Varifrån kommer du?
– Jomenasså jag föddes ju på Björnstigen i Solna, men när jag var två fick jag en bror så vi flyttade till Lund (Vildanden, Magistratsvägen, Mätaregränden) och när jag var nio flyttade vi med tillskottet lillasyster till Luleå men fick på i en lägenhet på Hertsön (Havsöringsgränd) eftersom huset på Björkskatan (Midsommarvägen) inte var färdigbyggt och när jag senare gick på high school i USA (Dallas, Texas) flyttade mina föräldrar till Täby (Arrendevägen) och där bodde jag tills jag flyttade hemifrån till Söder (Skånegatan), men se det varade inte länge eftersom jag hittade en Olle i Lund och flyttade dit (Hallands Nation, Michael Hansens Kollegium, Skolgatan, Karl XI-gatan, Järnåkravägen), fast vi ett kort tag irrade bort oss och bodde i Väggarp som egentligen hör till Eslöv där vi ju inte trivdes så bra så då tog vi vårt pick och pack och flyttade till Eskilstuna där vi inte kände en enda själ och detta är kungariket och här ska vi bo kvar tills vi döden dör.
De präglande, viktiga ungdomsåren 9–17 i Luleå och de sammanlagt 20 åren i Lund samt födelseorten Stockholm (städerna där solen går upp och ner i tv, ni vet, som avslutas med att solen gäspar och lägger sig att sova i ett moln) är nästan utsuddade. Jag är sörmlänning!
Ni andra 37 personer i stan som jag har fått att börja blogga, gå in här och anmäl er så att vi vinner ... öh ... eller nåt ...
De präglande, viktiga ungdomsåren 9–17 i Luleå och de sammanlagt 20 åren i Lund samt födelseorten Stockholm (städerna där solen går upp och ner i tv, ni vet, som avslutas med att solen gäspar och lägger sig att sova i ett moln) är nästan utsuddade. Jag är sörmlänning!
Ni andra 37 personer i stan som jag har fått att börja blogga, gå in här och anmäl er så att vi vinner ... öh ... eller nåt ...
16 Reflektioner:
Tänk, en lägenhet på Kalleelvagatan har jag längtat efter. Trånat efter. När jag bodde i de prisbelönta betonghusen på Vildanden drömde jag så om den där lägenheten. :-)
Men varför Hallands?!?!
Aequinoxia: Karl XI-gatans lägenhet var inrökt som en böckling och hade rosa väggar och brunt golv och var 32 kvadratmeter stor. Tyvärr flyttade vi dit från en 100-kvadratare med högt i tak eftersom en numera väl ansedd skribent på en av de två största tidningarna vräkte oss.
Hallands -- jag fick ett rum där för att en gammal klasskompis var aktiv på den nationen. Det var en förfärligt trist korridor (har nog skrivit om det förut), men ölen på puben var snorbillig. Jag var där så sällan att det plötsligt kröp små maskar i pulverkaffet.
Ja du har flyttat runt, onekligen. Jag har också flyttat en hel del – men bara inom 08-land. (Förutom när mina föräldrar gjorde en gröna vågen-avstickare till Dalarna när jag var nyfödd. Men de gjorde en hastig pudel och flyttade hem efter några år.)
Alltså: Eskilstuna; vad är grejen? (Tre olika skiljetecken i en femordsmening, inte illa.)
Ja, jag fattar faktiskt inte heller vad grejen är med Eskilstuna när man kan bo i Skåne... ;-)
R Skriverier: Eskilstuna ligger bra till vad gäller klimatet -- snö varje år, varmt varje år. Billigare bostäder än i Stockholm, som bara ligger en timme bort med tåg (tåg som i och för sig går lika bra som de flesta niomånadersbarn).
Men detta kan ju gälla för vilken stad som helst, egentligen. Framför allt är ju bostäderna ännu billigare i Jämtland, Härjedalen och Lappland, så där kunde vi ju ha bosatt oss.
Den främsta orsaken är att staden är en perfekt blandning av allt. Jag får spela basket, Olle får orientera. Det finns massa andra sporter och en himla massa musik. Att jag lyckades flytta Bästisgrannen till det mögliga huset intill oss, är förstås en bidragande orsak till trivseln. Vet inte riktigt vad hon tycker om det idag, dock ...
