill rock jo! (We will rock you, hans favoritlåt.) Han har vaknat nu. Dom lagar mat på golvet. Det var stora mössor på pinnarna.

2. Laila Adéle
– Är hon en liten farbror?

3. Günter & The Sunshine Girls
– Dom har vantar på sej. Är han väldigt arg?

4. Sandra Dahlberg
– Hon har en egen moppe. Dom har också vantar.

5. Evan
– Han har egna soldater. Pfiong! Pao! Pschiooo! (Försvinner bort, skjutandes.)

6. Rednex
– Min gitarr är inte så stor som hans. Inte pappas heller.

7. Björn Kjellman
– Han har en mössa som mamma! Är det en mössa? Nej. Nu tappade han den.

8. Carola
– Jag tycker inte om att det blåser.

Förfadern i kakelugnen

Inspirerad av gårdagens stickspår i reflektionerna – om Mårran – ska jag berätta hur jag och broder Jakob skaffade oss makt över lillasyster Fia.

Mumintrollen har visats på scen och tv i hundra olika versioner. Den i Japan tecknade, som visas sedan 10-15 år, är alledeles lysande i jämförelse med det skräp som vi fick se när vi var små. En version skapades för tv 1973. Då stoppade de in mimartister i kostymerna, men lät skådespelare läsa replikerna. Jag tyckte om Too-Ticki, men blev förvirrad av att det var Börje Ahlstedt som var Mumintrollet eftersom han ju samtidigt var Barbapapas röst.

Men den allra, allra värsta versionen gjordes 1969. Då var Fia inte ens född, så den måste ha visats i repris runt 1973–75. (Fia föddes 1971.) Ni som minns: visst var detta värre än alla Staffan Westerbergs yllestrumpor och Storpotäter?

Så här var det. I Mumindalen går livet sin gilla gång. Mumintrollen tofflar omkring, Rådd-djuret sorterar sina knappar ... jag tror att de även gick i ide ett tag. Plötsligt dyker Kungen upp, spelad av en snorig Gösta Ekman. Han har drabbats av hösnuva eftersom Mumintrollen har fullt med hö i sina huvuden, vilket han ser från sitt slott med hjälp av en kikare. Så kan man ju inte ha det, och på 1970-talet var en kung lika illa som sedermera en rysk spion eller en skum arab, och det skulle minsann de tv-tittande små barnen få känna på.

Kungen beordrar alltså Mumintrollen att ta av sig huvudena. Det gör de. Ett tag går de omkring med huvudet under armen, sedan lägger de det ifrån sig. Lasse Pöysti är Mumintrollet, och han är förstås svettig i hårfästet när han äntligen får av sig huvudet. Alla barnen skriker:

– Neeeeeeej! Ta inte av huvudet!

I alla fall hemma hos oss. Men inte Fia. Hon blir istället livrädd för det lilla monstret som bor i kakelugnen, som vi nästan inte ens får se. Broder Jakob och jag utnyttjar tillfället och påpekar för Fia att Förfadern bor i elskåpet längst ner på Midsommarvägen på Björkskatan i Luleå. Om hon inte gör som vi säger (till exempel hämtar saker åt oss), lovar vi att hämta Förfadern.

Det här är helt förfärligt. Barn är bra elaka. Men ... vuxna är banne mig inte mycket bättre: att ta av Mumintrollens huvuden! Snacka om att bryta en illusion.
Här har vi nu underverket! Det är den reflekterande Cruellas pappa, som har skannat in bilden. Här ses Muminmamma Birgitta Ulfsson (som också var berättarröst), Muminpappa Nils Brandt med svansen nonchalant slängd över axeln, Kungen Gösta Ekman och Mumintrollet självt: Lasse Pöysti. Nils Brandt och Gösta Ekman spelade sedan tillsammans i Jönssonligan, medan Pöysti blev chef på Dramaten (samtidigt som jag pryade där). På knä bakom apparaten syns Rådd-Djuret och tilll vänster syns Lilla Mys snygga känga. Vad de brygger minns jag inte, men det ser olagligt ut.

Gårdagen finns nästan inte

– Host.
– Gomorron, hur mår du? Oj, du har ju feber.
– Zzzzz.

