Julkalendern 18 december 2006

Gårdagens vinnare – Ardy – hade igår den goda smaken att på ett tidigt stadium inte avslöja det rätta svaret, utan bara antyda det. Coolt.

Ok, är det en tung måndag idag eller klarar ni detta?

Det kan alltså vara – och är det oftast men faktiskt inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller ganska tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket (som borde utsättas för stilanalys). Ibland är det underligt trots att språket verkar vara ganska normalt. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara väldigt annorlunda. Ibland vet man inte riktigt om det är författaren eller en av karaktärerna som är hemlisbloggaren.

Nu ska jag berätta vad som hände igår! Just när jag tittade på min klocka, ringde det på dörren. En elegant dam i fyrtioårsåldern stod där och trutade med munnen medan hennes ögon glittrade. Hon strök en blond hårslinga ur ansiktet.

– Jag har blivit lurad av en man vid namn Cassidy, sa hon. Han var lång, kraftigt byggd och hade ungdomligt utseende.
– Det låter hemskt spännande, sa jag ivrigt. Min far, som är en mager, skarpögd man med pipskägg, kanske kan hjälpa dig? tillade jag medan jag tittade på min klocka.
– Nej, men om du skulle ha tid skulle det glädja mig. Kan vi åka meddetsamma? sa damen och pekade mot sin röda lilla sportbil som stod ute på gatan som var kantad med villor.

Jag rusade genast upp till mitt rum och packade ner lite kläder och toalettgrejor. När väskan var full gick jag ner igen. Mina vänner stod i hallen med förvånade blickar så jag fick förklara för dem att jag måste uträtta ett ärende innan vi kunde ses för att dricka te. De stod som fastfrusna och tittade på mig och jag tänkte att det var ju lustigt att de var så olika fastän de är släkt: en blond och söt och lite knubbig, en slank sportig med mörkt kortklippt hår. Vi sade adjö.

– Vi kommer inte att se huset förrän vi är nästan framme, sade damen. Det är ett sådant egendomligt olustigt ställe.

Damen visade sig vara rar och trevlig. Vi åkte till en trevlig villastad med små affärer på båda sidor av vägen. Jag kastade en blick på min klocka. Plötsligt upptäckte jag en tandpetare mellan mina båda fötter. Den var avbruten! Den var avbruten på precis samma sätt som tändstickan som låg i min sko igår! Jag studerade tandpetaren noggrant.

– Vems är tandpetaren? utbrast jag till damen som körde.

Hon blev röd av förargelse och försökte rycka tandpetaren ur mina händer. Jag hade inte räknat med att hon omedelbart skulle köra i diket. Bilen snurrade flera varv innan den stannade och exploderade. Som tur var hade jag kastats ut alldeles före explosionen. En fetlagd, vänlig man i femtioårsåldern körde mig till sjukhuset i den lilla staden. När jag nu tittar på min klocka, ser jag att den har stannat på exakt det klockslag då explosionen skedde. Det är mycket besynnerligt.

Mystifikt, sa Bull.

__________
Facit.