De hemska tredje- och fjärdedagarna
Det sägs att en av deltagarna i Melodifestivalen nu på lördag födde barn i tisdags.
(Jag räknar tyst för mig själv ”ti-on-to-fre-lö ... ojoj”.)
Min man har en isländsk kompis, vars farmor födde sitt tionde barn som man snyter ut en liten kråka – och sedan gick ut på fältet och jobbade.
Jag har för det mesta fött barn utan särskilt stora åthävor. Den femte var lättast, grusgången var ju krattad i förväg. Någon kom för snabbt och en fastnade på tvären, men jag ska inte klaga.
Fast sedan kommer de hemska, förskräckliga, fruktansvärda, rysliga, ohyggliga, förfärande, och förfärliga tredje- och fjärdedagarna.
Brösten är stora och stenhårda som meloner och sitter uppe vid hakan. Jag blöder floder och måste ha elefantbindor. Magen är som en jätte-slajm och bebisen skriker och skriker eftersom den inte kan få grepp om de där mjölkspenarna som nyss var så mjuka och trevliga. En och annan tår fälls under dessa dagar. Och det är inte vackra tårar som syns lite i ögonvrån och sedan i lugn och ro trillar nerför kinden, nej. Det är ”gnugga-knogarna-ner-i-pupillen-gråt”.
Men det är väl bara jag, som vanligt.
(Jag räknar tyst för mig själv ”ti-on-to-fre-lö ... ojoj”.)
Min man har en isländsk kompis, vars farmor födde sitt tionde barn som man snyter ut en liten kråka – och sedan gick ut på fältet och jobbade.
Jag har för det mesta fött barn utan särskilt stora åthävor. Den femte var lättast, grusgången var ju krattad i förväg. Någon kom för snabbt och en fastnade på tvären, men jag ska inte klaga.
Fast sedan kommer de hemska, förskräckliga, fruktansvärda, rysliga, ohyggliga, förfärande, och förfärliga tredje- och fjärdedagarna.
Brösten är stora och stenhårda som meloner och sitter uppe vid hakan. Jag blöder floder och måste ha elefantbindor. Magen är som en jätte-slajm och bebisen skriker och skriker eftersom den inte kan få grepp om de där mjölkspenarna som nyss var så mjuka och trevliga. En och annan tår fälls under dessa dagar. Och det är inte vackra tårar som syns lite i ögonvrån och sedan i lugn och ro trillar nerför kinden, nej. Det är ”gnugga-knogarna-ner-i-pupillen-gråt”.
Men det är väl bara jag, som vanligt.
15 Reflektioner:
Barnafödande ja. Brösten kan man väl på nåt sätt linda, värma, puffa upp, kort sagt använda till något kosmetiskt de där dagarna. Med hjälp av en massa alvedon mot värken, om man nu nödvändigt ska hoppa runt på en scen. Men blödningarna? Det var det första jag tänkte på när jag läste om Folckers tilltänkta bedrift. Och så vek som man är på mitten, värsta fällkniven. En skrikande unge kan väl lugnas med en flarra på en kammare långt bort. Men ändå. Tossigt, på min ära.
Jag har aldrig fött barn, men när jag jobbade som au-pair i Paris föddes lilla trean på torsdagen och på måndagen började mamman jobba. Och jag var hemma med bebisen. Fattar inte hur hon orkade. Eller hur hon ville och vågade, för den delen...
Allt utom just Tossigt, skulle jag vilja påstå - däremot absurt, obegripligt och helt onödigt. Och ett uselt exempel för andra nyblivna föräldrar. Och inte så omtänksamt om bebisen. Och, och, morr, nu blir jag helt morrig.
Den där farmorn, jag sätter min sista peng på att hon hade med sig sin bebis ut på åkern. Måste man så måste man. Men ställa sig på en scen och sjunga schlager? Det främjar inte ens världsfreden. Morr!
Omtanke mot bebisen? Nu slänger jag väl in lite bensin här, men sålänge bebis får mat och hålls varm och torr är det väl ändå inte någon fara med den.
Att ge sig upp och sjunga schlager ett par dagar efter en förlossning verkar å andra sidan lite jobbigt, men det är väl ändå hennes eget val?
När mina barn var tre–fyra dagar gamla så vill jag inte ha dem längre ifrån mig än en navelsträngslängd. Och själv kände jag mig darrig som en aladåb i hela kroppen och hade nog inte tagit mig så bra ut på en schlagerscen.
Hon kan nog backa i sista stund om det kniper. Gissar jag. För det är ju det som är den springande punkten egentligen: man VET inte hur det går, hur man mår, hur görligt det är. Efter min trea hade jag kunnat stå på en scen på dag fyra om jag verkligen hade velat det. Men inte efter ettan (knogen i pupillen var det ja) och inte efter tvåan (livmoderinflammation och mjölkstockning). Det är mycket som ska funka i en skör situation och den anspänningen skulle fälla MIG. Men så är jag inte något high achiever-material heller.