– Klockan är tio, du måste ju ställa in föreläsningen.
– Vhhahh?
– Jag hämtar Alvedon.
– Zzzzzz.

– Lotten, här är en Ipren.
– Igen?
– Klockan är tre.
– Zzzzzz.

– Lotten, vi tänkte äta nu.
– Uhhuhh.
– Vill du ha något annat än en Treo?
– Zzzzzz.

– Godnatt, sov gott!
– Zzzzz.

Likt Guldlock vandrade jag tydligen omkring och bäddade ner mig i en fräsch säng när jag hade svettats ner en annan. ”Vem har legat i min säng” och ”vem har blött ner min kudde” blandades med förtjusta fnitter som ”haha, jag har hittat en mamma”.

Idag är en annan dag. Endast ett av barnen är feberfritt och Olle har en snorfabrik i näsan. Tur att vi inte lever på medeltiden, för då hade någon målat någonting på vår ytterdörr nu.

Ring, ring

När Alexander Graham Bell den 14 februari 1876 sökte patent för en mojäng som kunde skicka över ljud med hjälp av elektrisk ström, anade han inte vilket trassel han ställde till med. För mig. Nu pratar jag inte om det mentala hindret (jag gillar varken att ringa upp eller att svara i telefon).

Det är den där förbaskade valfriheten! Jag borde inte vara myndig!

Vi har betalat Telia, Tele 2, Glocalnet, Comviq, Vodafone och Halebop samtidigt. Jooo ... jag fick gräddbollar om jag skrev på ett avtal med någon och jag fick en rabattcheck hos någon annan samtidigt som Olle abonnerade på superflashig ADSL hos en tredje och fick gratis mobiltelefonsamtal hos en fjärde och Telia/Flextronics vill bara inte släppa greppet om oss och ingen vet riktigt var huvudabonnemanget ligger längre och dessutom funkar våra telefonsladdar inte som vanliga telefonsladdar eftersom de för fem år sedan drogs om av en Nisse som verkligen hette Nisse men som inte var riktigt … kompetent, to say the least.

Andas.

Vårt internet som alltid har varit snabbast och mest imponerande i grannskapet, klev plötsligt omkring som vore det doppat i tjära och rullat i fjädrar. Alla supportinstanser sade:

– Visst, vi kommer och fixar allt som ett skott om två veckor för bara 925 kr inklusive moms!

Nu ska vi rensa upp i telefonträsket. Men alla har jättelånga uppsägningstider. Alla krånglar. Ja, jag vet, det är vårt eget fel, men nu stundar nya tider. När vi häromdagen hade bytt allt och fått ny leverantör, funkade ingenting. Favorit i repris:

– Visst, vi kommer och fixar allt som ett skott om två veckor för bara 925 kr inklusive moms!

Civ. ing. Olle Bergman läste då i Wikipedia att det var viktigt med en lila sladd och en ljusblå sladd och att det inte fick fattas två viktiga koppartrådar i telefonjacket. Allt saknades överallt. Olle fixade. Internet är numera snabbt som en ödla i en stekpanna. Swoooosch.

Men mejlen funkar inte.

Jag, som lever, äter, sover och andas min mejl, är med andra ord amputerad. I Glocalnets instruktioner står ”det kan ta några minuter innan mejlen börjar funka”. Men supporten skrattade rått.

– Står det ”några minuter”? Hahahaaa, det kan ta upp till 24 timmar! Ring i morgon!

Andas.

Stackars lille Olle

Han sitter där alldeles ensam och får inga kommentarer ... vilket i och för sig är rätt bra, för då hinner han städa, skura, tvätta och feja mer. Att hans roliga bok är på rea här och där är upplyftande, men kommer inte att inbringa några större inkomster till hushållet.

(Ja, jag är mutad. Men boken är alldeles lysande.)

Bästisgrannen

Jag och Bästisgrannen träffades när vi var 12 år. Vi gick i samma klass, valde samma gymnasielinje, gick samtidigt på High School i USA (fast hon i Iowa blev ”promqueen” och hade pojkvän, medan jag i Dallas bara hade håriga ben och blev kallad ”the Swedish n*ggerlover” [där *=i, man får inte skriva sådana ord för då får sökmotorerna spunk] och hon trivdes och jag från dag 1 räknade ut hur många dagar jag var tvungen att bo kvar).

