– Men var är marmeladen?

Tiden stannar. Klockorna likaså. Vi sex andra runt bordet stirrar på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Att köpa sju semlor kostar på, och att klämma en semla alldeles efter två portioner kvällsmat kan få nästan vem som helst lite trögtänkt.

Joodå. Den besvikna sexåringen hade förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.

Idag för 20 år sedan

För tjugo år sedan idag drog jag ut en visdomstand, vilket var fasligt dåligt planerat eftersom jag skulle tenta tre poäng engelsk grammatik dagen efter – lördagen den 1 mars, ja.

Tanden drogs ut av en väldigt snygg tandläkare, jag gick hem och somnade sittandes, dreglandes blod och klegg på en sedan den dagen aldrig mer använd grå tröja med inbyggda axelvaddar. Tentapluggandet var mest av sorten ”där borta ligger boken” och ”jag kan ingenting, det är ingen idé” samt ”kan man äta när man har en enorm krater längst in i munnen?”. Klockan 23.21 var jag sannolikt fortfarande vaken, men tv hade jag inte i mitt studentrum och korridor-tv hade vi inte.

Vad jag gjorde på morgonen den 1 mars, borde jag egentligen berätta om i morgon, den 1 mars. Så får det bli. Temat är kanske ”det är rätt skönt att inte vara 22 år”.

Så: kommer ni ihåg vad ni gjorde den 28 februari 1986? Inte den 1 mars, det gills inte.

Konsten att ironisera

Det sägs att barn inte förstår ironi förrän de blir uppåt tio år. Jag vet inte, men den allra enklaste formen har mina barn i alla fall hängt med på för fullt.

– Det var en stooooor sko! (Jag håller upp en pytteliten sko.)
– Näää, toookigt! (Det lilla barnet skrattar och fattar inte att jag med min ironiska sidomanöver fick koncentrationen att hamna på ett helt annat plan än ”jag vill inte har skor på mig uuuhuu”.)

Enligt vanliga definitioner, är ironi när man säger något tvärt om, meeeeeen: avsikten är att den som lyssnar ska förstå det.

Alltså: ironi som misstas för allvar är misslyckad ironi. Vad som dock brukar hända, är att den klantige som var ironisk blir förtörnad och säger ”vaffan, fattarunte att det är ironiii” och så känner sig helt fel person generad.

Ordet ironi kommer från grekiskans eiraneia, som betyder ’förställning' och är intressant nog närbesläktat med ordet för 'hycklare' (eiran).

Enligt NE kallas det ironi numera även när en författare har en åsikt, men i en text låter en berättare eller romanfigur framföra en helt annan. Ni vet ... när Guillou, Boije af Gennäs, Rydberg och för all del Brown måste skriva försvarstal eller motivera sina romanfigurers uttalanden. (Brown var så dum, så dum, som sa att det låg fakta bakom Da Vinci-koden. Om han bara hade sagt ”nä jag har hittat på allthopa ba”, så hade han sluppit skäll. Å andra sidan fick han ju uppmärksamhet, vilket kanske var det viktigaste?)

Det finns även ett par andra ironier:

Den romantiska ironin – när en författaren plötsligt vänder sig till läsaren och kommentererar vad h*n har skrivit. Detta gillar jag – som när serietecknare plötsligt bryter serieillusionen och påpekar att ”nä, det här fick inte plats i den här lilla serierutan”. Häpp!

Den sokratiska ironin – när man framställer sig som okunnig och låtsas vilja lära sig för att med list och (förmodligen) bildning sedan totalt nedgöra den man diskuterar med. Duktiga politiker kan använda sig av detta knep. Ärligt? Näeh. Effektivt? Jaa.

Den tragiska (eller dramatiska) ironin – när ett till synes enkelt uttalande ser ut att stämma, men i själva verket visar sig kunna tolkas på ett helt annat sätt. Eller om vi som åskådare vet vad som kommer att hända med karaktären, som är helt ovetande. Om man använder detta i en film, blir det en bra film. I alla fall om Spielberg får förstatjing. (Ett enkelt exempel: varje gång vi skriker ”öppna inte garderoben, det står en mördare där inne!”.) Det kan också vara lite enklare – lite som Emil i Lönneberga. Han ville väl, men det blev så fel.

Ding dong, det var dagens första lektion. Och vad ville jag säga? Jo, alla som vrålar ut sin ironi och slår sig för bröstet och säger ”haru ingen humor eller?” till dem som inte förstår, kanske skulle dämpa sig lite. Det är inne att vara snäll nu.

(Ser ni – och njuter ni lika mycket av det som jag – att jag helt korrekt har skrivit fyra skiljetecken i rad på ett ställe i denna text?)

En diamant i en dynghög

(Nej, jag stoppar inte fingrarna i öronen. Jag trycker in radiolurar i öronen för att följa hockeymatchen före föreställningen.)

Ur publikhavet, precis vid catwalken:
– Men … sa jag till min syster … den där tanten där borta ser ut som Anna-Lisa Ericson.
– Va? sa min syster.
– Men hon kan ju inte vara här. Och karln som sitter bredvid ser ut som Nattpappan!
– Vem? sa min syster.
– Och varför skulle dom vara här med … henne, Lena Söderblom? Näe. Jag ser fel.
– Ssssch. Nu börjar det, sa min syster.


Flashback:
I ett annat tidevarv var Broder Jakob förtjust i Jerry Williams. På väggen i hans pojkrum satt en recension av en konsert med denne rockare uppsatt – och rubriken var ”En diamant i en dynghög”.

Tillbaka till nutiden:
Jag var i kväll på Tyrol i Stockholm och såg Cabaret. Men maten var i alla fall god.

Nostalgi:
När skådespelarna i tre omgångar hade tagit emot publikens ovationer, kom Nattpappan Peter Schildt upp på scenen och berättade att huvudrollsinnehaverskan skulle få pris av Anna-Lisa Ericson (93 år), som stöttades upp på scenen av Lena Söderblom. Anna-Lisa stapplade, stannade upp, tittade ut mot oss åskådare, tog ett snabbt balettsteg och stapplade vidare. Jag fick än en gång anledning att visa upp mina busvisslingstalanger.

Diamanten
Peter Jöback. I’m, flabbergasted och ska aldrig mer någonsin säga att hans låt i Melodifestivalen 1990 inte var bra.

Men lite intellektuell är jag allt ändå

Tänkte bara ... kan ju inte ta åt mig äran för ordet ”bokstävlarna” här nedan.

Gunnar Ekelöf (1907–68) gav 1932 ut en diktsamling som hette Sent på jorden. Läs, njut och lär.

sonatform
denaturerad prosa

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler,
elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag
och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

vi börjar om

krossa bokstävlarna makadam och tänderna gäspar
vokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar
kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det.
vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han
hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop:
det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vindlingar som vansinnet i luften svindel, skrik och rop: han faller han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart
i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig
svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag
och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det

vi börjar om

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och
svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

Ingen hemlisbloggare i Ojulkalendern idag

Sjuka barn förvirrar sinnet, bokstävlarna hamnar fel och böckerna trillar omkull.

Jag – idag en dubbeljobbande gräsänka

Eftersom jag som vanligt var uppe för sent igår kväll (halv två, dumma, dumma människa!), var treåringens plötsliga fot i min tinning klockan halv sex i morse oönskad.

Jag vet inte varför foten placerades i tinningen och jag vet inte varför treåringen låg i min säng. Inte heller vet jag varför plogbilen skrrrrrapade gatorna rena för att sedan placera hela grannskapets avskrap framför vår brevlåda. (Jag är som bekant rädd för brevbärarnas ironi.)