Oj vad man blir sugen på att få barn....speciellt när man har världens mensvärk och är sjuk o har ont i bihålorna...
Mirre: Det här är ju ett övergående tillstånd som man står ut med utan att fundera särskilt mycket över det. I efterskott, vill säga.
Kom ihåg alla, att det inte är den unga, sjungande modern som man ska klanka på. Hon har ju inte varit med om detta (än). Hon har däremot konstiga rådgivare.
Så det är Folckers första bebi? Jag hänger inte med men tog liksom för givet att hon varit med förr och tar en kalkyrerad risk efter modellen "det har ju funkat förr". Typ.
Cruella: Jag tog för givet att det var den första eftersom det stod så i en av de sanningssägande kvällstidningarna ... hm. Har dock inte dubbelcheckat och faktakontrollerat det. (Sicken dassig encyklopedist jag är!)
Om man har varit med om tredje- och fjärdedagarna förut, vet man ju vad man ger sig in på. Även om jag inte begriper hur jag skulle palla.
"Third day blues" är ju välkänt, högst påtagligt och har en biologisk förklaring!
Precis som PMS är det hormonellt betingat.
Även män får denna dipp efter ett 130% adrenalinpåslag - jag undrar hur våra ishockeyhjältar känner sig idag?
Petra: "men sålänge bebis får mat och hålls varm och torr är det väl ändå inte någon fara med den. "
Det finns något som heter "bonding" som sker de första dagarna och som är livsavgörande (för barnet dvs)*
Vissa är "born mothers" och klarar det här hur man än hanterar dem och babyn, men för andra som är mera ambivalenta är den här första veckan "fett" ( det värsta uttryck jag känner) viktig.
"Hon har däremot konstiga rådgivare." -citat från Lotten - Karriärlysten och omgiven av dåliga rådegivare kan jag inte annat än beklaga, vad var det nu hon hette...
*Oxytocin - the hormone of love
"The hormone best known for its role in inducing labor may influence our ability to bond with others,..."
Apropos bonding - det som hände 3-åringen i Jönköpingstrakten är ett exempel på hur svårt det kan vara att vara förälder när man missat den här tidiga fasen.
Om jag har fattat det hela rätt är det hennes andra barn.
Och efter mitt andra barn var jag inte nådigt nere dag fyra.
Min mor hade varit hos oss i över två veckor för att passa vår äldsta dotter vid förlossningen. (Jag föder snabbt som attan har det visat sig och vi vågade inte riskera att inte hinna få hem barnvakt.) Fjärde dagen begav hon sig hemåt, hon ville nog ge oss lite tid själva tror jag. Stort misstag! Jag klappade ihop totalt.
Men. Känner man att man orkar, vill och kan stå på en scen dag fyra och man kan ordna bra förhållanden för bebin så varför inte?
och glöm inte att man bara kan vagga mycket mycket försiktigt och gråter av smärta när man kliver in i duschen för att man just klämt ut en melon ur ett hål stort som en liten citron. hoppas hon har en sorglig låt så hennes gråt av smärta smälter in bra. och hoppas att sittringar är högsta mode bland schlagerrekvisita just i år.
Hey! Min mormor födde mamma på köksbordet (tredje barnet) och gick sen ut och mjölkade korna!
Det låter som medeltiden men detta skedde 1949 i det högteknologiska Finland.
"Det låter som medeltiden men detta skedde 1949 i det högteknologiska Finland."
Skall väl vara:
Det låter som medeltiden men detta skedde 1949 i det NUMERA högteknologiska Finland.
Ur Wikipeda :
"Krigsskadeståndet till Sovjetunionen var 300 miljoner dollar i 1938 års kurs....
...Sommaren 1947 erbjöd USA den s.k. Marshallhjälpen till Europas länder. Istället för att hjälpa enskilda stater ville USA att pengarna skulle fördelas via en samarbetsorganisation. Den 14 juli inleddes en europeisk återuppbyggnadskonferens i Paris. Även Finland var inbjuden men den vice ordföranden i kontrollkommissionen Grigorij Savonenkov meddelade Finlands statsminister att Sovjetunionen motsatte sig att Finland deltog.
----
Folkdemokraten Yrjö Leino avgick som inrikesminister i maj 1948 efter avslöjanden att Valpo, den statliga polisen, höll på att bli en stat i staten och användes av kommunisterna för att främja en statskupp. Redan i januari 1948 hade det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté sparkat Leino från FKP:s partiledning och posten som inrikesminister. Det är inte klarlagt om FKP planerade en statskupp i april 1948 eller inte men vid riksdagsvalet i juli gick det dåligt för DFFF och de fick lämna regeringen. När socialdemokraterna bildade regering med K.A. Fagerholm som statsminister kunde hotet om att Finland skulle gå samma väg som Sovjets satellitstater i Östeuropa anses ha passerats."
HEJA Finland Hoppas Du har ärvt denna sisu.
Skicka en kommentar
<< Home