Efter gymnasiet flyttade vi ihop i ett minikollektiv med en tredje tjej på Söder i Stockholm. Efter endast ett halvår var vi så osams att vi inte talade med varandra på två år. Sedan blev vi kompisar igen, men hördes bara av till födelsedagar och bröllop och barnafödslar. Plötsligt, år 2000, bodde vi grannar i en mellansvensk stad som ingen av oss hade någon som helst anknytning till. Nu är vi så tajta att om den ena familjens bil är borta, ringer den kvarvarande familjen och säger ”Va, vart har ni åkt utan oss?”.

Nu i vår sker det onämnbara. Hennes hus möglar, ruttnar, sänder ut livsfarliga ångor och måste totalsaneras och plastas in för en miljard kronor som banken vill ha triljoner i ränta för. Hon, hennes man och två barn måste flytta hem till oss. I tre månader.

Vad gör man nu? Leker man korridorkök? Letar upp instruktionsböcker från flower power-eran?

Nejdå. Vi får helt enkelt sätta på tvättmaskinen med större frekvens, banka upp ännu fler krokar i hallen, städa ur kylskåpet och köpa vin oftare.

Uppdatering: Kom just på att jag måste tacka försynen. Bloggvirke kommer ju att serveras på silverbricka varje dag under dessa tre månader. Tack.

Hur var det här då?

Jodå.

God morgon, pojkar och flickor. Eufemism, som vi ska tala om idag, är en ”förskönande eller beslöjande omskrivning”.

Om jag till exempel skulle vilja berätta vad jag gjorde i natt, skulle jag kunna säga att det var en lång resa, fastän vi bara rörde oss mellan sängen och toan. Jag skulle också kunna säga att några av oss kände oss lite opassliga. Sedan skulle jag kunna måla upp vackra vyer av vattenfall, störtfloder, sommarregn och associera till den goda maträtten som förr intogs på torsdagar till punch.

Eller så kan jag försöka uttrycka mig som andra kanske skulle ha gjort, i en pastisch. Det är ett accepterat konstgrepp när man härmar någon annan. Det är inte en imitation, och man (alltså jag) gör det inte för att vara elak. Mer som en blinkning, ett lyftande av hatt, ett hommage à.
________________________________________

Ulk!
Well.
Här har det inte sovits.
Här har det hänt andra saker.
Hello, toalett.
Good bye lakan.

(Sandra)

________________________________________

Eller ...

________________________________________

I sängen kl 02.23
Jag märker hur hela kroppen reagerar. Jag vet varför. Jag ogillar känslan trots att den är stark och uppenbar. Jag vägrar tro på den. Jag håller för munnen. Skulle vilja veta varför detta sker gång på gång. Skräcken jag känner inför maginnehållets återkomst fyller mig av tankar på samhället, och den oundvikliga globaliseringen. Allt är på väg. Sovrummets väggar blir allt mer transparenta. Oförmågan att inse det nödvändiga nästasteget av sjukdomsförloppet, utvecklingen, den oundvikliga fasen av hulkning. Oförmågan att se rätt på dörr, trots att toalettskylten talar sitt tydliga språk. Det hela resulterar i kräkkaskader i garderoben och absurda tankar av typen att: jag borde ta mig samman, eller: den där rocken kan jag aldrig mer använda. Som resulterar i en bekymrad och oförstående blick, inför det som upplevs som ett stort mysterium: Varför kräks jag över huvud taget?

(Sigge Eklund)

________________________________________

Eller ...

________________________________________

Googles kristallkula
Äntligen får jag svar på mina frågor om strategiska livsval.

(Ett liv i exil, Silverfisken)

________________________________________


Såja. Fast jag tror nog att jag gör det på mitt eget sätt istället.

En treåring ser på Melodifestivalen

Jag är sjuk.Därför får treåringen gästblogga. Jag slipper tänka och hitta på själv, jättepraktiskt.