Däremot förstår jag, även om det var förvånande, att vårt dagis under frukosten ringde och bad mig fortsätta hålla barnen hemma eftersom det på dagis gick galopperande magsjuka (raap) och till och med personalen (svälj) mådde illa.

Sedan följde under förmiddagen i tur och ordning: påklädning, tandborstning, tvätthängning, sagoläsning, avbruten skottning, fem arbetsrelaterade telefonsamtal (ja, jag jobbar fastän jag har sjuka barn hemma) och avslutande skottning. Plötsligt var det dags för lunchning, ihoprafsning av kläder och forsling av barn till barnvaktande bästisgrannen som har sportlov och inte är rädd för smitta. Detta följdes av den vilda jakten på nycklar, mobil, plånbok, böcker, OH-bilder, dator, skor (hur kan man förlägga sina skor?) och nycklarna igen.

Puh. Fast på tåget mot Örebro upptäckte jag att jag inte hade sminkat mig. Nu är det ju inte en stor katastrof för en naturlig skönh... nej, jag menar ju: för en som bara använder mascara (ni som inte har koll – det är det där man har på ögonfransarna) till vardags. Jag kände mig lite naken, men ryckte på axlarna – och upptäckte att jag även hade glömt att ta på mig bh. Nu är ju det inte en stor katastrof för en plattbrö... nej, jag menar ju: för en som inte är särskilt kurvig, men ännu lite naknare kände jag mig nog.

Iiih. Byter man i Arboga när man ska till Örebro? Biljetten ger ingen ledning. Tänk om jag sitter på fel tåg. Tänk om konduktören tror att jag är helt bakom flötet när jag frågar var jag ska byta. Jag vill inte skylta med min okunnighet. Nu kommer konduktören. Hjälp, lade jag i parkeringspengar?

– Ursäkta, när är vi framme i Arboga och går tåget mot Örebro därifrån?

Jag kom fram! Jag hittade till rätt föreläsningssal! Jag hade riktigt jädra kul! Jag hann äta en liten lufttorkad parmaskinka till förrätt med kursdeltagarna. Undrar vad de fick för huvudrätt.

På tåget hemåt roades jag av ett grälsjukt par: en mor med vuxen son. De hade precis fått reda på att sonen borde dra ut alla sina tänder eftersom han var amalgamförgiftad sedan födseln och allt var mammans fel som inte hade varit noggrannare med tandborstningen och tandläkaren hade minsann ”disputerat på amalgamförgiftningar”.

Hemma hade bästisgrannen klätt sjuklingarna i pyjamas och ca 30 % sov redan. Teet var varmt och diskmaskinen igångsatt. I kakelugnen brann fem onödiga sängben. Tack.

Men någon #€§%&§#€§%?&%° pappskalle har plogat fram ännu en snövall framför vår brevlåda. Prioriteringsordning:

1. Leka med datorn.
2. Kolla OS-sammandrag.
3. Skotta snö.

Några vinterminnen

När jag hade bott i tre år i Luleå utan att en enda gång ha hasat upp på Ormberget eller ens varit i närheten av Måttsundsbacken, fick jag nog av allt skid-tjat. Min farbror Sten Stenson i Älvsbyn lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor. I skinn. Läderpjuck. De slutade alldeles ovanför fotknölarna och var ohyggligt obekväma. Den tolvåriga lilla Lotten sa aj, oj och nej och ångrade sig, men plogade sig nerför backen i alla fall.

Jag föll i liften, jag åkte in i skogen, jag krockade med andra åkare, jag fick astma och ont i knäna. Matsäcken med limpmackor förstördes när termosen med varm choklad gick sönder. Men de tio liftbiljetterna åkte jag upp. Sedan dess har jag försökt åka slalom många gånger, men jag blir bara sjuk och skadad och på uruselt humör. Både i Åre och Dundret har jag varit med 40-gradig feber. Knäknastret går aldrig över.
(Bild ur NK:s Leksakskatalog från 1973.)

Hockey har jag däremot inte spelat, jag hade bara vita prinsess-skridskor med taggar. Vaktmästarn i ishallen hade koppärrig hy, kronisk ögoninflammation och skum i mungiporna, men bjöd oss småflickor på Fox-kolor. Vi fnittrade så där elakt som bara tjejer kan.

Vadan dessa associationer? Är jag månne imponerad av OS-deltagarna? Jaaa. Och – om sanningen ska fram – väldigt avundsjuk.

Man kan inte förstå allt

Strax utanför mataffären står en ungefär fyraårig kille och gråter. Jag har handlat nästan ingenting för 437 kronor och är sur. Var är killens föräldrar? Hörni, ta hand om …

– Maaaammaaa! Gå inte mamma!

Killen snorar och torkar tårar med blöt vante. (Ni minns känslan?). Jag går sakta mot bilen, vänder mig om. Var är den där mamman? Ska jag verkligen beh...

– Gå hem nu! Gå hem säger jag! ropar en tjej.

Ah, där står hon, ca 50 meter bort, på busshållplatsen. Hon röker och stampar bort kylan från fötterna. Hon skriker, killen skriker.

– Gå inte mamma!
– Gå hem! Gå hem!

Jag förstår inte varför han ska gå hem utan sin mamma, men det är inte det viktigaste.

– Kan jag hjälpa dig? ropar jag till mamman medan jag slänger in maten i bilen.
– Ja, han bor runt hörnet på 47 A! ropar hon tillbaka.

Ok, bra, det var ju konstruktivt. Jag går fram till killen, böjer mig ner på huk och säger:

– Hej, jag heter Lotten. Din mamma säger att du bor runt hörnet där, vill du att jag hjälper dig?
– Stick! Stick! Du ska inte vara här! Jag vill inte gå hem! Mammaaaaaaa!

Helt sund reaktion, klart att han inte ska ta hjälp av främmande människor.

– Gå hem!
– Vill du hålla min hand …?
– Stick! Mammmaaaaa!
– Gå hem!

Detta håller på ett tag. Killen slutar skrika. Han tycker innerligt illa om mig och börjar hulkande gå bort från affären. Jag står stilla. Mamman vinkar avvärjande till mig att allt är ok. Jag smyger lite runt hörnet, jodå, där går han mot 47 A.

Jag sätter mig i bilen, kör förbi busshållplatsen där mamman suger intensivt på cigaretten medan hon på väldigt litet avstånd lusläser tidtabellen med ryggen mot affären, mig och den gråtande sonen.

När jag tänker efter fick jag rätt mycket för mina 437 kronor. Och snart börjar ju hockeymatchen. Länge sedan jag vattnade blommorna. Hoppas barnen är friska i morgon. Vad ska vi äta ikväll då? Titta, där ligger ju Olles glasögon.

Skit. Ska jag åka och ringa på hos 47 A?

[schvejts]

Så spännande.

Ploff. (trill)
Tjoff. (gäsp)
Oj. (åh)
Hupp. (nämen)
Snurr. (snubbel)

Ja, nu får vi i alla fall möta Ssssssssvejtsch. Ssssssssväjtsch. Om jag nu ska stå ut med schlött taktikschpel, får Wikegård faktiskt för mina nervers skull uttala motståndarna i morgondagens mats rätt. Say after me: Schweiz uttalas med sssssschhhhhh först, ssssssssss sist.

Kladdblocket

Jag har en kompis som hela tiden får saker ur händerna. Det senaste ska göra oss alla rika och berömda: Kladdblocket, en samarbetsroman. Ni får vara med ni också!

