Pengar

Jag satt en gång ganska nära en trasig missbrukarkille på Sergels Torg i Stockholm. Han var ihopkrupen på den där trappan med långa trappsteg och stack sin såriga, smutsiga hand i jackans innerficka. ”Huuu, nu tar han fram en pistol”, tänkte jag, men satt kvar och stirrade istället för att slänga mig i en skyttegrav. Han tog inte fram något, utan krafsade istället på något som hade fastnat i tumvecket.

Och så stack han ner sin hand igen – och plockade fram en rejäl bunte hundralappar. De var så många att han hade problem att greppa om dem med handen. Och så började han bläddra, sortera och vända på sedlarna.

Vad hade hänt om jag hade gått fram och helt sonika tagit alla pengarna? Och sedan slängt mig i en skyttegrav förstås. Den här killens pengar tänker jag på ibland när de pengar som vi inte har saknas mer än vanligt. Bästisgrannen har precis fått sin första offert på saneringen av husmöglet och de farliga ångornas utsugning: 460 000 kr. Olle och jag måste måla vårt än så länge randiga hus för åtskilliga tusenlappar. Vad göra?

Lösningen är förstås att jag omedelbart måste köpa nya basketskor. Med smärtande hälsenor kan inga nya pengar förtjänas och inga problem lösas. Den där hundralappsbunten måste jag sluta sukta efter; med nya skor kommer mina hälsenor att börja funka igen och hälsenorna har ju nervtrådar som leder rakt upp i hjärnbarken, där pengacentrum sitter.