1. BWO
– Var är tjejerna? Är det en tjej? Där är ju tjejerna. Dom är fina. Den andra gubben är gammal.
2. Jessica Folcker
– Hon har en bh precis som du, mamma.
Patrik Kristiansson hoppar höjd.
– Han trillade och dog. Såhär uäääh. Då kommer polismannen.
3. Gregor
– Dom dansar. Han har coolt hår. Oj han kan ju brinna upp nu.
4. Jessica Andersson
– Där kommer tjejen. Men hon ville inte ha byxor.
5. The Poodles
– Den killen hade konstigt hår. Men han skulle sjunga. Han skulle klippa hennes hår. Det var en cool musik.
6. Elysion
– Ååååå vad heter hon som sitter så fint på gungan? Nej, vem tog bort gungan?
7. Patrik Isaksson
– Han gör musik. Oj, nu kom en annan musik. Oj, nu är han inte ensam längre. Oj, han har kompisar!
8. Kayo
– Det var en gammal flicka.
Waterloo i valsversion
– Alla bara rapar. Var är dom som sjungde?

Ojulkalenden med sin hemlisbloggare

Ojulkalendern trivs här på www.lotten.se. Dags att gissa! Våga er på en gissning även om ni bara får fram ”det känns lite som ...”.

Jag skriver alltså här (med röda bokstäver) som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och ... eller ... innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna (se i högermarginalen).

Kom igen nu, vem är detta?

Jag är säker på att valpen skulle ha kunnat lära sig att inte skita på järnkaminen. Det är nånting sjukt med alla som tar bort det man har. Han satte sig på tidningshögen och liksom inte jämrade sig högt. Från valpens ögon droppade var. Jag försökte öppna ögonen, och lyckades. Fåglarna hade hunnit före mig, ögonen var uthackade.

Alltså.

Jag gick över åsen ner mot stranden. Jag måste besinna mig. Man måste alltid besinna sig.

Mamma var inte en som klappade eller strök på nån i onödan. Hon höll godisbiten tätt intill min mun. Hon tog inte bort sin hand, väntade bara. Jag ska alltid minnas det. Jag kommer ihåg hur hon såg ut. Och till sist förstod jag vad jag skulle göra: jag skilde på mina läppar, och med den yttersta spetsen av tungan rörde jag vid godisbitens sträva brottyta.

Ingen storm längre. Når det var storm flög duvorna långsamt förbi mitt fönster, drivna bakåt av vinden, såg på mig med sina små vemodiga leenden, viskade nästan ljudlöst.

Minns du oss, sa de. Vi försöker än, har inte gett upp. Så fördes de bakåt av stormen, men flög.

Nu andas havet.

Så kanske döden blir till sist: inte den som kommer i livet, utan den till sist. Som när mamma byter lakan och det känns torrt och varmt igen, fåglarna sover, snöljuset värmer, och jag kan somna.

Facit kommer inte runt midnatt som vanligt, utan någon gång under lördagen!

Dälvvemuobta

Jag (norrlänning från början) gillar vintern, särskilt när det är mycket snö. Det ska vara kallt och man ska helst känna hur det klistrar av is inne i näsborrarna. Nu snöar det igen, och jag bara tänker ”coolt, vilken himla fin vinter det har varit!”. Olle (för alltid skåning) ryar, suckar och stönar om vartannat och verkar tro att det är SMHI:s fel alltihop.

I ”Snö – en renskötare berättar” av Yngve Ryd (2001), kan vi lära oss lite nyttigheter:

muohta: snö
njähtso: blöt snö
ridne: snö i träden
iebla: genomblöt snö om våren
yålkkå: trampad, hård och slät snö
sänásj: gammal grov lös snö, rinner som grovsalt
vahtsa: litegrann nysnö
ippås: orörd mjuk snö
biera: riktigt tunn snö på marken

Men nu vet jag vad som gäller: dälvvemuobta, alltså vintersnö.

”Med det ordet menas att nu räcker det, nu vill vi inte ha mer snö – det här är nog för i vinter. Men nästan alltid kommer det mer.”

Så nu har Olle och ni andra ett namn på vad det är som sker utomhus: dälvvemuobta. Själv tycker jag att samiska påminner om word verification.