Min kompis går i förväg och drar mig med sig. Jag känner mig ungefär som när man har skaffat ny tvättmaskin och inte vågar tvätta för att knapparna och vreden är obekanta och inte förrän någon vrålar "MEN TRYCK PÅ DEN RÖDA KNAPPEN FÖR TUSAN HAKAR!" vågar jag göra något.

Kolla själva! Vem vågar vara först? Och sprid gärna ryktet, det är idén värd. www.kladdblocket.se

Natten är dagens höjdpunkt

Jag läste hos Philip att han ville ha lite vila efter dagens vedermödor när barnen äntligen har somnat. Jag ställer mig nu upp och höjer ena näven i vädret och viskar – så att inte barnen vaknar:

– ... j-j-ja-a-a-a-a ....

Den andra näven tror jag att jag knyter i ena byxfickan, lite lagom sammanbitet. Nu startar jag ”De Svarta Nätternas Rätt till Vakenhet”. Vi ska kämpa för att försvara oss mot övergrepp från sömnrasister som påpekar att man bör släcka vid 22-tiden.. Vi medlemmar ska patrullera gatorna utrustade med nattmackor och tekoppar. Vi kan försöka att också organisera skiftarbetare, även om de inte kan accepteras som fullvärdiga medlemmar eftersom de inte är vakna frivilligt. Interna konflikter löser vi med våld. Kuddfajter.

Nu vet jag inte om Philip har samma behov som jag att vara vaken till efter midnatt, men så funkar jag: när barnen har somnat, fylls jag av obändig energi och livslust. Jag åker sprittande iväg till basketträning, jag letar efter långfilmer på tv och jag vill att alla OS och VM ska gå på fel sida av jordklotet så att det finns en legitim anledning till att vara vaken.

Upp till kamp! Låt oss nattugglor vara vakna! Rör inte mina svarta ringar under ögonen! Låt mig åldras i förtid! Vaddå gäspar? Äsch, det gör jag bara för att jag är så pigg.

Så här ska det grälas

Många grälar om pengar. Jag är av den åsikten att ska det grälas, ska det grälas om sådant som finns, så här grälar vi mest om stök och oordning. Aldrig om pengar.

Vi behöver nya garderober för de gamla har tatt slut. Då vill Olle rita upp och planera och fantisera, medan jag inte finner något som helst nöje i sådant innan det finns reella möjligheter – innan vi har skramlat fram pengarna. Garderober är hutlöst dyra; jag ska bygga dem själv, så det så. (Då får jag beröm och beundrande blickar.) Men jag vill inte planera nu, jag vill först ha en budget.

Då blir Olle Pedagogen med jättestort P. Han ritar upp ett flödesschema, skrynklar ihop det och muttrar, ritar sedan upp fyra separata ord på små lappar. De är Genomförande, Idé, Planering och Handlingsfrihet (alltså finansiering).

Lottens hjärna:
Handlingsfrihet – Idé – Planering – Genomförande.

Olles hjärna:
Idé – Planering –> Handlingsfrihet – Genomförande.

För han anser att i planeringsskedet skapas finansieringen. Så då grälar vi en stund om lapparnas inbördes ordning. Han är kvinnan, jag är mannen – och plötsligt inser jag att vi nästan grälar om pengar. Jag ger mig! Nu ska jag sätta mig och fantisera och ringa runt till brädgårdar och be om sekunda varor.

Sverige kräver svar!

Äntligen! Äntligen fick jag en anledning att skriva till OS-ombudsmannen!

Jag vill inte låta ekivok, men varför pillar de varandra på staven, skidåkarna?

Såg det häromdagen i sprinten också, Björn Lind touchade framförvarande åkares stav. Nyss gjorde någon det i en utförslöpa – när de kröp ihop och gled neråt. Ut med handen, klia lite på konkurrentens stav ... ta tillbaka handen och glida vidare ... hm. Är det liksom ”pillerill, här kommer jag!” kanske?

Ekivok, var ordet.

Å nu blir det en åsikt

Scen 1.
Linus Karlsson, Småboda, 31 år:

”Jag tänker ge upp min karriär och stanna hemma i ett par år med mina två små barn. Det är viktigt både för mig och för dem. Ångra mig? Nejdå, jag vet vad jag vill.”

Publikens jubel.

Scen 2.
Johanna Olsotter, Lillforsen, 30 år:

”Jag tänker säga upp mig och stanna hemma med mina två barn i några år, de är så små. Det känns helt rätt. Ångra mig? Nejdå, jag tror att jag vet vad jag vill.”

Publiken rynkar pannan och laddar för motargument.

Scen 3.
Deus ex machina.


(Nu är det upp till er läsare att fylla på. Vad menar jag?)

Facit till Ojulkalendern 17 februari 2006

Vi kör som vanligt facit på gamla Julkalenderplejset.

Ni som har vunnit kan mejla mig postadresser. Om man vill vara hemlig, kan man hitta på en bulvan eller en posterestantebrevlåda, det är jättespännande!

Ojulkalendern den 17 februari 2006

Vi kör en till under konstigt namn och på denna oju(v)liga blogg, väl?

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och ... eller ... innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna som är ett måste på Bloggtröjans dag den 1 mars.

Extrapris idag? Jahadå. Men jag vet inte riktigt vad som berättigar till extrapriset.

Alltså, vem är detta?

– Uff! Den store mannen slog till mig.
Jag tittade på den mindre mannen för att se om han också var ond.
— Du har varit tillsammans med dem — folket utan lag. Det är stor skam.
— Ja sedan — sedan gav de mig goda saker att äta, och sa att jag var deras blodsförvant, och att jag en dag skulle bli deras ledare, förklarade jag.
— De har ingen ledare. De ljuger som de alltid har gjort.
— De var mycket snälla och bad mig komma igen. De slår mig inte! Jag vill leka med dem igen.
— Hör på mig, sade den store mannen till mig, och hans röst lät som åskmuller en varm natt. Jag har lärt dig allt du kan – men jag har inte berättat om dem. De har ingen lag. De är utbölingar. De har inget eget språk utan använder stulna ord som de uppsnappar när de lyssnar. Deras levnadssätt är inte vårt. De har ingen ledare. De har inget minne. De skryter och tjattrar och låtsas att de är ett mäktigt folk som sysslar med stora företag, men om någon faller börjar de skratta och glömmer alltsammans. Vi som bor här har inget med dem att göra. Vi dricker inte som de dricker, vi går inte där de går, vi jagar inte där de jagar, dör inte där de dör. Det är förbjudet för oss att umgås med dem. Kom ihåg det.

Facit kommer runt midnatt som vanligt!

De, dem och dom

Subjekt och predikat, objektifiering plus ...öh ... kvamperfekt. Gäsp. Svampperfekt. Jag vill bo i en zzzvamp ...

Zzzzzz.

Strunt samma, enkelvarianten för dem som tvekar:

1. Tag en mening som är svår. (Jag träffade de? dem? i bastun på nyårsaftonen.)
2. Tänk mängdlära!

De är samma slags ord som jag, han och hon. Sätt en ring runt dessa ord, de bor ihop i ett kollektiv och äter linssoppa tillsammans.

Dem är samma slags ord som mig, honom och henne. Sätt en ring runt dessa ord, de bor i ett annat kollektiv och firar alternativ julafton ihop.

(Om Fredrik Lindström hade läst över min axel nu, hade han börjat berätta om hur dialekterna stökar till det och att det bl.a. i Skåne och Norrbotten är helt ok att säga ”Jag gav den åt han” fastän det i korrekt grammatisk mening ... eller en grammatiskt korrekt mening ... är fel.)