Aequinoxia: Efter fyra år i Väggarp ville jag hellre bo i en kartong på Segels torg -- så mycket vantrivdes vi. (Utan att riktigt förstå det.) Men Lund kommer jag alltid att älska, det är sant.
öh... jag fattar inte riktigt det där... om att pinga sin blogg.
Om varför man bor i Etuna hellre än Skåne? Tja... jag måste ju säga att jag bor här för mitt pluggprogram endast finns här. Jag har bott i Malmö, och bor även då och då på Skånegränsen, men om jag vill flytta mig till Skåne? Nej tack. 1. De pratar väldigt konstigt. 2. De spelar ful fotboll. 3. De har konstiga bestämmelser inom tågpriserna som kan göra bort en rejäl.
En anledning till att bo i Skåne är bl a.: 1. Inte särskilt mycket vinter. 2. Falafelvagnar i varje hörn där man kan äta för en billig peng. 3. Dricka öl på Möllan. 4. Ha nära till billig alkohol i Tyskland.
Hmmm, Ica... Nummer ett tänker jag inte ens bemöta. Nummer två kan jag inte uttala mig om. Nummer tre gjorde mig riktigt, riktigt nyfiken. ;-)
Oh, dear. Ica, tala nu om att du är från Småland så att skånska Aequenoxia kan säga att du pratar väldigt konstigt.
Själv har jag meeeeeeesdialekten 1A: nada. Ingenting. Ingen norrländska, ingen stockholmska, ingen skånska och inget Eskilstunamål.
Och när jag var i Dallas vägrade jag att anamma the draaaawl. Jag taaalade som man gör i fiiiiin brittisk engelska. (Trodde jag, jag pratade ju vanlig skolengelska.)
Tycker du att du blir riktigt HEMMA nånstans? Jag undrar själv om man kan få den känslan när man inte har väst upp på orten och har sin släkt där. Har bott nio år i Etuna och upplevde det som att alla utom vi hade stora långa släkten där. Fast så är det väl på många ställen. Känns som om vi är få som flyttar runt Sverige.
Erica från Pite- Härnösand - Lule -Eskilstuna och nu Ume
O, du anonyme: Jag frågade en gång en kille som hade en hög halvsyskon men inget helsyskon om halvsyskonen för honom kändes som helsyskon.
-- Öh, sa han. Hur ska jag kunna veta det?
Helt riktigt. Jag vet inte -- jag har aldrig funderat på hur det känns att vara hemma någonstans. Jag trivdes i Luleå, jag trivdes i Lund -- och när jag återvänder dit känner jag "åh, tänk vad trevligt jag har haft här". Men hemma? Åh, nej, jag vet inte!
Så: när känner man sig egentligen hemma?
Jag har också flyttat runt en del och bott i och utanför Göteborg, Alnarp, Uppsala, Malmö samt Löddeköpinge.
Jag vet att mitt nya boende har blivit hemma för mig, först när jag rest bort och kommer tillbaka. Infinner sig då ett lugn i själen så vet jag att NU har hela jag flyttat hit.
Jag som alldeles har för mig att det är KIRUNA, Stockholm och Lund som får figurera i solsammanhang numera. Lotten, Lotten, Lotten... Först Ukraina och nu detta... ;)
emi har så rätt så. Det är KIRUNA och inte Luleå som gäller i solsammanhang på TV numera.
ey! Jag har med mesdialekten i så fall. Eller, rättare sagt: jag har en dialekt som folk gör sig roliga över, vart jag än kommer. De hemma i Småland vill absolut inte kännas vid min dialekt. Tänk själv: Med en mamma från dalarna, en pappa från gotland, bosatt i Småland, på gränsen till skåne, med en dagisfröken som envetet skulle ha mig till att prata stockholmska. Vad tror du resultatet blir? Näe, precis. Fast jag kan säga R, vilket ingen av vännerna hemma i syd kan.
Kiruna? Ja, det är väl inte mer än rätt, Luleå ligger ju bara halvvägs uppåt landet.
(Hör ni hur lugn jag låter? I själva verket är hela mitt inre i uppror och jag inser att jag lever i en bubbla som censurerar Ukraina, husrivningar och solstäder men släpper igenom ... Melodifestivaler.)
Skicka en kommentar
<< Home