De hemska tredje- och fjärdedagarna

Det sägs att en av deltagarna i Melodifestivalen nu på lördag födde barn i tisdags.

(Jag räknar tyst för mig själv ”ti-on-to-fre-lö ... ojoj”.)

Min man har en isländsk kompis, vars farmor födde sitt tionde barn som man snyter ut en liten kråka – och sedan gick ut på fältet och jobbade.

Jag har för det mesta fött barn utan särskilt stora åthävor. Den femte var lättast, grusgången var ju krattad i förväg. Någon kom för snabbt och en fastnade på tvären, men jag ska inte klaga.

Fast sedan kommer de hemska, förskräckliga, fruktansvärda, rysliga, ohyggliga, förfärande, och förfärliga tredje- och fjärdedagarna.

Brösten är stora och stenhårda som meloner och sitter uppe vid hakan. Jag blöder floder och måste ha elefantbindor. Magen är som en jätte-slajm och bebisen skriker och skriker eftersom den inte kan få grepp om de där mjölkspenarna som nyss var så mjuka och trevliga. En och annan tår fälls under dessa dagar. Och det är inte vackra tårar som syns lite i ögonvrån och sedan i lugn och ro trillar nerför kinden, nej. Det är ”gnugga-knogarna-ner-i-pupillen-gråt”.

Men det är väl bara jag, som vanligt.

Idag för 20 år sedan, del 3

Vi vaknade den 1 mars 1986, Olle och jag, i mitt urtrista korridorrum på Hallands Nation i Lund. (Det var inte Hallands fel att rummet var tråkigt.) Olle skulle tenta, jag skulle tenta. Vi gäspade oss till korridorköket och åt fil, flingor och källarfranskor med massa pålägg, för det gjorde vi alltid. Någon hade varit där före oss, för Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod med krigsstilsrubrik att landets statsminister hade blivit mördad.

Men detta såg inte jag. Inte Olle heller.

Kunde inte hitta min sparade SDS, men tydligen köpte jag denna dag Expressen och Kvällsposten, som på den tiden var två olika tidningar. Ni anar inte vad jag har för underliga saker i mina skattgömmor.


Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Gäspade igen.

I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna, mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att tugga på naglarna och tänka på försvunna suddgummin.

Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.

– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.

Och det är nu min omognad framträder. Jag var förstås förvånad, men inte särskilt bekymrad. Jag tänkte mer på tentan och visdomstanden som jag drog ut dagen innan. Och så tänkte jag på Jannes hund. Janne, som gick i min klass i högstadiet. Hans hund började yla så fort Palme talade i tv. Nu slapp han yla, tänkte jag. Vad betydde detta för Sverige? Vad betydde detta för framtiden? Hur kände sig Palmes barn – och fru? Nä, det tänkte jag inte på. Jag tänkte på en ylande hund.

Tentan klarade jag, livet gick vidare och bara ett par veckor senare grät jag ögonen ur mig för att jag inte skulle få vara med på scen i revyn under Lundakarnevalen. Jag grät och grät och grät. Se det, det var en riktig sorg. För mig.

När Anna Lindh mördades, var jag äldre och klokare. Jag ställde de rätta frågorna, jag deltog på ett vuxet, sansat sätt och jag bekymrade mig för hennes små barn och lyssnade på de stora världsledarnas beröm. Men Palme? Nej, jag är fortfarande på min 1986-års-nivå och tänker på Jannes ylande hund.

Efter att ha läst de senaste dagarnas artiklar, är det slående hur många gånger de tar fram två särdrag som ger Olof Palme en extra dimension som världsledare.

1) Han körde omkring i en ”skruttig, gammal Saab”.
2) Han gick omkring i malätna, förfärliga gamla kostymer tills hans kolleger fick ”släpa honom till ekipering”.

Det är ingen, ingen, som tycker att jag är en förträfflig människa för att jag kör omkring i en skruttig, gammal Volvo (från 1986, ja) och har på mig helt fel kläder.

Så! Nu! Plats för era minnen!

Idag för 20 år sedan, del 2

Idag för 20 år sedan var det inte – som det är idag – Bloggtröjans dag. Alla som inte kom ihåg det måste bjuda kolleger och familj på pannkakstårta.

(Del 3 kommer senare.)