Nu kommer vi till det listiga!
3. Tag meningen som ska ha de eller dem. Testa om det passar bäst med jag/han/hon eller mig/honom/henne där det nu ska stå de eller dem. Om det låter bättre med han, ska det stå de. Om det låter bättre med honom, ska det stå dem.

Jag träffade han i bastun på nyårsaftonen. Nä hu.
Jag träffade honom i bastun på nyårsaftonen. Javisst, jättetrevligt.

Alltså ska det stå ”Jag träffade dem i bastun på nyårsaftonen.”

4. Tvekar du fortfarande? Skriv då dom; det är bättre att skriva dom än att välja fel på de och dem. Tycker jag.

Zzzzzzzzz? I så fall: de nakna karlar som jag träffade i bastun på nyårsaftonen 1982 ingick alla i det sovjetiska ishockeylandslaget. De hade väldigt ont i ljumskarna allihop.

Vad vill ni ha idag?

1. Vintips
2. Råd om hur man väljer mellan de och dem.
3. Tankar om sådant man hinner när Internet och mejlen plötsligt inte funkar.
4. Rapport från Tre kronors match i eftermiddag.
5. Inskannat snorpapper.
6. Bild på mig när jag var 12 år.
7. En miljon kronor.

En länk bara

Den 19 september förra året snubblade jag över en för mig okänd bloggare. H*n skrev en kommentar i Sigge Eklunds blogg, men – kan ni tänka er – h*n stavade som en kråka. Omedelbart blev h*n påhoppad av en annan kommenterare, som bad Sigge Eklund att ta bort kommentaren.

Censur, jotack ibland kanske som självcensur, men detta var en lite väl hård bedömning? Jag blev nyfiken och kollade upp eflstavaren. Felstavaren, menar jag.

H*n heter Embryo, och skriver som ingen annan. Kanske är det bara jag som inte har löst gåtan, kanske vet alla utom jag vem den mystisk* är. Men jag är fortfarande så imponerad, det är fantastiskt bra. Ett litet smakprov:

"yo
du stavrar som en spillkråkra
yo
vi måsste börrja om med analfabetet"

Ska vi gissa på vem det kan vara eller ska vi bara hoppas att Embryo får vara hemlig resten av livet?

Murbruksångest

Jag tänker på Foppa, som har lite ont här och där. Sedan tänker jag lyckligt (men bittert eftersom jag inte fick se det på tv i direktsändning) på guldmedaljerna från igår. Jag tänker lite på Anja. Och så sätter jag på tv:n och tittar på obegripligt spännande curling som påminner om en dokusåpa eftersom de tävlande numera har små mikrofoner på sig så att vi ska höra hur de gnabbas.

– Jävlar.
– Amen va fan.
– Det är för tidigt.
– Vaddå tidigt, säg inte det till mig, säg det till Peja!
– (vrålar) Peja! Det är för tidigt!
– (sammanbitet mumlande) Skmmmuhm brkkmmmn.
– Skit.

Antagligen lade Peja handen över micken för att kunna säga sitt hjärtas mening.

Men de lider inte av murbruksångest som en av mina vänner i Skåne. Hans fru frossar i inredningstidningar och hugger hål i väggar så fort hon kan – ju mer byggdamm, desto lyckligare blir hon. Han blir däremot deppig och ledsen och oroar sig för att tv:n ska damma ihop lagom till Melodifestivalen på lördag. Han vill ha ordning och reda, hon vill ha förändring och jättemycket damm och stök på vägen till det ultimata, inredningsperfekta hemmet.

Nu vill han ha tröst av mig ... men ... jag är ju precis som hans hustru och kan alls inte oroa mig för byggdamm, stök, bröt och bråte. Foppas ljumskar, däremot, dem oroar jag mig för.

Tvära kast

Lappkast i all OS-ära, men även jag upplever tvära kast.

Sent igår kväll bekymrade jag mig för mina hälsenor i skottögonblicket. När basketbollen lämnar handen är man i bästa fall en halvmeter över marken och hälsenorna gjorde då ont både på väg upp och på väg ner. Vändningarna nere vid base line var värst.

Nu, tolv timmar senare bekymrar jag mig för ett föredrag som jag strax ska hålla ute vid Sånga-Säby. Stiltransponeringar och värdegrunder.

Ja, jag vet att det finns tvärare kast, som när Ingemar Stenmark i ena sekunden åker störtlopp fast han inte vill och i nästa sekund ligger på en bår med stödkrage. Eller som när man är en jämförelsevis skum, okänd poet och i nästa sekund finner sig vara Nobelpristagare. Men jag nöjer mig så gärna med det lilla. (Det gör jag egentligen inte alls, ville ju bara berätta att jag gillar mina små, tvära kast.)

Bokhylleutredningen 2006

Sentenser frågade mig hur jag sorterar mina böcker. Hon sorterar sina böcker efter genre, men hade upptäckt att det kanske speglar ens personlighet om man väljer att ordna alfabetiskt, kategoriskt, färgmässigt, efter nationalitet eller storlek.

(Bara en liten varning. Du som är stressad får nog hoppa till nästa bloggare på din lista, här är det för många bokstäver idag.)

Ofta när man diskuterar böcker, urartar de mest inbitna boklusläsarna i sin iver och det går sedan snabbt utför. De vet inte alltid vem Muhammad Ali är, men smockan hänger i luften. Det är ett känsligt ämne – både läsarna och ickeläsarna blir förtörnade.

– Jag har 3 247 böcker.
– Men hur många har du läst? Tre?
– Hörrudu! Jag har läst alla, och dessutom behåller jag inte dem jag finner vara av dålig kvalitet.
– Höhöhö, räknas FIB-aktuellt till böckerna?
– Ah, du vet junte ens vem Odysseus var!
– Ska du säga som inte ens har koll på att Zlatan har klippt håret!
– Tjoff!
– Oj! Du! Jag skulle bara ...
– Du, jag är faktiskt tuffare än somliga tror.

Ja. Så med risk för att få på mig extrempedanter och militanta bibliotekarier som inte håller med om vårt SAB-klassificeringssystem, here it goes. (Jag har sett på andra bloggar att det är tufft och intellektuellt att publicera jättemånga jättestora bilder i en enda rad så här så nu är jag också jättetuff.)

Skönlitteratur från alla länder i alfabetisk ordning efter författare. De böcker som ligger ovanpå är vilsna sedan Julkalenderns glada dagar. Längst ner står datorhandböcker. Till höger skymtar pärmar och papper som har med Skatteverket och egenföretagarnas trivsamma liv att göra. Den runda cirkeln till vänster är en spegel som är vinklad så att man från hallen kan se om Olle jobbar vid sin dator eller sover.


Den väggfasta skönheten, som till höger har biografier, militärhistoria, konst samt musik. På vänster sida finns verk om geografi och det svenska språket samt Nationalencyklopedin, Ugglan, Svensk Uppslagsbok, Lexikon 2000 och Bonniers Lexikon. (Ja, jag har jobbat på en encyklopedisk redaktion.) Framför bokhyllan står ...



... ett skrivbord som har inbyggd bokhylla. Där står böcker som handlar om det svenska språket – i kategorin ”ta med till föreläsningarna”. Dem packar vi ner i väskor med hjul och släpar land och rike runt.



Ovan: den osorterade köksstommebyggnationen. Böckerna står i dubbla rader utan någon som helst ordning. När jag säger ”Nu ska vi städa, dammsuga, piska mattor och putsa fönster!” drar Olle sig hit och sorterar. Detta händer alltså väldigt sällan, varför hyllan är ett no mans land. Avklippt längst ner är hyllplanen med gamla LP-skivor. Hu, vilket sorgebarn.

