Jag är Stålmannen
kryptonit, (av grek. krypto´s ’dold’), icke-terrestiellt och sällsynt mineral, bildat i lågtemperatur–hydrotermala oxidationszoner i koldioxidatmosfär. Mineralet förekommer i tre kända modifikationer, vilka okulärt lätt kan särskiljas. Kryptonit kan i sällsynta fall ge muskelförsvagningar, synrubbningar och mental osäkerhet och kan leda till stora tragedier om den inte i tid tas bort från Lottens närhet.
Ibland stöter jag på mänsklig kryptonit. Jag tappar kraft och tankeförmåga, jag kan inte prestera eller skapa och faller ihop i en ömklig liten hög utan självförtroende. De dyker inte upp ofta, men om jag ser tillbaka finns det tre–fyra kryptonitpersoner i mitt liv. En av dem var en klasskompis, en annan var en universitetslärare. Man skulle lika gärna kunna kalla det personkemi – men jag föredrar kryptonittanken. Det är som att vara allergisk, förutom att medicin inte lindrar.Det enda som hjälper är avstånd, har jag insett. Jag kapar förtöjningar, fryser in mig själv i ett blyomslutet isblock eller kastar ut Lex Luthor och hans gröna stenar långt ut i rymden. Plötsligt återkommer kraft och intellekt, fantasi och fnitter. Det underliga är att kryptoniten inte märker något; Lex Luthor bara rycker på axlarna och saknar mig inte det minsta!
7 Reflektioner:
Ibland tror jag att kryptoniten sitter under huden på mig... Lite svårt att vara allergisk mot sig själv.
Tror definitivt man kan vara allergisk mot sig själv. Känns som om man går omkring med kryptonit i fickorna ibland. Blir mer och mer nedtyngd av sina egna tankar och vet samtidigt att man borde göra sig av med all skit man går och släpar runt på. Bildligt talat.
Det är väl bra att man vet att det är kryptoniten som tynger? Då får man upprätta en långsiktig plan för att bli av med den.
Jag säger inte att det är enkelt. Jag säger inte att det finns stunder då det verkar ogörligt. Det jag menar är att jag tror att det är konstruktivt i längden att göra skillnad på jaget och det som anfräter jaget.
Var det inte Åsa Nilsonne som skrev något om att man är regissör över den teater som är ens medvetna tankar?
Att identifiera kryptoniten i sitt liv är ju en strålande början – oavsett om den befinner sig i ens egna fickor eller om man blir bombarderad av någon slem filur.
Och jag kan inte konstruera korrekta satser med svenska pronomen ...
Pronomen kan ju vara en kryptonitslajmis!
Jag har idag beställt 3 böcker på nätet som ska hjälpa mig till ett förbättrat/förändrat tankesätt. Behövde komplettera min övriga samling på 10 liknande skrifter...
hm, kryptonit ja... eget eller annans. frågan är vilket som är värst. att gå och släpa på det själv, eller inse att man är allergisk mot en i sin närhet och då börja ta avstånd från den. ska man säga det då? "ursäkta, men du utstrålar kryptonit så jag kan inte umgås med dig mer". eller ska man göra det utan att säga något så personen istället får gå och tro att den luktar illa eller nåt liknande. sitt egna kryptonit kan man ju lära sig bära på kanske. man får större biceps iaf... och man kanske kan lära sig att dumpa av lite bit för bit. vad jag vill ha sagt? Bra fråga. Jag vet nog inte själv, mer än att jag såg din bok i bokhandeln idag och kollade på den. Häftigt. Jag "känner" nån som skriver böcker.
Skicka en kommentar
<< Home