Men denna är vacker, det är Den Röda Hyllan. Röda rummet står här fastän den inte har röd rygg, annars är de rödskimrande allihop. Synd bara att någon har lagt sällskapsspel och en router där nere och längst upp ett strykjärn på avsvalning.


Detta är trädgårdsskötselhyllan. Varken hyllan, böckerna eller trädgården tas om hand, så bokhyllan håller på att avvecklas. Här lägger man alltså böcker som ska ges bort. Snyggt? Nej. Effektivt utrensningssystem? Nej. Sedan länge pågående projekt? Jaaa.

Till höger: teater och poesi. Förutom att böckerna i mitten inte fick plats och att böckerna på stolen måste banta för att klämmas in, så är denna hylla perfekt sorterad efter författarnamn. Här finns även läroböcker (20 poäng Drama-Teater-Film) och sjusärdeles fina teaterprogram från Dramaten. Hur ofta jag går på teater numera? Harrrrkl. Host. Ska bara hrrrm ... fint väder ute.

Här ovanför ses film- tv- foto- och sällskapsspelshyllan med video- och dvd-appendix som fortsätter ut till höger. (Utanför bild: tre meter filmer, censurerad av Underrättelsetjänsten mot stök.)
Längst till vänster finns tidskrifter som Empire, Uncut, Mojo, Sight & Sound. Till höger humor, NE (igen) och Nöjeslexikon. Hyllorna är egentligen köksskåp, kaklet syns i nedre kanten. Det som en gång var ett kök är alltså numera tv-rum ... med kakelväggar eftersom jag tröttnade på att knacka bort kakel. Men det hör ju inte hit, det var ju boksortering det skulle handla om.


Hit håller vi på att flytta ungdomsböckerna. Ibland tar jag fram Biggles, Sotarpojken och Anne på Grönkulla och kramar dem litegrann. De luktar dammigt gott. Även Sune och Bert får stå här, men dem kramar jag inte.



Här är en bokhylla som håller på att fyllas av barnens samlingsverk och Bra Böckers gröna lexikon. Olles mandolin som ligger där, flyter runt utan egen plats och kommer att förtvina och döden dö snart om ingen förbarmar sig över den och plonkar lite på den.







I de små barnens rum (gränsen mellan litet barn och stort barn beror på dagsformen) har ett hyllplan gått av på mitten, vilket gör att legot och tågbanan nu byggs mellan boktravar. Dessa böcker var sorterade efter färg innan de föll ner på golvet.


Dessa bokskåp sitter på väggen ovanför den äktenskapliga sängen och tillhör egentligen två olika femtiotalshyllor som jag osentimentalt nog demonterade. I dessa skåp finns böcker som vi vill läsa nu och kanske i alla fall har öppnat och kikat i. Aktualitetshyllan liksom. Referenslitteraturhyllan kan man också säga, eftersom jag ju sitter i sängen och skriver när jag jobbar. Den lilla hyllan lite längre ner är min "jädrarnumåstejagsnartskärpamigochläsaböckerisängeniställetföratttittapåtv-hylla".

Den här långa stapeln till vänster innehåller inredningstidningar och do-it-yourself-böcker som jag inte alls har lärt mig ett enda dugg av. Jag färgmatchar inget och feng-shuiar nada och har varken öppen planlösning eller minimalism i ett enda hörn. Men jag vet precis hur man egentligen ska ha det hemma. Sortering? Ingen. Allt ligger huller om buller utan hänsyn till årgång eller stil. (Detta speglar min personlighet perfekt, Sentenser!)



Det här till höger är egentligen inte en bokhylla i strikt mening, men den får komma med ändå eftersom jag (ära vare gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden) har snickrat den och stoppat in Moppehyllor så att vi i alla fall på ytan har ordning. Medicinska uppslagsverk står mellan lådorna, som innehåller mediciner och plåster. Längst ner står och ligger Tintin, Lucky Luke och några andra ”högkvalitetsserier”. (Kalle Anka och Fantomen, Pellefant och Bamse? I lådor i källaren just nu.)





Olle har gått bärsärkargång i köket och rensat bort kokböcker som irriterar. Jag hade gärna haft dem kvar, men tittar i dem gör jag ju inte. Dessa fick stå på kökshyllan, men utan sortering. Det är ju egentligen bara ”Annas nya kokbok” jag litar på.

I köket står även gamla husmoderliga böcker från 40- och 50-talen. De är vackra och innehåller massa tips om hur man binder upp hönor och kokar dillkött. (Plats för skratt.)



Här har vi då de två toaletterna. Amelia och Vecko-Revyn och militärhandböcker och tekniska uppslagverk i den nedre toan. I den övre toan finns kartor, poesi, design och almanackor. Inga problem med matsmältningen här, inte! Man kan sitta i timmar så att benen domnar och trillar av när blodtillförseln stryps på baksidan av låren.





















Slutligen den bokhylla som det är störst omsättning i. Ingen ordning alls, alla pocketdeckare står huller om buller – böcker av en och samma författare kan stå allra först och allra sist. Svägerskor, grannar och syskon tar bort och lägger in när andan faller på. Böcker med smårecensioner eller klotter i marginalen månar vi lite extra om. Ovanpå just denna hylla brukar vi lägga kläder som barnen har vuxit ur. Det förstår jag då rakt inte, varför gör vi det?

Såja. Vad lär man sig nu av detta? Kanske bara en sak: det blir nog dags att avyttra och sälja böckerna om jag ska fortsätta göra så här långa inlägg när jag egentligen borde tjäna pengar.

Min lillasyster gästbloggar om OS

Orangeluvan är min lillasyster, och hon blev lite irriterad på OS-invigningen. Så till den milda grad att hon fyllde kommentatorsrutan så den sprack. Här kommer drapan:

Jag som undrade undrade undrade var jag skulle skriva ner min totala nedgörning av OS-invigningen - nu har jag hittat den perfekta platsen!!

Nej nej, invigningen var finfin. Jag satt som klistrad. Men mina oohanden och aaahanden hann aldrig fram. De där jämrans idiotiska kommentatorerna var ju hela tiden ett steg före.

Låt mig ta en jämförelse.

Du sitter på bio. Du tittar på "De misstänkta". Keiser Soza är ett mysterium. Kevin Spacey är trovärdig. Mitt i all spänning boomar en kommentatorsröst och överröstar Kevins berättelse:

- Jaaa, alltså, vi som såg generalrepetitionen vet ju att det är Kevin Spaceys rollkaraktär som är Keiser Soza. Kolla där när han lyftet på kaffemuggen och på den där lappen på anslagstavlan, om ungefär en å en halv timme kommer de att berätta att han tog namnet till en del centrala delar av filmen från just dessa ting. Jäkla smart, eller hur, kära bisittare?

- Jaa, visst, skitsmart, jag är jätteimpad. Å kolla där, den där scenen, när de springer omkring på båten, den var de tvungna att göra trettitvå tagningar på. Det ser lätt ut, men det var skitsvårt, för månskenet lade sig på tvären. Visste du förresten att båtens mast är högst i filmhistorien? Hela femtitvå meter.

- Ja, det är ju fantastiskt. Och så hade de etthundra tolv statister som sprang omkring på båten. Jättespännande, verkligen.

Låt mig nu förtydliga.

1. De som kommit på programmet för invignigen vill att vi ska uppleva något utöver hur många meter tyg, hur många kilo järn, hur många balettskor som använts. Genom att avslöja de här meningslösa måtten kryper de innanför den skira upplevelseväven, det där magiska där man känner, wow, vad är det som händer, vad betyder det, vad coolt, jag uppfylls av en känsla att... osv.

2. Och varför i hela friden skulle man just vid OS-invigningen vilja bli bestulen på överraskningsmomenten???? Är det någonsin annars okej att tala om "nu kommer det överraskande fyverkerier", "snart kommer en värdsberömd tenor överraskande att dyka upp bakom det rekordstora draperiet", "här kommer vi strax att få se att alla människorna som klättrar på nätet kommer att se ut som en duva".

HÄRRREGUUUD.

Är detta det ultimata beviset för att man absolut inte ska anlita sifferälskande sportkommentatorer, som lever på att förutsätta rekord och resultat, till att bisitta ett kulturevenemang (om ni nu håller med om att detta är en korrekt beskrivning).

Jag (Lotten) kan tillägga att en av OS-bloggarna skrev att arrangörerna i en officiell pressrelease deklarerade:

"In the memory of John Lennon, on the 25th year from his passing, two symbolic characters of culture and rock music, pay a homage to the Universal Peace Values. Imagine written in 1971 by John Lennon, one year after the Beatles had broken up, its a real Song of Peace and it has been voted as the best song of the nineteenth Century".

När man väl har svalt det faktum att Imagine är en 1800-talslåt, kan man konstatera att det ju är sådana här manus de sitter med under invigningen, kommentatorerna. De läser i förväg och kan inte låtsas att de blir överraskade.

Fast det kanske vi inte vill heller? Att de ska låtsas?

Ägget är väldigt löst

OS-tv:n är på i köket och jag stökar runt med vilsna strumpor, ännu inte lästa helgbilagor och vilsna skridskor. När jag snubblar på en barnsäng som varit på väg ner i källaren i en vecka, bestämmer jag mig – och bär faktiskt ner den. Det tar en minut.

När jag kommer upp igen är det tyst i köket. Inte bra. Sveriges puckelpistare Sara Kjellin missade precis bronset, kommentatorerna är lite deppade och Damkronornas 3–1-vinst över Ryssland redan glömd. Men kylskåpet står öppet och piper ett hjälp-det-blir-jättevarmt-härinne-pip. En hög stol står halvvägs inne bland mjölken. Jag undrar jag om det kanske ...
Där ser man. Så rätt, men ändå helt fel. Bakom köksön (som egentligen är en sunkig affärsdisk från en tobaksaffär) sitter treåringen och pysslar.

– Jag målar golvet! Mumsfilibabba!

Där det nyss låg slemmigt ägg, är det nu halt som i en hockeyrink. Golvet fick liksom en hårinpackning och skiner som Andie MacDowell.

OS-invigningen

Människor bildar synkrona backhoppningsgubbar och så dyker spindelmänniskor upp och sedan den olympiska flaggan med Sophia Loren och Susan Sarandon. Så kommer någon med den olympiska elden i näven.

– Jag vet faktiskt inte vem det är! säger kommentatorn Jacob Hård brutalt ärligt och jag skriker:
– Gustavo Thöni! Nej, vaffan säger jag, Alberto Tomba gav facklan till stafettlaget som vann i Lillehammer! Jag menar att .... sedan kom ju Piero Gros, han som snodde guldet från Stenmark 1976!
– Ööööööh ... säger alla andra i familjen Bergman som har tvångskommenderats till Storasängenlandet framför tv:n.
– Nej! Deborah Compagnoni, tre OS-guld och ett silver! vrålar jag hatiskt, medan hela familjen diskuterar om elden verkligen tändes i november av solen.
– Det är bara inte sant! Stefania Belmondo! Ska hon? Ska hooon?

Jaadå. Hon fick den stora äran att tända den olympiska elden som ska brinna i mitt hjärta i två veckor framöver.

Visserligen hade jag lika gärna när de gäller de gamla hjältarna i ren förvirring ha kunnat skriva Jean-Claude Killy eller Muhammad Ali ... men inte skulle väl Stefania Belmondo ha fått den stora äran? Oh dear. Heja Anja. Eller nåt.

Ni som hatar idrott kommer att lära er mycket under de kommande två veckorna. Jag är envis och vill omvända världen, så är det bara.

Hade jag ingen aaaaning om!

Fredagskvällsmat.

Pizza. Läsk. Syndernas högborg. Jag dricker rödtjut. Olle är nykterist, så jag får ha allt för mig själv. De fem barnen tjoar i munnen på varandra. Elvaåringen:
– Var är alla bebisar? Jag längtar efter en liten rödskrynklig bebis och att ni har kräk på axlarna och små, små strumpor. Lukten av äcklig barnmat och att man måste hålla upp nacken.

Treåringen:
– Jag behöver kissa!

Sexåringen:
– Bananer och curry är gott ihop. Och svarta oliver.

Trettonåringen:
– Raaaap. Oj.

Åttaåringen:
– Vita dvärgar lyser mer och mer och sedan kollapsar de helt och blir svarta. Dom slutar lysa. Har liksom brunnit färdigt.

Mamma Lotten rycker till. Han talar om dvärgar. Vita dvärgar som brinner? Va?

– En stjärna som solen, när den får slut på väte sväller den upp och blir en röd jätte.
– Är stjärnorna dvärgar? (Mamman har druckit två glas vin.)
– Nej, jämför med en tändsticka. Den har liksom brunnit slut.

Pappa Olle:
– Oj, vi har kiss på hela hallgolvet!

Jag är stum. Det finns stjärnor som heter dvärgar. Jag visste verkligen inte. Senast jag slogs av denna min okunskap (och vågade berätta för världen om den) var när jag storligen förvånad stötte på uttrycket ”han har inte alla xx hemma”. Jag hade verkligen inte i min lilla glasbubbla stött på det förut! Om det berättade jag här och här.

Men stjärnorna! Och dvärgarna! Mina allmänbildningshål är enormt oväntade. Och stora. För mig i alla fall.

Att vara en auktoritet ... eller bara larvig

Jag är som bekant dålig på pianospel, jenka, städning, planering och finviner. Däremot är jag en (stolt) auktoritet inom området bokstäver.

Sent igår kväll fann min syster i reflektionerna till Broder Jakobs vintips här nere att hon är en auktoritet endast inom området ”deckarförfattare”.

Detta är en boost för självförtroendet, förstås – att man plötsligt inser att man är en hejare inom ett specifikt område, vara vad det vara månde. David Letterman har ett inslag som heter ”Stupid Human Tricks”, där folk blåser upp ballonger med näsan, pratar grekiska med rumpan och kan vända ut-och-in på ögonlocken för applåder. Min man Olle kan härma en apa hur verklighetstroget som helst, för att utan paus sedan förvandlas till en perfekt ödla eftersom han har överrörliga axelleder och väldigt lång tunga. (Och han tycker att det är helt ok att jag outar honom på detta vis.)

När det gäller ”Larviga människotrick” är jag dock en helt förtappad icke-auktoritet. Jag kan inget konstigt. Om jag koncentrerar mig kan visserligen sjunga nästan alla Melodifestivalbidrag från 1975 och 1986 och rabbla do-re-mi-fa-so-la-ti-do baklänges, men inte mer.

Och här kommer min man och ser ut som en perfekt tekanna! Pfjutt, där hällde han ut te på sin egen haka precis som tekannor plägar göra.

Och nu: viiiiiiiiinbloggen

Äntligen!

”Här kommer Broder Jakobs fenomenala vintips som skiljer sig en hel del från syrrans syltburksviner.

Först röda:

Brolio -03, 2705: 99 kr. En kraftfull, smakrik Chianti med fin struktur.
Couvent des Jacobins, 5283: 99 kr. Elegant Bourgogne, med liten finstämd kryddighet.
Simposio, 32262 från Toscana; 177 kr. Mustig, stram Vino Nobile de Montepulciano med viss mognad och härlig frukt.

Sedan vita:

Château Coucheroy, 4136: 99 kr. Vit Bordeaux med frisk sauvignon blanc-karaktär och liten fatkrydda.
Georg Breuer Riesling Sauvage, 5899: 109 kr. Fräsch, torr riesling från Rheingau. Perfekt till rödspättan.
Bourgogne Blanc -02 från producenten Jobard, 98100: 168 kr. Nyanserad, elegant chardonnay med lätt, rostad fatkaraktär.

Till sist, ett måste till helgen: Champagne! Vi väljer Jacquart Brut Mosaïque Blanc de Blancs, 1996, 349 kr. Sug i er och njut till skaldjur.

/Broder Jakob”

Så ... champagnen är alltså från 1996?

Vinbloggen

Allra första gången jag drack rödvin stod jag i en snödriva i femton minusgrader och halsade Kir. Eller om det var Vino Tinto. Eller maskrosvin. (Rött maskrosvin? Kanske inte ändå.)

Det var så där lagom kul – och eftersom jag var en mespropp gjorde jag inte det fler gånger, utan tog istället hand om mina dödscoola kompisar som spydde i kors.

Min vinsmak är idag simpel och liknar min musiksmak – det ska vara trallvänligt. Tidigare fanns det på Systemet ett vin som hette Charles Shaw, som hade kunnat göra mig till en vintant. Det var blommigt, frukigt, smörigt, bärigt, mjukt och ... alldeles underbart.

Idag tipsar jag er om mina två favoriter för tillfället -- som dock inte alls når upp till Challes nivåer:
Brown Brothers (är allittererande viner godare än andra?) – 99 kr.
Gloria (enligt min smak som en lillebror till Brown) – 65 kr.

(Ah, vaddå ”för tillfället” förresten – jag snöade in på Brown Brothers för flera år sedan!)

Vitt vin då? Ja, kanske uppdaterar jag detta vintips med experthjälp av vinkännaren Broder Jakob. Annars kan ni hjälpa mig, förstås.

Note to self

Byt från Birkenstocksandaler till vinterkängor innan du sätter dig i bilen och kör till stan.

Jag är arg

Min dotter är 11 år och går i sexan i en relativt liten skola.

Igår blev hon på skolgården omkullkastad av en kille. Hon reste sig upp och ropade att han skulle sluta. Då mulade han snö ner i hennes kläder, i hela ansiktet och in i munnen. Hon skrek åt honom att sluta. Då sade killen som den naturligaste sak i världen ”J*vla h*ra!” till henne. (Jag använder asterisker för att markera min aversion mot uttrycket.) En lärare såg allt och tillrättavisade killen.

Lite senare – inne i klassrummet – blev min dotter fasthållen av en tjej i klassen, som sedan raskt gav henne fem örfilar. Läraren såg allt och tillrättavisade tjejen. Samma tjej har tidigare sagt ”Om det inte fanns så många människor här skulle jag mörda dig nu”.

Vi har ringt till skolan och de ska omedelbart sätta in alla krafter för att få stopp på vansinnet. Men hur i hela friden har det blivit så här? Finns det en förening för barnrättsaktivister så går jag med i den omedelbart, stormar barrikaderna och ... ja. Nej.

Bloggtröjor with a vengeance

Glöm inte att det är Bloggtröjans dag den 1 mars.

Jag kom att tänka på Tyrolen

Direkt ur sänggruset hoppade jag i termobyxorna och började skotta snö. Det här med att skotta snö före frukost i sin rutiga kostympyjamas under ytterkläderna tycker jag är ett underskattat nöje. Att jag var så ivrig i morse beror på att jag faktiskt är uppvuxen i Luleå (ja, ok, Lund också, men om vi nu ska prata snö hör ju Lund inte alls hit) och därför gillar snö med tillhörande skottning. Man skottar snyggt och prydligt och svär över snöplogen som gör fel. I Luleå går plogmänniskorna på en sexårig universitetsutbildning för att lära sig ploga vettigt, medan man söder om Sundsvall låter helt ickepedanta människor bara flytta snön lite kors och tvärs.

Men jag hade också lite bråttom i morse för tidningsbudets och brevbärarens skull. Ibland får man här i vår stad små trevliga lappar i brevlådan där det står att de är glada över att jag har skottat så fint.
Men denna lapp får man blott och endast samt enbart när man inte har skottat. Inte ens Schyffert har varit så ironisk.

Efter en timmes snöarbete var jag svettig som efter en basketmatch, rödblommig och glad. Några fler där ute som har skottat snö utan trosor idag?

Det här är jag när jag var 15 år

Jag såg att Annika Bryn hade lagt ut gamla bilder på sig själv. Det har jag velat göra länge, men har inte riktigt kunnat formulera varför. Det lyckades hon däremot göra med den äran: ”unga ska vara unga och gamla ska vara gamla”. Exakt!

Jag ser nu framför mig hur ni rycker till av obehag. Vem är väl jag att säga hur ni ska vara?

– Tsstsst! Jag får väl vara hur ung jag vill! säger 43-åringen med en tröja som nästan når ner till naveln.
– Snicksnack, jag ska får väl transplantera hår från armhålan till hårfästet bäst jag vill, säger 62-åringen med fullmåne på huvudet.

Visst, visst! Men jag vill vara så gammal som jag är. Jag vill inte vara den där 15-åringen på bilden härintill. Jag ser visserligen stencool ut, men det var ok att vara 15 år när jag var just det: 15 år. Jag vill inte raka bort varenda felplacerat hårstrå som 15-åringarna måste göra nuförtiden, jag vill inte spatsera omkring med jeansen instoppade i knähöga stövlar och jag vill inte ha stringtrosor. Jag vill skutta omkring i gympadojjor, Levi's 501, snusnäsduk och en cool collegejacka!

Oj. Hoppsan. Hm. Äsch.

Styrkorna samlas!

Bild från Dad's Army, ”Krutgubbar”, brittisk tv-serie 1968–77.

Vi har provocerats länge nog. Nu samlar vi våra styrkor och anfaller på bred front.

Vårt försvar har visserligen mattats på sistone. Vi måste vara listiga när vi anfaller i och med att trupperna inte är vad de en gång varit.

Men med vår vilja och list samt revanschlust ska vi nog ta dem.

Ingen tvekan från vår sida. Vi tar dem från alla flanker.

Vaddå? Jo, nu åker jag med det av skador decimerade basketlaget till Katrineholm och slår serieledarna med häpnad.

Replikskifte i köket denna morgon

– Förbaskade slasktunna!
– Lugn, den har fylllt mången soppåse i sitt liv.
– Den har tappat både handtag, fotpedal och luktfräscharplupp!
– Slasktunna är ett intressant namn, man skulle kunna kalla den avfallskorg i analogi med papperskorg.
– Nu åker den ut, jag bara spiller och dräller!
– Akta tebla...
– Va ... åååh! ! Den åker i soptunnan nu!
– Oj. Det blir någon slags meta-slängning. Intressant.

Facit till Ojulkalendern den 3 februari 2006 ...

... finns på gamla Julkalenderplejset.

Ojulkalender den 3 februari 2006

(Ojulkalender är ett ännu inofficiellt namn på f.d. Julkalendern.)

Ber om ursäkt för att Hemlisbloggarfestligheterna inte har fått ett eget hem än. Innan vi tar tag i samma gamla bruksanvisning som förr, skulle jag vilja mana alla som inte vågar gissa att ... göra just det. (Man kan skriva det i sitt CV sedan: ”Har gissat på hemlisbloggare ett flertal gånger.”)

De som skrollar förbi alla gissningar och vågar komma med en helt egen idé får extrapoäng i min anteckningsbok med änglasidan och bänglasidan. De som ljuger, läser allt noggrant och säger att de minsann inte alls har läst de andras gissningar – fast de har det – kommer ... kommer ... aldrig att avslöjas. Roliga, finurliga och speciellt välformulerade gissningar premieras med ett extrapris idag. Men som alltid lottar jag ut det egentliga priset: en av de tre bloggtröjorna.

Alltså, here we go:

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och ... eller ... innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill!

Jag hann inte avsluta igår. Så här fortsatte det hela:

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Samma procedur upprepades två gånger inför de förstummade kamraterna. När Kalle sista gången hoppat, låg han fortfarande i luften när hans skugga var på väg uppåt. Hans tunnband föll klingande ner i den absoluta tystnaden.

”Det där telefonnumret du gav oss gick alltså till en nedlagd bourréebutik på Bergerettevägen på Östermalm. Vad gör vi åt det?” frågade den ene medan han omedvetet såg mot det sovjetiska tunnbandet som Kalle förpassat tillbaks till sin plastpåse.

Kalle ansträngde sig till det yttersta att svara med utslätat ansiktsuttryck, såg det ut som. Han ångrade sig kanske redan.

”Men då kör vi väl med allemande och fem piruetter i stället för femton i en serie kan jag tro. Jag är ganska säker på att ni kan få ett positivt svar inom 48 timmar.”

Kamraterna nickade att de instämde i tankegången. I bilen tillbaks in mot stan var till en början tankfull tystnad. Jag kände mig tom, men tänkte att det här skulle jag kanske kunna använda senare.

Facit kommer runt midnatt om jag är tillräckligt ... eh ... hemma då.

Att vabba

En underskattad ynnest vi har, vi egenföretagare, är att vi får jobba fastän barnen är hosthemma. Då får vi sköta jobb, åtaganden och hålla deadline:ar samtidigt som vi torkar snor ur hår och raklödder ur öron.

– Vafalls? muttrar läsekretsen. Har Olle raklödder i öronen?

Nej, men vaxproppar. Fast det hör inte alls till historien. Treåringen (den sedan i förrgår ju så omtalade) fick ett par minuter på egen hand när jag och Olle pratade i varsin telefon. Då tömde han en burk med raklödder. Det tycker jag faktiskt är förståeligt, ända sedan jag såg Närkontakt av tredje graden har det känts lockande.

Den lille duschades ren och sprang väldoftande iväg på nya äventyr. Jag gav honom ett par minuters försprång när jag tvättade badrumsspegeln och krafsade lödder ur toapappersrullens mitt. Sedan gick jag in på den andra toaletten och möttes av denna syn.
Ja, han hade klippt av sig håret. Med en oslipad, gammal struntsax har han förmodligen fått kämpa. Betänk det, alla ni frisörer som köper laserslipade saxar med krom och fartränder.
Med tanke på hur vår förut så skönlockige treåring ser ut nu, tycker jag inte att detta frisyrexperiment (A. Fältskog, I Stand Alone, 1987) är mycket att yvas över.

Fröken Lotten

Idag har jag fått fem mejl från fem vitt skilda personer som vill att jag ska bestämma vad de ska skriva om på sin blogg. Lovely. Bestämma, inte ”ge tips på”. Jag är som en gammal fröken som delar ut råd och anvisningar även till dem som inte vill ha några. För här får ni andra – alla ni som inte alls har problem med att hitta på ämnen – tips på hur man kan bloggtänka:

Idag ska jag skriva roligt.
Idag ska jag skriva tokigt.
Idag ska jag ljuga.
Idag ska jag lämna ut mig själv.
Idag ska jag göra en larvig lista.
Idag ska jag skriva om att inte vilja skriva.
Idag ska jag skriva om ett minne.
Idag ska jag berätta att Lotten fyller år den 2 februari.
Idag ska jag skriva i 4 minuter och 53 sekunder, inte mer.
Idag ska jag skriva med för många adjektiv.
Idag ska jag skriva som om jag vore full.
Idag ska jag skriva som om bomberna föll utanför mitt fönster.
Idag ska jag skriva så tråkigt så att klockorna stannar.
Idag ska ingen mening inledas med ”jag”.
Idag ska rubriken vara ”Fröken” eller ”Magister” följt av mitt namn.

Utmaningen

Blixten slog ner två gånger, både R Skriverier och Bokmalen vill att jag listar fem av mina sämsta sidor. Fast i instruktionerna (som man tydligen av någon anledning ska inleda med, men nope) kallas de ”konstiga ovanor eller egenheter”.

Detta påminner om en hemsk lek vi torterade oss med när vi gick i sexan.

– Nu ska vi tala om våra fel och brister! inledde Anki.

Så spände hon ögonen i mig och berättade att jag var för smal och för mesig och hade träskor alldeles för sent på hösten. Oftast avbröts sessionen av att någon började gråta och rusade hem.

En annan lek jag inte tycker om är ”Stol-leken” (Hela havet stormar), för jag blir nervös och utan stol alldeles för snabbt för att min tävlingsinstinkt ska må bra. Vad nu det hade med saken att göra.

Nåväl. Svaret är:

1. Jag lider av helt ologisk telefonrädsla.
2. Jag kommer aldrig i säng i tid och kan sedan inte somna när jag väl ligger där.
3. Jag är så slarvig, stökig, rörig och glömsk att jag borde ha förmyndare.
4. Jag har satt fem barn till världen men hatar barnkalas.
5. Jag är stolt över att vara språkpolis. Mycket irriterande egenskap.

Jag bollar inte över utmaningen till någon annan eftersom jag inte vill sätta press ... Jo, vänta, det vill jag visst. Här är några bloggare som ni kanske inte har stött på tidigare: Pillerill, Kajsa, VBK, Miaderia, Skriv med skruv, Bagarberta, Tankar & sånt, Maddeo, Stor bokstav, liten punkt, Tjafs, Den blyga & Olle.

Lille treåringen

En mig närstående treåring beter sig som om han vore tre år.

För er som inte minns eller som inte har upplevt en treåring: det är som att älska en tiger som är en ål som är full och lätt dement.

Han vattnar blommor med en leksakshink som har ett roligt hål i sidan. Det är tack vare hans omsorg som våra plantor överlever och trägolvet inte torkar ut och spricker i den torra vinterluften.

Han klipper sönder barbiekammar, räkningar och små provpaket med hudkräm som pruttar ur sig intressanta korvar som man kan smaka på och sedan smörja tröga tangentbord med.

Han slingrar sig över hallgolvet – bort från ytterkläderna – tills man berättar sagan om när dinosaurieflickan träffade traktorpojken och de snubblade på ett monsterspöke.

Han mal sönder hushållspapper, mandariner, suddgummin, plastdinosaurier och tulpaner i en vacker mandelkvarn som vi har framme bara som ett estetiskt föremål som ju aldrig egentligen skulle användas eftersom vi aldrig mal mandlar eller ens bakar.

Inspiration 1 (som tydligen får många att börja gråta) och 2.